”❌ MYTEN: Ukraina har rätt att gå med i Nato. Ryssland kan inte inlägga sitt veto mot andra länders fria val
✅ SANNINGEN: Ryssland ställer sig till fullo bakom de andra oberoende staternas rätt att fritt göra sitt vägval. Detta gäller också för Ukraina. Problemet är dock att den euroatlantiska integrationen inte är det ukrainska folkets fria val.* Sedan den antikonstitutionella statskuppen** i Ukraina har Washington och dess satelliter systematiskt förvandlat Ukraina till Rysslands antagonist och sitt fäste för att hålla tillbaka vårt land. Om Ukrainas roll som Natos “skyddszon“ mot Ryssland talade bland annat alliansens tidigare generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen. Nato lockar helt enkelt Kiev med medlemskapets perspektiv och tvingar det att offra sina egna intressen till gagn för Washingtons och dess allierades geopolitiska målsättningar. ***”
* Bara cirka 20 % av ukrainarna önskade 2003-2009 ett Natomedlemskap, medan cirka 55 % motsatte sig det. Gallup fann 2010 att 17 % av ukrainarna ansåg att NATO betydde ”skydd av ditt land”, medan 40% sa att det är ”ett hot mot ditt land.” Ukrainare såg övervägande Nato som en fiende, inte en vän.
*William J. Burns skrev i ett memorandum 2008 till USA:s dåvarande utrikesminister Condoleezza Rice att: ”I Ukraina inkluderar dessa farhågor att frågan potentiellt skulle kunna dela landet i två, vilket leder till våld eller till och med hävdar vissa till inbördeskrig, vilket skulle tvinga Ryssland till ett besluta om att ingripa.”
**Stratfors vd George Friedman sa i december 2014, om grundorsakerna till den ukrainska krisen att: ”Ryssland kallar händelserna i början av året för en USA-organiserad statskupp. Och det var verkligen den mest uppenbara statskuppen i historien.”
*** RAND Corporation skriver 2019 i Extending Russia Competing from Advantageous Ground” som är en arbetsbeskrivning för hela USA/NATO aggressionen mot Ryssland, vilken kan läsas online.”Rysslands blödning (sic)” ska uppnås med användning av följande åtgärder:
– Utnyttja spänningar i södra Kaukasus [Georgien, Armenien, Azerbajdzjan, men även Kazakstan ligger helt i linje med detta];
– Utmana RF:s närvaro i Moldavien [Transnistrien];
– Att kontrollera Svarta havet, vilket i slutändan hindrar RF från att göra anspråk på territorialvatten runt Sevastopol.”
*** Låt oss dock komma ihåg att Nato-länderna, förutom Washingtonfördraget, har skyldigheter när det gäller den odelbara säkerheten i det euroatlantiska området och hela OSSE:s omfattning.
Denna princip proklamerades ursprungligen i Helsingfors slutakt och bekräftades senare i Parisstadgan för ett nytt Europa från 1990 , som säger att: “Säkerheten är odelbar och säkerheten för varje deltagande stat är oskiljaktigt kopplad till alla de andras”.
1999 antogs stadgan för europeisk säkerhet vid OSSE:s toppmöte i Istanbul, som betonade att de deltagande staterna “inte kommer att stärka sin säkerhet på bekostnad av andra staters säkerhet.”
Av Christopher Black är en internationell brottmålsadvokat baserad i Toronto. Han är känd för ett antal uppmärksammade krigsbrottsfall och publicerade nyligen sin roman ”Beneath the Clouds”. Han skriver essäer om internationell rätt, politik och världshändelser.
Maidan massakern: US Army beordrade ”Skapa kaos”
Advokaten Alexander Goroshinsky uttalade sig i en intervju med Ukraina kanalen 112, att ”Eldgivning riktad mot demonstranter vintern 2014, levererades av legosoldaterna som hade anlänt till Kiev i syfte att organisera störningar på Kievs självständighetstorg Maidan.”, vilket rapporterades av Tass den 13 december.
I den dramatiska utvecklingen av rättegången i Kiev mot flera Berkut poliser som stod anklagade för att ha skjutit civila i Maidan demonstrationerna i februari 2014, tog försvaret fram två georgier som bekräftade att morden begicks av utländska krypskyttar, minst 50 av dem, som opererade i lag.
General Tristan Tsitelashvili, Alexander Revazishvili and Koba Nergadze.
De insisterar på att de tog order från Maidan ledare. Dessutom hade de direkta order att skjuta mot poliser OCH demonstranter för att reta folkmassan och provocera fram en politisk kris.
Tristan Tsitelashvili säger ”Jag visste redan 2014 om människor från Georgien som var närvarande på Maidan-torget med specifika order om att skjuta. Några av dem tjänstgjorde under mitt kommando i den georgiska armén. Vissa är fortfarande i Ukraina och kämpar, andra återvände till Georgien. De tog tid på sig att berätta för de var rädda för att prata om det. De är fortfarande rädda eftersom de helt enkelt kan elimineras som oönskade vittnen!”
”Sergei Pashinsky kom med vapnen. ”Den 14 eller 15 februari samlades gruppcheferna – jag (Nergadze), Kikabidze, Makiashvili, Saralidze, jag kommer inte ihåg namnen på de andra – i en svit på tredje våningen på Hotell Ukraina. Bland de närvarande var Parubiy och Pashinsky ‘Vi behöver hjälpa vårt broderfolk, och snart får vi ett uppdrag.’ Han gav inget ytterligare förtydligande. Vid den tiden hade jag redan sett jaktgevär och pistoler, burna av demonstranterna.” – ”Även en viss Christopher Brian deltog i mötet, han presenterades som en före detta amerikansk soldat.”
(Andrey Parubiy, högerorienterad ukrainsk politiker, ”Majdans befäl” under oroligheterna i Kiev; sedan 2016 – Talman för Verkhovna Rada. Sergei Pashinsky, en ökänd ukrainsk politiker och affärsman, en folkdeputerad i Ukraina. – Red.)”
De två georgierna, Alexander Revazishvili och Koba Nergadze, gick med på att vittna via video från Tbilisi, då de fruktade för sina liv om de fördes till Kiev.
Försvarsadvokaten: ”Ögonvittnena sa att de med egna ögon har sett en grupp personer som fått vapen och patroner och som därefter skulle ge eld från konservatoriets byggnad. Nergadze såg också krypskyttar på taket till Hotell Ukraine. De känner dessa individer personligen. Dessutom känner de till organisatörerna och klienterna och är redo att namnge dem, såväl som namnen på förövarna. Det anlände totalt ett femtiotal legosoldater då till Kiev och de var inblandade i händelserna på Maidan och sköt efteråt mot demonstranterna den 20 februari,” fortsatte Goroshinsky. ”Legosoldaterna delade in sig i grupper om tio män vardera och skickades till olika platser varifrån de gav eld.” ”Var och en av dem [legosoldaterna] fick 5 000 dollar för det utförda jobbet.” ~ ”Med andra ord, dessa människor hade förts [till Kiev] med en väl specificerad uppgift att skapa en konflikt.”
Offer för krypskyttarna
Den italienska journalisten Gian Micalessin var först med att lyfta fram detta dramatiska och explosiva bevis den 16 november, i en artikel i den italienska tidskriften Il Giornale. Advokaten tog med ett visst mod återigen upp och uppmärksammade omvärlden om rapporten och pratade själv med vittnena. Ännu mer explosivt var att dessa vittnen uppgav för Gian Micalessin, att den amerikanska armén var direkt inblandat i morden. Det tydliga syftet med Maidan massakern i Kiev den 20 februari 2014, var att så kaos och skörda fallet av den demokratiskt valda proryska Janukovitj regeringen.
Människor slaktades på Maidan av ingen annan anledning än att störta en regering som Natomakterna, särskilt USA och Tyskland, ville avlägsna på grund av dess motstånd mot Nato, EU och deras hegemoniska strävan att öppna Ukraina och Ryssland för amerikansk och tysk ekonomisk expansion. Det handlade med andra ord om pengar och att tjäna pengar.
Västerländska medier och ledare anklagade snabbt Janukovitj regeringen för morden under Maidan demonstrationerna. Men fler bevis har blivit tillgängliga som tyder på att massakern i Kiev, på poliser och civila – som ledde till upptrappningen av protesterna vilket i sin tur ledde till störtandet av Janukovitj regering – var ett verk av krypskyttarna, vilka arbetade på order av regeringsmotståndare och deras Nato hanterare, som använde protesterna som täckmantel för kuppen. En av krypskyttarna erkände detta redan i februari 2015, och bekräftade därmed vad som hade blivit allmänt känt bara några dagar efter massakern i Kiev.
Estlands utrikesminister Urmas Paet rapporterade – i ett i hemlighet inspelat telefonsamtal till EU:s utrikespolitiska chef Catherine Ashton, i början av mars 2014 – att det fanns en utbredd misstanke om att ”någon från den nya koalitionen” i Kievs regering kan ha beordrat prickskytte morden.
I februari 2016 erkände Maidan aktivisten Ivan Bubenchik att han under massakern hade skjutit ukrainska poliser. Bubenchik bekräftade detta i en film som fick stor uppmärksamhet. Oriental Review publicerade i sitt septembernummer från 2015 ett förödande dokument om Maidan morden, av Dr. Ivan Katchanovski vid University of Ottawa, vilket utförligt och i detalj redogjorde för de avgörande bevisen att det var en falsk flagg-operation, och att medlemmar av den nuvarande Kiev regimen, inklusive Porosjenko själv var inblandade i morden, inte regeringsstyrkorna.
Hans akademiska undersökning innehåller allt du behöver veta och den rekommenderas. Här är en sammanfattning av hans upptäckter:
”Slutsats Maidan massakerns rättegångar och utredningar har avslöjat olika bevis för att polisen och åtminstone den absoluta majoriteten av 49 dödade och 157 skadade Maidan demonstranter den 20 februari 2014 massakrerades av krypskyttar i Maidan kontrollerade byggnader och områden.
Sådan bevis inkluderar vittnesmål från den absoluta majoriteten av sårade demonstranter, flera dussin åtalade och dussintals försvarsvittnen. Åklagarmyndighetens utredning fastställde att ungefär hälften av Maidan demonstranter skadades från andra platser än Berkut polisens positioner på marken.
Eftersom utredningen och rättegången inte avslöjade några krypskyttar från ”tredje styrkan”, betyder det att Maidan krypskyttarna med inblandning av elementen i Maidan ledningen utförde denna massaker.
Detta överensstämmer med olika bevis, såsom videor av Maidan prickskyttar i Maidan kontrollerade byggnader och områden under massakern och vittnesmål från 14 själverkända medlemmar av Maidan prickskyttegrupper.
Videor som presenterades vid rättegången bekräftade att specifika tidpunkter för skottlossning av specifika demonstranter i den absoluta majoriteten av fallen inte sammanföll med tidpunkter för skottlossning från Berkut poliserna och riktningarna för deras skjutning. Enbart dessa visuella bevis visar bortom allt tvivel att Berkut poliserna, som är anklagade för massakern på demonstranterna, inte massakrerade åtminstone den absoluta majoriteten av dödade och sårade Maidan demonstranter den 20 februari.
Videorna som offentliggjordes under rättegången, t.ex. som den belgiska VRT TV-videon, gav bevis för att Maidan demonstranterna lockades och sedan massakrerades av krypskyttar från Maidan kontrollerade byggnader, såsom Hotell Ukraina.
Rättsmedicinska undersökningar visade att den absoluta majoriteten av demonstranterna sköts uppe ifrån från sidorna och bakifrån. Detta överensstämmer med placeringen av Maidan kontrollerade byggnader och områden och överensstämmer inte med placeringen av Berkut polisen på marken.
De första ballistiska undersökningarna av kulor som tagits ut från kropparna av de dödade och sårade demonstranter, stämde inte överens med Berkut:s Kalasjnikovs. Rättsmedicinska undersökningar av skotthålen av regeringsexperterna för Maidan massaker rättegången föreslog att Berkut poliser mestadels sköt ovanför Maidan demonstranterna in på Hotell Ukraina, som var den huvudsakliga platsen för krypskyttarna.
Att Berkut polisen dödade och sårade en liten minoritet demonstranter, i synnerhet genom rikoschetter eller i korseld med krypskyttarna i Maidan kontrollerade byggnader, kan inte uteslutas på grund av bristen på offentligt tillgänglig data eller på grund av motsägelsefulla uppgifter. Men att deras egna dödade och sårade är från samma platser och samtidigt som demonstranter, antyder att de flesta av dem sannolikt också sköts av Maidan krypskyttarna.
Rättegångarna och utredningarna har inte avslöjat några bevis för att Janukovitj eller hans brottsbekämpande ministrar och befälhavare beordrade massakern på Maidan demonstranter.
Det finns olika indikationer på att Maidan massakerns utredningar och rättegångarna har ignorerats av Maidans regeringar och organisationer från extremhögern och att mycket av de viktigaste bevisen för massakern har mörkats.
Utredningen förnekade närvaron av några krypskyttar i de Maidan kontrollerade byggnaderna trots de överväldigande bevisen. Utredningen och rättegången om massakern i Maidan sattes ur spel, när anklagelser mot Berkut poliser och senare två Omega medlemmar trumfades upp och mycket av bevisen förstördes för att dölja Maidan:s ledares och krypskyttars inblandning i detta massmord.
Efter nästan åtta år av utredningar och sex år av rättegångar, har inte en enda person dömts eller arresterats för Maidan massakern på demonstranterna och polisen den 18-20 februari 2014, trots att detta fall av politiskt våld är ett av de bäst dokumenterade fallen av massmord i historien och en av de mest betydande kränkningarna av mänskliga rättigheter i det oberoende Ukraina.
Ingen har anklagats för mordförsök på nästan hälften av de sårade demonstranterna den 20 februari. Sådana är avslöjandena från Maidan massaker rättegångarna och utredningarna att de bekräftar resultaten av tidigare akademiska studier att denna massaker var ett massmord med falsk flagg med inblandning av delar av Maidan:s ledning och extremhögern och att det innefattar massakern på polisen.
Den förbryllande felaktiga framställningen av Maidan massakern, dess utredning och rättegång, från västerländska regeringar och media kräver ytterligare forskning om orsakerna till en sådan felaktig framställning.
Avslöjandena från rättegångarna och utredningarna som bekräftar att massakern i Maidan på demonstranterna och polisen var en falsk flagg operation som involverade Maidan krypskyttar och delar av Maidan:s ledarskap har stora konsekvenser för att förstå inte bara detta avgörande fall av politiskt våld i Ukraina. De har också stora konsekvenser för att förstå ”Euromaidan” och ursprunget till den våldsamma konflikten i Ukraina och konflikterna mellan Ryssland och Ukraina och mellan Ryssland och väst.
Avslöjandena från Maidan massakerns rättegångar och utredningar visar att de berättelser som främjas av de ukrainska och västerländska regeringarna och med några anmärkningsvärda undantag media, om att Maidan demonstranterna massakrerades av regeringens krypskyttar och/eller Berkut polisen är falska.
I motsats till det dominerande narrativet, lyckades massprotesterna med ”Euromaidan” inte åstadkomma en politisk övergång. Denna massaker startade en väpnad konflikt i Ukraina, vilken ledde till att den ukrainska regeringen störtades, som eskalerade med Rysslands utbrytning och annektering av Krim, inbördeskrig mot Donbass, ryska militära interventioner på Krim och Donbass, och stora utdragna konflikter mellan Ukraina och Ryssland och väst och Ryssland.”
_____________________
Artikeln analyserar en stor mängd bevis från olika offentligt tillgängliga källor angående denna massaker och dödande av specifika demonstranter. ”Denna akademiska undersökning drar slutsatsen att massakern var en falsk flaggoperation, som var rationellt planerad och genomförd med målet att störta regering och ett maktövertagande. Den fann olika bevis på inblandningen av en allians av höger extrema organisationer, särskilt Högra Sektorn och Svoboda, men även oligarkiska partier som Fatherland.
Dolda skyttar och s.k. spotters fanns i minst 20 Maidan kontrollerade byggnader eller områden. De olika bevisen för att demonstranterna dödades från dessa platser inkluderar ett 70-tal vittnesmål, främst av Maidan demonstranter, och flera videor av ”prickskyttar” som siktar mot demonstranter från dessa byggnader, jämförelser av positioner för de specifika demonstranterna vid tidpunkten för deras dödande och deras inträdes skador, och kulanslags märken.
Studien avslöjade olika videor och foton av beväpnade Maidan ”prickskyttar” och mål markörer s.k. spotters i många av dessa byggnader. Dr. Katchanovski gör en mycket relevant poäng i sin slutsats; ”Inga tillförlitliga bevis om en ”tredje makts” utländska krypskyttar eller organisatörer av massakern har hittats. På grund av olika bevis på den amerikanska regeringens stöd till Maidan oppositionen, dess inblandning i urvalet till Maidan regeringen och deras politiska beslut, dess tidigare dokumenterade stöd eller organiserande av regimförändringar i andra länder, behövs ytterligare forskning för att undersöka om den amerikanska regeringen var inblandad i det våldsamma störtandet av den ukrainska regeringen.”
Nåväl, nu har vi dessa bevis i den italienska tidskriften Il Giornales artikel från den 16 november vilken återgavs på italienska TV Canale 5, där journalisten Gian Micalessin avslöjade att 3 georgier, alla tränade arméprickskyttar och med kopplingar till Mikheil Saakashvili och georgiska säkerhetsstyrkor, beordrades att resa till Kiev från Tbilisi under Maidan händelserna. Det är två av dessa män som nu kallas att vittna i Kiev.
Den 18 februari fick de vapen och två av dem intog positioner på Hotell Ukraina med utsikt över Maidan torget medan den tredje placerades i konservatoriet. Andra krypskyttar placerades i andra byggnader för att skjuta in på torget. Dessförinnan träffade de bland annat en amerikansk soldat i uniform, en påstådd ”tidigare” medlem av den amerikanska arméns 101:a luftburna division, som gav dem order om vad de skulle göra, vilket visade sig vara att skjuta in på Maidan torget och slumpmässigt rikta in sig på människor, demonstranter och poliser, för att skapa rädsla och förvirring, och för att skylla på regeringsstyrkorna som skyttar, för att skapa det kaos som krävdes för att undergräva president Janukovitjs regering. Janukovitj flydde kort efter händelsen när han insåg att hans eget liv var i fara.
Namnet på den amerikanske soldaten, eller det alias han använde, var Brian Christopher Boyenger. Han dök senare upp som rådgivare till den ukrainska georgiska legionen. En av krypskyttarna sa: ”En gång, jag antar att runt den 15 februari, besökte Mamulashvili personligen vårt tält. Det var en annan kille i uniform med honom. Mamulashvili presenterade honom för oss och berättade att han var en amerikansk militär kille som kommer att vara vår instruktör.” En annan av krypskyttarna sa, ”Den här amerikanen var Brian Christopher Boyenger, en ”tidigare” soldat, en prickskytt, från 101:a luftburna divisionen.” ”Det var han som gav oss order.”
Mamulashvili
Frågan uppstår naturligtvis om hur denna ”fd” amerikanske soldat tog sig in i landet och hur han tog kommandot över den mordiska prickskytte enheten, och det är mycket troligt att ordet ”tidigare” användes för att ge amerikanerna en rimlig förnekelse grund om deras män upptäcktes, vilket nu har inträffat.
Ingen kan på allvar tvivla på att hans närvaro inte var känd av USA:s ambassadör i Kiev, Geoffrey Pyatt, som enligt dåvarande vicepresident Joe Biden, varje timme var i kontakt med Andriy Parubiy, den ukrainske fascisten som var ansvarig för ”självförsvarsenheten”, vilken utgjordes av tungt beväpnade fascistiska ligister vid Maidan.
Andriy Parubiy
Enligt den italienska rapporten gick Parubiy in och ut ur Hotell Ukraina, varifrån många av skotten avlossades och var medveten om närvaron av den amerikanske soldaten, så den amerikanska ambassadören och hans regering måste också ha varit medvetna om detta. Amerikanerna har ännu inte förklarat Boyengers närvaro eller vilken rang han hade i den amerikanska armén. Parubiys roll i händelserna har heller aldrig förklarats men Porosjenko utsåg denna massmördare till chef för Ukrainas säkerhets och underrättelsestyrkor efter kuppen.
”Rock orkestern” lämnar hotellet
Porosjenko satt som president i Ukrainas parlament från den 14 april 2016, en position han kunde använda för att ge tyskarna och amerikanerna det samarbete de vill ha. Massakern på Maidan avslöjades vara en noggrant planerad militär operation organiserad i detalj, med team av krypskyttar som tagits in från olika NATO allierade länder, okända för varandra, men organiserade vid ankomsten, givna order och uppdrag och varje krypskytte team tilldelades spotters för att hjälpa dem i deras dödliga arbete. Det här är en taktik som militära prickskytte team använder så det måste antas att vart och ett av prickskytte lagen kontrollerades av samma personer som laget italienarna pratade med, det vill säga av amerikanska soldater som tränats i dessa tekniker och som själva opererar i lag. Denna operation måste därför ha planerats och organiserats på hög nivå av de amerikanska styrkorna och de allierade Nato regeringarna.
Det är en extraordinär video att titta på, eftersom dessa män faktiskt pratar om vad de gjorde, för vem de gjorde det. Att se dem dra tillbaka slöjan så att vi kan se vilken vidrig brutalitet Nato alliansen är kapabel till. Det har vi förstås också sett tidigare i alla deras krig. De är medvetet brutala och alltid hänsynslösa.
Men i intervjuerna med dessa män visas vi kapaciteten hos en amerikansk militärmaskin – och här menar jag hela NATO alliansen och alla dess allierade och agenter – att slumpmässigt mörda vanliga människor, mörda dem som om de trampade på myror, och med samma känsla av sadistisk tillfredsställelse.
Västerländska medier har hittills ignorerat de italienska intervjuerna, på samma sätt som Dr Katachanovskis detaljerade utredning och alla andra bevis som finns, eftersom de måste, eller står de inför utsikten att hela den antiryska propagandakampanjen ska rasa.
Maidan
Det står nu klart att hela Kiev regimen för sitt berättigande och sin existens, gjorde sig av med Janukovitj för att kunna bli av med ”mördaren”, vilket nu har visat sig vara en täckmantel för det faktum att det var själva medlemmarna i den nuvarande Kiev regimen som var medskyldiga till morden och ledde dem.
Men i takt med att detta utvecklas ytterligare har den internationella maffian känd som NATO, vilka är ansvariga för massakern på Maidan torget, inte slutat slakta civila. I Ukraina fortsatte den fascistfyllda, Nato stödda, Kiev regimen sin belägring av Donbass republikerna i strid med krigets lagar, och i strid med hela mänskligheten, medan de brittiska och amerikanska underrättelsetjänsterna lade ut ännu en falskflagg historia om nedskjutning av Flight MH17, med hjälp av NATO anslutna webbplatser som Bellingcat, vilket vi bara kan lägga till bland bevisen på att det är NATO och dess allierade i Kiev som också är ansvariga för den slakten.
För varför hitta på historier förutom för att täcka upp för sig själv? Ju mer de flyttar skulden desto mer faller den på dem. Men verkligheten är den att bevisen som rapporterades av den italienska pressen inte kommer att förändra någonting i det allmänna västerländska narrativet, medierna kommer att gå samman för att undertrycka, eller bättre uttryckt ignorera dessa bevis. Faktum är att inga andra media någonstans, har tagit med den avgörande informationen om närvaron av amerikanska soldater i Maidan skjutningarna i sin bevakning av den italienska rapporten, ett faktum som i sig är mer än märkligt.
Internationella brottmålsdomstolen har jurisdiktion och borde undersöka dessa bevis, vad än de kan leda till. Men vi kan inte förvänta oss något från ICC, även om ett mottryck utövas på åklagaren av världspubliken vilken kräver agerande utifrån denna information, vet vi i vems intressen ICC tjänar. Rättvisan för de mördade i Ukraina kommer att behöva vänta på att den sanna demokratin återkommer i Ukraina, ett Ukraina som inte längre kontrolleras av USA, Tyskland och deras allierade, ett Ukraina som inte längre är en marionettstat åt väst, och inte längre används som en bricka i kriget mot Ryssland. För Ryssland är det yttersta målet.
Hybridkrigföringen, ett krig utan gränser, accelererar mot Ryssland. Ryssland förvisades från de olympiska spelen för att skada dess prestige, och de bisarra anklagelserna om att de skulle riggat USA valet 2016 fortsätter att puttra. För att lägga till bland förolämpningarna röstade FN:s generalförsamlings tredje kommitté om en resolution som fördömde ”kränkningar av mänskliga rättigheter på Krim”! En resolution som lades fram av Petro Porosjenko, en av dem som var inblandade i morden på Maidantorget. Man måste ge dem det, de har mycket nerv. Men Ryssland är inte ensamt, de har allierade. När Poroshenko resolutionen kom upp till omröstning lydde de EU och Nato allierade länder USA:s order och stödde resolutionen, men 77 länder avstod från att rösta och 25 röstade emot den inklusive BRIC och Iran, Syrien, Nordkorea, Armenien, Vitryssland, Filippinerna, Venezuela, Myanmar, Zimbabwe, Burundi, Kuba, Eritrea, Kazakstan, Kirgizistan, Nicaragua, Uganda, Sudan, Serbien, Uzbekistan och Bolivia.
Ryssland kommer att behöva dessa allierade, eftersom bevisen om vad Nato styrkorna gjorde i Kiev den 20 februari 2014 visar oss att de är kapabla till vad som helst, och inte stannar för någonting. copyright Christopher Black/New Eastern Outlook
”Nato länderna måste snart skicka soldater till Ukraina, eller acceptera ett katastrofalt nederlag. Britterna och fransmännen, tillsammans med de nordiska länderna, förbereder sig redan i tysthet för att skicka trupper – både små elitenheter, logistik och stödpersonal – som kan förbli långt från fronten. De senare skulle kunna spela en viktig roll genom att lösgöra sina ukrainska motsvarigheter för omskolning i stridsroller. Nato enheter kan också avlasta ukrainare som för närvarande är uppbundna av återhämtning eller reparation av skadad utrustning, de kan också ta över de tekniska delarna av befintliga utbildningsprogram för nya rekryter. Dessa Nato soldater kanske aldrig kommer strid – men de behöver inte göra det för att hjälpa Ukraina att få ut det mesta av sina egna knappa soldat resurser.”
Det skriver den Amerikanska professorn Edward Luttwak, som är en välkänd strateg och historiker, i en artikel i UnHeard den 4 april. Man får förutsätta att Luttwak är en välunderrättad källa, som upplyser om vad våra media undanhåller oss.
Det SVT/SR och övriga storbolagsmedia nu istället utsätter det svenska folket för är en massiv hatpropagandakampanj mot Ryssland och specifikt mot Vladimir Putin. Den bygger inte på några fakta och är en del av en känslomässig krigsförberedelse, en massformering för att undvika opinion och revolt mot ett kommande krig.
Det är psykologin i hur narrativet blir överväldigande för de som försöker att se rationellt på tillvaron och hur ett fåtal vågar stå upp för kausalitet i argumentationen.
Luttwak målar i sin beskrivning in en lögnaktighet av att ”Dessa Nato soldater kanske aldrig kommer strid”, som han gömmer bakom ett ”kanske”. Ukraina är inte ett Nato land och både Putin, Medvedjev, Lavrov och Shoigu, har vid olika tillfällen bekräftat att all inblandning av Nato styrkor på Ukrainskt territorium kommer att betraktas som fientliga och attackeras som sådana.
USA har tydligt markerat, både med sin taktik i tidigare krig och med tydliga uttalanden, att man inte är intresserade av att själva sätta sina styrkor på marken i Ukraina (om man räknar bort de 17 CIA baserna då). USA vill att andra ska offra sig för deras krig med Ryssland.
Det gigantiska misstaget startade när Bush utropade sig som segrare i det kalla kriget 1990. Efter det kom det så kallade unipolära ögonblicket, vilket varade fram till 1999 när Putin tillträdde som president. I ett tal vid säkerhetskonferensen i München 2007 talade han om för hela det västliga etablissemanget att han inte bluffar, och de flinade åt honom då.
Publicerad av Moon of Alabama. Man kanske inte gillar Ryssland eller till och med känner sig fientlig mot dess nuvarande politik och ledarskap, men det bör inte hindra någon från att känna till och inse hur Ryssland ser på sig själv och hur de definierar sin egen roll i omvärlden.
Dmitrij Medvedev och Vladimir Putin
Dimitrij Medvedev, den tidigare ryske presidenten, är för närvarande vice ordförande i Rysslands säkerhetsråd och talade nyligen om flera definitioner av gränser. Medvedev har på senare tid blivit lite av den onde killen som spottar ut de hårda sanningarna, medan den gode killen är Rysslands president Vladimir Putin, som använder ett mindre hätskt språk. Men om man sållar bort agnarna av retorik är begreppen som båda förespråkar i olika tal ganska lika och bör ses som grunden för Rysslands politik.
Dmitrij Medvedev: ”Ryssland, som vilken stormakt som helst, har strategiska gränser långt bortom de geografiska.”
Talet presenterar en rysk syn på gränskonceptet längs sex teser.
Nedan följer några utdrag som jag tycker förtjänar en vidare diskussion:
För det första. Vi behöver inte någon annans land. Vi kommer aldrig att ge upp vårt eget. Så var det och så kommer det att förbli. Det är principen som styr vår statsgräns-politik. …
Författarna till olika geopolitiska teorier i olika länder (från Kina till Europa och Amerika) utgår från en uppenbar tes. Varje stat som suveränt subjekt i internationella relationer har två typer av gränser — geografiska och strategiska.
De förstnämnda är stabila och officiellt erkända i enlighet med folkrättsliga gränsdragningar och gränslinjer som fastställer statens geografiska gränser. Detta är en av huvuddelarna i dess politiska och territoriella ram. … [De senare] gränserna är inte begränsade till länders fysiska storlek, deras luftrum eller territorialvatten. De är inte direkt relaterade till statens suveränitet. De strategiska gränserna för en stat beror direkt på hur långt dess politiska makt sträcker sig. Ju mer kraftfull en stat är, desto längre utanför dess statsgränser ligger dess strategiska gränser. Och desto mer omfattande är det strategiska utrymme som ett sådant land utövar ekonomiskt, politiskt, sociokulturellt inflytande på. Detta är zonen för statens så kallade nationella intressen. Även om strategiska gränser och nationella intressen inte är samma begrepp.
I gengäld erbjuder de mäktiga makter som sätter tonen i världsrelationerna sina administrativa områden militärt och politiskt skydd. Svaga stater eller, ännu värre, de som nått slutet av sin ära och makt, blir marionetter eller vasallstater under sina beskyddare, eller som de senare börjat säga, ”vänligt sinnade” nationer (samma sak, men mindre stötande).
Staternas strategiska gränser, eller inflytandesfärer, skapar ingen anledning till fysisk utvidgning, de kommer på flera nivåer:
För det andra. Närvaron av strategiska gränser utanför det egna territoriet, betyder inte i dag att starka och ansvarsfulla länder tänker gå i krig med sina grannar och rita om den politiska kartan. Detta är skillnaden mellan vår tid och tidigare århundraden, då gränser var föremål för ständiga fluktuationer och kunde utmanas när som helst. … I allmänhet har Ryssland, som vilken stormakt som helst, strategiska gränser långt bortom de geografiska. Och de är inte baserade på militär makt eller ekonomiska tillskott, utan på en mycket mer solid, nästan orubblig grund.
För det tredje. Det finns flera nivåer av ryska strategiska gränser.
Den första nivån är begränsad till det naturliga landskapet (Karpaterna, det iranska höglandet, Kaukasusbergen, Pamirerna). Och civilisationsgränser – det är tydligt att ett antal av våra grannar, av historiska skäl, är ologiska att inkludera sig i den ryska ekumenin. … Det viktiga är att vi inte har några territoriella tvister med de länder som ingår i detta bälte. Under åren som har gått sedan Sovjetunionens kollaps har vi upprätthållit lönsamt handelssamarbete och bekväm mellanmänsklig kommunikation. … Om vi talar om våra strategiska gränser på andra nivån, täcker de det utrymme som vanligen kallas Greater Eurasia. Det är därför Rysslands president Vladimir Putin lade fram initiativet att skapa ett stort eurasiskt partnerskap. Detta är den viktigaste integrationsvägen på vår kontinent. Dess kärna är att förena potentialen hos alla stater och regionala organisationer i Eurasien så brett som möjligt. … Och om den högsta nivån av våra strategiska gränser. Rysslands globala intressen i världen är ganska förståeliga och naturliga. De har inte förändrats under de senaste decennierna. Som permanent medlem i FN:s säkerhetsråd är vårt land en stormakt. Och den kommer att fortsätta att visa en hälsosam, lämplig vård för dem som behöver hjälp. Detta är uppenbart i de traditionellt starka förbindelserna med afrikanska länder och Latinamerika.
Ryssland ser Ukraina som innanför Rysslands innersta strategiska gräns:
För det fjärde. När det gäller det så kallade ”Ukraina” (eller snarare Lilla Ryssland), måste alla våra motståndare bestämt och för alltid förstå den enkla sanningen. Territorier på båda stränderna av floden Dnieper är en integrerad del av Rysslands strategiska historiska gränser. Därför är alla försök att tvångsförändra dem, att skära bort dem ”levande” — dömda att misslyckas.
Våra fiender insisterar ständigt på att Rysslands huvudmål är att ”beslagta” ukrainsk mark, med några ”hemliga skatter i självständigheten”: vete, stål, gas, kol. Men i själva verket visar det sig att det inte finns något så speciellt i Banderas ”Ukraina” när det gäller ekonomin, som Ryssland – till skillnad från väst – inte skulle ha själv och i mycket större volymer.
I ”Ukraina” är den huvudsakliga rikedomen för oss av ett helt annat slag. Det stora värdet som vi inte kommer att ge upp till någon och för något är människorna. Nära oss och anhöriga.
…
För det femte. Det finns en kontrasterande skillnad mellan Rysslands och det ”kollektiva västerlandets” (främst USA:s) synsätt. Amerika och dess satelliter försöker utöka sina strategiska gränser till nästan alla regioner i världen. Under förevändning av att ”sprida demokrati” anstiftas krig över hela planeten. Målet är ganska transparent att tjäna pengar.
Konflikten kommer till ett avgörande:
För det sjätte. För västvärlden har konflikten om Ukraina nu förvandlats till en konfrontation mellan två civilisationer. Vår, all-ryska eller ryska (vars kärna är territoriet i Ryssland, Vitryssland och Ukraina), och den västra.
Våra motståndare är rädda för att konfrontera oss direkt. Även om västerländska galningar från politik och militär nyligen har ökat sitt tryck (kom bara ihåg samtalet med Bundeswehr officerare – och hur mycket av detta som ännu inte har publicerats), men ändå föredrar Washington-Bryssel att spela dockteater och kriga med sina dockor.
…
I marginalen av propagandastriderna tar våra fiender medvetet till skamlösa utbyten av begrepp. Västvärldens erövring av ”Ukraina” kallas ”befrielse från den ryska diktaturen”. Och att plantera och stödja en bastard till nynazistisk regim skapad av en komediserieskådespelare, är att ”stödja demokrati och frihet”. Omvänt beskrivs våra ansträngningar att bevara det gemensamma ryska rummet som rysk ”intervention” och ”ockupation”.
Alla normala människor har länge förstått att detta är en lögn. Friska politiska krafter i världen blir också gradvis medvetna om det verkliga tillståndet. För varje förnuftig person som inte är infekterad av russofobi och inte luras av anglosaxisk propaganda är slutsatserna uppenbara.
Det finns en hård verklighet som västländerna oundvikligen måste acceptera. […] Tiden spelar mot den så kallade ”gyllene miljarden” idag.
De strategiska gränserna för stater som inte är beroende av anglosaxarna kommer att bli bredare och starkare. […]
Vi strävar efter att göra det utrymme som definieras av våra strategiska gränser till en zon av ömsesidig förståelse och konstruktivt samarbete. […]
Det nuvarande nynazistiska ”Ukraina” är en murbräcka mot Ryssland, vilken används för att aggressivt driva igenom västerländska ideologiska principer i det allryska historiska rummet. Ännu ett försök att förverkliga västerlandets månghundraåriga drömmar att kasta vårt land in i Moskvafurstendömets gränser. Målet är uppenbarligen ouppnåeligt. […]
Vi kommer säkerligen att föra den speciella militära operationen till dess logiska slut. Fram till slutsegern. Före den nynazistiska kapitulationen. Sorgliga senila människor från Washington och Bryssel är rädda: om ryssarna får övertaget, så kommer de efter Ukraina att gå längre — in i Europa och till och med över havet, säger de. Du kommer inte att veta vad mer dessa vanföreställningar innehåller: i vanan av skamlösa lögner eller senil demens. Men i verkligheten är allt enkelt: vi behöver inte Polens, de baltiska staternas eller andra europeiska länders territorier. Men de som bor där, som är ett med oss, får inte bli trakasserade av någon.
Rysslands oundvikliga seger kommer också att skapa en ny arkitektur för eurasisk och internationell säkerhet. Det bör återspeglas i nya mellanstatliga dokument som kommer att ”konkretisera” dessa verkligheter. Detta inkluderar att iaktta internationella anständighetsregler med alla länder, ägna stor uppmärksamhet åt deras historia och befintliga strategiska gränser. Västvärlden måste äntligen lära sig en enkel läxa, lära sig att respektera våra nationella intressen.
Men kommer västvärlden att lära sig läxan?
Eller vad kan/kommer de att göra för att undvika att lära sig den?
AP den 7 Jan 2022 Av Matthew Lee and Lorne Cook, med mina kommentarer i kursiv och mina länkar i rött.
NATO Secretary General Jens Stoltenberg
”WASHINGTON (AP) – Mitt i en växande oro för att Ryssland kan invadera Ukraina, som strävar efter att ansluta sig till NATO alliansen, avvisade USA och NATO på fredagen helt och hållet de ryska kraven att alliansen inte ska släppa in nya medlemmar.”
____________________________
Vilket klart och tydligt visar att det handlar om NATO:s utvidgningsplaner, vilket många av västs diplomater och statsvetare varnat för sedan länge.Narrativ manipulationen ligger inte enbart i tolkningen av det ryska förhandlingsunderlagen som ”krav”, vilket pekar ut USA:s bristande diplomatiska förmåga, utan också i den direkta lögnen att Ukraina skulle ”sträva” efter att ansluta sig till NATO. En lögn påvisbar i två av Wikileaks läckta diplomat telegram, det första från den nuvarande CIA chefen William J. Burns och det andra från Victoria Nuland.
Den 17 februari 2022 fick USA:s ambassadör i Ryssland John Sullivan, kallad till Ryska federationens utrikesministerium, följande reaktion på det tidigare mottagna amerikanska svaret på det ryska utkastet till fördrag om säkerhetsgarantier mellan Ryska federationen och USA/NATO:
”Förenta staterna har ignorerat de ryska förslagens paketkaraktär och har avsiktligt bara valt de ”bekväma” ämnena, som i sin tur ”vridits” för att skapa fördelar för USA och dess allierade. Detta tillvägagångssätt, liksom den åtföljande retoriken från amerikanska tjänstemän, kan bara stödja våra berättigade tvivel om att Washington verkligen är engagerat i att råda bot på den europeiska säkerhetssituationen.
Ryssland är bekymrat över USA:s och Natos ökande militära aktivitet i direkt närhet av Rysslands gränser, medan dess ”röda linjer”, kärnsäkerhetsintressen och suveräna rätt att försvara dem fortsätter att ignoreras. Ultimatum om att dra tillbaka ryska styrkor från vissa områden av Rysslands territorium, tillsammans med hot om skärpta sanktioner, är oacceptabla och undergräver möjligheterna att nå verkliga överenskommelser.
Med tanke på bristen på beredskap hos USA och dess allierade att komma överens om fasta och rättsligt bindande garantier för Rysslands säkerhet, kommer Moskva tvingas att reagera, bland annat genom att genomföra vissa militärtekniska åtgärder.”
____________________________
”WASHINGTON (AP)
Utrikesminister Antony Blinken och Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg sa att Ryssland inte ska ha något att säga till om vem som ska få gå med i blocket. Och de varnade Ryssland för ett ”våldsamt” svar på varje ytterligare militär intervention i Ukraina.
Deras kommentarer innebar ett fullständigt avfärdande av en viktig del av Rysslands president Vladimir Putins krav för att lätta på spänningarna med Ukraina.
Putin vill att Nato ska stoppa medlemskapsplanerna för alla länder, inklusive Ukraina. Den före detta sovjetrepubliken kommer sannolikt inte att gå med i alliansen inom överskådlig framtid, men Nato-länderna kommer inte att utesluta det.”
_______________________________
Någon direkt rysk militär interventionhade inte förekommit vid tiden. Stöd med viss vapen leverans och frivilliga i delrepublikerna Lugansk och Donetsk förekom däremot, men inga reguljära styrkor hade passerat in i Ukraina. Chefen för den ukrainska säkerhetstjänsten (SBU) Vasyl Hrytsak erkände i oktober 2015, att endast 56 ryska soldater hade observerats i Donbass.
Ett oklassificerat amerikanskt underrättelsedokument om ryska militärrörelser. (Erhållet av The Washington Post)
_______________________________
”WASHINGTON (AP)
Blinken och Stoltenberg talade var för sig efter ett extraordinärt virtuellt möte med Natos utrikesministrar. Mötet i Nordatlantiska rådet var det första i en serie samtal på hög nivå under nästa vecka som syftar till att lätta på spänningarna.
”Vi är beredda att reagera kraftfullt på ytterligare rysk aggression, men en diplomatisk lösning är fortfarande möjlig och att föredra om Ryssland väljer det”, sa Blinken till reportrar i Washington.
Han avfärdade kategoriskt Rysslands påstående att Nato hade förbundit sig att inte expandera österut efter att flera före detta sovjetiska satellitstater tagits upp efter det kalla krigets slut.
”De vill dra in oss i en debatt om Nato snarare än att fokusera på den aktuella frågan, som är deras aggression mot Ukraina. Vi kommer inte att avledas från den frågan”, sa Blinken.
Tidigare i Bryssel gjorde Stoltenberg liknande kommentarer när de allierade förberedde sig för den uppsjö av diplomatiska kontakter som kommer att inledas mellan USA och Ryssland i Genève på måndagen och övergå till ett möte mellan NATO och Ryssland och ett alleuropeiskt möte med Ryssland på onsdag och torsdag.
”Vi kommer inte att kompromissa med kärnprinciperna, inklusive rätten för varje nation att bestämma sin egen väg, inklusive vilken typ av säkerhetsarrangemang de vill vara en del av”, sa Stoltenberg.
Nato-Ryssland-rådets möte kommer att vara det första på mer än två år och kommer att ge Nato-ambassadörer chansen att diskutera Putins säkerhetsförslag med Rysslands sändebud ansikte mot ansikte.
Nato skulle behöva gå med på att stoppa alla medlemskapsplaner, inte bara med Ukraina, och att avsluta militära övningar nära Rysslands gränser. I utbyte skulle Ryssland respektera de internationella åtaganden som landet har undertecknat om att begränsa krigsspel, samt avsluta flygplansincidenter och andra låg nivå fientligheter.
Att godkänna ett sådant avtal skulle kräva att Nato förkastar en viktig del av sitt grundfördrag. Enligt artikel 10 i Washingtonfördraget från 1949 kan organisationen bjuda in vilketvilligt europeiskt land som helst som kan bidra till säkerheten i det nordatlantiska området, samt uppfylla skyldigheterna för medlemskap.
Blinken sa att Moskva var väl medvetet om att Nato inte skulle acceptera kraven. ”Visst en del av (Putins) spelplan är att lägga ut en lista med absolut icke-startande krav och sedan hävda att den andra sidan inte engagerar sig och sedan använda det som ett skäl för aggressiva handlingar”, sa Blinken.
Stoltenberg sa att den ryska militäruppbyggnaden som utlöst oron över invasion har fortsatt. ”Vi ser pansarförband, vi ser artilleri, vi ser stridsberedda trupper, vi ser elektronisk krigföringsutrustning och vi ser många olika militära kapaciteter,” sa han.
Ryssland annekterade Ukrainas Krimhalvön 2014 och stödde senare ett separatistiskt uppror i landets östra delar. Under mer än sju år har striderna dödat över 14 000 människor och ödelagt Ukrainas industriella hjärta, känt som Donbas.”
_________________________________________________
Donbass krävde aldrig att separeras från Ukraina under hela den tid som Minsk II resolutionen i FN:s säkerhetsråd var gångbar, de krävde att få utökad autonomi och en möjlig federal lösning. Därmed är orden ”separatistiskt uppror” felaktiga och propaganda.
Ryssland förnekar att de har nya planer på att attackera sin granne, men Putin vill ha juridiska garantier som skulle utesluta Natos expansion och vapenplaceringar. Moskva säger att de förväntar sig svar på sina säkerhetsförslag denna månad.
Trots retoriken kan Ukraina helt enkelt inte gå med i Nato med Krim ockuperat och stridande i Donbas eftersom alliansens kollektiva säkerhetsgaranti – att en attack mot en allierad anses vara en attack mot dem alla – skulle dra in Nato i krig om landet blev medlem.”
_________________________________________________
Resultatet av statskuppen den 23 februari 2014, var inte bara de nya myndigheterna i Kiev – vilka definitivt inte hade någon konstitutionell grund och som inte var folkvalda – utan också upphävandet Kivalov-Kolesnichenko lagen från 2012 om de officiella språken. Därmed respekterade Ukraina inte längre garantin från 1997 års fördrag. Krimborna gick därför ut på gatorna för att kräva ett ”återvändande” till Ryssland som de redan hade fått 30 år tidigare.
Natos hjälp i händelse av en invasion kommer sannolikt inte att involvera stora militära muskler. ”Ukraina är en mycket nära partner,” sa Stoltenberg. ”Vi ger stöd till Ukraina. Men Ukraina omfattas inte av Natos kollektiva försvarsklausul eftersom Ukraina inte är en Nato-medlem.”
Blinken och Stoltenberg sa visserligen att USA och Nato är villiga att diskutera vapenkontroll med Moskva, men att Putin inte kan tillåtas att införa restriktioner för hur organisationen skyddar medlemsländer nära Rysslands gränser som Estland, Lettland, Litauen och Polen.
Nato-Ryssland-rådet inrättades för två decennier sedan. Men Nato avslutade det praktiska samarbetet med Ryssland genom NRC 2014 efter att Ryssland annekterade Krim.
Onsdagens möte blir det första sedan juli 2019. Natos tjänstemän säger att Ryssland har vägrat att delta i möten så länge som Ukraina stod på agendan.”
”WASHINGTON (AP)
Cook rapporterade från Bryssel. AP-skribenterna Samuel Petrequin och Sylvie Corbet i Paris bidrog till denna rapport.”
Maria Zakharova, ryska UD:s taleskvinna skriver i en artikel i tidningen Komsomolskaya Pravda den 25 mars 2024:
Maria Zakharova
”De amerikanska spinndoktorerna har målat in sig i ett hörn genom att hävda att terrorattacken mot Crocus City Hall i Moskva utfördes av ISIS, en terrororganisation som är förbjuden i Ryssland. Det är också tydligt varför de gör detta. Uppenbarligen har de ingen annan utväg.
Det finns gott om direkta och indirekta bevis på den nuvarande amerikanska administrationens inblandning i att sponsra ukrainsk terrorism. Detta inkluderar miljarder dollar och en aldrig tidigare skådad mängd vapen som investerats i Kievregimen, allt baserat på korruptionsplaner där inga konton lämnas för redovisning; användningen av aggressiv retorik mot Ryssland med rabiat nationalism; ett förbud mot fredssamtal om Ukraina och oändliga krav på att konflikten ska lösas med våld; vägran att diskutera Kiev regimens årslånga terroristattacker; och ett massivt medialt och politiskt stöd för även de mest fruktansvärda brott som begåtts av Zelensky. Därav Washingtons dagliga ansträngning att täcka upp för dessa anklagelser mot Kiev och försöket att flytta skulden bort från sig själva och Zelenskij regimen, som de när genom att använda ISIS (en organisation som är förbjuden i Ryssland).
Och här har de fångats i sin egen rostiga fälla.
Vad är ISIS?
Tidigare stödde, beväpnade och kontrollerade Washington aktivt mujahideen i Afghanistan som en del av dess strävan att motsätta sig Sovjetunionen. USA:s tidigare utrikesminister Hillary Clinton, som nästan klappade händerna av glädje, mindes hur de bestämde sig för att rekrytera mujahideen och importera Wahhabi-märket av sunni-islam till Afghanistan för att segra över Sovjetunionen. Al-Qaida föddes ur just den afghanska kampanjen.
Men låt oss lämna Afghanistan ett tag och vända oss mot Irak.
2003 intervenerade USA militärt i Irak, under en falsk förevändning, med resultatet att alla medlemmar av Baathpartiet, ryggraden i Saddam Husseins armé, polis och säkerhetsstyrkor, plötsligt befann sig arbetslösa och utan försörjningsmedel. Det var denna grupp av unga och erfarna militära yrkesverksamma, alla skickliga, som senare kom att utgöra ramen för en ny extremistorganisation.
Colin Powell vittnar inför FN:s säkerhetsråd
I april 2006 fann The Washington Post hemligstämplade Pentagon-dokument som visade att amerikansk militärpropaganda från 2004 till 2006, medvetet hade förhärligat Abu Musab al-Zarqawi, – den första ledaren för ”upprorsrörelsen” Al-Qaida i Irak – vilket fick honom att se ut som försvararen av tron för många muslimer.
I oktober 2006 etablerade Mujahideen’s rådgivande möte en ny jihadistgrupp som sammanförde Al-Masris terrorister och andra islamister från gruppen känd som Islamiska staten Irak (ISI). Utnämnd till ledare för denna nya organisation var Abu Omar al-Baghdadi, som amerikanerna av någon anledning hade släppt från fängelset i Irak inte långt tidigare. QED!
Abu Bakr al-Baghdadi
Han etablerade ett nära samarbete med islamisterna i Syrien, som kämpade mot Bashar al-Assads legitima regering. I april 2013 fick den utökade terrororganisationen ett nytt namn – Islamiska staten Irak och Levanten (ISIS). 2014 förklarade man sin avsikt att upprätta ett kalifat i Irak och Syrien.
Amerikanerna bestämde sig för att trots allt bekämpa ISIS och bildade en ”koalition” för ändamålet (om så bara efter att ISIS-milisen dödat ett antal amerikanska medborgare).
Följaktligen visar det sig att efter Al-Qaida, kom amerikanerna att villigt eller ovilligt ha en del i att skapa ännu ett monster, ISIS, som sedan hängav sig åt en orgie av fruktansvärda terroristmord över hela världen.
Låt oss nu titta på Syrien. Som svar på en begäran från den legitima regeringen i Syrien, skickade Ryssland 2015 en enhet från sina flygstyrkor för att hjälpa den syriska armén att bekämpa terroristerna. Detta störde ISIS planer på att införa sin kontroll över stora territorier i Irak och Syrien, inklusive Aleppo och Damaskus. En hel ”terroristinternational” – tiotusentals militanter från mer än 80 länder – arbetade för att uppnå dessa mål. Det var bara rysk intervention som gjorde det möjligt för den syriska armén att stoppa detta hot och befria större delen av landet från terroristerna.
Rysslands president Vladimir Putin talade vid FN:s generalförsamlings session 2015 och föreslog att en enad anti-ISIS-front, baserad på anti-Hitler-koalitionen, borde skapas. Svaret blev västvärldens krigsansikte, inte precis en glad acceptans. Långt ifrån att hjälpa oss att bekämpa ISIS, gjorde USA vad de kunde för att störa våra ansträngningar. Intressant, inte sant?
Samtidigt fortsätter en USA-kontrollerad extremistenklav, det så kallade flyktinglägret Al Tanf, att finnas i sydöstra Syrien. Det har blivit ett tillflyktsort för terrorister som tränar andra, innan de skickas för att utföra sina uppdrag.
Vita huset följer tydligt ännu en taktisk linje i Syrien, där de till synes har förbundit sig att sortera den ”moderata oppositionen” från ISIS-terroristerna på ett tydligt och informellt sätt. Jag syftar till exempel på Jabhat Fatah al-Sham (fd Al-Nusra, som faktiskt är en gren av Al-Qaida i Syrien) och andra liknande väpnade grupper som så småningom gick samman och bildade Hayat Tahrir al-Sham. Så omprofileringen är där, men ingen separation har skett än så länge. Alla bevis pekar på att det är så här Washington har planerat det hela: man vill att konflikten ska dra ut på tiden, multiplicera antalet offer, samtidigt som man förhindrar att sätet för internationell terrorism definitivt elimineras.
US armys Al-Tanf military base in Syria
Konstigt nog har ISIS justerat sina planer de senaste åren och attackerar nu mest fiender till USA, som talibanerna i Afghanistan, iranierna, de legitima myndigheterna i Syrien och Ryssland. Detta är bara vad som ligger på ytan och kan hämtas från världsnyheterna.
En sak till: 1992 påtvingade amerikanerna palestinierna en ”demokratisk valprocess”. Skillnaderna mellan dem kulminerade i att genom demokratiska val skapades ett politiskt parti, Hamas, i Gazaremsan.
Det framgår av den nyligen avklassifierade korrespondensen mellan tjänstemän från det amerikanska utrikesdepartementet att Biden redan 2021 frigjorde 360 miljoner dollar i utbetalningar till Hamas, vilka kanaliserades genom den ökända USAID-byrån. President Donald Trump stoppade betalningarna, medan Joe Biden har beordrat att de ska återupptas. Resultatet finns där för alla att se. En trevlig detalj är att Israel tycks vara USA:s närmaste allierade och de skriker huvudet av sig när de ser Hamas göranden.
❗️ Finns det någon logik, skulle ni fråga? Det ligger i pengar och makt. Dessutom, i en situation där det finns ett internationellt rättsligt förbud mot direkta ingripanden, är baktanken den att så ”kontrollerat kaos” och återuppliva världsordningen med hjälp av terrorister.
Och nu, uppmärksamhet på min fråga till Vita huset: Var det verkligen ISIS? Kommer ni inte att ändra er?
Wall Street, Kennan och födelsen av USA:s nationella säkerhetsstat
Den dubbelt djupa staten
Transnationaliseringen av den djupa staten
Omvärdering av ”kalla kriget”: partnerskap mellan USA och Sovjetunionen
Underrättelsebrott
Falsk Flag Terrorism
Den globala spänningsstrategin under det 21:a århundradet
Ättlingar till nazister i maktpositioner idag
Slutsats
Bibliografi – Källförteckning
Inledning
Svaret på ”Covid-19-pandemin” har mycket gemensamt med födelsen av det tredje riket. Agamben (2021, 8) liknar till exempel den nödlagstiftning som antogs 2020 med upphävandet av Weimarkonstitutionen 1933, och Davis (2021b) förklarar hur man genom att en mängd lagstiftning drivs genom parlamentet, samtidigt som befolkningens uppmärksamhet är fokuserad på annat håll, håller på att förvandla Storbritannien till en konstitutionell diktatur. Brittiska myndigheter har nu mandat att begå brott ostraffat; protester kommer att effektivt kriminaliseras eller avslutas under extraordinära polisbefogenheter; oliktänkande på nätet kommer att censureras; och journalister kommer inte längre att tillåtas rapportera någon information som anses strida mot det ”nationella intresset” (Davis 2021b).
”Covid-19-pandemin” fungerar som den stora lögnen som allt detta bygger på, det vill säga en lögn så enorm att vanliga människor inte skulle kunna föreställa sig att den ens var möjlig. För att citera Mein Kampf:
”Eftersom […] massorna […] alltid är lättare att korrumpera i de djupare skikten av sin känslomässiga natur än medvetet eller frivilligt; och sålunda falla de i sin primitiva enkelhet lättare offer för den stora lögnen än den lilla lögnen, eftersom de själva ofta talar små lögner i små saker men skulle skämmas för att ta till storskaliga lögner. Det skulle aldrig komma in i deras huvuden att fabricera kolossala osanningar, och de skulle inte tro att andra kunde ha fräckheten att förvränga sanningen så uppenbart. Även om de fakta som bevisar att det är så tydligt kan framträda i deras sinnen, kommer de fortfarande att tvivla och vackla och kommer att fortsätta att tro att det kan finnas någon annan förklaring.”
(Hitler 1969, 134)
Vetenskapligt visar Rancourt et al. (2021) att det inte fanns någon viral pandemi, bara det Davis (2021a), baserat på flera hundra sidor av argumentation, kallar en ”pseudopandemi”, som bygger på den falska ”svininfluensapandemin” 2009 (Fumento 2010). Trots detta, och på grund av propagandan och den tillämpade beteendepsykologin som använts som en del av den psykologiska krigföringen som riktar sig mot det undermedvetna, hindrar kognitiv dissonans många människor från att se eller erkänna detta, även när de presenteras bevisen. Propagandaspecialisten Mark Crispin Miller reflekterar: ”Jag brukade tycka att det var smaklöst att jämföra vårt system med Nazitysklands. Det tycker jag inte längre” (2021, 30 min).
Hitler var kanske den första som såg att den liberala demokratin kan undergrävas genom att spela på massornas omedvetna rädsla. Om ett existentiellt hot presenteras kan massorna förmås att offra frihet för löftet om säkerhet.
På en instinktiv, irrationell nivå är massorna: ”mycket mer tillfredsställda av en doktrin som inte tolererar någon rival [till löftet om säkerhet] än genom beviljandet av liberal frihet. De inser varken den fräckhet med vilken de terroriseras […] eller den upprörande inskränkningen av deras mänskliga friheter, för på inget sätt går villfarelsen av denna doktrin upp för dem.” (Hitler citerad i Fromm 1942, 191)
Detta är modellen för att påtvinga auktoritet i ett klimat av terrorhot. Massorna kan terroriseras till att ge upp sina friheter, och det kommer aldrig att falla dem in att de har ljugits för i en monumental skala – att hotet var fiktivt.
Så, till exempel, medan Hitler tjatade på internationella bankirer för att ha fått Tyskland på knä med skadeståndsbetalningar, var sanningen att de tyska skadeståndsbetalningarna sjönk till omkring en åttondel av tidigare nivåer efter Hoover-moratoriet (1931) och Lausanne-avtalet (1932). The Bank for International Settlements förvaltade nazistiskt guld, och nazisterna fortsatte att uppfylla sina skyldigheter i Young Planen även under andra världskriget.
Samma regelbok om att använda en stor lögn för att skapa massrädsla för auktoritära syften, har varit uppenbar under ”Covid-19.” Klaus Schwab tillkännagav praktiskt taget detta i juni 2020:
”De flesta människor som är rädda för faran av covid-19 [i en] situation på liv eller död […] kommer att hålla med om att offentlig makt under sådana omständigheter med rätta kan åsidosätta individuella rättigheter. Sedan när krisen är över, kanske vissa inser att deras land plötsligt har förvandlats till en plats där de inte längre vill bo.” (Schwab och Malleret 2020, 117)
När lögnen avslöjas är det för sent: ”för den grovt oförskämda lögnen lämnar alltid spår efter sig, även efter att den har fastslagits som en lögn, ett faktum som är känt för alla sakkunniga lögnare i denna värld och för alla som konspirerar tillsammans i konsten att ljuga” (Hitler 1969, 134).
Återigen verkar Schwab vara bekant med denna princip: det kommer inte att finnas någon återgång till hur saker och ting var, eftersom ”nedskärningen som vi har nu är alldeles för stark för att inte lämna spår” (citerad i Clark 2020). Schwabs skyddsling, Yuval Noah Harari, tillhör också expertlögnarnas konspiration: ”Om du upprepar en lögn tillräckligt ofta”, hävdar han, ”kommer folk att tro att det är sanningen. Och ju större lögnen är, desto bättre, för folk tänker inte ens på hur något så stort kan vara en lögn.” [Vilket också var Goebbels tankegång]
Desmet (2022) beskriver processen med ”massbildning” under ”Covid-19” som påminner om masshysterin som bevittnats i Nazityskland. Agamben konstaterar att människor accepterade det nya ”lockdown”-arrangemanget ”som om det var uppenbart, eftersom de var ”beredda att offra praktiskt taget allt – deras livsvillkor, deras sociala relationer, deras arbete, till och med deras vänskap, såväl som deras religiösa och politiska övertygelser.” (2021, 17). Detta påminner om ”miljonerna i [nazistiska] Tyskland [som] var lika ivriga att ge upp sin frihet som deras fäder var att kämpa för den” (Fromm 1942, 3).
Den nazistiska principen att ”individens aktiviteter […] måste bedrivas inom ramen för helheten och för allas bästa” (citerad i Lane och Rupp 1978, 41) reinkarnerades som att offra individuell frihet i namn av att ”skydda andra”. Precis som nazisterna målade ut judarna som ”orena” och en folkhälsorisk, så tjänade propagandaslogans som ”de ovaccinerades pandemi” en liknande syndabock utpekande funktion.
Eugeniska teman förknippade med Nazityskland stack upp sitt fula tryne, i en artikel med titeln ”Nazi Healthcare revived across the Five Eyes,” Ehret (2021), där noteras att samma organisationer som främjade eugenisk politik i Nazityskland och Nordamerika — inklusive Rockefeller Foundation, Wellcome Trust och Engender Health (tidigare kända som Human Sterilization League for Human Betterment) — är nu inblandade i utvecklingen av mRNA ”vaccin”, tillsammans med Galton Institute (tidigare British Eugenics Association). Familjen Gates kan också läggas till i denna lista (Corbett 2020).
Nazisterna var ökända för sina grymma medicinska experiment på människor utan deras samtycke, och de farliga experimentella injektioner som maskerats som ”Covid-19-vacciner”, påtvingades hänsynslöst intet ont anande befolkningar, via tillfångatagna, korrupta politiska och medicinska etablissemang och ett propaganda angrepp av militär kvalitet (Hughes 2022), hör likaså till ”en totalitär nazistisk dystopi” (Polyakova 2021). Corbett (2021) beskriver ”‘nazifieringen’ av NHS”, varigenom offentliga hälsotjänster har placerats under en ”kommando/kontrollregim” och är underordnat det nya biosäkerhetsparadigmet, med alla möjliga oetiska metoder. Läkare som uttalar sig fråntas sitt tillstånd att praktisera. Som Dr Francis Christian sa till en disciplinär panel vid University of Saskatchewan:
”Det här är den typ av expertgrupper som sattes upp i Sovjetunionen och Nazityskland […] Det är verkligen oroande att då jag kräver informerat samtycke (för vaccinering), får jag inte praktisera (som läkare)[…] Detta är störande, dystopiskt och inte acceptabelt […] Sanningen kommer att komma fram, och när den gör det kommer ni att hamna i stora problem.”
Dr Francis Christian
Givet allt ovanstående verkar det inte vara orimligt att antyda att det pågår ett medvetet försök att kollapsa den liberala demokratin med hjälp av psykologiska krigföringstekniker ur den nazistiska skolan och att ersätta den med en eugeniskt baserad form av totalitarism.
1. Förklaringen till nazismens återuppvaknande
Varifrån har då denna oväntade explosion av nazistiska teman och influenser uppstått? När allt kommer omkring besegrades nazisterna skenbart 1945, och slutet på Sovjetunionen var tänkt att markera den västerländska liberalismens definitiva triumf (Fukuyama 1989). Svaret som föreslås här är att Wall Street — toppen av internationellt finanskapital och ett ”dominerande komplex” inkluderande ”inte bara banker och advokatbyråer utan även oljebolagen” (Scott 2017, 14) — alltid har varit gifta med nationalsocialismen, som det mest hänsynslösa sättet att krossa arbetarklassens motstånd.
Efter att ha undergrävt den bolsjevikiska revolutionen och förvandlat Sovjetunionen till en gigantisk möjlighet att skaffa sig finansiell kontroll över nationaliserade industrier enligt en modell som tidigare etablerats i Latinamerika (Sutton 2011), såg Wall Street ut att göra samma sak i Tyskland och USA.
Modellen var ”företagssocialism”, vilket innebär att centralisera makten i ”de internationella bankirernas ekonomiska intressen”, något som bäst uppnås ”inom ett kollektivistiskt samhälle” (Sutton 2016, 173). Stalins ”socialism i ett land”, nationalsocialism och Roosevelts New Deal var alla former av företagssocialism, där statens makt görs tillgänglig för storföretagen (Sutton 2016, 50, 121). Konkurrensen är därmed eliminerad för ett oligopol av stora företag vars verksamhet finansieras (och därmed i slutändan styrs) av Wall Street. Roosevelt och Hitler tillträdde båda i mars 1933, och ”både Hitlers New Order och Roosevelts New Deal stöddes av samma industrimän och var till sitt innehåll ganska lika – dvs de var båda planer på en företagsstat”, ett koncept som tidigare introducerats av Mussolini (Sutton 2016, 121). The New Deal var resultatet av Swope planen, uppkallad efter General Electrics president Gerard Swope, vars företag både var inblandat i att finansiera Hitler och elektrifiering av Sovjetunionen.
Från juli 1933 till 1934 planerade Wall Street-finansiärer och rika industrimän en statskupp i USA. ”Business Plot”, som den blev känd som, finansierades av Irénée duPont, J.P. Morgan och andra rika industrimän, inklusive William Knudsen (president för General Motors), Robert Clark (arvinge till Singer Sewing Machine Corporation), Grayson Murphy (direktören för Goodyear), och familjen Pew på Sun Oil (Yeadon och Hawkins 2008, 129). Hade den misslyckade kuppen inte omintetgjorts av dess tilltänkta ledare, general Smedley Butler, skulle USA sannolikt ha följt Nazityskland och Sovjetunionen på vägen mot totalitarism, och möjligen invigt den värld av ”garnisonsstater” som Harold Lasswell förutsåg 1939, där politisk opposition, lagstiftande församlingar och yttrandefrihet avskaffats och oliktänkande skickas till tvångsarbetsläger (Lasswell 2002, 146). Planen att förstöra den liberala demokratin i finanskapitalets intresse är alltså ungefär åtta decennier gammal.
Även om affärskuppen och Nazityskland besegrades, övervakade representanter från Wall Street rekryteringen av ex-nazister till USA efter andra världskriget. Genom den nationella säkerhetsapparat de skapade 1947 – i synnerhet genom CIA i hjärtat av den transnationella djupa staten (Tunander 2016; Scott 2017) – fortsatte de hänsynslöst att krossa arbetarklassens motstånd med metoder som härrörde från nazisterna, vilket inkluderade dödsskvadroner ( Gill 2004, 85-6, 155, 255), tortyr (McCoy 2007), falsk flagg-terrorism (Ganser 2005; Davis 2018), biokemisk krigföring (Kaye 2018), övervakningsbaserad inriktning mot politiska motståndare (Klein 2007,91; van der Pijl 2022, 58-9), och massmord av civila (Valentine 2017). Under 1900-talet var sådana metoder mestadels reserverade för icke-västerländska befolkningar för att underlätta USA-imperialismen under förevändning av det ”kalla kriget” med Sovjetunionen (Ahmed 2012, 70).
Slutet på Sovjetunionen innebar att en ny fiende måste hittas för att värdepappersparadigmet skulle fortsätta att fungera (dvs. att övertyga allmänheten om att extraordinära åtgärder, oförenliga med demokrati och rättsstatsprincipen, behövs för att hantera ett påstått existentiellt hot). År 1991 föreslog the Club of Rome en ny ”gemensam fiende mot vilken vi kan förenas”, dvs. ”mänskligheten själv” för dess katastrofala inblandning i naturliga processer (King och Schneider 1991, 115). Men medan den gröna agendan – som i sig härrörde från nazistisk ekologism (Brüggemeier et al. 2005; Staudenmaier 2011) – kämpade för att få genomslag, Carter et al. (1998, 81) förutsägande en ”omvandlande händelse” som skulle, ”som Pearl Harbor [… ] dela upp vårt förflutna och framtiden i ett före och efter”, vilken involverade ”förlust av liv och egendom utan motstycke i fredstid” och nödvändiggör ”drakoniska åtgärder” , minskade medborgerliga friheter, tillåter bredare övervakning av medborgare, kvarhållande av misstänkta och användning av dödligt våld.” På samma sätt hävdade Project for a New American Century (2000) att återuppbyggnaden av USA:s försvar skulle bli en utdragen affär i frånvaron ”av någon katastrofal och katalyserande händelse – som en ny Pearl Harbor.” 9/11 användes vederbörligen som förevändning, inte bara för imperialistiska krig utomlands, utan också för ökad repression på hemmaplan, dess officiella narrativ utgör en annan Stor Lögn som akademiker är maktlösa att försvara (Hughes 2020).
Stigande sociala spänningar i väst efter år av ”åtstramningar” och stigande nivåer av ojämlikhet till följd av finanskrisen 2008 möttes av en eskalering av antalet terroristattacker (utvecklas vidare nedan), avsedda att återinföra disciplin på befolkningen mellan 2015 och 2017, särskilt i Frankrike (van der Pijl 2022, 63-4). Men när protester runt om i världen började anta en socialt progressiv form som inte så lätt kunde assimileras av ”populistiska” rörelser 2018-19, stod det klart att ett nytt paradigm för social kontroll behövdes (van der Pijl 2022, 54-58). ”Covid-19” gav förevändningen att inviga det nya paradigmet. Som Agamben skriver:
”Om makterna som styr världen har bestämt sig för att använda denna pandemi – och det är irrelevant om den är verklig eller simulerad – som förevändning för att omvandla paradigmen för deras styrning uppifrån och ner, betyder det att dessa modeller var i progressiv, oundviklig nedgång, och därför i dessa makters ögon inte längre lämpade för ändamålet.”
(Agamben 2021, 7)
Vi befinner oss just nu mitt i ett försök till paradigmskifte. Den liberala demokratin – för länge sedan urholkad av ”kriget mot terrorismen” – är nu avslutad, och dess tänkta efterträdare är teknokrati, ett totalitärt kontrollsystem baserat på datadriven vetenskaplig diktatur (Wood 2018). Om den genomförs framgångsrikt kommer teknokratin att bli värre än något som Hitler eller Stalin föreställt sig, eftersom det motsvarar mänsklighetens digitala förslavning genom biometrisk nanoteknik, konstant övervakning och övervakning som en del av ”kropparnas internet”, centralbankernas digitala valutor och en Socialt kreditsystem i kinesisk stil (Davis 2022; Broudy och Kyrie 2021; Wood 2019). Ett sådant resultat skulle vara potentiellt oåterkalleligt. Den psykologiska krigföringsmodellen för dess lansering är de Wall Street-stödda nazisternas seger över Weimarrepubliken.
2. Wall Street och Hitlers maktövertagande
Nazisterna kunde aldrig ha kommit till makten, byggt upp sin industri eller gått i krig utan Wall Streets stöd. Sutton (2016) dokumenterar det finansiella revisionsspåret som länkar Wall Street till Hitlers uppkomst, och går tillbaka till den J.P. Morgan sponsrade Dawes planen från 1924, som skenbart var avsedd att hjälpa Tyskland med skadeståndsbetalningar. Lånen som beviljades Tyskland under Dawes planen användes för att ”skapa och konsolidera de gigantiska kemiska och stålkombinationerna av I.G. Farben och Vereinigte Stahlwerke”, karteller som inte bara sponsrade Hitler utan också arrangerade krigsspelsövningar 1935-6 och levererade de viktigaste krigsmaterialen som användes under andra världskriget (inklusive syntetisk bensin, 95 % av sprängämnen och Zyklon B) (Sutton 2016, 23-4, 31). Ungefär 75 % av dessa lånepengar kom från bara tre amerikanska investeringsbanker: Dillon, Read Co.; Harris, Forbes & Co.; och National City Company, som i sin tur skördade större delen av vinsten (Sutton 2016, 29).
Det var specifikt Wall Street investeringsbankirer, plus Henry Ford – och inte ”den stora majoriteten av oberoende amerikanska industrimän” – som möjliggjorde uppbyggnaden av den nazistiska industrin: ”General Motors, Ford, General Electric, DuPont och den handfull amerikanska företag som var intimt involverade i utvecklingen av Nazityskland var – förutom Ford Motor Company – kontrollerade av Wall Street-eliten – J.P. Morgan-företaget, Rockefeller Chase Bank och i mindre utsträckning Warburg Manhattan bank.”
Till exempel var de två största tanks tillverkarna i Nazityskland, Opel och Ford A.G., dotterbolag till amerikanska företag som kontrollerades av J.P. Morgan respektive Ford. Inom denna struktur sponsrade DuPont även pro-Hitler-grupper i USA (Yeadon och Hawkins 2008, 129).
(Sutton 2016, 31, 59)
Henry Ford finansierade Hitler från tidigt 1920-tal och framåt, och Hitler lyfte in delar av Fords bok The International Jew ordagrant i Mein Kampf. Hitler tilldelade 1938 Ford den tyska örnens storkors, en nazistisk medalj för framstående utlänningar, och hade ett porträtt av Ford stående framme på sitt kontor (Sutton 2016, 92-93). Ford tillverkade fordon för den amerikanska armén och Wehrmacht under andra världskriget och tjänade pengar på båda sidor. Ford A.G.s fabriker, liksom tyska General Electrics, var inte måltavla för bombningar under andra världskriget, de var uppenbarligen var för lönsamma för att få ett för tidigt avslut.
Framstående tyska industri och finansmän, lockade av Hitlers löfte att förstöra fackföreningarna och den politiska vänstern, finansierade i hemlighet nazistpartiet, t.ex. Alfried Krupp, Günther Quandt, Hugo Stinnes, Fritz Thyssen, Albert Vögler och Kurt Baron von Schröder. Dessa industrimän var ”övervägande direktörer för karteller med amerikanska förgreningar, ägande, deltagande eller någon form av underordnad anknytning” (Sutton 2016, 101). Medan till exempel tyska General Electric (AEG) och Osram (där Gerard Swope och Owen D. Young innehade inflytelserika positioner i båda) finansierade Hitler, det gjorde inte Siemens, som var utan amerikanska direktörer. (Sutton 2016, 59).
McCormack-Dickstein-kommittén (1934/35) fann att rederiet Hamburg-America Line, som ägdes av W. Averell Harriman, hade tillhandahållit fri passage till Tyskland åt amerikanska journalister som var villiga att skriva positivt om Hitlers maktövertagande, samtidigt som de förde fascistiska sympatisörer till USA. Presidenten för W. A. Harriman & Co var George Herbert Walker, vars svärson Prescott Bush (var far och farfar till två framtida amerikanska presidenter), satt i styrelsen. Bush var också direktör (och tidigare vicepresident) för Union Banking Corporation, etablerat 1924 som ett dotterbolag till W.A. Harriman & Co., vars tillgångar beslagtogs av den amerikanska regeringen 1942 enligt 1917 års lag om handel med fienden. Bush var en ”Bonesman” liksom Harriman, som också var delägare i Brown Brothers Harriman (etablerad 1931), vilka fungerade som USA:s bas för den Hitler stödjande industrimannen Fritz Thyssen. Harriman:s var ”intimt förbundna med framstående nazisterna Kouwenhoven och Groeninger och en nazistisk frontbank, Bank voor Handel en Scheepvaart” (Sutton 2016, 107).
Advokatfirman Sullivan & Cromwell, som ursprungligen var rådgivande åt John Pierpont Morgan under skapandet av Edison General Electric 1882 och uppfann konceptet med holdingbolag för att undvika antitrustlagar, hade ”omfattande affärsförbindelser med många tyska företag och banker som hade stöttat det tredje riket” (Trento 2001, 25). Krönikören Drew Pearson listade företagets tyska kunder som hade bidragit med pengar till nazisterna, och beskrev John Foster Dulles (en delägare i företaget tillsammans med sin bror Allen Dulles) som grundbulten i ”bankkretsarna som räddade Adolf Hitler från det finansiella djupet och han skapade sitt nazistiska parti som ett fortsatt företag” (citerad i Kinzer 2014, 51). Sullivan & Cromwell släppte de första amerikanska obligationerna utgivna av Krupp A.G., utökade I.G. Farbens räckvidd som en del av en internationell nickelkartell och bidrog till att blockera kanadensiska restriktioner för stålexport till tyska vapentillverkare (Kinzer 2014, 51).
Standard Oil som kontrollerades av Rockefeller-familjen, utvecklade i samarbete med I.G. Farben den hydreringsprocess som krävdes för att producera syntetisk bensin för Wehrmacht; de levererade även ethyl bly och syntetiskt gummi. Enligt Suttons bedömning hade Standard Oil i över ett decennium ”hjälpt den nazistiska krigsmaskinen samtidigt som de vägrade att hjälpa USA”, och utan denna hjälp ”kunde Wehrmacht inte ha gått i krig 1939” (Sutton 2016, 75). Rockefeller Chase Bank anklagades för att ha samarbetat med nazisterna under andra världskriget (Sutton 2016, 149).
Detta komplexa nät av finans- och affärssammankopplingar visar bortom rimligt tvivel att USA:s härskande klass var djupt sympatisk med Hitler och det nationalsocialistiska projektet. Det bekräftar också riktigheten i den marxistiska analysen från 1930-talet att fascismen (standardtermen innan Arendt särskiljde den och totalitarismen) representerar ”ett verktyg i finanskapitalets händer” (Trotsky 1977, 173), faktiskt inget mindre än ”ett öppet terroristisk diktatur för de […] mest imperialistiska delarna av finanskapitalet” (Georgi Dimitrov, citerad i Marcon 2021, 55).
3. Avnazifieringens misslyckanden
Efter andra världskriget kontrollerade Wall Street utnämningen av tjänstemän som ansvarade för att avnazifiera och styra Förbundsrepubliken Tyskland (Sutton 2016, 160). Kontrollrådet för Tyskland, med general Lucius Clay i spetsen, inkluderade Louis Douglas, direktör för Morgan-kontrollerade General Motors, och William Draper, en partner i bland annat Dillon, Read & Co. (Sutton 2016, 158). När Nürnbergrättegångarna ägde rum, undkom ändå många höga nazister och deras industrianhängare rättvisan, och även de som befanns skyldiga, som Alfried Krupp och Friedrich Flick, fick återvända till sina gamla positioner i början av 1950-talet. Ingen amerikan prövades trots Wall Streets och Fords roll i att underlätta Hitlers uppkomst, bygga upp den nazistiska industrin och möjliggöra och förlänga kriget. Sutton spekulerar raljerande om att det sanna syftet med denna segrares rättvisa var att ”avleda uppmärksamheten bort från USA:s inblandning i Hitlers uppgång till makten” (2016, 48).
Bank for International Settlements, som sömlöst fortsatte sin verksamhet under andra världskriget, som om dessa centralbanker inte var i krig med varandra, och tog emot guld från den nazistiska Reichsbank trots guldets tvivelaktiga härkomst. I dess styrelse ingick I.G. Farbens direktör Hermann Schmitz, ”nazismens barnmorska” Kurt Baron von Schröder, Emil Puhl, som var ansvarig för bearbetningen av tandguld som plundrats ur munnen på koncentrationslägeroffrens munnar, och Walther Funk, som vid Nürnbergrättegångarna kallades ”Guldtands bankiren.” Alla fyra dömdes för brott mot mänskligheten. Även om Bretton Woods-konferensen 1944 rekommenderade att BIS skulle likvideras vid ”tidigast möjliga ögonblick”, så skedde inte detta och rekommendationen ändrades 1948. BIS fick därmed överleva trots sin medverkan till Tredje rikets brott.
Prins Bernhard av Nederländerna
Några före detta nazister fortsatte med att inta mycket mäktiga positioner. Prins Bernhard av Nederländerna, som tjänstgjorde i SS i början av 1930-talet innan han gick med i I.G. Farben, var med och grundade Bilderberggruppen 1954.
Walter Hallstein
Walter Hallstein
Walter Hallstein, som tjänstgjorde som förste löjtnant i den tyska armén och som universitetet i Frankfurt 1944 föreslogs som en potentiell nationalsocialistisk ledarskapsofficer (med uppgift att lära ut nazistisk ideologi till soldater ), utsågs till den första ordföranden för EEC (nuvarande EU) kommissionen (1958-1967). Adolf Heusinger som en gång var Hitlers chef för arméns generalstab, blev generalinspektör för Bundeswehr (1957–1961) och ordförande för NATO:s militära kommitté (1961–1964).
Kurt Kiesinger
Kurt Kiesinger, som hade nära band till den nazistiska utrikesministern Joachim von Ribbentrop, propagandaministern Joseph Goebbels, var Västtysklands förbundskansler 1966-1969.
SS-Oberführer Franz Six
Franz Six, som ledde dödsskvadroner [SS-Einsatzgruppe] i Östeuropa, deltog i 1957 års Bilderbergkonferens och blev senare Västtysklands förbundskansler (1967-1971).
Kurt Waldheim i mitten, vid en landningsbana i Podgorica, Jugoslavien den 22 maj 1943. FN:s generalsekreterare 1972 – 1981 Kurt Waldheim var Österrikes president 1986 – 1992.
Kurt Waldheim, tidigare underrättelseofficer i nazistiska Wehrmacht, blev FN:s generalsekreterare (1972–1981) och Österrikes president (1986–1992). Överallt där det gällde global styrning var avnazifieringen i grunden irrelevant och undveks systematiskt.
4. Rekrytering av ex-nazister och enhet 731-personal
Inte bara misslyckades det att fälla många av de ansvariga för andra världskriget, utan efter kriget rekryterade USA aktivt över 1 600 före detta nazistiska vetenskapsmän, ingenjörer och tekniker genom Operation PAPERCLIP (1945–1959), den västerländska motpolen till Operation Osoaviakhim. Paperclip inkluderade såväl kärnkraftsforskare som raketexperter som Wernher von Braun (tidigare SS, banbrytande i nazistisk V2-raketteknik, utsedd till chef för NASA:s Marshall Space Flight Center 1960), Georg Rickhey och Arthur Rudolph. Paperclip inkluderade också vetenskapsmän som hade utfört medicinska experiment på koncentrationslägerfångar, som Walter Schreiber, medan Nürnbergkoden från 1947 höll på att utarbetas.
Enligt Stephen Kinzer fördes nazistiska läkare till Fort Detrick för att ge råd om användningen av nervgasen sarin och för att förklara resultaten av experiment med meskalin på mänskliga försökspersoner i koncentrationslägret Dachau (citerat i Gross 2019). Sarin-gasuppfinnaren Otto Ambros, som efter att ha befunnits skyldig till massmord vid Nürnbergrättegångarna, beviljades nåd av tidigare Wall Street-advokaten och USA:s högkommissarie i Tyskland John J. McCloy (Jacobsen 2014, 337). McCloy benådade också industrimannen Friedrich Flick, dömd i Nürnberg anklagad för slavarbete, som fortsatte sin karriär med att bli den rikaste mannen i Förbundsrepubliken Tyskland. McCloy försökte till och med omvandla fängelsestraffet för Hitlers nära allierade Albert Speer. PAPERCLIP godkändes i princip av Joint Chiefs of Staff den 6 juli 1945 utan president Trumans vetskap; mer än ett år gick innan presidenten gav sitt officiella godkännande.
Klaus Barbie alias Altemann
Samtidigt rekryterades över 100 före detta Gestapo- och SS-officerare av CIA via den tidigare nazistiska underrättelsechefen Reinhard Gehlen och genom Gehlen-organisationen, som skulle bli den federala underrättelsetjänsten i Tyskland 1956. Bland namnen som skonades fanns Alois Brunner, som skickade över 100 000 judar till getton och koncentrationsläger, Franz Alfred Six, som ledde en dödspatrullenhet [SS-Einsatzgruppe] i Sovjetunionen, Emil Augsburg, som planerade SS-avrättningar av judar i det ockuperade Polen, Karl Silberbauer, som tillfångatog Anne Frank, Klaus Barbie, den så kallade ”Slaktaren av Lyon”, Otto von Bolschwing, som arbetade med Adolf Eichmann med planeringen av den slutgiltiga lösningen, och krigsförbrytaren Otto Skorzeny.
Enhet 731 i den kejserliga japanska armén utförde dödliga experiment på människor, under det andra kinesisk-japanska kriget och lämnade inga överlevande. Dessa experiment inkluderade vivisektion, injicering av offer med könssjukdomar förklädda som vaccinationer, användning av levande mänskliga mål för att testa granater och eldkastare, elektriska stötar, injektion med djurblod, exponering för dödliga nivåer av röntgenstrålning och våldtäkt med påtvingad graviditet. Enhet 731 utvecklade också metoder för biologisk krigföring, vilket inkluderade frisläppande av pestsmittade loppor över Kina, smittospridning i brunnar med tyfus och paratyfus, injicering av fångar med olika sjukdomar som böldpest, kolera, smittkoppor och botulism. Krigsförbrytare från enhet 731 beviljades hemlig immunitet av USA i utbyte mot deras ”expertis”. Denna amnesti, som först avslöjades av John Powell i en Bulletin of Atomic Scientist artikel från 1981, medgavs inte formellt av den amerikanska regeringen förrän 1999 och den relevanta dokumentationen publicerades inte förrän 2017 (se Kaye 2017). All efterföljande amerikansk biokrigföringsforskning måste ses i detta sammanhang (van der Pijl 2022, kap. 5).
5. Wall Street, Kennan och födelsen av USA:s nationella säkerhetsstat
I juli 1947 lagstadgades National Security Act av president Harry S. Truman, som skenbart syftade till att förbättra samordningen mellan militären och underrättelsetjänsterna. Den föreskrev bland annat en nationell militär anläggning som skulle ledas av försvarsministern, ett nationellt säkerhetsråd (NSC) och Central Intelligence Agency (CIA). Den senare skulle ersätta Office of Strategic Service (OSS, 1942–1945), som drevs under kriget som en motsvarighet till MI6. Det var idén från Allen Dulles, som bildade en rådgivande grupp på sex män, varav fem (inklusive William H. Jackson och Frank Wisner) var Wall Street-investeringsbankirer eller advokater (Scott 2017, 14). En ritning för National Security Act tillhandahölls av Ferdinand Eberstadt (tidigare vice ordförande för War Production Board), som liksom sin långvariga medarbetare James Forrestal, var en före detta Dillon, Read & Co. investeringsbankir. Forrestal utsågs till USA:s första försvarsminister i september 1947. Skapandet av CIA lobbades av tidigare Wall Street-advokater och OSS-direktörer William Donovan och Allen Dulles (som senare ledde CIA). Enligt den framtida CIA:s verkställande direktör A. B. ”Buzzy” Krongard, ”var hela OSS egentligen inget annat än Wall Street-bankirer och advokater” (citerad i Ahmed 2012, 65).
James V. Forrestal
I sin första session i december 1947 godkände NSC skapandet av en hemlig enhet, Special Procedures Group (SPG), som togs i drift i mars 1948 under ledning av Frank Wisner, ”som utövade makt utan motstycke på grund av sin position i New York:s juridiska och finansiella kretsar” (Ahmed 2012, 65). (Före kriget hade Wisner arbetat på Carter, Ledyard och Milburn, Franklin Roosevelts gamla advokatbyrå.) Wisner var arkitekten bakom Bloodstone programmet, genom vilket ett ”tiotal ledare för nazistiska samarbetsorganisationer som ansågs vara användbara för politisk krigföring i öst Europa [inklusive sabotage och mord] fördes in i USA” (Simpson 2014, 100). Genom att ljuga om Truman-doktrinen om ”fria institutioner, representativ regering, [och] fria val” (enligt Trumans tal till kongressen den 12 mars 1947), var SPG:s första agerande att undergräva det italienska valet i april 1948.
George Kennan
Som en del av omvälvningen av den nationella säkerheten 1947, utsågs George Kennan på Forrestals rekommendation till den konstituerande direktören för policyplanering, det vill säga chefen för utrikesdepartementets interna tankesmedja, Policy Planning Staff. 1938 hade Kennan föreslagit en auktoritär regeringsform i USA, som krävde att rösträtten skulle dras tillbaka från ”förvirrade” och ”okunniga” kvinnor, invandrare och afroamerikaner (Miscamble 1993, 17; Costigliola 1997, 128). Han uttryckte beundran för Österrikes fascistiska Schuschnigg-regim och hävdade att ”om illvillig despotism hade större möjligheter till ondska än demokrati, hade välvillig despotism större möjligheter till det goda” (citerad i Botts 2006, 844). Efter kriget lät han ta bort dokumentet från 1938 från sina papper i Princetons Seeley G. Mudd Manuscript Library. Åren 1947-8 var Kennan arkitekten för den omvända kursen i Japan, som upprätthöll Zaibatsu och ”återinförde den politiska klassen före kriget med dessa klass A-krigsförbrytare, vilket inte var möjligt i Tyskland”; USA:s ockupation, anmärkte han, kunde ”avstå från bromider om demokratisering” (Anderson 2017, 60). Kennan hävdade att han ”föredrar att förbli okunnig” om nazistiska krigsförbrytelser; snarare än att rensa ut nazister från efterkrigstidens tyska regeringar, det skulle vara bättre, hävdade han, att hålla ”den nuvarande härskande klassen i Tyskland […] strikt till sin uppgift och lära den de lärdomar vi vill att den ska lära” (Simpson 2014, 88- 9). Kennan ingrep personligen för att erhålla säkerhetsprövning på hög nivå för Gustav Hilger, som hade tjänstgjort i den nazistiska utrikesministern von Ribbentrops personliga sekretariat och spelat en roll i Förintelsen, och tog hans råd om öst-västpolitik (Simpson 2014, 116). I Latinamerika förespråkade Kennan ”hårda repressiva åtgärder”, även om detta ”inte skulle stå emot testet av det amerikanska konceptet för demokratiska förfaranden” (citerad i Anderson 2017, 86).
Medan han offentligt förespråkade ”inneslutning” [av Sovjetunionen], skrev Kennan ett viktigt memo daterat den 4 maj 1948 där han föreslog att utrikesdepartementet skulle inrätta ett direktorat för politiska krigföringsoperationer som kunde konkurrera med Storbritanniens och Sovjetunionens (Kennan 1948). Sådana operationer kan vara öppna och involvera politiska allianser, ekonomiska åtgärder som Marshallplanen och propaganda. Eller så kan de vara hemliga och involvera ”hemligt stöd till ”vänliga” främmande element, ”svart” psykologiskt krigföring och till och med uppmuntran av underjordiskt motstånd i fientliga stater” (Kennan 1948). Alla hemliga operationer, rekommenderar Kennan, bör genomföras under skydd av NSC, som leds av en enda individ ansvarig inför utrikesministern.
NSC-direktivet 10/2 (18 juni 1948) föreskriver inrättandet av en Office of Special Projects (OSP) inom CIA med befogenheter att engagera sig i hemliga aktiviteter relaterade till propaganda, ekonomisk krigföring; förebyggande direkta åtgärder, inklusive sabotage, antisabotage, rivning och evakueringsåtgärder; subversion mot fientliga stater, inklusive hjälp till underjordiska motståndsrörelser, gerilla- och flyktingbefrielsegrupper, och stöd till inhemska antikommunistiska element i hotade länder i den fria världen.
Även om NSC 10/2 säger att hemliga operationer ”inte ska inkludera väpnad konflikt med erkända militära styrkor, spionage, kontraspionage och täckning och bedrägeri för militära operationer”, drev Kennan och Charles Thayer i hemlighet på för återupprättandet av Vlasovarmén, en antikommunistisk emigrantkampanj skapad av SS för användning mot Sovjetunionen, som skulle kunna arbeta tillsammans med amerikanska militärspecialister som en del av en ny skola för antikommunistisk gerillakrigföring (Simpson 2014, 8) – inte olik the School of the Americas, som grundades 1946.
Office of Special Projects ersatte Special Procedures Group, och ärvde dess resurser, den döptes om till Office of Political Coordination för att avleda uppmärksamheten från dess hemliga aktiviteter innan det blev operativt i september 1948. Det leddes av Wisner, Kennans andra val bakom Allen Dulles, som tackat nej till positionen i den felaktiga förväntningen att bli CIA-direktör efter en republikansk seger i valet 1948.
6. Den dubbelt djupa staten (The Dual/Deep State)
Ovanstående släktforskning över alfabetsbyråer, med Kennan som den röda tråden, kartlägger uppkomsten av vad Hans Morgenthau i en studie från 1955 kallar ”dubbelstaten” (Morgenthau 1962). På höjdpunkten av den andra röda skräcken, var Morgenthau orolig att vissa officerare i utrikesdepartementet inte längre rapporterade till utrikesministern och presidenten, utan snarare till senator McCarthy. Morgenthau förväxlade den senare neorealistiska stereotypen av staten med en enad rationell aktör och ställde upp både en ”vanlig statlig hierarki” och en ”säkerhetshierarki” i arbete i USA. Medan den reguljära statliga hierarkin är synlig och lyder rättsstatsprincipen, är säkerhetshierarkin osynlig och de facto ”övervakar och kontrollerar den förra”, och utövar vetorätt över den genom möjligheten att införa nödåtgärder i namn av säkerheten (Tunander 2016) 171, 186).
Säkerhetshierarkin kan ses som den utåtvända aspekten av den ”osynliga regeringen” som tidigare identifierats av flera författare. Dessa inkluderar det progressiva partiet i dess plattform 1912; New Yorks borgmästare John Hylans artikel ”Invisible Government” från 1922, som pekar finger mot en ”oligarki av storföretag”, ledd av ”the Rockefeller-Standard Oil intressena, vissa mäktiga industrimagnater och en liten grupp bankhus [ …]” (Hylan 1922, 659-61, 714-16); Edwards Bernays påstår att de som utövar en ”medveten och intelligent manipulation av massornas organiserade vanor och åsikter […] manipulerar denna osynliga mekanism i samhället och utgör en osynlig regering som är den sanna härskande makten i vårt land (Bernays 1928, 1).
Tillsammans bildar den osynliga regeringen och säkerhetshierarkin ”en ny djup apparat” – ibland kallad den djupa staten (Scott 2017) – genom vilken privata aktörer ”utnyttjar staten för att instrumentalisera eller underlätta det kriminella politiska våld som krävs för att upprätthålla och expandera [kapitalistisk] ackumulation” (Ahmed 2012, 63). Den djupa staten motsvarar en konspiration på hög nivå mellan nyckelelement från Wall Street, underrättelsetjänster och andra statliga myndigheter, det militärindustriella komplexet, polisen, multinationella företag, tankesmedjor, stiftelser, media och akademin. Oavsett vilken regering som är nominellt ansvarig, undergräver den djupa staten demokratin och rättsstatsprincipen för att se till att den härskande klassens agenda kontinuerligt förs fram. Även om det finns spänningar och maktkamper mellan olika grupper och institutioner i den djupa staten, tenderar i slutändan dessa olika klassfraktioner att smälta samman och förenas kring vissa grundläggande kontrollparadigm och policyer för deras ömsesidiga klassnytta. Den djupa staten gör sina mest betydande ingrepp i form av ”djupa händelser”, dvs händelser som på djupet omvandlar politikens och samhällets bana men vars provinens är tvetydig, t.ex. mordet på JFK, 9/11, och nu ”Covid-19” (jfr Scott 2017, kap. 9).
7. Transnationaliseringen av den djupa staten
Framväxten av USA som den dominerande imperialistiska makten efter 1945 ledde till skapandet av ett ”USA-dominerat transnationellt djupt system som förvandlade, och fortsätter att försöka manipulera, banorna för lokal och regional politik” (Ahmed 2012, 63) . Scott (2017, 30) pekar på uppkomsten av ett ”överstatligt djupt tillstånd”.
Detta började med signalunderrättelser och övervakningssystemet Five Eyes. UKUSA-avtalet från 1946 (baserat på underrättelsesamarbete som går tillbaka till Atlantstadgan från 1941) utökades till att omfatta Kanada (1948), Norge (1952) och Danmark (1954), plus Västtyskland, Australien och Nya Zeeland (1955) ) (Norton-Taylor 2010). Således är etiketten ”Five Eyes”, som antyder USA plus ledande samväldesländer, i själva verket vilseledande, trots den formella deklarationen från UKUSA 1955: ”Vid den här tiden kommer endast Kanada, Australien och Nya Zeeland att betraktas som UKUSA- samväldets länder” (citerad i Norton-Taylor 2010). Det transnationella övervakningssystemet hade redan integrerat flera västeuropeiska partners och drevs av USA med Storbritannien som juniorpartner. Med tiden representerade den ”en viktig stödstruktur för den atlantiska härskande klassen, i nära samarbete med tjänster från vasallstater som Tyskland och Frankrike, Sydkorea och Japan, samt det allierade Israel” (van der Pijl 2022, 73).
Det finns två maktnivåer verksamma i det djupa systemet, den ena synlig, den andra dold, baserad på ”Grossraum klyftan mellan nationalstatens hierarki och den skyddande maktens eller Reichs säkerhetshierarki” (Tunander 2016, 186) . Grossraum är ett begrepp som återfinns i den nazistiska juristen Carl Schmitts skrifter och översätts som ”Grand Area”, ett begrepp som är centralt i Council on Foreign Relations planeringsdokument från 1944 för efterkrigstidens internationella ordning, uttryckt som ”en kärnregion, som alltid skulle kunna utvidgas att inkludera fler länder” (Shoup och Minter 1977, 138). [Jämför med NATO utvidgningen]
I den efterkrigsordningen;
”USA:s underrättelse och säkerhetsstyrkor skulle alltid vara närvarande i de lokala staterna för att garantera säkerheten i Grossraum. Med andra ord, den amerikanska säkerhetshierarkin skulle ingripa om ”nödvändigt” som en vetostyrka eller en ”nödmakt”, eller vad Carl Schmitt kallade suveränen. Den kan ingripa för att påverka nationalstatshierarkin eller med operationer som kan manipulera denna hierarkis politik eller, i slutändan lägga in sitt veto mot deras beslut genom att byta ut dess ledare.”
(Tunander 2016, 186)
Enligt Tunander finns denna dubbla struktur i alla Nato-stater, vilket indikerar att Nato inte bara är en formell allians av suveräna stater utan också ”något av en informell amerikansk ‘superstat'” (2016, 185).
Bevisen som visar att det finns ett transnationellt djupt tillstånd har historiskt sett långsamt växt fram, just för att systemet var tänkt att förbli dolt. Ändå exponerades det grafiskt 1990, när avslöjanden dök upp om att den italienska militära underrättelsetjänsten SIFAR sedan slutet av 1940-talet hade samarbetat med CIA för att upprätta en hemlig armé i Italien med kodnamnet ”Gladio” (”romerskt svärd”). Enligt Davis (2018) är det oklart om någon annan organisation än CIA eller MI6 kunde godkänna Gladio-operationer. Gladios hemliga armé, till synes koordinerad av Nato, var en del av ett hemligt internationellt nätverk teoretiskt avsett att ge motstånd i händelse av en sovjetisk invasion av Västeuropa (Ganser 2005, 88). Sådana idéer var inte nya: nazisternas Operation Werwolf (1944) syftade till att skapa motståndsceller som skulle operera bakom fiendens linjer när de allierade ryckte fram genom Tyskland (Biddiscombe 1998). Varje italiensk premiärminister hade känt till Operation Gladio, och en av dem, Francesco Cossiga (1978-1979) hävdade till och med att han var ”stolt över det faktum att vi har bevarat hemligheten i 45 år” (citerad i Ganser 2005, 88).
I ett memo från den 4 maj 1948 föreslår Kennan inrättandet av ett direktorat för politiska krigföringsoperationer av utrikesdepartementet och rekommenderar fyra specifika policyer, varav en förblir omarbetad (Kennan 1948). Kan det vara så att den omarbetade policyn hänvisar till Stay-Behind arméer? Kennan själv skulle senare erkänna sin egen roll i inrättandet av ”hemliga defensiva operationer” i slutet av 1940-talet (1985, 214). Enligt Ahmed (2012, 67) etablerades de kvarvarande arméerna via nära samarbete mellan Office of Political Coordination (etablerat på Kennans initiativ) och Special Operations-grenen av MI6 på Vita husets order.
Syftet med Gladio stay-behind arméer förändrades över tiden. Efter arbetarklassens revolter i Östtyskland (1953) och Ungern (1956) hävdade Kennan i sin fjärde Reith föreläsning (1957) att den primära faran som Sovjetunionen utgjorde i själva verket inte var en militär invasion av Västeuropa, utan snarare, politisk subversion inifrån av lokala kommunistiska organisationer under ledning av Kreml (Kennan 1957). Detta tema återgavs i en rapport från den italienska försvarsmakten från 1959, som ansåg att faran inte härrörde från sovjetisk militär invasion, utan snarare i inhemska kommunistiska grupper (Davis 2018). Kennan rekommenderade att ”paramilitära styrkor” skulle sättas in som ”kärnan i en civil motståndsrörelse på vilket territorium som helst som kan överväldigas av fienden.” ”Fienden” här betyder dock inte riktigt sovjetisk kommunism. Det betyder arbetarklassen, gömt bakom felintrycket att det verkligen är Sovjetunionen som bekämpas. Som van der Pijl (2020) skriver, ”Så länge den kapitalistiska härskande klassen inte var stark nog att rulla tillbaka vänsterarbetarklassen, var dessa krafter tvungna att hållas i reserv för en nödsituation.”
Samma år, 1957, överfördes det operativa befälet över Gladio från Natos hemliga planeringskommitté till den allierade hemliga kommittén, som övervakades av USA:s högsta allierade befälhavare i Europa som rapporterade direkt till Pentagon (Davis 2018). Sedan (1963) intogs samma kommandopost av general Lyman Lemnitzer som 1962 hade godkänt Operation Northwoods, en plan för en rad falsk flaggattacker som skulle skyllas på Kuba i syfte att provocera fram krig. Även om NATO upprepade gånger har nekat svar på förfrågningar genom informationsfrihet i ämnet, verkar det rimligt att markera denna period (1957–1963) som en period då Gladio-operationen förvandlades från en förmodad defensiv militär operation i händelse av sovjetisk ockupation, till en offensiv operation mot arbetarklassen, som involverade falsk flagg-terrorism.
Gladio programmet blev en de facto kanal för statligt sponsrad terrorism under eran efter 1968, de begick många terrordåd som skylldes på Röda brigaderna, inklusive kidnappningen och mordet på ex-premiärministern Aldo Moro och fem av hans livvakter 1978. Liksom bombningen av Bologna Centrale järnvägsstation 1980, som dödade 85 människor och skadade över 200. Falsk flagg terrorismen som användes för att anklaga kommunister kan spåras till den nazistiska bränningen av Reichstag-kupolen 1933 (Hett 2014; Sutton 2016, 118-19).
Aldo Moro var Italiens premiärminister 1963–1968 och 1974–1976. Moro var en av de mest betydelsefulla ledarna för Democrazia Cristiana (DC) och var känd som en mycket tålmodig politisk medlare.
Vincenzo Vinciguerra, en nyfascist dömd för att ha dödat tre italienska poliser i en bilbombning 1972 med C4-sprängämne från en Gladio vapendepå, vittnade under rättegången 1984, ”det fanns en verklig levande struktur, ockult och gömd, med förmågan att ge en strategisk riktning åt övergreppen” (citerad i Ganser 2005, 88). Denna ”hemliga organisation” involverade ”ett nätverk av kommunikationer, vapen och sprängämnen, och män tränade att använda dem” (citerad i Ganser 2005, 88).
Dess struktur, hävdade Vinciguerra, ”ligger inom staten själv. Det finns i Italien en hemlig styrka parallellt med de väpnade styrkorna, sammansatt av civila och militärer”, som hade anklagats för att ”förhindra en glidning åt vänster i den politiska balansen i landet. Detta gjorde de med hjälp av den officiella underrättelsetjänsten och de politiska och militära styrkorna” (citerad i Ganser 2005, 88-9). På liknande sätt vittnade den tidigare chefen för italiensk kontraspionage, general Giandelio Maletti, i rättegången mot högerextremister anklagade för inblandning i massakern 1969 på Piazza Fontana i Milano, ”CIA ville, i enlighet med sin regerings direktiv, skapa en italiensk nationalism som kan stoppa vad den såg som en glidning åt vänster, och för detta ändamål kan den ha använt sig av högerterrorism” (citerad i Ganser 2005, 91).
I en passage som förutseende nog avslöjar den underliggande logiken hos den tjugoförsta ledningen, hävdar Vinciguerra i sitt vittnesmål från 1984:
”Man var tvungen att attackera civila, folket, kvinnor, barn, oskyldiga människor, okända människor långt borta från alla politiska spel. Anledningen var ganska enkel. De skulle tvinga dessa människor, den italienska allmänheten, att vända sig till staten för att be om större säkerhet. Detta var precis högerns roll i Italien. Den ställde sig till statens förfogande vilken skapade en strategi, som lämpligen kallas ”Spänningens strategi” i den mån de var tvungna att få vanliga människor att acceptera att det när som helst under en period av 30 år, från 1960 till mitten av åttiotalet, kunde utlysas undantagstillstånd. Så folk villigt skulle byta ut en del av sin frihet för säkerheten att kunna gå på gatorna, åka tåg eller gå in på en bank. Detta är den politiska logiken bakom alla bombningarna. De förblir ostraffade eftersom staten inte kan döma sig själv.”
Samma logik för handel med frihet för säkerhet baserad på falsk flagg-terrorism var uppenbar i ”kriget mot terrorismen”, precis som det är i uppbyggnaden av biosäkerhetsstaten ”Covid-19”. Den italienska erfarenheten förklarar kanske varför en av de mest skarpsinniga kritikerna av båda dessa säkerhetsparadigm har varit den italienske filosofen Giorgio Agamben.
”Spänningens strategi”, där upprepade terrordåd användes, i Schmittiansk stil, för att påtvinga auktoritet i ett klimat av terror, var inte begränsad till Italien. Snarare, ”var detta ”stay-behind” nätverk ansvariga för vågor av terroristattacker i hela Västeuropa, till exempel i Italien, Spanien, Tyskland, Frankrike, Turkiet, Grekland och på andra håll, som officiellt skylldes på kommunisterna […] ” (Ahmed 2012, 68). De var också närvarande i Turkiet, efter 1961 års U.S. Army Field Manual 31-15: Operations Against Irregular Forces (Davis 2018). Den oundvikliga slutsatsen för Davis (2018) är att ”västerländska underrättelsetjänster och säkerhetstjänster var inblandade i orkestreringen av fruktansvärda brott som begicks mot civila i hela Europa och utanför.”
Det mest anmärkningsvärda med ”spänningsstrategin” är att den lämnade ”högst en eller två regeringstjänstemän som faktiskt var medvetna om programmets existens” (Ahmed 2012, 68). Valda politiker och regeringstjänstemän förblev både blinda och utan operativt kommando, vilket bevisade ”en annan form av regering, gömd för både allmänheten och många inom det politiska etablissemanget, som fungerade utanför rättsstatsprincipen, utan demokratisk tillsyn eller kontroll. En ‘Deep State’” (Davis 2018). Davis fortsätter att de ansvariga, ”inklusive många engagerade nazister och nyfascister, som i praktiken hade bildat en parallell europeisk regering, [kunde] använda betydande statliga resurser, utan någon återhållsamhet, för att uppnå vilket mål som helst de ansåg lämpliga.” Samtidigt betalade allmänheten, som blev föremål för dessa operationer, också för dem och var de sista som fick veta om dem.
Man kan bara spekulera om i vilken utsträckning fenomenet seriemördare sedan 1970-talet, plus ökningen av skolskjutningar i USA sedan 1990-talet, tjänar en liknande ”strategy of tension” funktion, förutsatt att individer kan programmeras att utföra sådana avskyvärda handlingar. Bevis från CIA:s Project BLUEBIRD (som påbörjades i april 1950, omdöpt till Project ARTICHOKE i augusti 1951) tyder på att det är möjligt att hypnotisera offer till att omedvetet begå mord och plantera bomber, men det är okänt om sådana tekniker har använts i faktiska hemliga operationer (Ross 2006, kap. 4). Liknande forskning fortsatte i MKULTRA delprojekt 136, som påbörjades i augusti 1961 (Ross 2006, 66), och det finns ingen uppenbar anledning att tro att det skulle sluta förrän CIA hade fulländat teknikerna för att skapa en Manchurisk kandidat.
8. Omvärdering av ”kalla kriget”: partnerskap mellan USA och Sovjetunionen
Det ankommer forskare på det kalla kriget, att i ljuset av den framväxande kunskap om det transnationella djupa statliga nätverket som arbetar på uppdrag av finanskapitalet, att omvärdera det konventionella kalla krigets narrativ. I synnerhet verkar det viktigt att ifrågasätta om ”Kalla kriget”, en term som uppfanns av George Orwell (1945) och dramatiserades av Walter Lippmann (1987), var något mer än propaganda.
James Forrestal den tidigare bankiren från Dillon, Read & Co. som blev marinens sekreterare, begärde George Kennans ”långa telegram” från Moskva som svar på Sovjetunionens vägran att gå med i Världsbanken och IMF i februari 1946. Han distribuerade sedan telegrammet inom officiella kretsar, varifrån den läcktes till Time Magazine, där det gjordes till föremål för en helsidesartikel som innehöll en del suggestiv kartläggning som visade kommunismens spridning för att ”infektera” andra länder (McCauley 2016, 89). I december 1946 bjöd Forrestal in Kennan att producera en annan artikel, som publicerades anonymt i Foreign Affairs i juli 1947 under titeln ”The Sources of Soviet Conduct” och introducerade idén om ”inneslutning”. Därmed uppstod bilden av Sovjetunionen som en oförsonlig fiende, ett existentiellt hot (som det visade sig vara för Nazityskland), ”en politisk kraft som fanatiskt engagerat sig i tron att med USA kan det inte finnas något permanent modus vivendi” (Kennan 1946, 14).
Paul Nitze, tidigare vicepresident för Dillon, Read & Co. som gifte sig med dottern till en Standard Oil finansiär, efterträdde Kennan som chef för utrikesdepartementets policyplaneringsstab. Nitzes betydande bidrag till NSC-68 (1950), som mörkt varnar för ”Kremlin’s design för världsherravälde” och dess hot mot ”civilisationen själv” och förespråkar ”återställning” i stället för ”inneslutning”. NSC-68 ”förklarade inte varför ryssarna skulle riskera alla genom en invasion av Västeuropa. Den ignorerade en CIA upptäckt att ryssarna saknade styrkan att ockupera kontinenten och hålla den nere. Och den överskattade kraftigt storleken på den sovjetiska atomarsenalen” (Braithwaite 2018, 147). Det gav dock förevändningen för USA:s imperialism, det vill säga ”USA:s militära interventionism över hela världen (inte bara i dess industriella kärnområden) i syfte att upprätthålla kapitalistiska sociala relationer, vare sig de är politiskt liberala eller på annat sätt” (Colas 2012, 42).
Den nazistiska ideologin baserades på idén om existentiellt hot, som återspeglas i Carl Schmitts distinktion mellan vän och fiende. Volken bildades genom det som påstods hotade dess existens (länder som krävde skadeståndsbetalningar, internationella bankirer, judar, etc.). En liknande logik gäller för det existentiella hot som Sovjetunionen påstås utgöra mot USA, dvs. Senator Arthur Vandenbergs rekommendation från 1947 att ”skrämma vettet ur det amerikanska folket” (hans brorson, Hoyt Vandenberg, var CIA-direktör vid den tiden), ”Domedags klockan” (1947), den apokalyptiska retoriken i NSC-68 (1950), spridningsmetaforen för kommunism, filmen ”Duck and Cover” från 1952 som användes för att terrorisera skolbarn, grafiska redogörelser för de potentiella effekterna av en kärnvapenattack på USA i Wall Street Journal och Reader’s Digest, och Kissingers (1957, Ch. 3) beskrivning av effekterna av ett 10 megaton kärnvapen som detonerade i New York.
I verkligheten erbjöd Sovjetunionen ingenting som liknade det hot som målades upp av Nitze och hans Wall Street-kollaboratörer. Från början var den bolsjevikiska revolutionen infiltrerad av Wall Street intressen, av vilka många till och med delade en gemensam adress (120 Broadway), t.ex. Bankers Club, med individuella direktörer för Federal Reserve Bank of New York, American International Corporation och den första bolsjevikiska ambassadören i USA, Ludwig Martens (Sutton 2011, 127). USA ryska relationer dominerades hädanefter av ”Morgan och allierade finansiella intressen, särskilt Rockefeller familjen”, i syfte att öppna upp nya marknader och ta kontroll över en centralt planerad ekonomi genom att finansiera statligt godkända oligopol (Sutton 2011, 127).
På 1920 och 1930-talen ”uppvaktade Sovjetunionen ihärdigt USA”, ungefär som Tsar Ryssland hade gjort en serie ouvertyrer till USA mellan 1905 och 1912 (Williams 1992, 70) och ungefär som Wall Street hade stött bolsjevik revolutionen — inte av någon ideologisk anledning, utan för att den såg möjligheten att öppna upp nya marknader för investeringar (Sutton 2011). 1922 publicerade Kennan en biografi om Averell Harrimans ”järnvägsmagnat” till far. Han måste därför ha vetat, när han skrev det ”långa telegrammet” som USA:s biträdande ambassadör i Ryssland under Averell Harriman, att Kreml hade haft nära band med familjen Harriman i över två decennier och var inriktade på att upprätthålla goda relationer. Till exempel, även när Harrimans koncession för manganbrytning i Sovjetunionen drogs tillbaka som ett resultat av Stalins strävan att minska beroendet av utländska investeringar, gick Moskva med på att återbetala Harriman 3,45 miljoner dollar av den ursprungliga investeringen på 4 miljoner dollar plus 7 procent årlig ränta på både återstoden och ytterligare ett lån på 1 miljon dollar mellan 1931 och 1943, ett avtal som plikttroget hölls även under andra världskrigets topp, vilket resulterade i en betydande vinst för Harriman (Pechatnov 2003, 2). Harriman var i sin tur en nyckelarkitekt bakom USA:s stöd till Sovjetunionen under kriget för att försvaga Nazityskland.
1943 upplöste Stalin Komintern som ett tecken på välvilja mot västerländska allierade, och spred därigenom bland massorna illusionen om att jämlikhet och broderskap mellan nationer var förenligt med den främsta imperialistiska statens överlevnad (Claudin 1975, 30). I oktober 1944 föreslog Churchills ökända ”procent not” vid den fjärde Moskvakonferensen betydande inflytande för Stalin i östra Europa (90 procent av Rumänien, 75 procent av Bulgarien, 50 procent av Ungern och Jugoslavien, men bara 10 procent av Grekland). Stalin accepterade omedelbart genom att dra en bock på lappen och skicka tillbaka den till Churchill. Den outtalade premissen var att Stalin inte skulle blanda sig i efterkrigstidens återstabilisering av kapitalismen i Västeuropa i utbyte mot kontroll över Östeuropa. I december 1944 skrev USA:s biträdande utrikesminister Dean Acheson i ett memo från Grekland: ”Folken i de befriade länderna [dvs. från naziststyret] är det mest brännbara materialet i världen. De är våldsamma och rastlösa”; han varnade för att ”agitation och oroligheter” kan leda till ”att regeringar störtas” (citerad i Steil 2018, 18-19). När den kommunistiska revolten i Grekland ändå kom två år senare, vägrade Stalin att skicka hjälp, vilket resulterade i splittringen mellan Tito och Stalin i juni 1948.
Liksom de vikande europeiska imperierna var Sovjetunionen starkt beroende av USA:s ekonomiska stöd efter andra världskriget. Som Sanchez-Sibony (2014, 295) förklarar, ”det sovjetiska ledarskapet välkomnade inte bara, utan eftersträvade amerikansk kredit” och förväntade sig verkligen att det skulle vara en moralisk rättighet efter att ha drabbats av det överlägset högsta antalet dödsfall för att besegra nazisterna. USA:s ambassadör Harriman erbjöd 1 miljard dollar i krediter till Moskva före Jaltakonferensen (februari 1945), ett belopp som man så småningom kom överens om 1946, men först efter en längre period av spänning efter Stalins misslyckade insisterande på 6 miljarder dollar (Sanchez-Sibony 2014, 296). Stalin uppvaktade Roosevelt vid Jalta, hänvisade till honom som den formella ”värden” för konferensen, arrangerade plenarsessioner i det amerikanska boendet på Livadiapalatset och lät Roosevelt sitta centralt i gruppfotografier. På Jalta, liksom tidigare i Teheran, erbjöd Stalin betydande kommersiella incitament för amerikanska företag som engagerar sig i affärsavtal med Sovjetunionen; alla ansträngningar gjordes för att ”köpa sig in i själva systemet för finansiellt och kommersiellt utbyte som kunde garantera en snabb återhämtning för Sovjetunionen” (Sanchez-Sibony 2014, 295-6). Dessa är inte handlingar av ett imperium som strävar efter världsherravälde utan snarare av en regim som söker anpassning till västerländsk kapitalism.
Jaltakonferensen
Strategiskt kan Stalin och hans efterträdare ha välkomnat den amerikanska truppnärvaron i Västtyskland efter andra världskriget, eftersom den fungerade som ”en av de mer pålitliga garantierna mot tysk revanchism” (Judt 2007, 243). Detta skulle till exempel förklara varför Stalin accepterade en större fransk närvaro i ockupationen av Tyskland när han på Jalta hörde att Roosevelt bara skulle hålla amerikanska trupper i Europa under två år – knappast agerandet av en fanatiker som dreglar över utsikten att undergräva ett försvarslöst Europa (Sanchez-Sibony 2014, 295, n. 18). Stalin gjorde inte heller några försök att utmana USA:s överhöghet från luften under Koreakriget trots att han undertecknat planerna för Koreas enande med ordförande Mao (Craig och Logevall 2012, 115).
Det ”kalla kriget” handlade aldrig om att ”avskräcka” Sovjetunionen; snarare utgjorde det ”ett omfattande övergångsprogram för politisk ekonomisk rehabilitering av det imperialistiska systemet, för att undergräva avkoloniseringen och införa global kapitalistisk disciplin mot antiimperialistiskt motstånd” (Ahmed 2012, 70). Under tiden, på hemmaplan, var den andra röda skräcken på 1950-talet, baserad på påstådd femtekolonn kommunism i USA, en strategi för att skapa offentlig hysteri och med den ökad social kontroll. I den mån kommunistiska sympatisörer och medresenärer hade slagit rot i USA på 1930-talet, var detta som ett resultat av ”kraften i det internationella finansiella kotteriet”, som backade alla sidor; Tom Lamont till exempel, en delägare i företaget Morgan, sponsrade ”nästan ett tjog extrema vänsterorganisationer, inklusive kommunistpartiet självt” (Quigley 1966, 687).
I inbördeskriget i France (1871) beskriver Marx hur de franska och tyska härskande klasserna, som just hade varit i krig med varandra, lade sina meningsskiljaktigheter åt sidan och gick samman för att slå ner Pariskommunen (Epp 2017). Liknande visade sig återigen sant som svar på arbetarklassuppror på 1950-talet. Det östtyska upproret 1953 slogs inte bara ned av sovjetiska stridsvagnar, utan ”för att säkerställa att det inte spred sig byggde västmakterna England, Frankrike och USA en mur av polis och militär makt för att hindra arbetare från Västberlin från att marschera för att ansluta sig till sina bröder och systrar i öst” (Glaberman och Faber 2002, 171-2). När sovjetiska stridsvagnar på liknande sätt, rullade in i Ungern 1956 för att krossa upproret där, ”protesterade Eisenhower-administrationen högljutt mot den sovjetiska aktionen, men ingrep inte militärt. Befrielsen avslöjades som en bluff” (Wilford 2008, 49). Radio Free Europe och Voice of America uppmanade aldrig mer östeuropéer att göra uppror (Glaberman och Faber 2002, 173). Sovjetunionen och västvärlden var enade i sin beslutsamhet att hålla den internationella arbetarklassen i schack.
Ungern 1956
Samma amerikanska kapitalister som hade stött nazisterna i WWII, var också ”villiga att finansiera och subventionera Sovjetunionen medan Vietnamkriget pågick, i vetskap om att sovjeterna försörjde den andra sidan” (Sutton 2016, 19). Ett exempel är Ford, som byggde Sovjetunionens första moderna bilfabrik på 1930-talet, ”tillverkade också de lastbilar som användes av nordvietnameserna för att transportera vapen och ammunition för användning mot amerikaner” (Sutton 2016, 90). Ford satsade på båda sidor av Vietnamkriget i jakten på vinst, precis som de hade gjort under andra världskriget. I National Suicide hävdar Sutton (1972, 13) att: ”De 100 000 amerikaner som dödades i Korea och Vietnam dödades av vår egen teknik” (Sutton 1972, 13). Till exempel;
”Den 130 000 man stora nordkoreanska armén som korsade gränsen till Sydkorea i juni 1950, som skenbart utbildades och utrustades av Sovjetunionen, inkluderade en brigad av sovjetiska T-34 medelstora stridsvagnar (med U.S.S. Christie stötdämparupphängningar). Artilleritraktorerna som drog vapnen var direkta metriska kopior av Caterpillar traktorer. Lastbilarna var antingen från Henry Ford Gorki fabriken eller ZIL-fabriken. Det nordkoreanska flygvapnet hade 180 Yak-plan byggda i anläggningar med U.S. Lend-Lease-untrusting; dessa Yaks ersattes senare av MiG-15 drivna av ryska kopior av Rolls Royce jetmotorer som såldes till Sovjetunionen 1947.”
(Sutton 1972, 42)
Det upprepade mönstret i Vietnam från under andra världskriget, visar att intresset för vinst alltid kommer före människoliv och att nationella lojaliteter inte existerar.
Samuel Huntington medgav vid en rundabordskonferens 1981 att ”Kalla kriget” var en falsk täckmantel, som användes för att legitimera USA-imperialismen: ”Du kanske måste sälja [interventionen i ett annat land] på ett sådant sätt att det skapar missförståndet att det är Sovjetunionen du kämpar mot. Det är vad USA har gjort ända sedan Trumandoktrinen” (citerad i Hoffmann et al. 1981, 14). Den verkliga vägledande principen för USA:s utrikespolitik, enligt Noam Chomsky, är ”rätten att dominera”, även om detta ”typiskt döljs i defensiva termer: under det kalla kriget, rutinmässigt genom att åberopa det ”ryska hotet”, även när ryssarna ingenstans fanns att se” (Chomsky 2012). Utan nya idéer fortsätter det ”ryska hotet” att åberopas, även om den ryska invasionen av Ukraina 2022 provocerades av en obeveklig expansion österut av Nato (Mearsheimer 2015).
9. Underrättelsebrott
Den transnationella djupa staten — den Wall Street ledda ”säkerhetshierarkin” som verkar utöver demokratisk politik — har alltid varit villig att ta till alla medel för att uppnå sina mål. Även om många olika institutioner är inblandade, även andra underrättelsetjänster, är odjurets hjärta utan tvekan CIA, som beskrevs av Valentine som ”en kriminell konspiration å rika kapitalisters vägnar”, de är ”den organiserade brottsliga grenen av den amerikanska regeringen” och ” en kriminell organisation som korrumperar regeringar och samhällen runt om i världen. De mördar civila som inte har gjort något fel” (Valentine 2007, 31, 35, 39). Banden mellan CIA, maffian och transnationell narkotikahandel är välkända (Scott 2004). USA:s utrikespolitiks historia sedan CIA:s födelse har varit en berättelse om nästan kontinuerliga kränkningar av internationell lag och krigsförbrytelser, de verkar under täckmantel av propaganda och psykologisk krigföring i namn av ”nationell säkerhet” och en rad exceptionella myter ( Blum 2006; Chomsky 2007; Hughes 2015).
De Lint´s (2021, 210) begrepp ”underrättelsebrott”, hänvisar till brott som begås av ”mörka aktörer” i de högsta maktskikten, som i smyg manipulerar nationella säkerhetsapparater för att föra fram agendor som gynnar dem själva samtidigt som de, om så krävs, tillfogar nästan ofattbara skador på andra. ”Underrättelsebrott av typ 2” hänvisar specifikt till ”aktörer eller assets som bemyndigas eller möjliggörs av underrättelsetjänster” och räknas ”till de mest produktiva och dödliga brottstyperna i nyare modern historia” (Lint 2021, 59). Sådana brott kan i vissa fall begås i en skala som nästan trotsar förståelse (”apex brott”, som 9/11), men de förblir ”osynliga” (på grund av propaganda), ostraffade (eftersom förövarna står över lagen), och underanalyserade av akademiker (som utgör en del av maktstrukturen) (Lint 2021; jfr Hughes 2022b; Woodworth och Griffin 2022). De Lint listar en rad underrättelsebrott som involverar CIA, vilka har kostat miljontals liv och förstört hela samhällen, från Indonesien och Vietnam till Chile, Guatemala och Rwanda (2021, 59-60).
Genom att upprepade gånger kränka principerna om territoriell integritet och politiskt oberoende — från artikel 2.4 i FN-stadgan (1945) — godkände president Eisenhower under åtta år 104 hemliga operationer på fyra kontinenter, främst fokuserande på postkoloniala länder, president Kennedy följde upp med godkännande av 163 hemliga operationer i verksamheten, på bara tre år (McCoy 2015). Bland resultaten var kuppen mot Mohammad Mosaddegh i Iran 1953 (över åtgärder för att nationalisera iransk olja) och Jacobo Árbenz i Guatemala 1954 (efter lobbyverksamhet från United Fruit Company), mordet på Patrice Lumumba i Republiken Kongo 1961, Bay of Pigs fiaskot följt av Operation Mongoose på Kuba och inblandning i val i Italien, Filippinerna, Libanon, Sydvietnam, Indonesien, Brittiska Guyana, Japan, Nepal, Laos, Brasilien och Dominikanska republiken (Blum 2006, kap. 18) . Sådana operationer användes för att tvinga fram öppna marknader och etablera kundregimer som underlättade för västerländsk kapitalpenetration och fördrivande av arbetskraft (Ahmed 2012, 70-1). De visade att USA verkligen var exceptionellt, om så bara för dess selektiva förmåga att befria sig från folkrättens regelverk (en tillämpning av den Schmittianska principen om suverän exceptionalitet på internationell nivå) (McCoy 2015; Schmitt 2005, 31).
Biologiska krigföringstekniker framtagna av Unit 731 användes av USA under Koreakriget 1952, med ”mjältbrand, pest och kolera, spridda av över ett dussin olika enheter eller metoder” (Kaye 2018). Redan i september 1950 klagade det amerikanska flygvapnet i kommunikéer över att det inte fanns något kvar att förstöra, efter att ha gett byar ”mättnadsbehandling” med napalm för att få bort några soldater (Stone 1988, 256-9). Mer bombtonnage släpptes över Nordkorea än i hela Stillahavsområdet under andra världskriget, vilket dödade 10–15 procent av befolkningen, en siffra nära andelen sovjetiska medborgare som dödades under andra världskriget (Armstrong 2009, 1). Efter att ha ödelagt alla större urbana och industriella regioner i Nordkorea 1953 förstörde USAF sedan fem vattenreservoarer och ”översvämmade tusentals hektar jordbruksmark, översvämmade hela städer och ödelade den viktiga matkällan för miljontals nordkoreaner” – ett krigsbrott som begicks bara två år efter att folkmordskonventionen trädde i kraft (Armstrong 2009, 2).
McCoy (2015) beskriver en ”omvänd våg” i den globala trenden mot demokrati från 1958 till 1975, då kupper – de flesta av dem sanktionerade av USA – gjorde det möjligt för militärer att ta makten i mer än tre dussin länder, vilket representerade en fjärdedel av världens suveräna stater.” För Latinamerika gavs specialutbildning i tortyr, mord och politiskt förtryck av vänsterrörelser av School of the Americas, ett amerikansk armécentrum i Fort Benning, Georgia. Bland de utexaminerade fanns Leopoldo Galtieri, president under det argentinska smutsiga kriget (1976–1983), Roberto D’Aubuisson som tränade dödsskvadroner i El Salvador innan han blev president, och panamanska diktatorn och narkotikasmugglaren Manuel Noriega. På så sätt kom metoderna i Hitlers SS att fortsätta under det kalla kriget. ”Försvinnanden framtvingade med våld” var modellerade efter Hitlers ”Natt och dimma” operation 1941, där motståndsmän i naziockuperade länder fick ”försvinna in i natten och dimman” – det är känt att flera högprofilerade nazister fann sin tillflykt i Chile och Argentina (Klein 2007, 91). General Augusto Pinochet installerades av CIA-kuppen 1973 i Chile, varpå nyliberala experiment i ekonomisk chockterapi inleddes, baserade på principer härledda från CIA:s tortyrtekniker (Klein 2007, 9). De tortyr- och förhörstekniker som tillämpades i hela Latinamerika kom från CIA:s KUBARK Counter-intelligence Interrogation Handbook från 1963 (McCoy 2007, 50). I Nicaragua massakrerade det USA utbildade nationalgardet befolkningen ”med en brutalitet som en nation vanligtvis reserverar för sin fiende”, enligt NSC:s Robert Pastors ord, och dödade omkring 40 000 människor (citerat i Chomsky 2006, 251). CIA underlättade handeln med kokain från Contras i Nicaragua (utplacerade för att krossa 1979 års sandinistrevolution) till gäng i Los Angeles, vilket underblåste en crack-kokainepidemi (Scott och Marshall 1998, 23-50).
Många sydostasiatiska regeringar blev också USA-stödda militärdiktaturer, som Indonesien, Filippinerna, Sydkorea, Sydvietnam, Taiwan och Thailand. Som Samuel Huntington skrev 1965, bars detta av rädslan för revolution: ”de sociala krafter som släpps lös av moderniseringen” innebär ”en traditionell regims sårbarhet för revolution” (1965, 422, betoning i original). Medlen som användes för att motverka revolutions hotet var brutala: Taylor-Staleys strategiska by program i Sydvietnam resulterade till exempel i att 13 miljoner människor tvångsförflyttades till 12 000 ”befästa byar, omgivna av taggtrådsstängsel och diken befästa med bambu spikes” (Schlesinger 2002, 549). Kuppen 1965 i Indonesien, orkestrerad för att förhindra världens tredje största kommunistparti från att komma till makten, dödade hundratusentals (möjligen uppgående till över två miljoner under flera år) CIA läckte namn och detaljer om partimedlemmar (van der Pijl 2014, 174). Operation Phoenix (1968–1972) var ett hemligt CIA-program för tortyr och mord som ledde till att uppskattningsvis 20 000 vietnamesiska medborgare dog och tusentals fängslades (Cavanagh 1980; Oren 2002, 149). Kritiker beskrev det som ”det mest urskillningslösa och massiva programmet för politiska mord sedan de nazistiska dödslägren under andra världskriget”, men utgivningen av Pentagon Papers 1971 avledde uppmärksamheten (Butz et al. 1974, 6; Valentine 2017, 29- 34). Bombmatta bombningen av Vietnam, Kambodja och Laos, som involverade napalm och Agent Orange, orsakade obeskrivliga förluster av liv och miljöskador och orsakade generationer av fosterskador. USA:s vapen till Indonesien 1975 resulterade i ”nästan folkmordsnivåer” av grymheter 1978 (Chomsky 2008, 312).
Agent Orange
Det finns många fler exempel på USA/UK sponsrade brott mot internationell lag och krigsförbrytelser, alldeles för många för att återge här. Uppenbara exempel inkluderar:
3 miljarder dollar om året till Israel trots rutinmässig brutalitet mot palestinierna.
Utbildning och stöd för Rwandas patriotiska front vars dödsskvadroner 1994 liknade ”de mobila enheterna [Einsatzgruppen] i det tredje riket” (Rever 2018, 229).
Leverans av stora mängder vapen till Turkiet i mitten av 1990-talet för att hjälpa till att krossa det kurdiska motståndet som ”lämnade tiotusentals dödade, 2-3 miljoner flyktingar och 3 500 byar förstörda (sju gånger Kosovo under Natos bombningar)” (Chomsky 2008, 306).
”Folkmordssanktioner” (för att citera två på varandra följande FN humanitära samordnare, Denis Halliday och Hans von Sponeck) som beräknas ha dödat över en miljon irakier, inklusive en halv miljon barn (Media Lens 2004).
Uppbackning av Kagame-Museveni-invasionen och massmorden i Zaire/Demokratiska republiken Kongo, vilket ledde till de största förlusterna av människoliv i en enskild konflikt sedan andra världskriget (Herman och Peterson 2014), men också ytterligare tillgång (efter Rwanda) till coltan, som behövs för att tillverka mobiltelefoner och persondatorer, samt 60 procent av världens kända koboltförråd, som behövs för litiumjonbatterier (varav 30 procent bryts för hand av barnarbetare) (Sanderson 2019). Om det fortfarande finns några tvivel om Kagames roll, dök han upp (annars oförklarligt) tillsammans med Bill Gates som en del av en panel på Davos 2022 om ”Förberedelser för nästa pandemi.”
Massiv förstörelse av civil infrastruktur under det ”etiska” Kosovokriget.
”Förebyggande krig” i USA:s nationella säkerhetsstrategi 2002 (som först användes av Hitler för att invadera Norge) för att rättfärdiga invasionen av Irak; tortyr vid Guantánamo Bay, i extraordinära överlämnanden, och i Abu Ghraib-fängelset; massakern på Nisour Square av Blackwaters inhyrda vapen och brotten som visas i Wikileaks ”Collateral Murder” video (båda 2007).
Förstörelsen av Libyen och regimförändring under sken av R2P efter överste Gaddafis förslag om en afrikansk reservvaluta och alternativ till Världsbanken och IMF (Brown 2016).
Ändlösa försök till subversion i det ”smutsiga kriget” mot Syrien (Anderson 2016) och mot Iran.
Stöd till Saudiarabien då uppskattningsvis 250 000 civila miste livet i Jemen, etc., etc.
10. Falsk Flag Terrorism
Ett annat sätt att tänka kring underrättelsebrott är genom den kända historien om falsk flagg-terrorism, det vill säga iscensatta attacker som används som förevändning för krig. Förlisningen av USS Maine, till exempel, utgjorde förevändningen för det spansk-amerikanska kriget 1898 och erövringen av olika Stillahavs-öar (Anderson 2016, s. v–vi). Kennan släppte en antydan 1951 när han tillskrev ursprunget till det spansk-amerikanska kriget till ”en mycket duglig och mycket tyst intrig av några strategiskt placerade personer i Washington, en intrig som fick absolution, förlåtelse och ett slags offentlig välsignelse i kraft av krigshysterin” (citerad i Stone 1988, 345).
Sedan kom Lusitanias förlisning 1915 – ”en skräckanordning för att skapa en offentlig motreaktion för att dra in USA i kriget med Tyskland”, som Sutton skyller på ”Morgans intressen, i samförstånd med Winston Churchill” (2016, 175). En dykning till det sjunkna ”passagerarfartyget”2008, bekräftade att det var lastat med ”mer än 4 miljoner .303 gevärskulor och fler ton av ammunition – granater, krut, säkringar och bomullskrut” (David 2015). Det var de facto ett förklätt militärfartyg. Enligt ”överste” E.M. House diskuterade den brittiske utrikesministern Edward Grey och kung George V förlisningen av Lusitania innan den ägt rum (Corbett 2018). Den tyska ambassaden i Washington gav en rättvis varning innan Lusitania avseglade, om att ”fartyg som för Storbritanniens flagga, eller någon av hennes allierade, riskerar att förstöras” i vattnen som gränsar till Storbritannien. 1 198 människor, inklusive 128 amerikanska medborgare, miste livet när den tyska torpeden träffade.
1930-talet bekräftade den extrema högerfärgningen av falsk flaggattacker. 1931 saboterade det kejserliga Japan en järnvägslinje som de drev i den kinesiska provinsen Manchuria, skyllde incidenten på kinesiska nationalister och inledde en fullskalig invasion, ockuperade Manchuriet och installerade en marionettregim där (Felton 2009, 22–23) . Operation Himmler 1939 involverade en rad falsk flagg händelser, den mest kända var Gleiwitz incidenten, dagen efter Tysklands invasion av Polen (Maddox 2015, 86–87).
Operation Northwoods, som godkändes av Joint Chiefs of Staff 1962, innehöll förslag om alla slags falsk flaggattacker som skulle skyllas på Fidel Castro och användas som förevändning för att invadera Kuba (Scott 2015, 94). Dessa inkluderade att sänka ett amerikanskt marinfartyg i Guantánamo Bay, sänka båtar med kubanska flyktingar, iscensätta terroristattacker i Miami och Washington DC, och få det att se ut som om Kuba hade sprängt ett amerikanskt passagerarplan genom att ersätta planet med en drönare i mitten av flygning och avstigning av passagerarna i hemlighet.
Incidenten i Tonkinbukten 1964 åberopades cyniskt av president Johnson som anledningen till att inleda flygangrepp mot Nordvietnam, vilket under de följande åren ledde till massförluster av människoliv på båda sidor; det är nu känt att det aldrig inträffade (Moise, 1996). Johnson var vicepresident under John F. Kennedy, som hade planerat att dra tillbaka trupper från Vietnam. Mordet på Kennedy 1963 följdes istället två dagar senare av en upptrappning av USA:s engagemang i Vietnam, vilket sannolikt internaliserade det kupp-mönster som redan etablerats av CIA och satte den djupa staten i en stadig ansvarig position för USA:s politiska system, med det ”synliga politiska etablissemanget” blir ”reglerat av krafter vilka verkar utanför den konstitutionella processen” (Scott 1996, 312). Som Scott (2017) hävdar, kan de institutionella strukturerna och aktörerna som är involverade i den amerikanska djupa politiken spåras fram till idag.
John F. Kennedy
I ljuset av ovanstående bevis angående underrättelsebrott och falsk flagg operationer, kommer bara de medvetet blinda, de irrationellt rädda och de intensivt propagandiserade att vägra erkänna möjligheten, om inte den stora sannolikheten, att terroristattackerna den 11 september 2001 var en falsk flagg-operation utförd av transnationella djupa statliga aktörer, för att legitimera imperialistiska krig och ökat förtryck av inhemska befolkningar (Hughes 2020). Det faktum att min mycket lästa artikel om ämnet från februari 2020 (22 500 visningar från och med juli 2022 på utgivarens webbplats med tillgång enbart för betalande.) förblir oomtvistad efter två och ett halvt år, trots de första tjuten av upprördhet (se Hayward 2020; Hughes 2021 ), medan akademins tystnad om händelserna den 11 september fortsätter, reflekterar djävulskt över yrket och ger starka bevis på akademins medverkan i att täcka över den djupa statens kriminalitet.
11. Den globala spänningsstrategin under det 21:a århundradet
Spänningsstrategin har varit central för att hålla världens befolkning i schack sedan 9/11. Inte bara i Italien, utan i samhällen överallt propaganderades folk att tro att terroristattacker var en ständigt närvarande möjlighet trots alla bevis på motsatsen (Mueller och Stewart 2016). Propagandan legitimerade upprepade amerikanska anfallskrig, destabiliseringen av Nordafrika och Mellanösternregionen och berövandet av medborgerliga friheter i hemmet, inklusive godtyckligt frihetsberövande, ökad övervakning och tortyr. Den utlösande händelsen var 9/11 själv, den absurda officiella förklaringen är oförsvarbar (Griffin 2005; Hughes 2020; Hughes 2021). Det så kallade ”kriget mot terrorismen” spred inte bara terrorism i många regioner i världen utan terroriserade också hela befolkningar till att leva i rädsla för terroristattacker (Chomsky 2007, 211; Amnesty International 2013). Som de Lint inser var det hela ”förmodligen mer inflammerat och på eldat inifrån än utifrån, av myndigheter som är beroende av den kontrollerade produktionen av ”oro” för att upprätthålla sitt styre (2021, 8). Förenta staternas officiella fiender gick med på narrativet om ”Krig mot terrorismen”, eftersom det innebar att de också kunde åberopa terrorhotet som en förevändning för auktoritarism – och eftersom i slutändan, en global form av diktatur är det enda hoppet för de härskande klasserna i alla länder att behålla kontrollen över en massiv, växande och allt mer rastlös global befolkning (jfr van der Pijl 2022, 36).
Det finns evidensbaserade skäl, som flitigt ignorerats av forskare i ”kritiska terrorismstudier”, att ifrågasätta härkomsten av många av de terrorattacker som har ägt rum sedan 9/11.[1] Ta fallet med Frankrike. Charlie Hebdo attacken (januari 2015) följde dagarna efter att president Hollande uttalat sig mot sanktioner mot Ryssland för Ukraina; den socialistiska majoriteten i parlamentet hade också nyligen röstat för ett erkännande av den självständiga staten Palestina. Med en sammanvägning av bevisen ser van der Pijl (2022, 64) Charlie Hebdo attacken som en möjlig ”falsk flagg-operation avsedd att tvinga Hollande att ändra kurs och ingjuta rädsla i det franska samhället.” Detta följdes den 13 november av samordnade terrorattacker på Stade de France stadion, på kaféer och restauranger i Paris och på Bataclan teatern. Sedan kom lastbilsattacken i Nice (juli 2016), kyrkattacken i Normandie (juli 2016), knivattacken vid Louvren (februari 2017), attacken på Champs Elysees (april 2017) och attacken i Strasbourg (december 2018). Resultatet av dessa attacker var införandet av ett undantagstillstånd, förnyat fem gånger sedan dess, vilket har sett 10 000 soldater utplacerade på franska gator under Sentinelle antiterroroperation. Även om det är svårt om inte omöjligt att fastställa i vilken utsträckning djupa statliga aktörer låg bakom individuella attacker, är slutresultatet exakt i linje med Vinciguerras ovan nämnda vittnesmål från 1984 , det vill säga ett permanent undantagstillstånd.
Frankrike var inte heller ensamt om att uppleva en ökning av antalet terroristattacker under tiden före Covid, eftersom de sociala spänningarna fördjupades. Attacker i andra västerländska stater inkluderar bombattackerna i Bryssel (mars 2016), lastbilsattacken på julmarknaden i Berlin (december 2016), attacken på Westminster Bridge (mars 2017), lastbilsattacken i Stockholm (april 2017), incidenten i Manchester Arena (maj 2017). ), attacken på London Bridge (juni 2017), attacken mot Finsbury Park-moskén (juni 2017), attacken i Barcelona (augusti 2017), skjutningen i Las Vegas (oktober 2017), masskjutningarna i Christchurch och knivhuggningarna i London 2019 Dessa attacker står för ungefär hälften av alla ”större terroristincidenter” som identifierats av Wikipedia sedan 2015, och de flesta av resten inträffade i Irak, Syrien och Afghanistan, alla viktiga områden av USA:s inblandning.
Om ansträngningen var avsedd att dämpa social oro genom att flytta samhällen allt längre i riktning mot polisstater, misslyckades insatsen, vilket påfallande uttrycks av uppkomsten av de gula västarna i Frankrike 2018, såväl som massuppror i Chile och Indien, och stora protester i vart femte land 2019 (van der Pijl 2022, 54-58). Detta antar van der Pijl, är en viktig orsak till att det drogs i ”Covid nödbromsen” i början av 2020. Det är faktiskt iögonfallande att när väl det djupa statliga kontrollparadigmet bytte från det eviga ”kriget mot terrorismen” till biosäkerhet, upphörde terroristattacker i väst nästan helt. Är terrorister rädda för viruset, eller var dessa attacker mestadels planerade och utförda av djupa statens agenter?
12. Ättlingar till nazister i maktpositioner idag
Konventionell visdom säger att nazisterna besegrades 1945. Ändå är ättlingar till före detta nazister fortfarande inflytelserika i dagens värld. Eugen Schwab var verkställande direktör för Escher Wyss (vilka tillät slavarbete), som beviljades särskild status av nazisterna. Hans son Klaus Schwab, som grundade World Economic Forum 1973, berömmer sin far för att han ”tar på sig många funktioner i det offentliga livet i efterkrigstidens Tyskland” – ett slag i ansiktet på västtyskar i hans ålder som på 1960-talet protesterade mot fortsättningen av ex-nazister i maktpositioner (Schwab 2021, 255). Schwab Jr. skröt öppet vid Harvards John F. Kennedy School of Government 2017 att hans ”Young Global Leaders” har ”trängt igenom kabinetten” i ett flertal länder. Men det är inte bara politiken som har infiltrerats av WEF. Tidigare ”Young Global Leaders” har ledande positioner inom investeringsbanker, Big Tech, mainstream media, tankesmedjor och så vidare, och har varit ”mitt i allt Covid” (Engdahl 2022; Swiss Policy Research 2021).
Klaus Schwab
Günther Quandt var en tysk industriman och nazistpartimedlem vars tidigare fru gifte om sig med Joseph Goebbels 1931, med Adolf Hitler som best man, på en fastighet som ägdes av Quandt själv; Goebbels adopterade senare Quandts son Harald (Richter 2017). 1937 utnämnde Hitler Quandt till en ledare inom försvarsekonomin (Wehrwirtschaftsführer), vilket gjorde det möjligt för honom att i stor utsträckning använda sig av slavarbete. 1943 upprättade Quandt, med stöd från SS, ett ”företagsägt koncentrationsläger” i Hannover, där arbetare vid ankomsten fick veta att de inte skulle leva längre än sex månader på grund av exponering för giftiga gaser (Bode och Fehlau 2008). Quandts svärdotter Johanna, var på sin mors sida barnbarn till Max Rubner, som ledde Institutet för hygien vid Friedrich Wilhelm-universitetet, senare förknippat med nazistiska eugeniska experiment. Det är därför anmärkningsvärt att Johanna Quandt gav 40 miljoner euro till Charité Foundation mellan 2014 och 2022, för inrättandet av Berlin Institute for Health Research, där Christian Drosten utsågs till ledare för Institutet of Virology 2017. Hennes dotter, Susanne Klatten (Tysklands rikaste kvinna) deltog i Bilderbergmötet 2017 med Jens Spahn, den ”Young Global Leader” som 2018 utsågs till tysk hälsominister. Klatten äger också Entrust (som valdes av den brittiska regeringen för att producera vaccinpass), vilket länkar henne till ”Covid-19” den biodigitala övervakningsagendan. Andra ”nazistiska miljardärs”-familjer som förblir inflytelserika idag inkluderar Flick, von Finck, Porsche-Piech och Oetker (de Jong 2022).
Michael Chomiak var en ukrainsk nazistisk kollaboratör (Pugliese 2017); vars barnbarn Chrystia Freeland, sitter i WEF:s styrelse, tillika finansminister och vice premiärminister i Kanada. 2022, inte långt efter att hon tillkännagav att hon skulle frysa bankkonton för kanadensiska lastbilschaufförer och deras anhängare, twittrade hon en bild på sig själv med en röd och svart flagga förknippad med Bandera rörelsen i Ukraina (senare raderad utan kommentarer och ett nytt foto minus halsduken postades). Stepan Bandera ledde en milis som kämpade tillsammans med nazisterna under andra världskriget. Den antiryska Azovbataljonen, som etablerades under den västerländska kuppen 2014 i Ukraina, visade öppet sina nazistiska insignier tills detta blev politiskt känsligt i juni 2022.
Chrystia Freeland håller i ”Blut und Boden” banderollen
Ukraina och USA var i december 2021, de enda staterna som röstade emot en FN-resolution mot förhärligandet av nazismen.
13. Slutsats
Den olycksbådande återuppkomsten av nazistiska element i samtida liberala demokratier ger övertygande bevis för att de värsta elementen i det tredje riket inte besegrades 1945, utan snarare inkuberades i hemlighet som förberedelse för deras eventuella återkomst. Grundbulten för detta har varit CIA, inrättat av Wall Street med en sådan eventualitet i åtanke. Sålunda, när den tyske advokaten Reiner Fuellmich hävdar: ”Vi bekämpar samma människor om igen som vi borde ha fällt för 80 år sedan”, de som står i spetsen av det kapitalistiska systemet, är de sanna brottslingarna, som nu liksom på 1920- och 1930-talet, försöker tillgripa totalitarism för att hantera kapitalismens akuta kris.
1974 frågade Sutton, ”styrs USA av en diktatorisk elit?” en ”New York Elite”, hävdade han, som representerar en ”omstörtande kraft” och inför en ”kvasitotalitär stat” i strid med den amerikanska konstitutionen (Sutton 2016, 167–172). Dessutom;
”Även om vi (ännu) inte har diktaturens uppenbara särdrag, koncentrationslägren och knackningen på dörren vid midnatt, har vi med all säkerhet hot och handlingar som syftar till att överleva icke-etablissemangets kritiker, användning av Internal Revenue Service för att bringa oliktänkande att stå på linje, manipulation av konstitutionen av ett domstolssystem som är politiskt underordnat etablissemanget.”
(SUTTON 2016, 172-3)
I det avseendet, och med tanke på den nära kopplingen mellan Wall Street och CIA, skulle vi göra klokt i att lyssna på Valentines påstående att:
”CIA har det mest korrumperande inflytandet i USA. Det korrumperade tullbyrån på samma sätt som det korrumperade DEA. Det korrumperar utrikesdepartementet och militären. Den har infiltrerat civila organisationer och media för att se till att ingen av dess illegala operationer avslöjas.”
(Valentine 2017, 52)
Ända sedan grundandet har CIA varit rötan i hjärtat av USA:s demokrati och demokratier över hela världen. I 75 år har de begått brott som nazisterna skulle ha varit stolta över, allt för att skydda Wall Streets och den atlantiska härskande klassens intressen.
Med ”Covid-19” kan man dock inte låta bli att känna att den djupa staten har överspelat sin hand. CIA:s fingeravtryck är för uppenbara. Till exempel var den psykologiska krigföringsoperationen 2020 tydligt modellerad efter vad Klein (2007, 8) kallar ”chockdoktrinen”, som går tillbaka till MKULTRA-experiment och försöker generera ”ögonblick av kollektivt trauma för att kunna engagera sig i radikal social och ekonomisk ingenjörskonst.” ”Endast en stor bristning — en översvämning, ett krig, en terroristattack — kan generera den typen av stora, rena dukar” som önskas av sociala ingenjörer, det vill säga ”formbara ögonblick när vi är psykologiskt oförtöjda”, vilka tillåter sociala ingenjörer att ”börja sina arbete med att göra om världen” (Klein 2007, 21). Den ”stora återställningen (Great Reset)”, liksom 9/11, är utformad efter denna typ av ”stor bristning”, med åtföljande psykologisk krigföring som involverar samma tekniker av isolering, avfamiljärisering, icke mönster, störningar av beteendemönster, etc. Schwab och Malleret, uppmuntrade till exempel beslutsfattare att ”utnyttja chocken som orsakas av pandemin” för att genomföra radikala, långvariga, systemiska förändringar (2020, 100, 102).
Eller ta frågan om ansiktsmasker, som var obligatoriska i offentliga utrymmen i de flesta länder. Vi kan inte bortse från det faktum att fångar i Guantánamo Bay tvingades bära blå kirurgiska ansiktsmasker (Courtesy Everett Collection).
Personal från amerikanska flygvapnets (USAF) säkerhetsstyrkor eskorterar en kvarhållen Al-Qaida/talibanfånge från ett USAF C-141 Starlifter flygplan vid Guantanamo Bay, Kuba under Operation Fundamental Justice och Operation Iron Clad.
Guantánamo Bay är en tortyranläggning. MKULTRA-experiment visade att psykologisk tortyr är mycket effektivare än fysisk tortyr: i synnerhet är en kombination av sensorisk deprivation och självförvållad smärta de mest effektiva metoderna, som praktiserades i Abu Ghraib-fängelset 2003 (McCoy 2007, 8, 41). Andra fotografier av Guantánamo-fångar från 2002 visar dem bära mörkläggningsglasögon, handskar, tjocka mössor och industriella hörselkåpor, (d.v.s. sensorisk deprivation) samt ansiktsmasker (Dyer 2002; jfr Observer 2013; Rosenberg 2021). Trots fångarnas dåliga tillstånd verkar det inte finnas någon anledning, utifrån fotografierna, till varför de inte kan nå upp och ta av ansiktsmasken, annat än rädsla för konsekvenserna. Detta är den självförvållade smärtan. Maskbärande är känt för att leda till ”psykologisk och fysisk försämring såväl som flera symtom som beskrivs [som] Mask-Induced Exhaustion Syndrome” (Kisielinski et al. 2021). Så är det med det sociala trycket att bära masken under ”Covid-19”, vilket i huvudsak får maskbärare att skada sig själv. Det är en avancerad, mycket effektiv form av psykologisk krigföring som syftar till att bryta ned allmänhetens motstånd mot flera skändliga agendor som alla omedelbart beslutades.
Var lämnar detta oss? Enligt Scott, ”En före detta turkisk president och premiärminister kommenterade en gång att den turkiska djupa staten var den verkliga staten, och den offentliga staten bara var en ”reservstat”, inte den riktiga” (2017, 30). Detta gäller nu även västerländska ”liberala demokratier”. Medan de flesta medborgare, inklusive nästan alla akademiker, förblir omedvetna om ”deep state” och dess fulla omfattning, bestäms den samtida sociala verkligheten i grunden av ”deep state” operationer. De flesta människor tror verkligen att de just har överlevt en ”pandemi” – som bara råkar nödvändiggöra en omstrukturering av den globala politiska ekonomin i den atlantiska härskande klassens intresse – och många kommer att häftigt försvara det förslaget. Verkligheten är dock att dessa människor är offer för den största psykologiska krigförings operationen i historien, som sträcker sig hela vägen från den militära gradens propaganda till psykologiska tortyrtekniker. Det är inte konstigt att makterna nu vill censurera internet. För när verkligheten av vad som pågår är allmänt förstådd verkar det oundvikligt att Wall Streets långa ”sekel av förslavning” (Corbett 2014) äntligen kommer att få ett slut.
14. Bibliografi – Källförteckning
Agamben, Giorgio. 2021. Where Are We Now? The Epidemic As Politics. Lanham, MD: Rowman and Littlefield.
Ahmed, Nafeez Mosaddeq. 2012. “Capitalism, Covert Action and State Terrorism: Toward a Political Economy of the Dual State.” In: Eric Wilson (ed.), The Dual State: Parapolitics, Carl Schmitt, and the National Security Complex, 171-192. Abingdon: Routledge.
Bernays, E. 1928. Propaganda. New York: H. Liveright.
Biddiscombe, Alexander Perry. 1998. Werwolf! The History of the National Socialist Guerrilla Movement, 1944-1946. Toronto: University of Toronto Press.
Blum, W. 2006. Rogue State: A Guide to the World’s Only Superpower. London: Zed Books.
Botts, Joshua. 2006. “‘Nothing to Seek and … Nothing to Defend’: George F. Kennan’s Core Values and American Foreign Policy, 1938-1993. Diplomatic History 30(5):839-866.
Braithwaite, Rodric. 2018. Armageddon and Paranoia: The Nuclear Confrontation Since 1945. Oxford: Oxford University Press.
Broudy, Daniel and Valerie Kyrie. 2021. “Syllogistic Reasoning Demystifies Evidence of COVID-19 Vaccine Constituents.” International Journal of Vaccine Theory, Research, and Practice 2(1):149-171. https://ijvtpr.com/index.php/IJVTPR/article/view/32/66
Brüggemeier, Franz-Josef, Mark Cioc, and Thomas Zeller (eds). 2005. How Green were the Nazis? Nature, Environment, and Nation in the Third Reich. Athens: Ohio University Press.
Chomsky, Noam. 2006. Failed States: The Abuse of Power and the Assault on Democracy. New York: Metropolitan Books.
Chomsky, Noam. 2007. Hegemony or Survival: America’s Quest for Global Dominance. New York: Henry Holt.
Chomsky, Noam. 2008. “Intentional Ignorance and its Uses.” In: Anthony Arnove (ed.), The Essential Chomsky, 300-324. New York and London: The New Press.
Chomsky, Noam. 2012. “The Week the World Stood Still: The Cuban Missile Crisis and Ownership of the World.” TomDispatch, 15 October. https://chomsky.info/20121015/
Claudin, Fernando. 1975. The Communist Movement: From Comintern to Cominform, trans. B Pearce and F. MacDonagh. Harmondsworth: Penguin.
Colás, Alex. 2012. “No Class! A Comment on Simon Bromley’s American Power and the Prospects for International Order.” Cambridge Review of International Affairs 25(1):39-52.
Costigliola, Frank. 1997. “Unceasing Pressure for Penetration: Gender, Pathology, and Emotion in George Kennan’s Formation of the Cold War.” In: Lori Lyn Bogle (ed.), The Cold War, Volume 2: National Security Policy Planning from Truman to Reagan and from Stalin to Gorbachev, 113-144. New and London: Routledge.
Craig, Campbell and Fredrik Logevall. 2012. America’s Cold War: The Politics of Insecurity. Cambridge, Mass: Harvard University Press.
Herman, Edward S. and David Peterson. 2014. Enduring Lies: The Rwandan Genocide in the Propaganda System, 20 Years Later. United States: CreateSpace.
Hett, Benjamin Carter. 2014. Burning the Reichstag: An Investigation into the Third Reich’s Enduring Mystery. Oxford: Oxford University Press.
Hitler, Adolf. 1969. Mein Kampf, trans. Ralph Mannheim. New York: Houghton Mifflin.
Hoffmann, Stanley, Samuel P. Huntington, Ernest R. May, Richard N. Neustadt, and Thomas C. Schelling. 1981. “Vietnam Reappraised.” International Security 6(1):3-26. https://doi.org/10.2307/2538527
Hughes, David A. 2015. “Unmaking an Exception: A Critical Genealogy of US Exceptionalism.” Review of International Studies 41(3):527 – 551. https://doi.org/10.1017/S0260210514000229
Hughes, David. A. 2022. “‘COVID-19 Vaccines’ for Children in the UK: A Tale of Establishment Corruption.” International Journal of Vaccine Theory, Practice, and Research 2(1):209-247. https://doi.org/10.56098/ijvtpr.v2i1.35
Hughes, David A. 2022b. “Book Review: William De Lint (2021) Blurring Intelligence Crime: A Critical Forensics. Singapore: Springer.” International Journal for Crime, Justice and Social Democracy 11(1):242-256.
Huntington, Samuel P. “Political Development and Political Decay.” World Politics 17(3):386-430. https://doi.org/10.2307/2009286
Kennan, George. 1946. “Long Telegram,” February 22. History and Public Policy Program Digital Archive, National Archives and Records Administration, Department of State Records (Record Group 59), Central Decimal File, 1945-1949, 861.00/2-2246. https://digitalarchive.wilsoncenter.org/document/116178.pdf
Kisielinski, Kai, Paul Giboni, Andreas Prescher, Bernd Klosterhalfen, David Graessel, Stefan Funken, Oliver Kempski, and Oliver Hirch. 2021. “Is a Mask That Covers the Mouth and Nose Free from Undesirable Side Effects in Everyday Use and Free of Potential Hazards?” International Journal of Environmental Research and Public Health 18(8):4344. https://www.mdpi.com/1660-4601/18/8/4344/htm
Kinzer, Stephen. 2014. The Brothers. John Foster Dulles, Allen Dulles, and their Secret World War. New York: Henry Holt & Company.
Kissinger, Henry. 1957. Nuclear Weapons and Foreign Policy. New York: Council on Foreign Relations.
Klein, Naomi. 2007. The Shock Doctrine: The Rise of Disaster Capitalism. New York: Metropolitan Books.
Lane, Barbara Miller and Leila J. Rupp. 1978. Nazi Ideology Before 1933: A Documentation. Austin: University of Texas Press.
Lasswell, H. D. 2002. The Analysis of Political Behaviour. Abingdon: Routledge.
Lint, Willem Bart de. 2021. Blurring Intelligence Crime: A Critical Forensics. Singapore: Springer.
Lippmann, Walter. 1987. “The Cold War.” Foreign Affairs 65(4):869-884.
Maddox, J. D. 2015. “How to Start a War: Eight Cases of Strategic Provocation.” Narrative and Conflict: Explorations of Theory and Practice 3(1):66–109.
Mearsheimer, John. 2015. “The Causes and Consequences of the Ukraine Crisis.” University of Chicago UnCommon Core presentation to alumni, 4 June. https://www.youtube.com/watch?v=x0PPaqnReu8
Miscamble, Wilson D. 1993. George F. Kennan and the Making of American Foreign Policy, 1947-1950. Princeton: Princeton University Press.
Moise, Edwin E. 1996. Tonkin Gulf and the Escalation of the Vietnam War. The University of North Carolina Press.
Morgenthau, Hans. 1962. “The Corruption of Patriotism,” in Decline of Democratic Politics The Decline of Democratic Politics. Chicago: University of Chicago Press.
Mueller, John and Mark Stewart. 2016. Chasing Ghosts: The Policing of Terrorism. Oxford: Oxford University Press.
Ross, Colin A. 2006. The CIA Doctors. Human Rights Violations by American Psychiatrists. Richardson, TX: Manitou Communications, Inc.
Sanchez-Sibony, Oscar. 2014. “Capitalism’s Fellow Traveller: The Soviet Union, Bretton Woods, and the Cold War, 1944-1958.” Comparative Studies in Society and History 56(2):290-319.
Schlesinger Jr., Arthur M. 2002 [1965]. A Thousand Days: John F. Kennedy in the White House. Boston and New York: Houghton Mifflin Company.
Schmitt, Carl. 2005. Political Theology: Four Chapters on the Concept of Sovereignty. Chicago: University of Chicago Press.
Schwab, Klaus. 2021. Stakeholder Capitalism. A Global Economy that works for Progress, People and Planet. Hoboken, NJ: John Wiley & Sons, Inc.
Schwab, Klaus and Thierry Malleret. 2020. Covid 19: The Great Reset. Geneva: World Economic Forum.
Scott, Peter Dale. 1996. Deep Politics and the Death of JFK. Berkeley: University of California Press.
Scott, Peter Dale. 2004. Drugs, Oil, and War: The United States in Afghanistan, Colombia, and Indochina. Lanham: Rowman and Littlefield.
Scott, Peter Dale. 2017. The American Deep State. Big Money, Big Oil, and the Struggle for U.S. Democracy. Lanham, MD: Rowman & Littlefield.
Scott, Peter Dale and Jonathan Marshall. 1998. Cocaine Politics: Drugs, Armies, and the CIA in Central America. Berkeley: University of California Press.
Shoup LH and Minter W (1977) Imperial Brain Trust: The Council on Foreign Relations and United States Foreign Policy. New York: Monthly Review Press.
Simpson, Christopher. 2014. Blowback. America’s Recruitment of Nazis and Its Destructive Impact on Our Domestic and Foreign Policy. United States: Open Road Media.
Staudenmaier, Peter. 2011. “Fascist Ecology: The ‘Green Wing’ of the Nazi Party and its Historical Antecedents.” In: Janet Biehl and Peter Staudenmaier (eds.), Ecofascism Revisited: Lessons from the German Experience, 13–42. Porsgrunn: New Compass Press. https://epublications.marquette.edu/cgi/viewcontent.cgi
Steil, Benn. 2018. The Marshall Plan: Dawn of the Cold War. Oxford: Oxford University Press.
Stone, I.F. 1998. The Hidden History of the Korean War. Boston and Toronto: Little, Brown & Co.
Sutton, Anthony C. 1972. National Suicide: Military Aid to the Soviet Union. New Rochelle, NY: Arlington House.
Sutton, Anthony C. 2011 [1974]. Wall Street and the Bolshevik Revolution. West Hoathly: Clairview.
Sutton, Anthony C. 2016 [1976]. Wall Street and the Rise of Hitler. West Hoathly: Clairview.
Trento, Joseph J. 2001. The Secret History of the CIA. New York: Basic Books.
Trotsky, Leon. 1977 [1938]. The Transitional Program for Socialist Revolution. New York: Pathfinder.
Tunander, Ola. 2016. “Dual State: The Case of Sweden.” In: Eric Wilson (ed.), The Dual State: Parapolitics, Carl Schmitt, and the National Security Complex, 171-192. Abingdon: Routledge.
Valentine, Douglas. 2017. The CIA as Organized Crime. How Illegal Operations Corrupt America and the World. Atlanta, Ga: Clarity Press.
Wiliford. Henry. 2008. The Mighty Wurlitzer. How the CIA Played America. Cambridge, Mass. and London: Harvard University Press.
Williams, William Appleman. 1992. A William Appleman Williams Reader, ed. Henry W. Berger. Chicago: Ivan R. Dee.
Wood, Patrick. 2018. Technocracy: The Hard Road to World Order. Mesa, AZ: Coherent Publishing.
Yeadon, Glen and John Hawkins. 2008. The Nazi Hydra in America. Suppressed History of a Century. Joshua Tree, Calif: Progressive Press.
[1] For example, the censored documentaries 7/7 Ripple Effect, The Boston Unbombing, and Manchester: The Night of the Bang provide extensive material evidence that calls into question the official accounts of the 7 July 2005 bombings in London, the 2013 Boston Marathon attack, and the Manchester Arena incident of May 2017. Anyone who dismisses these documentaries using thought-terminating clichés such as “dangerous conspiracy theory” — without engaging honestly with the evidence they bring to light — may be either too propagandized to think straight or part of the propaganda campaign to censor or dissuade critical discussion and dialogue.
4 september 2020. Rysslands president Vladimir Putin under ett videokonferensmöte med Moskvas borgmästare Sergei Sobyanin. Mikhail Klimentyev / RIA Novosti
Rossiyskaya Gazeta 2020-09-19
Nu, för första gången i modern historia, har Ryssland de mest kraftfulla och snabbaste vapnen, utan någon motsvarighet i världen, sa Vladimir Putin. I en videolänk med raketingenjören Herbert Efremov, uppfinnaren till Avangard systemet, förklarade Putin varför de var tvungna att utveckla hypersoniska vapen.
”Under årtionden har vi ständigt varit tvingade in i rollen av att komma ikapp”, sa Vladimir Putin. ”Det här har gällt atomvapen/kärnvapen, strategiskt långdistansflyg och sedan interkontinental missilteknologi, det vill säga vad experter kallar leveransfordon,” sa han.
”Och detta försätter alltid landet i en mycket svår, till och med farlig situation,” fortsatte statschefen. ”Det fanns faktiskt tillfällen då vi blev hotade, men vi hade inget att svara med.”
I själva verket var detta farligt och ett klart brott mot den strategiska balansen, sa han. ”Och nu, för första gången i vår moderna historia, äger Ryssland de mest moderna typerna av vapen av allt som existerade och existerar idag, som många gånger är överlägsna i styrka, kraft, och hastighet, och vilket är mycket viktigt, i noggrannhet. Ingen i världen har sådana vapen. i alla fall inte än, sa Putin.
Laservapen kommer att understryka styrkan hos de ryska försvarsstyrkorna under 2000-talet: President Vladimir Putin
På Vapensmedsdagen gratulerade presidenten utvecklarna och tillverkarna av laserkomplexet Peresvet, flygplansmissilen Kinzhal (Dagger), det kärnkraftsdrivna robotiserade ubåtskomplexet Poseidon, kryssningsmissilen Burevestnik med obegränsad räckvidd, den havsbaserade hypersoniska missilen Zircon och andra typer av vapen. I den här raden hör en speciell plats till Avangard systemet med en manövrerbar hypersonisk enhet som rör sig med en hastighet som är 27 gånger högre än ljudets hastighet och kan ändra riktning både i höjd och horisontellt. Avangard är inte bara ett nytt system, det är en ny typ av strategiska vapen, sa statschefen.
Avangard
”USA:s tillbakadragande från ABM-fördraget 2002 tvingade Ryssland att börja utveckla hypersoniska vapen”, sade Putin. ”Vi var tvungna att skapa dessa vapen som svar på USA:s utplacering av ett strategiskt missilförsvarssystem, som i framtiden faktiskt skulle kunnat neutralisera, och omintetgöra hela vår kärnvapenpotential”, förklarade han.
Men tack vare Efremov och hans kollegor blev det inte så. Presidenten erinrade om hur han i juni 2001 i Plesetsk såg uppskjutningen av den första experimentella glidenheten (Avangard). Och uppskjutningen var lyckad.
Peresvetstridslaser
RS-28 Saramat & Avangard
Under de kommande åren gjorde Ryssland allt för att komma överens med USA om att avsluta arbetet med strategiska missilförsvarssystem, eller om dess gemensamma genomförande i missilfarliga områden, med ett inkluderat deltagande av de europeiska staterna. ”Men alla våra försök var förgäves”, påminde Putin.
”Och med detta i åtanke lanserade vi 2004 ett storskaligt arbete för att implementera dina idéer, som vi förresten varnade alla för offentligt, jag talade om det offentligt,” sa presidenten till designern. – Det var tydligen ingen som trodde på oss då, de kände att vi inte kunde göra det. ”
”Och i december 2018 gjordes den sista uppskjutningen. Därmed hade alla tester genomförts framgångsrikt”, avslutade Putin.
I länken nedan finns en genomgång av de berörda länderna i en oerhört väl genomarbetad rapport. Jag översätter enbart introduktionen och den del som handlar om Sverige. Ukraina delen kan komma att översättas senare. Alla bilder är tillagda av mig. Länkarna är från originalartikelns noter, om de inte länkar till denna blogg. För att komma åt länken behöver ni en VPN-tunnel till länder som inte censurerar Ryssland.
Angående situationen med glorifiering av nazismen och spridningen av nynazism och andra metoder som bidrar till att underblåsa samtida former av rasism, rasdiskriminering, främlingsfientlighet och relaterad intolerans.
30 November 2023
Introduktion
Denna rapport har utarbetats som en uppföljning av Ryska federationens utrikesministerium ansträngningarna att uppmärksamma manifestationer av olika former av glorifiering av den nazistiska rörelsen, nynazism, rasism, rasdiskriminering, främlingsfientlighet och liknande intolerans i främmande länder.
Vi noterar att trenden med offentligt rättfärdigande av nazism och stöd till nynazism, kraftigt intensifierades i ett antal stater 2022, vilket fortsatt under hela 2023.
Tidigare kampanjer för att förvränga historien och förfalska Sovjetunionens roll i att säkerställa segern över nazismen, och skapandet av det nuvarande systemet av internationella relationer, fick en kraftfull acceleration.
Kolorerad bild av den sovjetiska fanan över riksdagshuset i Berlin den 2 maj 1945
Cynism, historierevisionism och revanchism nådde en ny topp, och verkade syfta till en fullständig konceptuell maskerad, för att i slutändan vända på platsen för författarna till rasrenhets ideologier som släppte lös kriget, och nationer som motsatte sig dem. Dessutom visade sig uttrycket av stöd för nazismen praktiskt taget vara ett test på en viss stats lojalitet till det ”kollektiva västerlandet”. Vilket kännetecknar det utvecklingsskede som världssamfundet just nu befinner sig i. En ökad aktivitet i den historiska sfären, inget mindre än ”historiska krig”, där de inblandade länderna ofta visar bristande professionalism i att behandla historiska fakta och ett nästan ”tabloid” förhållningssätt till presentationen av deras pseudohistoriska material. Materialet de konstruerar har alltså inget gemensamt med ett vetenskapligt förhållningssätt och går istället i spåren av de senaste trenderna, för att på allvar förenkla och till och med överförenkla det som skrivs och sägs.
Nu kan vi tydligt spåra hur historiska begrepp har förändrats i väst under de senaste åren – från att jämföra den nazistiska regimen med den ”totalitära” sovjetiska – till försök att lägga allt ansvar för kriget på Sovjetunionen, och deklarera det varande ”en brottsling värre än det tredje riket.”
Dessa motiv bidrar också till att uppriktigt dölja innebörden av, och viktigast av allt, kärnan i domarna från den Internationella militärtribunalen för rättegång och bestraffning av stora krigsförbrytare från de europeiska axelländerna (Nürnbergtribunalen).
Nürnbergtribunalen
Låt oss inte glömma att dess domar olagligförklarade krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten begångna av nazisterna och deras hantlangare, och fördömde också nazistiska ledare och satte därmed allt på sin plats. Det var under Nürnbergrättegångarna som världen i detalj lärde känna nationalsocialismens fasor och de grymheter som anhängare av denna ideologi begick. Det är just därför som Nürnbergtribunalens domar är ett obekvämt hinder för den nuvarande ”regelbaserade ordningens” anhängare. Redan idag noterar många observatörer att historien upprepar sig, och mallar som utvecklades i Nazityskland och det militaristiska Japan tillämpas återigen.
Man kan peka ut ett helt skikt av stater, mottagliga för impulser utifrån, där detta genomförs i högsta möjliga tempo. Det finns en annan kategori av länder, vars ledare blundar för sådana manifestationer och samtidigt försöker retuschera de obehagliga scenerna från sitt eget förflutna, det vill säga den rasistiska behandlingen av deras egna kolonier och utrotningen av ursprungsbefolkningar. I praktiken uppmuntrar en sådan attityd en stadig ökning av rasistiska incidenter, olika yttringar av främlingsfientlighet och etnisk och religiös intolerans.
I den första gruppen länder har kollaboratörerna som stödde nazisterna förkunnats vara medlemmar av ”nationella befrielserörelser” som kämpade för sina staters ”självständighet”. Ett antal utbildnings och uppsökande verksamheter har utvecklats och implementerats, och mer allmänt görs försök att omstrukturera det offentliga tänkandet.
Nationalister samlas för att markera Stepan Banderas födelsedag, grundaren av en rebellarmé OUN som kämpade mot Sovjetunionen tillsammans med Hitlers SS-förband.
Läroplaner och kulturprojekt tjänar till att glorifiera ”bedriften” av frivilliga medlemmar av de nationella SS-legionerna som kämpade för Nazityskland och var inblandade i många massakrer på civila. Myndigheternas uppmuntran har släppt lös radikala nationalister och högerextremister, som ofta är de främsta förövarna av det cyniska ”kriget” mot monument över sovjetiska befriarsoldater.
14 Waffen Grenadier Division der SS standar i parad genom Kievs gator
För sina framgångar i kampen mot den ”ryska världen” och det sovjetiska minnesarvet, har nationalister förmånen att predika idén om den ”korrekta patriotismen” för hela samhället (vi noterar också att ett sådant tillvägagångssätt; att ge ”sina egna” breda befogenheter för allt våld också är typiskt för den västerländska ”demokratiska världens” anhängare i en vidare mening). I de flesta fall vidtar de nationella myndigheterna inga åtgärder för att undertrycka sådana backanaler; snarare tvärtom, de stimulerar dessa. De har praktiskt taget inga svar på protester från ryska diplomatiska beskickningar i samband med sådana incidenter. Det civila samhällets medlemmar ignoreras helt enkelt, eller till och med vidtas åtgärder mot.
Förutom Ukraina har den mest hotfulla situationen på detta område utvecklats i de baltiska staterna, Polen och Tjeckien. Under de senaste två åren, i samband med firandet av 9 maj, har en ofattbar hysteri med russofobiska motiv utspelats i dessa länder. Som en del av de hastigt inledda kampanjerna för att ”likvidera arvet från den totalitära regimen [USSR]”, förstördes de viktigaste monumenten för att hedra Röda arméns soldater tillsammans med många andra sådana monument. Allmänheten förbjöds att hylla kämparna mot nazismen i någon form. För att delta i sådana handlingar och till och med att försvara rätten att hedra minnet av Röda arméns hjältar, blir aktivister och vanliga medborgare föremål för arresteringar och åtal.
Alla dessa fakta återspeglas på lämpligt sätt i denna rapport.
Samtidigt har de aktiva åtgärder som vidtagits av myndigheterna i ett betydande antal stater för att bilda mono-etniska samhällen på basis av titulära etniska grupper, och den ökande glorifieringen av nazistiska kollaboratörer (som en del av den ”nya” nationella historien som skapats ), markant förvärrat problemet med att skydda rättigheterna för nationella minoriteter och etniska grupper, främst språkligt och utbildningsmässigt.
Personer som tillhör dessa nationella minoriteter och etniska grupper, utsätts för diskriminering i många former. Särskilt storskalig förföljelse har inletts mot den rysktalande befolkningen i sådana länder. Den mest alarmerande situationen i detta avseende är återigen i de baltiska staterna och Ukraina, där myndigheterna gör allt för att pressa bort det ryska språket och den ryska kulturen från alla sfärer av det offentliga livet. Dessutom initierade de baltiska staterna som om de stod i kö, förmodligen av rädsla för den ryska kulturens penetration utifrån, stängningen av en betydande del av det europeiska rummet, dvs. Europeiska unionen, för alla ryska medborgare, och började sedan utveckla idé om kollektiv utvisning av rysktalande invånare under långsökta förevändningar.
Tillsammans visar detta den politiska elitens cyniska användande av en politisk dubbelmoral, i den överväldigande majoriteten av europeiska och nordamerikanska ”demokratiska” stater. Följande de knappt godkända riktlinjerna, gör de fortfarande sitt bästa att dölja den nazistiska kärnan i myndigheternas politik i Kiev för det internationella samfundet. Det har till och med kommit till ett öppet vittvättande av anhängarna till nynazismen – soldater i den radikalnationalistiska bataljonen Azov och andra liknande ukrainska extremistgrupper, som öppet visar sin rasistiska ideologiska natur.
Varje omnämnande av de många brutala brott som begåtts av deras medlemmar i Donbass utesluts noggrant från informationsutrymmet. Apoteosen för detta tillvägagångssätt var det hädiska hedrandet i det kanadensiska parlamentet av den tidigare SS-mannen Yaroslav Gunko (Hunka).
Full uppvisning av Andra världskrigs revisionism vid SS-nazistens besök i det kanadensiska parlamentet, den 2022-09-22. Yaroslav Gunko (Hunka) till vänster, tjänstgjorde 1943–1945 i 14:e Galizien Waffen SS-grenadjärdivisionen, Zelensky och Trudeau till höger.
Säkerligen har alla sådana aktiviteter fått ytterligare berättigande kraft och motiv, efter att Ryska federationen inledde den speciella militära operationen i februari 2022, för att avnazifiera och demilitarisera Ukraina och därmed skydda civilbefolkningen i Donbas. Rent praktiskt har detta resulterat i en chockerande grym total diskriminering av ryssar och rysktalande invånare i europeiska stater och några andra medlemmar av ”västblocket”.
Denna rapport bygger på bestämmelserna i den traditionella profilresolutionen ”Bekämpa glorifiering av nazism, nynazism och andra metoder som bidrar till att underblåsa samtida former av rasism, rasdiskriminering, främlingsfientlighet och relaterad intolerans” som årligen lämnas in för behandling till FN:s generalförsamling av Ryssland, tillsammans med en lång rad medförfattare. Texten till resolutionen och tabellen som återspeglar resultatet av omröstningen vid den 77:e sessionen i FN:s generalförsamling finns med som bilagor.
Vi anser att det är viktigt när det gäller denna resolution att påminna er om att världssamfundet, med absolut majoritet har ställt sig på den ryska sidan, i inställningen till förhärligande av nazism och rättfärdigande av rasism.
Oöverträffade påtryckningar från det av Washington ledda ”kollektiva väst” misslyckades med att ändra denna trend. År 2022 blev det 32 stater, inklusive Ryssland och med-sponsorer av dokumentet, vilket antogs den 15 december under UNGA:s 77:e session. Resolutionen stöddes av en imponerande majoritet av – 120 – länder. Femtio delegationer röstade emot den, inklusive USA och Ukraina (som traditionellt motsätter sig initiativet), samt EU:s medlemsländer (som tidigare avstod från att rösta, men som nu under externa påtryckningar, visar sitt offentliga stöd för nynazismen).
När det gäller omröstningen är västländernas avskyvärda ståndpunkt slående, som efterföljande USA, röstade emot dokumentet vilket fördömer förhärligandet av nazismen och nynazismens manifestationer. Allvarlig oro orsakas av sammanhållningen i de tidigare axelmedlemsstaterna, vilket ställer i tvivel uppriktigheten av Tysklands, Italiens och Japans ånger för de krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten som begicks under andra världskriget. Genom sina handlingar visar dessa stater en hädisk inställning till minnet av offren för tysk nazism, italiensk fascism och japansk militarism.
Låt oss också påminna om resolutionens tematiska fokus: den fördömer glorifieringen av den nazistiska rörelsen och tidigare medlemmar av Waffen SS, inklusive genom avtäckningen av monument och minnesmärken, samt offentliga demonstrationer för att förhärliga det nazistiska förflutna, naziströrelser och nynazism. Det betonas särskilt att uppförandet av monument för att hedra SS, organiseringen av deras processioner och andra liknande handlingar, som skändar minnet av de otaliga offren för fascismen, har en negativ inverkan på den yngre generationen och är helt oförenliga med skyldigheterna hos FN:s medlemsstater. Resolutionens med-förespråkare kan inte bortse från det faktum att i vissa länder, försöker de som kämpade mot anti-Hitler-koalitionen eller kollaborerade med nazisterna, ihärdigt att höja sig till rangen av nationella hjältar och hjältar i nationella befrielserörelser.
Yaroslav Stetsko som utropade sig till Ukrainas premiärminister under nazisterna
Ryska federationen och dess medarbetare är övertygade om att detta inte är en fråga om politisk korrekthet, som dess ideologer försöker övertyga oss om, utan om den mest flagranta cynism och hädelse mot dem som befriade världen från nationalsocialismens fasor.
”Ukrainare, mestadels personer som namngavs av OUN, nominerades då också omedelbart till tillfälliga borgmästare, polischefer, etc.” Mykola Lebed var ansvarig för den inre säkerhetssektionen i Banderas OUN fraktion (OUN/B) och hjälpte nazisterna att handplocka OUN medlemmar för att bemanna polisstyrkorna över hela det ockuperade Ukraina.”~ SS-Obersturmbannführer Friedrich Buchardt Einsatzgruppe z B
Det viktigaste regelverket för att bekämpa dessa negativa fenomen och grunden för utvecklingen av multilateralt samarbete kommer från bestämmelserna i internationella fördrag om mänskliga rättigheter, och först och främst den internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Den överväldigande majoriteten av FN:s medlemsstater, inklusive länder som röstar emot det ryska initiativet eller avstår från att rösta, är parter i dessa fördrag.
Medlemskap i konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering: ljusgrön. Erkänner behörighet enligt artikel 14: mörkgrön. Erkänner inte behörighet enligt artikel 14: gul. Undertecknad men inte ratificerad: röd. Varken undertecknad eller ratificerad: vit.
I enlighet med artikel 4 åtar sig de stater som är parter i konventionen särskilt:
Att fördöma all propaganda och alla organisationer som är baserade på idéer eller teorier om överlägsenhet för en ras eller grupp av personer av samma färg eller etniskt ursprung, eller som försöker rättfärdiga eller främja rashat och diskriminering i någon form;
Att förklara all spridning av idéer baserade på rasöverlägsenhet eller hat ett brott straffbart enligt lag;
Att förklara olagliga och förbjuda organisationer, och även organiserad och all annan propagandaverksamhet, som främjar och uppmuntrar till rasdiskriminering, och ska erkänna deltagande i sådana organisationer eller aktiviteter som ett brott som är straffbart enligt lag.
Artikel 4 är en av de viktigaste bestämmelserna i konventionen. Den är viktig, framför allt för att den drar en tydlig gräns mellan handlingar som är straffbara enligt lag och rätten till mötes- och föreningsfrihet samt åsikts- och yttrandefrihet. Det är därför påståenden från vissa stater att marscher av Waffen SS veteraner och deras olika samarbetspartners, uppförande av monument över nazister eller andra manifestationer, bara är genomförandet av ovanstående friheter och absolut inte har någon grund. I detta avseende är vi övertygade om att det är absolut nödvändigt att staterna omedelbart drar tillbaka reservationer mot detta fördrag, inklusive reservationer mot artikel 4.
Baserat på data från internationella och nationella källor sammanfattar dokumentet den faktiska informationen om nya uppvisningar, i någon form, av glorifiering av den nazistiska rörelsen, nynazism, rasism, rasdiskriminering, främlingsfientlighet och relaterad intolerans i fokus-länderna. Den visar deras systemiska och till och med programmatiska karaktär, konsekvent formad av dessa staters myndigheters politik på detta område. Den tar också hänsyn till rekommendationerna från internationella och regionala människorättsmekanismer, särskilt fördragsorgan (kommittéer) och regionala (särskilt europeiska) brottsbekämpande institutioner till de aktuella staterna. Dessutom bygger rapporten på relevant forskning från civilsamhällets organisationer. Därför förblir ett grundligt arbete med att identifiera tidigare medlemmar av nazistiska enheter och samarbetsstrukturer en stor tillgång.
Som en del av ansträngningarna att etablera segern [i WWII] som ett gemensamt arv för FN:s medlemsstater och förhindra, i linje med bestämmelserna i FN:s generalförsamlings resolution om att bekämpa förhärligandet av nazismen, förstörelse och vanhelgande av monument och minnesmärken tillägnade kämparna mot Nazismen, fokuserar denna rapport traditionellt på europeiska länders behandling av statyer, monument och minneskomplex tillägnade Röda arméns soldater, som befriade Europa från den bruna pesten, antifascistiska krigare och medlemmar av motståndsrörelsen, samt deras bevarande. Det ökade fokuset på denna fråga beror också på en kraftig ökning av försök från flera länder, först och främst Lettland, Litauen, Polen och Estland, att göra upp en historisk räkning med Ryssland, och i vidare bemärkelse med deras historiska förflutna, genom att hädiskt förstöra monument över sovjetiska befriarsoldater.
Rapporten belyser vidare traditionellt problemet med diskriminering av nationella minoriteter, såväl som rysk- och rysktalande befolkning, särskilt i de baltiska staterna och Ukraina. Detta inkluderar förföljelse av nationella samfund i det offentliga livet, hindra dem från att bevara sin nationella kultur och använda sitt modersmål, trakasserier av media, etc. Som nämnts ovan, fick denna typ av diskriminerande praxis en stor impuls 2022 av ” avbryt Ryssland”-kampanjen i europeiska länder. Det fortsatte 2023, genom att de baltiska staterna visade sitt humör för en total rensning av sitt utrymme genom förberedd deportation av rysktalande invånare, inklusive äldre.
När det gäller alla möjliga pseudohistoriska begrepp, ”historiska aggressioner” och förfalskningar av historiska fakta, kan vi klargöra igen och återigen att: Ryssland kommer alltid att minnas att alla Sovjetunionens folk tillsammans spelade den avgörande rollen för att vinna segern över nazismen. Vikten av denna historiska händelse för hela mänskligheten kan knappast överskattas. Det finns ingen anledning att förklara dess betydelse i vårt land. Vi kommer alltid att minnas det som det stora fosterländska kriget. Dess fasor och svårigheter påverkade varenda familj i Ryssland.
Röda armén befriar Auschwitz
De ovan nämnda trenderna och manifestationerna bekräftar bara den av Ryssland försvarade tesen att sådana manifestationer av rasdiskriminering och glorifiering av nazismen utgör ett direkt hot mot de grundläggande värderingarna av sann demokrati och mänskliga rättigheter, och är en allvarlig utmaning för internationell och regional säkerhet och stabilitet.
Det verkar dock än så länge, från vissa staters sida, inte finnas något behov av enande och meningsfullt samarbete för en hållbar utveckling och jämlikt partnerskap. De senaste årens händelser har mer och mer påmint om ”värderingarna” som gällde för över ett halvt sekel sedan, av en ras eller nations överlägsenhet över andra folk och kulturer. Naturligtvis har Ryssland, tillsammans med sina opinionsallierade, inte för avsikt att stå ut med sådana nykoloniala tillvägagångssätt och kommer att göra motstånd på alla möjliga sätt.
________________________
Sverige
Under andra världskriget behöll Sverige formellt en neutral status och gjorde samtidigt betydande eftergifter till Nazityskland genom att tillhandahålla resursstöd och territorium för transiteringen av Hitlers trupper till östfronten.
Tyska permittenter i Helsingborg våren 1943. Foto: Järnvägsmuseet
I Sverige är det faktum att sovjetiska trupper [under WWII] attackerade Nazitysklands trupper i de baltiska staterna och Östeuropa, för närvarande allmänt accepterat som ”ockupation”. Den expansionistiska karaktären av det sovjetisk-finska kriget 1939-1940 betonas, och nazism och kommunism likställs med ”totalitära regimer”. Samtidigt förringas medvetet Sovjetunionens avgörande bidrag till segern över nazismen, samtidigt som rollen av Sovjetunionens allierade, med USA i spetsen, förstoras.
Dubbelmoralen kan ses även när det gäller nazistiska kollaboratörer. De svenska myndigheterna har inte inlett någon utredning av de 270 svenskar som stred som en del av Waffen-SS, av vilka många enligt de senaste årens forskning var inblandade i Förintelsen. Svensk lag tillåter inte lagföring av andra världskrigets brottslingar som har hittat en fristad i landet, inklusive de med svenskt ursprung.
SS-chefen Heinrich Himmler lyckönskar svenskar i Sennheim 1943
Dubbelmoralen syns även i Sveriges inställning till dagens yttringar av nynazism och rasism. Den svenska ledningen har en mycket tvetydig inställning till att fördöma förhärligandet av nazismen i de baltiska staterna. Det officiella Stockholm gjorde offentligt avbön för att ha utlämnat en grupp letter, litauer och ester som hade stridit på Nazitysklands sida till Sovjetunionen 1945. De blundar också för de radikala historieförfalskande uttalanden om andra världskriget, som de nuvarande myndigheterna i dessa stater gör. Fall av glorifiering av nazism, med vandalism och nedmontering av monument över sovjetiska nazibefriande soldater i flera europeiska länder (främst i Polen, Baltikum, Ukraina och Tjeckien), behandlas inte heller av den svenska ledningen och får ingen märkbar bevakning i svenska medier.
Liknande tillåtande attityd tillämpas även på nynazistiska manifestationer i Ukraina, dit mer än 30 svenska ultrahögermän under 2014-2016 frivilligt reste för att delta i stridsoperationer som medlemmar av de nationalistiska bataljonerna Azov och Aidar, som en del av den s.k. Antiterroristoperationen (ATO) mot Donbass. Under den pågående krisen i Ukraina är de svenska myndigheterna också förtegna om Kiev regimens nazistiska karaktär och de brott som begås av ukrainska nationella ultra radikala grupperingar. De minst 400 svenska legosoldater som är involverade i de ukrainska nationella bataljonerna benämns som anställda i humanitära organisationer.
Mikael Skillt krypskytt och kompanibefäl, strider enligt Expressenför Azov
Under dessa omständigheter är det inte förvånande att Stockholm i december 2022, som konsekvent har följt en gemensam EU-strategi, röstade emot den Rysslandssponsrade resolutionen i FN:s generalförsamling, om att bekämpa förhärligande av nazism, nynazism och andra metoder som bidrar till att driva på samtida former av rasism, rasdiskriminering, främlingsfientlighet och relaterad intolerans (tillsammans med EU:s medlemsländer avstod de från att rösta om initiativet som fördömde nynazism och andra samtida yttringar av rasism).
Samtidigt övervakar svenska kommunala myndigheter noggrant tillståndet för sovjetiska militära gravsättningar på sitt territorium. På grund av svenska aktivisters insatser genomfördes till exempel forskning för att fastställa ödet för sovjetiska militärer internerade i Byringe lägret (Södermanland).
Högerradikala och nynazistiska rörelser är fortfarande aktiva i Sverige.
Den primära källan och huvudledaren för den högerextrema ideologin i det svenska samhället är Nordiska motståndsrörelsen (NMR), en högerextrem organisation med cirka 200-300 aktiva medlemmar (NGO:s nämner ett högre antal), som utökar sitt inflytande till grannländerna Norge och Finland. NMR verkar i Sverige på helt laglig grund och har ”partipolitiska” anhängare. Framför allt rapporteras representanter för landets främsta parlamentariska anti-immigrant parti Sverigedemokraterna (SD), hysa uttryckliga sympatier med nynazister och har tidigare till och med varit medlemmar i denna organisation.
NMR har sina rötter i Svenska Motståndsrörelsen, som bildades 1997 genom en sammanslagning av flera högerextrema strukturer som verkade under andra hälften av 1900-talet. 2015 bytte det namn till NMR, och sammanförde de fyra nordeuropeiska filialerna – svenska, norska, danska och finska. NMR förblir verksamma i Sverige, som är hem för dess huvudkontor (i Grängesberg, Dalarnas län) och majoriteten av dess medlemmar. Sedan samma år leds organisationen av Simon Lindberg.
Simon Lindberg NMR
NRM valde Tyr-runan som symbol, vilken också använts av nazistiska strukturer, inklusive Hitlerjugend. Detta är inte det enda lånet från Nazityskland. Det finns rapporter om att regelbundna utbildningar och utbildningsseminarier som anordnas för NMR medlemmar, inkluderar filmer som glorifierar Hitler och propaganda för verk av fascismens ”klassiker”.
”Tyr-runan var en av de mest använda nazistiska symbolerna i Nazityskland. Den bars som hederstecken på vänster ärm, ovanför armbindeln med hakkorset, av SS-officerare som examinerats vid Sturmabteilungs militära träningsskola (Reichsführerschule, ”rikets ledarskapsskola”). Enligt historikern Christer Bergström är tyr runan som symbol närmare förknippad med Förintelsen än hakkorset, då hakkorset användes som Nazitysklands statssymbol, medan tyr runan var hederstecknet för Schutzstaffel (SS), den organisation som verkställde Nazitysklands systematiska folkmord. Symbolen användes också som sköld för Waffen-SS-divisionen 30. Januar”
Experter noterar att NMR under 2014 – 2019 följde en strategi för maximal expansion. Förmodligen började de fokusera sina ansträngningar under 2019 på att bygga en stark grupp av aktiva medlemmar som effektivt skulle leda organisationen.
Det har förekommit rapporter om att NMR har ett eget förlag Nationellt Motstånd, som ger ut propagandalitteratur och en tidning med samma namn.
I sin rapport från maj 2022 framhäver en NGO Anti-Defamation League, tre särdrag hos NRM:
1. En fanatisk nazistisk ideologi med kultliknande inslag, i kombination med ett uttalat mål om revolution med alla nödvändiga medel;
2. En stark betoning på våld och våldsamma metoder för att uppnå mål, även kompletterat med en paramilitär struktur i organisationen;
3. En stel hierarki och en etablerad byråkratisk organisationsstruktur, som har utvecklats för att upprätthålla gruppens koherens även när den har expanderat till att omfatta hela Skandinavien.
Mittpunkten i NMR ”ideologin” är antisemitism; rörelsen engagerar också ständigt nya anhängare av teorin om vit överhöghet i sina led. Enligt experter kommer rörelsen att ytterligare stödja denna attityd genom att använda antisemitisk retorik som en ”nyckelteori” som kan förklara vilken annan linje som helst av högerextremt tänkande. Anti-Defamation League påpekar att målet för NRM ”är att genomföra en revolution för att störta demokratin och ersätta den med en nazistisk diktatur som omfattar hela Skandinavien och Norden”.
Enligt Sharon S. Nazarian, ADL Senior Vice President för internationella frågor: ”Det som är så alarmerande med den nordiska motståndsrörelsen är dess besatthet av våld och dess antisemitiska kärntro”. De har hållit hundratals stridsträningssessioner som förberedelser för vad de hävdar kommer att vara ”störtandet av europeiska demokratier” och lär sina anhängare att använda paramilitär taktik i gatustrider och sammandrabbningar med polisen”.
En nyligen publicerad rapport från människorättsorganisationen Anti-Defamation League varnar för de extrema farorna som den svenska nynazistiska organisationen Nordiska Motstånds Rörelsen (NMR) innebär.
Säkerhetspolisens bedömning är att NMR har både förmåga till terrorism och uppsåt att begå brott mot landets konstitutionella ordning. Det finns bevis för att över hälften av NMR medlemmarna har dömts (vissa mer än en gång) för brott (inklusive mord och mordförsök, våld, stöld, uppvigling till hat mot specifika grupper, vandalism av religiösa institutioner och brott mot narkotikalagstiftning). Brottsbekämpande myndigheter pekar också på sammansmältningen av landets nynazistiska gemenskap med organiserad brottslighet.
I november 2021 grep svensk polis en 25-årig NMR supporter på en gård utanför Göteborg. Han lagrade hemmagjorda bomber, halvautomatiska vapen och vapendelar tillverkade med en 3D-skrivare samt en enorm ammunitions depå hittades i hans hus. Den gripne var aktiv i chattrum på nynazistiska forum och var också intresserad av att organisera masskjutningar i skolor.
Sedan andra hälften av 2010-talet har även andra nynazistiska rörelser blivit aktiva i landet. Anmärkningsvärda är onlineplattformar som Motgift (en tidigare informationsresurs från det nationalistiska Svenskarnas Parti som konsoliderar landets nationalister), Det fria Sværje, Ingrid ok Karlqvist, Svenska Nationalistiska Ungdomsrörelsen och Soldiers of Odin. Dessa resurser och rörelser var särskilt populära under 2015-2016.
Experter noterar att de högerextrema strukturerna från olika stater utökar sin verksamhet till internationell nivå och intensifierar kontakterna mellan sig. Tack vare denna trend har alltså en gren av den amerikanska högerextrema organisationen ”Alt-right” – Northern European Alternative Right Sector – bildats i Sverige. Regelbundna ”erfarenhetsutbyten” mellan svenska nynazister och deras medarbetare i Nederländerna, Ungern, Polen och andra länder är också kända.
Nynazister är aktiva initiativtagare till kampanjer som syftar till att uppvigla interetnisk och interreligiös oenighet (i genomsnitt håller de cirka 3 000 evenemang årligen i landet, ofta rygg mot rygg med minnesceremonier för Förintelsen, första maj-demonstrationer, pacifistiska och antifascistiska möten ).
I de flesta fall är det oftast individuella uttalanden eller handlingar från individer som bekänner sig till ultrahöger ideologi. Många av dem har åtalats. Den 5 november 2019 väcktes ett mål mot två elever från Skara kommun (Västra Götalands län, Sydvästra Sverige) efter deras uttalanden där de förolämpade judar och gjorde Hitler hälsningen. Den 27 november 2019 ställdes Tobias Malvå som är medlem av NMR, inför rätta i Malmö anklagad för antisemitism, rashat och glorifiering av Hitler (han dömdes till skyddstillsyn och böter). Den 9 mars 2020 dömdes Anders Jonsson, en annan NMR-medlem, till sex månaders fängelse för att ha gjort många antisemitiska uttalanden och hedrat Hitler.
Den 9 april 2020 åtalades en 60-årig kvinna för att ha upprepade gånger uttryckt hat mot migranter och välkomnat Hitler.
Under de senaste åren har polisen i de flesta fall utfärdat tillstånd till nynazister att hålla demonstrationer, vilket ställer överträdare av lag och ordning inför rätta först i efterhand.
Den provokativa bränningen av Koranen framför den turkiska ambassaden i Stockholm i januari 2023 av Rasmus Paludan, ledare för det svensk-danska nynazistiska partiet Stram Kurs, väckte stor offentlig resonans. Den svenska polisen avslog tillstånd för liknande bokbål i februari 2023, efter stark kritik från medlemmar av den islamiska världen. Det är anmärkningsvärt att förbudet uteslutande gäller missbruk av islams heliga bok.
Detta extremistiska beteende har också lett till en kris i Sveriges relationer till den islamska världen. Den 31 juli 2023 höll Organisationen för islamskt samarbete ett extra möte i samband med incidenterna.
Med bakgrund av den komplicerad förhandlingsprocessen med Türkiye om Sveriges anslutning till Nato, anklagade människorättsorganisationer Stockholm för att göra eftergifter och att närma sig det ”odemokratiska” Ankara.
Det bör noteras att landet tidigare har haft fall av migranter som organiserat protester för att uttrycka förolämpande attityder mot islam, inklusive några av ganska aggressiv karaktär. Till exempel, i augusti 2020 utlöste ett nationalistiskt koranrally protester i Malmö som snart eskalerade till aggressiva sammandrabbningar med polisen. Efter cirka sju timmars protester, där bilar och butiker brändes, lyckades polisen få läget under kontroll. Flera personer greps.
Statistiken över hatbrott är alarmerande 6 000-7 000 fall per år. Cirka 70 % av dem har främlingsfientliga och rasistiska implikationer. De flesta av dessa kommer från högerextremister som drivs av nynazistiska och migrant-fientliga känslor, samt radikala islamister. Följaktligen är de vanligaste offren för rasistiskt motiverade hatbrott etniska minoriteter som bekänner sig till islam, särskilt de av afrikansk härkomst. Men som utredningspraxisen i sådana fall visar, riskerar gärningsmannen ett verkligt straff för sådana brott endast i 3–5 % av fallen.
Situationen förvärras av att Sverige inte har något rättsligt förbud mot rasistiska organisationer under förevändning av behovet av absolut respekt för de grundläggande friheterna. Trots uppmaningar från flertalet svenska politiska partier har ansträngningarna att införa ett sådant förbud försenats. Så 2017 meddelade regeringen att den hade påbörjat arbetet med att införa ett förbud mot användning av nazistiska symboler (inklusive NMR-emblemet, Tyr-runan), men inga konkreta resultat har uppnåtts.
Det finns fall där register har skapats över medborgare på grundval av deras nationalitet, etnicitet, kön (även om sådan registrering är förbjuden enligt lag i landet). Oro över den höga förekomsten av polisprofilering av synliga minoriteter, särskilt människor av afrikansk härkomst, muslimer och romer, uttrycktes av kommittén för avskaffande av rasdiskriminering (CERD) i maj 2018.
I januari 2019 meddelade Kalla Fakta, ett svenskt TV4-program som sysslar med journalistiska utredningar, att under de senaste månaderna har cirka 100 fall av grundlösa polis omhändertagande av medborgare med icke-svenskt utseende. År 2021 uttryckte Kommittén mot tortyr sin oro över den kvarvarande praxisen med misshandel och överdriven våldsanvändning av poliser i Sverige.
EU:s byrå för grundläggande mänskliga rättigheter (FRA) noterade i sin rapport från 2019 att undersökningar av poliser och personer som påverkats av partiskhet mot särskilda etniciteter visade att 24 % av alla med afrikansk härkomst som svarade hade stoppats av polisen. Bland dem beskrev 4 av 10 (41 %) sådana incidenter som rasprofilering. Män med afrikanskt ursprung stoppas av polisen tre gånger oftare (22 %) än kvinnor (7 %). FRA konstaterar i sin rapport 2022, med hänvisning till en innehållsstudie av akademiska publikationer, artiklar, böcker och rapporter publicerade i Sverige, att rasismen i det offentliga rummet hade ökat mellan 2016 och 2021.
Experter från International Independent Expert Mechanism för att främja rasrättvisa i samband med brottsbekämpning och mänskliga rättigheter, uppmanade efter sitt besök i Sverige i början av november 2022, Stockholm att intensifiera insatserna för att bekämpa systemisk rasism och fokusera på strategier för att återställa förtroendet mellan polisen och minoritetsgrupper. De uttryckte också oro över att de svenska myndigheterna kan ta itu med legitima säkerhetsutmaningar, inklusive växande gängkriminalitet, genom ett svar som fokuserar på överdriven ökning av polis, övervakning och otillbörligt frihetsberövande.
Internationella människorättsövervakningsorgan och -mekanismer uppmärksammar regelbundet ihållande hatyttringar i Sverige. Kommittén för avskaffande av rasdiskriminering uttryckte oro över närvaron av rasistiska och extremistiska organisationer i landet och deras offentliga demonstrationer, samt spridningen av hatretorik i landet, inklusive under valkampanjer och i media, och betonade särskilt att inrättandet av organisationer som främjar och uppviglar till rashat är tillåtet av svenska staten.
Liknande oro angående Sveriges rekord av hatretorik mot afrosvenska medborgare, judar, muslimer och romer, i synnerhet under valkampanjer, men även i media och online, och det fortsatta rasistiska våldet i landet, uttrycktes av kommittén mot tortyr i november 2014, människorättskommittén (HRC) i mars 2016 (samtidigt som den upprepade kommitténs tidigare oro i detta avseende) och kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (CESCR) i juni 2016. Det är anmärkningsvärt att, trots de förklaringar som Sverige lämnat till HRC om situationen när det gäller kampen mot rasism, hyser experterna fortfarande oro över frågan. Kommittén mot tortyr uttryckte också sin oro över kvarstående hot mot minoriteter och marginaliserade individer i det svenska samhället, trots åtgärder som vidtagits för att bekämpa hatbrott och rasism, och polisåtgärder för att skydda religiösa byggnader och samfund. Kommittén uppmuntrade Stockholm att anstränga sig för att förebygga och beivra brottsliga handlingar motiverade av diskriminering, intolerans, hat eller negativa stereotyper, och att genomföra effektiva utredningar i syfte att lagföra och straffa förövarna.
Europeiska kommissionen mot rasism och intolerans (ECRI) inom Europarådet har i sin rapport om Sverige också lyft fram en ökning av rasistiska och främlingsfientliga hatretorik riktade mot migranter, muslimer, personer med afrikansk härkomst och romer. Kommissionen fann att de brottsbekämpande åtgärderna i sådana fall var otillräckliga och att antalet åtalade hatbrottsfall var lågt. Enligt uppgifter från ECRI har antalet registrerade fall som rör ärekränkning, uttryck för rasistiskt motiverade fördomar hållits på samma nivå (643, år 2011 och 635, år 2015). Antalet fall relaterade till hot ökade dock med 20 % (1 650, år 2011 och 1 972, år 2015), propagerande mot vissa grupper ökade med 39 % (396, år 2011 och 552, år 2015) och skadegörelse/klotter ökade med 138 % (296, år 2011 och 703, år 2015).
Utöver de ovan nämnda frågorna noterade kommittén för avskaffande av rasdiskriminering under 2018 en betydande skillnad mellan antalet anmälda fall av hatretorik och hatbrott och antalet utredningar och lagföringar av lagöverträdare. Enligt kommittén var de vanligaste offren för rasistiskt motiverade hatbrott etniska minoriteter, särskilt de från Afrika. Kommittén uppmanade de svenska myndigheterna att effektivt identifiera, registrera och utreda fall av rasistiska hatretorik eller uppvigling till rashat och rasistiskt motiverat våld samt åtala de ansvariga. Stockholm rekommenderades också att offentligt fördöma och ta avstånd, även i nätmedier, från rasistisk hatretorik och främlingsfientliga uttalanden från offentliga tjänstemän och politiker. CERD uppmanade de svenska myndigheterna att använda resurser på nationella kontaktpunkter och särskilda hatbrottsgrupper över hela landet.
Människorättsförsvarare påpekar att det finns ”mörka fläckar” i statistiken över hatbrott, eftersom många offer inte vänder sig till brottsbekämpande myndigheter på grund av bristen på pengar för att finansiera rättegångar, eller helt enkelt av rädsla för ”hämnd” från sina förföljare.
En av de mest utsatta nationella grupperna i Sverige är den judiska församlingen. Situationen i Malmö är särskilt oroande. Representanter för den judiska diasporan i Malmö klagar över att de ofta möter aggressiva manifestationer från motståndare till Israels politik, vars aktivitet växer mot bakgrund av den traditionella pro-palestinska linjen i Sverige, vilka var först i EU att officiellt erkänna det oberoende Palestina, de kritiserar även de lokala myndigheterna för att de inte uppmärksammar problemet med antisemitism tillräckligt. Under 2018 svepte en våg av antisemitiska protester och demonstrationer över Sverige till följd av USA:s president Donald Trumps ensidiga beslut om Jerusalems status. På grund av de oupphörliga hoten upplöstes det judiska samfundet i Umeå samma år.
Möllevångstorget Malmö
Antisemitiska kampanjer genomförs regelbundet av NMR, inte bara i Sverige utan även i andra nordiska länder. Aktioner som organiserades i oktober 2020 i nästan 20 olika städer i Sverige, Danmark, Norge och Island, inkluderade demonstrationer framför synagogor, uppsättning av antisemitiska affischer på offentliga platser och utdelning av relevanta flygblad. Nynazister publicerar information om detta på sina hemsidor. Nynazisternas agerande orsakade indignation hos internationella judiska organisationer. Ronald Lauder, ordförande för den judiska världskongressen, fördömde den samordnade brutala hatkampanjen mot judar i norra Europa som släpptes lös av dagens efterträdare till NMR nazisterna. Simon Wiesenthal Centers direktör för internationella relationer Shimon Samuels, skickade ett brev till den svenska ledningen i september 2020, där han uppmanade Stockholm att följa Finlands exempel att förbjuda NMR, och att vidta åtgärder mot organisatörerna av den antisemitiska kampanjen.
Medlemmar i den nynazistiska Nordiska Motståndsrörelsen marscherar genom Ludvika 2018
I Visby blockerade NMR-aktivister i juli 2019 entrén till en utställning om Förintelseöverlevande som anordnades av Raoul Wallenberginstitutet tillsammans med fotografen Sanna Sjösvärd, och gick sedan in i lokalen, där de skanderade antisemitiska slagord. När polisen anlände till platsen för händelsen grep de inte radikalerna, som lämnade byggnaden obehindrat.
I slutet av mars 2021 hängdes babydockor med röd färg upp utanför synagogan i Norrköping, tillsammans med en banderoll som beskrev Pesach som det judiska firandet av egyptiska barns död. NMR publicerade ett fotografi av installationen på sin webbplats. Den svenska polisen inledde en utredning om det påstådda hatbrottet.
På Nordiska motståndsrörelsens hemsida finns en bild på dockorna som hängts upp utanför synagogan i Norrköping
I Sverige registrerades 2021 en ökning av hatretorik på nätet, särskilt i sociala medier, enligt tidningen Haaretz. Spridningen av antisemitisk retorik i sociala medier är mest uppmärksammad bland skolbarn och ungdomar. Detta resulterade i aggressionshandlingar med antisemitiska förtecken mot barn av judiskt ursprung. Sådana manifestationer förekommer i stor utsträckning i Malmö.
Europeiska kommissionen mot rasism och intolerans (ECRI) pekade på en ökning av antalet antisemitiska uttalanden. Kommissionen noterade särskilt en fördubbling av antalet fall av antisemitisk propaganda, från 54 st. år 2011 till 102 st. år 2015, och hot mot judar, från 77 st. till 127 st. under samma period. Men enligt ECRI:s uppskattningar kan dessa siffror vara betydligt högre, eftersom företrädare för det judiska samfundet inte alltid kontaktar polisen, eftersom de tvivlar på brottsbekämpningens effektivitet.
Allvaret i situationen bekräftas av det faktum att FRA i sin andra övervakningsstudie om antisemitism (2018) inkluderade Sverige bland de tre europeiska länderna med den mest spända situationen för judar, tillsammans med Storbritannien och Tyskland. Vilket tyder på att 82% av företrädarna för denna nationalitet i landet karakteriserar antisemitism som ett ”allvarligt problem” (som jämförelse valde – 60% av de tillfrågade detta svar 2013).
FRA:s uppgifter om brotten med antisemitiska motiv som registrerats av svenska brottsbekämpande myndigheter är betydande. Under 2020 rapporterades 170 incidenter. En stor skillnad i data för 2018 – 287 incidenter – förklaras av förändringar i datainsamlingsmetoden 2020.
I februari 2021 uppmanade Europeiska kommissionen regeringen i Stockholm att uppfylla sina skyldigheter enligt EU:s rambeslut från 2008 om bekämpning av rasism och främlingsfientlighet.
Det ständigt växande muslimska samfundet i landet utsätts också för diskriminering. Dold islamofobi är ett mycket vanligt fenomen i media och inom olika sfärer av det offentliga livet (särskilt i tillgången till arbete och sociala tjänster), vilket visar på bristerna hos staten som noggrant döljer detta problem.
Våld mot muslimer, särskilt muslimska kvinnor i traditionell klädsel, är inte ovanligt. Enligt ECRI fördubblades antalet fall av islamofobiska hot/attacker mellan 2011 och 2015 (123 respektive 247 fall), islamofobiskt förtal ökade från 38 till 68 fall, skadade från 16 till 76 fall (375 procent) och anti -Muslimsk propaganda från 45 till 102 fall (127 procent).
Särskilt oroande är situationen i Malmö – den tredje största staden i landet – som är hemvist för en betydande del av de muslimska flyktingarna, samt Sveriges tredje största judiska församling. Med tanke på detta har högerextrema rörelser traditionellt sett varit starka i staden. Representanter för den judiska diasporan klagar över att de ofta möter aggressiva manifestationer av motståndare till Israels politik, vars aktivitet växer mot bakgrund av den traditionella pro-palestinska linjen i Sverige, vilket var det första landet i EU att officiellt erkänna Palestinas självständighet. De kritiserar också de lokala myndigheterna för att de inte uppmärksammar problemet med antisemitism tillräckligt.
Kommittén för mänskliga rättigheter och kommittén för avskaffande av rasdiskriminering uppmärksammade problemen med diskriminering på grund av religion i mars 2016 respektive i maj 2018. HRC uttryckte särskild oro över ett stort antal episoder av religiös intolerans i Sverige, inklusive fysiskt våld mot personer som tillhör religiösa minoriteter, särskilt muslimer och judar, och attacker mot deras gudstjänstlokaler. Det riktades också kritik mot det faktum att brottsbekämpande myndigheter inte registrerade alla sådana fall. CERD påpekade de svårigheter som svenska muslimer, i synnerhet människor av afrikansk härkomst, möter i att få tillgång till arbete och bostad utanför sina områden med kompakt bosättning, vilket kan likställas med de facto segregation. Dessutom noterades deras ekonomiska segregation och svårigheter att få tillgång till hälsovård och utbildning. CERD:s experter uttryckte också oro över attacker mot moskéer i Sverige samt bristen på medel för deras beskydd. Kommittén uppmärksammade också den utbredda praxisen av stereotypi av muslimer i media och hos politiker i Sverige.
I kontexten av skydd för religiösa samfund, tog CERD upp frågan om selektiviteten i de svenska brottsbekämpande myndigheternas svar på rasistiska brott. Enligt experter är lagen om terrorism bekämpning (som också kritiseras allvarligt av människorättsförsvarare för kränkningar av medborgarnas rättigheter), främst inriktad på förföljelse av muslimer, medan brott som begåtts av andra grupper, inklusive nynazistiska strukturer, inte betraktas som terrordåd av svenska brottsbekämpande myndigheter. Även HRC uttryckte oro över denna praxis med ”stigmatisering av personer” av utländskt ursprung eller från etniska och religiösa minoriteter.
Situationen för svenska romer, som är offer för djupt rotade fördomar, lämnar mycket i övrigt att önska. Det finns flera rapporter om fall av diskriminering av medlemmar av denna minoritet på offentliga platser (på kaféer, butiker, hotell, sjukhus, transporter etc.), arbets; och bostadsmarknader. Partiska beslut om att beröva romer deras föräldrarättigheter och grundlöst nekande av tillgång till utbildning är ganska vanliga.
Enligt FRA upplevde 20 procent av romska barn från och med 2019 hunger.
Utskottet för mänskliga rättigheter i mars 2016, utskottet för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i juni 2016 och CERD i maj 2018, pekade på den kroniska diskrimineringen av romer i det svenska samhället. Svårigheterna för företrädare för detta folk, inklusive medborgare i andra EU-länder bland romerna, att få utbildning, sysselsättning och hälsovård, bostäder och andra grundläggande sociala tjänster som tillgång till rättvisa. CERD och CESCR uttryckte också oro över det ökande antalet fall av tvångsvräkningar av vissa grupper av romer som bor i informella bosättningar, samt det faktum att hatbrott fortsätter att begås mot dem.
FRA konstaterar också att Sverige har en hög grad av diskriminering av romer och resandefolk. Enligt den forskning om romers situation som FRA genomförde 2019 i fem västeuropeiska länder (Belgien, Frankrike, Irland, Nederländerna, Sverige) och Storbritannien, utsattes varannan representant för denna nationella minoritet för diskriminering under året före forskningen, 44 procent av de tillfrågade möttes av aggressionsuttryck motiverade av rashat, och en av tio tillfrågade hade profilerats av polisen.
I sin rapport 2022 citerar FRA även uppstarten av ett projekt i Malmö som syftar till att bekämpa segregeringen av romer i bostadsfrågan (genom att sprida information om deras rättigheter och råd om att bygga upp en dialog med lokala myndigheter i denna fråga). Det finns dock ännu inga bevis för dess effektivitet.
I Sverige är situationen för migranter eller deras avkomlingar i andra generationen, främst av afrikanskt eller asiatiskt ursprung, också den mycket ogynnsam. Denna kategori av befolkningen har en lägre utbildningsnivå än riksgenomsnittet och arbetslösheten, särskilt bland unga, är högre. Det råder de facto segregation i studierna av svenska språket, och på utbildnings institutionerna, och som en följd av detta också på arbetsmarknaden. Enligt ECRI leder detta till utvecklingen av ”parallellsamhällen”, vilket i sin tur ytterligare hindrar integrationen av invandrare och deras barn. Afrosvenskar tenderar att ha lågstatus och lågavlönade jobb jämfört med resten av befolkningen, trots sin utbildningsnivå. Det är svårare för denna befolkningskategori än andra medborgare i Sverige att ta sig upp på karriärstegen.
Enligt forskningen möter människor av afrikanskt och asiatiskt ursprung oftare arbetslöshet. Dessutom har sociologiska studier visat att risken att bli mobbad för utrikesfödda arbetare är nästan fyra gånger högre än för infödda.
Sedan 2015 har kränkningarna mot flyktingar ökat på grund av den förvärrade migrationskrisen. Många migranter, som under lång tid väntar på att deras asylansökningar ska behandlas, är inhysta i ultrakompakta koncentrationer i isolerade ”gettoområden”, avskurna från utbildnings- och hälsovårdssystem, samt från integration och sysselsättningsmöjligheter. Svenskarna har också kritiserats för att de fortsatta hårda restriktionerna i den nationella migrationspolitiken, trots att flyktingströmmarnas intensitet minskade 2017-2018.
Internationella människorättsorganisationer har kritiserat Sverige för ”extraordinära” lagbestämmelser som försvårar familjeåterförening, den ”omänskliga” praxisen med odifferentierad utvisning av afghaner (även om det finns hot mot deras säkerhet i hemlandet), det försämrade psykiska tillståndet hos ensamkommande barn och ungdomar (apati och självmordsförsök på grund av lång väntan på asylbeslut), flyktinghandel (sexuellt, arbetskrafts- och kriminellt utnyttjande, slaveri).
Praxis med att dra in skyddsstatus från asylsökande har också kritiserats. Enligt FRA har Sverige det näst högsta antalet ärenden med återkallade flyktingstatus efter Tyskland 2021 (1349 respektive 3690 fall).
Svenska brottsbekämpande myndigheters praxis att tvångsavvisa migranter och asylsökande och kvarhålla dem innan de gör det, uppmärksammades av kommittén mot tortyr i november 2014 och december 2021, kommittén för mänskliga rättigheter i mars 2016 och utskottet för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i juni 2016. Trots ytterligare information från de svenska myndigheterna till HRC i denna fråga, förblev experterna oroade över situationen. I mars 2018 påpekade N. Muižnieks, dåvarande Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, Sveriges alltför strikta lagbestämmelser som försvårar familjeåterförening, den ”omänskliga” praxisen med odifferentierad utvisning av flyktingar (det vill säga även när deras säkerhet i hemlandet är hotad); långa perioder av ensamkommande barn och ungdomar i förvar, vilket försämrar den psykiska hälsan hos nyanlända; och människohandel.
År 2021 beslutade Utskottet för rättigheter för personer med funktionsnedsättning i ett individuellt klagomål, och slog fast att utvisning av en person med afghanskt ursprung tillbaka till Afghanistan, trots existerande hot mot hans liv, strider mot Sveriges skyldigheter enligt konventionen om rättigheter för personer med Funktionshinder.
År 2023 var kommittén för barns rättigheter djupt oroad över effekterna av 2021 års ändringar av utlänningslagen (2005) som begränsar familjeåterförening och rätt till permanent uppehållstillstånd och social trygghet. HRC uttryckte också farhågor för att de reformer som planeras i Tidö-avtalet kommer att ytterligare begränsa rättigheterna för asylsökande, flykting och migrant barn.
Kommittén rekommenderade de svenska myndigheterna att förhindra kvarhållande av barn på grund av deras eller deras föräldrars migrationsstatus, och påpekade skillnaderna i tillgång till utbildning av hög kvalitet och diskriminering, trakasserier och mobbning i skolor, som främst invandrarbarn och barn från socioekonomiskt missgynnade familjer utsätts för.
FRA bekräftar att det förekommer en diskriminerande behandling av föräldrar med utländsk härkomst från svenska skolmyndigheter och personal, med hänvisning till motsvarande sociologiska studier. Enligt en av dessa undersökningar som publicerades 2022, där totalt 3430 svenska grundskolerektorer kontaktades av socionomer som utgav sig för att vara föräldrar med arabiskt eller svenskt klingande namn eller med låg eller hög SES (socioekonomisk status) yrken. Resultaten visade tydliga tecken på diskriminering, särskilt när det gäller etniska minoritets alias.
Mot denna bakgrund har de lokala kristna, inklusive representanter för det rysk-ortodoxa samfundet, vilka ibland tvingas undvika att marknadsföra sina religiösa symboler, på sistone känt sig oroliga.
Sedan starten av Rysslands särskilda militära operation [SMO] för att demilitarisera och avnatzifiera Ukraina för att skydda civila i Donbass, har kränkningarna av rättigheterna för ryska landsmän som bor i Sverige (ca. 20 000 personer) ökat. Det har inte bara förekommit fall av diskriminering av våra medborgare från de svenska myndigheternas sida, och en extremt ryssofobisk atmosfär i lokala medier, utan även misshandel för att tala ryska, uppsägningar från jobb utan förklaring och mobbning av barn. Traditionellt är socialtjänstens attityd gentemot ryska landsmän fortfarande rovdrift, eftersom migrant familjer a priori klassificeras som socialt missgynnade och som ett resultat därav sätts ”under kontroll” av de lokala behöriga myndigheterna. Det finns också en nästan total uteslutning av chefer och anställda, med anknytning till Ryssland, i små och medelstora företag och icke-statliga organisationer.
Media och sociala nätverk främjar starkt tesen att ryska medborgare och landsmän offentligt bör ta avstånd från den ryske presidenten Vladimir Putins politik i Ukraina. Oliktänkande får ta emot olika hot: från avgång till fysiskt våld. Rysktalande barn utsätts för mobbning i svenska skolor.
Ryskspråkiga barnutbildningscentra var bland de första offren för Sveriges troglodyt lika ryssofobi. I själva verket hölls de som gisslan av sina ledares inställning till händelserna som ägde rum: alla var tvungna att offentligt ta avstånd från de ryska väpnade styrkornas agerande och, ännu bättre, att personligen fördöma Rysslands president Vladimir Putin. Dessutom utsattes praktiskt taget alla rysktalande barn i skolor för etniskt motiverat våld och trakasserier. Svenska tonåringar, som ”fritt uttrycker sin åsikt i ett fritt land”, förnedrade helt enkelt rysktalande barn och krävde att de skulle utvisas, i värsta fall blev de misshandlade. Inte bara barn från Ryssland, utan även från andra före detta sovjetrepubliker trakasserades. Föräldrars försök att vädja till utbildningsinstitutionernas ledning för att förhindra trakasserier har inte alltid lett till en lösning på situationen.
De ryska landsmännens organisationers verksamhet, däribland Unionen av Ryska föreningar i Sverige (Stockholm), Alliansen av Ryska föreningar i Sverige (Göteborg), Sputnik (Luleå), upplever allvarliga hinder i sin verksamhet. Svenska myndigheter har under förevändning av ”odemokratisk” verksamhet av dessa föreningar vägrat dem inte bara den budgetfinansiering de tidigare fick, utan också krävt återbetalning av anslag för 2022-2023.
Den största svenska fackförbundstidningen Aftonbladet, avbröt samarbetet med dessa föreningar, som de tidigare hade försett med hyresfria lokaler.
De inkommande ukrainska flyktingarna diskrimineras också, bland annat genom att tvingas till prostitution. Dessutom hävdade FRA att nivån på ekonomiskt stöd även för denna kategori av flyktingar var otillräcklig för att säkerställa en adekvat levnadsstandard.
I Sverige rapporteras problem relaterade till skyddet av barns rättigheter, dessutom av rasistisk karaktär. Förutom situationen för invandrarbarn och minderåriga flickor från muslimska familjer (de förs utomlands för kvinnlig omskärelse och tvångsäktenskap), rapporteras pedofili och barnprostitution. Återvändandet av barn till soldater som kämpat på terroristorganisationernas sida i Syrien har inte heller varit lätt för det svenska samhället. Det finns inga rapporter om åtgärder för att lösa dessa problem.
Frågan om samernas situation och status – landets ursprungsbefolkning i norr – är fortfarande ett specifikt människorättsproblem för Sverige, med tanke på den historiska konflikten mellan samerna och den svenska staten (förr tvångskonverterades samerna till kristendom och utsattes för rasexperiment, där deras kultur och språk medvetet undertrycktes). Industri och stadsutvecklingen fortsätter att göra anspråk på samiska marker, och militära övningar i de norra territorierna skapar hinder för renskötseln och deras traditionella försörjning.
De förslag som lagts fram av de särskilda kommissioner som verkade i Sverige mellan 1997 till 2019, för att lösa ”mark” konflikten mellan staten och samerna har inte genomförts i praktiken. Enligt experter är anledningen till detta att det främst påverkar områden av särskilt ekonomiskt intresse för statliga och kommersiella gruvbolag eller är ”reserverade” för lokalisering av energiinfrastruktur.
Enligt Forum för levande historia, Amnesty International och andra icke-statliga organisationer, är diskriminering och rasism mot samerna fortfarande ett problem i Sverige, i förhållande till deras traditionella försörjning. Ofta måste medlemmar av denna nationella minoritet försvara sin rätt till renskötsel, jakt, insamling, och avskjutning av rovdjur som hotar fritt bete för boskapen i årslånga rättsliga processer.
I en aldrig tidigare skådad dom (som sträcker sig över mer än 10 år) i januari 2020, dömde Sveriges Högsta domstolen till fördel för invånarna i samebyn i Gällivare, angående deras ensamrätt att jaga och fiska i deras traditionella livsmiljöer, bland annat genom att bevilja dem rätten att upplåta jakt och fiske till tredje part utan statligt godkännande. Men sedan Högsta domstolens dom har det framförts hot mot det samiska samfundet, till och med våld och sabotage har rapporterats (sådana händelser nämns i en gemensam artikel av de norska, finska och svenska ministrarna i februari 2022).
Individuella samiska segrar på ”domstolsfältet” löser dock inte problemet med att urbefolkningen förflyttas från sitt historiska hemland. De främsta bovarna är utvinningsindustrier och grön energi, som har haft en negativ inverkan på miljön för de svenska samernas traditionella försörjning.
En central episod i detta spår är den koncession som regeringen den 22 mars 2022 beviljade ett lokalt företag, Jokkmokk Iron Mines AB, att bryta järnmalm i landets största outbyggda fyndighet i Jokkmokks kommun. Ansökan lämnades in redan den 25 april 2013, men på grund av omfattande kritik från en rad svenska myndigheter, frivilligorganisationer och internationella organisationer har prövningsprocessen försenats i många år. Framför allt har Statskontoret för kulturminnesskydd, Naturvårdsverket, de regionala myndigheterna i Norrbottens län och UNESCO rekommenderat att projektet inte ska genomföras mot bakgrund av miljömässiga och kulturella och humanitära aspekter.
Oberoende FN-experter har också uttryckt sin oro. I synnerhet den 10 februari 2022, då FN:s särskilda rapportör för ursprungsfolkens rättigheter H.F. Kali Tzai, och FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter och miljö D.R. Boyd, utfärdade ett gemensamt uttalande där de uppmanade de svenska myndigheterna att inte bevilja järnmalmsbrytningstillstånd för fyndigheten i fråga. De har påpekat att en gruva i det samiska området kommer att generera enorma mängder föroreningar och giftigt avfall som hotar det skyddade ekosystemet i det närliggande världsarvet Laponia och renvandringen.
Inte överraskande har Sverige under de senaste decennierna upprepade gånger varit föremål för kritik från internationella organ (inklusive FN:s råd för mänskliga rättigheter, kommittén för avskaffande av rasdiskriminering, kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, ILO, HRC:s speciella rapportör för ursprungsfrågor och många icke-statliga organisationer) angående rättigheterna för nationella minoriteter (särskilt samernas); men det har inte gjorts några verkliga framsteg i frågan.
Mängden problem som de svenska samerna står inför påpekades i synnerhet av kommittén för mänskliga rättigheter i mars 2016, kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i juni 2016, kommittén för avskaffande av Rasdiskriminering i april 2018 och ECRI i december 2017. I ECRIs slutsats, med hänvisning till yttrandet från företrädare för det samiska samfundet, noterades att diskriminerande händelser mot dem fortsätter att äga rum i vardagen, särskilt i städerna. I vissa fall tvingas samerna att dölja eller förneka sitt etniska ursprung för att undvika fientligheter och förkastliga attityder.
1: Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg, talar vid Joint Committee mötet i Europaparlamentet, 7 september 2023:
”President Putin deklarerade hösten 2021, och skickade faktiskt ett utkast till fördrag** som de ville att Nato skulle underteckna, för att lova ingen mer Nato-utvidgning. Det var vad han skickade oss. Och [det] var en förutsättning för att inte invadera Ukraina. Det skrev vi såklart inte under på.
Det motsatta hände. Han ville att vi skulle underteckna det löftet, att aldrig utvidga Nato. Han ville att vi skulle ta bort vår militära infrastruktur i alla allierade [länder] som har gått med i NATO sedan 1997, vilket betyder att hälften av NATO, hela Central- och Östeuropa, [att] vi borde ta bort Nato från den delen av vår allians, införa någon form av B, eller andra klass. medlemskap. Vi förkastade det.
Så han [Putin] gick i krig för att förhindra Nato, mer Nato, nära hans gränser.”
2: Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg, talar i Kiev den 24 februari 2024 – andra årsdagen av den ryska invasionen av Ukraina:
”President Putin startade det här kriget för att han ville stänga Natos dörr och förvägra Ukraina rätten att välja sin egen väg.”
* Människor som Jens Stoltenberg, som hävdar att Natos expansion till Ukraina är den främsta orsaken till Ukrainakriget, kallas vanligtvis för ”Putins marionett” eller ”Putins användbara idiot.” Trots det är Stoltenbergs förklaring korrekt.
__________________
Min kommentar:
** Det var de facto två utkast (förslag = ”a draft treaty”) det vill säga förhandlingsunderlag (1), inte färdiga krav som skulle skrivas under utan att ha bearbetats runt ett förhandlingsbord (2).
Tysklands försvarsministerium har bekräftat att en diskussion mellan höga tyska militärofficerare har avlyssnats.
De läckta diskussionerna mellan tyska militärofficerare, inkluderande flygvapnets högsta befälhavare, om att hjälpa Kiev regimen i en potentiell attack på Krimbron är äkta, sa en taleskvinna för det tyska försvarsministeriet till statliga TV-kanalen ARD på lördagen.
Nyheten släpptes på fredagen av RT:s chefredaktör Margarita Simonyan, som sa att hon hade fått den från ryska säkerhetstjänstemän. Journalisten släppte till en början en ryskspråkig utskrift av konversationen och lade sedan upp källan; ljudfilen på tyska på sociala medier.
Den 38 minuter långa audion daterad till den 19 februari, innehöll ett samtal mellan fyra officerare från det tyska flygvapnet (Luftwaffe), inklusive dess befälhavare, generallöjtnant Ingo Gerhartz. Militären diskuterade de operativa och inriktade detaljerna för Taurus långdistansmissiler som Tyskland överväger att skicka till Kiev.
Tyskarna noterade att ukrainarnas fixering vid Krimbron, främst var av politiska skäl. De noterade att bron var tillräckligt robust för att inte ens 20 missiler skulle kunna förstöra den. De cirka 50 missiler som Berlin skulle kunna tillhandahålla Kiev – i omgångar – ”kommer inte att förändra krigets förlopp”, erkände Gerhartz själv.
Officerarna diskuterade saken som om leveransen redan hade avtalats, de talade också om hur man kunde bibehålla trovärdigt förnekande i händelse av broattacken, vilket skulle tillåta Berlin att undvika att dras in i konflikten mellan Kiev och Moskva.
Taurus långdistans luft-till-markyta-missil.
”Enligt vår bedömning avlyssnades ett samtal i flygvapnet”, sa ministeriets talesman till ARD och de tyska tjänstemännen tillade att de inte kunde avgöra om några ändringar gjorts i utskriften eller själva inspelningen.
Tidigare rapporterade även tyska medier att ljudklippet verkade vara äkta. Tysklands nyhetsbyrå DPA sa att tjänstemännen pratade med hjälp av Webex plattformen för onlinesamtal, meddelanden och konferenser. Der Spiegel rapporterade att ”enligt en första bedömning är AI-stödd förfalskning i stort sett utesluten.”
Tidigare på lördagen kallade kansler Olaf Scholz läckan en ”mycket allvarlig sak”. ”Det är därför den nu utreds mycket intensivt, mycket noggrant och mycket snabbt”, sa han till journalister i Rom, efter en audiens hos påven och tillade att en sådan undersökning var ”nödvändig”.
Han kommenterade inte innehållet i inspelningen och förklarade inte huruvida Berlin var medveten om de planer som diskuterades av de högre militärofficerarna.
Vissa tyska politiker antog att händelsen kunde få ytterligare konsekvenser. Roderich Kiesewetter en tysk parlamentsledamot från Kristdemokratiska unionen, själv pensionerad överste och chef för den tyska reservist föreningen, sa till tyska medier att andra känsliga militära samtal kan ha avlyssnats och kan komma att publiceras av Ryssland i framtiden.
”Det är inte på något sätt förvånande att en sådan konversation avlyssnades”, sa han till tyska n-tv nyhetsmediet och tillade att det var ”lika föga förvånande att inspelningen blev offentlig.” ”Vi måste anta att ryssarna har mer material av det här slaget”, sa den pensionerade översten.
Händelsen fick stark kritik från andra tyska politiker. ”Det måste äntligen bli ett slut på vår naivitet”, sa chefen för förbundsdagens försvarskommitté, Marie-Agnes Strack-Zimmermann, till n-tv. Hon efterlyste också utökade insatser för ”kontraspionage” samtidigt som hon medgav att Tyskland var ”uppenbarligen sårbart på detta område.”
Ordföranden för den parlamentariska kontrollkommittén, Konstantin von Notz, krävde ett ”omedelbart klargörande av all bakgrundsinformation” i ett samtal med det tyska medieföretaget RND.
”Det finns en växande mängd övertygande bevis som visar att Ryssland och Ukraina var inblandade i seriösa förhandlingar för att avsluta kriget i Ukraina direkt efter att det startade den 24 februari 2022 (se nedan). Dessa samtal underlättades av Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan och Israels förre premiärminister Naftali Bennett och innehöll detaljerade och uppriktiga diskussioner om villkoren för en möjlig lösning.
Av allt att döma gjorde dessa förhandlingar, som ägde rum i mars-april 2022, verkliga framsteg när Storbritannien och USA sa till den ukrainska presidenten Zelenskij att överge dem, vilket han gjorde.
Bevakningen av dessa händelser har fokuserat på hur dumt och oansvarigt det var av president Joe Biden och premiärminister Boris Johnson att sätta stopp för dessa förhandlingar, med tanke på all död och förstörelse som Ukraina har lidit sedan dess – i ett krig som troligen Kiev kommer att förlora.
Ändå har en särskilt viktig aspekt av denna berättelse om orsakerna till kriget i Ukraina fått lite uppmärksamhet. Det väl förankrade konventionella narrativet (visdomen) i väst är att president Putin invaderade Ukraina för att erövra landet och göra det till en del av ett Stor Ryssland. Sedan skulle han gå vidare och erövra andra länder i Östeuropa. Motargumentet, som åtnjuter lite stöd i väst, är att Putin främst var motiverad att invadera på grund av hotet om att Ukraina skulle gå med i Nato och därmed bli ett västerländskt bålverk vid Rysslands gräns. För honom och andra ur ryska eliten var Ukraina i Nato ett existentiellt hot.
Förhandlingarna i mars-april 2022 gör det klart att det konventionella narrativet om krigets orsaker har fel, och motargumentet är rätt, av två huvudsakliga skäl.
För det första var samtalen direkt inriktade på att tillgodose Rysslands krav på att Ukraina inte skulle bli en del av Nato och istället bli en neutral stat. Alla som var inblandade i förhandlingarna förstod att Ukrainas relation med Nato var kärnan i Rysslands angelägenhet.
För det andra, om Putin var inställd på att erövra hela Ukraina, skulle han inte ha gått med på dessa samtal, eftersom själva kärnan motsäger alla möjligheter att Ryssland skulle erövra hela Ukraina. Man kan hävda att han deltog i dessa förhandlingar och pratade mycket om neutralitet för att maskera sina större ambitioner. Det finns dock inga bevis som stödjer denna argumentation, för att inte tala om att: 1) Rysslands lilla invasionsstyrka inte var kapabel att erövra och ockupera hela Ukraina; och 2) det skulle ha varit meningslöst att fördröja en större offensiv, eftersom det skulle ge Ukraina tid att bygga upp sitt försvar.
Kort sagt, Putin inledde en begränsad attack mot Ukraina i syfte att tvinga Zelenskij att överge Kievs politik att anpassa sig till väst och så småningom föra in Ukraina i Nato. Hade Storbritannien och västvärlden inte ingripit för att omintetgöra förhandlingarna, finns det goda skäl att tro att Putin skulle ha uppnått detta begränsade mål och gått med på att avsluta kriget.
Det är också värt att komma ihåg att Ryssland inte annekterade de ukrainska oblasten Donetsk, Luhansk, Cherson och Zaporizhzhia förrän i september 2022, långt efter att samtalen hade avslutats. Hade en överenskommelse nåtts skulle Ukraina nästan säkert kontrollera en mycket större del av sitt ursprungliga territorium än vad det nu gör.
Det blir allt tydligare att i fallet med Ukraina är nivån av dårskap och oärlighet bland den västerländska eliten och de vanliga västerländska medierna häpnadsväckande.
Det här säger Davyd Arakhamia, parlamentarisk ledare för Zelenskys parti ”Folkets tjänare”. Han ledde den ukrainska delegationen vid fredssamtal med ryssarna i Vitryssland och Türkiye 2022, några veckor in i kriget. Han bekräftar att Rysslands huvudsakliga mål för kriget inte var att invadera hela Ukraina utan att tvinga Ukraina att bli ett neutralt land som inte skulle ingå i Nato. Så här säger han:
”[Ryssland] hoppades verkligen nästan in i sista stund att de skulle tvinga oss att underteckna ett sådant avtal så att vi skulle inta neutralitet. Det var det viktigaste för dem. De var beredda att avsluta kriget om vi gick med på – som Finland en gång gjorde – neutralitet och förband oss att vi inte skulle gå med i Nato. I själva verket var detta nyckelpunkten. Allt annat var helt enkelt retorik och politisk ”krydda” om avnazifiering, den rysktalande befolkningen och bla-bla-bla.”
Diplomacy Watch i Responsible Statecraft: Hjälpte Boris Johnson till att stoppa ett fredsavtal i Ukraina? En ny artikel i Foreign Affairs avslöjade att Kiev och Moskva kan ha haft en preliminär överenskommelse för att avsluta kriget ända tillbaka i april [2022].
Michael von der Schulenburg en före detta biträdande generalsekreterare i FN, som arbetat i över 34 år för FN, och en kort tid för OSSE. General (ret.) Harald Kujat var den högst rankade tyska officeren i Bundeswehr och vid Nato. Han tjänstgjorde som stabschef för de tyska väpnade styrkorna, Bundeswehr, från 2000 till 2002, och som ordförande för NATO Military Committee från 2002 till 2005. Och Hajo Funke är professor emeritus för statsvetenskap vid Otto-Suhr-Institute/ Freie University Berlin.
En noggrann och detaljerad rekonstruktion av de ukrainsk-ryska fredsförhandlingarna i mars 2022 och de tillhörande medlingsförsöken av den dåvarande israeliska premiärministern, Naftali Bennett, med stöd av president Erdogan och Tysklands förre förbundskansler Gerhard Schröder.
Bara rubriken visar att SR Radiopropagandisternas så kallade Rysslandskorrespondenter, har glömt att det krävs minst två för en tango.
Vilket redan här klarlägger att det rör sig om ett jävsbehäftat tyckande, inte om ett neutralt rapporterande.
Det handlar inte ens om en antydan till neutralt rapporterande, utan om att på ett känslomässigt sätt förleda sin publik att tycka utan att ha fått hela kontexten redovisad för sig.
Man presenterar på sedvanligt Goebbelskt manér den största lögnen först, ”sitt krig”, vilket med två ord ska fastställa tesen att det är ett oprovocerat krig, initierat av en person.
En genomgång i tidsföljd av direkt felaktiga påståenden/tyckanden, utelämnande av kontext, med kommentar.
Fredrik Wadström:
”den storskaliga invasionen”
Kommentar: Jämfört med vad?
En invasion med ca. 200,000 man, mot en armé av ca. 400,000, kan knappast kallas storskalig.
Fredrik Wesslau:
”det är så viktigt att Ukraina vinner det här kriget, för inte bara Ukrainas överlevnad som stat och nation, men även för den Europeiska säkerhetsordningen liksom.”
Kommentar: Han pratar om Europas säkerhetspolitik som om det vore självklart att världens största kärnvapenmakt och Europas största land, inte skulle lägga sig i att få främmande makts kärnvapen implementerade på sina gränser.
Anna-Lena Laurén: Tolkar själv Putins känslor som krokodiltårar. Kommentar: Är hon möjligen utbildad psykolog?
Fredrik Wesslau:
”Det här är ett ganska cyniskt försök från Putins sida försöka framstå som försonlig, inför globala sidor. På något sätt distansera sig från kriget och säga; ”Det här är inte mitt ansvar”, vilket det är såklart det är. För det är ju han som PLANERADE och drog igång den här invasionen”
Kommentar: Är han möjligen också utbildad psykolog? Här utelämnar Fredrik Wesslau medvetet kontexten runt krigsutbrottet, för att undvika både inbördeskriget och NATO utvidgningen som orsakssamband till Putins ”planerade” krig, Vilket då också kan uppfattas som nyckfullhet från Putins sida.
Maria Persson Löfgren tolkar vad Putin menar med ”Vi” som borde fundera på att kriget kan stoppas;
”Vi” är ju, han riktar sig till en speciell grupp, han har ju drivit den här tesen om att det ska vara en multipolär värld, där han försöker få Sydländerna i Asien och Afrika att uppfatta, precis som Ryssland gör att det alldeles för länge varit en enda makt, d.v.s. USA och Väst då, som har styrt i världen. Och att alla små länder inte fått säga nånting om det, och därför ska det vara en mer multipolär värld i hans version. Samtidigt som man ju kan gå tillbaks till innan kriget, alltså det STORSKALIGA utlöstes, så var ju Putins nya tes, en sån här säkerhetsdoktrin, som han ville att länder i Europa t.ex. skulle skriva på. Och i den så var det ju fullständigt klart att små länders vilja har ingen betydelse. Det är de stora länderna som ska avgöra hur vi har det i framtiden. Så att det är också en motsägelse i från honom och Kreml.
Kommentar: Förutom det ”storskaliga” som vi vid det här laget får anse som internaliserad vokabulär hos vissa presstituerade reportrar, så blandar Maria Persson Löfgren medvetet ihop två olika maktsfärer, dels den geopolitiska multipoläriteten, dels den Europeisk säkerhetsdoktrinen. Det sistnämnda, som Ryssland innan kriget framlade två förhandlingsförslag till, åt både USA och NATO, handlar om två stora kärnvapenmakter som möts i Europa. (Ett Europa där Ryssland för övrigt geografiskt är det största landet.) Den multipoläritet ”där han försöker få Sydländerna i Asien och Afrika att uppfatta, precis som Ryssland gör att det alldeles för länge varit en enda makt, d.v.s. USA och Väst då, som har styrt i världen.”, handlar om handel och ekonomiska styrmedel (BRICS+6), inte om kärnvapen som maktmedel. Det förstnämnda har däremot använts av USA/EU/NATO för att hota Ryssland med balkanisering.
Anna-Lena Laurén:
”Nå. En orsak till det ryska anfallskriget mot Ukraina, är ju att Putin ville bevisa att ni måste räkna med oss, att det här är vår bakgård. Och vi bestämmer vad som ska ske med det här landet. Å nu menar ha då att eftersom ni inte räknar med oss, så får ni räkna med oss och nu får ni räkna med oss och nu ska vi tillsammans. Han säger att vi ska tillsammans ska göra någonting. Vad han menar är att Ryssland kommer att diktera sina villkor. Det är ju det som kommer att ske, om man nu skulle ha fredsförhandlingar, så skulle det gå ut på att Ryssland dikterar vad som ska göras.”
Kommentar: Här utelämnar Anna-Lena Laurén kontexten och gör oss historielösa, från långt innan inbördeskrigsstarten 2014, till krigsstarten 2022, med Minsk I-II till Istanbul och hur dessa försök omintetgjordes av Väst, för att starta och fortsätta kriget. Det utelämnade belyser alltid propagandalögnen.
Fredrik Wesslau:
”Putin ville framstå här som ett slags offer, han ville också visa på något sätt att Ryssland är ett slags offer för NATO:s ageranden de senaste decennierna. Han försöker distansera sig och frånta sig någon slags ansvar här. Men i slutänden är det ju så att om Ryssland slutar strida så slutar kriget, men om Ukraina slutar strida så är det slut på Ukraina som stat.”
Kommentar: Fredrik Wesslau ”glömmer” här att nämna vilket detta agerande av NATO är, som Putin menar bär skulden. Därmed också den ryska uppfattningen att kriget ses som lika existentiellt för dem som för Ukraina, vilket för oss tillbaka till ”NATO:s ageranden de senaste decennierna”, och vi landar återigen i kuppen 2014, Minsk I-II och Istanbul.
Fredrik Wadström:
Putin pratar om kriget som en tredje part i det här, Ryssland, Ukraina och så kriget. Hur hamnade vi i ett läge där man kan prata om den ryska invasionen som nånting frikopplat från Ryssland? Fredrik.
Kommentar: Snarare en ledande fråga, än en följdfråga.
Fredrik Wesslau:
”Det kan ju ha att göra med att kriget inte går så bra också att det är mindre populärt i Ryssland än i början. Så han vill också försöka liksom framställa sig som inte ansvarig liksom för det här. Det här är någonting som mer sker utanför hans kontroll någonstans.”
Kommentar: ”Inte går så bra” är en direkt lögn, en projektion, eller möjligen ett önsketänkande. Putin har dessutom ett massivt stöd av breda folklager i Ryssland, så återigen en direkt lögn, en projektion, eller möjligen ett önsketänkande.
Anna-Lena Laurén:
”Det intressanta med det här ju att det är precis exakt det här jag hörde, hela tiden medan jag var kvar i Ryssland, av människor, alltså liksom av ryssar själva. Först i början var man då mycket förskräckt av det här kriget och sen började man distansera sig från det. Helt av mänskliga orsaker också, för det är väldigt tungt att tänka sig att ens eget land gör något sånt här. Och nu i våras då innan jag måste åka iväg, så var det ju otrolig vanligt att människor pratade om det här kriget som någonting helt abstrakt. Alltså dom liksom tankar som både Bucha och Irpin borde väcka hos oss, sånt fanns inte i Ryssland för dom hade inte diskuterat det överhuvudtaget. Å jag hörde också av människor jag känner bra, kloka människor, ”nå, vet du om tio år har alla glömt det här”. Vilket man ju säger för att man inte följt med. Alltså man har med avsikt inte följt med. Å inte velat veta. Å det hörs väldigt mycket såna här ”Jag hörde på tåget” och mina Whatsapp diskussioner med mina ryska vänner att ”hela världen krigar.” Ingen förstår vad som händer. Man smetar ut en sån här liksom relativiserings smet över alltsammans. Och framförallt det här man berättar om Libyen, som inte överhuvudtaget har varit aktuellt för dessa människor tidigare. ”Hela världen är tokig, hela världen krigar” Å, ”vi har inget ansvar i det här”. ”
Kommentar: Anna-Lena Laurén verkar tolka en hel del utifrån sina egna uppfattningar om kriget. T.ex. vad andra borde dra för slutsatser om Bucha och Irpin, båda starkt ifrågasatta av alla utom västliga media. Till och med Harald Kujat antyder i sin rapport att dessa kan ha varit false flag operationer, för att förhindra framgången i fredsförhandlingarna att nå ända fram.
Fredrik Wadström:
Skulle du säga att den här synen har fått fäst någon annanstans utanför Ryssland?
Anna-Lena Laurén:
Nå. Det känns ju nog lite som att man i vissa central och Östeuropeiska länder. Jag tänker då främst på Slovakien kanske. Så verkar det som om man på något sätt [otydbart (du bör?)] tycka att det här är nog ett krig som pågår nånstans, som inte längre berör oss så mycket, man borde nog bara få slut på det. Att man känner inte längre den där naturliga liksom solidariteten. Det verkar finnas sådana tendenser i Polen också, även om den nya regeringen inte liksom på något sätt är anti Ukrainsk, så blockerar ju fortfarande Polska lantbrukare Ukrainska lastbilar vid gränsen, Så det finns en lite tendens att sprida sig. Jag skulle inte kalla den för jättestor men den finns. Och det är inte hemskt överraskande. Det blir ju alltid så ju längre ett krig pågår. Men det finns nu också en väldigt stark medvetenhet i många Europeiska huvudstäder om, om att det här är något som vi nu måste vara [Här blir hon avbruten av Fredrik Wadström]
Kommentar: Mest svammel.
Fredrik Wadström: Vad säger Fredrik. Finns det någon risk att den här synen får fäste och sprider sig också utanför Ryssland?
Fredrik Wesslau Han håller inte med. Sedan mest svammel om EU medlemskap.
Maria Persson Löfgren Menar att den fick fäste redan 2014 i ”anfalla Krim och att anfalla östra Ukraina att dom rätt framgångsrikt fick västliga medier att inte säga att det var ryska soldater, att återge den ryska lögnen.” ~~ ”de västliga medierna borde fundera över vilka ord man använde då, inbördeskrig t.ex.”
Kommentar: Maria Persson Löfgren kör fortfarande med den direkta lögnen att Ryssland attackerade Krim och östra Ukraina redan 2014, trots alla bevisen för motsatsen. Att det var ett inbördeskrig står också helt klart, också att stora delar av den Ukrainska armén gick över till den rysktalande sidan och tog med sig sina vapen och stridsfordon. Inte ett skott avlossades på Krim, där den redan på Sevastopol belägna marin kontingenten gick ut och skyddade befolkningen från att attackeras av nazisterna.
Fredrik Wesslau, tycker sig kunna se att
”den ryska propagandan sipprar in i analysen av Ukraina, att Ukraina är ett delat land, att det är ukrainare i väst och ryssar i öst och de är liksom kärnan till konflikten. Fortfarande idag. Och också den där talepunkten att ukrainare är bara nazister, liksom sådär”
Kommentar: Fredrik Wesslau är förmodligen allergisk mot kartbilder som dessa.
Det är inte särskilt svårt att förstå att de sydöstra regionerna gjorde uppror mot den nazianstrukna kuppen 2014. Det var deras kandidat som vann presidentvalet 2010. De ville ha autonomi och självstyre, och att landets språklagar skulle återställas.
Till och med William J. Burns beskrev landet i sitt telegram 2008, ”Njet means Njet” efter Bukarest mötet 2008, som ett delat land med hög risk för inbördeskrig. Men det ingår nog inte i utbildningen att förse sig med sådan kunskap.
Fredrik Wesslau tycker att Ukraina slåss för västs principer
Kommentar: Han måste mena att de enligt många i väst håller på att avskaffa demokratin, och att det är helt okej att ha offentliga dödslistor på allt från politiska meningsmotståndare till västliga journalister. Lögnerna blir efterhand mer uppenbara.
Anna-Lena Laurén lever fortfarande i illusionen av att väst kan fortsätta pumpa in vapen och ammunition de inte har.
Så menar Fredrik Wesslau att det är Ryssland som använder sig av taktiken att skicka infanterivågor till köttkvarnen, när det är precis tvärtom. Han lider också av illusionen att det ska skickas tredubbelt mer av vapen till Ukraina, utan att nämna att Ukraina inte längre har soldater tränade att använda dem.
Anna-Lena Laurén tycker det är tryggt i Kiev (dit hon har flyttat). Jag menar att hon snart är tillbaka i Sverige.
Fredrik Wesslau brer på rejält med propagandasmöret när han påstår att de Ukrainare, som så småningom kommer att leva i nya delar av Ryssland kommer att utsättas för. Han förutspår förtryck, tortyr och barndeportationer. Det sistnämnda en anspelning på att Putin räddade undan många barn från frontlinjen i inledningen av kriget och blev falskeligen anklagad för kidnappning och barndeportationer. Förtryck och tortyr är sådant som Azov bataljonerna sysslade med vid Donbass fronten och i Mariupol.
Sedan tror han fortfarande på att Rysslands krigsindustri skulle gå på knäna och att därför skulle eldupphör vara till fördel för Ryssland att rusta upp. Förvirringen tycks vara total på Centrum för Östeuropa studier i Stockholm.
Anna-Lena Laurén tycks fortfarande tro på jultomten när hon pratar om mobiliseringen i Ukraina.
Kan undras om ett tomteskägg kan få henne att tro att dessa ungdomar är över 27 år. Men det är kanske så att hon själv fallit offer för på det hon nyligen predikade för sin ryska vänner när hon blev utkastad; att inte ta reda på fakta.
De presstituerade: SR korrespondenten Fredrik Wadström. DN:s korrespondent den finlandsvensktalande Anna-Lena Laurén, ”utkastad från Ryssland”. Fredrik Wesslau, fd. chef för EU missionen i Ukraina, nu på Centrum för Östeuropa studier i Stockholm. Maria Persson Löfgren #SR Rysslandkorrespondent
Vladimir Putin talade via videokonferens, till plenarsessionen för World Russian People’s Council. Nyckelämnet för forumet, som är tillägnat 30-årsjubileet av organisationens etablering, är den ryska världens nutid och framtid.
November 28, 2023
Vladimir Putin talade via videokonferens, till plenarsessionen för World Russian People’s Council.
Rysslands president Vladimir Putin:
Formalia och en tyst minut för de stupade inledde.
Vänner. Vår kamp för suveränitet och rättvisa är utan att överdriva en [kamp] för nationell befrielse, eftersom vi upprätthåller vårt folks säkerhet och välbefinnande, och vår överlägset historiska rätt att vara Ryssland – en stark och oberoende makt, en civilisationsstat. Det är vårt land, den ryska världen, som har blockerat vägen för dem som strävade efter världsherravälde och exceptionalism, så som har hänt många gånger i historien.
Vi kämpar nu inte bara för Rysslands frihet utan för hela världens frihet. Vi kan uppriktigt säga att en hegemons diktatur håller på att bli skröplig. Vi ser det, och nu ser alla andra det. Det håller på att hamna utom kontroll och är helt enkelt farligt för andra. Detta står nu klart för den globala majoriteten. Men återigen, nu är det vårt land som ligger i framkant när det gäller att bygga en rättvisare världsordning. Och jag skulle vilja betona detta: utan ett suveränt och starkt Ryssland är inget varaktigt och stabilt internationellt system möjligt.
Vi vet vilket hot vi motsätter oss. Russofobi och andra former av rasism och nynazism, har nästan blivit den officiella ideologin för västerländska styrande eliter. De riktar sig inte bara mot etniska ryssar, utan mot alla grupper som bor i Ryssland: tatarer, tjetjener, avarer, tuvinianer, baskirer, buryater, jakutier, ossetier, judar, ingushier, mari och altai. Vi är många och jag kanske inte kan namnge varje grupp nu, men återigen, hotet riktas mot alla Rysslands folk.
Väst har principiellt inget behov av ett så stort och multietniskt land som Ryssland. Vår mångfald och enhet av kulturer, traditioner, språk och etniciteter passar helt enkelt inte in i logiken hos västerländska rasister och kolonisatörer, eller i deras grymma planer för total avpersonalisering, separation, förtryck och exploatering. Det är därför de har börjat sitt gamla gnäll igen: de säger att Ryssland är ett ”fängelse för nationer” och att ryssarna är en ”nation av slavar”. Vi har hört detta många gånger genom århundradena. Nu har vi också hört att Ryssland tydligen måste ”avkoloniseras”. Men vad vill de egentligen? De vill stycka upp och plundra Ryssland. Om de inte kan göra det med våld så sår de oenighet.
Jag skulle vilja betona att vi ser all inblandning eller provokationer utifrån för att hetsa till etnisk eller religiös konflikt, som aggressionshandlingar mot vårt land, och ett försök att återigen använda terrorism och extremism som ett vapen mot oss, och vi kommer att svara därefter.
Vi har ett stort och mångsidigt land. Denna mångfald av kulturer, traditioner och seder skapar större styrka, en enorm konkurrensfördel och potential. Vi måste ständigt stärka den, värdesätta denna mångsidiga överenskommelse, som är vår gemensamma tillgång. Jag skulle vilja att alla regionala guvernörer fokuserar på detta, och jag räknar med pastorernas auktoritet i våra traditionella religioner och ansvarstagande från alla politiska krafter och offentliga organisationer.
Jag tror att vi alla kommer ihåg, och måste komma ihåg, lärdomarna från 1917 års revolution, det efterföljande inbördeskriget och Sovjetunionens upplösning 1991. Det kan tyckas som om många år har gått sedan dess, men människor av alla etniciteter som lever här idag, även de som är födda på 2000-talet betalar fortfarande, nu decennier senare, för de missräkningar som gjordes vid den tiden – överseende med separatistiska illusioner, centralmyndighetens svaghet och en politik för konstgjord, påtvingad splittring i denna stora ryska nation, en treenighet av ryssar, vitryssar och ukrainare. De blodiga konflikterna som uppstod efter det ryska imperiet och Sovjetunionen fortsätter inte bara att pyra, utan blossar ibland upp med förnyad energi. Dessa sår kommer inte att läkas på länge.
Vi kommer aldrig att glömma dessa misstag och bör inte upprepa dem. Jag vill än en gång betona – varje försök att så etnisk eller religiös oenighet, att splittra vårt samhälle är förräderi, ett brott mot hela Ryssland. Vi kommer aldrig att tillåta någon att dela Ryssland – det enda land vi har. Våra böner är för detta vårt hemland, och de uttrycks på olika språk.
Jag skulle vilja påminna publiken om den helige Gregorius av Nazianzus ord: ”Att hedra din mor är en helig sak. Men alla har sin egen mor, medan fosterlandet är vår gemensamma mor.”
Ers helighet, kollegor. Temat för denna rådssession är ”Den ryska världens nutid och framtid.” Den ryska världen omfattar alla generationer av våra föregångare och våra ättlingar som kommer att leva efter oss. Den ryska världen betyder det antika Ryssland, Moskoviternas tsardöme, det ryska imperiet, Sovjetunionen och det moderna Ryssland, som återtar, konsoliderar och förstärker sin suveränitet som en global makt. Den ryska världen förenar alla dem som känner en andlig affinitet med vårt fosterland, som anser sig vara rysktalande och bärare av rysk historia och kultur oavsett etnicitet eller religion.
Men jag skulle vilja betona att den ryska världen och Ryssland självt inte existerar och kan inte existera utan ryssar som etnicitet, utan det ryska folket. Detta uttalande innehåller inga anspråk på överlägsenhet, exklusivitet eller utvaldhet. Detta är helt enkelt ett faktum precis som vår konstitutions tydliga definition av det ryska språkets status som språket i en statsbildande nation.
Att vara rysk är mer än en nationalitet. Så har förresten alltid varit fallet genom hela vårt lands historia. Det inkluderar bland annat kulturell, andlig och historisk identitet. Att vara ryss är framför allt ett ansvar. För att upprepa, det handlar om det enorma ansvaret att skydda Ryssland, och det är vad sann patriotism handlar om. Som ryss är jag här för att säga att endast ett enat, starkt och suveränt Ryssland kan garantera den framtida och oberoende utvecklingen för det ryska folket och alla andra folk som har levt inom vårt lands gränser i århundraden och är förenade av ett gemensamt historiskt öde.
Vad betyder suveränitet för vår stat, för varje familj och för varje person? Vad är dess värde och verkliga väsen? I första hand är det frihet. Frihet för Ryssland och vårt folk och därför för var och en av oss, för i vår tradition kan en person inte känna sig fri om inte hans nära och kära, hans barn och hans fosterland är fria. Våra soldater och officerare, män och kvinnor i vårt land, försvarar denna genuina frihet.
En fri nation som förstår sitt ansvar inför nuvarande och framtida generationer är den enda källan till makt, suverän makt, som uppmanas att tjäna alla människor, snarare än någons; privata; företags; klass; eller till och med utländska intressen.
En verkligt fri person är en skapare. Vi kommer att stödja allas strävan att vara till nytta för landet, samhället och människorna. Detta är vad suverän utveckling i de nationella intressena består av.
Vi står inför den svåra uppgiften att utveckla stora områden från Stilla havet till Östersjön och Svarta havet. Vår ekonomi, industri, jordbruk, innovativa industrier, kreativa industrier och nationella företag måste öka sin kapacitet flera gånger om.
Jag vänder mig nu till entreprenörerna, som jag vet är många i den här publiken. Jag skulle vilja tacka er vänner, för era samordnade ansträngningar. Vi har omintetgjort den oöverträffade ekonomiska aggressionen från väst, genom att förena staten och näringslivets ansträngningar. Deras Blitzkrieg av sanktioner har misslyckats.
Ryssland kommer att öka stödet till suveränt nationellt entreprenörskap. Vi har nu utvecklat i grunden nya verktyg för just det. Investera i Ryssland, skapa nya jobb, utöka produktionen och delta i personalutbildning. Om ni gör det kommer den nationella ekonomin att växa, vilket skapar mer framgång och fler möjligheter för era företag. Genom att fokusera på att stärka suveräniteten, växer nationella företag själva starkare och mer suveräna, när de skakar av sig beroendet av komponenterna i den nuvarande världsordningen.
Den suveräna utvecklingen av landet, dess ekonomi, affärer, den sociala sektorn, bör ge välbefinnande för alla människor, alla ryska familjer, och därmed vara rättvis. Det handlar inte om ett primitivt förhållningssätt som passar alla. Rättvisa innebär i första hand anständiga levnadsvillkor, moderna lokaler för kultur, sjukvård och idrott i landets alla regioner. Detta innebär ett kvalificerat och välbetalt jobb och hög offentlig prestige för arbetare, ingenjörer, lärare, läkare, konstnärer, kulturpersonligheter, entreprenörer, varje ansvarig specialist och mästare. Rättvisa innebär jämlika och breda möjligheter till studier, till en start i livet och självförverkligande för ungdomen.
Väst bedriver nu en ”cancel culture” politik, men detta är i själva verket ett avstående från humanitär utbildning. Som ett resultat av detta blir både kultur och utbildning primitiva. Många traditionella ämnen kastas helt enkelt ut från de västerländska akademiska programmen och ersätts av någon genusvetenskap eller annan liknande vetenskap – pseudovetenskap förstås. Under tiden behöver vi ett rejält genombrott i kulturlivet. Och vi har mycket att lära i detta avseende av våra föregångare, vilka satte tonen för hela världen inom både traditionell och för övrigt avantgardistisk konst. Jag är övertygad om att landets suveränitet, och att stärka dess roll i världen är omöjlig, utan en blomstrande och särpräglad kultur i alla dess yttringar.
Och naturligtvis bör vi använda alla de bästa prestationerna som gjorts av de inhemska och globala systemen, för traditionell utbildning. Det är viktigt att våra skolor och universitet måste vara moderna och öppna för alla avancerade idéer.
Vi behöver ett integrerat holistiskt förhållningssätt till utbildning med familj, utbildning, nationell kultur, barn, ungdom, sport och militärpatriotiska organisationer, storskaliga mentorrörelser; och låt mig tillägga, att vårt andliga prästerskaps kloka ord kompletterar varandra harmoniskt. Det senare är helt enkelt väsentligt.
Ja, kyrkan är skild från staten och patriarken Kirill har sagt till mig mer än en gång att vi trots detta har utvecklat unika relationer mellan kyrkan och staten. Jag vill i detta sammanhang notera att kyrkan inte kan skiljas från samhället eller från människorna. Jag håller helt med om detta. Och det är därför jag återigen skulle vilja betona vikten av att representanter för alla traditionella ryska religioner deltar i utbildningen och uppfostran av vår ungdom, och naturligtvis i konsolideringen av andliga, moraliska och familjevärden. Engagemanget av prästerskapet från alla traditionella religioner är ett bestående värde.
Patriarken Kirill från Moskva och hela Ryssland vid plenarmötet för World Russian People’s Council.
Ers helighet, vänner,
Ni vet att den verkställande ordern som förklarar nästa år – 2024 – för familjens år i Ryssland redan har undertecknats. Och jag skulle vilja säga att detta beslut verkligen är baserat på ståndpunkten hos den absoluta majoriteten av vårt samhälle. Jag är säker på att World Russian People’s Council också enhälligt stöder det.
Här är vad jag skulle vilja säga och klargöra. Vi kommer inte att övervinna de skrämmande demografiska utmaningarna som vi står inför enbart med pengar, sociala förmåner, bidrag, privilegier eller dedikerade program. Visserligen är storleken på budgetens demografiska utgifter extremt viktig, men det är inte allt som finns. En persons referenspunkter i livet är viktigare. Kärlek, tillit och en solid moralisk grund är vad familjen och ett barns födelse bygger på. Vi får aldrig glömma detta.
Tack och lov har många av våra etniska grupper bevarat traditionen att ha starka flergenerationsfamiljer med fyra, fem eller ännu fler barn. Låt oss komma ihåg att ryska familjer, många av våra mor- och mormödrar hade sju, åtta eller till och med fler barn.
Låt oss bevara och återuppliva dessa utmärkta traditioner. Stora familjer måste bli normen, ett sätt att leva för alla Rysslands folk. Familjen är inte bara grunden för staten och samhället, det är ett andligt fenomen, en källa till moral.
Alla regeringsnivåer, vår ekonomiska, sociala och infrastrukturella politik, utbildning och medvetenhetshöjande samt hälso och sjukvård bör utan undantag engageras i arbetet med att stödja familjer, mödrar och barn. Alla offentliga organisationer och våra traditionella religioner bör också fokusera på att stärka familjen. Att bevara och öka Rysslands befolkning är vårt mål för de kommande decennierna och även generationer framåt. Detta är den ryska världens framtid, det millenniegamla, eviga Ryssland.
Ers helighet, vänner, vi har många ambitiösa mål framför oss, och att uppfylla dem kräver en verkligt samlad insats, som vi är redo för. Vi har blivit starkare. Våra historiska regioner har återvänt till Ryssland. Samhället förkastar allt ytligt och vänder sig till sanna och genuina värderingar.
Pyotr Stolypin* betonade att lag baserad på nationell makt har företräde. Tillsammans har vi visat sådan nationell styrka och nationell vilja, beslutsamheten att upprätthålla våra grundläggande intressen, det ryska folkets grundläggande intressen, att inte vägledas av någon annans lånade åsikter, utan av vår egen suveräna världsbild, vår förståelse för hur familjen och hela landet borde leva och bygga Ryssland åt oss själva och våra barn.
Jag skulle vilja tacka er igen för ert stöd och er patriotism, och naturligtvis gratulera er med anledning av 30-årsjubileet av World Russian People’s Council.
Jag skulle vilja rikta särskilda tackord till dess chef, Moskva och hela Rysslands Patriark Kirill.
Under plenarsessionen för World Russian People’s Council
Jag är medveten Ers Helighet, om ert outtröttliga arbete för att åstadkomma Rysslands andliga väckelse och om vikten och inflytandet av din position. Jag vill betona detta. Under ert ledarskap gör den ryska ortodoxa kyrkans, präster och lekmän mycket för att genomföra sociala, välgörenhets- och volontärprojekt. Jag är också medveten om det stöd som ges till våra militärer och deras familjer och hur ivrigt våra soldater och officerare vid frontlinjen söker efter patriarkens ord.
Det gläder mig att idag vid World Russian People’s Council, gratulera Er till att ha tilldelats presidentpriset 2023, för Ert bidrag till att stärka den ryska nationens enhet. Ni har min djupaste respekt. Jag önskar rådet all framgång i sitt arbete.
Tack.
[Andra talare och ett kort svar om familjefrågor därefter] ~~
Men låt mig säga detta igen, jag är mycket tacksam mot Hans Helighet Patriarken för att han organiserar evenemang som detta, eftersom det ger oss möjlighet att prata, diskutera och lyssna till varandra. Vi kommer definitivt att arbeta med detta [familjefrågorna].
Nu till det faktum att hela världen 12 år efter det stora fosterländska kriget, lärde sig det ryska ordet ”sputnik”, det betyder de framsteg som landet kunde uppnå även under de svåraste tider. Jag vill betona att det blev möjligt eftersom, även under de mest kritiska ögonblicken av det stora fosterländska kriget, fortsatte våra kärnfysiker och missilutvecklare att arbeta med dessa teknologier, med det som var strategiskt viktigt och nödvändigt, även om det vid den tiden inte fanns något som var viktigare än att bevaka fronten eller uppnå ytterligare en seger på slagfältet. Men landet tänkte alltid på framtiden.
Självklart måste vi göra detsamma. Vi måste alltid, oavsett omständigheterna, tänka på framtiden för vårt folk och vår stat. Det gör vi och kommer att göra i framtiden.
(Applåder)
Tack för er applåd.
Slutligen skulle jag vilja uppmärksamma er på vissa saker som den helige patriarken nämnde. Han citerade en sovjetisk sång, ”Vi kommer att förstöra den gamla världen…” och så vidare. Som Hans Helighet sa, vi kommer att skapa en ny byggnad på ruinerna. Det var vad den sovjetiska regeringen planerade efter den socialistiska revolutionen 1917. Allt verkade vara skräp. Men jag tror inte att det var skräp utan frön, som en ny rysk och sovjetisk stat skapades och växte fram ur. För bara 24 år senare, trots alla försök att utrota både det religiösa tänkesättet och våra kulturella rötter… Ändå, bara 24 år senare… Låt mig påminna er om att det var då det stora fosterländska kriget började – och vad hände? Kommer ni ihåg hur Molotov tilltalade det sovjetiska folket med nyheten om krigets utbrott? Hur tilltalade han dem? ”Medborgare.” Och några dagar senare tilltalade Stalin dem som ”bröder och systrar”. De mindes då genast om Gud, kyrkan och våra eviga traditioner.
Samma sak fortsätter idag. Det går inte att utrota det. Det är själva kärnan i Ryssland och vår nation. Vi kommer alltid att se framåt och gå framåt samtidigt som vi litar på våra hundra år långa traditioner och andliga rötter.
~~ Utdrag ur~~ Alla länkar och bilder är tillagda i klargörande syfte av översättaren.
Sergey Lavrov vid Primakov Readings International Forum, Moskva, 27 november 2023
Fråga: Varje system av internationella relationer (Versailles, Jalta-Potsdam) har uppstått efter ett stort krig. Unipolaritet uppstod efter det kalla kriget. Är det möjligt att forma en framtida internationell ordning utan tragiska händelser?
Sergey Lavrov: På vilket sätt är den nuvarande situationen bättre och säkrare än den var under det kalla kriget?
Fråga: Antyder du att vi för närvarande lever mitt i ett andra kalla kriget?
Sergey Lavrov: Det måste kallas något annat. Under det kalla kriget fanns det kontroll och balans. De två supermakterna och deras respektive block (USA − Sovjetunionen, Nato − Warszawapakten) var förbundna att behålla rivalitet mellan sig inom den politiska och diplomatiska ramen. Dialogen om vapenkontroll med konkreta praktiska resultat etablerades och utvecklades snabbt under den tiden. Detta gav en känsla av trygghet. Åtminstone uttryckte inte USA, Sovjetunionen, länderna i det socialistiska blocket, Nato eller EU oro över pågående händelser och uttryckte inte allvarliga farhågor om sin fysiska framtid.
Idag är dessa farhågor utbredda och uttrycks av många politiker och icke-statliga organisationer (NGOs). Detta är en annan situation, som inte uppstod bara för att den USA-ledda västvärlden beslutade att förklara ett hybridkrig mot oss i ordets bokstavliga bemärkelse. Lyssna på vad de säger när de pratar om situationen kring Ukraina.
Ukraina har valts ut som ett verktyg för att tillfoga oss ett strategiskt nederlag. Det är deras uttalade mål. De skrämmer väljarna genom att säga att detta bara är början. De hävdar att Ryssland har mer glupsk aptit [än Ukraina]. Det är tydligt hos de baltiska staterna, Polen och andra kanaler för USA:s politik i Europa, inklusive i intresset att försvaga Europeiska unionen. Men chefen för Pentagon, Lloyd Austin, har uttalat flera gånger, även nyligen under kongressutfrågningar, att om västvärlden misslyckas med att stödja Ukraina, kommer Ryssland att stå som segrare och inte stanna där. Antydan är att nästa mål kommer att omfatta de baltiska staterna, Polen och andra grannländer.
Dessa uttalanden görs av någon i en förtroendeställning. Han måste få expertbedömningar, bland annat från Pentagon-analytiker som utvärderar tillståndet mellan Moskva och Washington. Det råder ingen tvekan om att de förstår vad som står på spel i Ukraina och att Ryssland inte har några aggressiva planer, har aldrig haft dem och inte kan ha dem. Jag kommer inte att fördjupa mig i detaljer om orsakerna till den särskilda militära operationen. Det främsta skälet är att den nynazistiska regimen, som härrörde från den grundlagsstridiga kuppen i februari 2014 och öppet uppmuntrats av västvärlden, har tagit en kurs mot lagstiftande utrotning (och i vissa fall fysisk utrotning) av allt som är ryskt i de länder som har bebotts och utvecklats av ryssar i århundraden. Samtidigt har denna nynazistiska regim blivit ett verktyg i västvärldens intresse, för att tillfoga Ryssland ett strategiskt nederlag på slagfältet. Om detta inte är ett direkt hot mot våra intressen, säkerhet och de människor som i generationer ansett sig vara ryssar, så finns det inga klartänkta analytiker eller människor med samvete i väst.
Långt innan den särskilda militära operationen [SMO] inleddes fick Ukrainas president Zelenskij frågan om vad han tyckte om människorna i Donbass som levde under Minskavtalens hägn. Han gjorde en (rasistisk kommentar) om att det finns människor och det finns arter. Han sa till människorna som bor i Ukraina och har en koppling till den ryska kulturen att ”bege sig till Ryssland” för sina barns och barnbarns skull. Detta uttalande möttes av dödstystnad från det civiliserade och upplysta väst.
För att följa upp den nuvarande situationen är jag inte säker på hur historiker kommer att beskriva denna period. Det är dock ett faktum att USA:s agerande har lett till att nästan alla vapenkontrollavtal har förstörts. Hundratals sidor har skrivits om detta. Jag skulle närma mig den nuvarande perioden i världshistorien ytterst ansvarsfullt.
Fråga: Vilka är utsikterna för handel och ekonomiska relationer mellan Ryssland och Europa? Med tanke på att Ryssland är en leverantör av nästan en tredjedel av de kolväten som konsumeras i Europa, och att Europa troligen kommer att leta efter alternativa leverantörer. Hur ser Moskva på framtiden för dessa förbindelser?
Sergey Lavrov: Jag kommer inte ens försöka gissa vad Europa kommer att göra. Jag tror att de (förutom Tysklands förbundskansler Olaf Scholz och vice förbundskansler Robert Habeck) är medvetna om den situation de befinner sig i nu.
Titta på statistiken så ser ni hur många gånger USA:s ekonomiska tillväxt överstiger Europas. Det verkar som Frankrike kommer att visa nolltillväxt. Tidigare drivande motorer i den europeiska ekonomin (Tyskland och Storbritannien) kommer att visa negativ tillväxt. Efter en rad lagar som antagits av amerikanerna för att bekämpa inflation och andra frågor, är energipriserna i USA 4 till 5 gånger lägre än i Europa, som hemsöks av avindustrialisering.
Företag som är oroade över sin framtid flyttar till USA. Jag är säker på att detta inte är en slump, utan en kalkylerad politik som förs av Washington, eftersom Europa är en konkurrent som USA inte behöver. De behöver en grupp omärkliga människor som kommer att göra vad de blir tillsagda. Jag vill inte förolämpa européer, men nuvarande politiska elit agerar precis så. Låt oss titta på statistiken. Det är viktigt att vara medveten om vad som händer.
Men i detta skede behöver vi inte fundera på hur vi kan återupprätta förbindelserna med Europa. Just nu måste vi fokusera på att förbli oberoende av egenheter i europeisk politik (särskilt inom handel, ekonomi och investeringar) som de genomför under Washingtons inflytande. Vi måste säkra oss själva inom alla nyckelsektorer av vår ekonomi (inklusive säkerhet och vardagsliv i allmänhet) som landets framtid beror på. Vi måste producera allt vi behöver för säkerhet, ekonomisk tillväxt, ta itu med sociala frågor och implementera modern teknik oberoende (ett annat AI-evenemang hölls nyligen), så att vi inte påverkas av deras nycker och potentiella införande av fler sanktioner mot oss.
Restriktionerna har inte försvunnit. Väst vill avsluta saker och ting utan att någon märker det. De vill frysa saker och köpa tid (som var fallet med Minskavtalen), rusta upp nazistregimen i Kiev och fortsätta sin hybrida (eller icke-hybrid) aggression mot Ryska federationen. Men även när allt är över kommer de flesta av sanktionerna att finnas kvar.
Vi måste leva efter vårt eget förstånd. Om och när de kommer till besinning och kommer med sina erbjudanden, kommer vi att tänka mer än två gånger innan vi agerar och väga om deras förslag tillgodoser våra intressen, och bedöma våra europeiska kollegors tillförlitlighet. De har allvarligt undergrävt sin förmåga att förhandla och sitt rykte. Kanske är inte allt hopp ute än.
Fråga: Vi har gett ut tidningen Russia Today i cirka 30 år och China Today i 15 år. Vår grupp har en omfattande täckning över framstegen i relationerna mellan Ryssland, Indien och Kina, såväl som den oöverträffade expansionen av BRICS. Världen centrerad kring Amerika står inför sitt slut framför våra ögon, men den gör fortfarande motstånd.
Vi ser den nordatlantiska alliansen [NATO] expandera österut, i Asien och Stillahavsområdet (det talas till och med om ett Stillahavs NATO). Detta utgör ett hot mot den globala säkerheten. Vad blir svaret från Ryssland, Kina, BRICS och alla organisationer som motsätter sig ett sådant aggressivt beteende?
Sergey Lavrov: Vi bevittnar västs nykoloniala instinkter. Det finns en önskan om att fortsätta leva på andras bekostnad, som de har gjort i över 500 år. Det står klart för alla att denna epok närmar sig sitt slut. Det är de medvetna om. Vissa människor hänvisar till de nuvarande västerländska försöken att bevara sin hegemoni som epokens vånda. Denna jämförelse har rätt att existera, men epoken kommer att vara länge än. Det är inte så att man vaknar upp och plötsligt ser nya rättvisa regler i världsekonomin.
USA är fortfarande en mäktig nation med en enorm ekonomi. Europeiska unionen har inte förlorat sin betydelse ännu, även om processen är igång och kommer att accelerera. På grund av vissa omständigheter har Ryssland inte varit djupt involverade i den globaliseringsmodell som utvecklats och erbjuds alla av amerikanerna, som bokstavligen säger: ”Använd den!” De påstår att allt inte gjordes för dem själva, och att dollarn är en valuta för alla. Plus alla andra principer som: egendom, oskuldspresumtion och internationell lag, som borde vara universellt acceptabla och tillämpliga.
Allt detta har trampats på och dumpades omedelbart, i samma ögonblick som de bestämde sig för att ”bestraffa” Ryska federationen. Planen är att göra Ukraina till ett direkt hot mot Ryssland, inklusive förstörelse och eliminering av allt ryskt i landet. USA och Storbritannien planerade att bygga flottbaser vid Svarta havet och Azovska havet. Den planen misslyckades och vi svarade som vi gjorde. Detta hände inte över en natt. Vi hade varnat dem i över åtta år. Vi föreslog fördrag om europeisk säkerhet som skulle ge stabilitet på kontinenten utan någon expansion av militärpolitiska block. Vi var redo att inte utöka CSTO. Detta har pågått sedan 2009.
I december 2021, på Rysslands president Vladimir Putins instruktion, överlämnade vi nya och slutgiltiga förslag till USA, som avvisades. Vi fick höra, ”Vilken typ av säkerhet vill du ha?” Enligt uppgift kan lagligt garanterad säkerhet endast tillhandahållas inom Nato. Samma svar upprepades när vi påminde dem om att de vid OSSE:s möte i Astana 2010 hade satt sin underskrift under principen om odelbar säkerhet, enligt vilken ingen organisation har rätt att dominera. Det är precis vad de gör. Vi frågade varför de inte var villiga att ge juridiskt bindande garantier till alla, med tanke på att alla OSSE-medlemmar var för det. Några juniordiplomater i Bryssel och Washington berättade för oss att de inte bryr sig ett dugg om vad presidenter och premiärministrar, inklusive deras egna, beslutade om odelbar säkerhet vid OSSE:s toppmöten – rättssäkerhetsgarantier är bara tillgängliga för NATO-medlemmar. Därför försöker de göra alliansen mer tilltalande och locka nya medlemmar, trots sina tidigare löften.
Ryssland var inte djupt integrerat i globaliseringsmodellen. Vår handelsomsättning med USA var obetydlig. Det var betydelsefullt med EU, men det där är en historia som började redan under sovjettiden. De [USA] försökte hindra vårt samarbete, men det segrade och blev grunden för Europas välstånd och en lösning på dess socioekonomiska problem på en aldrig tidigare skådad nivå.
Vi arbetade med Internationella valutafonden och Världsbanken, men vi var inte lika djupt involverade i de systemen som t.ex. Kina eller Indien. Nu inser de att de måste stå upp för sin självständighet. Det råder inga tvivel om det. Vi diskuterar detta ämne inom BRICS och SCO. Alternativa betalningsplattformar introduceras och övergången till nationell valuta går snabbt framåt. New Delhi och Peking är dock oroade över sina intressen och de ser att deras ekonomier skulle lida om de lämnar det gamla systemet och börjar bygga nya strukturer.
Det har skett en gradvis förskjutning bort från beroendet av dollarn, betalningssystem och leveranskedjor som väst skapat. Ingen vet vad som kommer att hända med USA:s nye president om fem eller sex år, vilka avtal han kommer att dra sig ur och vilka nya han kommer att förespråka. De har övergett universella handelsavtal i Asien och börjat skapa sina egna utan Kina.
Indien och Kina har förstått detta budskap och börjar gå mot att minska sitt beroende av laglösheten hos skaparna av denna globaliseringsmodell, som fortfarande spelar en stor roll i den. Detta kommer inte att ske snabbt och abrupt, som var fallet med oss. Vi var tvungna att agera beslutsamt och i stor skala som svar på över 11 000 sanktioner som syftade till att kväva den ryska ekonomin och försämra folkets levnadsvillkor, med förhoppningar om att de skulle resa sig och göra uppror. De säger öppet att det är precis vad de vill.
Om vi tittar på statistiken över Kinas dollarreserver från tre år sedan och nu, talar situationen för sig själv. Jag tror att våra indiska vänner överväger liknande tillvägagångssätt. Ingen vill bli ännu en gisslan för ett geopolitiskt nervsammanbrott. Vi utsätter ingen för press. Det finns Shanghai Cooperation Organisation, BRICS och andra strukturer. Det finns förbindelser mellan EAEU och SCO, ASEAN och det kinesiska bälte- och väginitiativet. Hållbara former av samarbete och service till våra ekonomier diskuteras naturligt, utan att tvång och på gräsrotsnivå. Processen pågår, men den kommer att vara långvarig.
Fråga: Möjligheten att införa en gemensam valuta inom BRICS diskuterades flitigt vid BRICS-toppmötet i år. Med Ryssland som ordförande för BRICS 2024, kommer det att ta upp denna fråga igen? Finns det några liknande planer inom SCO?
Sergey Lavrov: Det var en av de mest diskuterade frågorna vid BRICS-toppmötet i Johannesburg. Brasiliens president Luiz Inácio Lula da Silva ägnade den mycket uppmärksamhet. Det förvånade ingen, för när han blev president igen, före toppmötet, krävde han att man skulle arbeta med att skapa, om inte en gemensam valuta så åtminstone en mekanism där nationella valutor skulle spela en avgörande roll. Han föreslog att man skulle göra det inom CELAC och BRICS.
Som ett resultat av dessa diskussioner antog förbundets statschefer en deklaration i Johannesburg, som instruerade finansministrar och centralbankschefer att utarbeta rekommendationer om alternativa betalningssystem. Vi räknar med att dessa rekommendationer kommer att presenteras 2024. Och eftersom Ryssland övertar BRICS-ordförandeskapet kommer vi att organisera en grundliga granskning av dessa, med fokus på beslutsfattande. I SCO har det förts diskussioner om gemensamma betalningsplattformar, men konkreta instruktioner har inte tagits fram ännu.
Nationella valutor ersätter i allt högre grad dollarn i våra uppgörelser med Folkrepubliken Kina (upp till 90 procent av betalningarna görs i rubel och yuan). Med Indien är det antingen nära eller något över 50 procent. Samma siffror gäller för alla andra medlemmar i dessa föreningar.
Fråga (översatt): Det finns många fenomen, inklusive statliga aktörer och rörelser, globalisering och förståelsen av att världen är en, och nära sammankopplad på människors nivå. Hur tror du dessa icke-statliga aktörer och medlemmar av rörelserna kommer att delta i denna komplexa multipolära värld som du just nu formar?
Sergey Lavrov: Jag gillar inte ordet [aktörer] ”skådespelare”. Det finns ett bättre ord för dessa – ”spelare.” Det är en allvarlig fråga. En del av filosofin som amerikanerna främjat över hela världen, som en del av sin globaliseringsmodell (att ihärdigt erbjuda den till vissa och påtvinga den på andra), handlar om de icke-statliga organisationernas [NGOs] och det civila samhällets roll. Amerikaner har skapat tusentals icke-statliga organisationer. Hundratals av dem verkar i det postsovjetiska utrymmet, särskilt i Armenien och Kirgizistan. De introduceras aktivt även i andra centralasiatiska länder. Ukraina är definitivt ett sådant land.
Det fanns också några i Vitryssland. Men när händelserna i augusti 2020 tydligt visade vilken roll dessa icke-statliga organisationer spelade för att destabilisera situationen i Vitryssland, minskade deras antal kraftigt.
Att kalla dem ”icke-statliga” är en tänja på tolkningen. Titta på alla nyckelenheter i USA, alla deras grunder – National Democratic Institute och International Republican Institute (många är inte längre anslutna till sina ledande amerikanska partier). Praktiskt taget 90 procent av finansieringen för dessa ”NGOs” kommer från USA:s budget, inklusive från USAID. Dessa NGOs är en del av den amerikanska byråkratin och dess budgetmedel. Finansiering kan även komma via andra kanaler som också är kopplade till budgetfinansieringen. De driver ”partilinjen” oavsett vilket parti (demokratiskt eller republikanskt) som råder i Washington. Policyn är att direkt påverka processer i de länder där dessa icke-statliga organisationer är verksamma.
Att hävda att det civila samhället borde vara bredare representerat är en annan bortförklaring. Vi är medvetna om vad de som för sådana samtal har i åtanke. Inta den (mest optimala) positionen för icke-statliga organisationer i globala angelägenheter.
Det finns kommittén för icke-statliga organisationer i FN:s ekonomiska och sociala råd, där det finns ett förfarande för samarbete med offentliga organ. Sökande som tävlar om att få status hos det ekonomiska och sociala rådet eller FN:s avdelning för offentlig information, måste ansöka till denna kommitté. De fyller i ett formulär och en bakgrundskontroll görs på dem. De går på utfrågning och svarar på frågor. Kommittémedlemmarna ser till att denna organisation verkligen representerar det civila samhället och inte är ett verktyg som drivs av en utländsk regering. Självklart händer misstag. Du kan inte förutse och upptäcka allt, men totalt sett är det en normal, transparent och ärlig process.
Men det finns också OSSE med sina tre ”korgar”. Den militärpolitiska korgen bygger på överenskommelser om vapenkontroll och förtroendeskapande åtgärder, som amerikanerna demonterade. Det finns den ekonomiska korgen, som också kollapsade på grund av att Rysslands band med Europa brustit. Och där är den humanitära korgen, representerad av kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter, högkommissarien för nationella minoriteter och representanten för mediernas frihet.
Ingen av dessa OSSE-institutioner styrs av regler liknande de jag nämnde. När OSSE:s årliga Human Dimension Implementation Meeting äger rum (vanligtvis på hösten) kan vem som helst ”från gatan” komma och hävda att de förespråkar de fattigas rättigheter, någon annan kan hävda att de förespråkar transpersoners rättigheter, och ytterligare andra hävdar att de upprätthåller rättigheterna för dem som bekämpar kommunismen. Det förseglar affären: vilken person som helst kan få tillträde och hålla tal, samt åtnjuta samma rättigheter som regeringstjänstemän. Vi sätter stopp för denna praxis. Nu finns det åtminstone någon form av procedur på plats. Vi sätter stopp för det på ett enkelt sätt.
Efter återföreningen av Krim med Ryssland började icke-statliga organisationer från Republiken Krim åka dit. Kan du föreställa dig reaktionen? Om de inte släpper in några släpper vi inte in andra heller. Men detta lämnar fortfarande saker oreglerade. Det finns fortfarande inga regler på plats. OSSE existerar utan stadga. Det fanns en tid då alla var entusiastiska och välkomnade det utökade deltagandet av civilsamhället, transnationella företag och näringslivet i allmänhet på lika villkor med offentliga myndigheter. Under de konferenser som väst höll om klimat, miljö och många andra frågor, insisterade deltagarna på att företag och icke-statliga organisationer skulle komma med på lika villkor med regeringar. Nu är många emot det. Entusiasmen har minskat rejält. Det har blivit tydligt hur de behandlar svaga stater. Jag tror inte att den här situationen kommer att hända igen under vår livstid.
Fråga: Å ena sidan frigör vi oss från väst. Å andra sidan är västvärlden ett extremt aktivt subjekt. Vi förväntade oss inte att det skulle agera så här, att de skulle stödja en uppenbart nazistisk regim i Ukraina, och att de amerikanska valen, för första gången i historien, uppenbarligen var falska. Hade vi fel när vi hade en positiv syn på väst? Eller urartar de? Det ser ut som en skräckhistoria, som i filmerna Alien eller Freaks, där en grupp människor förvandlas till monster. Jag tror att det är så många människor ser västvärlden nu. Du har stor erfarenhet av att hantera dessa ”kollegor”. Vad händer där? Vad kan vi förvänta oss av dem? Har de förvandlats till monster eller är de bara halvvägs till dit? Eller kommer de att vända stegen och återförenas med mänskligheten och FN? Vad bör vi förvänta oss och vad har denna process för natur?
Sergey Lavrov: Angående en potentiell omvandling av västvärlden råkar jag ha ett citat med mig:
”Det har länge varit möjligt att förutse att detta rabiata hat mot Ryssland, som har eldats på i väst under 30 år, mer och mer för varje år som går, skulle explodera någon gång. Det här ögonblicket är nu över oss. Ryssland har helt enkelt erbjudits självmord, att avsäga sig själva grunden för sitt väsen, ett högtidligt erkännande av att det inte är något annat i den här världen än ett vilt och fult fenomen, som en ondska som måste korrigeras. Det finns ingen anledning att lura oss själva längre: Ryssland kommer med all sannolikhet att behöva ta tag i hela Europa.”
Fjodor Tyutchev, 1854
Fjodor Tyutchev
Jag har ordagrant citerat tre utdrag ur hans brev. Han skrev om detta ämne många gånger.
Så mycket för degenerationen eller förvandlingen av väst. Jag kan inte säga att detta är den yttersta sanningen, men det är ett faktum att Ryssland aldrig var särskilt omtyckt, och att det bara använts för situationsbundna koalitioner (med Frankrike, Storbritannien, Tyskland och Österrike-Ungern).
Vi har med oss idag en person som lever i denna svåra tid i ett underbart land, Bulgarien. Kunde någon föreställa sig att situationen skulle förändras så dramatiskt inom loppet av två eller tre år, och att monument skulle demonteras, präster fördömas och egendom konfiskeras? Jag har fått höra att Tyutchev hade rätt. Det har funnits många sådana exempel under de nästan 200 åren sedan han skrev detta.
Efter 1991 bestämde de sig för att de hade oss i fickan, att det var historiens slut. Liberal ideologi har prioriterats i ekonomi och politik och alla har måst lyssna på Big Brother som har bestämt allt. De antog fint formulerade OSSE-förklaringar för skenets skull. Läs stadgan i Paris deklarationen för ett nytt Europa som antogs 1990. Frankrike var så stolta över att främja dess antagande. Titta på det nu och jämför dess föreskrifter med vad Frankrike gör, inklusive president Emmanuel Macron.
OSSE:s toppmöte i Istanbul 1999 godkände principen om odelbar säkerhet. OSSE-toppmötet 2010 i Astana proklamerade den euro-atlantiska och eurasiska säkerhetens odelbarhet. De började använda denna ”framåtblickande” term då. Men av det blev ingenting, det har slängts i soporna. Alla har blivit beordrade att hålla den linjen. Den nuvarande uppgiften är att straffa Ryssland för att vi vågar stoppa amerikanerna från att bete sig farligt vid vår gräns och på vårt historiska territorium.
Jag vill återigen påpeka att vi har utfärdat varningar många gånger, åtminstone sedan president Putins tal i München 2007. Det var den första varningen. De som hade öron att höra borde ha hört det. Donbass reste sig i protest och Krim återvände till sitt historiska hemland. I åtta år tittade ingen på vad som hände vid våra gränser.
Amerikanerna beslutade 2003 att Saddam Hussein hade skapat en kärnreaktor eller någon form av smutsig bomb. Varnade de någon för den möjligheten under de föregående åtta åren? Och sedan, när det föreslogs att säkerhetsrådet skulle ta upp frågan, sa de att de skulle göra det själva. Vad hände med Irak efter det?
Se bara på nyanserna i den gråt som uppstår varje gång vi förklarar att vi bara attackerar militära mål gömda i civila stadsdelar eller på civila anläggningar under den särskilda militära operationen. Israels tidigare premiärminister och utrikesminister Yair Lapid sa att det gränsar till folkmord. Och vad händer i Gaza nu? Det är krigets tragedi. Och nu kan ni jämföra bilderna.
Ta Syrien. De beslutade att eftersom landet redan var i tumult, kunde de lika gärna beröva Bashar Assad en del av hans östra regioner, där all syrisk olja och spannmål finns. Så vad gjorde de? Staden Mosul i Irak jämnades med marken. Precis som Raqqa i Syrien. Hundratals kroppar togs inte bort på flera veckor. Allt detta har dokumenterats. ”De har en licens att göra det här.” Detta hot uppstod inte vid gränsen till Mexiko. Det var bara flyktingar, det är allt. Men där ska de bygga en mur nu, det är allt. Och nu ”supergrisarna” i Kanada. En population av dessa envisa och svårfångade djur som hotar att ”bryta” den amerikanska gränsen. Detta rapporterades om igår. Så mycket för hot.
Jugoslavien bombades. Detta var ytterligare ett ”existentiellt hot” mot USA, 10 000 tals miles på andra sidan havet. De varnade aldrig någon. De bara bestämde sig och utförde det. Det är problemet med västerländsk mentalitet, de där instinkterna de har.
Jag har många vänner i väst inklusive USA. Förmodligen ännu fler i Europa. Jag har jobbat med dem i FN, många av dem är ministrar. Vi var vänner. Vi tillbringade tid tillsammans i en informell miljö. När allt detta hände ringde några av dem till mig. Jag ringde dem när de lämnade ”meddelanden”. Nästan alla har vid det här laget anslutit sig till raden av dem som säljer det vanliga narrativet. De säger, hur kunde du, varför, ”stackars Ukraina.” Vi berättar för dem om nazismen, och de säger, va? Kommer du ihåg vad den israeliska ambassadören i Kiev sa när han fick frågan hur han kunde besöka ett land som förhärligar Stepan Bandera och Roman Shukhevich? Hade han slutat betrakta dem som nazistiska brottslingar? Han sa nej, de var fortfarande nazistiska brottslingar. Men Ukraina hade ”sin egen historia”. De kämpade på.
Nu när vi deltar i samma evenemang undviker de ögonkontakt när de går i korridoren, eller så går de över till andra sidan gatan. Men det finns andra som (jag kommer inte att ge namn, för att de inte ska bli utfrysta hemma) kommer fram och säger hej. 2022 bad Antony Blinken mig att prata med honom vid G20-toppmötet. Vi pratade, vi sa hej och skakade hand och hejdå. Vi sa inget viktigt. Men det var åtminstone någon form av kommunikation. Om någon närmar sig oss vänder vi oss aldrig bort eller gömmer oss.
Nu har Makedonien bjudit in oss till OSSE:s ministerråd. Bulgarien har tydligen lovat Makedonien att öppna sitt luftrum. Om detta händer kommer vi att vara där. Vi får se hur de hälsar på oss. Vi har fått flera förfrågningar om möten, om vi deltar i evenemanget, bland annat från västerländska representanter. Vi kommer säkert att träffa alla.
Detta var ett långt svar, men det är ett intressant ämne. Jag skulle vilja avsluta med att berätta en ny historia. Förutom OSSE och Primakov läsningarna finns det många politiska möten. Ett av dem, Sir Bani Yas International Forum on Peace and Security, hålls årligen i december i Abu Dhabi. Jag var där för första gången förra året. Som vanligt var två eller tre talare aktiva politiker, och dussintals var tidigare politiker. De sistnämnda var de mest intressanta. Under en paus efter ett pass gick vi ut i hallen där vi bjöds på kaffe och te. Det var en folkmassa där alla kände varandra. Alla ville prata på ett vänligt sätt, uttrycka förståelse. Döm själv. Jag antar att det var vettigt. När du är officiell måste du göra som du blir tillsagd. En annan sak är att kvaliteten på de order man får ibland (och allt oftare) gör att en normal person vill säga upp sig. Det är så det visar sig.
Jag tror inte att väst har till uppdrag att hata Ryssland. Men hur snabbt gav de inte upp dessa ömtåliga fraser och försäkringar om att vi har ett gemensamt säkerhetssystem, eller ekonomiskt utrymme från Atlanten till Stilla havet, och i allmänhet ett utrymme. Hur snabbt återkom inte instinkterna att förena Europa mot Ryssland igen: precis som Napoleon och Hitler samlade Europa mot Ryssland. Förklaringsarbetet pågår just nu. Finlands historia är ganska avslöjande. Landet var Tysklands bästa vän och bistod dem kraftfullt. Vi trodde att allt detta skulle försvinna. Att efter sådana krig skulle försoningen vara uppriktig.
Vet du varför vi tog så lång tid? Det finns många ordspråk och populära fraser [på ryska] som återspeglar själen och karaktären hos vårt tålmodiga folk, som skulle ”uthärda allt” för någon rättfärdig och rättvis saks skull. Ändå säger ett ordspråk ”Gud led mycket och ville att lidande skulle vara vår lott”, medan ett annat säger att vi ska ”mäta [tyget] sju gånger” och sedan skära. Vi har mätt det i åtta år.
Nu visar de ofta bilder av tyska och andra europeiska fångar som åkte i konvojer till Sibirien 1944-1945. När de passerade byar och städer kom äldre kvinnor ut för att ge dem bröd och vatten. ”Och bad om nåd för de fallna.” Men det var också vi som sa detta!
Jag kommer inte att hävda att någon nation är exceptionell. Detta är något som våra amerikanska och engelska kollegor skulle göra. Men denna egenskap, som alla ryssar och allt vårt folk har, är nog underskattad. Eller tror de att det alltid kommer att vara så här? Att de kommer att göra otäcka saker mot oss, och vi kommer att ge dem bröd och vatten igen? Vi måste bo med de grannar vi har.
Fråga: Du har svarat på frågor om Syrien, Irak och till och med en öken. Jag skulle vilja säga något om ryssarnas egenskaper. Ryssland skyddar för närvarande kultur och värderingar. Rysslands mjuka makt kännetecknas av serien av Mosfilm Studio, rysk litteratur… Under sovjettiden var det uppenbara framsteg. Många tidningar översattes till andra språk. När kommer vi att se vår mjuka makt utomlands igen, som motverkar de värderingar som främjas av väst, till exempel Hollywood? För att de är oacceptabla för mänskligheten.
Sergey Lavrov: Vi kommer aldrig ikapp amerikanerna när det gäller antalet bärare av denna mjuka makt i form av icke-statliga organisationer (som vi redan har pratat om), eller antalet militärbaser utomlands. Och det kommer vi inte att försöka göra. Deras mjuka makt är som sagt en förlängning av staten. Kanske är det så det måste vara. Staten uppmuntrar mjuk makt för att se till att människor vet sanningen om deras land, så att de behandlar det väl och inte talar emot det och bekämpar provokationer, om det finns försök att rekrytera någon mot Ryssland.
De officiellt utsedda sanktionsdelegaterna från Amerika, EU och England reser öppet över Centralasien och säger offentligt åt länderna, trots deras medlemskap i CSTO, EAEU, CIS och SCO, att de bör delta i de västerländska sanktionerna. Det är både fräckhet och dumhet. Jag förstår att de vill att det ska hända. Men de kunde ha betett sig på ett lite listigare sätt, med lite mer respekt. Istället nedvärderar de dessa länder. De kräver till och med att Kina också ska gå med, som om Kina måste lyda dem.
[Den dåvarande] biträdande utrikesministern Wendy Sherman sa offentligt för ett år sedan att västvärlden borde förklara för Indien deras egna nationella intressen. Inga kommentarer här. Vi behöver inte en ”sådan” mjuk kraft.
Vi har för länge sedan slutat hänvisa i våra doktriner till arbetet med att skapa en positiv bild av Ryssland utomlands. Vi skriver objektivt och vi vet våra fel. Det finns ingen anledning att dölja dem. Till stor del kan de förklaras av historien, en viss tröghet som vi hade, speciellt före sanktionerna och hybridkriget.
Vi vill att andra ska veta den objektiva sanningen om oss. Vi har inte samma finansiella kapacitet som de som trycker dollar tills deras statsskuld når 34 biljoner dollar. Ingen vet hur de kommer att hantera det. Det enda sättet är att fortsätta skriva ut dollar och se till att alla fortsätter att använda dem. Men detta är knappast troligt. Det är deras problem, låt dem engagera sig i sin propaganda.
Vår finansiering är mycket mer blygsam. Samtidigt utökar vi nätverket av ambassader, återställer våra diplomatiska beskickningar i Afrika och öppnar nya konsulat i Mellanöstern, Sydostasien och Latinamerika. Nätverket av ryska kultur- och vetenskapscentra, de så kallade ryska husen, växer aktivt och förbättras i kvalitet.
Vi har utvecklat konceptet för Ryska federationens statspolitik inom området för internationellt utvecklingsbistånd, enligt vilket all hjälp vi tillhandahåller till främmande länder är gratis eller på förmånliga villkor, såsom mat, byggande av skolor, sjukvårdsinrättningar, och så vidare, och arbetsfördelning konsolideras, så att vi kan se vilka projekt som genomförs och var. Tills nyligen var dessa funktioner uppdelade mellan flera myndigheter.
Det ryska språket är ett stort under, en mycket stark mjuk makt för Ryssland. Vi ökar avsevärt antalet utländska studenter och upprätthåller banden med akademiker från ryska universitet. I många länder har det skapats föreningar av ryska universitetsakademiker. Det är en användbar, öppen och positiv sorts mjuk kraft. Vi lanserar ryska språkkurser i vänliga stater. I Centralasien och andra länder, inklusive Azerbajdzjan och Armenien, har ryska skolor skapats, därav några som undervisar i det ryska utbildningsministeriets läroplaner. Filialer till ryska universitet öppnar också. Vi kommer att främja denna mjuka makt i motsats till underhandsaffärer när, så att säga, en anställd i en forsknings- och produktionsförening köper en båt för 6 personer och spränger Nord Streams rörledningar.
Fråga: I kristider letar vi efter saker som förenar oss. Så jag har en fråga om rymden. Samarbete inom rymdutforskning är till stor del beroende av den internationella rättsliga ramen. Vilken väg tror du att utvecklingen av internationell lag i allmänhet och i synnerhet rymd lagar, kommer att ta? Kommer universella fördrag att fortsätta att ingås på grundval av FN (Yttre rymdfördraget, avtal som styr statens aktiviteter på månen och andra himlakroppar) eller kommer det att ske en övergång till bilaterala och multilaterala fördrag inom block, såsom Artemis Avtalet? Eller kommer det att bli ett fullständigt övergivande av juridiskt bindande dokument till förmån för ”soft law”? Vad tror du?
Sergey Lavrov: Samarbete i rymden var det mest slående exemplet på att själviska eller helt enkelt nationella intressen, strukturerades om på ett sätt för att rikta gemensamma ansträngningar mot utforskningen av yttre rymden. Kommer du ihåg Soyuz-Apollo?
Ingen – varken USA, Sovjetunionen eller Ryssland idag – har offrat eller offrar sina nationella intressen. Tvärtom manifesterades det nationella intresset i det faktum att man genom att gå samman på detta område kan lära sig mer och snabbt förstå hur detta kan användas i det praktiska livet, inte bara i rymden, utan också på jorden.
Vi har den internationella rymdstationen. Vår kosmonaut åker till USA för att träna på att flyga ett SpaceX fartyg, och amerikanerna kommer för att träna med oss i Star City och sedan flyga till ISS med vår bärare. Idag är det svårt att föreställa sig något annat verksamhetsområde. Kanske är detta ett ansvar för forskare på båda sidor. De förstår att detta experiment (som är långt ifrån ett experiment, utan ganska hårt men mycket användbart arbete dag efter dag) är viktigt för vetenskapen och världens framtida tekniska utveckling. Gud välsigne alla inblandade i detta.
Livet går vidare. Den internationella rymdstationens livslängd har redan förlängts ett par gånger. Den är inte evig. Nu skapar vi vår egen station, och kineserna har skapat sin. Vi och kineserna har gemensamma planer.
NASA:s ledning verkar vara benägen att fortsätta samarbetet efter att ISS har nått sitt slut, men vi hör inte om detta på politisk nivå.
Den nuvarande västerländska politiska eliten styrs av principerna att de fortfarande behöver ryssar. Så de använder dem när de bygger sin egen station. NASA:s ledning har dock andra åsikter.
Fördraget om principer som styr staters verksamhet i utforskning och användning av yttre rymden, inklusive månen och andra himlakroppar, är fortfarande i kraft. Enligt vår juridiska bedömning omfattar den även månens status. Det amerikanska dokumentet som utvecklades för flera år sedan (de börjar selektivt bjuda in några länder att ansluta sig till det) kommer att motsäga den korrekta och rättvisa tolkningen av Yttre rymdfördraget. Dokumentet har också stycken om månen och andra himlakroppar.
Ett annat område för rättsutvecklingen på detta område rör de militära aspekterna. Sedan länge har vi tillsammans med Folkrepubliken Kina, främjat ett utkast till fördrag om förhindrande av en kapprustning i yttre rymden, och ett initiativ om att inte placera vapen i yttre rymden, vid konferensen om nedrustning i rymden i Genève. USA håller absolut inte med om detta. Vi har tagit ett taktiskt steg tillbaka och föreslår, för det första, att överväga varje lands individuella åtaganden att inte vara först med att placera vapen i rymden. Många länder har anslutit sig. Vi kommer att fortsätta detta arbete.
Amerikanerna lägger fram ett motsatt initiativ. De säger att de har rätt att placera ut vapen i rymden och de kommer inte att underteckna en skyldighet att inte göra detta. Och vi, tillsammans med kineserna, påstås förbereda anti-satellitvapen för att förstöra amerikanska spaningssatelliter som har ”ekonomisk” betydelse. Det pågår en diskussion kring detta nu.
I den geopolitiska atmosfär som har utvecklats sedan starten av hybridkriget mot Ryssland, är det mycket svårt att föra den här typen av diskussion. Amerikanerna bedriver sin kampanj frenetiskt (jag kan inte hitta ett annat ord), vrider om allas armar och försöker antingen utesluta Ryssland från många FN-organ som sysslar med praktiskt viktiga saker, eller begränsa vårt lands deltagande i dem. ”Och striden fortsätter.”
Den katastrofala urspårningen av de tidiga fredsansträngningarna för att avsluta kriget i Ukraina.
Michael von der Schulenburg är en före detta biträdande generalsekreterare i FN, som arbetade i över 34 år för FN, och en kort tid för OSSE, i många länder i krig eller interna väpnade konflikter, som ofta involverade bräckliga regeringar och väpnade icke-statliga aktörer.
General (ret.) Harald Kujat var den högst rankade tyska officeren i Bundeswehr och vid Nato. Han tjänstgjorde som stabschef för de tyska väpnade styrkorna, Bundeswehr, från 2000 till 2002, och som ordförande för NATO Military Committee från 2002 till 2005.
Den brittiske premiärministern Boris Johnsons ödesdigra besök i Kiev den 9 april 2022
Inledning
Detta är en detaljerad rekonstruktion av de ukrainsk-ryska fredsförhandlingarna i mars 2022 och de tillhörande medlingsförsöken av den dåvarande israeliska premiärministern, Naftali Bennett, med stöd av president Erdogan och Tysklands förre förbundskansler Gerhard Schröder. Den utarbetades av den pensionerade generalen H. Kujat och professor emeritus H. Funke, två av initiativtagarna till en nyligen presenterad fredsplan för Ukraina. Det är också i samband med deras fredsplan som denna återblick är så oerhört viktig. Den påminner oss om att vi inte har råd att skjuta upp vapenvila och fredsförhandlingar igen. Den mänskliga och militära situationen i Ukraina försämras dramatiskt, med den ökade faran att det kan leda till en ytterligare upptrappning av kriget. Vi behöver en diplomatisk lösning på detta grymma krig för Europa och Ukraina – och vi behöver den nu!
Från den detaljerade rekonstruktionen av fredsansträngningarna i mars framgår sex slutsatser:
Bara en månad efter starten av den ryska militära interventionen i Ukraina hade ukrainska och ryska förhandlare kommit mycket nära en överenskommelse om vapenvila och en skiss för en övergripande fredslösning på konflikten.
I motsats till idag, gjorde president Zelenskij och hans regering stora ansträngningar för att förhandla om fred med Ryssland och föra kriget till ett snabbt slut.
Tvärtemot de västerländska tolkningarna var Ukraina och Ryssland då överens om att den planerade Nato-expansionen var orsaken till kriget. De fokuserade därför sina fredsförhandlingar på Ukrainas neutralitet och dess avstående från NATO-medlemskap. I gengäld skulle Ukraina ha behållit sin territoriella integritet förutom Krim.
Det råder ingen tvekan om att dessa fredsförhandlingar misslyckades på grund av motstånd från Nato och i synnerhet från USA och Storbritannien. Anledningen är att ett sådant fredsavtal skulle ha varit liktydigt med ett nederlag för Nato, ett slut på Natos expansion österut och därmed ett slut på drömmen om en unipolär värld dominerad av USA.
Misslyckandet i fredsförhandlingarna i mars 2022 ledde till en farlig intensifiering av kriget som har kostat hundratusentals människor livet, särskilt unga människor, djupt traumatiserat en ung generation och tillfogat dem allvarliga psykiska och fysiska sår. Ukraina har utsatts för enorm förstörelse, interna förflyttningar och massutarmning. Detta åtföljdes av en storskalig avfolkning av landet. Inte bara Ryssland, utan även Nato och västvärlden bär en stor del av skulden för denna katastrof.
Ukrainas förhandlingsposition idag är mycket sämre än den var i mars 2022. Ukraina kommer nu att förlora stora delar av sitt territorium.
Blockeringen av fredsförhandlingarna vid den tiden har skadat alla: Ryssland och Europa – men framför allt folket i Ukraina, som med sitt blod betalar priset för stormakternas ambitioner och förmodligen inte får något tillbaka.
HUR CHANSEN GICK FÖRLORAD TILL EN FREDLIG UPPLÖSNING AV UKRAINAKRIGET OCH HUR VÄST I STÄLLET VILLE FORTSÄTTA KRIGET
En detaljerad rekonstruktion av händelserna i mars 2022 Hajo Funke och Harald Kujat
Berlin, oktober 2023
I de direkta fredsförhandlingarna i mars 2022, mellan ukrainska och ryska delegationer och medlingsinsatser av den dåvarande israeliska premiärministern, skapade Naftali Bennet en verklig chans att fredligt avsluta kriget, bara fyra till fem veckor efter att Ryssland hade invaderat Ukraina. Men istället för att avsluta kriget genom förhandlingar, som den ukrainske presidenten Zelensky och hans regering verkade vilja, böjde han sig till slut för påtryckningar från vissa västmakter att överge en förhandlingslösning. Västmakterna ville att kriget skulle fortsätta, i hopp om att knäcka Ryssland. Ukrainas beslut att överge förhandlingarna kan ha fattats innan upptäckten av massakern på civila i staden Bucha* nära Kiev.
Det följande är ett försök till en steg-för-steg-rekonstruktion av de händelser som ledde till fredsförhandlingarna i mars och deras kollaps i början av april 2022.
I BÖRJAN AV MARS 2022 GÖR DEN ISRAELISKA PREMIÄRMINISTERN NAFTALI BENNETT ETT MEDLINGSFÖRSÖK…
Naftali Bennett hade vidtagit medlingsinsatser med början den första veckan i mars 2022. I en videointervju med den israeliska journalisten Hanoch Daum den 4 februari 2023 talade han för första gången i detalj om processen och slutet av förhandlingarna. Denna videointervju är grunden för en detaljerad rapport i Berliner Zeitung den 6 februari 2023: ”Naftali Bennett ville ha fred mellan Ukraina och Ryssland: vem blockerade? Israels före detta premiärminister talade för första gången om sina förhandlingar med Putin och Zelensky. Vapenvilan var enligt uppgift inom räckhåll.” (Berliner Zeitung, 6 februari 2023).
Strax efter att kriget bröt ut bad Ukrainas president Volodymyr Zelensky Bennett att hjälpa till att öppna en kommunikationskanal med Rysslands president Vladimir Putin. Putin svarade genom att bjuda in Bennett till Moskva: ”På Putins inbjudan flög Bennet den 5 mars 2022 till Moskva, i ett av israelisk underrättelsetjänstens privatjetplan. I Kreml samtalet hade Putin gjort några betydande eftergifter, sade Bennett, i synnerhet avsade han sig sitt ursprungliga krigstidsmål att demilitarisera Ukraina. … I gengäld gick den ukrainske presidenten med på att avstå från att gå med i Nato – en ståndpunkt som han också upprepade offentligt en kort tid senare. Detta undanröjde ett av de avgörande hindren för en vapenvila …”. Enligt Berliner Zeitung hade även andra frågor, som Donbass och Krims framtid, samt säkerhetsgarantier för Ukraina, varit föremål för intensiva samtal under dessa dagar. (Ibid)
I intervjun förklarade Bennett vidare: ”Jag hade vid den tiden intrycket att båda sidor var mycket intresserade av en vapenvila (…). Enligt Bennett var en vapenvila inom räckhåll vid den tiden, och båda sidor var beredda att göra avsevärda eftergifter… Men i synnerhet Storbritannien och USA ville att denna fredsprocess skulle avslutas och hade siktet inställt på en fortsättning av kriget.” (Ibid)
I början av mars 2022 kontaktade president Zelenskij inte bara Naftali Bennett, utan även Tysklands förre förbundskansler Gerhard Schröder och bad honom att använda sina nära personliga band till Putin för att medla mellan Ukraina och Ryssland, i hopp om att hitta ett snabbt sätt att få slut på kriget. I en intervju publicerad i veckoupplagan av Berliner Zeitung den 21/22 oktober i år [2023] talade Schröder för första gången offentligt om sin roll i de ansträngningar som ledde till fredsförhandlingarna i Istanbul den 29 mars 2022. Också han kom till samma slutsats som Bennet; att anledningen till att dessa fredsförhandlingar övergavs var att amerikanerna hindrade dem. Han sa: ”Vid fredsförhandlingarna i mars 2022 i Istanbul med Rustem Umerov (då säkerhetsrådgivare till Zelensky, nu ukrainsk försvarsminister), gick ukrainarna inte med på fred eftersom de inte fick göra det. De var först tvungna att fråga amerikanerna om allt de diskuterade”, och han fortsatte: “Men i slutet (av fredsförhandlingarna) hände ingenting. Mitt intryck var att ingenting kunde hända eftersom allt annat beslutades i Washington. Det var ödesdigert.”
Den turkiske utrikesministern Mevlüt Çavuşoğlu som organiserade mötet i Istanbul, hade tidigare gjort liknande kommentarer. I en intervju med CNN Turk den 20 april 2022 sa han: ”Vissa Nato-stater ville att Ukrainakonflikten skulle fortsätta för att försvaga Ryssland.”
… MEDAN PARALLELLA FREDSFÖRHANDLINGAR MELLAN UKRAINSKA OCH RYSKA FÖRHANDLARE PÅGÅR
Direkta förhandlingar mellan en ukrainsk och en rysk delegation hade redan pågått sedan slutet av februari 2022, och den tredje veckan i mars, ”bara en månad efter krigets utbrott, (hade de) kommit överens om de stora linjerna av en fredsuppgörelse. Ukraina lovade att inte gå med i Nato och att inte tillåta främmande makters militärbaser på sitt territorium, medan Ryssland i gengäld lovade att erkänna Ukrainas territoriella integritet och att dra tillbaka alla ryska ockupationstrupper. Särskilda arrangemang gjordes för Donbas och Krim.” (Jfr Michael von der Schulenburg: FN-stadgan: Förhandlingar! I: Emma den 6 mars 2023)
För att främja fredsförhandlingarna erbjöd sig den turkiska presidenten att stå värd för en ukrainsk-rysk fredskonferens i Istanbul den 29 mars 2002. Under förhandlingarna förmedlade av den turkiske presidenten Erdogan, presenterade den ukrainska delegationen ett ställningstagande som ledde till Istanbulkommunikén. Ukrainas förslag översattes till ett utkast till fördrag av den ryska sidan.
Texten till Istanbulkommunikén av den 29 mars 2022 innehöll 10 förslag:
”Förslag 1: Ukraina förklarar sig vara en neutral stat och lovar att förbli alliansfritt och att avstå från att utveckla kärnvapen i utbyte mot internationella rättsliga garantier. Möjliga garantstater inkluderar Ryssland, Storbritannien, Kina, USA, Frankrike, Turkiet, Tyskland, Kanada, Italien, Polen och Israel, men andra stater skulle också vara välkomna att ansluta sig till fördraget.
Förslag 2: Dessa internationella säkerhetsgarantier för Ukraina skulle inte sträcka sig till Krim, Sevastopol eller vissa områden i Donbass. Parterna i fördraget måste definiera gränserna för dessa områden eller komma överens om att varje part förstår dessa gränser på olika sätt.
Förslag 3: Ukraina förbinder sig att inte gå med i någon militär koalition och inte vara värd för några utländska militärbaser eller truppkontingenter. Alla internationella militära övningar skulle endast vara möjliga med garantstaternas samtycke. Garantstaterna bekräftar å sin sida sin avsikt att främja Ukrainas medlemskap i Europeiska unionen.
Förslag 4: Ukraina och garantstaterna är överens om att (i händelse av aggression, väpnad attack mot Ukraina eller militär operation mot Ukraina) var och en av garantstaterna, efter brådskande och omedelbara ömsesidiga samråd (som ska hållas inom tre dagar) om utövande av rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar (som erkänns i artikel 51 i FN-stadgan), kommer att ge bistånd (som svar på och på grundval av en officiell vädjan från Ukraina) till Ukraina som en permanent neutral stat under attack . Sådan hjälp kommer att underlättas genom omedelbart genomförande av nödvändiga individuella eller gemensamma åtgärder, inklusive stängning av ukrainskt luftrum, tillhandahållande av nödvändiga vapen och användning av väpnat våld i syfte att återställa och sedan upprätthålla säkerheten i Ukraina som ett permanent neutralt tillstånd.
Förslag 5: Varje sådan väpnad attack (vilken militär operation som helst) och alla åtgärder som vidtas som svar, kommer omedelbart att rapporteras till FN:s säkerhetsråd. Sådana åtgärder kommer att upphöra så snart FN:s säkerhetsråd har vidtagit de åtgärder som är nödvändiga för att återställa och upprätthålla internationell fred och säkerhet.
Förslag 6: För att skydda mot eventuella provokationer kommer avtalet att reglera mekanismen för uppfyllande av Ukrainas säkerhetsgarantier baserat på resultaten av samråd mellan Ukraina och garantstaterna.
Förslag 7: Fördraget kommer att tillämpas provisoriskt från dagen för dess undertecknande av Ukraina och alla eller de flesta av garantstaterna.
Fördraget kommer att träda i kraft efter (1) Ukrainas permanenta neutrala status har godkänts i en rikstäckande folkomröstning, (2) de relevanta ändringarna har införlivats i den ukrainska konstitutionen och (3) ratificering sker i Ukrainas parlament och i garantstaterna.
Förslag 8: Parternas önskan att lösa frågorna relaterade till Krim och Sevastopol kommer att ingå i bilaterala förhandlingar mellan Ukraina och Ryssland under en period av 15 år. Ukraina och Ryssland förbinder sig också att inte lösa dessa frågor med militära medel och att fortsätta med diplomatiska lösningar.
Förslag 9: Parterna fortsätter samråden (som involverar andra garantstater) för att förbereda och komma överens om bestämmelserna i ett fördrag om säkerhetsgarantier för Ukraina, villkor för vapenvila, tillbakadragande av trupper och andra paramilitära formationer samt öppnande och säkerställande av säkert fungerande humanitära korridorer på en kontinuerlig basis, samt utbyte av kroppar och frigivning av krigsfångar och internerade civila.
Förslag 10: Parterna anser det möjligt att hålla ett möte mellan Ukrainas och Rysslands presidenter för att underteckna ett fördrag och/eller fatta politiska beslut i andra olösta frågor.”
UPPENBART INLEDANDE STÖD TILL MEDLINGSSTRÄVANDEN AV VÄSTERLÄNDSKA POLITIKER.
Bevis på västerländska politikers inledande stöd för förhandlingarna framgår av sekvensen av telefonsamtal och möten under perioden från början av mars till åtminstone mitten av mars. Den 4 mars pratade Scholz och Putin i telefon; den 5 mars träffade Bennett Putin i Moskva; den 6 mars träffades Bennett och Scholz i Berlin; den 7 mars diskuterade USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland frågan i en videokonferens; den 8 mars talade Macron och Scholz i telefon; den 10 mars träffades Ukrainas utrikesminister Kuleba och Rysslands utrikesminister Lavrov i Ankara; den 12 mars talade Scholz och Zelensky och Scholz och Macron i telefon; och den 14 mars träffades Scholz och Erdogan i Ankara. (Jfr Petra Erler: Re: Recension mars 2022: Vem ville inte ha ett snabbt slut på kriget i Ukraina, i: ”News of a Lighthouse Keeper”, 1 sept. 2023)
NATO:S SÄRSKILDA TOPPMÖTE DEN 24 MARS 2022 I BRYSSEL MOTSÄTTER SIG ALLA FÖRHANDLINGAR
Men det initiala stödet fick ett snabbt slut med Nato, som motsatte sig alla sådana förhandlingar innan Ryssland dragit tillbaka alla sina trupper från ukrainska territorier. Detta dödade faktiskt alla förhandlingar. Michael von der Schulenburg, tidigare FN:s biträdande generalsekreterare (ASG) i FN:s fredsuppdrag, skriver att ”NATO hade redan vid ett särskilt toppmöte den 24 mars 2022 beslutat att inte stödja dessa fredsförhandlingar (mellan Ukraina och Ryssland).” (Jfr Michael von der Schulenburg: FN-stadgan: Förhandlingar! I: Emma, 6 mars 2023). USA:s president Biden hade flugit in speciellt för detta speciella toppmöte i Bryssel. Uppenbarligen låg fred som förhandlats fram av de ryska och ukrainska förhandlingsdelegationerna inte i vissa Nato-länders intresse.
FÖRST HÅLLER SIG ZELENSKY TILL RESULTATET AV FREDSFÖRHANDLINGARNA
”Så sent som den 27 mars 2022 visade Zelenskij modet att försvara resultaten av de ukrainsk-ryska fredsförhandlingarna offentligt inför ryska journalister – och detta trots att Nato redan hade beslutat vid det särskilda toppmötet den 24 mars 2022 , att inte stödja dessa fredsförhandlingar.” (Ibid)
Enligt von der Schulenburg hade de rysk-ukrainska fredsförhandlingarna varit ett historiskt unikt inslag, som möjliggjorts endast för att ryssar och ukrainare kände varandra väl och ”talade samma språk, och förmodligen till och med kände varandra personligen.” Vi känner inte till något annat krig eller väpnad konflikt där konfliktparterna kommit överens om specifika fredsvillkor så snabbt.
Som ett tecken på välvilja och till stöd för fredsförhandlingarna förklarade Putin den 28 mars, sin beredskap att dra tillbaka trupper från Kharkov och Kiev områdena; detta hände tydligen redan innan hans offentliga tillkännagivande av tillbakadragandet.
FREDSFÖRHANDLINGARNA NYSTAS UPP
Dagen för mötet i Istanbul den 29 mars 2022, pratade Scholz, Biden, Draghi, Macron och Johnson återigen i telefon om situationen i Ukraina. Vid det här laget hade hållningen hos de viktiga västallierade tydligen hårdnat. De formulerade förutsättningar för förhandlingar som stod i uppenbar kontrast till Bennett’s och Erdoğans fredsansträngningar: ”Ledarna kom överens om att fortsätta att ge ett starkt stöd till Ukraina. De uppmanade återigen Rysslands president Putin att gå med på en vapenvila, att upphöra med alla fientligheter, att dra tillbaka alla ryska soldater från Ukraina för att möjliggöra en diplomatisk lösning (…)” (Petra Erler: Re: Review March 2022: Who Didn’t Want a Quick End to the War in Ukraine (i ”News of a Lighthouse Keeper” 1 september 2023).
Washington Post rapporterade den 5 april att Nato föredrar att fortsätta kriget, framför en vapenvila och en förhandlad uppgörelse: ”För vissa i Nato är det bättre för ukrainare att fortsätta kämpa och dö, än att uppnå en fred som kommer för tidigt, eller till ett för högt pris för Kiev och resten av Europa.” Och Zelenskij sade att han borde ”fortsätta kämpa tills Ryssland är fullständigt besegrat.”
BORIS JOHNSONS BUDSKAP TILL UKRAINARNA DEN 9 APRIL 2022: VI MÅSTE FORTSÄTTA KRIGET
Den 9 april 2022 anlände Boris Johnson oanmäld till Kiev och berättade för den ukrainske presidenten att västvärlden inte var redo att avsluta kriget. Enligt Storbritanniens The Guardian den 28 april hade premiärminister Johnson [per telefon] ”instruerat” den ukrainska presidenten Zelensky att ”inte göra några eftergifter till Putin”:
”Ukrainska Pravda” rapporterade om detta i detalj i två artiklar den 5 maj 2022:
”Knappt hade de ukrainska förhandlarna och Abramovich & Medinsky enats i stora drag om strukturen för ett eventuellt framtida avtal efter resultaten Istanbul, förrän den brittiske premiärministern Boris Johnson dök upp i Kiev nästan utan förvarning.
Johnson tog med sig två enkla meddelanden till Kiev. Det första var att Putin är en krigsförbrytare*; han ska pressas, inte förhandlas med. Den andra var att även om Ukraina är villigt att skriva på avtal med Putin om garantier, så är inte det kollektiva väst det. Vi kan skriva på [ett avtal] med er [Ukraina], men inte med honom. Han kommer att lura alla i alla fall”, sammanfattade en av Selenskys nära medarbetare kärnan i Johnsons besök. Det ligger mycket mer bakom detta besök och Johnsons ord, än bara ovilja att ingå avtal med Ryssland. Johnson intog ståndpunkten att det kollektiva väst, som så sent som i februari hade föreslagit att Zelenskij skulle kapitulera och fly, nu kände på sig att Putin inte är riktigt så mäktig som de tidigare hade föreställt sig. Dessutom finns det en möjlighet att nu sätta press på honom. Och väst vill ta den.”
Neue Züricher Zeitung (NZZ) rapporterade den 12 april att den brittiska regeringen under Johnson räknar med en ukrainsk militär seger. Den konservativa ledamoten av underhuset Alicia Kearns sa: ”Vi beväpnar hellre ukrainarna till tänderna än att ge Putin en framgång.” Den brittiske utrikesministern (och senare premiärministern) Liz Truss föregav i ett huvudtal att ”seger för Ukraina (…) är ett strategiskt krav för oss alla och därför måste militärt stöd utvidgas massivt”. Guardians kolumnist Simon Jenkins varnade: ”Liz Truss riskerar att förvärra kriget i Ukraina med sina egna ambitioner.” Detta, sa han, var förmodligen den första Toryvalkampanjen ”som utkämpats vid Rysslands gränser.” Johnson och Truss vill att Zelensky ska ”fortsätta kämpa tills Ryssland är helt besegrat. De behöver en triumf i sitt proxy krig. Under tiden kan alla som inte håller med dem avfärdas som veklingar, fegisar eller Putin-anhängare. Att den här konflikten utnyttjades av Storbritannien i en kommande sjaskig ledarskapstävling är sjukt.”
Efter sitt andra besök i Kiev den 25 april 2022 sa USA:s försvarsminister Lloyd Austin att USA vill använda tillfället för att permanent försvaga Ryssland militärt och ekonomiskt, i kölvattnet av Ukrainakriget. Enligt New York Times är den amerikanska regeringen inte längre bekymrad över en kamp om kontrollen över Ukraina, utan om en kamp mot Moskva i kölvattnet av ett nytt kallt krig.
Vid mötet den 26 april 2022 i Ramstein, Rheinland-Pfalz/Tyskland, sammankallat av Austin för försvarsministrar från NATO medlemmar och andra länder, förklarade Pentagon chefen Ukrainas militära seger vara ett strategiskt mål.
Den amerikanska tidskriften ”Responsible Statecraft”, skrev den 2 september 2022:
”Hjälpte Boris Johnson till att förhindra ett fredsavtal i Ukraina? Enligt en ny artikel i Foreign Affairs kan Kiev och Moskva ha nått en preliminär överenskommelse om att avsluta kriget redan i april. Enligt flera tidigare höga amerikanska tjänstemän som vi pratade med verkade ryska och ukrainska förhandlare preliminärt ha kommit överens om konturerna av en förhandlad interimslösning i mars 2022”, skriver Fiona Hill och Angela Stent. ”Ryssland skulle dra sig tillbaka till sin position den 23 februari, då man kontrollerade en del av Donbass regionen och hela Krim, och i gengäld skulle Ukraina lova att inte söka medlemskap i Nato och istället få säkerhetsgarantier från ett antal länder. Beslutet att låta affären misslyckas sammanföll med Johnsons besök i Kiev i april, då han uppmanade Ukrainas president Zelensky att avbryta samtalen med Ryssland av två huvudsakliga skäl: Putin är omöjlig att förhandla med, och västvärlden är inte redo för ett krigsavslut.”
I den här artikeln ställde författarna frågor som har blivit allt viktigare allt eftersom kriget har fortskridit:
”Detta uppenbara avslöjande väcker några viktiga frågor: Varför ville västerländska ledare hindra Kiev från att underteckna vad som verkade vara ett bra förhandlingsavtal med Moskva? Ser de konflikten som ett proxy krig med Ryssland? Och viktigast av allt, vad skulle det krävas för att återgå till ett förhandlat resultat?”
I sitt tillkännagivande om den partiella mobiliseringen uttalade Putin den 21 september 2022 följande:
”Jag skulle vilja göra detta offentligt för första gången idag. Efter starten av den särskilda militära operationen, särskilt efter samtalen i Istanbul, uttryckte företrädarna i Kiev ganska positiva åsikter om våra förslag. Dessa förslag handlade främst om att säkerställa Rysslands säkerhet och intressen. Men en fredlig lösning passade uppenbarligen inte västvärlden, varför Kiev, efter att ha kommit överens om några kompromisser, faktiskt beordrades att ogiltigförklara alla dessa överenskommelser.”
I samband med besöket av en afrikansk fredsdelegation den 17 juni 2023, visade Putin demonstrativt för kamerorna avtalet från Istanbul, som accepterats och paraferats för en kommande folkomröstning.
SLUTSATS: EN MISSAD MÖJLIGHET
Baserat på de offentligt tillgängliga rapporterna och dokumenten är det inte bara tydligt att det fanns en seriös förhandlingsvilja från både Ukrainas och Rysslands sida i mars 2022. Tydligen kom förhandlingsparterna till och med överens om ett utkast till fördrag efter en folkomröstning. Zelenskij och Putin var redo för ett bilateralt möte för att slutföra resultatet av förhandlingarna.
Faktum är att de huvudsakliga resultaten av förhandlingarna baserades på ett förslag från Ukraina, och Zelensky stöttade dem modigt i en intervju med ryska journalister den 27 mars 2022, även efter att Nato beslutat att avstå från dessa fredsförhandlingar.
Zelenskij hade redan i förväg uttryckt liknande stöd och tecken som bevisar att det avsedda resultatet av Istanbulförhandlingarna verkligen motsvarade ukrainska intressen. Detta gör den västerländska interventionen, som förhindrade ett tidigt slut på kriget, än mer katastrofalt för Ukraina.
Rysslands ansvar för attacken, som stred mot folkrätten**, relativiseras inte av att ansvaret för de allvarliga konsekvenser som Ukrainas västerländska anhängare följde, också måste tillskrivas de stater som krävde krigets fortsättning.
Kriget har nu nått ett stadium, där ytterligare farlig upptrappning och en expansion av fientligheter endast kan förhindras genom en vapenvila. Det kan nu vara sista gången som en fredlig lösning genom förhandlingar kan uppnås. Det finns fredsförslag från Kina, Afrikanska unionen, Brasilien, Mexiko, Indonesien och ett förslag utvecklat på inbjudan av Vatikanen redan från i juni 2022. Den 3 oktober i år presenterade vi i den tyska regeringen vårt eget fredsförslag som prövade att införliva alla andra fredsförslag som lagts fram tidigare. Se Avsluta kriget med en förhandlad fred – Legitimt självförsvar och strävan efter en rättvis och varaktig fred är inte motsägelsefullt. HÄR.
Sedan de misslyckade Istanbulförhandlingarna, krigets gång och den nuvarande extremt kritiska timingen, borde vara skäl nog för ett ansvarsfullt världssamfund och FN:s medlemsländer att tänka om, och trycka på för vapenvila och fredsförhandlingar.
*Det är högst troligt att massakern i Bucha var en falsk flagg operation, skapad för att flytta fokus hos media bort från de framgångsrika fredsförhandlingarna och NATO:s vägran att låta Ukrainarna själva avgöra i en folkomröstning.
”Lavrov uttryckte en försiktig optimism angående de pågående förhandlingarna mellan Ryssland och Ukraina, och noterade att Kiev och dess västerländska anhängare nu verkar gå med på Ukrainas framtida neutrala status, utan ambitioner att gå med i NATO.”
Olika parter har alltid tolkat FN-stadgan skräddarsytt efter sina egna intressen. Ryssland ockuperar nu upp till en femtedel av Ukrainas territorium, i konflikt med den ukrainska regeringen, och västvärlden har starkt fördömt Ryssland för att ha ”brutit mot internationell lag”, samtidigt måste vi erkänna att USA från 2015 har ockuperat upp till en tredjedel av Syrien, i konflikten med den syriska regeringen. Men i det senare fallet har det inte förekommit någon västerländsk kritik av USA:s ”brott mot internationell lag”.
Israel har ockuperat ännu större delar av palestinskt territorium sedan 1967, men inget västerländskt land har gått in i konflikten genom att ge massivt militärt stöd till det palestinska folket. Ingen politisk ledare i väst har på allvar ifrågasatt israelernas rätt att ockupera andras land. Det är helt klart att internationell lag har använts som ett politiskt instrument anpassat efter vissa intressen.
När vi diskuterar Rysslands invasion av Ukraina och om den bryter mot internationell lag, måste vi fråga oss: vilka intressen som ligger bakom det ena eller det andra argumentet? Vi måste titta på både internationell sedvanerätt och den exakta formuleringen av FN-stadgan, och vi måste titta på de olika tolkningarna. Vi måste också titta på vad vi anser vara moraliskt acceptabelt, vilket inte nödvändigtvis är detsamma som vad som är juridiskt tillåtet enligt internationell lag, och vi kan inte bara åsidosätta och stryka de ryska argumenten. Vi måste gå djupt in i den ryska analysen. Att ignorera deras argumentation skulle bara vara ett recept på konfliktupptrappning och ett tredje världskrig. Den här artikeln kommer att titta på de ryska och västerländska tolkningarna av konflikten och försöka ta reda på vilken tolkning som är mer i harmoni med internationell lag och FN-stadgan.
Alla krig är brutala även defensiva, tusentals och i fallet Ukraina hundratusentals människor dödas på slagfältet. Det är svårt att motivera en sådan brutalitet trots att dessa handlingar kan vara lagliga enligt FN-stadgan. Vi måste diskutera både brutaliteten i ett specifikt krig, såväl som avsikterna bakom kriget. Åklagaren vid Nürnbergrättegångarna Benjamin Ferencz, sa: ”Ett brott mot freden [ett angreppskrig] är i sig det värsta av alla brott”. Det råder ingen tvekan om allvaret i dessa brott, men vem bär ansvaret? I vilken utsträckning är ett militärt ingripande strängt taget en ”aggressionshandling”, ett ”fredsbrott”? I vilken utsträckning är det en ”hämnd” av tidigare brott? Och i vilken utsträckning lanseras en sådan intervention av att en skådespelare ”knuffas in i ett hörn”? Internationell lag ska hantera dessa svårigheter, men för att vara tydlig: hämnd kan inte vara ”vårt mål”, som Ferencz sa.
I USA har många juridiska forskare stött en ”vid” definition av internationell lag, delvis för att USA är en kärnvapenmakt som har ”legitima intressen” som skiljer sig från mindre staters, som att kunna skydda sina egna strategiska kärnvapen, men också för att USA vid flera tillfällen velat motivera militära hot och invasioner som knappast kan sägas ha varit i enlighet med FN-stadgan. När det gäller Rysslands invasion av Ukraina har USA dock föredragit en ”snäv” definition för att undergräva den ryska legitimiteten.
Ryssland har å andra sidan valt att medvetet använda sig av amerikanska argument, som USA mer eller mindre framgångsrikt har använt tidigare. Många européer har dock valt en ”snäv” tolkning av internationell rätt, medan deras politiska ledare kan ha ställt sig bakom en ”vidare” definition, när det passar dem, men inte när det gäller Ryssland.
Den amerikanska neokonservativa eliten hävdar dock att de går i spetsen för en global strid, ett pågående ”politiskt krig” riktat mot stater som Ryssland och Kina. En sådan krigföring mot andra skulle strängt taget vara ett brott mot internationell lag och mot FN-stadgan. Det finns verkligen ingen konsensus. Vi måste titta på varje enskild militär operation för att avgöra om den strider mot internationell lag eller inte.
Internationell lag (FN-stadgan artikel 2; 4) innehåller ett absolut förbud mot att invadera andra stater. Likaså är det absolut förbjudet att hota med våld, säger Geir Ulfstein den norske forskaren på internationell lag. Många i Europa ser detta som oproblematiskt. Men vad händer om hotet om våld är så allvarligt att den hotade staten inte har något annat alternativ än att anfalla i självförsvar?
Kärnvapen är förvisso ett hot mot den andra sidan, och Internationella domstolen (ICJ) drog slutsatsen att ”hot om/eller användning av kärnvapen i allmänhet skulle strida mot internationell lag” men är möjligen lagligt när ”en stats överlevnad står på spel”. Men ändå har kärnvapenavskräckning [M.A.D.] utvecklats till ett system av hot som sägs ge säkerhet till de enskilda staterna. Även om dessa hot strängt taget skulle vara olagliga enligt internationell lag, kan vi åtminstone försöka minska det omedelbara hotet mot de andra genom att undvika framskjutna utplaceringar. Sådana utplaceringar är hotfulla – och ofta avsedda att vara hotfulla. Dessa vapen kan till och med betraktas som ett ”existentiellt hot” mot den andra stormakten. Den sistnämnda staten kan då ställas inför ett överväldigande hot, ett val att angripa först – att attackera förebyggande – eller att ge upp varje reell möjlighet att försvara sin egna stat.
Norge var fullt medvetet om denna utmaning för sitt gränsfylke till Sovjetunionen (Finnmarken), det visar Norges politik från 1949, Norges kärnvapenpolitik och baspolitik. Amerikanska styrkor i norra Norge och amerikanska baser i Norge skulle uppfattas som ett direkt hot mot de sovjetiska strategiska militärbaserna på Kolahalvön. I händelse av en spänd situation skulle sådana styrkor öka risken för ett ryskt förebyggande anfall mot Norge (för att förebygga ett amerikanskt anfall). De nordiska länderna har därför historiskt sett tagit detta problem på största allvar. De etablerade en ”neutral” buffertzon eller en ”zon med låg spänning” mellan öst och väst. Men från och med 2022 har Finland och Sverige valt att överge sin neutralitet och efter ett parlamentariskt beslut i juni 2022 har Norge i praktiken accepterat fyra amerikanska baser i Norge (tre flygbaser och en flottbas). På så sätt har de nordiska länderna övergett sin traditionella avspänningspolitik. Detta är ett radikalt avslut av nordisk politik sedan kalla kriget.
När Ryssland föreslog liknande ”nordiska” restriktioner för sina grannar i väst med neutralitet för Ukraina den 17 december 2021, och med något av ”norska” restriktioner för kärnvapen och utländska baser för Polen och andra centraleuropeiska stater, ville Norges tidigare premiärminister, och Natos nuvarande generalsekreterare Jens Stoltenberg inte ens diskutera saken.
Professor Jeffrey Sachs vid Columbia University kontaktade Vita huset och sa ”det kommer att bli krig om inte USA inleder diplomatiska samtal med president Putin om denna fråga om Natos utvidgning. Jag fick höra att USA aldrig kommer att göra det. Det är inte på agendan. Och […] nu har vi ett krig som är utomordentligt farligt.” ”USA förkastade all diplomati”. Det är en ”anmärkningsvärd hybris”, sa Sachs. En stats säkerhet kan inte upprättas på bekostnad av andras säkerhet. Men Jens Stoltenberg sa att vilket land som helst har friheten att gå med i Nato och kan fritt att bestämma vilka vapen dessa länder vill ha på sina territorium.
Med andra ord, talar vi om två helt olika syn på europeisk säkerhet, och det är i grunden vad det nuvarande kriget i Ukraina handlar om.
Låt oss först titta på de första raderna i FN-stadgan. Kapitel 1 (artikel 1) börjar med:
”Förenta Nationernas syften är: (1) Att upprätthålla internationell fred och säkerhet, och för detta ändamål: att vidta effektiva kollektiva åtgärder för att förebygga och undanröja hot mot freden och för att undertrycka aggressionshandlingar eller andra kränkningar av freden och att med fredliga medel och i enlighet med principerna för rättvisa och internationell rätt åstadkomma justering, eller lösning av internationella tvister, eller situationer som kan leda till ett brott mot freden; (2) Att utveckla vänskapliga relationer mellan nationer, baserade på respekt för principen om lika rättigheter och folkens självbestämmande, och att vidta andra lämpliga åtgärder för att stärka den universella freden; [… artikel 2. FN] ska agera i enlighet med följande principer. … Alla medlemmar ska i sina internationella förbindelser avstå från hot eller användning av våld mot någon stats territoriella integritet eller politiska oberoende”.
FN stadgan talar om att upprätthålla ”internationell fred”, ”avlägsnande av hot mot freden”, om ”brott mot freden” och att ”utveckla vänskapliga relationer mellan nationer”. Varje nation bör avstå från både ”hot” med våld och ”användning av våld” mot den andra, men varje nation har också rätt till ”individuellt och kollektivt självförsvar om en väpnad attack inträffar […] fram till säkerhetsrådet har vidtagit nödvändiga åtgärder” (art. 51).
FN stadgan talar här i allmänna termer och man kan argumentera för olika tolkningar. Men språket i stadgan pekar på vikten av att ”upprätthålla fred” och ”vänliga förbindelser”, inte om rätten att undergräva en rivals stabilitet. FN-stadgan handlar inte bara om att skydda varje stats suveränitet utan också om att avstå från hot och handlingar som hotar andra stater.
Dock måste också moderna vapensystem, särskilt kärnvapen, beaktas. Under överskådlig framtid måste vi acceptera kärnvapenavskräckningens roll som ett hot mot andra stater och följaktligen som ett brott mot FN-stadgan, men vi kan minska det omedelbara hotet och effekterna av sådana kränkningar genom att undvika framskjutna och därmed provocerande utplaceringar.
President Putin talar till nationen den 21 februari 2022 efter Rysslands erkännande av republikerna Donetsk och Lugansk
2. Vilka var de ryska målen?
Utgångspunkten för många människor i väst, är att Ryssland med sin invasion har försökt och fortfarande försöker erövra Ukraina. De säger att kriget är ett krig som Ryssland självt är ansvarigt för, ”a war of choice”, för att citera USA:s ordförande för Joint Chiefs of Staff Mark Milley.
Vladimir Putin, å andra sidan, beskriver kriget som ”existentiellt”. I Ryssland uppfattas västerländska vapen i Ukraina nära Moskva som ett ”existentiellt hot”, som kan kräva en attack i ”självförsvar”, på samma sätt som de sovjetiska missilerna på Kuba uppfattades av USA 1962.
Detta ryska uttalande har ofta beskrivits som ”propaganda” i väst, men amerikansk försvarsunderrättelsetjänst har också sagt att detta ryska påstående är uppriktigt. Direktör för U.S. Defense Intelligence Agency (DIA) generallöjtnant Vincent Stewart sa till kongressen (december 2015) att: ”Kremlin är övertygat om att USA lägger grunden för ett regimskifte i Ryssland. Den fällande domen förstärktes ytterligare av händelserna i Ukraina. Moskva ser USA som den kritiska drivkraften bakom krisen i Ukraina, och anser att störtandet av den tidigare ukrainske presidenten Viktor Janukovitj är det senaste steget i ett sedan länge etablerat mönster av USA:s orkestrerade regimförändringsarbete.” (Kongressrapporten, citerad av Ray McGovern, 2023). Putins förståelse av hotet som ”existentiellt” ifrågasattes inte av DIA.
Moskvas uppfattningar är avgörande för varför Ryssland gick in i Ukraina med våld. Ryskt territorium har inte förändrats på något väsentligt sätt sedan 1700-talet. Ryssland har inte utökat sitt territorium mycket annorlunda än USA som utökade sitt territorium med mer än en tredjedel på 1800-talet. Erfarenheterna av västerländska arméer som invaderar Ryssland från Karl XII:s tid på 1700-talet, Napoleon på 1800-talet och Adolf Hitler och nazisterna på 1900-talet har varit bildande för den ryska förståelsen av västvärlden. De ryska ledarna är övertygade om att denna expansionspolitik fortfarande dominerar i väst under fasaden av liberalism och internationell lag som illustreras av USA:s försvarsminister (senare vicepresident) Richard Cheneys insats 1991, inte bara för Sovjetunionens upplösning utan också för upplösningen av Ryssland som stat, som omtalas av tidigare chefen för Central Intelligence (CIA) Robert Gates 2016. De ryska ledarna är övertygade om att USA:s politik för Ukraina från 2008 (när NATO erbjuder medlemskap), tillsammans med händelserna 2014 , och med en militär uppbyggnad från 2016 handlar det inte i första hand om Ukraina, utan är en förberedelse för en attack mot Ryssland. I Ryssland har Vladimir Putin kritiserats för att ha agerat för sent. Kriget i Ukraina anses vara ett existentiellt krig, också av Putin. Men hur vet vi om detta ”existentiella krig” inte också lanserades med avsikten att ”erövra” ukrainskt territorium? Är detta krig bara en attack i ”självförsvar”? Här måste vi fråga oss om det finns objektiva kriterier för att avgöra vad som är korrekt.
Vi vet hur stora militära styrkor som anses nödvändigt för att ockupera ett främmande land. Ryssarna har verkligen ingen illusion om den ukrainsktalande befolkningen i västra Ukraina och deras historiska antipatier mot ryssarna. Vi vet också att Ryssland gick in i Ukraina med 170-180 tusen man totalt (Mark Milley) inklusive logistikpersonal. I i februari 2022 rapporterade USA 130 tusen soldater (CNN), medan ett försök att ockupera Ukraina skulle kräva många gånger större styrka. Enligt västerländsk militärteori skulle en ockupation kräva minst en man per 50 invånare. Med Ukrainas befolkning på 44 miljoner vid tiden, skulle detta kräva en styrka på nära en miljon soldater, det vill säga mer än 5-8 gånger den styrka som Ryssland använde för att gå in i Ukraina den 24 februari 2022. Men Ryssland skulle nästan säkert välja att verkligen vara på den säkra sidan. När Moskva ockuperade Tjeckoslovakien 1968 använde de en styrka som var mer än 10 gånger så stor per capita. Och när Nazityskland ockuperade Norge fanns det under lång tid en tysk styrka på mer än 300 000 man, ungefär en man per var 10:e norrman. Om Ryssland hade haft för avsikt att erövra Ukraina hade det med största sannolikhet gått in med en styrka som är minst tio gånger så stor eller med 1,5 – 2 miljoner man.
Att en ockupation skulle ha krävt en så stor styrka, var något de ryska militärplanerarna borde veta. De nuvarande ryska ledarna har också erfarenhet från 1980-talet. Moskvas försök att kontrollera länder som Polen och Afghanistan visade sig omöjliga. Utifrån rent objektiva kriterier kan vi säga att den ryska styrkan som gick in i Ukraina inte på något sätt hade kapacitet att erövra landet. Den ryska ledningens erfarenheter tyder dessutom knappast på att den var intresserad av en sådan erövring. Möjligen hade den ryska styrkan dock kapacitet att skydda östra Ukraina, de rysktalande Donetsk och Lugansk, från en attack från Kiev. Åtminstone det kan ha varit meningen. OSSE:s siffror visar att Kiev inledde en massiv artillerield attack mot dessa områden i mitten av februari. En väst-ukrainsk attack mot Donbass hade förberetts i flera år. I februari 2022 skulle man kunna tänka sig att tiotusentals ryssar och rysktalande skulle dödas i den förestående attacken, vilket jag återkommer till nedan.
Detta kräver sin förklaring. Det finns många påståenden om att Ryssland hade utplacerat styrkor i östra Ukraina, i Donbass 2014. Jacques Baud den tidigare Nato-representanten skriver (i sin bok ”Operation Z” 2022) att:
”En resolution som antogs av Europaparlamentet i september 2014 talade om ett ”direkt militärt ingripande”, ett brott mot vapenvilan ”av i första hand reguljära ryska trupper”, och att Ryssland hade ”en stark militär närvaro på ukrainskt territorium”.
Detta var uppenbarligen falskt: anklagelserna kom från den polska underrättelsetjänsten, men de bekräftades aldrig av OSSE:s observatörer. President Petro Porosjenko hävdade att Ryssland hade gått in i Ukraina med ”200 000 man”, men inga ryska trupper observerades någonsin. I januari 2015 bekräftade Ukrainas generalstabschef, general Viktor Muzhenko att det inte fanns några ryska trupper i Ukraina och att endast några ryska frivilliga hade observerats. Hans påstående bekräftades i oktober 2015 av general Vasyl Hrytsak, chef för Ukrainas säkerhetstjänst (SBU), som sa att sedan starten av striderna i östra Ukraina hade endast 56 ryska soldater observerats. […] OSSE hade inte gjort några observationer som bekräftar ryska trupper i Ukraina. [OSSE sade att] den militära utrustning som användes av rebellerna ofta var densamma som användes av den ukrainska armén, eftersom rebellerna tog över [de avhoppade styrkornas] utrustning.”
Vladimir Putin hade 2014 gått med på att ge visst ryskt stöd till Donetsk och Lugansk, men han hade avvisat de två republikernas önskemål om en rysk intervention för att skydda dem. Påståenden i väst om att ryska trupper då hade invaderat Ukraina var ren propaganda. Putin hade gett Donetsk och Lugansk den kalla handen. På den tiden hade Ukraina ingen professionell armé. Om Ryssland hade velat erövra Ukraina hade Ryssland kunnat göra det, och detta bekräftas nu både amerikanska arméns tjänstemän och representanter för den ukrainska armén (se nedan).
Istället accepterade Putin Minskavtalet som erkänner östra Ukraina som en del av staten Ukraina, trots de vädjanden om skydd som republikerna Donetsk och Lugansk hade riktat till honom. Till skillnad från vissa ryska generaler och stora delar av befolkningen i östra Ukraina, ville Putin att östra Ukraina skulle fortsätta att vara en del av staten Ukraina. Putin gick inte in med ryska styrkor trots att Kiev dödade tusentals ryssar eller rysktalande i östra Ukraina. Putin hade ingen ambition att erövra Ukraina, inte ens det rysktalande östra Ukraina. Putin hoppades att den betydande rysktalande befolkningen i öst skulle kunna neutralisera den väst-ukrainska extremismen. De rysktalande var ingen liten minoritet. De hade vunnit presidentvalet 2010 med Viktor Janukovitj (som var från Donetsk) och 2019 valdes Volodymyr Zelensky till president med stöd från ryssarna, efter att ha lovat en fredlig lösning för östra Ukraina i enlighet med Minskavtalet. Vladimir Putins stöd för Minskavtalet motbevisar definitivt påståendet att han ville erövra eller ockupera Ukraina.
På dagen för invasionen den 24 februari, sa Putin i sitt tal: ”Det är inte vår plan att ockupera det ukrainska territoriet”. Inte heller fanns det något i Putins tal som antydde att han hade för avsikt att, eller hade ett intresse av att ockupera Ukraina. Sådana påståenden är en del av propagandakampanjen – propaganda som nu dominerar de västerländska medierna. Inledningsvis försökte Ryssland omringa Kiev för att tvinga ledningen att acceptera förhandlingar, och för att binda upp stora ukrainska styrkor för att underlätta striderna i öster. Ryssarna visste också att det skulle bli svårt att attackera de befästa ukrainska styrkorna från öster. Ukraina byggde under flera år befästningar som gick genom de två östra republikerna. Ukraina hade från januari 2022 utplacerat 120 000 soldater, redo att erövra Donetsk och Lugansk (se nedan).
Ryssland visste också att de skulle behöva attackera dessa från norr och söder, men de underskattade troligen Ukrainas krigsförberedelser och USA:s stöd. USA kunde följa allt från satellit. Detta gjorde att de ukrainska styrkorna var bättre förberedda för den ryska invasionen, än vad de ryska soldaterna själva var. Ukraina lät ryssarna gå in nära Kiev och sedan överföll de dem. Men den överlägsna ryska eldkraften tvingade Ukraina att på flera områden dra sig tillbaka. Efter framstegen i [Istanbul] förhandlingarna i mars 2022 sa Ryssland att man som en ”gest av välvilja” skulle lämna området kring Kiev, vilket man också gjorde. Moskva försökte undvika förluster. Ingenting tydde på att Ryssland vid den tiden var intresserade av att ockupera dessa territorier. Ryssarna ville snarare garantera säkerheten i Donetsk och Lugansk.
Men om den ryska invasionen inte handlade om erövringen av Ukraina, en återerövring av det ryska imperiet, eller av Sovjetunionen, måste vi fråga oss vad det var som utlöste den ryska invasionen.
Toppmötet i Washington 1 juni 1990 med president Mikhail Gorbatjov och president George H.W. Bush, och utrikesminister James Baker till höger (Foto: George H.W. Bush Presidential Library).
I februari 1990 sa USA:s utrikesminister James Baker: ”varken presidenten [Bush] eller jag har för avsikt att utvinna några ensidiga fördelar från de processer som äger rum.” Och han sa: ”Om vi upprätthåller en närvaro i ett [enat] Tyskland som är en del av Nato, skulle det inte bli någon förlängning av Natos jurisdiktion för Natos styrkor en tum österut”. Mikhail Gorbatjov tillade: ”Varje utvidgning av Natos zon skulle sannerligen vara oacceptabel”, och det ”säger sig självt att en breddning av Nato-zonen inte är acceptabel”, sa han. Baker svarade: ”Vi håller med om det”. Baker skrev följande dag till Tysklands förbundskansler Kohl och sa: ”Underförstått kan NATO i dess nuvarande zon vara acceptabelt”. Kohl sa till Gorbatjov att ”NATO borde inte utvidga sin verksamhetssfär.” President Mitterrand ville avskaffa både Warszawapakten och Nato, men Helmut Kohls utrikesminister Hans-Dietrich Genscher sa: ”Vi vill inte utvidga Natos territorium, men vi vill inte lämna Nato”. Det är vad de alla sa till Gorbatjov.
Genscher sa samma dag till Storbritanniens utrikesminister Douglas Hurd: ”Polen borde inte kunna lämna Warszawapakten för att sedan gå med i Nato”. ”Ryssarna måste ha några försäkringar”. ”Vi vill inte expandera österut”. Baker upprepade Genschers ord. Nato skulle inte expandera: ”inte en tum av Natos nuvarande militära jurisdiktion kommer att spridas i östlig riktning”. Detta var en förutsättning för ett tyskt återförenande, och för det sovjetiska tillbakadragandet av 350 000 man från Östtyskland och för att slutligen upplösa Warszawapakten 1991. I mars 1991, när polackerna hade talat om NATO-medlemskap, sa den brittiske premiärministern John Major. till Gorbatjov och till den sovjetiske försvarsministern Dmitrij Jazov: ”Inget sådant kommer att hända”. Det kommer inte att bli något medlemskap för dessa länder. Natos generalsekreterare Manfred Wörner sa i juli 1991: ”Vi bör inte tillåta […] isoleringen av Sovjetunionen från den Europeiska gemenskapen,” och ”Wörner betonade att Natos råd och han är emot utvidgningen av Nato (13 av 16 NATO) medlemmar stöder denna synpunkt). Redan i maj 1990 sa han i ett tal publicerat av Nato:
”Själva det faktum att vi är redo att inte sätta ut NATO-trupper utanför förbundsrepublikens territorium ger Sovjetunionen fasta säkerhetsgarantier.”
När Boris Jeltsin utmanövrerade Mikhail Gorbatjov i december 1991 fick USA en rysk ledare, som stod i skuld till amerikanerna (CIA-underrättelsetjänsten hade stött Jeltsin i den ryska maktkampen 1991, med president Bushs godkännande). Men Jeltsin var fortfarande emot varje Nato-utvidgning. Han hävdade 1993 att det tyska föreningsfördraget uteslöt Natos expansion. För president Jeltsin skulle en Nato-utvidgning bara leda till ”förnedring”. President Bill Clinton sa 1995: ”Jag kommer inte att stödja någon förändring som undergräver Rysslands säkerhet eller ånyo delar Europa”. Men beslutet om Natos utvidgning hade fattats redan 1993. Ett avklassificerat ryskt dokument från 1995, säger att Natos expansion skulle (1) hota den ryska säkerheten, (2) undergräva idén om en inkluderande europeisk säkerhet som Gorbatjov och Jeltsin båda eftersträvade, och (3) dra en ny linje över Europa.
Ambassadör George Kennan skaparen av NATO:s inneslutningsstrategi, beskrev (1996) USA:s förslag om NATO:s utvidgning som ett misstag av ”episka proportioner”, ”det mest ödesdigra misstaget i USA:s politik”. USA:s försvarsminister William Perry (1994-97) ”motsatte sig” (1997) expansionen. Det var förödmjukande för Ryssland, och Perry tillade 2017: ”Anledningen till att Putin är så populär i Ryssland idag är att han har låtit Ryssland stå upp som en stormakt för att komma över denna förnedring”. Till och med dåvarande CIA-direktören Robert Gates (1991-93; och senare försvarssekreterare) sa år 2000 att han var orolig över konsekvenserna av att ”pressa vidare med Natos expansion österut, när Gorbatjov och andra, blev förledda att tro att det inte skulle hända”.
Nya böcker och artiklar har konstaterat att inga löften till Gorbatjov någonsin gjordes. Tidigare USA:s ambassadör i Ukraina Steven Pifer hävdade i en artikel 2014 för Brookings Institution att Gorbatjov i en intervju hade sagt att det inte hade kommit några löften till honom och att ”ämnet ”NATO-expansion” inte alls diskuterades”. Bakers ”Not one inch” handlade om att expandera NATO österut till Östtyskland, sa Pifer, men Pifer-citatet ger oss inte den sanna bilden. Gorbatjov säger ett par rader längre ner i samma intervju:
”Det avgörande beslutet för USA och dess allierade att expandera Nato i österut togs 1993. Jag kallade detta ett stort misstag från första början. Det var definitivt ett brott mot andan i de uttalanden och försäkringar som gjordes till oss 1990.”
I likhet med Pifer hävdade Yale-historikern Mary Elise Sarotte att Genscher och Baker hade ”spekulerat” i att inte flytta NATO österut ”och trott att det skulle kunna göra det tyska enandet mer tolerabelt för Moskva”. Men vad Baker, Genscher och andra ledare tyckte spelar ingen roll. Det viktiga är vad de sa till Gorbatjov, och deras löften är väl dokumenterade av mötesprotokoll och i andra register i National Security Archive i Washington. Sarotte säger: ”i slutet av februari [1990 … insisterade president Bush] på att utrikesministern [Baker] skulle sluta använda sådana fraser [‘Inte en tum’]”, men både Bush och Baker talade fortfarande om en alleuropeisk process och ett ”europeiskt hem” som skulle förutsätta ett Europa där Nato inte expanderade österut för att dela Europa. Ett dokument (från 6 mars 1991) visar hur alla fyra västmakterna var överens om att NATO-medlemskap för de centraleuropeiska staterna skulle vara ”oacceptabelt”:
”Säkerhet i Central- och Östeuropa – Sammanfattning: […] Allmän överenskommelse om att medlemskap i Nato och säkerhetsgarantier är oacceptabelt. […] Vi gjorde det klart under 2+4-förhandlingarna att vi inte skulle utvidga NATO bortom Elbe. Vi kunde därför inte erbjuda Polen och de andra, ett medlemskap i Nato. [Representanten för U.S.A. Raymond Seitz bekräftade under detta möte att väst gjorde det klart för sovjeterna:] Nato bör varken formellt eller informellt expandera mot öster.”
Dokumentet hittades 2022 av Wilson Center-historikern Joshua Shifrinson i British National Archives. I en artikel i International Security 2016 visade han hur Baker talade om att inte expandera Nato och om paneuropeiska institutioner, medan USA:s nationella säkerhetsrådgivare Brent Scowcroft (formellt assistent till presidenten för nationella säkerhetsfrågor) bad Bush redan i december 1989 att säkerställa ”att ett återförenat Tyskland bibehöll sina band till Nato” samtidigt som det underlättade ”en mycket mer robust och konstruktiv amerikansk roll i Europas centrum”. USA borde placera sig ”mellan Tyskland och Ryssland i Centraleuropa”. USA borde följaktligen utöka NATO till Polen och de andra, medan Baker sa motsatsen till Gorbatjov. Baker sa också till Gorbatjov att ESK (från 1995 OSSE) var ”en viktig hörnsten i det nya Europa”, medan han privat varnade Scowcroft och Bush och sa att den ”verkliga risken för Nato är ESK”. President Bush framstod som den tvåsidiga Janus, som samarbetade nära med Gorbatjov på en taktisk nivå samtidigt som han faktiskt tvingade sovjeterna att dra sig tillbaka på en strategisk nivå. Bush visade respekt för Gorbatjov och Gorbatjov uttryckte sitt uppriktiga förtroende för Bush, medan CIA med Bushs godkännande stödde Boris Jeltsin i hans maktkamp mot Gorbatjov. När Jeltsin och hans ukrainska och vitryska kollegor hade tagit beslutet att avskaffa Sovjetunionen, ringde Jeltsin inte Gorbatjov för att berätta för honom att han var president för ingenting, han ringde president Bush för att berätta nyheterna för honom. President Bushs löften till Gorbatjov var inget annat än bedrägeri. Shifrinson drar slutsatsen ”att USA utnyttjade sovjetiska svagheter trots att de presenterade en kooperativ fasad”, särskilt inför Gorbatjov. Denna ”kooperativa fasad” var det som blev över från Matlocks politiska agenda för president Reagan. Bushadministrationen övertygade Gorbatjov genom att lägga fram ett antal muntliga åtaganden, samtidigt som de inte hade för avsikt att leva upp till dessa åtaganden.
”Efter fullbordandet av tillbakadragandet av de sovjetiska väpnade styrkorna från [Östtyskland]. … kommer inte [Utländska]väpnade styrkor och kärnvapen eller deras bärare att vara stationerade i den delen av Tyskland eller vara utplacerade där”.
Fördraget säger tydligt att det inte ska vara några styrkor från andra Nato-länder i det forna Östtyskland, och uppenbarligen skulle Moskva då aldrig acceptera någon utplacering av sådana styrkor längre österut, österut från Tyskland i ”Polen och de andra”. Det var uteslutet, och det rådde en tydlig enighet bland alla deltagarna. Följaktligen ”diskuterades inte ämnet NATO expansion”, som Gorbatjov sa 2014, eftersom det inte fanns någon oenighet.
1993 sa Boris Jeltsin att ”andan” i fördraget ”utesluter möjligheten att utvidga Nato-zonen åt öster”, och de muntliga åtaganden som de västerländska ledarna gav Gorbatjov 1990-91 skulle ha fått honom att tro att det fanns ett samförstånd, och minst lika viktigt: dokumenterade muntliga åtaganden mellan statsledare är också juridiskt bindande.
Sovjets generalsekreterare Nikita Chrusjtjov och president John F. Kennedy i Wien 1961 (Foto: John F. Kennedy Presidential Library).
4. Muntliga åtaganden i internationell lag och begäran om en buffertzon
Själva kärnan i den fråga som diskuterats ovan är den juridiska rollen för muntliga eller verbala åtaganden. Under Kubakrisen var president John F. Kennedys avtal med den sovjetiska ledaren Nikita Chrusjtjov ett muntligt avtal. Sovjeterna accepterade att dra tillbaka sina missiler från Kuba om USA drog tillbaka sina missiler från Turkiet (och Italien). Sådana muntliga överenskommelser mellan politiska ledare anses vara juridiskt bindande. FN:s ”definition av nyckeltermer” säger:
”Å ena sidan definierar [Wienkonventionen från 1969 om traktaträtten] fördrag som ”internationella avtal” […]. Å andra sidan använder den termen ”internationella avtal” för instrument som inte uppfyller dess definition av ”fördrag”. Dess artikel 3 hänvisar också till ”internationella avtal som inte är i skriftlig form”. Även om sådana muntliga överenskommelser kan vara sällsynta kan de ha samma bindande kraft som ett fördrag, beroende på parternas avsikt. Ett exempel på en muntlig överenskommelse kan vara ett löfte från en stats utrikesminister till sin motpart i en annan stat.”
Flera författare hänvisar till ”the East Greenland Case”. I protokollet från Norges utrikesminister Nils Claus Ihlen 1919 står det att han, efter en dansk begäran, informerade sin danska motsvarighet om att den norska regeringen inte skulle invända mot dansk suveränitet över östra Grönland [”Inte göra några svårigheter med att lösa denna fråga” ]. Ihlens skriftliga anteckning om sitt muntliga löfte övertygade den Permanenta domstolen för internationell rätt 1933 (14 år senare) att detta muntliga uttalande var bindande för Norge (Norge måste erkänna dansk suveränitet över ett territorium större än Norge självt). Permanent Court of International Justice fann att ett muntligt löfte är lika bindande för de två staterna som ett skriftligt fördrag. För dansk sida var problemet att frambringa skriftliga bevis, för att stödja detta muntliga åtagande, och i det här fallet fanns anteckningar från den norske utrikesministern som bekräftade att ett muntligt löfte hade givits, vilket också blev avgörande för internationella rättsskiparen.
”För sin del gjorde folkrättskommissionen klart [1962] att trots uteslutningen av tysta överenskommelser från räckvidden för dess kodifiering av fördragslagen, hade den inte några avsikter att förneka den juridiska kraften hos muntliga överenskommelser vara i överensstämmelse med internationell rätt”.
American Society of International Law uttalade 1997 att; ”i enlighet med internationell sedvanerätt är muntliga överenskommelser inte mindre bindande [än ett formellt fördrag], även om deras villkor kanske inte är tveklöst mottagliga som bevis.” Den amerikanska senaten skriver i ”Treaties and other International Agreements”, (Förberedd för kommittén för utrikesrelationer) januari 2001:
”[Wien-]konventionens definition av ett fördrag inkluderar inte muntliga överenskommelser (artikel 2) även om definitionen enligt konventionen inte ska påverka den rättsliga kraften för sådana avtal (artikel 3(a)). […] om ett uttalande görs muntligt eller skriftligt gör ingen väsentlig skillnad. […] Enligt internationell sedvanerätt är muntliga avtal lika bindande som skriftliga.”
Detta betyder att Natos expansion till Polen och till andra centraleuropeiska stater 1999 och vidare 2004, juridiskt sett var ett ”fredsbrott”. Nato-expansionen bröt mot de muntliga löften som gavs till Gorbatjov och med tanke på den globala effekten av denna USA/NATO-policy var det ett stort brott mot internationell lag.
Länder i Centraleuropa hade naturligtvis rätt att uttrycka sitt intresse för att gå med i Nato efter många år av sovjetisk dominans, men Nato skulle också behöva överväga konsekvenserna av att undanta nya medlemmar, och till Moskva skulle en Nato-utvidgning österut definitivt förstås som ”en aggressiv handling”, en territoriell expansion av de amerikanska militärstyrkorna på Rysslands bekostnad. Men objektivt sett var det, som visats ovan, ett stort brott mot internationell rätt.
Problemet är om denna kränkning skulle ge Ryssland den lagliga rätten att ingripa i ”självförsvar” för att förhindra USA:s territoriella expansion? 1962 [vid Kuba krisen] höll Chrusjtjov och Kennedy sin del av uppgörelsen och om Chrusjtjov inte hade gjort det hade det mycket troligt varit ett krig. Men på 1990-talet, efter att Ryssland drog tillbaka sina styrkor från Östtyskland, började USA att utvidga Nato och vägrade att hålla USA:s löften. Betyder detta att Moskva efteråt hade den formella rätten att flytta hundratusentals trupper tillbaka till Centraleuropa? Skulle det ha varit ett proportionerligt ryskt svar?
De juridiska personerna i FN-stadgan är ”suveräna stater”. Stadgan anger i artikel 2.4 att stater ska avstå från ”hotet” om våld och ”användning av våld mot den territoriella integriteten” eller ”någon stats oberoende”. Och Natos expansion har definitivt uppfattats som hotande mot Ryssland. Ryssland protesterade redan från mitten av 1990-talet mot västerländska förslag om Natos expansion till Centraleuropa. Jag varnade själv för konsekvenserna i tidskriften Security Dialogue 1995. Jag lyssnade också till Rysslands utrikesminister Jevgenij Primakovs kritik av västerländska löftesbrott under sin föreläsning i Oslo 1997. Primakov hade från 1996 samlat in ett antal västerländska försäkringar som sade att om Nato gick vidare med sin expansion österut, skulle detta strida mot ”andan” i fördraget om det tyska enandet . Det skulle vara ett hot mot den ryska säkerheten. Europa skulle glida in i en konfrontation. Ryssland protesterade starkt, inte minst när den första poolen av länder inkluderades 1999 och när den andra poolen antogs 2004. Det spelar ingen roll vad vi [i Väst] tycker så länge Ryssland betraktar Nato som ett hot.
Enligt USA:s dåvarande ambassadör i Moskva 2008, nuvarande CIA-direktör William Burns, sa alla aktörer i Ryssland, inte bara Vladimir Putin, att NATO-medlemskapet för Ukraina var en ”röd linje”. Tysklands förbundskansler Angela Merkel sa: ”Jag var väldigt säker på […] att Putin inte bara skulle låta det hända. Ur hans perspektiv skulle en expansion av Nato till Ukraina vara ”en krigsförklaring”. Att ta in Ukraina i Nato var totalt oacceptabelt. Och som Burns uttryckte det 2008, i ett telegram till sin utrikesminister Condoleezza Rice i Washington med rubriken ”Njet Means Njet”; ”Den klarast lysande av alla röda linjer, av Rysslands NATO Enlargement Red Lines”. Vidare skrev Ambassadör Burns i telegrammet att utrikesminister Sergey Lavrov såg Natos utvidgning till Ukraina som ett ”potentiellt militärt hot”. Ryssarna sa att det skulle öppna för ett ukrainskt inbördeskrig mellan öst och väst och en möjlig rysk intervention för att rädda den rysktalande befolkningen i öst. Det skulle ”ställa USA och Ryssland i en klassisk konfrontationsställning”, sa han.
Washingtoneliten visste att ett ukrainskt inträde i Nato med största säkert skulle leda till krig. Det hade ingenting att göra med vem som var ansvarig i Moskva. När Putin nu talar om kriget som ”existentiellt”, beror det på att Ukraina var på väg att bli ett amerikanskt militärt brohuvud som når nästan till Moskva. USA skulle nu kunna slå till mot ”hjärtat av Ryssland”. Det är som att sydöstra USA med Texas, Louisiana, Florida, Georgia, Mississippi och Alabama hade blivit självständiga stater fullt beväpnade av Ryssland. Washington skulle aldrig acceptera något sådant.
Land efter land har nu fått NATO-medlemskap och amerikanska militära anläggningar. USA sa i många år att Natos utvidgning inte var riktad mot Ryssland. Samtidigt flyttade USA sina positioner steg för steg, allt närmare Moskva med nya vapensystem. Om denna process fortsatte skulle det knappast vara möjligt för Ryssland att försvara sig. Ett enda steg kan inte legitimera ett militärt svar, men sammanfattningsvis betyder dessa en radikal geopolitisk förändring. Det är en ”salamitaktik”* som liknar den israeliska, som för varje ny bosättning erövrar mer och mer av palestinskt territorium tills det inte finns mer palestinskt land kvar. Det är också parallellt med USA:s strategi gentemot Kina. USA säger att de erkänner Kinas ”Ett-Kina-politik”, men samtidigt tillåter de att amerikanska topptjänstemän besöker Taiwan och de välkomnar Taiwans president till USA som om Taiwan var en självständig stat. Man tar små steg tills man har uppnått ett fullbordat faktum.
[*Salamitaktik (engelska: salami tactics) är ett stegvis nedbrytande av motstånd genom att söndra och härska. Man lierar sig med bestämda grupper för att utradera hot. Med denna taktik kan man inifrån sönderdela en politisk opposition i fraktioner och sedan fösa undan dessa ”skivor” utan större motstånd.]
Detta måste ses som ett definitivt brott med FN-stadgans mål att upprätthålla ”internationell fred och säkerhet” och ”avlägsnande av hot mot freden”. För Ryssland blev det nödvändigt att skapa en sorts ”buffertzon”, som skulle minska risken för att Ryssland en dag skulle behöva slå till förebyggande, i ”självförsvar”, för att skydda sina vitala intressen.
Gorbatjov var influerad av Giorgio Arbatov och Palmekommissionen , och tänkte i termer av en zon med låg spänning mellan de stora kärnvapenmakterna, för att begränsa riskerna för förebyggande attacker. Amerikanerna tänkte dock i termer av ”avskräckning”, inte bara på den strategiska nivån utan också på en lokal taktisk nivå. De föredrog hotfulla utplaceringar nära den ryska gränsen för att ”avskräcka ryssarna från alla äventyr”.
En RAND-rapport, ”Enhancing Deterrence and Defence on NATO’s Northern Flank” (2020), föreslår utplacering av västerländska missiler med en räckvidd på 900 km för att ge Norge en ”avskräckande” förmåga, men i en spänd situation som kan provocera fram en förebyggande rysk attack, och detsamma är fallet Ukraina. Västerländska militärplanerare vet mycket väl att Ryssland inte skulle kunna försvara sig om västerländska styrkor sattes in i Ukraina nära Moskva.
2007 skrev USA:s tidigare utrikesminister Henry Kissinger, tidigare statssekreteraren George Shultz, tidigare försvarsminister William Perry och tidigare ordförande för Senatens väpnade kommitté Sam Nunn för Nuclear Security Project, om behovet av att undvika framskjutna utplaceringar för att minska risken av upptrappning. Sådana framskjutna utplaceringar kan provocera fram en förebyggande attack. För Ryssland handlar det inte om att ”erövra ukrainskt territorium” utan om att förvägra västvärlden en nära och riktad militär närvaro, ett brohuvud nära Rysslands mest vitala intressen. Det finns alltså en direkt parallell till den kubanska missilkrisen, när de amerikanska ledarna ansåg att sovjetiska kärnvapen hade placerats ut alldeles för nära USA:s vitala intressen.
Låt oss här ta upp några exempel från USA:s säkerhetspolitiska historia och rättshistoria, från kriser och krig (kubanska missilkrisen 1962, Kosovokriget 1999, Irakkriget 2003 och Libyenkriget 2011) som den ryska sidan nu har använt eller kommer att kunna använda sig av. Och låt oss börja med USA:s president John F. Kennedys ord om de sovjetiska missilerna på Kuba i hans tal den 22 oktober 1962, vilket definitivt är en parallell till den nuvarande situationen.
Publicerad online av Cambridge University Press: 21 februari 2023
Av John Dugard* som är en sydafrikansk professor i internationell lag. Hans huvudsakliga akademiska inriktningar är romersk-holländsk rätt, folkrätt, juridik, mänskliga rättigheter, straffprocess och internationell straffrätt. Han har suttit i International Law Commission, den primära FN-institutionen för utveckling av internationell lag, och har varit aktiv i rapporteringen om Israels kränkningar av mänskliga rättigheter i de palestinska territorierna. Han är ansluten till: Leiden University, Leiden Law School, Steenschuur 25, 2311 ES Leiden, Nederländerna.
Alla länkar direkt i den löpande texten är tillagda av översättaren i klargörande syfte.
Den 2 juni 2022 publicerade president Biden en text i New York Times med titeln ”Hur USA är villigt att hjälpa Ukraina”, där han förklarade att Rysslands agerande i Ukraina ”kan markera slutet på den regelbaserade internationella ordningen och öppna dörren till aggression någon annanstans, med katastrofala konsekvenser över hela världen (1). Internationell lag nämns inte. På en presskonferens senare, i slutet av NATO-toppmötet i Madrid i juni 2022, varnade han både Ryssland och Kina för att världens demokratier skulle ”försvara den regelbaserade ordningen” (RBO)(2).
Återigen finns det ingen omnämnande av internationell lag. Den 12 oktober 2022 publicerade USA:s president en nationell säkerhetsstrategi som gör upprepade hänvisningar till RBO som ”grunden för global fred och välstånd” (3), med endast övergående hänvisning till internationell lag. (4) Termen ”regelbaserad ordning” används så ofta av amerikanska politiska ledare, som president Biden och utrikesminister Antony Blinken, att det enligt professor Stephen Walt vid Kennedy School vid Harvard University, verkar ha blivit ett jobbkrav för en topposition i USA:s utrikespolitiska apparat”. (5) Den tydliga slutsatsen som kan dras av detta är att underlåtenheten att åberopa internationell lag och istället vid de flesta tillfällen vädja till en ”regelbaserad internationell ordning”, är att det från Förenta staternas sida måste anses övertänkt och avsiktligt. (6)
Andra västerländska ledare har också åberopat den ”regelbaserade internationella ordningen” för att kritisera icke-västliga stater, särskilt Ryssland och Kina, för deras internationella missförhållanden (7), men sådana hänvisningar har varit inkonsekventa (8), eller använts omväxlande med internationell lag. En bra illustration av detta tillhandahålls av deklarationen som utfärdades av statscheferna vid slutet av NATO-toppmötet i Madrid 2022, som slog fast att ”[vi] ansluter oss till internationell lag och syftena och principerna i FN:s stadgan. Vi är fast beslutna att upprätthålla den regelbaserade internationella ordningen” (9).
Nederländernas premiärminister har gått ännu längre genom att blanda de två termerna i en enda fras genom att hänvisa till ”den regelbaserade internationella rättsordningen” (10). Detta antyder att andra västerländska ledare, särskilt inom EU, har en ambivalent inställning till den regelbaserade internationella ordningen. Även om de är beredda att gå med på Förenta staternas föredragna språk i gemensamma uttalanden med Förenta staterna, insisterar de ändå på att internationella relationer styrs av internationell lag. Detta klargjordes i ett uttalande från EU i FN när Ryssland invaderade Ukraina (11). Storbritannien å andra sidan åberopar ofta den regelbaserade internationella ordningen. (12)
Vad är då detta för en varelse, den ”regelbaserade internationella ordningen”, som amerikanska politiska ledare i allt högre grad har åberopat sedan det kalla krigets slut, istället för internationell lag? Är det en ofarlig synonym för internationell lag, som föreslagits av europeiska ledare? Eller är det något annat, ett system som är tänkt att ersätta internationell lag som har styrt staters beteende i över 500 år?
I denna ledare vill jag dela med mig av några tankar om detta nya fenomen, i ett försök att besvara frågan.
En sökning i indexen i de ledande läroböckerna i folkrätt hjälper oss inte. Det nämns inget om den ”regelbaserade internationella ordningen” i ett slumpmässigt valt urval av sådana böcker (13). Den relativa tystnaden hos folkrättsforskare och utövare i detta ämne kan möjligen förklaras med att advokater ser RBO, antingen som den politiska termen för internationell lag, eller som ofarlig politisk retorik. Detta är dock olyckligt eftersom det har gjort det möjligt för politiker att åberopa RBO utan att ge en förklaring av vad de menar.
2. Två sätt att se på den ”regelbaserade ordningen”
Å ena sidan kan det ses som ett koncept utvecklat av statsvetare och politiker, vilket är tänkt att vara mer eller mindre synonymt med internationell lag (14). Grundat på en liberal internationell ordning, är det ‘baserat på de demokratiska lednings principerna av individuella rättigheter; ekonomisk öppenhet och rättsstatsprincipen’ (15) och kännetecknas av jämlikhet, mänskliga rättigheter, frihet, multilateralism, fri rörlighet för varor och kollektiv säkerhet. (16) Innehållsmässigt går det utöver den snäva positivistiska uppfattningen av internationell lag, till att inkludera ”soft law”, omfattande standarder och rekommendationer från internationella standardiseringsorganisationer (17) och konferenser och regler gjorda av icke-statliga aktörer.
Enligt denna uppfattning bygger RBO på principer som utgör grunden för internationell lag, och tar dessutom hänsyn till de bredare källorna till samtida internationell lag som förespråkas av många forskare. I likhet med internationell lag bygger den på det internationella samfundets värderingar som är inskrivna i Förenta Nationernas stadga, i multilaterala fördrag och sedvanliga regler som ger effekt åt dessa värderingar.
Det finns dock ett annat perspektiv på RBO som kräver eftertanke.
Politiska teoretiker och kommentatorer har tagit ledningen i granskningen av RBO, men förutom de som har kritiserat RBO (18), har de ägnat ringa uppmärksamhet åt förhållandet till internationell lag. Till exempel, medan de har lyft fram vikten av mänskliga rättigheter, självbestämmande, territoriell integritet, ekonomiskt samarbete och sådana moderskapsprinciper i internationell lag, har de inte beaktat innehållet i dessa principer med hänvisning till multilaterala fördrag eller sedvanliga regler eller mekanismerna för deras verkställighet. De är nöjda med framställningen av värden vilka är odefinierade, utan hänsyn till deras bindande kraft eller verkställbarhet. Kort sagt, det är inte regler som de förstås av advokater. För att göra saken än värre har de inte funderat på frågan om RBO och internationell lag är förenliga med varandra eller om den ena ordningen är den andra överlägsen.
Den obestämda och odefinierade karaktären hos RBO:s ”regler” och underlåtenheten att ta hänsyn till deras förhållande till internationell rätt har lett till att man ifrågasätter anledningen till att USA tillgriper RBO. Det sätt på vilket USA har motiverat uppenbara brott mot internationell lag, av sina egna styrkor eller sina nära vänners, har oundvikligen resulterat i en cynisk, om än rimlig, förklaring till USA:s preferens för RBO.
Enligt denna uppfattning kan den regelbaserade internationella ordningen ses som USA:s alternativ till internationell lag, en ordning som kapslar in internationell lag i USA:s tolkning för att överensstämma med dess nationella intressen, ‘en chimär, som betyder vadsomhelst som USA och dess anhängare vill att det ska betyda, vid varje given tidpunkt’ (19). Med utgångspunkt från ”USA:s egen vilja att ignorera, kringgå eller skriva om reglerna närhelst det verkar obekvämt” (20), kan RBO:n anses vara en bred öppning till politisk manipulation och dubbelmoral. Enligt professor Stefan Talmon tycks RBO ”tillåta särskilda regler i särskilda – sui generis – fall”. (21)
3. Grunden bakom hänvisningen till en ”regelbaserad internationell ordning”
Det finns flera skäl som kan förklara varför USA föredrar att åberopa en ”regelbaserad internationell ordning” och inte internationell lag.
För det första är USA inte part i ett antal viktiga multilaterala fördrag som utgör väsentliga inslag i internationell lag. De är inte part i havsrättskonventionen vilket innebär att det är tvunget att tillrättavisa Kina för att hota den ”regelbaserade internationella ordningen” i Sydkinesiska havet snarare än internationell lag (22). De är inte part i ett antal av de grundläggande fördrag som styr internationell humanitär lag, inklusive 1977 års protokoll till Genèvekonventionerna om krigslagar, Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen, konventionen om klustervapen och konventionen om förbud mot personminor. De är inte heller part i barnkonventionen eller konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Oundvikligen gör detta det svårt för USA att hålla stater ansvariga för kränkningar av internationell humanitär lag och mänskliga rättigheter, i den mån dessa regler inte av USA anses vara en del av internationell sedvanerätt.
För det andra har USA placerat tolkningar av internationell lag, som motiverar användningen av våld (23) och brott mot internationell humanitär lag, som är kontroversiella och omtvistade. Dess tolkning av rätten till självförsvar för att tillåta förebyggande attacker (24) och våldsanvändning mot rebeller/militanta som karaktäriseras som terrorister är allmänt omtvistad (25). Tillgripandet av våld som en sorts humanitär intervention [R2P] under bombningen av Belgrad 1999, utförd under NATO:s överinseende (26), är likaså omtvistad. Tolkningen av säkerhetsrådets resolutioner från USA och Storbritannien, att tillåta våldsanvändning i Irak 2003 (27), och Libyen 2011 (28), har rönt mycket kritik som olagliga förevändningar för regimskifte. Förnekandet av status som krigsfånge för talibansoldater som fängslades i Guantanamo Bay, efter den amerikanska invasionen av Afghanistan 2002 har ifrågasatts på grund av att det bryter mot artikel 4 i konventionen om behandling av krigsfångar (29). Användning av drönare i Afghanistan, Irak och Jemen för att döda fientliga militanter/terrorister, vilket USA har motiverat som tillåtet självförsvar, har kritiserats som ett brott mot internationell humanitär lag och mänskliga rättigheter (30). Det verkar som att Förenta staterna finner det mer bekvämt – och möjligt – att upprätthålla ifrågasatta tolkningar av internationell lag av detta slag under RBO:s breda ”regler”, än att motivera dem enligt folkrättens strängare internationella lagar. (31)
För det tredje är USA ovilligt att hålla vissa stater, som t.ex. Israel, ansvariga för brott mot internationell lag. De behandlas som sui generis fall där det nationella intresset utesluter ansvarsskyldighet. Denna exceptionalism i förhållande till Israel uttalades av Förenta staterna i dess gemensamma förklaring med Israel i samband med president Bidens besök i Israel i juli 2022 (32), som bekräftar ”de okrossbara banden mellan våra två länder och det bestående engagemanget från USA till Israels säkerhet” och de två staternas beslutsamhet ”att bekämpa alla ansträngningar att bojkotta eller avlegitimera Israel, att förneka dess rätt till självförsvar, eller att peka ut det i något forum, inklusive i FN eller internationella brottmålsdomstolen”. Detta åtagande förklarar USA:s konsekventa vägran att hålla Israel ansvarigt för dess upprepade kränkningar av humanitär rätt, stödja lagföring av förövare av internationella brott inför Internationella brottmålsdomstolen, fördöma dess övergrepp på Gaza (bäst framställt som överdrivet upprätthållande av ockupationen av Gaza och inte självförsvar som USA hävdar (33)), insisterar på att Israel ska åtala mördarna av en amerikansk medborgare (Shireen Abu Akleh), kritisera dess kränkning av mänskliga rättigheter som fastställts av både rådet för mänskliga rättigheter och generalförsamlingen, acceptera att Israel tillämpar en apartheidpolitik i det ockuperade palestinska territoriet (34), och motsätter sig dess annektering av östra Jerusalem (35) Och naturligtvis finns även USA:s vägran att erkänna existensen av Israels kärnvapenarsenal, eller tillåta någon diskussion av den i samband med kärnvapenspridning i Mellanöstern (36). Sådana åtgärder från Israels sida ses då möjligen som förenliga med den ”regelbaserade internationella ordningen”, även om de bryter mot grundläggande Internationell lag.
Naturligtvis är dubbelmoral, exceptionalism och hyckleri ett inslag i utrikespolitiken för stater som accepterar internationell lag och inte gynnar RBO. Sådant beteende måste fördömas eftersom det undergräver begreppet ansvar för alla stater, oavsett deras ställning och vänner i det internationella samfundet. RBO:s amorfa ”regler” gör det dock lättare för en stat att ge en annan stat särbehandling och att tolerera dess brott mot internationell lag. Förenta staterna kan motivera sin vägran att hålla Israel ansvarigt för sina kränkningar av internationell lag genom att argumentera att internationell lag, såsom den tolkas av USA – RBO – tillåter angrepp på Gaza som självförsvar mot terrorism, mordet på militanta/terrorister med drönare, tillämpningen av apartheid, annekteringen av territorium och fortsättningen av en ockupation som allmänt ses som olaglig.
Dessa förklaringar till Förenta staternas föredragna åberopande av RBO gäller inte konsekvent för andra stater i den västliga alliansen. De flesta är parter i de flesta multilaterala fördrag. Endast Storbritannien deltog i alla de kontroversiella militära interventionerna som nämnts ovan, även om vissa genomfördes under Natos paraply. Och de flesta västerländska stater har varit beredda att hålla Israel ansvarigt för sina brott mot internationell lag, om än bara i ord. Detta förklarar förmodligen varför västerländska ledare har använt termen RBO omväxlande med internationell lag och verkar behandla de två ordningarna som synonyma. Det betyder att RBO till stor del är en ordning som förespråkas av USA.
4. Den rättsvetenskapliga debatten mellan Ryssland, Kina och väst om RBO
RBO har använts av väst för att döma Ryssland, och på senare tid även Kina. Detta har lett till vad som kan kallas en rättsvetenskaplig debatt mellan Ryssland och västvärlden, där Ryssland fördömer västvärlden för att ha övergett respekten för internationell lag i sitt påstående om RBO, och USA håller fast vid sin bedömning av Rysslands dåliga uppförande i termer av RBO.
Den ryske utrikesministern Sergey Lavrov, har konsekvent varit kritisk mot väst för dess tillgripande av en regelbaserad internationell ordning. År 2020 deklarerade han att västvärlden förespråkade en ”västcentrerad regelbaserad ordning som ett alternativ till internationell lag” (37), i syfte att ersätta internationell lag med icke överenskomna metoder för att lösa internationella tvister genom att kringgå internationell lag (38). Han förklarade att ”[denna] term nyligen myntades för att kamouflera en strävan att uppfinna regler beroende på förändringarna i den politiska situationen, för att kunna sätta press på obehagliga stater och till och med på allierade”. (39)
President Putin har upprepat detta synsätt. Den 25 maj 2022 läste utrikesminister Sergey Lavrov, med anledning av Afrikadagen, upp ett uttalande av president Putin där han deklarerade i samband med Rysslands agerande i Ukraina att:
Huvudproblemet är att en liten grupp USA ledda västländer fortsätter att försöka påtvinga det internationella samfundet konceptet med en regelbaserad världsordning. Utan att tvekan använder de denna paroll för att främja en unipolär modell av världsordningen, där det finns ”exceptionella” länder och alla andra måste lyda ”de utvaldas klubb”. (40)
Under 2019 producerade en grupp ryska forskare en akademisk uppsats där de drar slutsatsen att:
Därför finns alltså tillräckliga skäl att tro att det moderna begreppet av ”regelbaserad ordning” har en politisk klang, först och främst en antirysk sådan, den läggs till västvärldens nuvarande politiska vapen … I ett nötskal presenterar konceptet ett verktyg för universialisering av ett ”ensidigt västerländskt projekt” av världsordningen. (41)
Ordkriget mellan väst och Ryssland om RBO har nu trätt in i retoriken kring invasionen av Ukraina.
Ryssland har brutit mot de mest grundläggande principerna för internationell lag och statuterna i FN-stadgan, i sitt brutala angrepp på Ukraina och dess likaledes brutala ockupation av landet. De har brutit mot förbudet mot användning av våld, skyldigheten att respektera en annan suverän stats territoriella integritet och reglerna för mänskliga rättigheter och internationell humanitär lag. Trots detta har USA föredragit att fördöma Ryssland för att ha brutit mot den odefinierade RBO vars regler ännu inte klart har uttalats. (42)
Ryssland har å sin sida kritiserat västvärlden för att agera i enlighet med RBO. Som framgår ovan, klagade president Putin över västvärldens beroende av RBO i sitt uttalande på Afrikadagen den 25 maj 2022 (43). De prejudikat som västvärldens generösa tolkning ger, av dess skyldigheter enligt RBO, framgick av och var också uppenbara i president Putins deklarerande av den ”Särskilda Militära Operationen” (det vill säga kriget) mot Ukraina den 24 februari 2022 (44). I detta uttalande hänvisade han till Natos bombningar av Belgrad 1999, invasionen av Irak 2003, interventionen i Libyen 2011 och USA:s aktion i Syrien, där allt baserades på tvivelaktiga och omtvistade tolkningar av internationell lag och FN-stadgan (45). Den tydliga innebörden var att USA/Väst/NATO vid dessa tillfällen hade utgett sig agera i enlighet med den regelbaserade internationella ordningen och inte internationell lag (46).
Tu quoque eller ”whataboutism” används ofta av stater för att avleda kritik av sitt eget beteende. Sovjetunionen och nu Ryska federationen har använt detta försvar mot USA i många år. Till exempel har de anklagat USA för att lyncha afroamerikaner, utöva rasdiskriminering och stödja Contras i Nicaragua som svar på kritiken mot dess egna mänskliga rättigheter. Även om tu quoque kan vara en användbar politisk strategi är det inte ett accepterat försvar under internationell lag. Å andra sidan råder det ingen tvekan om att prejudikat för olagligt beteende kommer att åberopas som en licens för laglighet av en brottslig stat, särskilt när de är motiverade av ifrågasatta tolkningar av lagen som hör till den regelbaserade internationella ordningen. Enligt Chatham House har USA:s senaste brott mot internationell lag ”kastat en lång skugga över USA:s anspråk på att vara den främsta försvararen av ett regelbaserat internationellt system”. (47)
Även Kina har hävdat sitt motstånd mot en regelbaserad ordning. Vid en virtuell debatt i säkerhetsrådet om multilateralism i maj 2021, förklarade utrikesminister Wang Yi att:
Internationella regler måste baseras på internationell lag och måste skrivas av alla. De är inte ett patent eller privilegium för några få. De måste vara tillämpliga på alla länder och det bör inte finnas utrymme för exceptionalism eller dubbelmoral. (48)
Yang Jiechi direktör för kontoret för Centralkommissionen för utrikesfrågor, uttalade sig 2021 på ett liknande sätt; att Kina upprätthåller det FN-centrerade systemet och den internationella ordningen som stöds av internationell lag och inte den ‘så kallade regelbaserade internationella ordningen ‘ som förespråkas av ett litet antal länder. (49)
5. Reglerna inbegripna i RBO
I ljuset av anklagelsen från både forskare i väst och de politiska ledarna i Ryssland och Kina, att den regelbaserade internationella ordningen har förts fram av väst som ett alternativ till internationell lag, kan det inte utan granskning accepteras att RBO är identisk med internationell lag och att detta helt enkelt är ett namn på internationell lag som föredras av politiska teoretiker och praktiker.
Reglerna som utgör den ”regelbaserade internationella ordningen” måste fortfarande preciseras. Ännu finns det inget som tyder på att de kommer att ha formen av allmänna eller särskilda internationella konventioner enligt artikel 38(1)(a) i stadgan för Internationella domstolen. Dessutom vet vi inte vad dessa regler har för karaktär. Det har föreslagits att ”de inte har en positiv egenskap.” Snarare beror deras värde på i vilken utsträckning de tjänar staternas intressen och värderingar som upprätthåller dem (50). Om det finns regler förblir metoden för att skapa dem ett mysterium (51). Vi vet inte ”vem som slutligen fastställer dessa regler och bestämmer deras innehåll’ (52), vi vet inte om stater måste samtycka till dessa regler, och i så fall vilka stater. Folkrättskommissionen och FN:s sjätte kommitté är förvisso inte involverade i denna process. Välgörande nog, verkar det som att reglerna är tysta överenskommelser mellan en handfull västerländska stater, som det inte har funnits något tydligt samtycke till. Men samtycke är grunden för internationell lag. Enligt Stefan Talmon har den regelbaserade ordningen använts för att uppmana vissa stater att följa befintliga folkrättsliga regler som dessa stater faktiskt inte har samtyckt till, och därmed inte är bundna av. Termen ”regelbaserad ordning” suddar ut skillnaden mellan bindande och icke-bindande regler, vilket ger intrycket av att alla stater och internationella aktörer är föremål för denna ordning, oavsett om de har samtyckt till dessa regler eller inte. (53)
Rättslig förlikning finns inte på RBO:s språk (54). Internationella domstolen (ICJ) skulle förmodligen inte ha någon behörighet att pröva en tvist baserad på en ”regel” från RBO enligt artikel 38(1) eftersom sådana ”regler” saknar innehåll och inte kan identifieras som tillhörande någon erkänd källa, men ICJ skulle kunna göra det enligt artikel 38(2) om stater skulle hänskjuta en tvist till domstolen för att avgöra ett fall ex aequo et bono. (”enligt rätt och gott” eller ”från rättvisa och samvete”)
Kritiken mot RBO på grund av att den inte kan kvalificeras som en formell källa till internationell rätt enligt artikel 38 i ICJ stadgan, kan ifrågasättas på grund av att den inte tar hänsyn till metoder för lagstiftning som har utökat källorna till internationell lag. Som resultat därav antar den en mycket formalistisk syn på samtida internationell lag. Det finns substans i denna kritik. Det sätt på vilket stater åberopar icke-bindande resolutioner från Förenta Nationerna och andra mellanstatliga institutioner, beslut från internationella konferenser och andra normgivande organ och vad som idag kallas ”soft law”, gör det tydligt att stater ser internationell lag som en flytande och flexibel ordning, som handlar lika mycket om standarder som ger upphov till förväntningar, som regler och principer som erkänns av artikel 38. Om detta accepteras, kan man hävda, erkänner RBO helt enkelt existensen av en samtida rättsordning befriad från juridisk formalism.
Svårigheten med ovanstående kritik är att den förutsätter att den ’regelbaserade ordningens’ ’regler’ har ett känt innehåll och går utöver hävdandet av breda värderingar. Respekt för mänskliga rättigheter, självbestämmande, territoriell integritet, navigeringsfrihet, demokratiskt styre, fri rörlighet för varor, ekonomisk öppenhet etc. är viktiga värden som kan åberopas av en domstol för att hjälpa den vid tolkningen av rättsregler, men de är inte, som allmänt uppfattas, rättsregler. De saknar definition eller innehåll. Det finns inget som tyder på att dessa regler är bindande eller verkställbara (och i så fall hur), vare sig de kan inskränkas eller om de åtnjuts av alla nationer och folk. Kort sagt, RBO gör inga försök att proklamera en rättsordning med definierade regler och lagstiftande och tvistlösningsförfaranden.
RBO är något annat än internationell lag. Det är en alternativ regim utanför den internationell lagens disciplin, som oundvikligen utmanar och hotar internationell lag. Välgörande kan det ses som en ordning som omfattar värderingar av en liberal ordning. Mindre välgörande kan det ses som en konkurrerande ordning som förespråkas av vissa västerländska stater, särskilt USA, som försöker påtvinga den tolkning av internationell lag som bäst främjar västvärldens intressen, särskilt USA:s. Till skillnad från internationell lag verkar det inte vara en universell ordning. Istället är det en ordning som används av väst, återigen särskilt USA, för att säkerställa dess dominans.
6. Avslutande iakttagelser
För att återvända till kriget i Ukraina. I sin invasion av Ukraina har Ryska federationen brutit mot grundläggande principer i internationell lag, allt från olaglig användning av våld och kränkning av en annan suverän stats territoriella integritet till brutala kränkningar av internationell humanitär lag och mänskliga rättigheter. Dessa brott mot internationell lag bedöms bäst av en rättsordning som accepteras och förstås av alla nationer i världen, snarare än av en amorf regim som förespråkas av en av parterna i konflikten. EU:s uttalande som fördömer Rysslands invasion av Ukraina som ett brott mot artikel 2(4) i FN-stadgan, ett aggressionsbrott enligt Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen och ett brott mot de tvingande normerna i internationell lag (55), innehåller mer vikt än president Bidens påstående att invasionen bryter mot den regelbaserade internationella ordningen. (56)
Ett sista skäl för att förkasta den regelbaserade internationella ordningen som ett medel för att bedöma staters beteende, är att det är ett onödigt och skadligt hinder för försök att komma överens om internationell lag som en universell ordning som styr alla stater. Alla stater har sina egna särdrag när det gäller tillämpningen av internationell lag, men de hotar sällan den internationell lagens universalitet. För närvarande finns det dock flera stora skillnader mellan stater, när det gäller den internationell lagens kardinala utseende och principer.
Den mest anmärkningsvärda av dessa är den mellan västvärlden å ena sidan och Ryssland och Kina å den andra sidan. Medan väst betonar demokratiskt styre, mänskliga rättigheter, miljöhänsyn och globalisering, betonar Ryssland och Kina staters suveräna jämlikhet, icke-inblandning i staters inre angelägenheter, lösning av tvister genom mekanismer som stater har samtyckt till, immuniteten för stater och deras tjänstemän, och fördömandet av dubbelmoral i behandlingen av stater. Denna kinesisk-ryska inställning till internationell rätt förklarades 2016 i Ryska federationens och Folkrepubliken Kinas deklaration om främjande av internationell lag. (57)
Västvärldens anslutning till både en regelbaserad internationell ordning och internationell lag, undergräver ansträngningarna att komma överens om ett universellt system för internationell lag som bygger på samma grundläggande regler, principer och värderingar. En internationell ordning grundad på FN-stadgan och internationell lag, som den har utvecklats sedan andra världskrigets slut, är ett sundare recept för fred än den amorfa och diskriminerande regelbaserade internationella ordningen.
____________________________________
[Alla länkar direkt i den löpande texten är tillagda av översättaren i klargörande syfte.]
____________________________________
Fotnoter
*Tidigare medlem av folkrättskommissionen, ad hoc-domare i Internationella domstolen, FN:s särskilda rapportör om situationen för mänskliga rättigheter i de ockuperade palestinska områdena.
_____________________________________
Referenser
J. R. Biden Jr., ‘How the US is Willing to Help Ukraine’, New York Times International Edition, 2 juni 2022, 1, kl 11.
Vita husets informationsrum, ”Anmärkningar av president Biden under presskonferensen (Madrid, Spanien)”, Vita huset, 30 juni 2022, tillgängligt på http://www.whitehouse.gov/briefing-room/speeches-remarks/2022/06 /30/remarks-by-president-biden-in-press-conference-madrid-spain
Ytterligare bevis på president Bidens beslutsamhet att undvika hänvisningar till internationell lag tillhandahålls av en artikel han skrev kort efter att han blev president: J. R. Biden, Jr., ‘Rescuing US Foreign Policy after Trump’, (2020) 99 Foreign Affairs 64. I denna omfattande redogörelse för hans föreslagna utrikespolitik, nämns det inte internationell lag eller FN. Nato har dock en framträdande plats i artikeln.
Se uttalandet av den tyska utrikesministern Annalena Baerbock efter G20-utrikesministermötet 2022 där hon hänvisade till ett delat engagemang för den regelbaserade internationella ordningen: Außenministerin Annalena Baerbock [@Abaerbock], ‘Liebe @AyorkorBotchwey, @ DrAlfredMutua & @mnsanzabaganwa, ich freue mich sehr, mit Ihnen drei starke Partner*innen für die Verteidigung der regelbasierten internationalen Ordnung beim #G7-Treffen in Münster willkommen zu heißen!’, Twitter, 4 november 2022, tillgänglig på twitter.com/ABaerbock /status/1588503709440700417. Se vidare R. Falk, ”Rule-based International-Order”: A New Metaphor for US Geo-Political Primacy, Eurasia Review, 1 juni 2021, tillgänglig på http://www.eurasiareview.com; G. Cross, ‘Rules-based Order: Hypocrisy Masquerading as Principle’, China Daily, 3 maj 2022, tillgänglig på http://www.chinadailyhk.com/article/269894#Rules-based-order-masquerading-as-principle.
De australiensiska ledarnas uttalanden är intressanta. Medan den tidigare premiärministern, Scott Morrison, upprepade gånger använde termen ”regelbaserad ordning” och inte ”internationell lag”, hänvisar den nuvarande utrikesministern, Penny Wong, till internationell lag. Se hennes uttalande med anledning av G20-utrikesministermötet 2022: Sen. The Hon P. Wong, ‘Doorstop Following G20 Foreign Ministers’ Meeting’, Minister for Foreign Affairs, 8 juli 2022, tillgänglig på http://www.foreignminister.gov. au.
Premiärminister M. Rutte, ”Uttalande av premiärminister Rutte på 80-årsjubileet av bilaterala förbindelser mellan Nederländerna och Australien”, Nederländernas regering, 16 april 2022, tillgängligt på http://www.government.nl/documents/speeches/2022 /04/16/statement-prime-minister-rutte-80-year-anniversary-of-bilateral-relations-between-australia-and-the-netherlands
S. Popan, uttalande på EU:s och dess medlemsstaters vägnar vid generalförsamlingens 76:e sessions särskilda kommitté för FN:s stadga och stärkandet av organisationens roll, 3 november 2021, tillgänglig på www. .eeas.europa.eu/delegations/un-new-york/eu-statement-%E2%80%93-united-nations-6th-committee-report-special-committee-un_en?s=63.
Se till exempel uttalandena av Jeremy Hunt, utrikesminister för utrikes- och samväldesfrågor, i parlamentet den 2 april 2019 i debatten i parlamentet om den regelbaserade internationella ordningen: J. Hunt (utrikesministern för utrikesfrågor and Commonwealth Affairs), ‘Rules-Based International Order: Debate’, UK Parliament, Hansard, Oral Answers to Questions on Rules-based International Order, volym 657, 2 april 2019, kolumn 916, tillgänglig på https://hansard.parliament .uk>2019-04-02debates Se även brittiska ambassaden i Manila, ‘UK Utrikesminister Mark Field Visits Philippines, 15–17 August’, British Embassy Manila, 28 augusti 2018, tillgänglig på http://www.gov.uk/government/news/uk-foreign-office-minister-mark-field-visits-philippines-15-17-august
Se till exempel J. Crawford (red.), Brownlie’s Principles of Public International Law (2018); M. Shaw, internationell rätt (2021); M. Evans (red.), International Law (2018); J. Crawford, Chance, Order, Change: The Course of International Law (2014); A. Roberts, Är internationell lag internationell? (2017).
För ett exempel på ett vetenskapligt arbete som inte gör någon tydlig skillnad mellan internationell lag och den regelbaserade ordningen, se S. Bashfield och E. Katselli Proukaki, ‘The Rules-based Order, International Law and the British Indian Ocean Territory. Gör som jag säger, inte som jag gör’, (2022) 23 German Law Journal 713.
M. Jorgensen, ‘The Jurisprudence of the Rules-Based Order: The Power of Rules Consistent with but not Binding under International Law’, (2022) 22 Melbourne Journal of International Law 221.
D. Lake, L. Martin och T. Rice, ‘Challenges to the Liberal Order: Reflections on International Organization’, (2021) 75 International Organization 225. Se även N. Wright, ‘The UK and the International Rules-Based -System’, Foreign Policy Centre, 8 september 2020, tillgängligt på http://www.fpc.org.uk/the-uk-and-the-international-rules-based-system. Förenta staternas nationella säkerhetsstrategi för oktober 2022 betonar likaså dessa värderingar som en del av dess internationella strategi och associerar dem underförstått med RBO: ovan not 3, särskilt vid 6, 18.
Se uttalandet av Antony Blinken vid det virtuella mötet i säkerhetsrådets öppna debatt om multilateralism den 7 maj 2021, där han uttalade att den regelbaserade ordningen innefattade staters åtaganden enligt internationell lag, FN-stadgan och regler och standarder som överenskommits under WTO:s och många standardiseringsorganisationers överinseende”: A. J. Blinken, ”Sekreterare Antony J. Blinken Virtual Remarks at the UN Security Council Open Debate on Multilateralism”, U.S. Department of State, 7 maj 2021, tillgänglig på http://www.state.gov/secretary-antony-j-blinken-virtual-remarks-at-the-un-security-council-open-debate-on-multilateralism/.
Se Walt och Tuygan, ovan not 5; se Falk och Cross, ovan not 7.
Cross, ovan not 7. Se även R. Mullerson: den regelbaserade ordningen är ”baserad på regler i Washington och inte relaterad till internationell lag”, citerad i A. N. Vylegzhanin et al., ”Termen ”Rules-Based Order” in International Legal Discourse”, (2021) 2 Moscow Journal of International Law 35.
Agence France-Presse, ”Antony Blinken varnar Kina för ”aggressiva handlingar” i Asien-Stillahavsområdet”, Guardian, 13 december 2021.
Enligt Richard Falk har ”USA projicerat mer makt utanför sina gränser än någon stat har gjort under de senaste 75 åren”, ovan not 7.
År 2002, i kölvattnet av 9/11, utfärdade president George Bush en nationell säkerhetsstrategi som godkände användningen av våld i förebyggande självförsvar: Vita huset, The National Security Strategy of the United States of America, 41 ILM 1478 (2002). För kritik av denna doktrin, se W. M. Reisman och A. A. Armstrong, ‘The Past and Future of the Claim of Preemptive Self-Defence in International Law’, (2006) 100 AJIL 525. Se även Internationella domstolens avgöranden som dömde, allvarligt tvivel på giltigheten av förebyggande självförsvar: Legal Consequences of the Construction of a Wall in the Occupied Palestinian Territory, Advisory Opinion of 9 juli 2004, [2004] ICJ Rep. 136, para. 139; Mål rörande de väpnade aktiviteterna i Kongos territorium (Demokratiska republiken Kongo mot Uganda), dom av den 19 december 2005, [2005] ICJ Rep. 168, paras. 143, 148.
För en fullständig täckning av detta argument och invändningarna mot det, se D. Tladi och J. Dugard, ”The Use of Force by States”, i J. Dugard et al. (red.), Dugard’s International Law: A South African Perspective (2018), 730, på 759.
Natos åberopande av doktrinen om humanitär intervention [R2P] för att motivera dess agerande ifrågasattes allvarligt av forskare. Se L. Henkin, ”Editorial Comments: NATO’s Humanitarian Intervention”, (1999) 93 AJIL 824.
FN:s säkerhetsråd, resolution 1441, FN-dok. S/RES/1441 (2002); FN:s säkerhetsråd, resolution 678, FN-dok. S/RES/678 (1990); FN:s säkerhetsråd, resolution 687, Un Doc. S/RES/687 (1991) åberopades kreativt av USA och Storbritannien för att rättfärdiga invasionen av Irak och regimförändringar. Kritiker är överens om att USA och Storbritannien agerade olagligt. Se V. Lowe, ‘The Iraq Crisis: What Now?’, (2003) 52 ICLQ 859; P. Sands, Lawless World: America and the Making and Breaking of Global Rules-From FDR’s Atlantic Charter to George Bush’s Illegal War (2005).
FN:s säkerhetsråd, resolution 1973, FN-dok. S/RES/1973 (2011) införde en flygförbudszon och bemyndigade stater att vidta ”alla nödvändiga åtgärder för att skydda civila”, men användes som ett skäl för ett regimskifte av Nato. Se R. Higgins et al., Oppenheim’s International Law: United Nations (2017), 1023, paras. 26, 120.
G. Aldrich, ‘Talibanerna, Al Quaeda och beslutet om illegala kombattanter’, (2002) 96 AJIL 891.
C. Jones, Krigsadvokaterna. USA, Israel och juridisk krigföring (2020), 193–6; FN:s generalförsamling, rapport från den särskilda rapportören om utomrättsliga, summariska eller godtyckliga avrättningar, Philip Alston, FN-dok. A/HRC/14/24/Ad 6 (2010); M. Boyle, De juridiska och etiska konsekvenserna av drönarkrigföring (2017).
Enligt Ben Scott: ”Även om USA formade FN och mycket av internationell lag, har dess relation till dessa institutioner blivit alltmer irriterad, särskilt efter invasionen av Irak 2003. Det är delvis därför den har fallit tillbaka på den regelbaserade ordningen’: B. Scott, ‘The Trouble with Washington’s Rules-Based Order Gambit’, The Diplomat, 3 augusti 2021, tillgänglig på http://www.thediplomat.com/2021/08/the-trouble-with-washingtons-rules-based-order-gambit.
The White House Briefing Room, ‘The Jerusalem US-Israel Strategic Partnership Joint Declaration’, Vita huset, 14 juli 2022, tillgängligt på http://www.whitehouse.gov/briefing-room/statements-releases/2022/07/14/ the-jerusalem-u-s-israel-strategic-partnership-joint-declaration/. Se också Bidens uttalande om ”behovet av att upprätthålla vårt järnhårda engagemang för Israels säkerhet” i hans artikel 2020 i Foreign Affairs, ovan not 6, på 73.
Se J. Dugard, ‘Legal Consequences of the Construction of a Wall in the Occupied Palestinian Territory’, i E. Bjorge och C. Miles (red.), Landmark Cases in Public International Law (2017), 539, på 556. –7.
B. Samuels, ‘USA:s utrikesdepartement avvisar Amnestys apartheid anklagelse mot Israel’, Haaretz, 1 februari 2022.
Se Falk, ovan not 7.
V. Gilinsky och H. Sokolski, ‘Biden Should End US Hypocrisy on Israeli Nukes’, Foreign Policy, 19 februari 2022.
Citerad i Vylegzhanin et al., ovan not 19, vid 39.
För en analys av president Putins juridiska motiveringar för kriget i Ukraina, se M. Milanovic, ‘What Is Russia’s Legal Justification for Using Force against Ukraine?’, EJIL:Talk!, 24 februari 2022, tillgänglig på http://www.ejiltalk.org.
Statsråd och utrikesminister W. Yi, ”Anmärkningar av statsrådet och utrikesminister Wang Yi vid FN:s säkerhetsråds högnivåmöte på temat ”Upprätthållande av internationell fred och säkerhet: Upprätthållande av multilateralism och FN-centrerade Internationala System”’, Folkrepubliken Kinas utrikesministerium, 8 maj 2021, tillgänglig på http://www.fmprc.gov.cn/mfa_eng/wjdt_665385/zyjh_665391/202105/t20210508_9170544.html.
Se Scott, ovan not 31.
M. Chalmers, ”Which Rules, Why there is No Single Rules-based International System”, Occasional Paper, Royal United Services Institute, april 2019.
USA:s nationella säkerhetsstrategi från oktober 2022 förklarar att RBO ”ger alla nationer som ansluter sig till principerna en möjlighet att delta i och ha en roll i att utforma reglerna”, ovan anmärkning 3. Tyvärr finns det ingen indikation på hur denna ”registrering” kan göras.
Se Talmon, ovan not 21.
Se Talmon, ibid.
I USA:s nationella säkerhetsstrategi från oktober 2022 nämns inte Internationella domstolen, ovan not 3.
Se not 11, ovan.
Se not 1, ovan.
Ryska federationens utrikesministerium, ”Ryska federationens och Folkrepubliken Kinas deklaration om främjande av internationell rätt”, 25 juni 2016, tillgänglig på http://www.fmprc.gov.cn>201608. För en detaljerad analys av denna förklaring se Roberts, ovan not 13, på 290–9.
I år är mötets tema ”Rättvis multipolaritet: Hur man säkerställer säkerhet och utveckling för alla.”
Forskningschefen för Valdai International Discussion Club Fyodor Lukyanov fungerar som diskussionens moderator.
___________________________
Rysslands president Vladimir Putin:
”Deltagare i plenarsessionen, kollegor, mina damer och herrar,
Det gläder mig att välkomna er alla till Sochi vid Valdais internationella diskussionsklubbs jubileumsmöte. Moderatorn har redan nämnt att detta är det 20:e årsmötet.
I enlighet med dess traditioner har vårt, eller ska jag säga ert forum, samlat politiska ledare och forskare, experter och civilsamhällesaktivister från många länder runt om i världen, och återigen bekräftat sin höga status som en relevant intellektuell plattform. Valdai-diskussionerna återspeglar undantagslöst de viktigaste globala politiska processerna under 2000-talet i sin helhet och komplexitet. Jag är säker på att det också kommer att vara fallet i dag, som det förmodligen var under de föregående dagarna när ni diskuterade med varandra. Det kommer också att förbli så här framåt eftersom vårt mål i grunden är att bygga en ny värld. Och det är i dessa avgörande skeden som ni, mina kollegor, har en oerhört viktig roll att spela och bär ett särskilt ansvar som intellektuella.
Under åren av klubbens arbete har både Ryssland och världen sett drastiska, och till och med dramatiska, kolossala förändringar. Tjugo år är ingen lång period med historiska mått mätt, men under epoker när hela världsordningen faller sönder verkar tiden krympa.
Jag tror att ni kommer att hålla med om att fler händelser har ägt rum under de senaste 20 åren, än under decennier under vissa historiska perioder tidigare, och det var stora förändringar som dikterade den grundläggande omvandlingen av själva principerna för internationella förbindelser.
I början av 2000-talet hoppades alla att stater och folk hade lärt sig lärdomarna av de dyra och destruktiva militära och ideologiska konfrontationerna från föregående århundrade, att de såg deras skadlighet och vår planets bräcklighet och sammanlänkning, och att de förstod att mänsklighetens globala problem uppmanar till gemensamt agerande och sökande efter kollektiva lösningar, medan egoism, arrogans och ignorering av verkliga utmaningar oundvikligen skulle leda till en återvändsgränd, precis som mäktigare länders försök att tvinga på alla andra sina åsikter och intressen. Detta borde ha blivit uppenbart för alla. Det borde det ha, men det har det inte. Det har det inte.
När vi träffades för första gången på klubbens möte för nästan 20 år sedan gick vårt land in i ett nytt skede i sin utveckling. Ryssland var på väg ut ur en extremt svår period av konvalescens efter Sovjetunionens upplösning. Vi lanserade då processen att bygga en ny och vad vi såg som en mer rättvis världsordning, energiskt och med god vilja. Det är en välsignelse att vårt land kan ge ett enormt bidrag eftersom vi har saker att erbjuda våra vänner, partners och världen som helhet.
Tyvärr missförstods vårt intresse av konstruktiv interaktion, det sågs som lydnad, som en överenskommelse om att den nya världsordningen skulle skapas av de som utropade sig själva som vinnare i det kalla kriget. Det sågs som ett erkännande att Ryssland var redo att följa efter i andras kölvatten och inte låta sig vägledas av våra egna nationella intressen utan av någon annans intressen.
Under dessa år varnade vi mer än en gång för att detta tillvägagångssätt inte bara skulle leda till en återvändsgränd, utan att den var fylld av det ökande hotet om en militär konflikt. Men ingen lyssnade på oss eller ville lyssna på oss. Arrogansen hos våra så kallade partners i väst gick genom taket. Det är det enda sättet jag kan uttrycka det på.
USA och dess satelliter har tagit en stadig kurs för hegemoni i militära angelägenheter, politik, ekonomi, kultur och till och med moral och värderingar. Sedan första början har det stått klart för oss att försöken att etablera ett monopol var dömda att misslyckas. Världen är för komplicerad och mångsidig för att underkastas ett system, även om den stöds av västvärldens enorma makt som samlats under århundraden av dess koloniala politik. Era kollegor likaså – många av dem är frånvarande idag, men de förnekar inte att västvärldens välstånd i betydande grad har uppnåtts genom att råna kolonier i flera århundraden. Detta är ett faktum. I huvudsak har denna utvecklingsnivå uppnåtts genom att råna hela planeten.
Västerlandets historia är i huvudsak krönikan om ändlös expansion. Västerländskt inflytande i världen är ett enormt militärt och finansiellt pyramidspel som ständigt behöver mer ”bränsle” för att försörja sig, med naturliga, tekniska och mänskliga resurser som tillhör andra. Det är därför västvärlden helt enkelt inte kan och inte kommer att sluta. Våra argument, resonemang, uppmaningar till sunt förnuft eller förslag har helt enkelt ignorerats.
Jag har sagt detta offentligt till både våra allierade och partners. Det fanns ett ögonblick då jag helt enkelt föreslog: kanske vi också borde gå med i Nato? Men nej, Nato behöver inte ett land som vårt. Nej. Jag vill veta, vad mer behöver de? Vi trodde att vi blev en del av mängden, fick en fot i dörren. Vad mer skulle vi göra? Det fanns ingen mer ideologisk konfrontation. Vad var problemet? Jag antar att problemet var deras geopolitiska intressen och arrogans mot andra. Deras självförhöjelse var och är problemet.
Vi är tvungna att reagera på det ständigt ökande militära och politiska trycket. Jag har sagt många gånger att det inte var vi som startade det så kallade ”kriget i Ukraina”. Tvärtom, vi försöker få ett slut på det. Det var inte vi som orkestrerade en kupp i Kiev 2014 – en blodig och antikonstitutionell kupp. När [liknande händelser] inträffar på andra ställen hör vi omedelbart alla internationella medier – främst de som är underordnade den anglosaxiska världen, förstås – att detta är oacceptabelt, detta är omöjligt, detta är antidemokratiskt. Men kuppen i Kiev var acceptabel. De nämnde till och med hur mycket pengar som spenderades på denna kupp. Allt var plötsligt acceptabelt.
Vid den tiden gjorde Ryssland sitt bästa för att stödja folket på Krim och i Sevastopol. Vi försökte inte störta regeringen eller skrämma folket på Krim och Sevastopol och hota dem med etnisk rensning i nazistisk anda. Det var inte vi som försökte tvinga Donbass att lyda genom att beskjuta och bomba dem. Vi hotade inte att döda någon som ville tala sitt modersmål. Titta, alla här är informerade och utbildade personer. Det kanske är möjligt – ursäkta min ”mauvais ton” – att hjärntvätta miljontals människor som uppfattar verkligheten genom media. Men ni måste veta vad som egentligen pågick: de bombade platsen i nio år, de har skjutit och använt stridsvagnar. Det var krig, ett riktigt krig som utlöstes mot Donbass. Och ingen räknade de döda barnen i Donbass. Ingen grät för de döda i andra länder, särskilt inte de i väst.
Detta krig, som regimen som satt i Kiev startade med kraftfullt och direkt stöd från väst, har pågått i mer än nio år, och Rysslands särskilda militära operation syftar till att stoppa det. Och det påminner oss om att ensidiga åtgärder, oavsett vem som tar dem, oundvikligen kommer att leda till repressalier. Som vi vet har varje handling en lika motsatt reaktion. Det är vad varje ansvarsfull stat, varje suveränt, oberoende och självrespekterande land gör.
Alla inser att i ett internationellt system där godtycke råder, där allt beslutsfattande är upp till dem som tror att de är exceptionella, syndfria och rättrådiga, kan vilket land som helst attackeras helt enkelt för att det ogillas av en hegemon, som har tappat all känsla för proportioner – och jag vill tillägga, någon som helst känsla för verkligheten.
Tyvärr måste vi erkänna att våra motparter i väst har tappat sin verklighetskänsla och har gått över varje gräns. Det borde de verkligen inte ha gjort.
Ukrainakrisen är inte en territoriell konflikt, och jag vill klargöra detta. Ryssland är världens största land sett till landyta och vi har inget intresse av att erövra ytterligare territorium. Vi har fortfarande mycket att göra för att utveckla Sibirien, östra Sibirien och ryska Fjärran Östern. Detta är inte en territoriell konflikt och inte ett försök att upprätta regional geopolitisk balans. Frågan är mycket bredare och mer grundläggande och handlar om de principer som ligger till grund för den nya internationella ordningen.
Varaktig fred kommer bara att vara möjlig när alla känner sig trygga och säkra, när de förstår att deras åsikter respekteras och att det finns en balans i världen där ingen ensidigt kan med våld påtvinga andra att leva eller bete sig som en hegemon vill även när det motsäger det, mot folks och länders suveränitet, genuina intressen, traditioner eller seder. I ett sådant arrangemang förnekas själva begreppet suveränitet helt enkelt och, förlåt, det slängs i soporna.
Uppenbarligen är engagemanget för ett blockbaserat tillvägagångssätt, och en strävan att driva världen in i en situation av pågående ”oss mot dem”-konfrontation, ett dåligt arv från 1900-talet. Det är en produkt av västerländsk politisk kultur, åtminstone av dess mest aggressiva manifestationer. För att upprepa, väst – åtminstone en viss del av väst, eliten – behöver alltid en fiende. De behöver en fiende för att motivera sitt behov av militär aktion och expansion. Men de behöver också en fiende för att upprätthålla en intern kontroll inom ett visst system av just denna hegemon, och inom block som Nato eller andra militärpolitiska block. Det måste finnas en fiende så att alla kan samlas kring ”ledaren”.
Sättet andra stater sköter sina liv på är inte vår sak. Vi ser dock hur den styrande eliten i många av dem tvingar samhällen att acceptera normer och regler som folket – eller åtminstone ett betydande antal människor och till och med majoriteten i vissa länder – inte är villiga att ta till sig. Men de uppmanas fortfarande att göra det, med myndigheter som ständigt hittar på motiveringar för sina handlingar, tillskriver dem växande interna problem genom yttre orsaker och fabricerar eller överdriver icke-existerande hot.
Ryssland är ett favoritämne för dessa politiker. Vi har förstås vant oss vid detta under historiens lopp. Men de försöker framställa dem som inte är villiga att blint följa dessa västerländska elitgrupper som fiender. De har använt detta tillvägagångssätt på olika länder, inklusive Folkrepubliken Kina, och de försöker göra detta mot Indien i vissa situationer. De flirtar med dem nu, som vi kan se mycket tydligt. Vi är medvetna om och ser de scenarier de använder i Asien. Jag skulle vilja säga att det indiska ledarskapet är oberoende och starkt nationellt orienterat. Jag tror att dessa försök är meningslösa, men de fortsätter med dem. De försöker framställa arabvärlden som en fiende; de gör det selektivt och försöker agera korrekt, men det är vad det handlar om. De försöker till och med framställa islam som en fientlig miljö, och så vidare och så vidare. Faktum är att alla som agerar självständigt och i sina egna intressen omedelbart ses av den västerländska eliten som ett hinder som måste undanröjas.
Konstgjorda geopolitiska föreningar tvingas på världen och block med begränsad tillgång skapas. Vi ser detta hända i Europa, där en aggressiv politik för NATO-expansion har förts i decennier. I Asien-Stillahavsområdet och i Sydasien, där man försöker förstöra en öppen och inkluderande samarbetsarkitektur. Ett blockbaserat tillvägagångssätt som, om vi kallar en spade för en spade, begränsar enskilda staters rättigheter och begränsar deras frihet att utvecklas längs sin egen väg, och försöker driva in dem i en ”bur” av skyldigheter. På ett sätt innebär detta uppenbart att en del av deras suveränitet tas bort, ofta följt av genomdrivandet av deras egna lösningar, inte bara på säkerhetsområdet utan även på andra områden, i första hand i ekonomin, vilket nu sker i relationerna mellan USA och Europa. Det finns ingen anledning att förklara detta nu. Om det behövs kan vi prata om det i detalj under diskussionen efter mitt inledande anförande.
För att uppnå dessa mål försöker de ersätta internationell rätt med en ”regelbaserad ordning”, vad nu det betyder. Det är inte klart vilka regler det är och vem som uppfann dem. Det är bara skräp, men de försöker plantera denna idé i miljontals människors medvetande. ”Du måste leva enligt reglerna.” Vilka regler?
Och faktiskt, om jag får, sätter våra västerländska ”kollegor”, särskilt de från USA, inte bara godtyckligt dessa regler, de lär andra hur de ska följa dem och hur andra bör bete sig överlag. Allt detta görs och uttrycks på ett flagrant ouppfostrat och påträngande sätt. Detta är ytterligare en manifestation av kolonial mentalitet. Hela tiden hör vi ”du måste”, ”du är skyldig”, ”vi varnar dig på allvar.”
Vem är du att göra det? Vilken rätt har du att varna andra? Det här är bara fantastiskt. Kanske de som säger allt detta, borde bli av med sin arrogans och sluta bete sig på ett sådant sätt mot det globala samfundet som perfekt känner till dess mål och intressen, och de borde släppa detta kolonialtidstänkande? Jag vill ibland säga till dem: vakna upp, den här eran har för länge sedan passerat och kommer aldrig tillbaka.
Jag kommer att säga mer: i århundraden ledde sådant beteende till replikeringen av en företeelse – stora krig, med olika ideologiska och kvasimoraliska motiveringar uppfunna för att rättfärdiga dessa krig. Idag är detta särskilt farligt. Som ni vet har mänskligheten möjligheten att lätt förstöra hela planeten, och pågående sinnesmanipulation, otrolig i termer av skala, leder till att man förlorar verklighetskänslan. Det är klart att en väg ut bör sökas från denna onda cirkel. Som jag förstår det, vänner och kollegor, är det därför ni kommer hit för att ta itu med dessa viktiga frågor här på Valdai Club mötesplatsen.
I Rysslands utrikespolitiska koncept karakteriseras vårt land som en ursprunglig civilisationsstat. Denna formulering återspeglar tydligt och koncist hur vi förstår inte bara vår egen utveckling, utan också de viktigaste principerna för internationell ordning, som vi hoppas kommer att råda.
Ur vårt perspektiv är civilisation ett mångfacetterat begrepp och föremål för olika tolkningar. Det fanns en gång en utåtriktad kolonial tolkning där det fanns en ”civiliserad värld” som tjänade som förebild för resten, och alla var tänkta att följa dess normer. De som inte höll med skulle tvingas in i denna ”civilisation” av den ”upplysta” mästarens klubba. Dessa tider ligger, som jag sa, nu i det förflutna, och vår förståelse av civilisationen är helt annorlunda.
För det första finns det många civilisationer, och ingen är överlägsen eller underlägsen en annan. De är lika eftersom varje civilisation representerar ett unikt uttryck för sin egen kultur, sina traditioner och sitt folks strävanden. Till exempel, i mitt fall, förkroppsligar det mitt folks ambitioner, som jag har turen att vara en del av.
Framstående tänkare från hela världen som stöder konceptet med ett civilisationsbaserat tillvägagångssätt, har engagerat sig i djupgående överväganden om innebörden av ”civilisation” som begrepp. Det är ett komplext fenomen som består av många komponenter. Utan att fördjupa oss i filosofin, vilket kanske inte är lämpligt här, låt oss försöka beskriva det pragmatiskt när det gäller den aktuella utvecklingen.
De väsentliga egenskaperna hos en civilisationsstat omfattar mångfald och självförsörjning, som jag tror är två nyckelkomponenter. Dagens värld förkastar enhetlighet, och varje stat och samhälle strävar efter att utveckla sin egen utvecklingsväg som är förankrad i kultur och traditioner, och är genomsyrad av geografi och historiska erfarenheter, både antika och moderna, såväl som de värderingar som innehas av dess folk. Detta är en intrikat syntes som ger upphov till en distinkt civilisationsgemenskap. Dess styrka och framsteg beror på dess mångfald och mångfacetterade natur.
Ryssland har under århundraden formats som en nation med olika kulturer, religioner och etniciteter. Den ryska civilisationen kan inte reduceras till en enda gemensam nämnare, men den kan inte heller delas, eftersom den frodas som en enda andligt och kulturellt rik enhet. Att upprätthålla den sammanhållna enheten i en sådan nation är en formidabel utmaning.
Vi har ställts inför svåra utmaningar genom århundradena; men vi har alltid klarat oss, ibland till stora kostnader, men varje gång har vi lärt oss våra läxor för framtiden och stärkt vår nationella enhet och den ryska statens integritet.
Den erfarenhet vi har fått är verkligen ovärderlig idag. Världen blir allt mer mångfaldig, och dess komplexa processer kan inte längre hanteras med enkla metoder att styra, vilka som vi säger, målar alla med samma pensel, vilket är något som vissa stater fortfarande försöker göra.
Det finns något som är viktigt att tillägga till detta. Ett verkligt effektivt och starkt statligt system kan inte påtvingas utifrån. Det växer naturligt från länders och folks civilisationsrötter, och i detta avseende är Ryssland ett exempel på hur det verkligen i praktiken går till i livet.
Att förlita sig på din civilisation är en nödvändig förutsättning för framgång i den moderna världen, tyvärr en oordnad och farlig värld som har tappat orienteringen. Fler och fler stater kommer till denna slutsats och blir medvetna om sina egna intressen och behov, sina möjligheter och begränsningar, sin egen identitet och graden av sammanlänkning med omvärlden.
Jag är övertygad om att mänskligheten inte går mot fragmentering i rivaliserande segment, en ny konfrontation av block, oavsett deras motiv, eller den själlösa universalismen i en ny globalisering. Tvärtom, världen är på väg mot en synergi av civilisationsstater, med stora utrymmen, samhällen som identifierar sig som sådana [civilisationer].
Samtidigt är civilisationen inte en universell konstruktion av ”one size fits all” – det finns inget sådant. Varje civilisation är olika, var och en är kulturellt självförsörjande och bygger på sin egen historia och traditioner för ideologiska principer och värderingar. Att respektera sig själv kommer naturligtvis av att man respekterar andra, men det innebär också respekt från andra. Det är därför en civilisation inte påtvingar någon någonting, men låter inte heller någonting påtvingas sig själv. Om alla lever efter denna regel kan vi leva i harmonisk samexistens och i kreativ interaktion mellan alla i internationella relationer.
Naturligtvis är det ett stort ansvar att skydda ert civilisationsval. Det är ett svar på externa intrång, utvecklingen av nära och konstruktiva relationer med andra civilisationer och, viktigast av allt, upprätthållandet av en inre stabilitet och harmoni. Vi kan alla, som jag påpekade, se att den internationella miljön idag tyvärr är instabil och ganska aggressiv.
Här är ytterligare en viktig sak: ingen ska förråda sin civilisation. Detta är vägen mot universellt kaos; det är onaturligt och, skulle jag säga, äckligt. För vår del har vi alltid försökt och fortsätter att försöka erbjuda lösningar som tar hänsyn till alla parters intressen. Men våra motsvarigheter i väst verkar ha glömt begreppet rimlig självbehärskning, kompromisser och en vilja att göra eftergifter i namn av att nå ett resultat som passar alla sidor. Nej, de är bokstavligen fixerade vid bara ett mål: att driva igenom sina egna intressen, här och nu, och göra det till varje pris. Om detta är deras val får vi se vad det blir av det.
Det låter som en paradox, men situationen kan förändras i morgon, vilket är ett problem. Till exempel kan vanliga val leda till förändringar på den inrikespolitiska scenen. Idag kan ett land insistera på att göra något till varje pris, men dess inrikespolitiska situation kan förändras i morgon, och de kommer att börja driva igenom en annan och ibland till och med motsatt idé.
Ett framstående exempel är Irans kärnkraftsprogram. En amerikansk administration drev igenom en lösning, men den efterföljande administrationen vände saken åt andra hållet. Hur kan man arbeta under dessa förhållanden? Vilka är riktlinjerna? Vad kan vi lita på? Var finns garantierna? Är det dessa ”regler” de berättar om? Detta är nonsens och absurt.
Varför händer detta och varför verkar alla bekväma med det? Svaret är att strategiskt tänkande har ersatts med kortsiktiga legosoldatsintressen inte ens från länder eller nationer, utan de efterföljande gruppernas inflytande. Detta förklarar den otroliga, om den bedöms i kalla krigets termer, ansvarslöshet hos de politiska elitgrupperna, som har släppt all rädsla och skam och tänker på sig själva som utan skuld.
Det civilisatoriska tillvägagångssättet konfronterar dessa trender eftersom det är baserat på staters och folks grundläggande, långsiktiga intressen, intressen som inte dikteras av den nuvarande ideologiska situationen, utan av hela den historiska erfarenheten och arvet från det förflutna, på vilken idén av en harmonisk framtid vilar.
Om alla skulle vägledas av detta, tror jag det skulle finnas mycket färre konflikter i världen, och tillvägagångssätten för att lösa dem skulle bli mycket mer rationella, eftersom alla civilisationer skulle respektera varandra, som jag sa, och skulle inte försöka förändra någon, utifrån sin egna begreppsvärld.
Vänner. Jag läste med intresse rapporten för dagens möte, som utarbetats av Valdaiklubben. Den säger att alla för närvarande strävar efter att förstå och föreställa sig en framtidsvision. Detta är naturligt och förståeligt, särskilt i intellektuella kretsar. I en tid av radikal förändring, när världen vi är vana vid håller på att falla sönder, är det mycket viktigt att förstå vart vi är på väg och vart vi vill vara. Och naturligtvis skapas framtiden nu, inte bara inför våra ögon, utan av våra egna händer.
När så massiva, extremt komplexa processer pågår är det naturligtvis svårt eller till och med omöjligt att förutsäga resultatet. Oavsett vad vi gör kommer livet att göra justeringar. Men vi måste i alla fall inse vad vi strävar efter, vad vi vill uppnå. I Ryssland finns en sådan förståelse.
För det första, vill vi leva i en öppen sammankopplad värld, där ingen någonsin kommer att försöka sätta konstgjorda hinder i vägen för människors kommunikation, uppfyllelsen av deras kreativitet och välstånd. Vi måste sträva efter att skapa en hinderfri miljö.
För det andra, vill vi att världens mångfald ska bevaras och utgöra grunden för universell utveckling. Det borde vara förbjudet att påtvinga något land eller folk hur de ska leva och hur de ska må. Endast sann kulturell och civilisationsmässig mångfald kommer att säkerställa människors välbefinnande och en balans mellan intressen.
För det tredje står Ryssland för maximal representation. Ingen har rätt eller förmåga att styra världen för andra och för andras räkning. Framtidens värld är en värld av kollektiva beslut som fattas på de nivåer där de är mest effektiva och av dem som verkligen är kapabla att ge ett betydande bidrag till att lösa ett specifikt problem. Det är inte så att en person bestämmer för alla, och inte ens alla bestämmer allt, utan de som direkt berörs av den eller den frågan måste komma överens om vad de ska göra och hur de ska göra.
För det fjärde står Ryssland för universell säkerhet och varaktig fred, byggd på respekt för allas intressen: från stora länder till små. Huvudsaken är att befria internationella relationer från blockstrategin och arvet från kolonialtiden och det kalla kriget. Vi har sagt i decennier att säkerheten är odelbar, och att det är omöjligt att garantera säkerheten för vissa på bekostnad av andras säkerhet. Ja, harmoni på detta område kan uppnås. Du behöver bara lägga högmod och arrogans åt sidan och sluta se på andra som andra klassens partners eller utstötta eller vildar.
För det femte, vi står för rättvisa för alla. Exploateringens era, som jag sagt två gånger, ligger i det förflutna. Länder och folk är tydligt medvetna om sina intressen och förmågor och är redo att lita på sig själva; och detta ökar deras styrka. Alla bör ges tillgång till fördelarna med dagens värld, och att försöka att begränsa det för vilket land eller folk som helst, bör betraktas som en aggressionshandling.
För det sjätte står vi för jämlikhet, för alla länders mångfaldiga potential. Detta är en helt objektiv faktor. Men inte mindre objektivt är det faktum att ingen längre är redo att ta order eller göra sina intressen och behov beroende av någon, framför allt av de rika och mäktigaste.
Detta är inte bara det internationella samfundets naturliga tillstånd, utan kvintessensen av hela mänsklighetens historiska erfarenhet.
Det är dessa principer som vi skulle vilja följa, och som vi bjuder in alla våra vänner och kollegor att ansluta sig till.
Kollegor!
Ryssland var, är och kommer att bli en av grunderna för detta nya världssystem, redo för konstruktiv interaktion med alla som strävar efter fred och välstånd, men också redo till hårt motstånd mot dem som bekänner sig till principerna om diktatur och våld. Vi tror att pragmatism och sunt förnuft kommer att segra, och en multipolär värld kommer att etableras.
Avslutningsvis vill jag som alltid, tacka forumets arrangörer för era grundläggande och kvalificerade förberedelser, samt tacka alla på detta jubileumsmöte för er uppmärksamhet. Tack så mycket.”
(Applåder.)
Fyodor Lukyanov, forskningschef för Valdai International Discussion Club, moderator:
”Herr president, tack så mycket för en så detaljerad presentation av dessa allmänna och konceptuella frågor. Faktum är att många – på Valdai-klubben och på andra håll – har försökt förstå ramverket som kommer att ersätta det som inte längre fungerar, men hittills har vi inte varit särskilt framgångsrika. Vi vet vad som inte längre finns där, men vi vet inte vad som kommer att ersätta det. Jag tror att punkterna du just tog upp är det första försöket att åtminstone tydligt beskriva principerna.
Om jag får upprepa ditt påstående – delen om civilisationer och den civilisationsbaserade strategin är verkligen tankeväckande. Du sa en gång – det var faktiskt väldigt länge sedan – du använde en levande fras, du sa att Rysslands gränser ”inte slutar någonstans.” Om Rysslands gränser inte upphör, är den ryska civilisationen helt klart gränslös per definition, rättvis och fyrkantig. Vad betyder det här? Var är det så?”
Vladimir Putin: ”Ni vet, detta sades för första gången i ett samtal med en av USA:s tidigare presidenter, när han tittade på en karta över Ryska federationen i mitt hem i Ogaryovo; det var verkligen ett skämt.
Vi vet alla detta, men jag skulle vilja upprepa: Ryssland är fortfarande det största landet i världen till yta. På ett mer allvarligt sätt är detta i första hand vettigt på civilisationsnivå. Våra landsmän bor i stort antal [runt om i världen]; den ryska världen är av global karaktär; Ryska är ett av FN:s officiella språk. Bara i Latinamerika – jag träffade nyligen deras parlamentariker – bor det 300 000 ryssar. De finns överallt: i Asien, i Afrika, i Europa och säkert också i Nordamerika.
Så, återigen, och allvarligt talat, som civilisation har Ryssland inga gränser, precis som andra civilisationer inte heller har några gränser. Ta Indien eller Kina; se hur många företrädare för Kina, eller hur många företrädare för Indien som bor i andra länder. Olika civilisationer överlappar och interagerar med varandra. Och det skulle vara bra om denna interaktion var naturlig och vänlig, och syftar till att stärka denna balans.”
Fjodor Lukyanov: ”Så för dig handlar civilisation inte om territorium, utan om människor?”
Vladimir Putin: ”Ja, det är klart, i första hand handlar det om människor. Det blir nog många frågor om Ukraina nu. Våra handlingar i Donbass, dikteras först och främst av behovet av att skydda människor. Det är det underliggande syftet med våra handlingar.”
Fjodor Lukyanov: ”Kan du i så fall karakterisera den speciella militära operationen som en civilisationskonflikt? Du sa att det inte är en territoriell konflikt.”
Vladimir Putin: ”Det är det i första hand… Jag är inte säker på vilken typ av civilisation de på andra sidan frontlinjen försvarar, men vi försvarar våra traditioner, vår kultur och vårt folk.”
Fjodor Lukyanov: ”Okej. Sedan vi har gått vidare för att diskutera Ukraina, tror jag ett stort europeiskt evenemang börjar i Spanien i dag, och Vladimir Zelensky och flera andra viktiga personer är där. Fortsatt stöd till Ukraina diskuteras. Som vi vet har det varit en viss försening i USA på grund av krisen i kongressen. Så det verkar som om Europa känner att det måste ta över det ekonomiska stödet.
Tror du att de kommer att klara det? Och vad kan vi förvänta oss av detta?”
Vladimir Putin: ”Vi förväntar oss att åtminstone se något sken av sunt förnuft. När det gäller om de klarar av det eller inte, har de bättre förutsättningar att svara på denna fråga. Naturligtvis kommer de att klara det; Jag ser inga problem med att utöka produktionen och öka mängden pengar som riktas till kriget för att förlänga denna konflikt. Men det finns naturligtvis problem som jag tror den här publiken är väl medveten om.
Om det som du sa finns en försening i USA, är det mer av teknisk, eller politisk och teknisk natur, så att säga, och orsakas av budgetfrågor, en tung skuldbörda och behovet av att balansera budgeten. Frågan är hur man balanserar den? Är det genom att leverera vapen till Ukraina och minska budgetutgifterna, eller genom att skära ned på sociala utgifter? Ingen är villig att skära ner på sociala utgifter, eftersom detta drag skulle stärka oppositionspartiet. Det är allt.
Så småningom kommer de förmodligen att hitta pengarna och trycka några till. De tryckte över 9 biljoner dollar under pandemin och post-pandemin, så de kommer inte att tänka två gånger på att skriva ut mer och sprida dem över hela världen, och därigenom förvärra matinflationen. Det kommer de med största sannolikhet att göra.
När det gäller Europa är situationen där svårare, eftersom om vi fortfarande ser en BNP-tillväxt på 2,4 procent i USA i den föregående perioden, är det mycket värre i Europa. 2021 var deras ekonomiska tillväxt 4,9 procent och i år blir den 0,5 procent. Och även denna tillväxt beror mest på de sydliga länderna, Italien och Spanien, som visade en viss tillväxt.
Igår diskuterade vi detta med våra experter; Jag tror att tillväxten i Italien och Spanien främst är relaterad till stigande fastighetspriser och en viss återupplivning av turistsektorn. De viktigaste ekonomierna i Europa upplever för närvarande stagnation; och de flesta tillverkningssektorer visar negativa resultat. I Förbundsrepubliken Tyskland är det minus 0,1 procent; i de baltiska länderna – minus 2, eller till och med minus 3 procent i Estland, tror jag; i Nederländerna och Österrike minskar det också. Detta gäller särskilt industriproduktion som är i ett kritiskt tillstånd, om inte katastrofalt, särskilt kemi-, glas- och metallurgisektorerna.
Vi vet att på grund av relativt billiga energipriser i USA och vissa administrativa och ekonomiska beslut som fattats där, så flyttar många av de europeiska produktionsanläggningar helt enkelt till USA. De lägger ner i Europa och flyttar till USA. Detta är ett välkänt faktum, och detta är vad jag antydde någon gång tidigare när jag talade på detta forum. Belastningen ökar också på människorna i de europeiska länderna, och detta är också ett faktum, vilket bekräftas av europeisk statistik. Livskvaliteten blir sämre, och sänktes med 1,5 procent den senaste månaden, om jag inte misstar mig.
Kan Europa klara sig eller inte? Det kan de. Men hur? På bekostnad av ytterligare försämring av dess ekonomi och livet för människorna i de europeiska staterna.”
Fjodor Lukyanov: ”Men vår budget kan inte heller täcka allt. Kommer vi att klara oss, till skillnad från dem?”
Vladimir Putin: ”Vi klarar oss så här långt, och jag har anledning att tro att vi kommer att göra det i framtiden. För det första. Under det tredje kvartalet i år hade vi ett budgetöverskott på över 660 miljarder rubel.
För det andra. I slutet av året kommer vi att se ett budgetunderskott på cirka 1 procent. Våra beräkningar visar att under de närmaste åren (2024 och 2025) kommer underskottet att vara cirka 1 procent. Vi har också en rekordlåg arbetslöshet – den stabiliserades på 3 procent.
En annan viktig sak – det här är ett nyckelögonblick och kanske återkommer vi till det igen, men jag tror att det är ett viktigt och grundläggande fenomen i vår ekonomi – att en naturlig omstrukturering av ekonomin började, eftersom det vi tidigare importerade från Europa skars bort för oss. Och liksom 2014, när vi införde vissa restriktioner för inköp av västerländska [varor], tvingades europeiska producenter av främst jordbruksvaror, att investera i utvecklingen av jordbruksproduktionen inom landet. Ja, inflationen har stigit, men vi såg sedan till att våra tillverkare ökade produktionen av de varor vi behövde. Och idag täcker vi, som ni vet, våra behov fullt ut av alla basprodukter från jordbruket och bastyper av livsmedel.
Detsamma sker nu inom industrin och den största tillväxten sker inom tillverkningsindustrin. Olje- och gasintäkterna har sjunkit, men de ger också ytterligare 3 procent, och icke-olja- och gasintäkter, främst inom processindustrin – 43 procent, och det är främst stålindustrin, optiken och elektroniken. Vi har mycket att göra inom området mikroelektronik. Vi är egentligen fortfarande i början av vår resa, men den växer redan. Sammantaget ger det en ökning med 43 procent.
Vi bygger om logistiken; maskintekniken växer och så vidare. Sammantaget har vi en stabil situation. Vi har övervunnit alla problem som uppstod efter att sanktionerna infördes mot oss och vi började nästa steg i utvecklingen: på en ny grund, vilket är oerhört viktigt.
Det är väldigt viktigt för oss att behålla denna trend och inte missa den. Vi har vissa problem, inklusive brist på arbetskraft, det är sant, följt av några andra problem. Men vår befolknings reala disponibla inkomst växer. Samtidigt som den minskar i Europa, växer den i Ryssland med mer än 12 procent.
Här inkluderar våra egna problem inflationen, och den har vuxit: nu är den 5,7 procent, men centralbanken och regeringen vidtar samordnade åtgärder för att neutralisera dessa eventuella negativa konsekvenser.”
Fjodor Lukyanov: ”Du nämnde den pågående strukturella omorganisationen.
Vissa kritiker kan hävda att detta verkligen är militariseringen av ekonomin. Är deras påståenden riktiga?”
Vladimir Putin: ”Så här; våra försvarsutgifter har verkligen ökat, men de omfattar mer än bara försvar och inkluderar även säkerhet. Dessa kostnader har på ett ungefär fördubblats, från cirka 3 procent till cirka 6 procent, vilket omfattar både försvar och säkerhet. Jag skulle dock vilja betona, som jag tidigare nämnt och känner mig tvungen att upprepa: vi har uppnått ett budgetöverskott på över 660 miljarder rubel under tredje kvartalet, och vi räknar med ett underskott på bara 1 procent för detta räkenskapsår. Detta är en allmänt sund budget och en robust ekonomi.
Så att påstå att vi spenderar för mycket på kanoner samtidigt som vi försummar smör är ett felaktigt påstående. Viktigt är att alla våra tidigare tillkännagivna utvecklingsplaner, som uppfyller våra strategiska mål och upprätthåller allt socialt ansvar som regeringen har åtagit sig genomförs, när det gäller våra medborgares välbefinnande.”
Fjodor Lukyanov: ”Tack. Det är goda nyheter.
Herr president! Bortsett från Ukrainakonflikten, som vi utan tvekan kommer att diskutera mer, har det skett en betydande utveckling i Sydkaukasien de senaste dagarna och veckorna. Europeiska rådets ordförande Charles Michel uttalade i en intervju nyligen att Ryssland hade förrått det armeniska folket.”
Vladimir Putin: ”Vem sa det?”
Fjodor Lukyanov: ”Charles Michel, Europeiska rådets ordförande.”
Vladimir Putin: ”Ja, du vet, vi har ett talesätt, ”det är rikt att höra din häst råma så.”
Fjodor Lukyanov: ”Din ko?”
Vladimir Putin: ”Ko, häst, vem bryr sig. Ett djur.
Finns det något annat? Jag ber om ursäkt för att jag avbröt.”
Fjodor Lukyanov: ”Var vänlig, fortsätt.”
Vladimir Putin: ”Förstår du vad som hände nyligen? Efter de välkända händelserna och Sovjetunionens upplösning utbröt en konflikt som ledde till etniska sammandrabbningar mellan armenier och azerbajdzjaner. Allt började i staden Sumgait och spred sig sedan över till Karabach. Detta resulterade så småningom i att Armenien fick effektiv kontroll över Karabach och sju angränsande azerbajdzjanska distrikt som utgör nästan 20 procent av Azerbajdzjans territorium. Detta varade i många decennier.
Jag kommer att säga – och jag avslöjar ingen hemlighet här – att vi under de senaste 15 åren upprepade gånger har föreslagit att våra armeniska vänner går med på kompromisser. Vilka kompromisser? Att återföra fem distrikt till Azerbajdzjan runt Karabach och behålla två av dem, och på så sätt bevara territoriella förbindelser mellan Armenien och Karabach.
Men våra vänner i Karabach svarade alltid: ”Nej, det skulle utgöra vissa hot mot oss.” Vi svarade: Lyssna, Azerbajdzjan växer, dess ekonomi går framåt, det är ett oljeproducerande land, dess befolkning är redan över 10 miljoner, låt oss jämföra potentialen. Denna kompromiss bör uppnås medan det fortfarande finns en möjlighet. För vår del var vi övertygade om att vi skulle få respektive beslut fattade av FN:s säkerhetsråd, som skulle garantera säkerheten för den naturligt framväxande Lachin-korridoren mellan Armenien och Karabach, och garantera säkerheten för armenierna som bor där.
Men vi fick höra att de inte kunde göra det. Så vad ska ni göra? ”Vi kommer att kämpa”, sa de. Nåväl, okej, allt slutade med de väpnade sammandrabbningarna 2020, och då föreslog jag också för våra vänner och kollegor – förresten, jag hoppas att president Aliyev inte tar illa upp av mina kommentarer, men någon gång nåddes en överenskommelse om att Azerbajdzjans trupper skulle sluta.
Ärligt talat trodde jag att problemet var löst. Jag ringde Jerevan, och helt plötsligt hörde jag: ”Nej, de måste lämna det lilla området i Karabach” där de azerbajanska trupperna hade tagit sig in. Det var det. Jag sa: Lyssna, vad ska ni göra? Samma fras: ”Vi kommer att slåss”. Jag säger: Lyssna, de kommer att avancera till baksidan av dina styrkor nära Agdam inom några dagar, och allt kommer att vara över. Förstår du det? ”Ja”. Vad ska du göra då? ”Vi kommer att slåss.” Nåväl, okej. Så det blev som det blev.
Till slut kom vi överens med Azerbajdzjan att efter att ha avancerat till Shushalinjen och själva staden Shusha skulle stridsaktiviteter stoppas. Ett respektive uttalande undertecknades i november 2020 om att stoppa stridsaktiviteterna och vi utplacerade våra fredsbevarande styrkor. Och detta är en annan avgörande punkt: våra fredsbevarares rättsliga status baserades uteslutande på det uttalandet från november 2020. Någon fredsbevarande status har det aldrig inneburit. Jag ska inte prata om anledningarna nu. Azerbajdzjan trodde att det inte fanns något behov av det, och att underteckna det utan Azerbajdzjan var meningslöst. Så statusen baserades, jag upprepar, uteslutande på uttalandet från november 2020, och den enda rättigheten som fredsbevararna hade var att övervaka vapenvilan – och inget annat. Bara för att övervaka vapenvilan. Ändå varade denna prekära situation en tid.
Nu har ni nämnt Europeiska rådets ordförande, Michel, som jag respekterar. Michel, Frankrikes president Macron och herr Scholz, Tysklands förbundskansler, övervakade att ledarna för Armenien och Azerbajdzjan samlades i Prag hösten 2022 och undertecknade ett uttalande, enligt vilket Armenien erkände Karabach som en del av republiken Azerbajdzjan.
Dessutom angav cheferna för delegationerna och Armeniens ledare, direkt Azerbajdzjans territorium i kvadratkilometer, vilket naturligtvis inkluderar Karabach, och betonade att de erkänner Azerbajdzjans suveränitet inom gränserna för Azerbajdzjan SSR, som en gång var del av Sovjetunionen. Och som ni vet var Karabach också en del av Azerbajdzjan SSR. Det löste faktiskt huvudfrågan, som var helt avgörande: Karabachs status. När Karabach utropade sin självständighet erkände ingen denna självständighet, inte ens Armenien, vilket ärligt talat är konstigt för mig, men beslutet togs ändå: de erkände inte Karabachs självständighet. Däremot i Prag insåg de att Karabach tillhör Azerbajdzjan. Och sedan upprepade de det en andra gång vid ett liknande möte i Bryssel i början av 2023.
Du vet, mellan oss, även om vi förmodligen inte längre kan säga så, men ändå, om de kom [överens] … Förresten, ingen berättade för oss om detta, jag fick personligen veta detta från pressen. Azerbajdzjan har alltid trott att Karabach är en del av dess territorium, men genom att definiera Karabachs status som en del av Azerbajdzjan gjorde Armenien en kvalitativ förändring i sin position.
Efter detta kom president Aliyev fram till mig vid ett möte och sa: ”du förstår, alla insåg att Karabach är vårt; era fredsbevarare är där på vårt territorium.” Du förstår, även statusen för våra fredsbevarande styrkor genomgick omedelbart en kvalitativ förändring efter att Karabachs status som en del av Azerbajdzjan fastställdes. Han sa: ”er militär är på vårt territorium och låt oss nu komma överens om deras status på bilateral basis.” Och premiärminister Pashinyan bekräftade: ”ja, nu måste ni prata bilateralt.” Det vill säga, Karabach är borta. Ni kan säga vad ni vill om denna status, men detta var nyckelfrågan: Karabachs status. Allt kretsade kring det under de föregående decennierna: hur och när, vem och var kommer att avgöra statusen. Nu bestämde Armenien: Karabach blev officiellt en del av Azerbajdzjan. Detta är den armeniska statens ståndpunkt i dag.
Vad borde vi ha gjort? Allt som hände den senaste tiden, för en vecka, två, tre veckor sedan – blockeringen av Lachinkorridoren och andra saker – allt detta var oundvikligt efter erkännandet av Azerbajdzjans suveränitet över Karabach. Det var bara en tidsfråga: när och på vilket sätt Azerbajdzjan skulle upprätta konstitutionell ordning där inom ramen för den azerbajdzjanska statens konstitution. Vad kan vi säga? Hur skulle vi annars kunna reagera? Armenien erkände det, men vad borde vi ha gjort? Borde vi ha sagt: nej, vi erkänner inte detta? Detta är nonsens, eller hur? Det här är något slags nonsens.
Jag tänker inte prata om alla detaljer i våra diskussioner, eftersom jag anser att det skulle vara olämpligt, men det som hänt de senaste dagarna eller veckorna var en oundviklig konsekvens av det som gjordes i Prag och Bryssel. Därför borde Michel och hans kollegor ha tänkt redan då, när de uppenbarligen – jag vet inte, vi borde fråga dem om det – när de privat, bakom kulisserna, försökte få premiärminister Pashinyan att ta detta steg. De borde då kollektivt ha tänkt på armeniernas framtid i Karabach och borde åtminstone ha beskrivit vad som väntade dem i denna situation. De borde ha beskrivit någon form av integration av Karabach i den azerbajdzjanska staten, och en uppsättning åtgärder för att säkerställa deras säkerhet och rättigheter. Det finns inget sådant där. Det finns bara ett uttalande att Karabach är en del av Azerbajdzjan; nu räcker det. Så, vad ska vi göra om Armenien självt har fattat detta beslut?
Vad gjorde vi? Vi använde allt inom våra lagliga medel för att ge humanitär hjälp. Som ni kanske är medveten om dog våra fredsbevarare som skyddade armenier i Karabach. Vi tillhandahöll humanitärt bistånd och medicinsk hjälp och såg till att de kunde passera säkert.
När det gäller våra europeiska ”kollegor” borde de åtminstone nu skicka lite humanitärt bistånd för att hjälpa de olyckliga människorna – jag har inget annat sätt att uttrycka det – som lämnade Nagorno-Karabach. Jag tror att de kommer att göra det. Men överlag måste vi tänka på deras långsiktiga framtid.”
Fjodor Lukyanov: ”Är Ryssland villig att stödja dessa människor?”
Vladimir Putin: ”Jag sa precis att vi stödde dem.”
Fjodor Lukyanov: ”De som lämnade?”
Vladimir Putin: ”Vårt folk dog där när de skyddade dem, täckte dem och gav humanitärt stöd. Alla flyktingar samlades trots allt runt våra fredsbevarare. Tusentals av dem gick dit, mest kvinnor och barn.
Självklart är vi villiga att hjälpa dem. Armenien förblir vår allierade. Om det finns humanitära frågor, och de finns där, är vi redo att diskutera dem och ge stöd till dessa människor. Det säger sig självt.
Jag har just berättat kort hur händelserna utvecklades, men jag har täckt huvudpunkterna.”
Fjodor Lukyanov: ”Herr president! Det finns en annan vass poäng i detta avseende. För närvarande slår den azerbajdzjanska ledningen mycket hårt ner mot de ledare som tjänstgjorde i Karabach, inklusive personer som är välkända i Ryssland, som Ruben Vardanyan, till exempel.”
Vladimir Putin: ”Han gav upp sitt ryska medborgarskap, så vitt jag vet.”
Fjodor Lukjanov: ”Det gjorde han, men han var rysk medborgare. Finns det något sätt att uppmana den azerbajdzjanska ledningen att visa viss mildhet?”
Vladimir Putin: ”Vi har alltid gjort det, och vi gör det nu. Som ni vet talade jag med president Aliyev över telefon, som vi alltid har pratat förut, oavsett vad som hänt, och han försäkrade mig hela den tiden att han skulle garantera säkerheten och rättigheterna för det armeniska folket i Nagorno-Karabach. Men nu finns det inga armenier kvar där. Vet du att de alla har flytt från platsen? Det finns helt enkelt inga armenier kvar där. Kanske tusen personer eller så, inte mer. Det finns bara ingen kvar där.”
När det gäller de tidigare ledarna – jag är inte säker på att jag vill gå in på detaljerna – men jag förstår att de inte heller är särskilt välkomna i Jerevan. Men jag antar att nu när Azerbajdzjan har löst alla territoriella frågor, kommer den azerbajdzjanska ledningen att vara villig att överväga humanitära aspekter.”
Fjodor Lukyanov: ”Tack.
Kolleger, ställ era frågor.
Professor Feng Shaolei är en av våra veteranmedlemmar.”
Feng Shaolei, East China Normal University, Shanghai.
Feng Shaolei: ”Tack så mycket.”
”Herr president! Det gläder mig att se er igen.
Peking kommer att stå värd för den internationella oktoberkonferensen på den 10-årsdagen av Belt and Road Initiative. Samtidigt har initiativet att koppla samman det eurasiska partnerskapet med Belt and Road Initiative., något du och president Xi Jinping har främjat, också pågått i nästan tio år.
Min fråga är denna: i den nya situationen, vilka nya idéer och konkreta förslag har ni redan förberett?
Tack så mycket.”
Vladimir Putin: ”Visserligen återvänder vi till detta ämne, och faktiskt försöker vissa att så tvivel, vilket tyder på att vårt eurasiska utvecklingsprojekt – Eurasian Economic Unions projekt, och president Xi Jinpings Belt and Road Initiative – kanske inte delar samma intressen och kan börja konkurrera med varandra. Som jag har sagt många gånger så är inte detta fallet. Tvärtom tror vi att det ena projektet kompletterar det andra harmoniskt.
Låt oss se var vi står nu. Både Kina och Ryssland – Ryssland i större utsträckning idag, men Kina långt innan händelserna i Ukraina började – har utsatts för olika typer av sanktioner av några av våra partners; vi vet exakt av vem. Vid något tillfälle eskalerade dessa steg till ett slags handelskrig mellan Kina och USA, eftersom de sanktioner som infördes mot ditt land innefattade restriktioner för logistiken.
Vi är intresserade av att etablera nya logistikrutter, och Kina är också intresserad av detta. Vår handel växer. Vi pratar nu om korridoren norr – syd. Kina utvecklar leveranskedjor genom centralasiatiska stater. Vi är intresserade av att stödja detta projekt, och vi bygger vägar och järnvägar mot detta. Detta står på dagordningen för våra förhandlingar. Det är den första punkten.
För det andra finns det ett segment som kallas verklig produktion och det läggs till i ekvationen. Vi exporterar varor till Kina och Kina förser oss med varor vi behöver. Vi bygger logistik- och produktionskedjor som definitivt är i linje med de mål som president Xi Jinping har satt upp för den kinesiska ekonomin och som är i linje med våra mål, som inkluderar ekonomisk tillväxt och partnerskap med andra länder, särskilt i den moderna världen. Dessa mål är helt klart kompletterande.
Jag tänker inte lista specifika projekt nu, men det finns gott om dem, inklusive de mellan Kina och Ryssland. Vi har byggt en bro, som ni vet, och vi har andra logistiska planer. Som sagt, vi utökar banden i realekonomin. Allt ovanstående kommer att bli föremål för våra bilaterala kontakter och förhandlingar i multilaterala format. Detta är ett brett, omfattande och kapitalkrävande arbete.
Än en gång vill jag betona detta: vi har aldrig riktat några av dessa ansträngningar mot någon. Detta arbete har från början varit kreativt till sin natur och syftar uteslutande till att uppnå positiva resultat för oss båda – för Ryssland och Kina – och för våra partners runt om i världen.
Fjodor Lukyanov: ”Tack.
Richard Sakwa.”
Richard Sakwa: ”Ni pratade om förändringar i internationell politik; framväxten av suveräna stater som försvarar sig själva som autonoma aktörer i världspolitiken. Detta är verkligen fallet. Spelare samlas i organisationen BRICS+, som ägde rum för några månader sedan, och Shanghai Cooperation Organisation.
Så världen förändras; internationell politik förändras; staterna själva förändras: de har nu mognat till de postkoloniala staterna. Många av dem har på denna konferens gjort det helt klart att de nu vill vara aktiva medlemmar i det internationella samfundet.
Internationell politik tar dock form inom ramen för det internationella system som etablerades 1945: FN-systemet. Ser du nu en framväxande motsättning mellan förändringarna i internationell politik och, om du vill, förlamningen av FN-systemet, internationell rätt och allt det där? Och hur kan Ryssland hjälpa till att övervinna detta och få FN att fungera bättre? Och för att motsättningarna i internationell politik ska hitta en sorts fredligare och mer utvecklande väg in i framtiden? Tack.”
Vladimir Putin: ”Du har helt rätt. Det finns en viss diskrepans mellan det ramverk som skapades av de länder som vann andra världskriget 1945 och den nuvarande situationen i världen. Situationen i världen 1945 var helt annorlunda än vad vi ser nu. Och det är klart att rättsliga normer bör ändras för att passa förändringar i världen.
Åsikterna kan skilja sig åt. Vissa kommer att säga att FN och internationell lag som skapats på grundval av FN-stadgan har blivit föråldrad och bör förkastas och ge vika för något nytt. Det finns dock en risk att vi kommer att förstöra systemet med internationella regler, de verkliga reglerna och internationell rätt baserad på FN-stadgan utan att skapa något som ersätter det, och det kommer att leda till universellt kaos. Vi kan redan se delar av detta, men om vi överlämnar FN-stadgan till historiens soptunna utan att ersätta den med något nytt, kommer det oundvikliga kaoset att leda till extremt allvarliga konsekvenser.
Därför anser jag att vi bör välja vägen att förändra internationell rätt i enlighet med moderna krav och förändringar i den globala situationen. I denna mening bör FN:s säkerhetsråd bland sina medlemsländer ha länder med allt större tyngd i internationella angelägenheter och potential som gör att de kan påverka beslut i de centrala internationella frågorna, vilket de redan gör.
Vilka länder är dessa? Det ena är Indien, med en befolkning på över 1,5 miljarder och en ekonomi som växer med över 7 procent, eller mer exakt, 7,4 eller 7,6 procent. Det är en global jätte. Det är sant att många människor där fortfarande behöver stöd och hjälp, men Indiens högteknologiska export växer med snabba steg. Kort sagt, det är ett mäktigt land som växer sig starkare för varje år under ledning av premiärminister Modi.
Eller ta Brasilien i Latinamerika, med en stor befolkning och snabbt växande inflytande. Det finns också Sydafrika. Deras globala inflytande bör beaktas, och deras tyngd i beslutsfattandet i viktiga internationella frågor måste öka.
Visst bör vi göra detta på ett sådant sätt att vi uppnår enighet om dessa förändringar, så att de inte skulle rasera det befintliga folkrättssystemet. Detta är en komplicerad process, men enligt min åsikt måste vi röra oss exakt i denna riktning och längs denna väg.”
Fjodor Lukyanov: ”Så, ni tror att det nuvarande systemet för internationell rätt fortfarande existerar? Har den inte rivits ännu?”
Vladimir Putin: ”Det har visst inte rivits helt. Känner ni till kärnan i saken? Låt oss minnas de första åren av Förenta Nationerna. Vad kallade de den sovjetiske utrikesministern Andrei Gromyko? De kallade honom Mr Nyet (Nej) eftersom det fanns väldigt många motsägelser och meningsskiljaktigheter, och Sovjetunionen utövade sin vetorätt mycket ofta. Detta var dock lämpligt och detta fick stor betydelse eftersom detta tillvägagångssätt förhindrade konflikter.
I vår samtidshistoria har vi ofta hört västerländska ledare säga att FN-systemet har blivit förlegat, och att det inte uppfyller dagens krav. Sådana uttalanden började verkligen höras under den Jugoslavien krisen när USA och dess allierade ville bomba Belgrad utan några sanktioner från FN:s säkerhetsråds sida. De genomförde attacker utan rädsla eller ånger och slog till och med till mot Folkrepubliken Kinas ambassad i Belgrad.
Var i detta finns internationell rätt? De sa att det inte fanns någon sådan internationell lag eftersom den hade blivit onödig och föråldrad. Varför? För att de ville agera utan att behöva ta hänsyn till internationell lag. Senare blev de bestörta och upprörda när Ryssland började vidta vissa åtgärder och noterade att det bröt mot internationell lag och FN-stadgan.
Tyvärr har det alltid funnits försök att skräddarsy internationell rätt efter ens egna behov. Är detta bra eller dåligt? Det är väldigt dåligt. Det är dock åtminstone något som finns, som fungerar som en referenspunkt.
Min främsta oro är att om allt detta är helt bortsopat, så skulle det inte ens finnas några referenspunkter. Enligt min åsikt bör vi gå längs vägen för permanenta och gradvisa förändringar. Vi bör dock göra detta villkorslöst. Världen har förändrats.”
Fjodor Lukyanov: ”Tack.
Sergej Karaganov.”
Sergei Karaganov: ”Herr president, jag är en av klubbens veteraner och grundare. Jag kan beskriva mina känslor som nästan perfekt lycka på dagen för klubbens 20-årsjubileum för att … För att vara ärlig borde gamla människor säga att livet var bättre på sin tid. Nej, livet var inte bättre på vår tid; det är bättre, mer spännande, mer intressant, ljusare och mer färgstarkt nuförtiden. Så tack för att ni också deltar. Här är min fråga… ”
Vladimir Putin: ”När du säger ”mer spännande” låter det djärvt för mig.”
Sergei Karaganov: ”Det är mer spännande när det är mer intressant.”
Vladimir Putin: ”Det är mer spännande för dig, inte för mig. (Skratt.)”
Sergei Karaganov: ”Herr president! Det finns en enkel fråga som för närvarande diskuteras aktivt utanför Ryssland och på Valdai-klubben. Jag kommer att formulera det på följande sätt, och det är min formulering, jag talar naturligtvis inte för alla. Har inte vår doktrin om att använda kärnvapen blivit föråldrad? Jag tror att den verkligen har blivit föråldrad, och att den till och med ser oseriös ut. Den skapades i olika tider och kanske i en annan situation, och den följer också gamla teorier. Avskräckning fungerar inte längre. Är det hög tid att vi modifierar doktrinen om att använda kärnvapen, sänka kärnvapentröskeln och röra oss stadigt och tillräckligt snabbt längs trappan för upptrappning, avskräckning och för att få ner våra partners till jorden?
De har blivit fräcka. De säger att vi enligt vår doktrin aldrig kommer att använda kärnvapen. Följaktligen tillåter vi dem omedvetet att eskalera och utföra en helt monstruös aggression.
Detta är min första fråga, och den innehåller den andra. Även när vi på något sätt vinner i eller runt Ukraina, på ett eller annat sätt, under de närmaste åren kommer västvärlden att fortsätta att uppleva svårigheter: nya centra växer fram och nya problem kommer att uppstå. Vi måste installera om den säkerhets hake som kallas kärnvapenavskräckning, som upprätthöll freden i 70 år. Idag har väst glömt historien och rädslan, och det försöker eliminera denna säkerhets hake [M.A.D.]. Borde vi inte ändra vår politik på det här området?
Vladimir Putin: ”Jag känner till din position, jag har läst vissa dokument, dina artiklar och anteckningar, och jag förstår dina känslor.
Låt mig påminna er om att det finns två skäl som anges i den ryska militärdoktrinen för Rysslands eventuella användning av kärnvapen. Den första är användningen av kärnvapen mot oss, vilket skulle innebära ett så kallat vedergällningsanfall. Men vad betyder detta i praktiken? Missilerna avfyras, vårt tidiga varningssystem upptäcker dem och rapporterar att de riktar in sig på Ryska federationens territorium – detta sker inom några sekunder, bara så att alla förstår – och när vi väl vet att Ryssland har blivit attackerat svarar vi på denna aggression.
Jag vill försäkra alla om att detta svar från och med idag kommer att vara absolut oacceptabelt för alla potentiella angripare, för sekunder efter att vi upptäckt avfyrningen av missiler, var de än kommer ifrån, från vilken punkt som helst i världshavet eller land, kommer motanfallet som svar att involvera hundratals – hundratals av våra missiler i luften, så att ingen fiende kommer att ha en chans att överleva. Och [vi kan svara] åt flera håll samtidigt.
Det andra skälet för en potentiell användningen av dessa vapen är ett existentiellt hot mot den ryska staten – även om konventionella vapen används mot Ryssland, men Rysslands existens som stat är hotad.
Det här är de två möjliga orsakerna till användningen av de vapen du nämnde.
Behöver vi ändra på detta? Varför skulle vi? Allt kan ändras, men jag ser bara inte att vi behöver det. Det finns ingen situation tänkbar idag där något skulle hota den ryska statsbildningen och den ryska statens existens. Jag tror inte att någon med sitt fulla förstånd skulle överväga att använda kärnvapen mot Ryssland.
Ändå respekterar vi din åsikt och åsikterna från andra experter, människor med en patriotisk attityd som har empati för vad som händer i och runt landet och är oroade över utvecklingen i kontakten med Ukraina. Jag förstår allt detta och, ta mitt ord för det, vi respekterar dina perspektiv. Som sagt, jag ser inte behovet av att ändra vårt konceptuella synsätt. Den potentiella motståndaren vet allt och är medveten om vad vi är kapabla till.
Det faktum att jag redan hör uppmaningar om att till exempel starta eller faktiskt återuppta kärnvapenprov är en helt annan sak. Här är vad jag kan säga i detta avseende. USA undertecknade ett internationellt instrument, ett dokument – fördraget om omfattande testförbud, och det gjorde Ryssland också. Ryssland undertecknade och ratificerade det, medan USA undertecknade fördraget utan att ratificera det.
Vårt arbete med att utveckla nya strategiska vapen närmar sig sitt slut. Jag har redan pratat om dem och meddelat deras utveckling för flera år sedan.
Den senaste testuppskjutningen av Burevestnik blev en succé. Detta är en kärnvapenbestyckad kryssningsmissil, med en i princip obegränsad räckvidd. I det stora hela är Sarmat, den supertunga missilen, också klar. Allt vi har kvar är att slutföra alla administrativa och byråkratiska procedurer och pappersarbete så att vi kan gå över till massproduktion och distribuera den i stridsberedskapsläge. Vi kommer att göra detta snart.
Specialister tenderar att hävda att det här är nya typer av vapen och vi måste se till att deras speciella stridsspetsar är felfria, så vi måste testa dem. Jag är inte redo att berätta för er just nu om vi behöver eller inte behöver utföra dessa tester. Vad vi kan göra är att agera precis som USA gör. Låt mig upprepa en gång till att USA undertecknade fördraget utan att ratificera det, medan vi både undertecknade och ratificerade det. Som en principfråga kan vi erbjuda ett bra svar i våra förbindelser med USA. Men detta faller inom ramen för statsdumans parlamentsledamöter. I teorin kan vi dra tillbaka ratificeringen, och om vi gör det skulle det räcka.”
Fjodor Lukyanov: ”Idag säger vissa i väst öppet att deras engagemang för att proaktivt stödja Ukraina berodde på det faktum att Rysslands svar inte var så övertygande när de höjde insatserna och eskalerade saken under det senaste och ett halvt året.”
Vladimir Putin: ”Jag vet inte om det var övertygande eller inte, men vid denna tidpunkt och sedan starten av den så kallade motoffensiven – och det här är de senaste uppgifterna jag delar med dig av – förlorade de ukrainska enheterna över 90 000 människor, inkluderande de som skadades och miste livet, samt 557 stridsvagnar och nästan 1 900 pansarfordon av olika slag, och allt detta bara sedan den 4 juni. Hur övertygande är det?
Vi har vår egen syn på hur saker och ting rör sig och vet vad som behöver göras och var, och var vi måste anstränga oss extra. Vi går lugnt framåt mot att nå våra mål och jag är säker på att vi kommer att nå dit genom att leverera på de mål vi har satt upp för oss själva.”
Fjodor Lukyanov: ”Tack.
Radhika Desai.”
Radhika Desai: ”Tack så mycket president Putin, tack så mycket för ännu ett riktigt välinformerat, och jag skulle säga ett historiskt mycket lärorikt och tankeväckande föredrag. Så det är, som alltid, väldigt imponerande och ett privilegium att få höra det.
Jag har en fråga och även en personlig vädjan. Min fråga handlar om landet jag kommer ifrån, Kanada. Som ni vet har det kanadensiska parlamentet just gjort sig till ett åtlöje i världen genom att applådera en ukrainsk nazist, en veterannazist, i parlamentet. Det fanns över 440 riksdagsledamöter där och ingen av dem frågade sig: är detta rätt sak att göra?
Som ni vet har premiärminister Trudeau bett om ursäkt, två gånger tror jag. Parlamentets talman har avgått. Och för mig visar det verkligen i vilken utsträckning den västerländska ställning där Kanada är en slags framkant, har blivit baserad på hybris artade föreställningar, okunniga hybris artade föreställningar, att dessa människor har glömt hur mycket Ryssland har gjort för att besegra nazismen.
De har glömt att om det inte hade varit för de ryska bidraget, kanske andra världskriget inte hade vunnits, och Ryssland bidrog till den segern med 30 miljoner förlorade liv. Det är en svindlande siffra som man inte ens kan föreställa sig. Så jag undrar om du vill kommentera det.
Hur tänker du kring detta?
Och så till min personliga vädjan som handlar om något jag känner väldigt starkt för. Så först och främst, låt mig bara säga, ursäkta mig om jag missade något, men det handlar om fallet med en vän till mig och flera andra människor här, min man, Demetrius Konstantakopoulos, och det är fallet med Boris Kagarlitsky. Vi tror att han, som ni kanske vet, är frihetsberövad och vi är mycket oroliga för hans personliga välfärd.
Och jag vill bara säga ett par saker om varför jag tar upp detta här. Det har funnits gott om petitioner som har undertecknats i västländer om detta fall. Vi har inte undertecknat några av dessa framställningar eftersom vi inte håller med om innehållet i dessa framställningar, som är djupt antiryska. Så vi har ett brev till er, som vi hoppas att ni kommer att läsa, och vi hoppas mycket att ni ska inse att vi har riktat detta till er, som vänner till Ryssland.
Vi hamnade faktiskt också i lite bryderi eftersom vi inte håller med vår kära väns ståndpunkt. Men vi minns också hur mycket vi har lärt oss av hans enorma kunskap om Rysslands historia och hans formidabla engagemang för Ryssland. Så vi vädjar bara till er att ni tar ett personligt intresse i detta fall.”
Tack.”
Vladimir Putin: ”Du vet, för att vara ärlig, vet jag inte riktigt vem den här Kagarlitsky är – så min kollega här [Fjodor Lukyanov] var till och med tvungen att fylla i åt mig om honom. Jag tar brevet du har undertecknat åt mig, jag ska läsa det och ge dig ett svar. Jag lovar. Är vi överens?
När det gäller din fråga är Gud vårt vittne på att vi inte ordnat i förväg så att du ställer den här frågan, men jag förväntade mig att höra den om jag ska vara ärlig. Dessutom tog jag till och med med lite bakgrundsinformation om vad som hände där. För oss är detta något som är helt utöver det vanliga.
Låt mig påminna er om att det nazistiska kommandot upprättade den division där denna ukrainske nazist tjänstgjorde den 28 april 1943. Det var under Nürnbergrättegångarna, inte igår här bland oss eller i hettan av tillfälliga överväganden, som tribunalen utsåg Galiciens SS-division, där denna ukrainska nazist tjänstgjorde, till en kriminell enhet ansvarig för folkmordet på judar, polacker och andra civila. Detta var domen från de internationella Nürnbergrättegångarna.
Låt mig också påminna er om att det var oberoende åklagare och domare som avkunnade denna dom, och domarna hade naturligtvis sista ordet. De gjorde det utifrån den information de fick från åklagare som representerade olika länder, och utsåg SS Galicien till en kriminell organisation.
Jag tog också med mig några anteckningar med de exakta orden, så att mitt svar är specifikt och baserat på hårda fakta. Talmannen för det kanadensiska parlamentet sa: ”Vi har här i kammaren idag, en ukrainsk kanadensisk veteran från andra världskriget som kämpade för ukrainskt oberoende mot ryssarna. <…> Jag är mycket stolt över att säga [att] <…> han är en ukrainsk hjälte, en kanadensisk hjälte och vi tackar honom för all hans tjänst.”
För det första, om talmannen för det kanadensiska parlamentet talar om att denna ukrainska kanadensiska eller kanadensiska ukrainska nazist kämpat mot ryssarna, måste han veta att han ställde sig på Hitlers sida istället för på talmannens hemland, Kanada, eller att han var en nazistisk kollaboratör. Han stred i alla fall på de nazistiska truppernas sida. Han kanske inte vet det. Men gör inte misstaget att jag försöker såra det kanadensiska folkets känslor, eller förolämpa dem på något sätt. Vi respekterar Kanada, särskilt dess folk, trots alla odds. Som sagt, om han inte vet att det under kriget var Hitler och hans medbrottslingar som kämpade mot Ryssland, så är han en idiot. Det betyder att han helt enkelt hoppade av skolan och saknar grundläggande kunskaper. Men om han vet att den här personen kämpade på Hitlers sida, samtidigt som han kallade honom en hjälte i både Ukraina och Kanada, gör detta honom till en lymmel. Så det finns bara dessa två alternativ här.
Det är den här typen av människor vi har att göra med. Det här är den sortens motståndare vi har i vissa västländer.
Vad som också enligt min åsikt är viktigt, är att Talmannen för det kanadensiska parlamentet säger: ”han kämpade mot ryssarna” och [i dokumentet] finns det ett citat som säger att han fortsätter att stödja ukrainska trupper som kämpar mot ryssarna. Han likställer i grunden Hitlers kollaboratörer, SS-trupperna och de ukrainska stridsenheterna idag – kämpar, som han sa, mot Ryssland. Han satte dem på samma bräde. Detta stöder bara vårt uttalande om att ett av våra mål i Ukraina är denazifiering. Tydligen existerar nazifieringen av Ukraina och får erkännande. Och vårt gemensamma mål är att denazifiera.
Och naturligtvis slutligen, alla som applåderade nazisten såg helt äckliga ut, särskilt det faktum att Ukrainas president, som har judiskt blod i sig och som är jude vad gäller hans etniska bakgrund, reste sig och applåderade denna man, som är inte bara är en nazist, inte bara en ideologisk anhängare, utan någon som personligen dödade judiska människor med sina egna händer. Han dödade personligen judar då tyska nazister skapade den första SS Galiciendivisionen främst för att eliminera civila, och domen i Nürnbergrättegångarna säger det. Divisionen anklagades för ansvaret för folkmordet på judar och polacker. Nästan 150 000 polacker dödades, tillsammans med ryssar förstås. Ingen räknade ens hur många romer som dödades eftersom de inte ens ansågs vara människor. En och en halv miljon judar dödades i Ukraina – föreställ dig bara denna siffra. eller hände det inte? Eller vet de inte det? Alla vet det. Har inte förintelsen inträffat?
Så när Ukrainas president applåderar en person som personligen, med sina egna händer, dödade judar i Ukraina, vill han då säga att Förintelsen aldrig inträffade? Är inte det äckligt? Allt får gå, så länge dessa människor kämpade mot Ryssland. Alla medel är tillåtna så länge dessa medel används för att slåss mot Ryssland. Jag kan föreställa mig att någon har en överväldigande önskan att krossa Ryssland på slagfältet och leverera dess strategiska nederlag. Men till denna kostnad? Jag tror inte att det finns något mer äckligt. Och jag hoppas verkligen att inte bara vi här, i denna lilla krets av Valdai-klubben, kommer att ta upp denna fråga utan också civilsamhällets organisationer och de som bryr sig om mänsklighetens framtid kommer att formulera sin ståndpunkt i denna fråga tydligt, otvetydigt och fördöma vad som hände.”
Fjodor Lukyanov: ”Tack.
Jag såg Gabor Stier någonstans tidigare, men nu har jag tappat honom.”
Gabor Stier: ”Jag är Gabor Stier från Ungern.
Herr president, den här gången kommer jag inte att fråga vad som kommer att hända med Odessa, även om många människor i Ungern frågar vad grannlandet kommer att heta.
Vladimir Putin: ”Menade du Odessa? Du frågade om det förra gången.”
Gabor Stier: ”Ja, jag ställde den här frågan förra gången, men nu har jag en annan fråga.”
Vladimir Putin: ”Jag ber om ursäkt.”
Gabor Stier: ”Herr president! Vi vet att ni är intresserade av historia, och det är därför jag skulle vilja ta upp den nuvarande verkligheten ur just denna synvinkeln. På tal om historia vet vi att Peter den stores beslut att öppna ett fönster mot Europa, eller att öppna den europeiska aspekten av Rysslands identitet, hade stor betydelse för Rysslands utveckling.
Naturligtvis är Europa nu i förfall och gör allt för att Ryssland ska ogilla det. Men som europé känner jag mig ibland livrädd att höra uttalanden om att vissa europeiska städer borde utsättas för kärnvapenangrepp.
Vad betyder Europa för Ryssland idag? Detta är inte en fråga om våra problem. Vad betyder Europa för Ryssland idag? Kommer Ryssland att vända Europa ryggen helt och hållet? Tror du inte att det skulle vara ett misstag att stänga det där fönstret?
Om vi pratar om historia skulle jag vilja ställa en fråga till. De nya ryska historieböckerna har gett upphov till en allvarlig diskussion i Ungern. Jag talar om passager som hänvisar till 1956 års utveckling som en ”färgrevolution”. Tror du också att 1956 års utveckling inte var en riktig revolution? Håller du med om en annan kontroversiell kommentar i läroboken om att tillbakadragandet av trupper från Centraleuropa 1990 och 1991 var ett misstag?
Jag minns och jag vet att ni i Vladivostok sa att utplaceringen av stridsvagnar 1968 och 1956 var ett misstag. Om det var ett misstag, varför tror du att tillbakadragandet av trupper också var ett misstag?”
Vladimir Putin: ”Tror du att det här är en fråga? Det är mer en anledning till att skriva en uppsats. Du sa att du inte kommer att nämna Odessa, även om du ändå nämnde det. Förra gången lade jag ner min röst, men jag kan säga att Odessa är en rysk stad. Den är lite judisk, som vi nu säger. Lite. Men låt oss inte diskutera denna fråga, om du nu är benägen att prata om en annan.
För det första, detta ”fönster mot Europa.” Du vet, våra kollegor sa just att världen förändras, att komma in och ut genom ett fönster och slita sönder sina byxor är inte det bästa valet. Varför skulle någon vilja använda fönstret när det finns dörrar? Detta är den första punkten.
För det andra. Det råder ingen tvekan om att Rysslands civilisationskod är baserad på kristendomen, och det är också Europas. Vi har verkligen detta gemensamt. Men vi kommer inte att tvinga oss på Europa om Europa inte vill ha oss. Vi avvisar dem inte, och vi slår inte igen [det där fönstret]. Du frågade om vi ångrar detta. Varför skulle vi? Det är inte vi som slår igen dörren för kommunikation; det är Europa som stängslar in sig och skapar en ny järnridå. Det är inte vi som skapar den, utan européerna skapar den på bekostnad av sina egna förluster och till sin egen nackdel.
Jag har redan sagt detta, men jag kan upprepa det: USA:s ekonomi växer med 2,4 procent, medan den europeiska ekonomin glider in i recession; det är redan i lågkonjunktur. Vissa europeiska personer, som definitivt inte är mottagliga eller vänliga mot vårt land, har gett en korrekt diagnos: Europas välstånd uppnåddes med billiga energiresurser från Ryssland och expansion till den kinesiska marknaden. Detta är faktorerna för Europas välstånd. Naturligtvis fanns det högteknologi, en hårt arbetande och disciplinerad arbetarklass, begåvade människor – allt detta är verkligen sant. Men det var grundläggande faktorer som Europa förkastar nu.
I mitt inledande anförande nämnde jag suveränitet. Här är grejen: suveränitet är ett mångdimensionellt koncept. Varför fortsätter vi att säga, och jag fortsätter att säga att Ryssland inte kan existera som en icke-suverän stat? Det skulle helt enkelt upphöra att existera. Eftersom suveränitet inte bara handlar om militära eller andra säkerhetsfrågor; det handlar om andra komponenter också.
Ser ni vad som hände med Europa? Många europeiska ledare – jag hoppas att de inte anklagar mig för elakheter eller smutskastning nu – många européer säger att Europa har förlorat sin suveränitet. Till exempel i Tyskland, Europas ekonomiska lokomotiv, har ledande politiker upprepade gånger betonat att Tyskland inte har varit en suverän stat i ordets fulla bemärkelse sedan 1945.
Vilka konsekvenser får detta, även i ekonomiska termer? USA – tror jag – jag tvivlar inte på att det var USA som provocerade fram Ukrainakrisen genom att stödja kuppen i Ukraina 2014. De kunde inte undgå att förstå att detta var en röd linje, vi har sagt detta tusentals gånger. De lyssnade aldrig. Nu har vi dagens läge.
Och jag misstänker att detta inte var av misstag. De behövde den konflikten. Som ett resultat av detta var Europa, som hade förlorat en del av sin suveränitet – inte hela, utan en avsevärd del – tvunget att bilda ett svep bakom sin suverän och följa sin politik genom att övergå till en politik med sanktioner och restriktioner mot Ryssland. Europa var tvungna att göra det, i vetskap om att detta skulle skada dem, och nu köps all energi, mycket av energin, från USA till ett pris som är 30 procent högre.
De har infört restriktioner för rysk olja. Vad är resultatet? Detta är inte lika självklart som med gas, men resultatet är detsamma. De har minskat antalet leverantörer och börjat köpa dyrare olja från denna begränsade grupp av leverantörer, samtidigt som vi säljer vår olja till andra länder med rabatt.
Förstår du vad som har blivit resultatet av detta? Den europeiska ekonomins konkurrenskraft har rasat, medan deras främsta rival när det gäller den ekonomiska komponenten – USA – har ökat, liksom konkurrenskraften från andra länder, inklusive de i Asien. Så efter förlusten av en del av sin suveränitet, var de tvungna att ta, av egen vilja, dessa självförstörande beslut.
Behöver vi en partner av det här slaget? Naturligtvis är det inte helt värdelöst. Men jag vill att ni noterar det faktum att vi lämnar den avtagande europeiska marknaden och ökar vår närvaro på de växande marknaderna i andra delar av världen, inklusive i Asien.
Samtidigt är vi förbundna med Europa genom många hundraåriga band inom kultur, utbildning, etc. För att upprepa: allt detta är baserat på den kristna kulturen. Men i detta avseende gör européerna oss inte heller lyckliga. De förstör sina rötter som växer från den kristna kulturen; de drar ut rötterna utan nåd.
Därför kommer vi inte att stänga någonting – varken fönster eller dörrar – men vi kommer inte heller att tvinga oss på Europa om Europa inte vill detta. Om de vill – okej, då kommer vi att arbeta tillsammans. Jag tror att man kan prata i det oändliga, men jag tror att jag har beskrivit huvudpunkterna.
Nu angående läroboken och färgrevolutionerna, år 1956. Jag ska inte dölja att jag inte läst den delen av läroboken. Och när det gäller tillbakadragandet av trupperna är detta naturligtvis också historiska fakta, och då, 1956, rörde många västländer upp existerande problem, inklusive misstagen från det dåvarande ungerska ledarskapet, och militanta tränades utomlands och skickades till Ungern. Men jag tror att det fortfarande är svårt att kalla detta en färgrevolution i sin rena form, för det fanns trots allt en intern grund för seriös protest inom landet. Jag tycker att detta är en självklar sak. Och då finns det knappast något behov av att överföra dagens termer till mitten av förra seklet.
När det gäller tillbakadragandet av trupperna är jag djupt övertygad om att det inte är någon mening med att använda trupper för att undertrycka interna tendenser i något land eller bland folket för att uppnå de mål som de anser vara deras prioriteringar. Detta gäller för europeiska länder, inklusive östeuropeiska. Det var ingen idé att hålla trupper där om människorna i dessa länder inte ville se dem på sitt territorium.
Men sättet och under vilka förutsättningar detta skedde väcker förstås många frågor. Våra trupper drog sig tillbaka rakt in i ett öppet fält. Hur många känner till detta? I ett öppet fält, med familjer. Är detta acceptabelt? Samtidigt formulerades inga skyldigheter, inga juridiska konsekvenser för tillbakadragandet av dessa trupper, varken av sovjetisk eller rysk ledning.
Våra västerländska partners åtog sig inga förpliktelser alls. Åtminstone återvände vi till frågan om NATO-expansion eller icke-expansion österut. Ja, vi blev lovade allt verbalt, och våra amerikanska partners förnekar inte detta, och då frågar de: var finns detta dokumenterat? Det finns inget dokument. Och det var det, hejdå. Har vi lovat? Det ser ut som vi gjorde det, men det var ingenting värt. Vi vet att inte ens ett skriftligt dokument är värt något för dem. De är redo att slänga vilket papper som helst. Men något skulle åtminstone antecknas på papper och något kunde kommas överens om under tillbakadragandet av trupperna.
Något, som att samordna frågor om att säkerställa säkerheten i Europa, eller att få till någon form av ny design i Europa. När allt kommer omkring hade den tyska socialdemokratin och Egon Bahr förslag redo, som jag redan har sagt en gång, för att skapa ett nytt säkerhetssystem i Europa, som skulle omfatta Ryssland, USA och Kanada; men inte Nato, utan tillsammans med alla andra: för Öst- och Centraleuropa. Jag tror att detta skulle lösa många av dagens problem.
Och då sa han, han var en smart gammal man, han sa definitivt att: annars kommer du att se att allt detta kommer att upprepas, bara den här gången närmare Ryssland. Han var en tysk politiker och en erfaren, kompetent och intelligent person. Ingen lyssnade på honom: inte den sovjetisk ledningen; och mycket mindre i väst och USA. Nu bevittnar vi vad han pratade om.
När det gäller tillbakadragandet av trupperna var det meningslöst att hålla sig kvar. Men villkoren för tillbakadragandet, det var detta vi var tvungna att prata om, att uppnå skapandet av en situation som kanske inte skulle lett till dagens tragedier och dagens kris. Kanske det är allt.
Har jag svarat på din fråga? Om jag har glömt något, snälla.”
Fjodor Lukyanov: ”Tack.
Eftersom vi börjat prata om Tyskland, ber jag Stefan Huth ta ordet.”
Stefan Huth: ”Jag heter Stefan Huth. Jag kommer från Tyskland, från tidningen ”Junge Welt”. Jag skulle vilja koppla till det du just sa.
Den särskilda militära operationen i Ukraina motiveras ofta med antifascistiska motiv. Du sa: Vi måste befria det ukrainska folket från nazisterna, vi måste driva ut dem, vi måste befria landet.
Mot denna bakgrund måste det verka något förvirrande att ni på hög regeringsnivå är i kontakt med sådana högerpartier som Rassemblement National [National Rally] eller AfD – Alternativ för Tyskland – partier som är djupt rotade i en rasist miljö. De har ingen sympati för det ryska folket, kan man anta. De har ingen sympati för Ryssland som ett multietniskt folk, vilket ni just betonade i ert tal.
Jag skulle vilja veta vad ni hoppades på? Vad hoppas er regering på med sådana kontakter, och vilka är kriterierna för att ha kontakter med sådana parter? Kan ni förstå att antifascister i Västeuropa ser detta som en motsägelse till er politik?
Vladimir Putin: ”Ursäkta mig, snälla, jag ber dig att vara mer specifik: vad menar du när du talar om fascistiska krafter och profascistiska partier, om deras inställning till Ryssland och så vidare? Var gärna direkt och specifik, annars talar vi i undertoner, när det är bäst att vi talar direkt.”
Stefan Huth: ”Chefen för AfD Tino Chrupalla hade en kontakt, ett officiellt möte med utrikesminister Sergei Lavrov 2020. Detta var ett slags officiellt möte. En del av AfD, Björn Höcke till exempel, är djupt rotad i den fascistiska rörelsen i Tyskland. Han har gått i demonstrationer med nazister.
Så detta är verkligen förvirrande för antifascister i Tyskland. Det är en motsägelse till er politik. Vi känner igen det, åtminstone delvis.”
Vladimir Putin: ”Vad ser du och vad kan du ge för att bekräfta det du sa, att deras verksamhet bygger på någon sorts fascistiska, profascistiska nationalsocialistiska idéer? Kan du berätta exakt vad det här handlar om?”
Stefan Huth: ”Björn Höcke till exempel, han kopplas ihop med fascister. Han demonstrerar regelbundet i Dresden under årsdagen av de allierade bombningarna, tillsammans med fascister, och han är knuten till dem. Detta är en av anledningarna till att Tysklands inre underrättelsetjänst observerar detta parti och säger att de är högerorienterade.”
Vladimir Putin: ”Jag förstår. Men du började med Ukraina och frågade mig om det är rättvist att vi offentligt förklarar att vi strävar efter avnazifiering av det ukrainska politiska systemet. Men vi diskuterade just situationen i det kanadensiska parlamentet, när Ukrainas president stod och applåderade en nazist som dödade judar, ryssar och polacker.
Visar inte detta att vi med rätta kallar Ukrainas nuvarande system för pro-nazistiskt? Statens ledare står och applåderar en nazist, inte bara en ideologisk anhängare av nazismen, utan en riktig nazist, en före detta SS-soldat. Är inte detta ett tecken på nazifieringen av Ukraina? Ger inte detta oss rätten att tala om dens avnazifiering?
Men du kan svara: ja, det här är statschefen, men det här är inte hela landet. Och jag skulle svara: du talade om dem som går på demonstrationer tillsammans med profascister. Är det här hela partiet som kommer till dessa möten? Antagligen inte.
Vi fördömer verkligen allt pro-fascistiskt, pro-nazistiskt. Vi stödjer allt som inte har några sådana tecken, utan som tvärtom syftar till att knyta kontakter.
Så vitt jag vet gjordes nyligen ett mordförsök på en av ledarna för Alternativ för Tyskland under valrörelsen. Vad pekar detta på? Att företrädare för detta parti antingen använder nazistiska metoder eller så används dessa nazistiska metoder mot dem? Detta är en fråga för en noggrann forskare, inklusive i din person och i den generella allmänhetens person i Förbundsrepubliken själv.
När det gäller de antifascistiska krafterna har vi alltid varit med dem, vi känner till deras inställning till Ryssland. Vi är tacksamma mot dem för denna inställning och stöder den verkligen.
Jag tycker att allt som syftar till att återuppliva, att upprätthålla relationer mellan oss, bör stödjas, och att detta kan vara ljuset i slutet av tunneln för våra nuvarande relationer.”
Fjodor Lukyanov: ”Tack.
Alexei Grivach.”
Alexei Grivach: ”Tack för möjligheten att ställa en fråga. Min fråga är också relaterad till forskning. Vi arbetar med frågor relaterade till den senaste utvecklingen inom gasindustrin.
För drygt ett år sedan bevittnade vi alla en otrolig och aldrig tidigare skådad internationell terrorism mot Europas gränsöverskridande kritiska infrastruktur. Jag pratar om Nord Stream explosionerna.
Ni har kommenterat denna incident många gånger, inklusive europeiska utredares och politiska personers trotsiga försumlighet i deras bedömningar. Vi bevittnade en påfallande brist på tydliga svar – fördömande av incidenten av ledare som förbundskansler Scholz och president Macron. Även om företag i dessa länder direkt påverkades av denna handling, då de var och fortsätter att vara aktieägare och delägare i de inblandade tillgångarna, och medinvesterare i projekten.
Samtidigt har nyligen flera läckor inträffat som direkt eller indirekt försöker tillskriva Ukraina skulden: det påstås att utredare har kommit fram till att ukrainare låg bakom händelsen. Så jag har två frågor till dig.
För det första: Erbjöd dessa politiska ledare, era europeiska motsvarigheter, någon reaktion i direkta kontakter utöver de officiella uttalanden som jag tror inte gavs? Fanns det en reaktion via diplomatiska kanaler?
Min andra fråga är, vilka konsekvenser är möjliga om den så kallade europeiska utredningen, de europeiska ländernas utredningsorgan så småningom åtalar Ukraina för denna incident i någon form?”
Vladimir Putin: ”Först och främst vill jag påpeka att långt före dessa bombningar, uttalade USA:s president offentligt att USA skulle göra allt de kunde för att se till att exporten av rysk energi till Europa via dessa pipelines skulle upphöra. Med ett meningsfullt leende sa han: ”Jag kommer inte att säga hur detta kan uppnås, men vi kommer att göra det.” Det här är min första poäng.
För det andra är förstörelsen av dessa infrastrukturanläggningar utan tvekan en handling av internationell terrorism.
För det tredje har vi inte tagits med i utredningen, trots våra förslag och flera uppmaningar om att låta oss vara med.
Och inga resultat har kommit och kommer naturligtvis inte heller att tillkännages.
Och slutligen, när man letar efter svar på vem som är skyldig måste man alltid fråga sig – vem tjänar på det? I det här fallet skulle amerikanska energibolag som exporterar produkter till den europeiska marknaden säkert vara intresserade av detta. Amerikanerna har velat detta länge och nu har de uppnått det, även om de fått någon annan att göra det åt dem.
Det finns ytterligare en sida av detta. Om brottslingarna någonsin hittas måste de ställas till svars. Detta var ett internationellt terrordåd. Samtidigt har en linje av Nord Stream 2 överlevt. Den är inte skadad och kan användas för att leverera 27,5 miljarder kubikmeter gas till Europa. Det är enbart upp till Förbundsrepubliken Tysklands regering att besluta. Inget annat behövs. Om de fattar ett beslut idag – så öppnar vi ventilen imorgon, och det är det hela; gasen är på väg. Men de kommer inte att göra detta, på bekostnad av sina egna intressen, eftersom, som vi säger, ”deras chefer i Washington” inte kommer att tillåta dem det.
Vi fortsätter att leverera gas till Europa genom TurkStream-ledningarna, och av allt att döma planerar ukrainska terroristgrupper att göra skada även där. Våra fartyg vaktar rörledningarna som går längs Svarta havets botten, men de attackeras ständigt av obemannade farkoster. Med engelsktalande specialister och rådgivare som tydligt är involverade, bland annat i planeringen av dessa attacker. Vi har avlyssnat dem på radio: vi hör alltid engelskt tal varhelst de obemannade halvt nedsänkbara båtarna förbereds. Detta är ett uppenbart faktum för oss – men ni får dra era egna slutsatser.
Men vi fortsätter att leverera gas – även via Ukrainas territorium. Vi skickar gas till kunder via Ukraina och vi betalar landet för denna transit. Jag har redan pratat om detta. Vi hör alltid att vi är angriparen, att vi är de smutsiga si och så, att vi är de onda. Men pengar stinker tydligen inte. De får betalt för denna transit. De samlar gärna mynten: snap, och det är det.
Vi agerar på ett öppet och transparent sätt; och vi är redo att samarbeta. Om de inte vill så är det okej. Vi kommer att öka vår LNG produktion och försäljning. Vi kommer att skicka vår gas till andra marknader. Vi kommer att bygga nya pipelinesystem till platser där de vill ha vår produkt, där den förblir konkurrenskraftig och hjälper konsumentekonomierna att bli mer konkurrenskraftiga, som jag har sagt tidigare.
Vad gäller utredningen får vi se. I slutändan är det som vi säger, ‘du kan inte gömma en syl i en säck’: det kommer till slut att bli klart vem som gjorde detta. Sanningen kommer fram.
Fjodor Lukyanov: ”Herr President! Ni nämnde gastransporter via Ukraina. En del av vår allmänhet är förbryllad: varför gör vi det här? Varför betalar vi dem dessa pengar?”
Vladimir Putin: ”Vi betalar dem för att det är ett transitland, och vi måste skicka vår gas via Ukraina enligt våra avtalsenliga skyldigheter gentemot våra motsvarigheter i Europa.”
Fjodor Lukyanov: ”Men detta stärker också vår fiendes försvarsförmåga.”
Vladimir Putin: ”Men det stärker också vår ekonomi – vi får betalt för produkten.”
Fjodor Lukyanov: ”Förstått. Tack.
Mohammed Ihsan har haft sin hand i luften ganska länge nu.”
Mohammed Ihsan: ”Tack så mycket.
Verkligen, jag är hedrad. Det är ett utmärkt tillfälle för oss att höra från dig direkt, herr Putin.
Jag kommer att uppmärksamma Mellanöstern lite, istället för Ukraina och det internationella rättssystemet och det internationella systemet. Jag kommer från Irak och inom kort kommer det att bli ett besök av den irakiske premiärministern i Moskva. Tack igen för att du träffade honom personligen.
Ni vet att det nu finns många problem mellan Erbil och Kurdistans regionala regering (KRG). Samtidigt har ni Rosneft och Gazprom, som investerade enorma summor pengar i Irak i allmänhet och i Kurdistan.
Tror ni att det finns en chans att ni kan hjälpa vår sida att förhandla mer fredligt för att lösa tvisten mellan sidorna och hjälpa mer? För de andra parterna i området tror jag, vill hälla mer olja på konflikten för att göra den mer komplicerad.
En annan fråga jag vill lyfta fram för er är att vi närmar oss slutet av 2023. Tycker ni att det är rätt tidpunkt för er personliga hjälp till alla parter i Syrien, inklusive regeringssidan, den kurdiska sidan och alla regionala makter, för att avsluta konflikten?
Eftersom tusentals syrier har varit borta och förödmjukats i andra delar av världen och det finns ingen fredlig lösning och ingen vision. Jag tror att det inte finns någon utom ni, eftersom de flesta parter i den här konflikten respekterar Ryssland och er, president Putin och ni har en mycket god relation med dem. Jag tror att det är rätt tillfälle att inte ingripa utan att medla mellan dem alla.
Tack så mycket igen.”
Vladimir Putin: ”Du nämnde att även parterna i konflikterna i vissa länder i Mellanöstern, inklusive Syrien, håller oss högt och respekterar oss. Det beror på att vi i vår tur behandlar alla med respekt.
När det gäller Syrien förespråkar vi en fredlig process, som inkluderar stöd från FN. Vi kan dock inte agera ersättare för förhandlingsparterna. Vi kan skapa gynnsamma villkor och i viss mån, om alla finner det acceptabelt, kan vi agera som garanter för avtal med involvering av våra omedelbara partners i denna process, nämligen Iran och Turkiye, inom ramen för Astanaprocessen.
Vi var framgångsrika i att bidra till dessa ansträngningar. Noterbart har en vapenvila uppnåtts, vilket har banat väg för fredsprocessen. Allt detta gjordes av oss och våra partners med samarbete från det syriska ledarskapet. Ändå återstår mycket att göra.
Jag tror att inblandning utifrån och försök att etablera kvasi-statliga enheter inom Syrien har misslyckats med att ge något positivt resultat. Att driva ut de arabiska stammarna som historiskt har bebott specifika regioner i syfte att skapa dessa kvasi-statliga enheter är en komplex fråga som kan förlänga konflikten.
Icke desto mindre är vi fullt engagerade i att främja förtroende, inklusive mellan Syriens centrala myndigheter och kurderna som bor i östra Syrien. Det här är en utmanande process, och jag skulle fortsätta med stor försiktighet, eftersom varje ord är viktigt. Detta är min första poäng.
För det andra, när det gäller Irak, har vi en stark relation med detta land, och vi välkomnar besöket av Iraks premiärminister i Ryssland. Det finns många frågor av ömsesidigt intresse, främst inom energisektorn. Det finns också en kritisk ekonomisk fråga – logistik. Jag kommer inte att fördjupa mig i detaljerna, men det finns flera åtgärder vi kan vidta om vi vill utveckla logistiktransportrutter i Irak. I allmänhet ser de alla bra ut, och allt vi behöver göra är att välja de bästa alternativen. Vi är redo att vara en del av arbetet med att implementera dem.
Under premiärministerns besök kommer vi att diskutera dessa frågor, inklusive regional säkerhet och Iraks inre säkerhet. Vi har upprätthållit täta och förtroendefulla relationer med Irak i många decennier. Vi har många vänner där, och vi är dedikerade till att främja stabiliteten i detta land och främja ekonomisk och social tillväxt på grundval av denna stabilitet.
Vi ser fram emot premiärministerns besök, och jag är övertygad om att det kommer att bli mycket produktivt och vältajmat.”
Fjodor Lukyanov: ”Tack.
Taisuke Abiru, tack.”
Taisuke Abiru: ”Sasakawa Foundation, Japan. Senast jag fick chansen att ställa en fråga var 2018, för fem år sedan. Men efter att kriget startade i Ukraina anslöt sig Japan till sanktionerna mot Ryssland och Ryssland meddelade att man avbryter samtalen om ett fredsavtal mellan de två länderna. Som ett resultat har de japansk-ryska relationerna hamnat i en låsning. Personligen ser jag på kort sikt inga goda utsikter till det bättre.
Ändå är Ryssland och Japan grannar. Jag tycker att ett fönster för dialog alltid ska hållas öppet. I den meningen anser jag att det är hög tid att våra länder återupptar dialogen åtminstone på expertnivå.
Om Japan kommer med ett sådant initiativ, herr President, kommer ni då att stödja detta ?
Tack.”
Fjodor Lukyanov: ”Fönsteröppningarna” är populära idag, eller hur?”
Vladimir Putin: ”Jag har ett fjärde kategorins betyg i snickeri. Jag vet hur man bygger fönster, oroa dig inte.”
Fjodor Lukyanov: ”Vet ni hur man vidgar dem?
Vladimir Putin: ”Vi breddar dem om det behövs. Om detta möter våra nationella intressen kommer vi att arbeta med detta också.
Låt oss nu prata om Japan. Du sa att du ställde en fråga 2018, men allt förändrades efter att stridsoperationerna började i Ukraina. Stridsoperationerna i Ukraina började 2014, inte efter 2018, men Japan föredrog att inte lägga märke till detta. En mer akut fas började faktiskt 2022, men själva fientligheterna kom igång 2014 med [ukrainska] bombningar och pansarattacker mot Donbass – det var vad allt började med. Det beskrev jag i mina inledande kommentarer.
Låt oss nu prata om våra relationer. Det var inte vi som införde sanktioner mot Japan eller stängde detta ”fönster”, den här gången mot Asien, det gjorde Japan. Vi gjorde inget sådant.
Om du tycker att det är hög tid att en viss dialog äger rum och tror att det är möjligt för Japan att ta ett initiativ – så är det aldrig dåligt när det finns en dialog.
Du frågade mig om vi var redo att svara? Det är vi, om det finns ett initiativ av det här slaget från partiet som har stängt dessa ”dörrar” eller det där ”fönstret”. Om du tror att det är dags för oss att öppna denna ”fortochka” [fönster] spricka – snälla gör det. Vi har trots allt aldrig sagt att vi är emot detta. Så gör det.”
Fjodor Lukyanov: ”Aleksandar Rakovic.”
Aleksandar Rakovic: ”Bäste herr president, jag är en historiker från Belgrad, Serbien. Det är ett privilegium för mig att vara här och att se er och att prata med er.
Min fråga handlar om er åsikt om de nuvarande rysk-serbiska relationerna och serbernas nuvarande ställning på Balkan. Är vi, serber och ryssar, mål för det politiska västerlandet för att vi är hängivna den ortodoxa kristendomen?
Herr president! Jag tog med två böcker till er från Belgrad. Vänligen acceptera gåvan för ert bibliotek. Jag kommer att ge dem till ert protokoll efter sessionen. Tack så mycket.”
Vladimir Putin: ”Tack så mycket. Jag kommer definitivt att ta emot böckerna. Tack.
Angående om Ryssland och Serbien är måltavlor av vissa kretsar i väst, så är de det, det är ett faktum. Inga specifika bevis behövs för att bekräfta detta; det är ett kallt hårt faktum. Ärligt talat är jag inte säker på varför Serbien är ett mål.
Det är precis som i början av 1990-talet – efter att Sovjetunionen hade brutit upp och trodde att tiderna hade förändrats – var Ryssland villigt att göra nästan alla uppoffringar för att etablera goda relationer med västerländska nationer. Vad fick vi i gengäld? De gav direkt politiskt, informationsmässigt, ekonomiskt och till och med militärt stöd till separatism och terrorism i Kaukasus. Jag tjänstgjorde som direktör för FSB då, och jag såg med förvirring när dessa händelser utvecklades och undrade varför de gjorde detta vid en tidpunkt då vi var på samma sida. De fortsatte dock dessa handlingar utan att tveka. Ärligt talat har jag än i dag ingen klar förståelse av det.
Jag tror att det kan bero på en brist på utbildning, kanske ett missförstånd av globala trender och en bristande förståelse av Rysslands natur, samt en omedvetenhet om var sådana handlingar kan leda. De kan ha försökt pressa oss att underkasta oss med brutalt våld. Sanktioner är i själva verket en annan form av våld. Det verkar finnas en fullständig frånvaro av viljan att söka kompromisser. De hund skall jag nämnde tidigare, som ”du måste”, ”du är skyldig” eller ”vi varnar dig” handlar också om våldsanvändning eller ett försök att utöva våld. Allt handlar om samma sak.
När det gäller först Jugoslavien och sedan Serbien, är frågan varför? Serbien verkade också vara redo att delta i diskussioner, om praktiskt taget alla frågor. De valde dock att sätta mer och mer press. Jag har hört dem säga fraser som ”vi måste pressa dem att acceptera våra villkor” eller ”det är en svag punkt” vid ett flertal tillfällen. Detta är deras rådande filosofi. Varför valde de att göra detta mot Serbien? Ärligt talat, jag har ingen aning.
Under tillfällen då jag hade uppriktiga samtal och goda relationer med vissa ledare, sa de dessutom till mig ”vi måste pressa dem att” göra en viss sak, jag svarade ofta med att fråga ”Varför?” men jag fick aldrig något svar. Det är en del av deras filosofi eller paradigm: frågor bör lösas genom att använda våld för att få det önskade resultatet.
Det är dock inte det serberna är med sin historia och kultur. Jag kommer till och med att säga något som kan låta illavarslande: det kan vara möjligt att förgöra serberna, men att pressa dem till vad som helst eller underkuva dem är inte möjligt. Detta förstår de tyvärr inte heller.
Icke desto mindre är jag hoppfull att de förr eller senare kommer att inse denna komponent av europeisk och global politik. De kommer då äntligen att förstå att det är viktigt att engagera sig i konstruktiva samtal snarare än att försöka utöva våld.”
Arvind Gupta: ”Herr President, tack så mycket för era kommentarer, det har varit mycket informativt. Jag är Arvind Gupta, från Vivekananda International Foundation, New Delhi. Tack så mycket för era positiva kommentarer om Indien. Min fråga till er handlar om G20. G20-deklarationen kom äntligen ut och jag tror att alla uppskattade det. G20 har också en viss referens till One Earth, One Family and One Future, vilket jag tror hänger ihop med den civilisationsstrategi som ni har pratat om. Precis som den ryska civilisationen – och ni främjar den ryska civilisationsstrategin – jag tror att Indien också kallar sig och beskriver sig själv som en civilisationsstat. Jag tror att det behövs en större dialog mellan civilisationerna. Istället för att gå vägen genom civilisationernas sammandrabbningar, vilket var mycket populärt en gång i tiden i västvärlden, tycker jag att initiativet borde komma från ledare som ni och premiärminister Modi. Detta kommer att bidra till att skapa en dialog mellan civilisationerna som kommer att vara positiv och som kan hjälpa till att konkretisera principerna för internationella relationer som ni talade om. Så, min fråga till er är: vad tycker ni om G20-deklarationen och vad är er syn på G20:s framtid? Tack.”
Vladimir Putin: ”Först och främst skulle jag vilja bekräfta det du sa om de indiska och ryska civilisationerna: det är precis vad jag har talat om i mina inledande kommentarer. Naturligtvis är Indien en forntida världscivilisation; ett enormt och mäktigt land med enorm potential.
Ryssland är också en distinkt civilisation. Vi har över 190 folk och etniska grupper som bor i Ryssland, med över 270 tungomål och dialekter. Visst är det en civilisation, eller hur? Indien är också ett enormt multikonfessionellt och multietniskt land. Vi måste föra en dialog mellan alla civilisationer – vi är inte de enda civilisationerna i världen – samt uppnå en balans mellan intressen och sätt att upprätthålla denna balans.
När det gäller G20:s arbete är detta naturligtvis en framgång för det indiska ledarskapet och för premiärminister Modi personligen. Det var en framgång, att det indiska ledarskapet kunde hitta och uppnå denna balans, inklusive i deklarationen. Vissa slutna föreningar har inte så mycket framtidsutsikter och balansen håller på att förändras.
Men vad tillskriver jag som framgången för G20 i Indien? Till premiärministern som lyckades avpolitisera de beslut som fattades vid G20; och detta är det enda korrekta tillvägagångssättet, eftersom G20 förr i tiden, skapades som en plattform för att diskutera ekonomiska, och inte politiska frågor. Politisering av G20 är en säker väg till dess självförstörelse, och det indiska ledarskapet lyckades undvika detta, vilket verkligen är en framgång.
När det gäller att vissa slutna föreningar är bristfälliga tycker jag att det är svårt att vederlägga, eftersom maktbalansen förändras. Och se, alldeles nyss följde alla med häpna andetag vad som skulle hända vid G7-mötet: de största världsekonomierna samlades; vad bestämde de sig för där, vilka konsekvenser skulle det få för världsekonomin?
Redan innan det expanderade stod BRICS-ekonomierna för mer än 51 procent av den globala BNP. Så G7-ekonomierna var mindre. Och nu, efter antagandet av ytterligare medlemmar till BRICS, har storleken på ekonomierna i BRICS-medlemsländerna blivit ännu större än G7-medlemmarnas, så den verkliga balansen mellan krafter och potentialer är mycket viktig.
I den meningen är öppna plattformar alltid bättre, alltid mer lovande och alltid mer värdefulla, eftersom de skapar förutsättningar för att leta efter kompromisser och ömsesidigt acceptabla lösningar. Men om vi talar om resultaten av G20:s arbete, skulle jag vilja upprepa och avsluta mitt svar på din fråga med: detta är naturligtvis premiärminister Narendra Modis framgång.”
Fjodor Lukyanov: ”Herr President! Ni deltog inte i BRICS eller G20-toppmötet. Känner du dig inte lite som en ”lishenets”, en person fråntagen sina rättigheter, som inte kan resa dit du vill? ” [En person som berövats rösträtten i Sovjetunionen 1918–1936, efter att ha klassats som en fiende till det arbetande folket]
Vladimir Putin: ”En lishenets var en röstlös person under de första åren av sovjetmakten, berövad vissa sociala förmåner, eller hur? Vi behöver inga sociala förmåner. Vi är en självförsörjande stat och följer den vägen.”
Fjodor Lukyanov: ”Vissa berövades också sina medborgerliga rättigheter.”
Vladimir Putin: ”Ja, det stämmer. Och vi försvarar våra rättigheter och jag är säker på att vi kommer att skydda dem. Detta är den första punkten.
För det andra, varför skulle jag skapa problem för våra vänner som är värd för dessa evenemang? Vi är vuxna och förstår: om jag är med kan det orsaka politiska utbrott och skådespel, för att sabotera evenemanget. Så varför skulle jag?
Vi är intresserade av att BRICS ska fungera smidigt och ge resultat. Vi vill se G20-toppmötet hållas på en adekvat nivå. Eventet genomfördes framgångsrikt och vi är nöjda.
Och slutligen, har jag mycket att göra hemma.”
Fjodor Lukyanov: ”Betyder detta att du inte blev kränkt av Sydafrikas president?”
Vladimir Putin: ”Absolut inte. Han är vår vän.”
Fjodor Lukyanov: ”Och blev han kränkt?”
Vladimir Putin: ”Kränkt av vad? Nej, vi hade ett avtal. Han besökte Ryssland två gånger. Vi träffades och hade ett långt samtal. Det finns inga problem. Jag tycker att han var en lysande värd för BRICS toppmötet. Uppriktigt sagt förväntade jag mig inte ens att han skulle vara en sådan mästare i diplomati. Att expandera BRICS var ingen lätt sak men han klarade det bra. Han styrde samtalet tillbaka till samma ämne flera gånger så artigt och taktfullt tills en konsensus nåddes. Det är ett positivt resultat och vi välkomnar det.”
Fjodor Lukyanov: ”Du blir värd nästa år. Vet du redan vilka länder som kommer att delta?”
Vladimir Putin: ”Nästa år ja, Ryssland kommer att leda BRICS. Självklart ska vi göra vårt bästa för att ta över från Sydafrika. Det blir det första toppmötet efter att nya medlemmar gått med i BRICS. Vi har 200 evenemang med BRICS tema planerade. Jag är säker på att vi under året kommer att göra omfattande positiva insatser för att stärka organisationen som får allt mer makt och auktoritet – och det kommer säkerligen att gynna medlemmarna och hela det internationella samfundet.
BRICS skapades faktiskt i Ryssland. Låt mig påminna dig om hur det gick till. Först föreslog vi ett trepartsforum för Ryssland, Indien och Kina. Vi kom överens om att hålla regelbundna möten. Så kom RIC till, som står för Ryssland, Indien och Kina. Sedan uttryckte Brasilien intresse för att gå med i dessa diskussioner. Och vi blev BRIC. Nästa var Sydafrika, därav BRICS.
Nu har vi nått den punkt då vi är redo att utöka antalet medlemmar – och det har vi gjort. Enligt min åsikt är detta faktum mycket viktigt och indikerar att vår auktoritet växer och, viktigast av allt, att länder vill ansluta sig till ett format som inte ålägger dem några skyldigheter utan bara skapar förutsättningar för att kompromissa och ta itu med frågor av intresse för alla deltagande länder. Vi är glada över att se det och tror att det är en positiv process.”
Fjodor Lukyanov: ”Ska vi ta Algeriet?”
Vladimir Putin: ”Algeriet är vår vän och förvisso vår långvariga vän i arabvärlden och i Nordafrika. Vi tror att det kommer att gynna organisationen, men vi måste absolut diskutera det med alla våra vänner inom BRICS, samtidigt som vi håller kontakten med de algeriska ledarna. Vi kommer att göra det på ett ordnat sätt, utan att orsaka några problem för organisationen, utan bara skapa ytterligare vägar för kollektiv utveckling.”
Fjodor Lukyanov: ”Tack.
Dayan Jayatilleka.”
Dayan Jayatilleka: ”Tack.
Herr president! Jag är Dayan Jayatilleka, Sri Lankas tidigare ambassadör i Ryska federationen.
Västblocket har beslutat att utrusta Ukraina med långdistansmissiler med klustervapen och stridsspetsar som kan träffa mål ganska djupt in i Ryssland. Och man har också beslutat att leverera F-16 attackflygplan.
Så det är uppenbart att du står inför ett krig som förs av imperialism, ett proxykrig. Och den proxyn har, som du påpekade, också nazistiska element.
Herr president, historiskt har imperialismen utkämpats på slagfältet av de kinesiska kommunisterna, de nordkoreanska kommunisterna och de vietnamesiska kommunisterna, som faktiskt segrade över Förenta staterna.
När det gäller imperialismen, har den bästa skriften, den mest kända kritiken gjorts av ledaren för den ryska kommunistiska traditionen, Lenin.
Så min fråga är denna: Inför denna utmaning, detta hot från dessa styrkor, är det kanske inte rätt tillfälle att omvärdera 1917, eftersom kineserna, vietnameserna och nordkoreanerna, de är alla barn av 1917, som kämpade och besegrade imperialism.
Är detta inte rätt tillfälle att omvärdera 1917, och kanske ha samma förhållande till det som USA har med sin revolution 1776, Frankrike med den franska revolutionen 1789 och kineserna med 1949 och den kinesiska revolutionen? Detta är min fråga, herr President.
Tack.”
Vladimir Putin: ”Ursäkta, men kan du vänligen ange vad som exakt måste granskas. Och vem ska granska vad – du har en så svår fråga – sedan 1917?”
Fjodor Lukyanov: ”Om jag förstått det rätt, frågar vår kollega om det är dags att ompröva synen på revolutionen, kommunisterna och den perioden av vår historia i ett mer positivt ljus.”
Vladimir Putin: ”Att ompröva synen på 1917 års period?”
Fjodor Lukyanov: ”1917 och därefter. Ursäkta att jag tolkar det, men det var så jag förstod det, ja.”
Vladimir Putin: ”Varför tolka när personen som ställde frågan är här?”
Dayan Jayatilleka: ”Om jag får förtydliga mycket kort, vad jag säger är att vi attackeras av imperialism och element av fascism, och eftersom de i historien bekämpades och besegrades av kommunister i Kina och Nordkorea, Vietnam, och eftersom bästa texten om imperialismen skrevs av Lenin, är det inte rätt tidpunkt att kanske vara mindre kritisk mot 1917 och återställa den till historisk status, som den franska revolutionen, den amerikanska revolutionen och den kinesiska revolutionen?”
Vladimir Putin: ”Mindre kritik av händelserna under dessa år, inklusive i själva Ryssland, som jag förstår det?
Ja du har rätt. Du har rätt i den meningen att vi behöver ägna oss mindre åt kritik, och mer i djup – i det här fallet till och med vetenskapligt – en analys av vad som hände vid den tiden och det som händer nu. Ja du har rätt.
Det enda är att du behöver ge fördjupade bedömningar, inklusive bedömningar relaterade till ideologisering. Nu ska jag ge er min egen åsikt; alla närvarande här kan argumentera med den. Det är också nödvändigt att ge korrekta bedömningar av ideologiseringen av mellanstatliga relationer och geopolitiska intressen. Förutom med relationer mellan klasser, relationer inom ramen för den så kallade klasskampen, fäste vi ingen vikt det: även efter händelserna 1991, efter Sovjetunionens sammanbrott, befann vi oss fortfarande i paradigmet klassrelationer och ideologiska relationer och märkte inte att det fanns rent geopolitiska intressen. [hmm]
Ta relationerna mellan väst och Folkrepubliken Kina. Det fanns en tid när de försökte – och inte utan framgång – att ställa Kina mot Sovjetunionen och Ryssland, eftersom Kina var det då svagaste, var det inte skrämmande. Nu när Kina har börjat växa, under ledning av kommunistpartiet och idag president Xi Jinping, ökar dess makt nästan för varje dag, det är annorlunda nu, det kommer igen. [ungefär ”what goes around, comes around”] Och då, när de försökte använda Kina, glömde de bort alla ideologiska skillnader, men nu återupplivas de igen. Men i huvudsak är USA:s politik gentemot Kina baserad på geopolitisk rädsla. Kinas växande makt är det som skrämmer dem, och inte det faktum [!] att mänskliga rättigheter kränks där eller rättigheterna för etniska minoriteter. Stör detta verkligen någon? Nej, det är bara ett verktyg för att bekämpa Kina, det är allt. Detsamma gäller Ryssland.
Men generellt sett, globalt, ja, vi måste ge generella, mer djupgående bedömningar. Jag håller i alla fall med dig om att det är urskillningslöst att kasta allt som hände under ledning av dåtidens kommunistpartier i ”historiens soptunna”, som du naturligtvis talade om; att måla allt detta med samma pensel utan att göra någon skillnad är olämpligt och till och med skadligt. I den meningen håller jag med dig.”
Fyodor Lukyanov: Tja, sedan vi började prata om Kina, var så vänlig herr Liu Gang.
Liu Gang: ”Herr president, jag är verksam på Xinhua Institute, Kina.
Under årets Valdai möten fokuserar forumet på BRICS mekanismer vilket är mycket inspirerande. Vi observerar också att efter att USA och några västländer eskalerade sanktionerna mot Ryssland, följde inte den globala södern efter utan visade strategiskt oberoende.
Vid BRICS toppmötet i augusti blev sex länder nya medlemmar i BRICS, vilket innebär att det globala södern står på en ny historisk punkt för samarbete.
Eftersom Kina och Ryssland är viktiga tillväxtekonomier, vad kan våra båda länder göra för att förbättra samarbetet inom det globala södern? Vilka är nyckelområdena som behöver stärkas i detta avseende och som står inför eskalerande sanktioner som införts av USA och vissa västländer? Vad mer behöver Ryssland göra för att ta itu med denna utmaning?
Tack så mycket.”
Vladimir Putin: ”För det första: Idag är naturligtvis samarbetet mellan Ryssland och Folkrepubliken Kina, en mycket viktig faktor som stabiliserar internationella angelägenheter.
För det andra: För att detta inflytande ska växa, måste vi först vara uppmärksamma på att upprätthålla takten i vår ekonomiska tillväxt. Ekonomisk tillväxt i Ryssland i år – jag kan inte minnas om jag har sagt det eller inte, men jag talade om vissa aspekter, och om jag gjorde det kommer jag att upprepa det – den ekonomiska tillväxten i år kommer att vara någonstans runt 2,8 och kanske tre procent; Jag är försiktig med hur jag säger, men närmare tre procent. För vår ekonomi, för den ekonomiska struktur som Ryssland har, är detta ett bra resultat. Vi har helt övervunnit fjolårets nedgång och ökar tempot.
I Kina blir tillväxten så vitt jag vet 6,4 procent: det är en mycket bra siffra. Oavsett vad någon säger om den avtagande tillväxttakten i den kinesiska ekonomin, är allt bara prat och tomgång, eftersom Kina garanterar dessa höga priser och i själva verket är en ledande drivkraft för världsekonomin. Samma sak händer i Indien: tillväxten där är ännu högre: 7,6 procent tror jag. Därför tar länderna i den globala södern fart, och vår uppgift är att säkerställa detta ledarskap. Det är det första.
Det andra är inom säkerhetsområdet. Vi kan se vad som händer i Europa. Vi kan se att bland sätten som krisen i Ukraina provocerades fram och skapades, var västländernas, särskilt USA:s, obotliga önskan att utvidga Nato till Ryska federationens gränser. De gör samma sak i öst och skapar olika slutna militära grupper. De trampar på med samma kratta som de gjorde i Europa. Därför är det viktigt för oss att svara på detta i tid.
Vi kommer att utöka vårt samarbete på säkerhetsområdet. Samtidigt skapar vi inga block mot någon, utan vi är tvungna att reagera på vad som händer runt om våra stater.
Naturligtvis kommer vi att implementera infrastrukturutvecklingsplanerna relaterade till att bygga Greater Eurasien och Eurasian Economic Union, såväl som våra kinesiska vänners planer på att utveckla president Xis Belt and Road Initiative. Jag tycker som sagt det är väldigt lovande.
Och slutligen planeras mycket samarbete i relationer mellan människor: med kultur, studentutbyten och sport. Detta är mycket viktigt för grannländerna.
Vi genomför redan ganska stora infrastrukturprojekt på bilateral basis och kommer att fortsätta att göra det. Jag hoppas att vi kommer att diskutera allt detta inom en snar framtid under mitt möte med president Xi Jinping som en del av det forum som presidenten håller i Peking i oktober.”
Fjodor Lukyanov: ”Mikhail Rostovsky.”
Mikhail Rostovsky: ”Herr president! Ukrainas förmodade anslutning till Nato är absolut oacceptabel för Ryssland. Men vad jag minns av dina tidigare kommentarer om Ukrainas anslutning till Europeiska unionen, var du på ett mycket mindre negativt humör.
Har du ändrat synsätt under det senaste året? Kommer Ryssland att invända mot Ukrainas anslutning till Europeiska unionen? Anser du denna anslutning som i princip möjlig?
Vladimir Putin: Vi har aldrig motsatt oss eller uttryckt en negativ inställning till Ukrainas planer på att gå med i det europeiska ekonomiska samfundet – aldrig.
När det gäller Nato har vi alltid varit emot det och denna ståndpunkt grundas på definitiva och allvarliga ställningstaganden, eftersom Natos expansion ända fram till våra gränser hotar vår säkerhet. Detta är en enorm utmaning för Ryska federationens säkerhet. När allt kommer omkring är det inte bara ett politiskt block, det är ett militärt och politiskt block, och tillvägagångssättet för dess infrastrukturs närmande är kantat av ett allvarligt hot mot oss.
När det gäller något lands ekonomiska samarbete, eller ekonomiska allianser, ser vi inget militärt hot mot oss och anser därför inte att vi har någon rätt att ens diskutera detta ämne. Denna verksamhet berör endast Ukraina och de europeiska staterna.
På sin tid sa president Janukovitj – utan att för övrigt avsäga sig associeringen med EU – att det var nödvändigt att studera dessa frågor mer i detalj, eftersom villkoren i avtalet om associeringen med EU enligt hans åsikt, inblandade vissa allvarliga hot mot den ukrainska ekonomin. Och faktiskt, om du läser språket så hade han helt rätt.
Avtalet föreskrev öppnandet av gränser och skapandet av absolut oacceptabla villkor för att den ukrainska ekonomin och den verkliga ekonomiska sektorn skulle fungera. Europeiska varor är mer konkurrenskraftiga. Att öppna Ukrainas marknad för dessa varor var en verkliga katastrof för dess inhemska sektor. Att involvera Ukraina i EU:s energistrukturer berövade dem också vissa fördelar. Därför, om du bara analyserar det – helt enkelt analysera den här saken utan någon partiskhet – hade Janukovitj rätt. Men detta användes som förevändning för en statskupp. Det är helt meningslöst, jag vet inte, bara en förevändning… Det är ett riktigt brott!
Men idag är detta inte längre relevant, eftersom den ukrainska ekonomin i ett större sammanhang inte kan existera utan externa infusioner. Idag är allt annorlunda. Idag är allt i allmänhet balanserat där borta – vid första anblicken – är budgeten också i balans i Ukraina och de makroekonomiska indikatorerna är mer eller mindre justerade. Men till vilken kostnad? Till priset av månatliga infusioner med flera miljarder dollar.
Ukraina får fyra eller fem miljarder dollar varje månad genom olika kanaler – lån, bidrag, etc. Stoppas bara denna finansiering är det slutet – allt kommer att kollapsa på en vecka. Avslutat! Detsamma gäller försvarssystemet: tänk bara om vapenleveranserna avbröts imorgon – de skulle bara ha en vecka kvar tills de förbrukat all ammunition.
Men väst har nästan också uttömt sina egna ammunitionslager. Som jag sa producerar USA 14 000 155 mm granater per månad, medan Ukraina skjuter upp till 5 000 sådana granat per dag. Jämför bara: 14 000 per månad och 5 000 per dag. Ser du vad jag pratar om? Ja, de försöker öka produktionen till 75 000 [granater per månad] före slutet av nästa år. Men dit är det långt.
Europa är i en liknande situation, som de själva säger, har de levererat allt – rustningar, ammunition, det hela. ”Vi har gjort allt för Ukraina.” De säger detta själv offentligt (det är inte min uppfinning): ”Vi har gjort allt för det här [kriget], och nu måste Ukraina göra sin del – låt dem gå in i motoffensiv.” Och sedan lägger de till bakom kulisserna: ”Till varje pris!” Tro mig, jag vet vad jag pratar om. Och så gör de, eller snarare försöker göra det – till varje pris.
Detta är en fråga om Ukrainas demilitarisering. De försöker fortfarande producera något, men det finns lite de kan göra. Även dessa drönare, både luftburna och sjöburna, allt detta sker med hjälp av västerländska rådgivare och mellanhänder.
Är EU redo att acceptera denna ekonomi i sin fålla? Lycka till med det! Men för att upprätthålla livskraften för en befolkning som har minskat från 41 miljoner i början av den postsovjetiska perioden till 19,5 miljoner, eller ännu mindre, idag… Men ändå måste man föda dessa 19 miljoner människor, och det är inte så lätt. Är de europeiska länderna redo att anta denna ekonomi? Låt dem då göra det. Vi har aldrig invänt mot det – varken innan krisen förvärrades eller nu.
Men jag har redan berättat för er vad som pågår inom den europeiska ekonomin. Det skulle vara mycket ädelt av dem att inlemma den ukrainska ekonomin med tanke på dess nuvarande tillstånd. De har vissa grunder och förfaranden för att balansera nivån på ekonomisk utveckling. En kollega från Ungern talade nyligen; Jag vet inte hur mycket Ungern får från dessa fonder. Naturligtvis inget, eftersom allt kommer att gå till Ukraina och det kommer att finnas otillräcklig finansiering. Ingen kommer att få något, ingen.
Om nivån på välbefinnandet har sjunkit med 1,5 procent under de senaste åren, kommer det inte bara att sjunka till noll, utan ännu lägre. Ändå, och jag vill inte tala sarkastiskt eller överdriva, men detta är verkligheten: om det händer kommer vi inte att känna oss fria att motverka det eller ens tala negativt i denna fråga.”
Fjodor Lukyanov: ”Herr president, finns det fortfarande en gräns mellan Nato och EU? Det är samma länder.”
Vladimir Putin: ”Jag tror att inte EU är ett militärt block. Och varför skulle de flytta allt det till EU när det finns Nato, som du sa är det samma länder. De fattar relevanta beslut inom denna organisation.
Faktum är att Nato framför allt är ett verktyg för USA:s utrikespolitik. De provocerade fram den akuta fasen av konflikten i Ukraina, samlade sina allierade och satelliter runt sig och krävde att de skulle vidta åtgärder för att motverka Ryssland. Dessa länder lydde, och USA drog omedelbart fördel av situationen i ekonomin och tvingade på dem sin dyra energi och fattade sedan beslut om att förbättra attraktiviteten för sin ekonomi och sina marknader. Och vad nu? Detta är ett faktum: många industrianläggningar i Europa och Tyskland beslutade att flytta till USA. Detta är slutresultatet av denna kedja av åtgärder.
Jag vet och är övertygad om att många inte gillar detta i Europa. Alla ser och förstår situationen, men de kan inte göra något åt den. Och den nuvarande europeiska eliten verkar inte vara redo att slåss för sina intressen. Det kan de inte, de är inte redo eftersom det ekonomiska beroendet är för stort. Man kan liksom förstå dem.
Jag är säker på att allt gradvis kommer att plana ut. Enligt min mening, gör USA ett kolossalt strategiskt misstag. Jag har vid olika offentliga evenemang sagt att de sätter press på sina allierade, och då uppstår frågor, som med min kollega från Tyskland: det är då AfD-partiet, Alternativ för Tyskland, sticker upp sitt huvud. Naturligtvis kommer de att göra det, för ingen från den härskande klassen kommer att slåss för Tysklands intressen, och det är därför det händer. Förstår ni inte detta, eller vad? Det är så uppenbart.
Låt oss se hur situationen kommer att utvecklas. Ukrainarna vill gå med i EU, så låt dem; européerna är redo att acceptera dem, så låt dem göra det.”
Fjodor Lukyanov: ”Den tyska enhetsdagen uppmärksammades i förrgår, och jag läste i någon tidning att det var ett stort problem när Gerhard Schröder kom till det högtidliga evenemanget och alla sittande politiker försökte undvika att stå bredvid honom på grund av hans vänskap med dig . Förresten, har du fortfarande vänner i Tyskland?”
Vladimir Putin: ”Du vet, det handlar inte om huruvida jag fortfarande har vänner i Tyskland, även om jag har vänner där, och ett ökande antal av dem även om det kan tyckas konstigt.”(Applåder).
Fjodor Lukyanov: ”På grund av de personerna Stefan talade om, eller hur?”
Vladimir Putin: ”Det spelar ingen roll. Det är först och främst på grund av dem som tjänar sitt eget folks intressen och inte vill tjäna någon annans intressen.
När det gäller Schröder borde Tyskland vara stolta över att ha människor som honom. Han är en sann folkets son, för han prioriterar det tyska folkets intressen. Jag försäkrar er att när han fattade något beslut, eller när vi diskuterade en fråga med honom, lade han alltid stor vikt vid den tyska ekonomins och den tyska statens intressen.
Och vad händer nu? Det var faktiskt med Schroeder som vi byggde Nord Steam 1 och praktiskt taget började bygga Nord Stream 2. Vi började göra det med honom. Så de sprängde dessa infrastruktursystem, och var är den tyska ekonomin nu? Var är den? Så de som försöker undvika honom nu, bör överväga vad han gjorde i sitt folks intresse och vad de gör idag och vilka resultat de har uppnått.”
Fjodor Lukyanov: ”Rakhim Oshakbayev.”
Vladmir Putin: ”Jag är ledsen, men vet ni vad som förvånar mig? Jag ska säga er ärligt att jag är förvånad över att sådana människor och sådana politiker [som Gerhard Schröder] fortfarande finns i Europa, att det fortfarande finns sådana människor. Det är detta som förvånar mig, jag är uppriktig nu, eftersom generationen människor som kunde försvara sina nationella intressen verkar ha försvunnit någonstans.
Rakhim Oshakbayev: ”God kväll.
Det har varit många diskussioner här på Valdai Club som har förklarat otillräckligheten och orättvisan i det internationella monetära och ekonomiska systemet, såsom global finans och den globala ekonomin. Många experter sätter stora förhoppningar på BRICS+.
Kan du dela din syn på vad som behöver uppnås, och viktigast av allt, den möjliga strukturen för det globala monetära ekonomiska systemet? Vilka diskussioner har ni inom BRICS? Och om den gemensamma valutan.
Tack.”
Vladimir Putin: ”När det gäller det globala finansiella systemet är det naturligtvis inte idealiskt, eller balanserat och uppfyller inte intressena från de flesta deltagare i det internationella samfundet.
Men jag har redan talat om detta och jag kommer att upprepa, vid toppmötet mellan Ryssland och Afrika sa våra afrikanska kollegor och vänner att de afrikanska staternas lånebörda är över en biljon amerikanska dollar. Det är omöjligt att betala tillbaka dessa skulder, det kommer aldrig att kunna göras.
Så vilken typ av globalt finansiellt system skulle kunna skapa en sådan situation? Det är någon form av gottgörelse [för förluster]. Dessa är inte bara lån, det går utöver alla normala finansiella och ekonomiska relationer. Och det samtida finansiella systemet har skapat denna situation. Så, jag sa som på skämt då, att bara fegisar betalar tillbaka sina skulder. Jag varnade publiken för att det var ett skämt.
Men det är inte normalt när en sådan situation inträffar, och något måste förändras. Bretton Woods-systemet skapades baserat på dollarn, men det faller gradvis isär. Eftersom en valuta är ett derivat av det landets ekonomi som utfärdar valutan.
Den amerikanska ekonomins andel av den globala BNP krymper, vilket också är en självklar sak, ren statistik. BRICS ländernas andel, som jag också redan har talat om, ökar i termer av köpkraftsparitet i förhållande till G7-ländernas, särskilt efter att ha accepterat nya medlemsländer. Det är en ganska betydande skillnad.
Ja, ekonomierna i USA och euroområdet bygger på en grund av modern teknik och deras inkomst per capita är mycket högre än i utvecklingsekonomiernas. Men vad är trenden där? Deras ekonomier går in i recession och visar negativa resultat, medan tillväxten i BRICS länderna är imponerande, även efter attackerna mot den ryska ekonomin. Det verkar som att de räknade med vårt lands kollaps, förstörelsen av vår ekonomi och förstörelsen av Ryssland.
Vi har inte bara övervunnit alla svårigheter under det gångna året, utan vi uppnådde också positiva resultat: vår ekonomiska tillväxt är nästan 3 procent, medan arbetslösheten ligger på 3 procent, och skuldnivåerna krymper – vi har kraftigt minskat vår utlandsskuld. Alla våra företag kan betala alla sina skuldförbindelser. Ja, vissa problem kvarstår, såsom intäkter som inte går att återvinna och försvagningen av den nationella valutan. Vi ser det. Både centralbanken och regeringen reagerar på denna utveckling. Jag är säker på att de åtgärder de vidtar är korrekta och att resultaten kommer att vara fördelaktiga.
Men när det gäller BRICS behöver vi inte bara skapa en gemensam valuta, utan också bygga ett avvecklingssystem och skapa finansiell logistik för att tillhandahålla uppgörelser mellan våra stater. Vi måste också övergå till uppgörelser i våra nationella valutor, hålla ett öga på dem för att förstå vad som faktiskt händer med dem, samtidigt som vi tar hänsyn till våra ekonomiers makroekonomiska index, växelkursskillnader och inflationsprocesser. Det är ingen lätt situation, men den kan hanteras, och det är vad vi måste göra.
Igår diskuterade vi detta med våra experter, inklusive möjligheten att skapa en enda BRICS valuta. Ja det är troligt, teoretiskt sett. Men för att börja arbeta med detta måste vi uppnå en viss paritet i utvecklingen av medlemsländernas ekonomier, vilket är ett väldigt avlägset perspektiv.
Som mina kollegor sa till mig övergick euroområdet med tiden till den gemensamma valutan, euron, utan att tänka på hur det skulle fungera i länder med en annan ekonomisk utvecklingsnivå, och problem uppstod. Varför skulle vi göra samma misstag? Denna fråga finns inte ens på dagordningen. Men vi bör, och vi kommer att arbeta för att förbättra hela det finansiella systemet, både den globala ekonomin och de finansiella relationerna inom BRICS.”
Fjodor Lukyanov: ”Herr president! Vi har arbetat i tre timmar. Är du inte trött på oss än?”
Vladimir Putin: ”Hur skulle jag kunna säga något sådant?”
Fjodor Lukyanov: ”Jag förstår. Det är det korrekta svaret.”
Vladimir Putin: ”Men vi borde nog avsluta.”
Fjodor Lukyanov: ”Okej, vi avslutar snart.
Herr de Gaulle.”
Pierre de Gaulle: ”Herr president! Jag är Pierre de Gaulle. Jag är ordförande för Mouvement International Russophile (MIR) France & Francophonie. Och jag är en sann vän till ert land eftersom min familj kämpar för den fransk-ryska vänskapen, och vi har fått fler och fler människor i Frankrike och Europa som har samma tro och samma vilja. Som ni vet var vänskapen och partnerskapet mellan Frankrike och Ryssland en av grundpelarna i min farfars politik. Och jag vill återuppbygga och jag vill återställa min farfars Frankrike, ett Frankrike som består av grundläggande värderingar som tro, som patriotism, som familj och som sant, låt oss säga, andligt ansvar, som är helt borta i den västerländska världen. Jag tror att dessa grundläggande värderingar är viktiga för att bygga upp fred och förståelse bland människor. På grund av detta tror jag att konflikten i Ukraina är en ideologisk konflikt, att den till och med är en civilisationskonflikt. För på ena sidan har du den västerländska världen, som har förlorat sin själ, som har förlorat allt för sitt ego, för kortsiktig tillfredsställelse, nöje och kortsiktig syn på allt som är heligt. Och historien har visat att civilisationen inte kan överleva detta. Å andra sidan har du en multipolär värld ledd av Ryssland, ledd av Kina, Indien, afrikanska länder, arabiska länder och sydamerikanska länder. Dessa människor, dessa nationer är villiga att kämpa för sina egna traditionella och grundläggande värderingar. Så för mig, herr president, är denna konflikt ideologisk. Det är därför jag tror att det [nya] kommer att hålla och expandera. Vad är din syn på detta?”
Vladimir Putin: ”Först och främst vill jag säga att det är en stor ära att vara värd för general de Gaulles barnbarn här i Ryssland.” (Applåder)
”Frankrikes sittande president och jag berörde kort några av dessa frågor och jag sa – återigen, det är ingen hemlighet – att jag inte vill ge någon historisk bedömning. Det hela var väldigt komplicerat, men trots skillnaden i militära titlar är det snarare general de Gaulle än marskalk Petain som uppfattas som en hjälte i Ryssland, eftersom generalen personifierade Frankrike och dess strävan efter frihet, självständighet och värdighet. Normandie-Nieman-piloter ses också som hjältar.
Ja, situationen har förändrats nuförtiden och Frankrikes ledare idag är helt andra människor. Jag talar inte om deras ålder, utan snarare om deras syn på Frankrikes roll och betydelse, kanske till och med dess historia och framtid. Jag tänker inte ge min åsikt eftersom det inte är vår sak. Det är upp till folket i Frankrike. Men jag vet att det finns gott om människor i Frankrike med de åsikter du representerar, sanna vänner till Ryssland, och deras antal växer.
Kommer situationen att förvärras ytterligare i ljuset av den allmänna utvecklingen som pågår i världen, mitt i den ideologiska konfrontationen, som du kallade det? Det kommer uppenbarligen aldrig att ta slut. Vilken form de än tar, kommer dessa olika rörelser säkert alltid att slåss med varandra, det är uppenbart. Men min åsikt är ändå att takten i vilken människor börjar inse vikten och den tidlösa betydelsen av nationella värderingar och sedvänjor gradvis kommer att öka, både i europeiska länder och även i USA.
I den meningen tror jag att ja, den ideologiska konfrontationen kommer att fortsätta. Men framtiden ligger i de nationellt orienterade krafterna i världen. Som jag sa i mina kommentarer kommer deras balans på världsscenen att uppnås genom att hitta en kompromiss mellan civilisationer.”
Fjodor Lukyanov: ”Kolleger, vi har verkligen ont om tid, så låt oss ställa en snabb fråga. Jag är seriös, väldigt korta frågor.”
Vladimir Putin: ”Försök att ställa en kort fråga.”
Konstantin Starysh: ”Jag ska försöka. Tack.
Konstantin Starysh, Moldavien, parlamentarisk opposition.
Min fråga är denna. Förr eller senare kommer denna konflikt att upphöra och jag skulle vilja tro att Ryssland och västvärlden kommer att börja ”återställa” sina relationer. Jag talar väldigt själviskt, eftersom den här typen av konfrontation skickar chockvågor till länder som Moldavien, både ekonomiskt och politiskt.
Så jag skulle vilja tro att förr eller senare kommer en återuppbyggnad av förbindelserna äntligen att börja, och det kommer att avgöra det större Europas öde i decennier framöver.
Herr president! Vilken roll tror du att länder som Moldavien kan spela i denna process? Vilken plats kan de ta i denna framtida arkitektur som kommer att växa fram som ett resultat av denna process?
Tack.”
Vladimir Putin: ”Det beror på det moldaviska folket. Jag ska förklara.
Om folket i Moldavien röstar på partier som vill ge upp en betydande del av sin suveränitet till andra länder och följer efter deras intressen kommer detta att definiera deras roll: de kommer varken att synas eller höras.
Men om de följer vägen att upprätthålla sin suveränitet och sin nationella värdighet, hålla fast vid sina nationella traditioner, så kommer vi, som jag sa i mina kommentarer, att sträva efter att säkerställa att alla länder, oavsett deras storlek, oavsett deras ekonomiska situation, har lika mycket att säga till om, och att alla länder behandlar varandra som lika. Jag vet inte hur det hela kommer att gå till, men det här är vårt tillvägagångssätt, och det är detta vi kommer att sträva efter.
Nästa tack.”
Kubat Rakhimov: ”Kubat Rakhimov, Kirgizistan. En kort fråga.
Vi kan se framgångssagan om att Ryssland, Uzbekistan och Kazakstan skapade en gasunion. I år, redan i oktober, får Uzbekistan rysk gas. Men vi har ytterligare två problem i Centralasien: vatten och energi.
Herr president! Hur ser du på utsikterna för att skapa en vatten och energiunion där Ryssland skulle vara en aktiv aktör och moderator av processerna, för att undvika social instabilitet och till och med väpnade konflikter? Tack.”
Vladimir Putin: När det gäller energi och energiförsörjning har vi aldrig exporterat gas från Ryssland till Centralasien. I Sovjetunionen var det tvärtom, och Centralasien brukade leverera gas till Ryssland genom två rörledningssystem.
Men med tanke på det växande energibehovet och den ekonomiska tillväxten i våra centralasiatiska vänners länder, såväl som klimatförändringarna – i år sjönk temperaturen i Kazakstan och Tasjkent till 21, och till och med 24 under noll, vilket jag tror, ingen kan minnas att någonsin ha sett förut. Det är verkligen otroligt, men det hände, vilket betyder att det kan hända igen. De tog upp frågan med oss och bad oss överväga gasleveranser till dessa länder. Vi förstår att det kan vara en utmaning att leva utan dessa förnödenheter.
Vi arbetade med den här frågan tillsammans. Våra kazakstanska vänner har byggt om sin del av pipelinen, och Uzbekistan gjorde detsamma. Även Gazprom skulle göra detsamma i Ryssland och bygga om en del av vår tekniska kapacitet, för att upprepa, i Sovjetunionen gick gasen i motsatt riktning, och vi måste nu vända på det.
Vi kommer att göra detta, och det har redan gjorts ur teknisk synvinkel. Fullskaliga leveranser börjar i oktober. Först i små volymer, men de är ytterst viktiga för ekonomierna i Kazakstan och Uzbekistan. Vi planerar att leverera upp till tre miljarder kubikmeter gas årligen till varje land, med möjlighet att öka volymen.
Det finns också andra frågor, såsom bredare energifrågor, vattenkraft och vattenresurser. De är utmanande ur ett ekonomiskt och finansiellt perspektiv, men lösbara. Men när vi tar upp dessa frågor får vi inte glömma miljön. Dessa frågor ligger inom vår vision, inklusive diskussionerna med våra kirgiziska vänner. Vi är medvetna om dessa frågor och arbetar med dem. Jag hoppas kunna träffa premiärministern snart vid CIS toppmötet, där vi kommer att diskutera dessa frågor. Så vi har alla dessa punkter på dagordningen och vi förstår deras betydelse för våra länder.”
Förresten, angående vår gasexport till Moldavien märkte jag att någon från Moldaviens officiella kretsar sa att Moldavien inte längre köpte rysk gas. Uppriktigt sagt blev jag lite förvånad över att höra det eftersom villkoren för att leverera gas till Moldavien är moldaviska villkor. Moldaver bad oss om dessa leverans- och prissättningsarrangemang, och vi gick med på dessa villkor, trots politiska meningsskiljaktigheter. Vi gick med på den moldaviska sidans förslag. Men skuldrelaterade frågor måste tas upp, ingen tvekan om det.
Trots uttalandet från moldaviska officiella kretsar om att Moldavien har slutat ta emot vår gas, frågade jag herr Miller i går vad de tänker och om de inte längre behöver gas. Han sa till mig att ingenting hade förändrats och att vi fortsätter att leverera gas som vanligt. Vad är det för människor? De säger slumpmässiga saker av oklara skäl och jag tror att det inte tjänar något annat syfte än att skada Moldaviens ekonomi.
Ja, snälla fortsätt.”
Alexander Prokhanov: ”Herr president, när han talade till bråkmakarna gjorde Pyotr Stolypin sin berömda kommentar, ”Vi behöver ett stort Ryssland och ni behöver en stor omvälvning.” Ryssland upplevde turbulenta tider då. Senast vi såg en sådan turbulens var 1991. Idag går Ryssland från stora omvälvningar mot storhet.
Vad är din uppfattning om Rysslands storhet?
Tack.”
Vladimir Putin: ”Vi känner till alla dig som författare, en patriot och, skulle jag säga, en fundamentalist av den ryska staten.
När det gäller Rysslands storhet ligger den för närvarande i att stärka sin suveränitet. Suveränitet bygger på självförsörjning inom teknik, finans, ekonomi i allmänhet, försvar och säkerhet.
Här är vad jag skulle vilja säga i detta avseende. De människor som av någon anledning började slåss mot dagens Ryssland efter 1991 – jag nämnde en del av det i mina kommentarer… Jag har ingen aning om varför de gjorde det. Kanske gjorde de det av arrogans eller dårskap, jag kan inte hitta någon annan förklaring. Jag frågar mig hela tiden: Varför? När allt kommer omkring öppnade vi våra armar och sa: ”Vi är här för er.” Men istället försökte de göra slut på oss. Varför? Ändå började de göra detta. Detta ledde oss till det enda återstående valet som var att stärka vår suveränitet inom ekonomi, finans, teknik och säkerhet.
Så människorna som började detta och förde oss till den nuvarande fasen av den redan upphettade konfrontationen började införa sanktioner mot oss och åstadkom motsatsen till vad de förväntade sig att åstadkomma. Vi ser en tydlig förändring i strukturen för den ryska ekonomin. Jag har redan nämnt detta: vi har lagt till tre procent till BNP från olja och gas och 43 procent från processindustrin, inklusive försvaret, men också elektronik, optik och maskinbyggnad. De har lämnat vår marknad, förmodligen med tanke på att allt skulle kollapsa, men istället blir det bara starkare.
Faktum är att inflationen är något uppåt och rubelkursen fluktuerar. Vi ser dessa frågor. Men ekonomins struktur förändras; den blir mer tekniskt avancerad på sin egen grund, och vi måste befästa denna trend. Det kommer vi definitivt att göra och utifrån detta kommer vi att fortsätta stärka vår försvarsförmåga. Vi ser de problem som uppstår under, jag ber om ursäkt för att jag uttryckte det rakt på sak, fientligheterna. Vi ser vad vi mer saknar och vi skalar upp produktionen, på vissa områden i stor omfattning, inte bara med några procent.
Vi kommer utan tvekan att bibehålla dessa trender och vi kommer att förlita oss på vårt folks stöd och förtroende, vilket bland annat tar sig uttryck i att vi har ett stort antal frivilliga som går med i Försvarsmakten. Från och med idag har 335 000 personer tagit värvning och skrivit kontrakt med försvarsministeriet på egen hand, och det finns cirka 5 000, till och med något fler, frivilliga. De är alla volontärer, men det är bara en annan kategori eftersom kontrakt tecknas för kortare löptider. Det totala antalet är cirka 350 000 personer, vilket faktum visar nivån på människors förtroende för den ryska statens politik.
Alla kan se att vi inte har att göra med flyktiga frågor. Vi kanske inte gör allt precis som vi skulle vilja att saker och ting ska vara, men den överväldigande majoriteten av våra medborgare ser att allt syftar till att stärka den ryska staten och Rysslands suveränitet. Den omfattar många aspekter, men trenden är absolut positiv och korrekt. Vårt mål är att hålla igång dessa trender, och vi kommer att göra det.
Tack.”
(Applåder.)
Fjodor Lukyanov: ”Herr president, får jag inskjuta bara en liten punkt, eftersom du nämnde volontärerna? Det är bara det att under de senaste 12 månaderna, har vi bland annat sett en mycket dramatisk händelse – ett försök till militärt myteri. Du träffade nyligen en representant för… ”
Vladimir Putin: ”Jag ville avsluta med en positiv ton, men du vill inte låta mig göra det.”
Fjodor Lukyanov: ”Det här är en positiv ton. Jag ville bara fråga: vet vi nu hur vi ska hantera privata militära företag?”
Vladimir Putin: ”Du vet att det var en medieklyscha – ett ”privat militärföretag.” Det finns inga riktiga privata militära företag i Ryssland, eftersom det inte finns någon lag om privata militära företag. Vi har inte sådana [lagar] och har aldrig haft.
Upplevelsen som vi hade var så skev eftersom den inte var baserad på lagen. Det är sant att det blev nödvändigt genom den nuvarande situationen på slagfältet, rent ut sagt. Och när försvarsministeriet bjöd in medlemmar i det företaget att komma och delta i striderna, så protesterade jag inte, eftersom folk agerade frivilligt, och vi såg att de kämpade heroiskt. Men även inom det bolaget sammanföll inte alltid de vanliga medlemmarnas och ledningens intressen. Jag tvivlar på att alla tjänade 840 miljarder rubel på att leverera mat till Försvarsmakten. Det fanns andra problem av rent ekonomisk karaktär, men det vill jag inte gå in på nu.
Vi har ännu inte nått enighet om huruvida vi behöver sådana företag eller inte, men från och med idag kan jag med säkerhet säga att flera tusen soldater från det företaget redan har skrivit kontrakt med Försvarsmakten. De anmälde sig frivilligt. Så om de vill kommer de att delta i stridsoperationer. Det är den första punkten.
Det andra är att de kommer att slåss under ett individuellt kontrakt var och en av dem undertecknat, vilket inte var fallet tidigare. Och detta var ett stort misstag, eftersom den situationen inte garanterade människor socialt skydd: om det inte finns något kontrakt finns det inga sociala skyldigheter från statens sida. Det är ingen idé att dölja något som alla redan vet: de betalades kontant. Vad menar du, kontanter? Ärligt talat var det också mitt fel. Jag kunde inte föreställa mig hur det skulle vara. När folk får kontanter, hur redogör du för vem som fick betalt och vem som inte fick? Vem bestämmer hur mycket alla får? Det är frågan. Så om vi gör det, måste vi göra det inom en rättslig ram. Detta är en svår, komplicerad process. Vi diskuterar det, funderar på det.
Dessa företag finns i många länder och arbetar aktivt, framför allt utomlands, vilket vi alla vet mycket väl. Vi kommer att fundera på om vi behöver dem eller inte. Men nu kan vi se vad som händer på kontaktlinjen. De ryska trupperna känner sig självsäkra och avancerar i många riktningar.
I går i 12 sektioner längs hela kontaktlinjen – vi ägnar bara inte så mycket grundläggande uppmärksamhet åt detta, men det spelar roll – vi avancerade i 12 riktningar: vissa platser runt 300, 400, 500 meter och 1 500–1 600 meter i två avsnitt. Detta kallas helt enkelt att förbättra sin position på slagfältet; det här är taktiska saker, men de har fortfarande betydelse. Så, behöver vi privata militära företag här? Vi behöver människor som vill kämpa och skydda fäderneslandets intressen, att kämpa för fäderneslandet. Det finns sådana personer, bland annat från företaget som du nämnde.
Så bara för att vara helt klar, jag vet, frågan hänger förmodligen i luften: vad hände med företagets ledning och så vidare. Vi känner till flygkraschen; chefen för utredningskommittén [Alexander Bastrykin] rapporterade till mig om den häromdagen: fragment av handgranater hittades i kropparna på de dödade i flygkraschen. Det fanns ingen extern påverkan på planet – detta är redan fastställt som ett resultat av en undersökning som utförts av Ryska federationens utredningskommitté. Men utredningen är inte avslutad. Ja, tyvärr genomfördes ingen undersökning av förekomsten av alkohol eller droger i offrens blod, även om vi vet att efter de välkända händelserna upptäckte FSB inte bara 10 miljarder [rubel] i kontanter, utan också fem kilogram kokain på företagets [Wagner] kontor i St Petersburg. Men jag upprepar ännu en gång: enligt min mening borde en sådan undersökning ha genomförts, men det gjordes inte. Jag har berättat allt vi vet.
Jag vill genast säga att jag frågade chefen för utredningsutskottet om detta kunde sägas offentligt. Han säger: ja, det är möjligt, det är ett etablerat faktum. Så här är det.
Låt oss ta en annan fråga då.”
Fjodor Lukyanov: ”För att inte sluta med det.
Margarita Simonyan, kanske?”
Vladimir Putin: ”Ja, Margarita, tack. Däremot har du alltid en chans, att kanske ge ordet till våra utländska gäster.”
Fjodor Lukyanov: ”Upp till dig.”
Margarita Simonyan: ”Jag ska vara snabb, herr president.”
Vladimir Putin: ”Okej.”
Margarita Simonyan: ”Du pratade om Karabach. Eftersom jag är en etnisk armenier kan jag inte låta bli att svara och kommer att ta mig friheten att försäkra er att alla normala armenier förstår det mycket väl, de förstår att Nikol Pashinyan sattes vid makten vid den tiden, exakt för att överlämna Karabach och för att ställa frågor till europeiska politiker som den som vår värd citerade. Normala armenier förstår att om det inte var för Ryssland, skulle det armeniska folket ha utplånats och slutat sin existens. Precis som i början av 1800-talet när de räddades av Alexander Griboyedov, räddas de i början av 2000-talet av [de ryska] fredsbevararna i Karabach. Detta är bara en sidoanteckning.
Min fråga är kort. Vår ungerska gäst ville inte fråga om vårt Odessa, men det gör jag eftersom Odessa är en underbar rysk stad. Och vi anser att ryska städer borde finnas i Ryssland. Så här är min fråga. Var vill du att vi ska sluta?
Tack.”
Vladimir Putin: ”När det gäller den första delen av dina kommentarer kan jag inte hålla med dig om att premiärminister Pashinyan togs till makten av någon utanför, för att överlämna Karabach. Det var faktiskt det armeniska folkets val. Ja, åsikterna kan skilja sig åt om valprocesser, men det är ett faktum. Så där håller jag inte med dig. Det är det första.
För det andra håller jag inte med om att han försökte ge upp Karabach. Jag pratade länge med honom; både under 2020-konflikten och innan dess. Jag minns att när han kom till makten sa han att Karabach var en del av Armenien. Ingen hade sagt det förut. Det är sant att hans position förändrades radikalt med tiden. Varför det hände är inte upp till mig att säga. Och sedan pratade vi under konflikten 2020, och enligt min mening ville han uppriktigt bevara situationen.
Jag säger inte att besluten var rätt eller fel, det är inte min sak att bedöma. Men jag anser att det är orättvist att säga att han medvetet överlämnade Karabach.
Nu till var vi ska sluta. Du vet, det handlar inte om territorier, det handlar om säkerhetsgarantier för de ryska folken och den ryska staten, och det här är en mer komplex fråga än något territorium. Det handlar om säkerheten för människor som betraktar Ryssland som sitt fosterland och som vi betraktar som vårt folk. Detta är en komplex fråga som kräver en diskussion. Jag är försiktig med att prata med din man som är, om inte en extremist, så åtminstone har radikala övertygelser. Men med dig kan jag prata mer om detta senare.”
Margarita Simonyan: ”Tack.”
Muhammad Athar Javed: ”Tack så mycket.
Herr president! Mitt namn är Muhammad Athar Javed, jag är generaldirektör för Pakistan House, Islamabad.
Jag skulle vilja gå tillbaka till det tidigare talet, när du gjorde några poänger om jämställdhet och så vidare. Du ställde en mycket viktig fråga. Det handlar om att fråga väst, och införandet av en övervägd konstruktion av civilisationen. Du sa: Vem är du att ställa frågan? Vilka är de att fråga oss eller någon alls för den delen?
Vad vi förstår är att de militära allianserna och de politiska allianserna verkligen har skakat hela regioner, Mellanöstern och andra, genom att attackera olika länder, inklusive Afghanistan, Irak och så vidare.
Nu finns det ett stort problem. Vi överväger att om det ska finnas multipolaritet, en multipolär värld, måste den komma från en ekonomisk inriktning, som du nämnde om energi, att du kommer att titta på de konkurrerande marknaderna. Om Europa misslyckades med att tillhandahålla lägre priser för befolkningen, och att det återigen är ett brott mot deras egna kunder.
Så jag skulle vilja fråga er, är det av någon slump möjligt att det under alla kriser finns en möjlighet, särskilt för Ryssland, att skapa, att följa denna nya ekonomiska världsordning. För som statsvetare tror jag att det handlar om en ny ekonomisk världsordning.
Den som kontrollerar naturresurserna, den som kontrollerar alla dess delar och sjövägar, det är de som skulle ha kontrollen. Och motsatsens design, finns det en motsatt design för oss att svara på dessa sanktioner? För att sanktionerna stryper inte bara Ryssland utan även många andra länder.
Ryssland överlever eftersom det har många naturresurser men precis som andra länder i Afrika, och i Asien, står vi inför många utmaningar.
Jag skulle vilja se om du kan sätta dina egna poäng, som du nämnde jämlikhet. Hur skulle du definiera det? Finns det en sannolikhet att vi på vägen kommer att få en ny ekonomisk världsordning ledd av Ryssland?”
Vladimir Putin: ”Jag håller helt med om det du just sa. Detta är sant – den framtida världsordningen kommer utan tvekan att baseras på det framtida ekonomiska, monetära och finansiella systemet. Och det borde vara mer balanserat; det bör tillgodose intressen hos den överväldigande majoriteten av det internationella samfundet – det är helt rätt.
Finns det någon möjlighet att detta så småningom kommer att hända? Detta är en mycket komplex process. Att döma av hur våra motståndare beter sig – låt oss kalla dem så, när vi pratar om ekonomin nu, kommer vi inte att använda några andra termer – de håller fast vid sina privilegier till varje pris.
Jag har redan sagt, och många håller med mig, att Bretton Woods-systemet är föråldrat. Det här är inte bara jag; det finns västerländska experter som säger detta. Det måste naturligtvis ersättas, eftersom det leder till sådana fula fenomen som de enorma skulderna i utvecklingsekonomierna, till exempel, eller den fullständiga och villkorslösa dominansen av dollarn i det internationella systemet. Detta händer redan; det är en tidsfråga.
Men de politiska och finansiella myndigheterna, de ekonomiska myndigheterna i USA skjuter faktiskt sig själva i foten genom att agera så oprofessionellt, milt uttryckt, genom att visa envishet och ignorera alla andra deltagare i internationella ekonomiska angelägenheter. De har begränsat betalningar i dollar – vad kan vi göra nu? Vi har inget annat val än att betala i nationella valutor. Vi måste diskutera de frågor som jag har nämnt när jag svarade på en av frågorna från våra kollegor, och skapa ny logistik för dessa transaktioner.
Som ett resultat av detta krymper användningen av dollarn naturligtvis, men detta händer också då USA – det är en enorm ekonomi, och landet är enormt och stort, det kan inte råda några tvivel om det, vi underskattar inte eller överdriver något, men de minskar sin egen inflytandesfär i den globala ekonomin. Med andra ord, detta händer ändå, av skäl utanför deras kontroll – eftersom tillväxtmarknader, utvecklingsekonomier växer, titta bara på den takt som Asien växer med. Det händer redan. Och USA om något, styrt av den nuvarande politiska situationen, accelererar dessa processer. Förlåt, men för att uttrycka det milt… Känner du till det här uttrycket? Det är värre än ett brott, det är ett misstag. Detta är ett sådant fall.
Finns det några projekt som kommer att forma en ny ekonomisk och logistisk arkitektur? Naturligtvis finns det sådana. President Xi Jinping föreslår ett sådant projekt, Belt and Road Initiative. Det är den förenande sloganen – ett bälte, en väg, att agera tillsammans. Och vi gör detsamma genom att bygga den eurasiska ekonomiska gemenskapen: vi funderar tillsammans på hur vi ska förena de två. Och om BRICS och SCO länderna också engagerar sig i detta – lyssna nu, det här är sant samarbete – Pakistan är också involverat i detta, i sökandet efter en lösning. Naturligtvis är detta en utmanande uppgift, och det kommer att ta tid. Men insikten om att det kommer att gynna alla kommer att driva denna process framåt.
Och jag kommer att sluta där jag började. I denna mening är förstärkningen av den multipolära världen oundviklig.
Tack så mycket för er uppmärksamhet.”
Fjodor Lukyanov: ”Tack så mycket, herr president. Vi ser fram emot att se er igen på det 21:a Valdai forumet om ett år.”
Vladimir Putin: ”Jag ser också fram emot att se er alla vid sådana här evenemang och jag skulle vilja tacka er för ert bidrag.
Rapport från de brittiska militära ledarna till premiärminister Winston Churchill om chanserna för ”Operation Unthinkable” -en överraskningsattack på Sovjetunionen, 22 maj 1945 (Katalogreferens: CAB 120/691)
1. Vi har granskat Operation Unthinkable. Enligt instruktionerna har vi antagit följande antaganden som grund för vår granskning:
[Att] Företaget har fullt stöd från den allmänna opinionen i det brittiska imperiet och USA och följaktligen, att moralen hos brittiska och amerikanska trupper fortsättningsvis är hög.
[Att] Storbritannien och USA har full hjälp från de polska väpnade styrkorna och kan räkna med användningen av tysk arbetskraft och det som återstår av tysk industrikapacitet.
[Att] Inga krediter tas för hjälp från de andra västmakternas styrkor, även om alla baser på deras territorium, eller andra faciliteter som kan krävas, görs tillgängliga.
[Att] Ryssland allierar sig med Japan.
[Att] Datumet för inledandet av fientligheter är den 1 juli 1945.
[Att] Omplaceringar och frigivningsprogram fortsätter till 1 juli och sedan upphör.
På grund av det särskilda behovet av sekretess har ordinarie personal inom servicedepartementen inte konsulterats.
OBJEKT
Det övergripande eller politiska syftet är att påtvinga Ryssland USA:s och det brittiska imperiets vilja.
Även om ”viljan” hos dessa två länder kanske inte definieras som mer än en rättvis uppgörelse för Polen, så begränsar det inte nödvändigtvis det militära engagemanget. En snabb framgång kan få ryssarna att åtminstone för närvarande underkasta sig vår vilja; men kanske inte. Det är upp till ryssarna att bestämma. Om de vill ha totalt krig är de i stånd att få det.
Det enda sättet vi kan uppnå vårt mål med säkerhet och bestående resultat är genom seger i ett totalt krig, men med tanke på vad vi har sagt i punkt 2 ovan, om möjligheten till snabb framgång, har vi ansett att det är rätt att överväga problem med två hypoteser:
Att ett totalt krig är nödvändigt, och utifrån denna hypotes har vi undersökt våra chanser att lyckas.
Att den politiska uppskattningen är att en snabb framgång skulle räcka för att nå vårt politiska mål och att det fortsatta engagemanget inte behöver bekymra oss.
TOTALT KRIG
1. Bortsett från möjligheterna till revolution i Sovjetunionen och den nuvarande regimens politiska kollaps – som vi inte är kompetenta att uttrycka en åsikt om – kunde elimineringen av Ryssland endast uppnås som ett resultat av:
ockupationen av sådana områden i storstads Ryssland att landets krigskapacitet skulle reduceras till en punkt där ytterligare motstånd blev omöjligt.
Ett så avgörande nederlag för de ryska styrkorna på slagfältet att det gör det omöjligt för Sovjetunionen att fortsätta kriget.
[existerar inte ?]
[existerar inte ?]
Ockupation av vitala områden i Ryssland
Situationen kan utvecklas på ett sådant sätt att ryssarna lyckades dra sig tillbaka utan att lida ett avgörande nederlag. De skulle då förmodligen anta den taktik som de hade använt så framgångsrikt mot tyskarna och i tidigare krig att använda sig av de enorma avstånd som deras territorium ger dem. 1941 nådde tyskarna Moskvaområdet, Volga och Kaukasus, men tekniken för evakuering av fabriker, i kombination med utveckling av nya resurser och allierat bistånd, gjorde det möjligt för U.S.S.R. att fortsätta striderna.
Det finns praktiskt taget ingen gräns för det avstånd till vilket det skulle vara nödvändigt för de allierade att tränga in i Ryssland för att omöjliggöra ytterligare motstånd. Det är så långt som, eller lika snabbt som tyskarna 1942 och denna penetration gav inget avgörande resultat.
De ryska styrkornas avgörande nederlag
Detaljer om de ryska och allierade styrkornas nuvarande styrkor och dispositioner ges i bilagorna II och III och illustrerade kartor A och B. Den befintliga styrkebalansen i Centraleuropa, där ryssarna åtnjuter en överlägsenhet på cirka tre till en, gör det högst osannolikt att de allierade skulle kunna uppnå en fullständig och avgörande seger i det området under nuvarande omständigheter. Även om den allierade organisationen är bättre, utrustningen något bättre och moralen högre, har ryssarna visat sig vara formidabla motståndare till tyskarna. De har kompetenta befälhavare, adekvat utrustning och en organisation som, även om den kanske är underlägsen enligt våra normer, har bestått provet. Å andra sidan är bara omkring en tredjedel av deras divisioner av hög standard, de andra är avsevärt underlägsna och har en total rörlighet långt under de allierades.
För att uppnå Rysslands avgörande nederlag i ett totalt krig skulle det i synnerhet krävas mobilisering av arbetskraft, för att motverka deras nuvarande enorma arbetskraftsresurser. Detta är ett mycket långsiktigt projekt och kommer att innebära:
Utplaceringen i Europa av en stor del av USA:s stora resurser.
Åter utrustningen och omorganisationen av tysk arbetskraft och alla de västallierade.
Slutsatser
Vi drar slutsatsen att:-
Att om vårt politiska mål ska uppnås med någon säkerhet och med bestående resultat, kommer Rysslands nederlag i ett totalt krig att vara nödvändigt.
Resultatet av ett totalt krig med Ryssland är inte möjligt att förutse, men en sak som är säker är att att vinna det skulle ta oss väldigt lång tid.
SNABB FRAMGÅNG
Det kan dock anses, som ett resultat av en politisk uppskattning, att en snabb och begränsad militär framgång skulle leda till att Ryssland accepterade våra villkor.
Innan ett beslut om att inleda fientligheter fattades, måste full hänsyn tas till följande:-
Om denna uppskattning är felaktig och uppnåendet av vilket begränsat mål vi än ställer upp, inte får Ryssland att underkasta sig våra villkor, kan vi i själva verket vara engagerade i ett totalt krig.
Det kommer inte att vara möjligt att begränsa fientligheter till något särskilt område. Medan vi utvecklar måste vi därför föreställa oss en världsomspännande kamp.
Även om allt går enligt planerna kommer vi inte, ur militär synvinkel att ha uppnått ett bestående resultat. Rysslands militära makt kommer inte att brytas och det kommer att vara öppet för henne att återuppta konflikten när som helst hon finner lämpligt.
Förutsatt att det emellertid är beslutat att riskera militära insatser på en begränsad basis, och acceptera de faror som anges ovan, har vi undersökt vilka åtgärder vi skulle kunna vidta, för att utsätta ryssarna för ett sådant slag som skulle få dem att acceptera våra villkor, även om de inte skulle ha blivit avgörande besegrade och ur militär synvinkel fortfarande skulle kunna fortsätta kampen.
_______________________________________________
Kommentar
Det hade varit av intresse att veta hur långt Oppenheimer hade kommit i arbetet med atombomben vid denna tidpunkt. Och om det talades om den vid sammanställandet av denna rapport.
Med tanke på punkt två att ”Storbritannien och USA har full hjälp från de polska väpnade styrkorna och kan räkna med användningen av tysk arbetskraft och det som återstår av tysk industrikapacitet.”, ligger tanken på att också använda sig av resterna av den Tyska krigsmakten inte långt borta. I punkt 6 nämns [Att] ”Omplaceringar och frigivningsprogram fortsätter till 1 juli och sedan upphör.”, vilket innefattade Nazitysklands underrättelse tjänst med krigsförbrytaren Reinhard Gehlen i spetsen, som sedermera blev chef för Bundesnachrichtendienst (BND).
CartagoCat 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.