Cherson Pyrrhus

Av Will Schryver på Twitter

Det finns allt fler tecken på att det narrativa fältet nu sås för att betinga allmänhetens sinne för Zelenskys förutbestämda fall från nåden.
Det ukrainska ledarskapet utstrålar desperation.
De vet den sanna utgången.
De vet att tiden börjar ta slut.

De vet att deras höst “erövringar” har varit extremt pyrrhusiska – många tusentals offer och allvarliga förluster av utrustning utan att någonsin tillfoga ryska styrkor ett meningsfullt nederlag, de nöjer sig med att falla tillbaka till förberedda försvarslinjer för att invänta nästa våg av kanonmat.

De vet och är förödmjukade av hur ryssarna med imponerande hastighet och till försumbara kostnader genomförde tillbakadragandet av över 20 000 soldater med sin utrustning från Cherson, över vad som (påstods) var akut sårbara och tunna kommunikationslinjer över Dnieper.
De evakuerade all sin rustning och fordon och lämnade endast 18 till förgängelse.

Samtidigt var ukrainarna så psykologiskt förvirrade av den mörbultning de hade fått under flera veckor att de förblev övertygade i flera dagar om att den ryska reträtten var en list och en fälla.

Bandfordon kunde passera den (påstått) oframkomliga Antonovskybron, som hade varit favoritmålet för AFU:s små HIMARS leksaker, även om nedskjutnings frekvensen regelbundet översteg 80 %.
Dessa GMLRS raketer kan bara bära 23 kg sprängämne i sina stridsspetsar.
När tillbakadragandet väl var slutfört fällde ryska rivningsexperter den ärevördiga gamla sovjetiska bron ordentligt.

Antonovskybron


I själva verket har ryssarna nu avsevärt påskyndat sin systematiska “avkommunisering” av Ukrainas arv av sovjetisk infrastruktur – Ukrainas själva livsnerv.
På grund av det väldesignade och överflödigt välbyggda sovjetiska energigenererings- och distributionsnätet har Ukraina haft ett överflöd av energi sedan 1991 – som de själva använt till en minimal produktion, men exporterat det rikliga överskottet för kontanter.

Mycket av denna sovjetisk infrastruktur är nu en rykande hög.


Precis som USA utstuderat gjorde i Irak – när de genomgående förminskade alla irakiska infrastrukturtillgångar – ger nu ryssarna slutligen Ukraina en liknande behandling här i slutet av 2022.
Man kan säga att de “Saddamiserar Ukraina” inför något mycket större som snart följer.
Trots Ukraina anhängarnas obevekliga tro har AFU lidit massiva oersättliga förluster, och den ryska styrkan är på topp.

Det har på senare tid förekommit många tunt beslöjade medgivanden om detta av officiella röster, uttalanden som sträcker sig från Warszawa, Berlin till Washington.
I ett sista meningslöst försök att bevisa att de är värda en direkt Nato-intervention har Ukraina offrat nästan all sin offensiva potential för några militärt meningslösa kvadratkilometer av Kharkov och Cherson oblaster.
Och i detta försvagade tillstånd är nu vintern över dem.

Trots imperium propagandisternas allestädes närvarande bedrägerier sjunger Ryssland inte på sista versen. Tvärtom verkar de slutligen ha blivit dödsallvarliga med utförandet av detta krig. Hur det kommer att visa sig på slagfältet återstår att se.
Jag förutspår att Surovikin fortsättningsvis kommer att vara nöjd med vilda ukrainska offensiva drag, så länge Zaluzhny är villig att fortsätta med dem. Men i det ögonblick som den avtagande offensiva impulsen visar en tendens på utmattning, DET är då general Armageddon mest sannolikt kommer att slå till.

Och den största frågan som nu återstår är: vad kommer imperiet att göra som svar på det?

Kommer de att böja sig för förödmjukelsen av en rysk triumf över de imperialistiska planerna?

Eller kommer “EmpireAtAllCosts-kulten” att försöka något förhastat?

Låt oss be att det är det förra …

Smutsigare än du tror

De senaste dagarnas händelseutveckling är alarmerande.

Det ser ut som att Ryssland kunde/kan avlyssna och avkoda konversationer mellan MI6 och Pentagon. Misstankarna är att dessa samtal var relaterade till monteringen och användningen av en smutsig bomb i Ukraina. Den brittiske försvarsministern Ben Wallace var tvungen att flyga till Washington samma dag på grund av ett säkerhetsintrång.

I flera månader hade försvarsminister Shoigu ingen kontakt med sina västerländska motsvarigheter, sedan ringde han plötsligt de turkiska, brittiska, franska och amerikanska försvarssekreterarna med all sannolikhet med kunskapen om den smutsiga bomben.

Samma dag blev den brittiske försvarsministern tvungen att flyga till Washington. Dagen efter bekräftar försvarsminister Shoigu för media att de har dubbelverifierade bevis för den smutsiga bomben och har presenterat dessa för respektive höga motsvarigheter i de västländer som eventuellt är inblandade.


Är det en MI6 plan eller tappade Ukraina alla reservationer igen?


Ingen kan på allvar avfärda dessa påstående som “omöjliga”.

Det här kriget är för alla kulorna, det är för direkt kontroll över nästa århundrade av ekonomisk aktivitet. Precis som andra världskriget var. Folk måste vakna upp till denna “verklighet”.
Under de senaste dagarna har det funnits offentliga berättelser om möjligheten att kablar klippts av i Nordsjön (runt Storbritannien) och man skyller på ryska ubåtar. Om kablarna var internetkablar äger ryssarna i verkligheten förmågan att “avlyssna” dessa precis som de är.
Observera också att ryska rymdstyrkor har förmågan att fysiskt “avlyssna” västerländska satelliter i omloppsbana, inte bara att fånga upp signalerna, utan för intelligensavlyssning. Detta är ett nyare område där västvärlden har utvecklat motåtgärder till sådan verksamhet.
….. och jag pratar inte om någon kosmonaut som åker upp till en satellit. Tänk mer som en liten satellit som manövrerar över till en av de större kommunikationssatelliterna och “ansluter till en port”.


I varje sådan berättelse finns det element av sanning. Hela denna serie av händelser är surrealistisk och om den är sann extremt farlig för oss alla. Inte bara våra liv utan även vår frihet.
De fyra stora kärnvapenmakterna har ett “död mans hand”-system på plats. Rysslands död mans hand-system är det överlägset mest dödliga, det är en global mördare.

Om deras försvarsdatorer som övervakar vissa händelser som inträffar eller INTE inträffar så BOOM!
Om du någonsin vill hålla dig vaken i veckor och fundera över de möjligheterna, sök bara upp Rysslands “Dead Hand”-system. 70 år av absolut hängivenhet till MAD (Mutually Assured Destruction) som är ganska idiotsäkert. Det Ryska systemet sätter Israels “Salomons hammare” död mans hand system på skam.
Det är det ultimata “Fuck around and Find Out”. Det är därför kriget i Ukraina sedan 2014 är så farligt för oss alla.

Smutsig Bomb – Smutsig Propaganda

Det finns några saker att förstå som den västliga propagandan inte gärna belyser.

Stratcomvals “Together We Are Wrong” — by Mr. Fish

För det första.

För Ryssland är det krig de nu för mot Ukraina, enligt deras egen utsago, existentiellt. Det vill säga, de kommer inte att backa undan då de anser att det skulle betyda att säkerheten för Ryssland är hotad med utplåning. Något de talat om i klartext redan 2007 och 2008, för både USA och EU. Existentiellt kan i detta sammanhang jämföras med Kubakrisen 1962, vilket också många varnat för.

För det andra.

Den första punkten belyser den andra med sin enkla logiska slutsats. De områden – av fd. Ukraina – Ryssland ännu så länge har införlivat med det egna, ska vara beboeliga för dess etniskt ryska befolkning även efter kriget. Ryssland har därmed inget som helst att vinna på att förorena dessa med radioaktivt avfall.

För det tredje.

Den ukro-nazistiska regimen är nu så pressad av det krig de (på Amerikansk inrådan) påbörjade 2014 och hitintills genomfört utan någon som helst hänsyn till den civila befolkningen i dessa områden, vars krav initialt enbart var större autonomi inom den Ukrainska staten, att de hellre ser de rysktalande områdena förorenade och förlorade än enbart förlorade.

Dessa tre punkter är viktiga att ha i huvudet medan vi alla utsätts för den massiva propagandavågen från Stratcom.

Vassily Nebenzia är Ryska federationens ständiga representant vid FN och
innehar diplomatisk rang av extraordinär och befullmäktigad ambassadör.
Vassily Nebenzia
Att vinna över publiken är Sine Qua Non [Ingen sinekur] ~ Victoria Nuland

Intressant att fundera på är också varför Ben Wallace reste till Washington strax efter Shoigus telefonsamtal.

War is not an argument

Hate will leave you behind.

Because hate isn’t an positively constructive or creative emotion that moves humanity forward in any way. No matter what traumas we have lived through in the past, historic or personal, the way forward is not through hate.

“The Balance” by Christian Schloevery

Therefore, diplomacy is more important than ever.

War is the lack of diplomacy and the preaching of hatred, as if we would end every quarrel with a decisive fistfight.

War is not an argument, it is the lack of arguments and respect on behalf of everyone involved.

It all depends on your Point of View

Hate eats souls, it reduces them to nothingness, from that void no true joy has ever been born.

There is no such thing as “us and them”, there is only “us” with different opinions about things. “Us and us” must respect each other’s opinions in order to foster a creative dialogue.

“There is no one else but us”

Fragment

Vi är alla fragment av ett “medvetande”. Delarna är oändligt många. Alla levande kolföreningar är en del av samma “medvetande”. Ju större medvetet “medvetande”, ju större anpassningsförmåga och desto större överlevnads möjligheter – enligt darwinistisk teori.

Medvetande nivåer

Det är högst troligt att det medvetna medvetandeplan vi (människan) befinner oss på, inte på något vis eller ens samlat, utgör någon större del av detta fragmenterade medvetande. Vi tillhör dock en av de arter som uppnått det medvetna medvetande stadiet. Vi kan förmedla abstrakt tänkande till varandra, i form av språk och bild, “sakligt” och/eller känslomässigt.

För att försöka förstå har vi skapat olika vetenskapsområden. Dessa tillför alla i sig kunskapsfragment i försöken att se helheten. Likt skärvor av en arkeologisk kruka funna i olika utgrävningar på helt olika platser skapar de ett enigma, där bilden (förståelsen, medvetenheten) av och till och med om, hela krukan blir undanglidande och svårgreppbar.

Det är omöjligt för en människa att återskapa bilden av den hela krukan utifrån den fragmenterade kunskapsmängden från alla dessa vetskapsområden. Kanske ser vi bara en liten del av ett handtag.

Ett bra exempel på stora framgångar är kartläggningen av det mänskliga genomet. Det är dessutom ett bevis på den kommunikationsförmåga och samarbetsförmåga som burit människan fram till där vi är idag. Människans medvetna medvetenheten kan sägas ha ökat, men är fortfarande bara ett fragment av oändligt många. Vi är framme i ett rum med många dörrar, vad styr vad i det mänskliga genomet, och hur kommer det att påverka oss och vår överlevnad i framtiden.

Det kommer med största sannolikhet att vara förmågan att sammanföra dessa vitt skilda medvetande fragment, från alla vetenskapsområden, till ett allt större och större gemensamt “rum”, som kommer att vara avgörande för oss alla.

Det finns andra medvetandestadier som kan “bevisas” genom symbiosfunktioner, förmodligen enda ned till molekylär nivå i DNA. Tankar kring växter och hela biotopers medvetandeplan uppstår när jag läser om Mykorrhiza. Här citerat ur Wikipedia.

Mykorrhiza är komplexet mellan en svamps hyfer/mycel (svamptrådar) och en växts rötter när dessa lever i symbios med varandra. Genom att fina underjordiska svamptrådar tränger in i rötterna, hjälper svampen växten att ta upp vatten och närsalter, samtidigt som den får organiska föreningar från växten. Svampen kan också ge växten antibiotika som försvar mot parasitiska angripare. Mykorrhiza betyder “svamprot”, av mykes som är grekiska och betyder svamp och rhiza som på grekiska betyder rot.

Nästan alla världens växter kan bilda någon form av mykorrhiza och flera arter är beroende av symbiosen för att överleva, däribland orkidéer. Det är därför det är så svårt att flytta en orkidé från en växtplats till en annan. Eftersom svamphyfer inte infekterar orkidéerna genom stammen och når deras frön är de helt fria från svamphyfer. Det är därför också svårt att lyckas med att driva upp orkidéer från frön. De växer inte i avsaknad av svamphyfer.”

Stensopp (Boletus edulis), även kallad Karl-Johansvamp är en av många svampar som bildar ektomykorrhiza med skogsträd.

En kan fundera över hur många olika symbioser det finns i olika biotoper, medan en plockar svamp till soppan. Hur är det ens möjligt att dessa har kunnat uppstå utan någon form av inbyggt “medvetande”.

Nästa “medvetandestadium” kan kanske beskrivas med exempelvis ett sillstims “reflexmässiga” försvarsmekanism mot rovfiskar, eller detsamma hos en flock av småfåglar mot falkens jakt. Det är flockens inbyggda överlevnadsinstinkt förmodligen genetiskt nedärvd genom årtusenden.

Delar av samma överlevnadsinstinkt har också vi ärvt. Flocken erbjuder större skydd mot predatorer, effektivare samlande och jakt.

För flera år sedan fick antropologen Margaret Mead frågan av en student vad hon ansåg vara det första tecknet på civilisation i en kultur. Eleven förväntade sig att Mead skulle prata om fiskekrokar, lerkrukor eller slipstenar. Men nej. Mead sa att det första tecknet på civilisation i en gammal kultur var ett lårben som hade brutits och sedan läkt. Mead förklarade att i djurriket dör man om man bryter benet. Du kan inte fly från fara, ta dig till floden för att hämta vatten att dricka eller jaga och samla mat. Du är ett köttstycke för kringströvande rovdjur. Inget djur överlever ett brutet lårben tillräckligt länge för att benet ska hinna läka.
Ett brutet lårben som har läkt är ett bevis på att någon tagit sig tid att stanna hos den som föll, har bundit ihop såret, burit personen i säkerhet och vårdat personen genom hela återhämtningen. Att hjälpa någon annan genom svårigheter är där civilisationen börjar, sa Mead.

När sedan den reflexmässiga flockinstinkten övergår till en kommunikativ taktik rör vi oss in i nästa medvetandeplan. När Lemurens vaksamma vakt ger signal om fara, eller när Koltrasten varnar över din klumpighet i svampskogen. Det kan nog sägas vara en flytande övergång mellan dessa olika “medvetandestadier”, med svårbedömbara gränser.

Kommunikation mellan individerna i flocken återfinns på många plan och nivåer bland djurarterna i de olika biotoperna, från monarkfjärilens flytt till de stora valarnas “sjungande” kommunikation med varandra, och kan för det mesta kopplas till fortplantning och överlevnad, men är fortfarande bara fragmentarisk kunskap.

Kanske är ett distinkt gränsområde mellan medvetandeplanen förmågan till känslor mellan de olika individerna i flocken. Känslor är verkligen ett kapitel för sig, speciellt bland oss människor som så ofta vill beskriva dessa som specifikt mänskliga. Vilket av alla våra sinnen styr vem vi väljer att para oss med, vilket är starkast kopplat till denna fundamentala drift, är det en omedvetet uppfattad feromon, skillnader i social status, är det utseende styrt eller rent av en undermedveten genetisk kunskap. Gissningsvis spelar alla dessa mer eller mindre in i ett mönster för vem du ska bjuda in till svampsoppan.

Födointag, flykt, försvar och fortplantning är instinkter (drifter), men har de egentligen sin plats bland känslorna? Amygdala sägs vara kopplingen mellan inkommande sinnesinformation och de fysiologiska och beteendemässiga förändringar som kopplas till emotionella reaktioner. Det är här vi människor upplever beslutsfattandet. Snabba reaktioner från amygdala kan vara hämmande för mer genomtänkta och kontrollerade handlingsplaner. Vår Neocortex funktion är däremot viktig för förståelse av helheten.

Det är den yttersta delen av hjärnbarken i hjärnan. Neocortex återfinns bara hos däggdjur och saknas hos fåglar. Den består av sex lager neuroner som löper längs med hjärnans yta. Det är i denna del av hjärnan som högre utvecklade beteenden och kognitiva förmågor sitter.

Även om tjockleken är samma för alla däggdjur, kan ytan vara olika stor. Hos många däggdjur, särskilt mindre sådana som råttor, har neocortex en slät yta. Valar, primater och vissa andra däggdjur har däremot en veckad yta på neocortex. Den veckade ytan ger en större area, vilket kan åskådliggöras med att människans neocortex, trots sin tjocklek på knappt 5 mm, utgör ungefär 80 procent av hjärnbarkens vikt. I förhållande till kroppsstorlek har människan störst neocortex, följt av tumlare.

Myten om hjärnan. Över dagen använder människor nästan 100 % av sin hjärnkapacitet. Det innebär inte att vi använder 100 % av hjärnan hela tiden, eftersom olika delar av hjärnan används till olika funktioner och förmågor. Men största delen av hjärnan är faktiskt aktivt nästan hela tiden.

Här kan vi också tydligt urskilja hur litet vårt personligt medvetna medvetandefragment egentligen är i förhållande till “hela krukan”.

Många är de som vill framhålla “sin” vetenskap som den viktigaste delen av “krukan”, men fler och fler av de mest framstående inser att för att nå “målet” måste vi sammanföra, men framförallt samarbeta på alla plan.

Samtidigt som vi ser våra egna begränsningar att genomföra den övergripande analysen av detta mega projekt, har vi fortfarande “grottmänniskoattityder” att brottas med i det dagliga livet, både på det personliga planet och internationellt.

Vad krukan innehåller återstår att se

Vid sällsynta tillfällen kan ditt fragment komma att uppfatta den överväldigande helheten av detta medvetande, en blixtrande glimt av krukan. Det kan hända närhelst ditt medvetna medvetande är öppet och mottagligt.

Vissa berättar om det som frälsningen i en religion, eller som ett förhöjt medvetandetillstånd i en meditation. Andra upplever kontakten i naturen, eller som en allomfattande kärleksupplevelse.

Smörjelse” Margarita Georgiadis

Den behöver inte alls vara av den digniteten.

Förutsättningarna kan vara helt olika, men är oftast tidsmässigt av en kort karaktär och upplevelsen svår att beskriva med ord. De som försöker kan uppleva att det förringar händelsen, eller får omgivningen att titta konstigt, vilket också gett upphov till en tystnadskultur runt fenomenet.

Diversiteten hos upplevelsen är på inga sätt en gradering av händelserna som sådana, de är oftast ett uttryck för de enskilda personliga tolkningarna av “kontakten”.

Den kan lika gärna vara sekundsnabb när du stiger utanför dörren och fylla din dag med en behaglig känsla, som den kan vara avgörande för hur du fortsatt uppför dig och beslutar i viktiga frågor.

Defragmentering av medvetenheten är existentiellt viktig för vår planet och därmed också för oss.

Dörrarna till framtiden får inte låsas av småsint girighet eller sociopatisk oförmåga och kortsiktig politisk demagogi, och definitivt inte av informationscensur i ett av våra bästa verktyg internet.

Detta är ett fragment. Vad krukan innehåller återstår att se.

Blood On The Streets In Donetsk

The shelling of the city of Donetsk and other settlements by the Armed Forces of Ukraine continues daily, and civilians are killed daily. 

On October 5, among the targets for the Kiev forces there were the Kiev, Kirov and Kuibyshev districts of the city of Donetsk. They came under massive artillery fire. More than 25 strikes with NATO 155 mm shells were recorded. Civilian infrastructure facilities of the capital were shelled, including the local school No. 65, City Hospital No. 25, Abakumovo Recreation Center, the European residential complex near Shakhterskaya Square, as well as houses in the village of Staromikhailovka.

Ukraine shelling of Donetsk civilians with 155 mm Howitzers. Just getting some water ..

A boy born in 2005 died in Staromikhailovka as a result of the shelling. A woman and two men were killed by the Kiev regime in the Kirovsky district in Donetsk near the Abakumov Palace of Culture. At least three more people were injured, their condition is not specified at this moment.

Ukraine shelling of Donetsk civilians with 155 mm Howitzers. On my way home ..

The day before, the AFU shelled the bus fleet in Donetsk. An employee of a transport company was killed. Once again, the target of the AFU was not a military facility, but an enterprises where civilians work.

On the same day, a woman was killed as a result of the shelling in the Kirov district in Donetsk.

D-1 Ukraine shelling of Donetsk civilians with 155 mm Howitzers The bus hub

The attacks are carried out with high-precisions weapons supplied to the terrorist Ukrainian forces by their Western partners. The Ukrainian nazists deliberately target civilian houses and facilities in an attempt to threaten the population in the lost territories. This is the reality that the citizens of the DPR and LPR have been living in for 8 years during the so-called Anti-Terrorist operation launched by the Kiev regime 2014.

Source: South Front

Vladimir Putins tal vid undertecknandet av fördragen för anslutning av folkrepublikerna Donetsk och Lugansk samt regionerna Zaporozhye och Kherson till Ryssland

En ceremoni för undertecknandet av fördragen om anslutningen av Folkrepubliken Donetsk, Folkrepubliken Lugansk, Zaporozhye-regionen och Kherson-regionen till Ryska federationen ägde rum i Stora Kremlpalatsets St George Hall.

September 30, 2022

Presidenttal i samband med undertecknandet av fördragen om anslutningen av regionerna DPR, LPR, Zaporozhye och Kherson till Ryssland. Foto: Grigoriy Sisoev, RIA Novosti

Rysslands president Vladimir Putin:
Medborgare i Ryssland, medborgare i folkrepublikerna Donetsk och Lugansk, invånare i regionerna Zaporozhye och Kherson, deputerade i statsduman, senatorer i Ryska federationen,

Som ni vet har folkomröstningar hållits i folkrepublikerna Donetsk och Lugansk och i regionerna Zaporozhye och Kherson. Valsedlarna har räknats och resultatet har meddelats. Folket har gjort sitt otvetydiga val.

Idag kommer vi att underteckna fördrag om anslutningen av Folkrepubliken Donetsk, Folkrepubliken Lugansk, Zaporozhye-regionen och Kherson-regionen till Ryska federationen. Jag tvivlar inte på att den federala församlingen kommer att stödja de konstitutionella lagarna om anslutning till Ryssland och inrättandet av fyra nya regioner, våra nya konstituerande enheter i Ryska federationen, eftersom detta är miljontals människors vilja. (Applåder.)

Det är utan tvekan deras rätt, en inneboende rättighet som är beseglad i artikel 1 i FN-stadgan, som direkt anger principen om lika rättigheter och självbestämmande för folken.

Jag upprepar, det är en inneboende rättighet för folket. Den är baserad på vår historiska samhörighet, och det är den rätten som ledde generationer av våra föregångare, de som byggde och försvarade Ryssland i århundraden sedan den antika Rus perioden, till seger.

Här i Novorossiya utkämpade [Pyotr] Rumyantsev, [Alexander] Suvorov och [Fjodor] Ushakov sina strider, och Katarina den stora och [Grigory] Potyomkin grundade nya städer. Våra far- och farfäder kämpade till det bittra slutet här under det stora fosterländska kriget [WWII].

Vi kommer alltid att minnas hjältarna från den ryska våren, de som vägrade acceptera den nynazistiska statskuppen i Ukraina 2014, alla de som dog för rätten att tala sitt modersmål, för att bevara sin kultur, traditioner och religion , och för själva rätten att leva. Vi minns Donbass soldater, martyrerna från “Odessa Khatyn”, offren för omänskliga terroristattacker utförda av Kievregimen. Vi firar frivilliga och milismän, civila, barn, kvinnor, pensionärer, ryssar, ukrainare, människor av olika nationaliteter; den populära ledaren för Donetsk Alexander Zakharchenko; militärbefälhavarna Arsen Pavlov och Vladimir Zhoga, Olga Kochura och Alexei Mozgovoy; Luganskrepublikens åklagare Sergej Gorenko; fallskärmsjägare Nurmagomed Gadzhimagomedov och alla våra soldater och officerare som dog en hjältedöd under den speciella militära operationen. De är hjältar. (Applåder.) Det stora Rysslands hjältar. Var snälla stå med mig i en tyst minut för att hedra deras minne.

(En tyst minut.)

Deltagare i ceremonin för undertecknandet av fördragen om anslutningen av regionerna Donetsk, Folkrepubliken Lugansk, Zaporozhye och Kherson till Ryssland. Foto: Dmitrij Astakhov, TASS

Tack.

Bakom valet de miljontals invånarna i folkrepublikerna Donetsk och Lugansk, i regionerna Zaporozhye och Kherson gjort, ligger vårt gemensamma öde och en tusenårig historia. Människor har fört denna andliga koppling vidare till sina barn och barnbarn. Trots alla prövningar de utstod bar de kärleken till Ryssland med sig genom åren. Detta är något ingen kan förstöra. Det är därför både äldre generationer och unga – de som föddes efter Sovjetunionens tragiska kollaps – har röstat för vårt enande, för vår gemensamma framtid.

År 1991 i Belovezhskaya Pushcha fattade representanter för dåtidens partielit ett beslut att avsluta Sovjetunionen, utan att fråga de vanliga medborgarna vad de ville, och människor befann sig plötsligt avskurna från sitt hemland. Detta slet isär och styckade vår nationella gemenskap och utlöste en nationell katastrof. Precis som regeringen tyst avgränsade sovjetrepublikernas gränser och agerade bakom kulisserna efter 1917 års revolution, förstörde de sista ledarna i Sovjetunionen, i motsats till det direkta uttrycket för majoritetens vilja i folkomröstningen 1991, vårt stora land, och folket i de forna republikerna fick helt enkelt inse att detta var ett fullbordat faktum.

Jag kan erkänna att de inte ens visste vad de gjorde och vilka konsekvenser deras handlingar skulle få i slutändan. Men det spelar ingen roll nu. Det finns inget Sovjetunionen längre; vi kan inte återvända till det förflutna. I själva verket behöver Ryssland det inte längre idag; detta är inte vår ambition. Men det finns inget starkare än beslutsamheten hos miljontals människor som genom sin kultur, religion, traditioner och språk anser sig vara en del av Ryssland, vars förfäder levt i ett enda land i århundraden. Det finns inget starkare än deras beslutsamhet att återvända till sitt sanna historiska hemland.

Under åtta långa år utsattes människor i Donbass för folkmord, beskjutning och blockader; i Kherson och Zaporozhye fördes en kriminell politik för att odla hatet mot Ryssland, mot allt ryskt. Även nu, under folkomröstningarna, hotade Kievregimen skollärare, kvinnor som arbetade i valkommissionerna med repressalier och död. Kiev hotade miljontals människor som kom för att uttrycka sin vilja med förtryck. Men folket i Donbass, Zaporozhye och Kherson bröts inte ned, och de fick säga sitt.

Under ceremonin för undertecknandet av fördragen om anslutningen av regionerna DPR, LPR, Zaporozhye och Kherson till Ryssland. Från vänster till höger: Chefen för Kherson-regionen Vladimir Saldo, chefen för Zaporozhye-regionen Jevgenij Balitskij, Rysslands president Vladimir Putin, chefen för Folkrepubliken Donetsk Denis Pushylin, chefen för Folkrepubliken Lugansk Leonid Pasechnik. Foto: Grigoriy Sisoev, RIA Novosti

Jag vill att myndigheterna i Kiev och deras sanna handhavare i väst ska höra mig nu, och jag vill att alla ska komma ihåg detta: människorna som bor i Lugansk och Donetsk, i Kherson och Zaporozhye har blivit våra medborgare, för alltid. (Applåder.)

Vi uppmanar Kievregimen att omedelbart upphöra med eldgivningen och alla fientligheter; för att avsluta kriget det utlöste redan 2014 och återgå till förhandlingsbordet. Vi är redo för detta, vilket vi sagt mer än en gång. Men valet som folket i Donetsk, Lugansk, Zaporozhye och Kherson gjort, kommer inte att diskuteras. Beslutet har tagits och Ryssland kommer inte att förråda det. (Applåder.) Kievs nuvarande myndigheter bör respektera detta fria uttryck för folkets vilja; det finns inget annat sätt. Detta är den enda vägen till fred.

Vi kommer att försvara vårt land med alla krafter och resurser vi har, och vi kommer att göra allt vi kan för att säkerställa vårt folks säkerhet. Detta är vår nations stora uppdrag av befriande.

Ceremoni för undertecknandet av fördragen om anslutningen av regionerna Donetsk, Folkrepubliken Lugansk, Zaporozhye och Kherson till Ryssland. Foto: Grigoriy Sisoev, RIA Novosti

Vi kommer definitivt att återuppbygga de förstörda städerna, bostadshusen, skolor, sjukhus, teatrar och museer. Vi kommer att återställa och utveckla industriföretag, fabriker, infrastruktur samt socialförsäkrings-, pensions-, hälso- och utbildningssystemen.

Vi kommer säkerligen att arbeta för att förbättra säkerhetsnivån. Tillsammans kommer vi att se till att medborgarna i de nya regionerna kan känna stödet från alla människor i Ryssland, hela nationen, alla republikerna, territorier och regioner i vårt stora moderland. (Applåder.)

Vänner, kollegor,

Idag skulle jag vilja vända mig till våra soldater och officerare som deltar i den speciella militära operationen, kämparna från Donbass och Novorossiya, de som gick till militära rekryteringskontor efter att ha fått ett inkallelsedokument enligt den verkställande ordern om partiell mobilisering, och de som gjorde detta frivilligt och svarade på sina hjärtans kallelse. Jag skulle vilja vända mig till deras föräldrar, fruar och barn, för att berätta för dem vad vårt folk kämpar för, vilken typ av fiende vi står emot och vem som driver världen in i nya krig och kriser och drar blodbestänkta fördelar av denna tragedi.

Våra landsmän, våra bröder och systrar i Ukraina som är en del av vårt enade folk har med egna ögon sett vad den härskande klassen i den så kallade västvärlden har förberett för hela mänskligheten. De har tappat sina masker och visar vad de egentligen är gjorda av.

När Sovjetunionen kollapsade bestämde västvärlden att världen och vi alla permanent skulle gå med på deras diktat. 1991 trodde väst att Ryssland aldrig skulle resa sig efter sådana chocker och skulle falla i bitar på egen hand. Det hände nästan. Vi minns det hemska 1990-talet, hungriga, kalla och hopplösa. Men Ryssland fortsatte att stå upp, blev levande, växte sig starkare och intog sin rättmätiga plats i världen.

Samtidigt fortsatte västvärlden att leta efter ytterligare en chans att slå ett slag mot oss, att försvaga och bryta upp Ryssland, som de alltid har drömt om, att splittra vår stat och ställa våra folk mot varandra och att döma dem till fattigdom och utrotning. De kan inte vara lugna så länge de vet att det finns ett så stort land med detta enorma territorium i världen, med dess naturrikedomar, resurser och människor som aldrig skulle kunna eller vilja springa någon annans ärenden.

Väst är redo att korsa varje gräns för att bevara det nykoloniala systemet som gör det möjligt för dem att leva på världen, att plundra den tack vare dollarns och teknologins dominans, för att ta ut en verklig tribut från mänskligheten, för att utvinna ur dess primära källor ett oförtjänt välstånd, hyran som betalas till hegemonen. Bevarandet av denna livränta är deras huvudsakliga, verkliga och absolut egennyttiga motivation. Det är därför total av-suveränisering tjänar deras syften. Detta förklarar deras aggression mot oberoende stater, traditionella värderingar och autentiska kulturer, deras försök att underminera internationella och integrationsprocesser, nya globala valutor och tekniska utvecklingscentra som de inte kan kontrollera. Det är ytterst viktigt för dem att tvinga alla länder att överlämna sin suveränitet till USA.

I vissa länder går de härskande eliterna frivilligt med på att göra detta, de går frivilligt med på att bli vasaller; andra mutas eller skräms till det. Och om detta inte fungerar, förstör de hela stater och lämnar efter sig humanitära katastrofer, förödelse, ruiner, miljontals sönder manglade och förstörda människoliv, terroristenklaver, sociala katastrofområden, protektorat, kolonier och halvkolonier. Det bryr de sig inte om. Allt de bryr sig om är sin egen fördel.

Jag vill återigen understryka att deras omättlighet och beslutsamhet att bevara sin ohämmade dominans, är de verkliga orsakerna till det hybridkrig som det kollektiva västerlandet för mot Ryssland. De vill inte att vi ska vara fria; de vill att vi ska vara en koloni. De vill inte ha lika samarbete; de vill plundra. De vill inte se oss som ett fritt samhälle, utan som en massa själlösa slavar.

De ser våra tankar och vår filosofi som ett direkt hot. Det är därför de riktar in sig på våra filosofer med mord. Vår kultur och konst utgör en fara för dem, så de försöker förbjuda dem. Vår utveckling och välstånd är också ett hot mot dem eftersom konkurrensen växer. De vill inte ha eller behöver Ryssland, men det gör vi. (Applåder.)

Under ceremonin för undertecknandet av fördragen om anslutningen av regionerna DPR, LPR, Zaporozhye och Cherson till Ryssland. Från vänster till höger: Chef för Kherson-regionen Vladimir Saldo, chef för Zaporozhye-regionen Jevgenij Balitskij; Chef för folkrepubliken Lugansk Leonid Pasechnik, chef för folkrepubliken Donetsk Denis Pushylin. Foto: Grigoriy Sisoev, RIA Novosti

Jag skulle vilja påminna er om att tidigare ambitioner om världsherravälde upprepade gånger har krossats mot vårt folks mod och motståndskraft. Ryssland kommer alltid att vara Ryssland. Vi kommer att fortsätta att försvara våra värderingar och vårt fosterland.

Väst räknar med straffrihet, och att kunna komma undan med vad som helst. I själva verket var detta faktiskt fallet tills helt nyligen. Strategiska säkerhetsavtal har kasserats; överenskommelser som nåtts på högsta politiska nivå har förklarats vara lögnaktiga historier; givna löften om att inte utvidga Nato österut gav vika för smutsigt bedrägeri så snart våra tidigare ledare gått på dem; missilförsvar, medeldistans- och kortdistans-missilavtal har ensidigt avvecklats under långsökta förevändningar.

Och allt vi hör är att väst insisterar på en regelbaserad ordning. Var kom det ifrån förresten? Vem har någonsin sett dessa regler? Vem gick med på eller godkände dem? Lyssna, det här är bara en massa nonsens, rent bedrägeri, dubbelmoral eller till och med trippelmoral! De måste tro att vi är dumma.

Ryssland är en stor tusenårig makt, en hel civilisation, och den kommer inte att leva efter sådana provisoriska, falska regler. (Applåder.)

Det var det så kallade västerlandet som trampade på principen om gränsernas okränkbarhet och nu bestämmer man efter eget gottfinnande vem som har rätt till självbestämmande och vem som inte har, vem som är ovärdig det. Det är oklart vad deras beslut grundar sig på eller för det första vem som gav dem rätten att bestämma. De bara tog sig den.

Det är därför valet som folket på Krim, Sevastopol, Donetsk, Lugansk, Zaporozhye och Kherson gjort, gör dem så rasande arga. Västvärlden har ingen moralisk rätt att väga in, eller ens yttra ett ord om demokratins frihet. Det har de inte och det har de aldrig haft.

De västerländska eliterna förnekar inte bara nationell suveränitet och internationell lag. Deras hegemoni har uttalade drag av totalitarism, despotism och apartheid. De delar fräckt upp världen åt sina vasaller – de så kallade civiliserade länderna – och alla andra, som enligt dagens västerländska rasisters design borde läggas till listan över barbarer och vildar. Falska beteckningar som “skurkland” eller “auktoritär regim” är redan tillgängliga och används för att stigmatisera hela nationer och stater, vilket inte är något nytt. Det finns inget nytt i detta: innerst inne har den västerländska eliten förblivit samma kolonisatörer. De diskriminerar och delar in folk i toppskiktet och resten.

Vi har aldrig gått med på och kommer aldrig att gå med på sådan politisk nationalism och rasism. Vad annars, om inte rasismen, sprider russofobin över världen? Vad, om inte rasism, är västvärldens dogmatiska övertygelse att dess civilisation och nyliberala kultur är en obestridlig modell för hela världen att följa? “Du är antingen med oss ​​eller emot oss.” Det till och med låter konstigt.

Den västerländska eliten flyttar till och med ångern över sina egna historiska brott på alla andra och kräver att medborgarna i dessa länder och andra folk ska erkänna saker som de inte alls har haft att göra med, till exempel perioden med koloniala erövringar.

Det är värt att påminna västvärlden om att de började sin koloniala politik redan under medeltiden, följt av den världsomspännande slavhandeln, folkmordet på indianstammar i Amerika, plundringen av Indien och Afrika, Englands och Frankrikes krig mot Kina, som ett resultat av vilket det tvingades öppna sina hamnar för opiumhandeln. Vad de gjorde var att få hela nationer fast i droger och målmedvetet utrota hela etniska grupper för att ta mark och resurser, de jagade människor som djur. Detta strider mot mänsklig natur, sanning, frihet och rättvisa.

Samtidigt som vi – vi är stolta över att vårt land under 1900-talet ledde den antikoloniala rörelsen, som öppnade möjligheter för många folk runt om i världen att göra framsteg, minska fattigdom och ojämlikhet, och besegra hunger och sjukdomar.

För att understryka, en av anledningarna till den månghundraåriga russofobin, de västerländska eliternas dolda fiendskap mot Ryssland, är just det faktum att vi inte tillät dem att råna oss under perioden av koloniala erövringar och tvingade européerna att handla med oss ​​på ömsesidigt fördelaktiga villkor. Detta uppnåddes genom att skapa en stark centraliserad stat i Ryssland, som växte och blev starkare baserat på de stora moraliska värderingarna av ortodox kristendom, islam, judendom och buddhism, samt rysk kultur och det ryska ordet som var öppet för alla.

Det har funnits många planer på att invadera Ryssland. Sådana försök gjordes under oroligheternas tid på 1600-talet och under prövningarnas period efter 1917 års revolution. Alla misslyckades. Väst lyckades få tag i Rysslands rikedom först i slutet av 1900-talet, när staten hade förstörts. De kallade oss vänner och partners, men de behandlade oss som en koloni och använde olika system för att pumpa biljoner dollar ut ur landet. Vi kommer ihåg. Vi har inte glömt någonting.

För några dagar sedan förklarade människor i Donetsk och Lugansk, Kherson och Zaporozhye sitt stöd för att återupprätta vår historiska enhet. Tack! (Applåder.)

Västländer har sagt i århundraden att de kommer med frihet och demokrati till andra nationer. Inget kann vara längre från sanningen. Istället för att skänka demokrati förtryckte och exploaterade de, och istället för att ge frihet förslavade och förtryckte de. Den unipolära världen är till sin natur antidemokratisk och ofri; den är falsk och hycklande rakt igenom.

USA är det enda landet i världen som har använt kärnvapen två gånger och förstört städerna Hiroshima och Nagasaki i Japan. Och de skapade ett prejudikat.

Kom ihåg att under andra världskriget reducerade USA och Storbritannien Dresden, Hamburg, Köln och många andra tyska städer till spillror, utan minsta militära nödvändighet. Det gjordes pråligt och, för att upprepa, utan någon militär nödvändighet. De hade bara ett mål, som med kärnvapenbombningen av de japanska städerna: att skrämma vårt land och resten av världen.

USA lämnade ett djupt ärr i de Koreanska och Vietnamesiska folkens minne, med sina bombmattor och användning av napalm och kemiska vapen.

Den fortsätter faktiskt att ockupera Tyskland, Japan, Republiken Korea och andra länder, som de cyniskt refererar till som jämlikar och allierade. Titta nu, vad är det för slags allians? Hela världen vet att de spionerar på de högsta tjänstemännen i dessa länder och att deras kontor och hem är avlyssnade. Det är en skam, en skam för dem som gör detta och för dem som likt slavar tyst och ödmjukt sväljer detta arroganta beteende.

De kallar de order och hot de gör mot sina vasaller för euro-atlantisk solidaritet, och skapandet av biologiska vapen och användningen av mänskliga försökspersoner, som i Ukraina, ädel medicinsk forskning.

Det är deras destruktiva politik, krig och plundring som har släppt lös dagens massiva våg av migranter. Miljontals människor utsätts för svårigheter och förnedring eller dör i tusental när de försöker nå Europa.

Nu exporterar de spannmål från Ukraina. Vart tar de det under sken av att säkerställa livsmedelstryggheten i de fattigaste länderna? Vart är det på väg? De tar det till sig själv, samma europeiska länder. Endast fem procent har levererats till de fattigaste länderna. Mer fusk och naket bedrägeri, igen.

I själva verket använder den amerikanska eliten dessa människors tragedi för att försvaga sina rivaler, för att förstöra nationalstater. Det här gäller Europa och identiteterna Frankrike, Italien, Spanien och andra länder med månghundraårig historia.

Washington kräver fler och fler sanktioner mot Ryssland och majoriteten av de europeiska politikerna går lydigt med. De förstår alldeles tydligt att genom att pressa EU att helt ge upp rysk energi och andra resurser, att USA praktiskt taget driver Europa mot avindustrialisering i ett försök att få tag på hela den europeiska marknaden. Dessa europeiska eliter förstår allt – det gör de, men de föredrar att tjäna andras intressen. Detta är inte längre servilitet utan ett direkt svek mot sitt eget folk. Gud välsigne, det är upp till dem.

Men anglosaxarna anser att sanktioner inte längre räcker och nu har de övergått till subversion. Det verkar otroligt men det är ett faktum – genom att orsaka explosioner på Nord Streams internationella gasledningar som passerar längs Östersjöns botten, har de faktiskt påbörjat förstörelsen av Europas hela energiinfrastruktur. Det står klart för alla vem som vinner på det. De som gynnas är såklart ansvariga.

USA:s diktat backas upp av rå kraft, enligt nävens lag. Ibland är det vackert inslaget ibland finns det ingen omslag alls men kärnan är densamma – nävens lag. Därav utplaceringen och underhållet av hundratals militärbaser i världens alla hörn, NATO-expansion och försök att snickra ihop nya militära allianser, såsom AUKUS och liknande. Mycket görs just nu för att skapa en Washington-Seoul-Tokyo militär-politisk kedja. Alla stater som besitter eller strävar efter genuin strategisk suveränitet och som är kapabla att utmana västerländsk hegemoni, är automatiskt förklarade som fiender.

Dessa är de principer som ligger till grund för USA:s och Natos militära doktriner som kräver total dominans. Västerländska eliter presenterar sina neokolonialistiska planer med samma hyckleri, hävdar fredliga avsikter, talar om någon form av avskräckning. Detta undanglidande ord migrerar från en strategi till en annan men betyder egentligen bara en sak – att undergräva alla suveräna maktcentra.

Vi har redan hört talas om avskräckningen mot Ryssland, Kina och Iran. Jag tror att näst på tur är andra länder i Asien, Latinamerika, Afrika och Mellanöstern, såväl som nuvarande amerikanska partners och allierade. När allt kommer omkring vet vi att när de är missnöjda inför de sanktioner mot sina allierade också – mot den eller den banken eller företaget. Detta är deras praxis och den kommer de att utöka. De har siktat in sig på allt, inklusive våra närmaste grannar – CIS-länderna.

Samtidigt har väst uppenbarligen ägnat sig åt önsketänkande under lång tid. När de inledde sanktionernas blixtkrig mot Ryssland, till exempel, trodde de att de återigen på sitt kommando kunde ställa upp hela världen. Det visade sig dock att denna ljusa utsikt inte var så upphetsande för alla – förutom fullständiga politiska masochister och beundrare av andra okonventionella former av internationella relationer. De flesta stater vägrar att ”göra honnör” och väljer istället den förnuftiga vägen för ett samarbete med Ryssland.

Västvärlden förväntade sig uppenbarligen inte en sådan insubordination. De vande sig helt enkelt vid att agera enligt en mall, att ta vad de vill, genom utpressning, mutor, hot och övertygade sig själva om att dessa metoder skulle fungera för alltid, som om de hade fossiliserat i det förflutna.

Ett sådant självförtroende är en direkt produkt inte bara av det ökända konceptet exceptionalism – även om det aldrig slutar att förvåna – utan också av den verkliga ”informationshungern” i väst. Sanningen har dränkts i ett hav av myter, illusioner och förfalskningar, med hjälp av extremt aggressiv propaganda, ett Goebbelskt ljugande. Ju mer otrolig lögnen är, desto snabbare kommer människor att tro den – det är så de fungerar, enligt denna princip.

Men människor kan inte matas med tryckta dollar och euro. Du kan inte mata dem med dessa papperslappar, och den virtuella, uppblåsta kapitaliseringen av västerländska sociala medieföretag kan inte värma deras hem. Allt jag säger är viktigt. Och inte minst det jag just sa så: du kan inte mata någon med papper – du behöver mat; och du kan inte värma någons hem med dessa uppblåsta versaler – du behöver energi.

Det är därför politiker i Europa måste övertyga sina medborgare att äta mindre, duscha mer sällan och klä sig varmare hemma. Och de som börjar ställa rättvisa frågor som “Varför är det egentligen så här?” förklaras omedelbart vara fiender, extremister och radikaler. De pekar tillbaka på Ryssland och säger: där är källan till alla dina problem. Fler lögner.

Presidenttal i samband med undertecknandet av fördragen om anslutningen av regionerna DPR, LPR, Zaporozhye och Kherson till Ryssland. Foto: Dmitrij Astakhov, TASS

Jag vill särskilt notera det faktum att det finns all anledning att tro att de västerländska eliterna inte kommer att leta efter konstruktiva vägar ut ur den globala livsmedels- och energikrisen, som de och de ensamma bär skulden för, till följd av deras långsiktiga politik, som sträcker sig tillbaka långt innan vår speciella militära operation i Ukraina, i Donbass. De har inte för avsikt att lösa problemen med orättvisor och ojämlikhet. Jag är rädd att de hellre skulle använda andra formler som de är mer bekväma med.

Och här är det viktigt att komma ihåg att västvärlden räddade sig ur sina utmaningar under det tidiga 1900-talet med första världskriget. Vinster från andra världskriget hjälpte USA att äntligen övervinna den stora depressionen och bli den största ekonomin i världen, och att tvinga på planeten kraften i dollarn som en global reservvaluta. Och 1980-talskrisen – saker ställdes återigen på sin spets på 1980-talet – västerlandet kom ur den krisen oskadda till stor del genom att tillägna sig arvet och resurserna från det kollapsade och nedlagda Sovjetunionen. Det är ett faktum.

För att nu frigöra sig från det senaste nätet av utmaningar, måste de avveckla Ryssland såväl som andra stater som valt en suverän utvecklingsväg, till varje pris, för att ytterligare kunna plundra andra nationers rikedomar och använda dem för att lappa sina egna hål. Om detta inte händer kan jag inte utesluta att de kommer att försöka utlösa en kollaps av hela systemet, och skylla allt på det, eller, gud förbjude, besluta att använda den gamla formeln om ekonomisk tillväxt genom krig.

Ryssland är medvetet om sitt ansvar gentemot det internationella samfundet och kommer att göra allt för att se till att de kalla huvudena segrar.

Den nuvarande neokoloniala modellen är i slutändan dödsdömd; så mycket är uppenbart. Men jag upprepar att dess verkliga mästare kommer att hålla fast vid den till slutet. De har helt enkelt ingenting att erbjuda världen förutom att upprätthålla samma system av plundring och utpressning.

De bryr sig inte ett dugg om den naturliga rätten för miljarder människor, majoriteten av mänskligheten, till frihet och rättvisa, rätten att bestämma sin egen framtid. De har redan gått vidare till det radikala förnekandet av moraliska, religiösa och familjevärden.

Låt oss för oss själva svara på några mycket enkla frågor. Nu skulle jag vilja återkomma till vad jag sa och vill även rikta mig till alla medborgare i landet – inte bara kollegorna som är i salen – utan alla medborgare i Ryssland: vill vi här, i vårt land, i Ryssland ha, ”förälder nummer ett, förälder nummer två och förälder nummer tre” (de har helt förlorat förståndet!) istället för mamma och pappa? Vill vi att våra skolor ska påtvinga våra barn, från deras tidigaste tid i skolan, perversioner som leder till förnedring och utrotning? Vill vi trumma in i deras huvuden idéerna om att vissa andra kön existerar tillsammans med kvinnor och män och att erbjuda dem könsbytesoperationer? Är det vad vi vill ha för vårt land och våra barn? Allt detta är oacceptabelt för oss. Vi har en annan egen framtid.

Presidenttalet i samband med undertecknandet av fördragen om anslutningen av regionerna DPR, LPR, Zaporozhye och Kherson till Ryssland. Foto: Photo: Grigoriy Sisoev, RIA Novosti

Låt mig upprepa att de västerländska eliternas diktatur riktar sig mot alla samhällen, inklusive medborgarna i västländerna själva. Detta är en utmaning för alla. Denna fullständiga försakelse av vad det innebär att vara människa, störtandet av tro och traditionella värderingar, och undertryckandet av frihet kommer att likna en “religion i omvänd ordning” – ren satanism. När Jesus Kristus avslöjade falska Messias sa han i bergspredikan: “Av deras frukter skall ni känna dem.” Dessa giftiga frukter är redan uppenbara för människor, och inte bara i vårt land utan också i alla länder, inklusive många människor i själva västerlandet.

Världen har gått in i en period av en fundamental, revolutionär omvandling. Nya maktcentra växer fram. De representerar majoriteten – majoriteten! – av det internationella samfundet. De är redo att inte bara deklarera sina intressen utan också att skydda dem. De ser i multipolaritet en möjlighet att stärka sin suveränitet, vilket innebär att få verklig frihet, historiska utsikter och rätten till sina egna oberoende, kreativa och särpräglade former av utveckling, till en harmonisk process.

Som jag redan har sagt har vi många likasinnade i Europa och USA, och vi känner och ser deras stöd. En i huvudsak emancipatorisk, antikolonial rörelse mot unipolär hegemoni håller på att ta form i de mest skilda länder och samhällen. Dess kraft kommer bara att växa med tiden. Det är denna kraft som kommer att avgöra vår framtida geopolitiska verklighet.

_______

Vänner,

Idag kämpar vi för en rättvis och fri väg, först och främst för oss själva, för Ryssland, för att lämna diktat och despotism i det förflutna. Jag är övertygad om att länder och folk förstår att en politik baserad på exceptionalism hos vem det än må vara och undertryckande av andra kulturer och folk är till sin natur kriminell, och att vi måste avsluta detta skamliga kapitel. Den pågående kollapsen av den västerländska hegemonin är oåterkallelig. Och jag upprepar: saker och ting kommer aldrig att bli sig likt.

Slagfältet till vilket ödet och historien har kallat oss är ett slagfält för vårt folk, för det stora historiska Ryssland. (Applåder.) För det stora historiska Ryssland, för framtida generationer, våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Vi måste skydda dem mot förslavning och monstruösa experiment som är utformade för att förlama deras sinnen och själar.

Idag kämpar vi för att det aldrig skulle falla någon in att Ryssland, vårt folk, vårt språk eller vår kultur kan raderas ur historien. Idag behöver vi ett konsoliderat samhälle, och denna konsolidering kan bara baseras på suveränitet, frihet, skapande och rättvisa. Våra värderingar är mänsklighet, barmhärtighet och medkänsla.

Och jag vill avsluta med orden av en sann patriot Ivan Ilyin: ”Om jag betraktar Ryssland som mitt fosterland, betyder det att jag älskar som ryss, begrundar och tänker, sjunger och talar som ryss; att jag tror på det ryska folkets andliga styrka. Dess ande är min ande; dess öde är mitt öde; dess lidande är min sorg; och dess välstånd är min glädje.”

Bakom dessa ord står ett härligt andligt val, som under mer än tusen år under den ryska statsbildningen följts av många generationer av våra förfäder. Idag gör vi detta val; medborgarna i folkrepublikerna Donetsk och Lugansk och invånarna i regionerna Zaporozhye och Kherson har gjort detta val. De valde att vara med sitt folk, att vara med sitt modersland, att ta del av dess öde och att segra tillsammans med det.

Sanningen är med oss, och bakom oss finns Ryssland!

(Applåder.)

_____________________________________________

Vladimir Putins tal och följande diskussion vid Münchenkonferensen om säkerhetspolitik February 10, 2007.

USA:s plan för Nukleär Överlägsenhet

May 3, 2017 by Eric Zuesse.

Amerikas främsta forskare bekräftar att USA:s mål är att erövra Ryssland

The Bulletin of the Atomic Scientists publicerade en studie, den 1 mars 2017, med det talande namnet “Hur moderniseringen av USA:s kärnvapen undergräver den strategiska stabiliteten: den utlösningshöjdkompenserande super tändaren” och är författad av forskarna Hans M. Kristensen, Matthew McKinzie, Theodore A. Postol.

Den öppnar med dessa meningar:

“Det amerikanska kärnvapen moderniserings programmet har för allmänheten framställts som ett försök att säkerställa tillförlitligheten och säkerheten för stridsspetsarna i USA:s kärnvapenarsenal, snarare än att förbättra deras militära kapacitet.

I verkligheten har programmet implementerat revolutionerande ny teknik som avsevärt kommer att öka träffsäkerheten för USA:s ballistiska missilarsenal.

Kapacitetsökningen är häpnadsväckande – den ökar den totala dödande kraften hos befintliga amerikanska ballistiska missilstyrkan med en faktor av ungefär tre – och den skapar exakt vad man skulle förvänta sig att se, om en kärnvapenbeväpnad stat planerade att ha kapacitet att slåss för att vinna ett kärnvapenkrig genom att avväpna fiender med ett överraskande första attack.”

För att fortsätta med:

“Eftersom innovationerna med supertändningen, för det icke-tekniska ögat verkar vara en mindre detalj, har beslutsfattare utanför den amerikanska regeringen (och förmodligen även inom regeringen) helt missat dess revolutionära inverkan på den militära kapaciteten och dess viktiga implikationer för den globala säkerheten.”

Studiens författare är USA:s tre främsta forskare vilka specialiserat sig på vapen analys med särskild inriktning på den geostrategiska balansen mellan nationer. Hans Kristensen, Matthew McKinzie och Theodore Postol, och deras rapport fortsätter med:

“Denna enorma ökning av USA:s kärnvapen målkapacitet, som till stor del har dolts för allmänheten, har allvarliga konsekvenser för den strategiska stabiliteten och uppfattningarna om USA:s kärnvapen strategi och deras avsikter.

Ryska planerare kommer med största säkert att se framstegen i tändningsförmågan som att den ger en allt mer genomförbar amerikansk förebyggande kärnvapenanfallsförmåga – en förmåga som skulle kräva att Ryssland vidtar motåtgärder, vilka ytterligare skulle öka den redan farligt höga beredskapen hos de ryska kärnvapenstyrkorna. De spända kärnvapen positionerna baserade på värsta tänkbara planeringsantaganden, utgör redan dessa möjligheten till ett kärnvapen svar på falska varningar om attack.

Den nya dödande förmågan, som skapats av supertändning, ökar spänningen och risken att amerikanska eller ryska kärnvapenstyrkor kommer att användas som svar på en tidig varning om en attack – även när en attack inte har inträffat.”

Författarna förklarar varför en oavsiktlig start av ett tredje världskrig eller global förintelse skulle vara mer sannolikt från Ryssland än från USA så här:

“Ryssland har inte ett fungerande rymdbaserat infrarött tidig varningssystem utan förlitar sig främst på markbaserade varningsradar för att tidigt upptäcka en amerikansk missilattack. Eftersom dessa radarsystem inte kan se över horisonten har Ryssland mindre än hälften så mycket tid för en tidig varning som USA. (USA har cirka 30 minuter, Ryssland 15 minuter mer eller mindre.)”

Med andra ord: medan Biden skulle ha cirka 30 minuter på sig att avgöra om Putin har inlett en första blitxtattack, skulle Putin ha mindre än 15 minuter på sig att avgöra om Biden har – och om det vid slutet av den perioden, på någon sida, råder osäkerhet om att ingen blitxtattack har inletts av den andre, skulle den personen vara skyldig att inleda en motattack mot den andre. Under antagandet att inte göra det inte bara skulle resultera i en giftig planet med nukleär vinter och universell svält, men också en förödmjukande och skandalös frånvaro av vedergällning mot förövaren, vilket skulle vara en förödmjukelse på toppen av förintelsen, och därmed en delning av skulden tillsammans med den faktiska förövaren. En delning för vilken period som än kan kvarstå under det passiva partiets fortsatta existens, förmodligen skulle vara en outhärdlig skam och snabbt resultera i självmord, om den nationella ledarens egna överlevande landsmän inte avrättar honom innan han själv hinner.

Oundvikligen är den strikt personliga moralen och självbilden hos en nations ledare i den typen av situation en annan faktor än de mycket mer offentliga globala konsekvenserna som kommer att avgöra personens beslut; men med bara (högst) 15 minuter att bestämma sig på den ryska sidan, och 30 minuter att bestämma sig på den amerikanska sidan, finns det nu en extremt stor chans att ett kärnvapenkrig kommer att avsluta livet för alla som för närvarande existerar och som inte dött av de vanliga orsakerna innan dess.

Inte ens de mest allvarliga prognoserna om farorna av den globala uppvärmningen kommer i närheten av att matcha denna fara.


Frågan är nu: Hur hamnade världen i detta utomordentligt olycksbådande skeende? Författarna hänvisar upprepade gånger till hemlighetsmakeriet i toppen av den amerikanska regeringen som en viktig källa, som “… som till stor del har dolts för allmänheten …” och “… beslutsfattare utanför den amerikanska regeringen (och förmodligen inom den amerikanska regeringen) har helt missat …”, och dessa meningar hänvisar till ett vanligt fenomen i konspirationer i toppen av en stor kriminell verksamhet som företagskriminalitet, där endast en mycket liten krets av individer, vanligtvis ett halvdussin eller ännu mindre, görs medvetna om operationens främsta strategiska mål och om de huvudsakliga taktiska medel som sätts på plats för att genomföra planen. I det här specifika fallet skulle det inte inkludera cheferna för varje kabinettsavdelning, och inte ens i närheten av den bredden.

Uppenbarligen är då nyckelbeslutet att implementera “super-tändaren” på “alla stridsspetsar utplacerade på amerikanska ballistiska missilubåtar” Obamas, han är den främsta personen som rimligen kan skyllas för denna situation. Varken Trump eller Biden, som de personer som har ärvt denna situation från sina föregångare, har ännu inte gett någon indikation alls för att vända och eliminera det nu operativa främsta amerikanska strategiska målet att erövra Ryssland.

Ju mer tid som går utan att Biden tillkännager för allmänheten att han har ärvt denna moraliskt motbjudande operation från sina föregångare och tar bort alla supertändsystem, desto mer får Biden själv äganderätten till Obamas plan. I en sådan situation kommer ledaren som har ärvt en sådan plan vanligtvis att mördas om han ger någon tydlig indikation på avsikten att vända eller avbryta den (nyckel insiders är vanligtvis besatta av “framgång”, särskilt i ett så sent skede i planen). Så, om Trump skulle försökt göra det, skulle han nästan säkert försökt dölja detta faktum tills den ärvda planen redan hade blivit effektivt avaktiverad och inte längre ett hot. Vad Biden kommer att göra återstår att se.

Den viktigaste vändpunkten som ledde fram till den nuvarande krisen var den gradvisa och ökande acceptansen, på den amerikanska sidan, av konceptet att använda kärnvapen för erövring istället för att bara avskräcka – det tidigare systemet, för avskräckning, som kallades ” MAD” för Mutually Assured Destruction, byggde på idén att om de två kärnvapensupermakterna skulle gå i krig mot varandra, så skulle hela världen förstöras så katastrofalt att idén om en ”vinnare” eller ”förlorare” i sådana en konflikt är grotesk förvrängning av verkligheten. Att verkligheten är en ömsesidig förintelse och en obebobar planet.

En milstolpe i processen att om-konceptualisera ett sådant krig till att vara “vinnbart” var 2006 års publicering av två artiklar i de två mest prestigefyllda tidskrifterna för internationella relationer, Foreign Affairs och International Security, som båda formellt introducerade konceptet “Nuclear Primacy”. ” eller den (påstådda) önskvärdheten för USA att planera en kärnvapenerövring av Ryssland.

Fram till dessa två artiklar (som båda hade samma två författare) ansågs varje sådan idé vara knäpp, men sedan dess har den istället blivit mainstream. Som den sista länken ovan (artikeln som är länkad till omedelbart innan) förklarar, går källan till och med före George W. Bush ända tillbaka till den 24 februari 1990 när hans far, då också USA:s president, i hemlighet initierade operationen att till slut att erövra Ryssland, och i den artikeln finns länkar till de ultimata källdokumenten om ursprunget till vägen mot det världsavslutande kärnvapenkriget. Så att komma till de ursprungliga orsakerna till den stadiga utvecklingen efter den 24 februari 1990 i USA:s riktning mot en erövring av Ryssland (med hjälp av sina allierade 2022) kan nu tas upp av historiker, även om det först nu äntligen avslöjas offentligt som en nyhet, 32 år efter att det faktiskt började i ett mycket ödesdigert beslut av George Herbert Walker Bush, vilket redan har kostat amerikanska skattebetalare biljoner dollar utan något gott syfte och som kanske resulterar i den mest spöklika slutgiltigheten.

Den här artikeln har skickats till alla nyhetsmedier för gratis publicering, i hopp om att den nuvarande amerikanska presidenten kommer att kommentera den offentligt, om än bara för att förlöjliga den för att undvika att bli mördad för att han överhuvudtaget hänvisar till den. Det här är en extremt farlig tid i historien, och (Donald Trump) numera Biden är nu på en mycket het stol, vilket varje intelligent och noggrant informerad person inser är fallet. Om världen någonsin behövt ett modigt stort ledarskap, är det dags nu; för utan det kan vi alla snart stå vid helvetets port. Att undvika det och från och med nu 32 år efter att den amerikanska regeringen inledde denna väg, blir enormt svårt men är ännu inte helt omöjligt. Det är här vi för närvarande är. Och som ett resultat har ända sedan kuppen i Ukraina 2014 inköpen av “kärnvapensäkra” bunkrar skjutit i höjden.
Denna extrema fara är den nya globala verkligheten. Om elimineringen av hotet inte kommer från det amerikanska Vita huset, kommer kulmen på hotet att göra det – oavsett vilken sida som slår till först. Beslutet – antingen att invadera Ryssland, eller att avbryta och fördöma USA:s decennium plus förberedelserna för att göra det – kan endast fattas av USA:s president.

_______________________________________________

(PS. Till och med en liten micro blog som den här har blivit shadow banned, så vänligen använd dela knapparna nedan. Tack.)

USA är en oligarki, inte en demokrati

En recension av de bästa kommentarerna om och runt om i världen…

Dagens (17 april 2014) måste läsa

Studie: USA är en oligarki, inte en demokrati

USA domineras av en rik och mäktig elit. Så avslutar Prof Benjamin I Page, Princeton University och Prof Martin Gilens, Northwestern University, en ny studie.

Det här är väl inga nyheter, säger du.

Kanske inte, men de två professorerna har genomfört uttömmande datadriven forskningsstudie för att försöka presentera stöd för denna slutsats. Så här förklarar de det:

Multivariabel analys indikerar att ekonomiska eliter och organiserade grupper som representerar affärsintressen har betydande oberoende inverkan på USA:s regeringspolitik, medan genomsnittliga medborgare och massbaserade intressegrupper har lite eller inget oberoende inflytande.

På ren svenska: de få rika flyttar politiken, medan den genomsnittlige amerikanen har liten makt.

De två professorerna kom till denna slutsats efter att ha granskat svaren på 1 779 enkätfrågor som ställdes mellan 1981 och 2002 om allmänpolitiska frågor. De delade upp svaren efter inkomstnivå och bestämde sedan hur ofta vissa inkomstnivåer och organiserade intressegrupper såg sina politiska preferenser utförda.

“En föreslagen policyändring med lågt stöd (en av fem för) bland den Amerikanska ekonomiska eliten antas endast cirka 18 % av gångerna”, skriver de, “medan en föreslagen förändring med högt stöd (fyra utav fem för) antas cirka 45 % av gångerna.”

Å andra sidan:

När en majoritet av medborgarna inte håller med den ekonomiska eliten och/eller organiserade intressen, förlorar de i allmänhet. Dessutom, på grund av den starka status quo partiskhet som är inbyggd i USA:s politiska system, även när en ganska stor majoritet av amerikanerna föredrar en politisk förändring, får de i allmänhet inte den.

De drar slutsatsen:

Amerikaner åtnjuter många funktioner som är centrala för demokratiskt styre, som regelbundna val, yttrande- och föreningsfrihet och en utbredd (om fortfarande ifrågasatt) franchise. Men vi tror att om politiken domineras av mäktiga företagsorganisationer och ett litet antal välbärgade amerikaner, då är USA:s anspråk på att vara ett demokratiskt samhälle allvarligt hotad.

Eric Zuesse, som skriver i Counterpunch, är inte förvånad över undersöknings resultatet.

“Den amerikanska demokratin är en bluff, oavsett hur mycket den pumpas upp av oligarkerna som styr landet (och som kontrollerar nationens “nyhets”media)”, skriver han. “Med andra ord liknar USA i grunden Ryssland, eller de flesta andra länder med tvivelaktiga “demokratiska” “val” . Så var det inte tidigare, men så är det uppenbarligen nu.”

Det här är “rapporten om det uppenbara”, säger Death and Taxes magazines Robyn Pennacchia. Kanske borde amerikaner bara acceptera sitt öde, skriver hon.

“Kanske borde vi suga i oss det och erkänna att vi har ett klassicistiskt samhälle och göra som England, där vi har ett House of Lords och ett House of Commoners”, skriver hon, “istället för att låtsas som om vi alla här har någon form av lika möjligheter.”

Den här mannen gillar inte att bli störd när han styr USA

____________________________________________________

(PS. Till och med en liten micro blog som den här har blivit shadow banned, så vänligen använd dela knapparna nedan. Tack.)

The leaked RAND document

! Dated January 25 2022 !

Executive Summary

______________________________________________

Weakening Germany, strengthening U.S.

The present state of the U.S. economy does not suggest that it can function without financial and material support from external sources. The quantitative easing policy, which the Fed has resorted to regularly in recent years, as well as the uncontrolled issue of cash during 2020 and 2021 Covid lockdowns, have led to a sharp increase of debt and an increase of dollar supply.

The continuing deterioration of the economic situation is highly likely to lead to a loss in the position of the Democratic Party in Congress and the Senate in forthcoming elections to be held in november 2022.
The impeachment of the president cannot be ruled out under these circumstances, which must be avoided at all costs.

There is an urgent need for resources to flow into the national economy especially the banking system. Only the European countries bound to EU and NATO commitments will be able to provide them without significant military and political costs for us.

The major obstacle to it is the growing independence of Germany. Although it still is a country with limited sovereignty, for decades it has been consistently moving towards lifting these limitations and becoming a fully independent state. This movement is slow and cautious, but steady. Extrapolation shows that the ultimate goal can be reached only in several decades.

However, if social and economic problems in the United States escalate, the pace could accelerate significantly. An additional factor contributing to Germany´s economic independence is Brexit. With the withdrawal of the UK from the EU structures, we have lost a meaningful opportunity to influence the negotiations of cross governmental decisions. It is fear of our negative response which by and large determines the relatively slow speed of those changes.

If one day we abandon Europe, there will be a good chance for Germany and France to get to a full political consensus. Then, Italy and other Old Europe countries – primarily the former ECSC members – may join on certain conditions. Britain, which is currently outside the European Union, will not be able to resist the pressure of the Franco-German duo alone. If implemented, this scenario will eventually turn Europe into not only an economic, but also a political competitor to the United States. Besides, if the U.S. for a certain period is engulfed by domestic problems, the Old Europe will be able to more effectively resist the influence of the U.S.-oriented Eastern European countries.

An increase in the flow of resources from the Europe to U.S. can be expected if Germany begins to experience a controlled economic crisis. The pace of economic development in the EU depends almost without alternativ on the state of German economy. It is Germany that bears the brunt of the expenditure direct towards the poorer EU members.

The current German economic model is based on two pillars. These are unlimited access to cheap Russian energy resources and to cheap French electric power, thanks to the operation of nuclear power plants. The importance of the first factor is considerably higher. Halting Russian supplies can well create a systemic crisis that would be devastating for the German economy and, indirectly, for the European Union.

The French energy sector could also soon begin to experience heavy problems. The predictable stop of Russian-controlled nuclear fuel supplies, combined with the unstable situation in the Sahel region, would make French energy sector critically dependent on Australian and Canadian fuel. In connection with the establishment of AUKUS, it creates new opportunities to exercise pressure. However this issue is beyond the scope of the present report.

A controlled crisis

Due to coalition constraints, the German leadership is not in full control of the situation in the country. Thanks to our precise actions, it has been possible to block the commissioning of the the Nord Stream 2 pipeline, despite the opposition of lobbyists from the steel and chemical industries. However, the dramatic deterioration of the living standards may encourage the leadership to reconsider its policy and return to the idea of European sovereignty and strategic autonomy.

The only feasible way to guarantee Germany’s rejection of Russian energy supplies is to involve both sides in the military conflict in Ukraine. Our further actions in this country will inevitably lead to a military respons from Russia. Russians will obviously not be able to leave unanswered the massive Ukrainian army pressure on the unrecognized Donbas republics. That would make possible to declare Russia an aggressor and apply to it the entire package of sanctions prepared beforehand.

Putin may in turn decide to impose limited counter-sanctions – primarily on Russian energy supplies to Europe. Thus, the damage to EU countries will be quite comparable to the one to the Russians, and in some countries – primarily in Germany – it will be higher.

The prerequisite for Germany to fall into this trap is the leading role of green parties and [it’s] ideology in Europe. The German Greens are strongly dogmatic, if not zealous, movement, which make it quite easy to make them ignore economic arguments. In this respect, the German Greens somewhat exceed their counterparts in the rest of Europe.

Personal features and the lack of professionalism of their leaders – primarily Annalena Baerbock and Robert Habeck – permit to presume that it is next to impossible for them to admit to their own mistakes in a timely manner. Thus, it will be enough to quickly form the media image of Putin’s aggressive war to turn the Greens into ardent and hardline supporters of sanctions, a ‘party of war’.

It will enable the sanctions regime to be introduced without any obstacles. The lack of professionalism of the current leaders will not allow a setback in the future, even when the negative impact of the chosen policy becomes obviously enough. The partners in the German governing coalition will simply have to follow their allies – at least until the load of economic problems outweighs the fear of provoking a government crisis.

However, even when the SPD and the FDP are ready to go against the Greens, the possibility for the government to return to relations with Russia to normal soon enough will be noticeably limited. Germany’s involvement in large supplies of weapons and military equipment to the Ukrainian army will inevitably generate a strong mistrust in Russia, which will make the negotiation process quite lengthy.

If war crime and Russian aggression against Ukraine are confirmed, the German political leadership will not be able to overcome its EU partners’ veto on assistance to Ukraine and reinforced sanctions packages, This will insure a sufficiently long gap in cooperation between Germany and Russia, which will make large German economic operators uncompetitive.

Expected consequences

A reduction in Russian energy supplies – ideally, a complete halt of such supplies, would lead to disastrous outcomes for German industry. The need to divert significant amounts of Russian gas for winter heating of residential and public facilities will further exacerbate the shortages. Lockdowns in industrial enterprises will cause shortages of components and spare parts for manufacturing, a breakdown of logistic chains, and, eventually a domino effect.

A complete standstill at the largest chemical, metallurgical and machine-building, plants is likely, while they have virtually no spare capacity to reduce energy consumption. It could lead to the shutting down of continuous-cycle enterprises, which would mean their destruction. The cumulative losses of the German economy can be estimated only approximately. Even if the restriction of Russian supplies is limited to 2022, its consequences will last for several years, and the total losses could reach 200-300 billion Euros.

Not only will it deliver a devastating blow to German economy, but the entire EU economy will inevitably collapse. We are talking not about a decline in economy growth pace, but a sustained recession and a decline in GDP only in material production by 3-4 % per year for the next 5-6 years. Such a fall will inevitably cause panic in the financial markets and may bring them to a collapse.

The euro will inevitably, and most likely irreversibly, fall below the dollar. A sharp fall of euro will consequently cause its global sale. It will become a toxic currency, and all countries in the world will rapidly reduce its share in their Forex reserves. This gap will be primarily filled with dollar and yuan.

Another inevitable consequence of a prolonged economic recession will be a sharp drop of living standards and rising unemployment (up to 200,000-400,000 in Germany alone), which will entail the exodus of skilled labour an well-educated young people. There are literally no other destination for such migration other than the United States today.

A somewhat smaller, but also a quite significant flow of migrants can be expected from other EU-countries. The scenario under consideration will thus serve to strengthen the [U.S.] national financial condition both indirectly and most directly. In the short term it will reverse the trend of the looming economic recession, and in addition, consolidate American society by distracting it from immediate economic concerns. This, in turn will, reduce electoral risks.

In medium term (4-5 years), the cumulative benefits of capital flight, reoriented logistical flows and reduced competition in major industries, may amount to USD 7-9 trillions. Unfortunately, China is also expected to benefit over the medium term from this emerging scenario.

At the same time, Europe’s deep political dependence on the U.S. allows us to effectively neutralise possible attempts by individual European states to draw closer to China.

_____________________________________________

Main source

___________________________________________________________

In Swedish

PS. Even a small micro blog like this has been shadow banned, so please use the share buttons below. Thank You.

Ränderna går aldrig ur

Det enda de har gemensamt med artikeln är ABC barnramsan om Z och ett randigt djur.

Ytterligare ett konfidentiellt dokument har läckts. Denna gång av en tysk källa.

Alldeles oavsett om dokumentet är äkta eller inte, är dess innehåll helt i linje med allt från Monroe doktrinen till Wolfowitz doktrinen och många av de dokument som RAND tidigare (2019) publicerat. Såväl som med NATOS övergripande målsättning, och med Zbigniew Brzezinskis “Det är absolut nödvändigt att ingen eurasisk utmanare dyker upp som kan dominera Eurasien och därmed utmana Amerika.” Det är ingen hemlighet att hela avsikten med bildandet av NATO var “to keep the Soviet Union out, the Americans in, and the Germans down.” 1* (Lord Ismay, NATO:s generalsekreterare 1952-1957)

Henry Kissinger uttryckte det så här i The Washington Post “Ukraina borde inte gå med i NATO, därför att det skulle göra Ukraina till en krigsteater i en öst-västkonfrontation. Att behandla Ukraina som en del av en öst-västlig konfrontation skulle i årtionden försvaga alla möjligheter att föra Ryssland och väst, särskilt Ryssland och Europa – in i ett internationellt samarbetssystem.”

Åter till RAND Corporation.

Det är USA:s utrikespolitiskt mest inflytelserika tankesmedja och analysföretag, huvudsakligen finansierad av USA:s försvarsdepartement (DoD) och dess försvarsindustri. (MIC, Military Industrial Complex) De publicerade 2019 en analys med följande nyckelpunkter.

“Rysslands “blödning” ska uppnås med användning av följande åtgärder:

  • – Hindra rysk naturgasexport till Europa genom att motsätta sig renoveringar av rörledningar och manipulera världsmarknadspriserna på olja;
  • – Uppmuntra kompetensflykt och försöka förvärra Rysslands demografiska kris ytterligare;
  • – Tillhandahålla dödligt bistånd till Ukraina.
  • – Främja ett regimskifte i Vitryssland;
  • – Använda desinformation för att minska utländskt och inhemskt stöd för Rysslands ledarskap;
  • – Att öka storleken på USA:s kärnvapenarsenal [det faktum att detta bryter mot flera fördrag mellan USA/Ryssland nämns inte];
  • – Utnyttja spänningar i södra Kaukasus [Georgien, Armenien, Azerbajdzjan, även Kazakstan ligger helt i linje med detta];
  • – Utmana Rysslands närvaro i Moldavien [Transnistrien];
  • – Att kontrollera Svarta havet, vilket i slutändan hindrar RF från att göra anspråk på territorialvatten runt Sevastopol.”

Rand är i huvudsak sponsrat av den Amerikanska staten och utför analyser på uppdrag för ett antal olika delar av Pentagon, militären och underrättelseväsendet.

“RAND-forskning bedrivs av enskilda affärsenheter även kallade divisioner. Ofta samarbetar flera RAND-forskningsdivisioner för att utföra arbete för ett specifikt forskningsområde.”

År 2021, 346 000 000 $

Det dokument som nu läckt är mycket avslöjande för USA:s strategiska utrikespolitik när det gäller Europa, EU, Tyskland, Ukraina och det pågående kriget, både det fysiska och det ekonomiska.

Översättningen till svenska finns under den engelska texten.

Forskningsrapport

Januari 22, 2022 Konfidentiell

Distribution: WHCS [White House Chief of Staff], ANSA [?], Dept. of State, CIA, NSA, DNC.

Sidan 1, Innehåller enbart upplysningar om RAND och juridiskt nonsens vilket ses i följande bild.

The whole document in pictures.

Executiv Summary

______________________________________________

Weakening Germany, strengthening U.S.

The present state of the U.S. economy does not suggest that it can function without financial and material support from external sources. The quantitative easing policy, which the Fed has resorted to regularly in recent years, as well as the uncontrolled issue of cash during 2020 and 2021 Covid lockdowns, have led to a sharp increase of debt and an increase of dollar supply. The continuing deterioration of the economic situation is highly likely to lead to a loss in the position of the Democratic Party in Congress and the Senate in forthcoming elections to be held in november 2022.
The impeachment of the president cannot be ruled out under these circumstances, which must be avoided at all costs.
There is an urgent need for resources to flow into the national economy especially the banking system. Only the European countries bound to EU and NATO commitments will be able to provide them without significant military and political costs for us.
The major obstacle to it is the growing independence of Germany.
Although it still is a country with limited sovereignty, for decades it has been consistently moving towards lifting these limitations and becoming a fully independent state. This movement is slow and cautious, but steady. Extrapolation shows that the ultimate goal can be reached only in several decades. However, if social and economic problems in the United States escalate, the pace could accelerate significantly. An additional factor contributing to Germany´s economic independence is Brexit. With the withdrawal of the UK from the EU structures, we have lost a meaningful opportunity to influence the negotiations of cross governmental decisions. It is fear of our negative response which by and large determines the relatively slow speed of those changes. If one day we abandon Europe, there will be a good chance for Germany and France to get to a full political consensus. Then, Italy and other Old Europe countries – primarily the former ECSC members – may join on certain conditions. Britain, which is currently outside the European Union, will not be able to resist the pressure of the Franco-German duo alone. If implemented, this scenario will eventually turn Europe into not only an economic, but also a political competitor to the United States. Besides, if the U.S. for a certain period is engulfed by domestic problems, the Old Europe will be able to more effectively resist the influence of the U.S.-oriented Eastern European countries.

An increase in the flow of resources from the Europe to U.S. can be expected if Germany begins to experience a controlled economic crisis. The pace of economic development in the EU depends almost without alternativ on the state of German economy. It is Germany that bears the brunt of the expenditure direct towards the poorer EU members.
The current German economic model is based on two pillars. These are unlimited access to cheap Russian energy resources and to cheap French electric power, thanks to the operation of nuclear power plants. The importance of the first factor is considerably higher. Halting Russian supplies can well create a systemic that would be devastating for the German economy and, indirectly, for the European Union. The French energy sector could also soon begin to experience heavy problems. The predictable stop of Russian-controlled nuclear fuel supplies, combined with the unstable situation in the Sahel region, would make French energy sector critically dependent on Australian and Canadian fuel. In connection with the establishment of AUKUS, it creates new opportunities to exercise pressure. However this issue is beyond the scope of the present report.

A controlled crisis

Due to coalition constraints, the German leadership is not in full control of the situation in the country. Thanks to our precise actions, it has been possible to block the commissioning of the the Nord Stream 2 pipeline, despite the opposition of lobbyists from the steel and chemical industries. However, the dramatic deterioration of the living standards may encourage the leadership to reconsider its policy and return to the idea of European sovereignty and strategic autonomy.
The only feasible way to guarantee Germany’s rejection of Russian energy supplies is to involve both sides in the military conflict in Ukraine. Our further actions in this country will inevitably lead to a military respons from Russia. Russians will obviously not be able to leave unanswered the massive Ukrainian army pressure on the unrecognized Donbas republics. That would make possible to declare Russia an aggressor and apply to it the entire package of sanctions prepared beforehand.

Putin may in turn decide to impose limited counter-sanctions – primarily on Russian energy supplies to Europe. Thus, the damage to EU countries will be quite comparable to the one to the Russians, and in some countries – primarily in Germany – it will be higher. The prerequisite for Germany to fall into this trap is the leading role of green parties and [it’s] ideology in Europe. The German Greens are strongly dogmatic, if not zealous, movement, which make it quite easy to make them ignore economic arguments. In this respect, the German Greens somewhat exceed their counterparts in the rest of Europe. Personal features and the lack of professionalism of their leaders – primarily Annalena Baerbock and Robert Habeck – permit to presume that it is next to impossible for them to admit to their own mistakes in a timely manner. Thus, it will be enough to quickly form the media image of Putin’s aggressive war to turn the Greens into ardent and hardline supporters of sanctions, a ‘party of war’. It will enable the sanctions regime to be introduced without any obstacles. The lack of professionalism of the current leaders will not allow a setback in the future, even when the negative impact of the chosen policy becomes obviously enough. The partners in the German governing coalition will simply have to follow their allies – at least until the load of economic problems outweighs the fear of provoking a government crisis. However, even when the SPD and the FDP are ready to go against the Greens, the possibility for the government to return to relations with Russia to normal soon enough will be noticeably limited. Germany’s involvement in large supplies of weapons and military equipment to the Ukrainian army will inevitably generate a strong mistrust in Russia, which will make the negotiation process quite lengthy. If war crime and Russian aggression against Ukraine are confirmed, the German political leadership will not be able to overcome its EU partners’ veto on assistance to Ukraine and reinforced sanctions packages, This will insure a sufficiently long gap in cooperation between Germany and Russia, which will make large German economic operators uncompetitive.

Expected consequences

A reduction in Russian energy supplies – ideally, a complete halt of such supplies, would lead to disastrous outcomes for German industry. The need to divert significant amounts of Russian gas for winter heating of residential and public facilities will further exacerbate the shortages. Lockdowns in industrial enterprises will cause shortages of components and spare parts for manufacturing, a breakdown of logistic chains, and, eventually a domino effect. A complete standstill at the largest chemical, metallurgical and machine-building, plants is likely, while they have virtually no spare capacity to reduce energy consumption. It could lead to the shutting down of continuous-cycle enterprises, which would mean their destruction. The cumulative losses of the German economy can be estimated only approximately. Even if the restriction of Russian supplies is limited to 2022, its consequences will last for several years, and the total losses could reach 200-300 billion Euros. Not only will it deliver a devastating blow to German economy, but the entire EU economy will inevitably collapse. We are talking not about a decline in economy growth pace, but a sustained recession and a decline in GDP only in material production by 3-4 % per year for the next 5-6 years. Such a fall will inevitably cause panic in the financial markets and may bring them to a collapse. The euro will inevitably, and most likely irreversibly, fall below the dollar. A sharp fall of euro will consequently cause its global sale. It will become a toxic currency, and all countries in the world will rapidly reduce its share in their Forex reserves. This gap will be primarily filled with dollar and yuan. Another inevitable consequence of a prolonged economic recession will be a sharp drop of living standards and rising unemployment (up to 200,000-400,000 in Germany alone), which will entail the exodus of skilled labour an well-educated young people. There are literally no other destination for such migration other than the United States today. A somewhat smaller, but also a quite significant flow of migrants can be expected from other EU-countries. The scenario under consideration will this serve to strengthen the national financial condition both indirectly and most directly. In the short term it will reverse the trend of the looming economic recession, and in addition, consolidate American society by distracting it from immediate economic concerns. This, in turn will, reduce electoral risks.
In medium term (4-5 years), the cumulative benefits of capital flight, reoriented logistical flows and reduced competition in major industries, may amount to USD 7-9 trillions. Unfortunately, China is also expected to benefit over the medium term from this emerging scenario.At the same time, Europe’s deep political dependence on the U.S. allows us to effectively neutralise possible attempts by individual European states to draw closer to China

Översättning

Ta med dig dateringen av dokumentet, den 25 januari 2022, när du läser det. Det är innan den Ukrainska armén inledde sin intensiva artilleri offensiv mot Donbass, vilket utlöste Rysslands intåg i Ukraina.

Ett försvagat Tyskland, stärker U.S.A.

Det nuvarande tillståndet för den amerikanska ekonomin tyder inte på att den kan fungera utan ekonomiskt och materiellt stöd från externa källor. Den kvantitativa lättnadspolitiken, som Fed regelbundet har tillgripit under de senaste åren, liksom den okontrollerade frågan om kontanter under 2020 och 2021 Covid-lockdowns, har lett till en kraftig ökning av skuldsättning och en ökning av dollar tillgången. Den fortsatta försämringen av den ekonomiska situationen kommer med stor sannolikhet att leda till en förlust av det demokratiska partiets position i kongressen och senaten i det kommande valet som hålls i november 2022.
En riksrätt av presidenten under dessa omständigheter kan inte uteslutas, vilket till varje pris måste undvikas.

Det finns ett akut behov av resurs inflöde i den nationella ekonomin, särskilt i banksystemet. Endast de europeiska länder som är bundna av EU och Nato åtaganden kommer att kunna tillhandahålla detta utan betydande militära och politiska kostnader för oss. Det största hindret för detta är Tysklands växande självständighet.

Även om det fortfarande är ett land med begränsad suveränitet, har det under decennier konsekvent rört sig mot att upphäva dessa begränsningar och bli en helt oberoende stat. Denna rörelse är långsam och försiktig, men stadig. Extrapolering visar att deras slutliga mål kan nås på bara några decennier. Men om de sociala och ekonomiska problemen i USA eskalerar kan takten öka betydligt.

En ytterligare faktor som bidrar till Tysklands ekonomiska självständighet är Brexit. I och med Storbritanniens utträde från EU:s strukturer har vi förlorat en betydelsefull möjlighet att påverka förhandlingarna i gränsöverskridande regeringsbeslut. Det är rädslan för vår negativa reaktion som i stort bestämmer den relativt långsamma hastigheten på dessa förändringar.

Om vi ​​en dag överger Europa kommer det att finnas en god chans att Tyskland och Frankrike når en fullständig politisk konsensus. Därefter kan Italien och andra länder i det Gamla Europa – främst de tidigare ECSC medlemmarna [Kol och Stål unionen] – på vissa villkor ansluta sig.

Storbritannien, som för närvarande står utanför EU, kommer inte ensam att kunna motstå trycket från den fransk-tyska duon. Om det genomförs kommer detta scenario så småningom att göra Europa till inte bara en ekonomisk utan också en politisk konkurrent till USA. Om USA under en viss period dessutom uppslukas av inhemska problem, kommer det Gamla Europa att mer effektivt kunna motstå inflytandet från de USA-orienterade östeuropeiska länderna.

Sårbarheter i Tysklands och EU:s ekonomi

Ett ökat flöde av resurser från Europa till USA kan förväntas om Tyskland börjar uppleva en kontrollerad ekonomisk kris. Takten för den ekonomiska utvecklingen i EU beror nästan uteslutande på tillståndet i den tyska ekonomin. Det är Tyskland som bär den direkta bördan av utgifterna till de fattigare EU-medlemmarna.
Den nuvarande tyska ekonomiska modellen bygger på två pelare. Dessa är den obegränsad tillgången till billiga ryska energiresurser och till billig fransk elkraft, tack vare driften av kärnkraftverk. Betydelsen av den första faktorn är betydligt högre. Att stoppa ryska [energi] leveranser kan mycket väl skapa en systemkris som skulle vara förödande för den tyska ekonomin, och indirekt även för Europeiska unionen. Den franska energisektorn kommer då också snart att börja uppleva stora problem. Det förutsägbara upphörandet av ryskkontrollerade kärnbränsletillförsel, i kombination med den instabila situationen i Sahelregionen, skulle göra den franska energisektorn kritiskt beroende av australiensiskt och kanadensiskt bränsle. I samband med etableringen av AUKUS skapar det nya möjligheter att utöva påtryckningar.

En kontrollerad kris

På grund av [EU] koalitionens begränsningar har den tyska ledningen inte full kontroll över situationen i landet. Tack vare våra exakta åtgärder har det varit möjligt att blockera driftsättningen av Nord Stream 2-rörledningen, trots motståndet från lobbyister från den stål- och kemiska industrin. Den dramatiska försämringen av levnadsstandarden kan dock uppmuntra ledarskapet att ompröva sin politik och återgå till idén om europeisk suveränitet och strategisk autonomi.
Det enda möjliga sättet att garantera Tysklands avstående från rysk energiförsörjning är att involvera båda sidor i den militära konflikten i Ukraina. Våra fortsatta stridsåtgärder i landet kommer oundvikligen att leda till ett militärt svar från Ryssland. Ryssarna kommer helt uppenbart inte kunna lämna den massiva ukrainska arméns press på de icke erkända Donbas-republikerna obesvarade. Detta skulle göra det möjligt att anklaga Ryssland för att vara angripare och tillämpa hela paketet av sanktioner som utarbetats på förhand.

Putin kan i sin tur besluta sig för att införa begränsade motsanktioner – främst mot rysk energiförsörjning till Europa. Därmed kommer skadorna för EU-länderna att vara ganska jämförbara med dem för ryssarna, medan i vissa länder – främst i Tyskland – blir de högre.

Förutsättningen för att Tyskland ska falla i fällan är de gröna partiernas ledande roll och [deras] ideologi i Europa. De tyska Gröna är en starkt dogmatisk, om inte nitisk rörelse, vilket gör det ganska lätt att få dem att ignorera ekonomiska argument. I detta avseende överträffar de tyska Gröna sina motsvarigheter i resten av Europa. Personliga egenskaper och bristen på professionalism hos deras ledare – i första hand Annalena Baerbock och Robert Habeck – tillåter oss att anta att det är näst intill omöjligt för dem att erkänna sina egna misstag i tid.

Det kommer alltså att räcka med att snabbt skapa mediabilden av Putins aggressiva krig för att förvandla de Gröna till ivriga och hårda anhängare av sanktioner, ett “krigsparti”. Det kommer att göra det möjligt att införa sanktionssystemet utan några hinder. Bristen på professionalism hos de nuvarande ledarna kommer inte att tillåta något framtida bakslag, inte ens när den negativa effekten av den valda politiken blir tillräckligt uppenbar.

Parterna i den tyska regeringskoalitionen kommer helt enkelt att behöva följa sina allierade – åtminstone tills bördan av de ekonomiska problemen uppväger rädslan för att framkalla en regeringskris. Men även när SPD och FDP är redo att gå emot de gröna, kommer regeringens möjlighet att tillräckligt snabbt återgå till normala relationer med Ryssland att vara märkbart begränsad.

Tysklands inblandning i stora leveranser av vapen och militär utrustning till den ukrainska armén kommer oundvikligen att skapa en stark misstro från Ryssland, vilket kommer att göra en förhandlingsprocess utdragen. Om krigsbrott och rysk aggression mot Ukraina kan bekräftas kommer den tyska politiska ledningen inte att kunna övervinna sina EU-partners veto mot bistånd till Ukraina och förstärkta sanktionspaket. Detta kommer att säkerställa ett tillräckligt långt gap i samarbetet mellan Tyskland och Ryssland, vilket kommer att göra de stora tyska ekonomiska aktörerna konkurrensodugliga.

Förväntade konsekvenser

En minskning av den ryska energiförsörjningen – idealiskt sett skulle ett fullständigt stopp av sådana leveranser leda till katastrofala resultat för den tyska industrin. Behovet av att avleda betydande mängder rysk gas för vinteruppvärmning av bostäder och offentliga anläggningar kommer att förvärra bristerna ytterligare. Nedstängningar i industriföretag kommer att orsaka brist på komponenter och reservdelar för tillverkning, ett sammanbrott av logistikkedjor och så småningom en dominoeffekt.

Ett totalt stillastående för de största kemiska, metallurgiska och maskinbyggande fabrikerna är sannolikt, för att de praktiskt taget inte har någon reservkapacitet att minska sin energiförbrukning. Det skulle kunna leda till nedläggning av kontinuerligt tillverkande företag, vilket skulle innebära att de förstörs.

De kumulativa förlusterna i den tyska ekonomin kan endast uppskattas på ett ungefär. Även om begränsningen av de ryska [energi] leveranserna begränsas till 2022, kommer dess konsekvenser att pågå i flera år, och de totala förlusterna kan nå 200-300 miljarder euro. Det kommer inte bara att ge ett förödande slag mot den tyska ekonomin, utan hela EU:s ekonomi kommer oundvikligen att kollapsa.

Vi talar inte om en nedgång i tillväxttakten i ekonomin, utan om en ihållande recession och en nedgång i BNP enbart i materialproduktionen med 3-4 % per år under de kommande 5-6 åren. En sådan nedgång kommer oundvikligen att orsaka panik på finansmarknaderna och kan leda till deras kollaps.

Euron kommer oundvikligen, och med största sannolikhet irreversibelt, att falla under dollarn. Ett kraftigt fall för euron kommer följaktligen att orsaka dess utförsäljning globalt. Den kommer att ses som en giftig valuta, och alla länder i världen kommer snabbt att minska sin andel av den i sina valutareserver. Detta gap kommer i första hand att fyllas med dollar och yuan.

En annan oundviklig konsekvens av en utdragen ekonomisk recession kommer att bli en kraftig sänkning av levnadsstandarden och stigande arbetslöshet (upp till 200 000-400 000 bara i Tyskland), vilket kommer att medföra en utvandring av kvalificerad arbetskraft och välutbildade ungdomar. Det finns idag bokstavligen ingen annan destination för en sådan migration än USA. En något mindre, men också det ett ganska betydande flöde av migranter kan förväntas från andra EU-länder. Det aktuella scenariot kommer att bidra till att stärka den nationella finansiella situationen både indirekt och verkligen direkt.

På kort sikt kommer det att vända trenden med den hotande ekonomiska recessionen, och dessutom konsolidera det amerikanska samhället genom att distrahera det från omedelbara ekonomiska bekymmer. Detta kommer i sin tur att minska valriskerna.
På medellång sikt (4-5 år) kan de kumulativa fördelarna med kapitalflykt, omorienterade logistiska flöden och minskad konkurrens inom stora industrier uppgå till 7-9 biljoner USD. Tyvärr förväntas Kina också på medellång sikt dra nytta av detta framväxande scenario.

Samtidigt tillåter Europas djupa politiska beroende av USA oss att effektivt neutralisera eventuella försök från enskilda europeiska stater att närma sig Kina.

________________________________________________

För att knyta ihop säcken kan jag tillföra att innan Ryssland ingrep i Ukraina sa den aktiva soldaten och före detta kongressledamoten Tulsi Gabbard att:

“De vill faktiskt att Ryssland ska invadera Ukraina. Varför skulle de? Eftersom det ger Biden-administrationen en tydlig ursäkt att lägga drakoniska sanktioner… mot Ryssland och det ryska folket och nummer två, det cementerar det kalla kriget på plats. Det är det militärindustriella komplexet som drar nytta av detta. Dessa kontrollerar tydligt Biden-administrationen. Det är krigshetsare på båda sidor i Washington som har trummat upp dessa spänningar. Om de får Ryssland att invadera Ukraina låser det fast det nya kalla kriget, och det militära industriella komplexet börjar tjäna massor av pengar… Men vem betalar priset? Det amerikanska folket … det ukrainska folket … det ryska folket betalar priset. Det undergräver vår egen nationella säkerhet medan det militärindustriella komplexet som kontrollerar så många av våra valda tjänstemän är vinnarna som springer till banken.”

_______________________________________________

1* D. Reynolds (ed.), “Introduction”, in The Origins of the Cold War in Europe: International Perspectives, Yale University, 1994, p. 13, citing P. Hennessy, Whitehall, London, 1989, p.412.

________________________________________________

(PS. Till och med en liten micro blog som den här har blivit shadow banned, så vänligen använd dela knapparna nedan. Tack.)

Att tygla liberalismens utsvävningar

21.10.2021 Glenn Diesen

Medan västvärldens relativa makt stadigt avtar, avtar också liberalismens roll i inrikes och internationell politik. Efter det kalla kriget internaliserades till stor del tesen om “historiens slut”, det uttrycktes med antagandet att hela världen skulle förenas under liberala principer, vilka skulle genomdrivas under USA:s goda ledning. I takt med att den internationella maktfördelningen förändras har väststaterna i allt högre grad uttryckt sin oro över nedgången av den så kallade ”liberala internationella ordningen”, skriver Glenn Diesen, professor vid universitetet i Sydöstra Norge, och deltagare vid det 18:e årsmötet vid Valdais diskussionsklubb.

Den här artikeln hävdar att begränsning av liberalismens överdrifter är en positiv och nödvändig korrigering, eftersom oinskränkt liberalism har undergrävt den inhemska och internationella stabiliteten. Systemet har inte korrigerat sig själv eftersom liberala ideologin har förblindat västerlandet i vissheten om sin egen rättfärdighet. Vi har nu nått brytpunkten där det nuvarande tillståndet inte längre fungerar.

Liberalism i det inhemska samhället

Genom att sätta individen i centrum har liberalismen fört fram djupgående idéer som demokrati och mänskliga rättigheter som alla sunda samhällen kräver. Men liberalismen blomstrade under nationalstaten eftersom liberalismen är mest framgångsrik när den är återhållsam och balanserad av konservativa principer. Liberalismens överdrifter har resulterat i att liberalismen har frikopplats från nationalstaten, vilket då förutsägbart resulterar i fragmentering och revolutionär politik.

Portrait of Socrates. Marble, Roman artwork (1st century), perhaps a copy of a lost bronze statue made by Lysippos

Platon och Sokrates var kritiska till demokratins hållbarhet när den ohämmade liberalismen så småningom nystar upp den sociala struktur som den förlitade sig på. Platon och Sokrates menade att demokratier blir friare ju längre de existerar, och individen frigör sig så småningom från den sociala grupp den är beroende av genom att alltmer avvisa den yttre auktoriteten från familjen, tron, samhället och staten. Denna analys är lika relevant idag när individen frigör sig från att definieras av nationen, kulturen, kyrkan, familjen, traditioner och till och med det verkliga biologiska könet.

_____________________

Liberalismen misslyckas när den fungerar för bra, då den atomiserade individen är befriad från all auktoritet och gruppinflytande, vilket orsakar narcissism, nihilism och nedbrytningen av det sociala kapital som krävs för det civila samhällets funktion.

2013 insåg president Putin att denna trend – bland många euro-atlantiska stater – hade börjat tappa sina kristna rötter som grund för den västerländska civilisationen. Putin varnade för att “den moraliska grunden och varje traditionell identitet förnekas – nationell, religiös, kulturell och till och med könsidentitet förnekas eller relativiseras”. Samuel Huntington identifierade denna utveckling 2004 med en artikel, “Dead Souls”, där han hävdade att “den amerikanska elitens avnationalisering” skulle resultera i polarisering och populism eftersom allmänheten skulle motstå liberalismens överdrifter. Huntington drog slutsatsen att samhället och politiken fragmenterades till en kamp av “nationalism kontra kosmopolitism”.
Ekonomisk liberalism har också blivit ohämmad, genom att överge den “inbäddade liberalism” som präglade det kapitalistiska systemet från 1945 till 1980, i övergången till den nyliberala ekonomin. Under den inbäddade liberalismen omfördelade den politiska vänstern rikedom för att undvika koncentration av kapital, och den politiska högern ingrep på marknaden för att försvara traditionella värderingar och samhällen. President Reagan insåg faran med att underordna kulturen, traditionella värderingar och kristendomens marknadskrafter och varnade för att “fastna i materien” vilket skulle resultera i en “förgrovning av samhället” och “en nation som går under”. Ändå genomgick den amerikanska konservatismen en revolution när marknadseffektivitet blev den vägledande dygden, samtidigt som den klagade över de traditionella värderingarnas förfall.

Under den nyliberala konsensus som är hängiven de obundna marknadskrafternas okränkbarhet, är både den politiska vänstern och högern oförmögna att fullfölja sina ideologiska åtaganden och fastnar istället i ett kulturkrig där alla förlorar.

Medan den nyliberala ekonomin maximerade effektiviteten, resulterar förutsägbart de efterföljande outhärdliga sociala och ekonomiska kostnaderna i radikal populism från både den politiska högern och vänstern för att fylla upp tomrummet.

Liberalism i det internationella samhället

I det internationella systemet har liberalismen en tradition av både pacificering och imperialism. Att sätta individen i centrum kan främja mer humana säkerhetsbegrepp, även om det också kan urholka staters suveränitet liksom folkrättens grundläggande princip. Denna motsättning kan mildras genom att balansera liberalism med principen om suverän jämlikhet.

Ansträngningarna att införa demokrati och mänskliga rättigheter i internationella relationer har till stor del misslyckats eftersom de blivit ett instrument för att hävda hegemoni genom suverän ojämlikhet. Moskva avstod från att underteckna den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna 1948 på grund av rädslan för att västmakterna skulle använda mänskliga rättigheter som ett verktyg för att blanda sig i Rysslands inrikes angelägenheter.

Moskva undertecknade trots detta Helsingforsavtalet 1975 som grunddokumentet för det paneuropeiska samarbetet. Helsingforsavtalen var unika eftersom de införde “respekt för mänskliga rättigheter” som ett diskussionsämne inom internationell säkerhet. Den första artikeln i avtalet var dock principen om “suverän jämlikhet”, vilket antyder att mänskliga rättigheter inte skulle användas för att organisera relationerna mellan ett politiskt subjekt och ett politiskt objekt. Helsingforsavtalet inspirerade sedan Mikhail Gorbatjovs idé om ett “gemensamt europeiskt hem” och djupgående reformer inom Sovjetunionen.

När det kalla kriget förklarades vara över vid toppmötet på Malta 1989 fanns det en möjlighet att ytterligare fördjupa Helsingforsavtalet. Därefter utökade Parisstadgan för ett nytt Europa 1990 Helsingforsavtalet, och krävde ett europeiskt säkerhetssystem med målet att “upphöra med uppdelningen av Europa” baserat på principen att “säkerheten för varje deltagande stat är oskiljaktigt förbunden till alla de andras”. År 1994 omvandlades Helsingforsavtalet till Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), en inkluderande säkerhetsinstitution baserad på principen om suverän jämlikhet.

Demokratins och de mänskliga rättigheternas roll i internationell säkerhet började sitt förfall när den inkluderande säkerhetsarkitekturen övergavs. De hegemoniska ambitionerna omsattes i skapandet av ett Europa utan Ryssland, som skulle organiseras av ett expanderande Nato och EU. Liberalismen blev därefter en hegemonisk norm. Liberalismen frikopplade legitimitet från legalitet när Nato startade en olaglig “humanitär intervention” och ensidigt ändrade Serbiens gränser.

Efter den illegala invasionen av Irak argumenterades det för att USA borde upprätta en “allians av demokratier” som en alternativ källa till legitimitet än FN. Denna idé omkonceptualiserades som en “demokratiernas konsert” som skulle ge väst tillstånd att använda militärt våld även när ett sådant mandat inte kunde uppnås i FN. Den republikanska presidentkandidaten, senator John McCain, lovade på liknande sätt 2008 att upprätta en “League of Democracies” om han skulle vinna presidentvalet, för att säkerställa att auktoritära stater inte skulle kunna begränsa västerländska demokratier under USA:s ledning (Geis 2013).

På senare tid har dessa idéer inkluderats i begreppet en “regelbaserad internationell ordning” som ett substitut för internationell lag. Västmakter hänvisar alltmer till den regelbaserade internationella ordningen istället för internationell lag, vilket är en del av ett bredare initiativ för att dela upp hela världen längs en binär klyfta av “demokrati” kontra “auktoritärism”, vilket inte ger något heuristiskt värde för att förstå komplexiteten i internationell politik. Den regelbaserade internationella ordningen presenterar inga specifika regler, eftersom denna strategiska oklarhet möjliggör för en hegemoni att agera selektivt och inkonsekvent. Ett exempel är huruvida den regelbaserade internationella ordningen prioriterar principen om territoriell integritet eller självbestämmande i Kosovo och Krim beror på västvärldens intressen. Suverän jämlikhet tar slut när invasioner omstöps till “humanitära interventioner” och kupper blir “demokratiska revolutioner”. Genom att förlita sig på legitimitet snarare än lag, blir alla internationella tvister en tribunal under den allmänna opinionen där stater kämpar för att kontrollera narrativet med propaganda.

Att tygla liberalismen

Misslyckandet med att inhemskt hålla tillbaka liberalismens utsvävningar med konservativa principer och internationellt i den suveräna jämlikheten, resulterar i degeneration av liberala ideal. John Herz varnade 1950 för att tragedin med politisk idealism är att:

“Paradoxalt nog har den sin storhetstid när dess ideal inte uppfylls, när den står i opposition till föråldrade politiska system och tidens tidvatten väller in mot seger. Den degenererar så snart den nått sitt slutliga mål; och i segern dör den”.

Den nuvarande globala omvälvningen av värderingar och ideologi kommer oundvikligen att skapa instabilitet och konflikter. Antonio Gramsci skrev i slutet av 1920-talet eller början av 1930-talet om dilemmat med en värld i övergång:

”Krisen består just i det faktum att det gamla dör och det nya inte kan födas; i detta interregnum uppträder en stor variation av sjukliga symtom”.

Antonio Gramsci

______________________________________

Mer av Glenn Diesen

(PS. Till och med en liten micro blog som den här har blivit shadow banned, så vänligen använd dela knapparna nedan. Tack.)

Intervjun med Vladimir Putin på Eastern Economic Forum plenarsession

På väg mot en multipolär värld.

September 7, 2022 Russky Island, Primorye Territory

Ilya Doronov: Herr president, tack så mycket.

Är det jag eller har du verkligen inte nämnt Ukraina en enda gång i ditt tal?

Vladimir Putin: Är detta land en del av Asien-Stillahavsområdet? Jag tror inte det. Och här på denna konferens efter att ha rest till Rysslands Fjärran Östern, diskuterar vi regionala frågor. Men om du är intresserad av någon utveckling som rör den regionen är jag redo att svara på dina frågor.

Ilya Doronov: Men naturligtvis väcker situationen oro, för även om vi är här – jag räknade specifikt ut – cirka 7 000 kilometer från stridszonen, så märks effekten av det som händer där också här och i Fjärran Östern.

Vladimir Putin: Jag förstår.

Ilya Doronov: Man kan nog notera två typer av påverkan. Ekonomiskt har vi sett att vårt vanliga sätt att leva håller på att förändras, när vi hade banksystem, biltillverkare, andra tillverkare, och sedan lämnade de plötsligt Ryssland. Och det finns den moraliska aspekten, där familjer blir splittrade över detta, när släktingar på olika sidor om gränsen slutar prata, sådana saker.

Jag har en fråga: för vårt land – vad tror du att vi har vunnit och vad har vi har förlorat som stat, sedan den 24 februari?

Vladimir Putin: Jag tror – jag är säker på – att vi inte har förlorat någonting och inte heller kommer vi att förlora något. När det gäller våra vinster kan jag säga att vi i första hand har stärkt vår suveränitet, vilket är det oundvikliga resultatet av vad som händer nu.

Det pågår faktiskt en viss polarisering – både i världen och inom Ryssland. Jag tror att detta om något kommer att gynna oss, eftersom vi kommer att avskaffa allt onödigt eller skadligt, och allt som hindrar våra framsteg. Vi kommer att få fart, påskynda utvecklingstakten, eftersom den moderna utvecklingen bara kan förlita sig på suveränitet. Alla våra steg i denna riktning syftar till att stärka vår suveränitet. Det är den första punkten.

För det andra, och viktigast av allt – jag vill betona detta igen, även om det redan har nämnts. Jag ser det, och jag vill betona att detta är en helt korrekt punkt – vi har inte startat någonting i termer av fientlighet, vi försöker bara avsluta den.

Fientligheterna började faktiskt efter kuppen i Ukraina 2014, den drogs igång av människor som inte ville ha en normal fredlig utveckling och som försökte undertrycka sitt eget folk genom att inleda den ena militära operationen efter den andra och utsätta människorna som bor i Donbass för folkmord under åtta år.

Ryssland fattade detta beslut efter upprepade försök att lösa frågan fredligt – för att spegla vår potentiella motståndares agerande – med hjälp av militärt våld. Vi gjorde detta medvetet, och alla våra handlingar har varit inriktade på att hjälpa människorna som bor i Donbass. Detta är vår plikt, och vi kommer att uppfylla den till slutet. I slutändan kommer detta att göra vårt land starkare – både inifrån och vad gäller dess utrikespolitiska ställning.

Ilya Doronov: Herr President! Nyss i sitt tal talade Myanmars premiärminister om att hitta både land och sjövägar. Myanmar är mycket intresserad av att importera våra gödselmedel. Men jag vill fråga er om spannmålsaffären som slöts i somras.

Det ser ut som att vi nått en överenskommelse, med vissa eftergifter, och nu visar det sig att vi för det första inte får exportera spannmål själva, och för det andra har bara två fartyg med spannmål faktiskt tagit sig till Afrika. Vår ständiga representant vid FN sa idag att Ryssland till och med kan överväga att dra sig ur avtalet. Avtalet är tänkt att avslutas i november.

Vladimir Putin: Vad menar du med avtalet?

Ilya Doronov: Spannmålsaffären, överenskommelsen med Ukraina som nåddes i Turkiet om spannmålsexport.

Vladimir Putin: Officiellt har sanktionerna mot våra gödselmedel och livsmedel hävts, men i verkligheten kvarstår vissa restriktioner. Det här är en komplicerad och lömsk situation. Det verkar som om det inte finns några direkta sanktioner som påverkar våra produkter, och ändå finns det restriktioner gällande logistiken, charterfartyg, penningöverföringar och försäkringar. Många av dessa restriktioner kvarstår, även om ära bör ges åt FN:s generalsekreterares och FN:s ansträngningar i allmänhet: när det gäller att chartra fartyg hävs många restriktioner trots de sanktioner som införts mot de hamnar vi fraktar last från. Ändå frigörs denna sektor från restriktionerna och fartygen kan redan anlöpa våra hamnar. Så situationen håller på att förbättras.

Det finns fortfarande vissa restriktioner som hindrar oss från att se till att alla konsumenters intressen på den globala livsmedelsmarknaden tillgodoses. Som ett resultat av det stiger priserna på de globala marknaderna. Men vi hoppas att restriktionerna hävs. Detta är den första punkten.

För det andra. Ni kanske kommer ihåg mina möten med våra vänner i Afrika och de afrikanska organisationerna. Som jag sa i mitt tal då, lovade vi att göra allt vi kunde för att tjäna utvecklingsländernas intressen – särskilt genom att säkra leveranser till deras marknader, inklusive leveranser av ukrainsk spannmål. När vi diskuterade detta var det uppfattningen.

Det vi ser är mer djärvt bedrägeri. Och de bedrog inte oss, de bedrog det internationella samfundet, deras partners i Afrika och andra länder som desperat behövde mat. Det är ett bedrägeri jobb, en oförskämdhet och ett skamligt beteende gentemot de parter som skulle få nytta av affären. Förstå att det var en bluff.

Fortsättning följer.

Ilya Doronov: Herr President! Ni har en fråga som anknyter till Pashinyans tal. Han sa att alla ville ha fred men att alla har sin egen uppfattning om världen och sin egen idé om multipolaritet. Detta är själva ämnet för vårt forum. Vad är Rysslands uppfattning om världen och multipolaritet?

Vladimir Putin: Vi har sagt detta många gånger, och jag kan bekräfta det igen. Vår idé om multipolaritet och världen, är att världen borde vara mycket mer rättvis, världen bör inte baseras på diktat från ett land som föreställer sig vara Guds representant på jorden, och kanske till och med högre, och baserar all sin politik på sin tro om exceptionalism.

Vi måste respektera andra länders intressen och behandla dem som likar, oavsett storleken på deras territorium, deras BNP, eller om deras armé har avancerade vapen. Grunden måste vara den internationella lagens principer och inte några regler som någon kommer på.

Så får du rättvisa, då får du en stabil världsordning. Detta har alltid varit vår grund, och kommer att fortsätta att vara det, och vi kommer att kämpa för vår suveränitet. Ingen ska hysa tvivla på att vi är redo att samarbeta med vilken stat som helst, som under dessa förhållanden vill samarbeta , för det kommer vi att göra. Jag tror att till slut kommer allting att ordna sig på det sättet, och att allt kommer att återgå till det normala.

Ilya Doronov: Om jag får göra ett förtydligande just nu. Du säger att alla är fria att välja allt, och att internationell lag är värdefull. Varför misslyckas vi då med att lösa vissa problem på ett fredligt sätt?

Vladimir Putin: För att internationell lag alltid kränks.

Idag säger många att Ryssland bryter mot internationell lag. Jag anser att detta inte stämmer överens med verkligheten på något sätt.

Vem startade kriget i Irak utan tillstånd från FN? Vem förstörde Jugoslavien under konstiga förevändningar? Vem gjorde det? Vem utlöste ett krig i Europas centrum genom att bomba Belgrad? Ingen kom ihåg den internationella lagens principer den gången.

Jag kommer att dela ett rakt resonemang, relaterat till internationell lag, för att bevisa giltigheten av våra handlingar.

FN-stadgan har en bestämmelse om nationers rätt till självbestämmande [§ 51]. Under Kosovo-krisen slog den Internationella domstolen fast att om en del av ett territorium, en del av ett land väljer att förklara sig självständigt, behöver de inte be centralregeringen i det landet om tillstånd. Detta var fallet med Kosovo.

Är inte situationen med Republiken Donetsk och Republiken Lugansk densamma? Det är samma. Eftersom de har denna rätt – och det har de i enlighet med FN-stadgan och rätten till självbestämmande – utövade de den och förklarade sig självständiga. Har de denna rätt i enligt internationell lag och FN-stadgan? Det har de, och denna rättighet återspeglas av det korresponderande domslutet i FN-domstolen i förhållande till Kosovo. Det är ett prejudikat.

Om de har denna rätt, som de har utövat, har vi eller något annat land rätten att erkänna dem [som självständiga]? Det har vi. Så vi erkände dem. Om vi ​​erkänt dem, kan vi då ingå ett internationellt fördrag om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd med dem? Så klart vi kan. Och det gjorde vi. Detta fördrag ratificerades av Ryska federationens parlament och deras respektive parlament, och Ryssland har vissa skyldigheter enligt detta fördrag, som att komma till deras hjälp, vilket inkluderar i händelse av aggression.

I det här fallet kom aggressionen från Kiev regimen, som de facto är olaglig, eftersom den är byggd ovanpå en kupp, vilken är den ultimata maktkällan i Ukraina idag.

Detta är vad vi gör. Stämmer detta med FN-stadgan? Det gör det. Det finns i artikel 51 i FN-stadgan som omfattar försvar och självförsvar. Som part i detta fördrag och i enlighet med denna klausul och denna artikel i FN-stadgan har vi en skyldighet att ge hjälp till våra allierade. Det är vad vi gör.

Det här är ett enkelt resonemang som helt överensstämmer med internationell rätt. Det är det hela. Säg mig var situationen densamma i Irak? De bombade landet och slog sönder det. Samma sak hände i Libyen som också krossades. Var fanns internationell lag då? Den sågs ingenstans.

Alla som gör detta är fullt medvetna om att det inte är förenligt med internationell lag. Det är därför de fortsätter att prata om några långsökta regler. Vilka regler? Vad har de kommit fram till? Var har de plockat ut dem ifrån, dessa regler? Låt dem själv leva efter dessa regler.

Ilya Doronov: Tack så mycket.

Herr President! Eftersom vi diskuterar gasrelaterade frågor handlar de senaste nyheterna om de restriktioner för gas- och oljepriser som ska antas av G7 eller EU. Vad tycker du om detta och vad kommer vi att göra i detta avseende?

Om den västra riktningen är stängd, kommer öst att kunna tillgodose alla våra behov och kommer vi att kunna omdirigera all vår resursexport österut?

Vladimir Putin: Först och främst bör våra energiresurser användas för att föra vårt land framåt. Detta inkluderar alla primära energikällor och alla mineraltillgångar. Men vi har rikliga tillgångar på dessa och kan möta den växande efterfrågan från alla som är villiga att arbeta med oss. Detta är ett bra och lukrativt samarbete för våra partners, och också mycket fördelaktigt även för de europeiska länderna, eftersom vår gasledningsgas är i storleksordning mer konkurrenskraftig än den flytande naturgas som kommer in från andra sidan havet. Det är helt klart så.

Genom att de i årtionden använt naturgas från den Ryska federationen, har de ledande europeiska ekonomierna uppenbarligen haft fördelar av en global dimension. Om de tror att de inte har någon nytta av dessa fördelar, är det okej för oss ​​och stör oss inte på något sätt, eftersom efterfrågan på energi runt om i världen är fortsatt hög. Det handlar inte bara om våra vänner från Folkrepubliken Kina, vars ekonomi växer snabbt.Men som jag sa och alla i världen är väl medvetna om, efterfrågan på energi växer. Vi är redo att samarbeta med vilket land som helst. Det finns många sådana länder runt om i världen.

Naturligtvis har den europeiska marknaden alltid ansetts vara en premiummarknad, men den internationella situationen förändras snabbt, och de förlorade nyligen sin premiumstatus i och med att Ukraina-krisen började. Till och med européernas amerikanska partner har omdirigerat sina LNG-fartyg till asiatiska länder.

Ilya Doronov: För att den kan säljas till premium pris där.

Vladimir Putin: Inklusive till Kina. Bara för att de kan sälja det för mer pengar där, så enkelt är det. Amerikaner är väldigt pragmatiska människor.

De förde ett krig mot ett av våra LNG-projekt i Arktis, och jag kommer inte att peka på cheferna för detta företag, men det första tankfartyget som fraktade LNG från detta fält och från detta företag seglade till USA, eftersom det var en lönsam deal.

När herr Mikhelson delade den här historien med mig var min första reaktion misstro. Jag sa, kom igen, det här kan inte vara sant. Han sa att det var så. Jag frågade honom varför och svaret var för att det var en bra affär och att de köpte det direkt. De är pragmatiska människor, och vi kan lära av dem i detta avseende.

När det gäller våra resurser vet ni att efterfrågan på dem är så hög på världsmarknaderna att vi inte har några problem att sälja dem, särskilt när vi har att göra med en så stor ekonomi. I själva verket är det idag den största ekonomin i världen när det gäller köpkraftsparitet. Den kinesiska ekonomin är större än den amerikanska. Deras behov ökar, vi har stabila avtal och våra relationer har nått oöverträffade höjder, Sibiriens makt (Sila Sibiri) arbetar för fullt. Vi studerar även andra vägar. Förresten finns det en potentiell väg via Primorye-territoriet, via Mongoliet. Sådana beslut fattas inte över en natt för att någon inte vill ha något – alla vill ha den, men mycket beror på de ekonomiska och geologiska förhållandena. Såvitt jag förstår har de ekonomiska aktörerna kommit överens. Alla tror på att en av rutterna kan passera genom mongoliskt territorium.

Mongoliet är ett vänskapligt sinnat land. Det är politiskt stabilt och vi ser inga problem där. Såvitt jag vet, även om vi kan fråga herr Miller senare, har de i allmänhet godkänt alla parametrar i denna överenskommelse. De kom till och med överens med våra kinesiska vänner om prisparametrar, vilket aldrig är så enkelt. Våra kinesiska vänner är tuffa förhandlare. Naturligtvis utgår de från sina nationella intressen i alla affärer, vilket är den enda vägen att gå. Men de är stabila och pålitliga partners och marknaden är enorm.

Men det ligger mer i detta. Vi kommer också att ägna oss åt flytande gas och sälja LNG över hela världen. Som ni säkert uppmärksammade har jag redan nämnt ett exempel med den första Arctic LNG-1-tankern (från en fyndighet i Arktis, förstås). Alla köper det. De kommer att köpa det, det kommer att vara lönsamt för dem. Så vi har inga som helst problem. Om de europeiska länderna vill ge upp detta och förlora sina konkurrensfördelar är det upp till dem. Låt dem göra det.

Ilya Doronov: Kommer pristaket på gas att bli ett hårt slag för oss?

Vladimir Putin: Tja, detta är ännu mer dumheter, ännu ett icke-marknadsbeslut utan några framtidsutsikter. Alla administrativa restriktioner i den globala handeln leder bara till disproportionerliga prishöjningar. Det som händer nu på de europeiska marknaderna är resultatet av det arbete som utförts av europeiska specialister och Europeiska kommissionen. Vi har alltid insisterade på att priserna skulle utformas baserade på långtidskontrakt och vara knutna till samma marknadskategori som priserna på olja och oljeprodukter, i samma korg. Priserna på olja och oljeprodukter bildas av marknaden och varför är priset på gas i långtidskontrakt kopplat till detta pris? För produktionen kräver stora investeringar och de som investerar i produktion måste vara säkra på att produkten kommer att säljas. Det är därför Gazprom generellt är intresserad av långtidskontrakt.

De sa hela tiden till oss: “Nej, det här är inte marknadsbaserat. Ni bör använda priserna på spotmarknaden som riktmärke.” Vi försökte ändra den inställningen – jag gjorde personligen det här i Bryssel. Jag sa: “Gör inte så här, eftersom handel med naturgas är ett speciellt segment av världsmarknaden. De som producerar och säljer den och de som köper den måste vara säkra på att deras relation är pålitlig.” “Nej”, sa de och trodde att priset vid den tiden var för högt. Hundra dollar per 1 000 kubikmeter verkade för dem på den tiden vara ett extremt högt pris och senare sa de detsamma om priset på 300 USD. Så var priserna på den den tiden. Låt oss se, Idag har priset överstigit 3 000 euro. Vi sa hela tiden: “Gör inte det här.” Ändå tvingade de praktiskt taget sina företag att binda sig till spotmarknads [priser], för att upptäcka och påtvinga oss samma sak – påtvinga! Nu bestäms en stor del av gaspriset av spot [transaktioner].

Vi bad inte om detta – européerna påtvingade oss detta. Först påtvingade de dessa verkligt idiotiska beslut angående gashandeln, och efter att ha sett vad som hände började de nu fundera på hur de skulle ta sig ur det. Så hur? De vill sätta ett tak för priset genom att ta till administrativa åtgärder. Mer absurditet och nonsens som kommer att få priserna att skjuta i höjden på världsmarknaden, inklusive den europeiska marknaden. Ingenting kan uppnås i ekonomin och den globala handeln med hjälp av administrativa åtgärder.

Ilya Doronov: Byggde vi Nord Stream 2-rörledningen förgäves?

Vladimir Putin: Nej, vi bygger ingenting utan anledning. Vi uppnådde den nödvändiga tekniken och vi gjorde vårt arbete ordentligt. Vid behov kommer vi att sätta Nord Stream 2 i drift. Om denna fråga är av intresse för dig kan jag prata om det mer i detalj, men jag skulle föredra att inte slösa tid på det.

Ilya Doronov: Nej, ni sa mycket om ämnet, ni sa att vi var redo och att rörledningen har byggts.

Vladimir Putin: Nord Stream 1 är praktiskt taget stängd, och alla säger: “Ryssland använder sitt energivapen.” Mer nonsens och skräp. Vilket vapen använder vi? Vi levererar så mycket gas som våra partners behöver, så mycket de beställer. Vi pumpar inte gas ut i luften utan levererar den beställda mängden. Vi levererar på de beställningar vi tar emot.

Vad har då hänt? Driften av en av de två gasledningarna som går över Ukraina avbröts av Ukraina av en påhittad anledning, med påståendet att det inte fanns någon kontroll över den. De stängde själv av den. Det var inte vi som stängde den, Ukraina gjorde det. Det här är min första poäng.

Yamal–Europe är en annan pipeline, som går genom Polen. Polen införde sanktioner mot denna gasledning och avbröt dess funktion. Var det vi som gjorde detta? Nej, polackerna gjorde det. Ukrainarna gjorde det och polackerna.

När det gäller Nord Stream 1 har våra tyska partners kommit överens om att alla tekniska aspekter av Nord Stream 1, inklusive underhållet av de gaspumpande turbinenheterna, lyder under brittisk lag eftersom – jag själv var omedveten om detta och fick reda på detta av Mr Miller – Gazprom var tvungen att underteckna ett kontrakt för underhåll av dessa Siemens tillverkade enheter, inte med Siemens huvudkontor utan med dess dotterbolag baserat i Storbritannien, som lagt sanktioner mot Gazprom, men gick med på att reparera turbinerna vid en Siemens-fabrik i Kanada.

Vad har vi med allt detta att göra? Kanada tog det till slut men gav efter för de många förfrågningarna från Tyskland och gav dem till Tyskland, medan turbinerna enligt avtalet med Siemens dotterbolag i Storbritannien skulle skickas direkt till St Petersburg. Logistikarrangemangen har ändrats och avtalet måste revideras. Det brittiska dotterbolaget till Siemens svarar inte ens på Gazproms förfrågningar.

Du kan ta hur många bilder du vill på turbinen, men ge oss dokumenten, för tusan. Det här är vår egendom. Vi måste förstå den här egendomens juridiska status och dess tekniska skick. De ger oss inget annat än småprat.

Den sista turbinen är nu ur funktion, så Siemens-representanter kom för att titta på den. Det finns en oljeläcka, vilket är en explosions- och brandfara. Det finns inget sätt för turbinen att förbli i drift med tanke på dess nuvarande tillstånd. Ge oss turbinerna så sätter vi igång Nord Stream 1 över natten. De ger oss ingenting. De säger att vi använder det som vapnen. Vad pratar de om? Det var de själva som förstörde saker och ting och nu är de inte säkra på vad de ska göra åt det. De körde in i en återvändsgränd av sanktioner.

Det finns bara en utväg. I Tyskland samlas folk för att slå på Nord Stream 2. Vi stöder kraven från tyska konsumenter och vi är redo att slå på den redan i morgon. Allt vi behöver göra är att trycka på knappen, men vi är inte de som införde sanktioner mot Nord Stream 2. Det gjordes under påtryckningar från USA. Varför utövar de påtryckningar? För att de vill sälja sin [LNG] gas för en fin slant. Vi är också medvetna om den tidigare amerikanska administrationens ståndpunkt. De sa: “Ja, vi säljer till ett högre pris, men se till att de köper vår eftersom vi erbjuder dem skydd.” Låt dem köpa den då om de väljer det. Vi kommer [ändå] att sälja vår produkt.

Ilya Doronov: Eftersom vi pratar om Storbritannien har jag en följdfråga till dig. Liz Truss är ny premiärminister som efterträder Boris Johnson. Vad har ni för förväntningar på den nya statsministern? Har jag rätt i att tro att det inte finns något hopp för att våra relationer kommer att förbättras efter allt det hon hade att säga?

Vladimir Putin: Lyssna, Storbritanniens process för att välja statschef är långt ifrån demokratins principer. Valet är begränsat till det parti som vann det förra riksdagsvalet. Folket i Storbritannien har inget att säga till om i regeringsskiftet. Den styrande eliten håller sig till sina regler. Vi vet var Tories står i dessa frågor, även när det gäller Ryssland. Det är upp till dem att bestämma hur de ska bygga relationer med Ryska federationen. Vår uppgift är att skydda våra intressen. Vi kommer att göra det konsekvent, låt det inte råda några tvivel om det.

Ilya Doronov: Tack så mycket.

Fortsättning följer.

<—>

Ilya Doronov: Tack så mycket.

Herr President! Vi har precis hört att vi öppnar gränsövergångar och tar i bruk en järnvägsbro, men vi har en bokstavligen flaskhals. I september förra året medgav ni att landet hade förlorat ett försprång genom att inte modernisera BAM och Transsib i tid. Tio månader har gått, och Mr Trutnev säger att den nationella ekonomin kommer att förlora 1,5 biljoner rubel i år på grund av flaskhalsar i den östra operativa domänen. Har vi råd med sådana utgifter nu? När kommer situationen att förändras?

Vladimir Putin: Det här är inget vi har förlorat. Det är vad vi inte lyckades vinna på grund av dessa flaskhalsar. Naturligtvis borde detta ha gjorts tidigare. Och de relaterade besluten togs, delvis under min resa till Kuzbass. Jag minns detta mycket väl. Men sedan kom ett annat förhållningssätt att råda, som sa att hoppet om stora volymökningar i lasten var litet, främst av kol, österut. Nu ser vi att denna position var felaktig. Men det finns inget katastrofalt med detta; trafikvolymerna ökar. De växer i östgående riktning och kommer att fortsätta växa. Vi genomför redan och kommer att fortsätta att genomföra våra planer för att utöka kapaciteten på den östra operativa domänen (BAM och Transsib), och inte bara genom att förbättra försändelsesystemet utan också genom att utöka genomströmningskapaciteten. Vårt mål för de närmaste åren är att öka kapaciteten med cirka 40 miljoner ton. Jag är säker på att detta kommer att uppnås.

<–>

Ilya Doronov: Nu ska jag be min assistent att visa resultatet av en frågeundersökning på skärmen. Vi gjorde den här undersökningen själva – RBC – bland våra läsare och bland RSPP-medlemmar (Russian Union of Industrialists and Entrepreneurs). RSSP finns till vänster och våra läsare till höger.

Vi ställde tre frågor till dem. “Kommer ekonomin att återhämta sig så småningom?” RSPP: 42 procent sa “Ja, den kommer att återhämta sig”; “Konjunkturen kommer att gå ner.” RSSP: 30 procent; ”Det är svårt att säga”: 28 procent. Våra läsare målade upp en helt annan bild – 62 procent av de vanliga läsarna säger att ekonomin kommer att gå tillbaka på kort sikt.

Jag frågade också personligen bekanta som bor i olika områden i Fjärran Östern och alla sa: “Prishöjningarna är vårt största problem.”

Herr President, tror ni att vi har nått botten eller kan vi gå djupare, eller tvärtom, är vi på väg uppåt? Hur kritisk är inflationen för oss, för landet?

Vladimir Putin: Prishöjningar utgör alltid ett visst hot. Inflationen har naturligtvis en negativ effekt på våra medborgare, deras praktiska inkomster och levnadsstandard. Den har också en negativ inverkan på ekonomin genom att rubba den makroekonomiska stabiliteten.

Jag vill dock betona att jag försökte tala om det i mitt anförande: vi tror – både regeringen och presidentens verkställande kansli, och även våra experter – att vi har sett toppen av den mest komplicerade situationen, och att det håller på att normaliseras, vilket framgår av de makroekonomiska indikatorerna. Jag nämnde några av dem.

För det första sjunker inflationen. Det kommer att nå en årlig takt på 12 procent med en nedåtgående trend på cirka 5 eller 6 punkter, kanske till och med det planerade målet på 4 procent i slutet av första kvartalet. Jag hoppas att vi kommer att se detta under andra kvartalet. Vi har rekordlåg arbetslöshet på 3,9 procent, en viktig indikator på landets ekonomiska tillstånd. Den är mycket högre i de utvecklade ekonomierna.

Våra statsfinanser har stabiliserats. Jag vill betona att årets budget kommer att utarbetas med ett överskott på nästan en halv biljon rubel, cirka 485 miljarder.

Ilya Doronov: Det strider mot alla dystra prognoser, eller hur?

Vladimir Putin: Trots de dystra prognoserna.

Det kan ha varit planerat eller inte, men det fanns förutsägelser om att vi skulle få en kraftig nedgång i ekonomin och i BNP. Det blir ett fall, men det blir obetydligt, cirka 2 eller drygt 2 procent. Så jag tror att regeringen har lyckats förhindra denna negativa utveckling genom effektiva, energiska och noggrant uppmätta steg. De konsoliderade budgetarna för de i Ryska federationen ingående enheterna kommer också att utformas mycket positivt, med ett överskott på 1,5 biljoner rubel tror jag.

Vi genomför alla våra program, alla utvecklingsprogramen. Dessutom kommer de federala budgetutgifterna i år att överstiga fjolårets med 20 procent. Detta visar att vi stödjer alla de områden som vi prioriterade tidigare. Det påverkar verkligen den totala ryska ekonomin.

Så jag förväntar mig verkligen att dessa trender och indikatorer, inklusive priser, kommer att fortsätta utifrån dessa grundläggande frågor. Vi kommer i alla fall att göra allt vi kan för att tygla dem, och vi kommer att kontrollera inflationen.

Ilya Doronov: En egenhet i Fjärran Österns federala distrikt kom ut i ljuset. Det finns tydligen nästan inga nationella detaljhandelskedjor. Till exempel, om invånare i Fjärran Östern vill handla på Magnit, Perekrestok eller Lenta, måste de åka till ett annat federalt distrikt. Precis innan forumet sa X5 att de skulle bygga cirka 100 butiker inom det närmaste året. De andra är fortfarande frånvarande.

Varför tror ni att de inte finns där? Samtidigt vädjade guvernör Limarenko i dagens intervju: “Kom till oss i Sakhalin, vi ser fram emot att träffa dig.”

Vladimir Putin: Allt är dyrare här, uppenbarligen. Dessutom är befolkningstätheten inte hög. Vi har lite över 12 miljoner människor som bor öster om Uralbergen och 12 miljoner bara i Moskva. Så detta är baserat på praktiska ekonomiska överväganden. Men först, du nämnde precis att några av dessa kedjor skulle komma.

För det andra har de sina egna butikskedjor, som växer. Jag hoppas verkligen att deras framsteg kommer att påverka detta ekonomiska verksamhetsområde positivt, och vi kommer att hjälpa dem på alla sätt vi kan.

Ilya Doronov: Är det ens möjligt att verka uteslutande baserat på termer som “lönsamt” eller “olönsamt” när vi diskuterar Fjärran Östern?

Vladimir Putin: Ni vet, ur statens perspektiv och dess underliggande handlingslogik, måste vi i första hand vägledas av de strategiska målen att utveckla territoriet, förhindra avfolkning och skapa gynnsamma levnadsvillkor. Därav våra stödåtgärder. Jag kan gå igenom dem senare om det finns frågor.

Vad reagerar företag på? Företagen reagerar på den ekonomiska utvecklingen. Du frågade mig om gas och våra förbindelser med europeiska konsumenter. Polen gick vidare och införde sanktioner mot Yamal-Europe och satte därmed stopp för dess verksamhet. Gjordes det av politiska skäl? Ja, men inte bara det.

Det visade sig att polackerna köpte gas av oss till ett högre priser än tyskarna. De stängde gasledningen Yamal-Europe och började köpa vår gas i revers från Tyskland till något lägre priser än de betalade till Gazprom. Tyskarna fick den billigaste gasen men sålde den till polackerna till en låg premie. Det är allt som krävs, och det är vad det här beslutet handlar om.

Sanningen är att företagen i fråga har skadat sina egna konsumenter när de strävat efter sina pragmatiska intressen. Varför? Eftersom våra gasleveranser till Europa gick ner och priserna steg direkt, och allt gick förlorat igen. Du ser? Och det är vad som händer överallt du tittar. Men det finns ingen väg runt det i ekonomin. Man kan inte bryta mot objektiva ekonomiska lagar och komma undan med det. Det kommer tillbaka till dig som en boomerang.

Du frågade om någon som fattade några beslut för att begränsa priserna på vår olja och gas, vilket är en absolut dum sak att göra. Skulle någon försöka föra det vidare kommer det inte att göra någon nytta för beslutsfattarna.

Det finns avtalsförpliktelser och avtal för leverans. Kommer det att göras några politiska beslut som strider mot avtalsklausuler? Då kommer vi att ignorera dem [avtalen] och avbryta leveranserna, om besluten är oförenliga med våra intressen, i detta fall våra ekonomiska intressen. Då kommer vi att sluta leverera gas, olja, kol eller eldningsolja, avbryta alla våra leveranser och helt uppfylla våra avtalsenliga förpliktelser. Noterbart är att de människor som försöker påtvinga oss saker och ting inte är i stånd att diktera sin vilja mot oss. Låt dem komma till besinning. Det är så ekonomin, inklusive den inhemska ekonomin, fungerar.

För att följa upp de som vi pratade om tidigare, så kommer vi inte att leverera något utanför kontrakten. Vi kommer inte att göra något som de försöker påtvinga oss. Vad vi istället kommer att göra är att bara sitta där och fortsätta att recitera en berömd rad från en rysk saga, “Frys, frys, vargens svans.”

Förresten har de mer än ett alternativ. Vi ser vad som händer där. De kan antingen subventionera de höga priserna, vilket kommer att vara dåligt för dem, eftersom detta inte kommer att förändra konsumentbeteendet och hushållen kommer att fortsätta att konsumera lika mycket som de gjorde tidigare, och priserna kommer att stiga under den skenande bristen, eller kan de minska konsumtionen, vilket är det rätta för att göra i ekonomiska termer, men ett farligt förslag ur social synvinkel, eftersom det kan leda till en bristning. Att hålla avtalsförpliktelser, följa reglerna och upprätthålla civiliserade relationer är den bästa vägen framåt.

Vi måste agera civiliserat i vårt land och skapa incitament. Vi måste fortsätta med försiktighet, vara stadiga och stegvisa i våra handlingar och röra oss mot våra mål stadigt, utan språng. Det här är vad vi gör och vi planerar att fortsätta göra just det.

Ilya Doronov: Jag vill också ställa en fråga om förhållandet mellan näringslivet och staten.

I tidigare forum har ni sagt att statens roll alltid växer i betydelse i kristider, och jag ska ge några exempel.

Kanske ni minns att ni 2008 lovade att skicka en läkare till Mechels vd. Ni intervjuades 2020 och på en frågan om er uppfattning om affärsmän som skurkar per definition sa ni att: “Det finns vissa skäl för det.”

Innan St Petersburg Forum förra året, talade jag med vice premiärminister Andrei Belousov. Han sa, “metallföretagen lurade oss”

Baserat på dessa exempel, hur bygger staten relationer med storföretag, med affärsmän?

Vladimir Putin: Du bör inte dra enstaka fraser ur sitt sammanhang av de frågor vi diskuterar. Jag tänker inte kommentera mina egna ord. Om jag sa något om vissa individer i näringslivet så menade jag enskilda företrädare, inte hela näringslivet.

Det ryska näringslivet som helhet, visar i högsta grad ansvar gentemot sitt land, sitt hemland och Rysslands medborgare. Jag noterar detta och jag vill tacka dem för det. Det är det första.

Vet ni förresten vad jag på den tiden sa till många människor: “Ni kommer att slita ut er själv för att försvara era intressen.” Vissa ägodelar beslagtogs utomlands – konton, båtar och så vidare. Jag hade varnat dem för det. Det skulle ha varit bättre för dem att behålla båtarna här och investera sina pengar här och inte i utländska tillgångar, utan i att utveckla rysk infrastruktur. Då skulle ingenting ha gått förlorat, allt skulle ha varit kvar här i Moderlandet, och vi skulle ha gjort en vinst på de investerade pengarna. Ok, det här är redan en läxa för alla.

Ilya Doronov: Men vem hade trott att de skulle göra det?

Vladimir Putin: Men jag pratade om det här och varnade för det. Inte för att jag är smartare, utan för att jag har mer information. Jag varnade dem och talade om det. Många människor, inkluderande några som sitter i den här salen, förstod detta och förvarade inte något speciellt “utomlands”, de förvarade allt här “hemma.” Och de visade sig faktiskt ha rätt.

När det gäller entreprenörer så pratade jag om det.

Vad beträffar det som herr Belousov sa om att någon lurade någon. Ja, mycket kan sägas i debattens hetta! Men detta, återigen, talar helt enkelt för riktigheten av de poänger jag just påpekade. Det finns vissa objektiva regler inom ekonomi, man kan inte bara ignorera dem.

Varför höll stål- och metallproducenterna priserna uppe? På grund av den nuvarande situationen på världsmarknaderna. Vad kan ni göra åt det? De gjorde detta helt naturligt för att de var ansvariga inför de anställda i sina företag, sina industrier och för att upprätthålla lönsamheten.

Det var bara det att staten var tvungen att reagera snabbt, tillämpa lämpliga marknadsmekanismer och instrument för att begränsa exporten eller för att på olika sätt återföra supervinsterna. Dessa är marknadsbaserade, och de är alla välkända: antingen genom tullavgifter eller när man får tillbaka dessa supervinster på annat sätt.

Men affärsmännen som arbetade inom området var naturligtvis tvungna att i förväg veta vad staten hade för avsikt att göra och kunde göra i det här fallet. Det här är ett så känsligt område, ett tunt ”tyg” av interaktion inom ekonomin. Här finns inget att vara rädd för, allt är lugnt reglerat och vi ska vara försiktiga med det i framtiden.

Ilya Doronov: På tal om dessa förhållanden. Vi gjorde så att de kunde stanna här och lämna sina offshore-zoner. Nu vet jag att de registrerat sig på Russky Island, men frågan är: är det för att de är rädda att de ska förlora tillgångarna igen, eller har vi skapat normala och bättre villkor?

Vladimir Putin: Du har helt rätt, det finns problem. Vi behöver skapa de rätta förutsättningarna och framför allt hänger det förstås ihop med säkerhet och skydd av äganderätten. Du har rätt, och mycket av ansvaret för detta ligger på staten.

Ilya Doronov: Nu om turismen. I går sammanträdde presidiet för det statliga rådet för utveckling av turism här i Vladivostok. Jag skulle vilja be er att tydligare förklara vår ståndpunkt om visum.

Vi har många avtal om visumfria resor med länder i Latinamerika men nästan inga med Europa. Samtidigt tror jag att europeiska turister kan komma hit. Vi kanske inte borde stänga våra dörrar för dem med någon slags turistgardin utan tvärtom släppa in dem?

Vladimir Putin: Ja, jag delar din åsikt. Precis som vi inte kommer att tillåta någon att pressa oss till något beslut i t.ex. kraftindustrin – deras armar är inte tillräckligt långa för det – bör vi inte heller göra något som strider mot våra intressen på detta område. Herr Lavrov kommer förmodligen att vara arg på mig för att…

Ilya Doronov: Ja, han lyssnar uppmärksamt i den här salen.

Vladimir Putin: Eftersom utrikesministeriet alltid svarar med samma mynt: de spottade på oss så vi måste spotta tillbaka: de annullerade visum för oss och därför måste vi annullera visum för alla. Men vi ska inte göra något som inte uppfyller våra egna intressen.

Är vi intresserade av att unga kommer för att studera i vårt land? Ja. Så varför stoppa dem från att komma? Vi är intresserade av att företagare kommer och jobbar här trots restriktionerna. Så många entreprenörer älskar Ryssland, litar på oss och vill arbeta här. Välkomna dem, låt dem komma och jobba. Vad är poängen med att begränsa dem?

Eller, säg, lärare som kommer och undervisar våra barn. Låt dem komma och jobba. Vad är dåligt med detta? Eller ta idrottare exempelvis, eller artister. Varför begränsa dem? Vi kommer inte själv att avbryta dessa kontakter. Alla som gör detta isolerar bara sig själv, inte vi.

Ilya Doronov: Igår var det en liten dispyt om Rostourism hörde jag, (Federal Agency for Tourism). Zarina Doguzova bad om en utökad auktoritet för Rostourism, men vice premiärminister Dmitry Chernyshenko höll inte med om detta. Hur kommer detta att fungera i framtiden? Vilka beslut togs?

Vladimir Putin: Allt är väldigt enkelt där och samtidigt väldigt pragmatiskt. För det första är den inhemska turismen oerhört viktig, mycket viktig. Inkommande turism är också viktig. Vi har ett stort land. Våra vänner och kollegor pratar om detta. Vår vän från Folkrepubliken Kina och andra – från Mongoliet och Myanmar. Jag pratar inte ens om de närmaste länderna – de före detta sovjetrepublikerna, inklusive Armenien.

Alla känner till Rysslands turistpotential. Den är enorm. Men naturligtvis måste vi göra mycket för att utveckla infrastrukturen för den inhemska turismen. Jag kommer inte att lista allt här. Det finns många instrument för detta, och vi kommer att utveckla dem.

Gårdagens diskussion var okomplicerad: vem är tänkt att spendera 10 miljarder rubel för att genomföra ett antal program för turism? Byggnadsministeriet eller Rostourism? Det är verkligen samma sak för mig eftersom det finns logik i båda. Men byggministeriet har fortfarande en professionell inställning till frågorna om att utveckla infrastrukturen, till byggandet men…

Ilya Doronov: Men bara hundra personer jobbar på Rostourism, eller hur?

Vladimir Putin: När det gäller Rostourism är det inte viktigt att de bara har hundra anställda. Det viktiga är att de förstår vad de behöver för att utvecklas och det är viktigt. Byggnadsministeriet bygger helt enkelt anläggningar medan Rostourism fortfarande planerar riktningen för turismutveckling. Så det skulle vara logiskt att kanalisera dessa medel genom Rostourism. Men i slutändan måste regeringen besluta om detta. Jag tror att de snart kommer att fatta ett beslut. Det är inget komplicerat med det.

<–>

Ilya Doronov: Låt oss gå vidare till den internationella agendan, energisäkerhet och generellt en ny säkerhetsstruktur.

Dagen innan släppte IAEA en rapport om vad som händer vid kärnkraftverket i Zaporozhye. Rapporten anger inte vem som beskjuter anläggningen; den beskriver skadan som experterna har uppmärksammat.

Hur skulle du kommentera detta? Litar du på den här rapporten?

Vladimir Putin: Ja, naturligtvis litar jag på den här rapporten. IAEA är en ansvarsfull internationell organisation och dess chef är en sann professionell. Det är uppenbart att de är under press från de länder där de arbetar, vilket inkluderar USA och de europeiska länderna, och kan inte rakt ut säga att anläggningen beskjuts från Ukrainas territorium men det är en självklar sak. Vi utövar kontroll över anläggningen och vi har vår militära personal där. Är det möjligt att vi skjuter på oss själva? Det är totalt skitsnack, det finns inget annat att kalla det. Jag säger till mina västerländska partners: “Är det möjligt att vi skjuter på oss själva?” [De svarar]: “Nå, ja, det verkar trotsa sunt förnuft.” Det är min första poäng.

För det andra finns det mycket HIMARS skräp och fragment från andra västerländska vapen runt omkring. Utgör de ett hot? Naturligtvis är de ett hot.

Jag läste i rapporten att IAEA anser att det är nödvändigt att avlägsna militär utrustning från territoriet runt anläggningen. Men det finns ingen militär utrustning på anläggningens territorium. IAEA-experter borde ha sett det och nu kan de fortfarande se det, med två experter kvar på platsen. Det finns Rosgvardiya [Ryska federationens federala vaktstyrkor] styrkor där som bevakar området längs anläggningens omkrets och anläggningens inre – det är allt.

Ilya Doronov: Ja, de har filmat ett par fordon där.

Vladimir Putin: Det här är Tigrs [bepansrade fordon] som Rosgvardiya använder för att vakta anläggningen och ge säkerhet i området. Om du vill kan vi ta vem du vill dit imorgon, inklusive en stor grupp journalister, inklusive europeiska eller amerikanska journalister, låt dem ta en titt. Det är lätt att se varifrån granaterna kommer som träffat Energodar – precis från motsatt sida av vattenmagasinet. Vi vet var de kommer ifrån och fortfarande har vi ingen militär utrustning på anläggningen för motbatterield. Allt är utplacerat långt från anläggningens omkrets.

Den ukrainska sidan hotar dock kärnsäkerheten. Ärligt talat så förstår jag inte riktigt varför de gör detta. Är det helt enkelt för att de vill uppmärksamma den situation de befinner sig i och skapa fler kriser?

För övrigt pratar vi inte ofta om detta, men vi döljer inte heller deras försök att utföra terrordåd i Ryska federationen genom att spränga högspänningsledningar nära våra kärnkraftsanläggningar. Det vill säga, de arbetar konsekvent med detta. För att vara ärlig är det inte helt klart för mig varför de gör saker som utgör ett hot mot hela Europa. Men det är vad de gör.

I går bad jag Likhachev, chefen för Rosatom [State Atomic Energy Corporation], att lägga fram ytterligare förslag från Rosatom för att garantera säkerheten [vid anläggningen], eftersom det största hotet inte utgörs av reaktorn utan av det använda bränslets lagring.

Ilya Doronov: Under tiden säger EU:s chefsdiplomat Josep Borrell… Om jag får, skulle jag vilja citera vad han sa. Det här är översättningen jag hittade: ”I dag träffas vi inom ramen för anslutningsförhandlingar [till EU] med representanter för Ukraina. Vi har ännu inte en konkret plan för hur vi ska besegra det fascistiska Ryssland och dess fascistiska regim.” Vad är detta?

Vladimir Putin: Har detta något att göra med kärnkraftverket i Zaporozhye? Ingenting, eller hur?

Ilya Doronov: Det har ingenting med kärnkraftverket att göra. Det är helt enkelt så han beskrev vårt land.

Vladimir Putin: Han håller bara på med munnen. Han är en stor specialist på just detta.

Vi har hört talas om uppmaningarna att besegra Ryssland på slagfältet från EU:s diplomatichef. Detta är ett märkligt diplomatiskt tillvägagångssätt. Om han var försvarsminister i ett land skulle det vara möjligt att förstå denna retorik, men det låter väldigt konstigt när det sägs av EU:s chefsdiplomat. Släpp det, låt Gud vara hans domare, låt honom säga vad han vill.

Vad kan jag säga om fascistiska regimer? Du vet om han hade levt på 1930-talet… Han är spanjor, eller hur?

Ilya Doronov: Ja, han är spanjor.

Vladimir Putin: Om han hade bott i Spanien på 1930-talet och hört den sakramentala frasen i väderrapporten: “En molnfri himmel över hela Spanien” – en signal för början på en statskupp av general Franco – skulle han ha tagit upp vapen. Men vems sida skulle han stå på? På den då demokratiskt valda vänsterregeringen i Spanien eller putschisternas? Enligt min mening skulle han stått på putschisternas sida, eftersom han idag stödjer samma sorts putschister i Ukraina. Den primära källan till dagens makt [i Ukraina] är statskuppen 2014. Han stöder dem och han skulle definitivt ha ställt sig på fascisternas sida. Det är denna man som står på fascisternas sida. Det är min första poäng.

Nu min punkt två. I dag stödjer han kraftfullt den ukrainska regeringen tillsammans med hela Europa. Jag har upprepade gånger diskuterat dessa frågor med våra europeiska partner, och vi har alltid påpekat tecknen på nynazism i Kievs nuvarande regering. Och svaret är alltid: “Kom igen! Alla av oss har alla sorters nynazister.” Ja, vi har dem. Men varken Ryssland eller något annat civiliserat land främjar nazister eller radikala naziliknande nationalister till nationell hjältestatus. Det är skillnaden. Och Ukraina gör just det.

Om den här mannen, den du nämnde – Gud välsigne hans hjärta – hade någon aning om vem Bandera, Shukhevich och liknande var (nynazister som sköt ryssar, judar och polacker – de tyska ockupanterna överflyttade för det mesta detta smutsiga arbete till dem, och de utrotade människor), om han utgick från dessa överväganden skulle han förstå var den verkliga nazismen blomstrar och var den stöds på regeringsnivå.

Han borde få en möjlighet att se verkligheten i ögonen och då skulle vi lyssna på honom. Om han ens har en droppe samvete kommer han att dra de rätta slutsatserna.

Ilya Doronov: Händelserna i Ukraina vid den tiden av Volynmassakern, var också många familjers personliga tragedier. Nu står vi också inför tragedier.

I början av mars slutade jag kommunicera med min vän som bor i Kiev. Han slutade kommunicera med mig. Mr Peskov berättade i en intervju att hans fru också hade klippt alla band med sina barndomsvänner.

Hur kan vi hantera dessa tragedier, hur återuppbygger vi relationer med vanliga människor, vanliga ukrainare?

Vladimir Putin: Du förstår, under ganska lång tid har makten i Ukraina faktiskt varit i händerna på extrema nationalister och nynazister, och de bedriver total terror där. Många människor är bara så rädda för att ens öppna munnen och säga vad de verkligen tycker.

Se bara vad som händer där. Ibland är vi kritiska mot några av våra medborgare, som har sin egen syn på våra åtgärder för att skydda Donbass. Men där skjuter de och dödar på gatan utan rättegång de som har en annan åsikt än makthavarna. De förstör dem helt enkelt fysiskt. Finns det någon skillnad? Förstår vi vad som händer där eller inte? Vi måste förstå.

Därför kan jag försäkra er, finns det ett stort antal människor i Ukraina som hatar den här regimen, och naturligtvis måste vi lita på dessa människor som förstår vad som händer och är villiga att bekämpa det, de kan bara inte göra det just nu. De är under den nynazistiska regimens förtryck där. Vad kan de göra? Men jag försäkrar er, det finns många sådana människor, och vi måste upprätthålla relationer med dem, det kommer vi att göra. Och jag är säker på att framtiden för de rysk-ukrainska relationerna tillhör denna del av det ukrainska samhället.

Ilya Doronov: Då måste vi förklara för dem vilka värderingar vi kommer med.

Vladimir Putin: De kan själva förklara det för er. Gå till Donbass och fråga ukrainarna som bor där om de värderingar de försvarar. De försvarar fosterlandet, sin identitet, sin historia och sitt folk.

Ilya Doronov: Som reporter skulle jag vara jag få hård kritik om jag inte ställde en företagsfråga, så att säga.

Den 5 september dömdes Ivan Safronov till 22 års fängelse för högförräderi. Detta är det längsta fängelsestraffet utdömts för detta brott på senare år. Så mycket är säkert.

Därefter fick Novaya Gazeta, som drivs av en Nobelpristagare, sin licens återkallad. Totalt har ett 30-tal medier stängt eller avbrutit sitt arbete i Ryssland sedan början av februari, och många journalister åker till främmande länder, som Lettland och arbetar nu därifrån.

Tycker du att den här typen av ökat tryck på media är berättigat? Är det inte en manifestation av den där multipolära eller unipolära världen vi talar om?

Vladimir Putin: Du nämnde Nobels fredspristagare. Vi är mycket glada över att en rysk medborgare fick Nobels fredspris.

Jag tror dock att Nobelkommittén kraftigt har devalverat betydelsen av Nobelpriset inom humaniora.

Som ni kanske minns, tycker jag mycket om alla mina kollegor trots oenighet, till exempel med våra amerikanska partners. Jag hade en arbetsrelation med president Obama. Varför tilldelades han Nobels fredspris? Jag har aldrig pratat om detta tidigare, men du tvingar mig att fråga: vad gjorde han för att skydda freden? Jag talar om pågående fientligheter i vissa delar av världen när han var i tjänst. Vad är de som pågår här? Nu tilldelade de priset till vår medborgare.

Vi är medvetna om flera beslut som fattades enbart under påverkan av pågående politiska händelser. Detta ger ingen kredit till de som ligger bakom dessa beslut. Ändå är vi glada för vår medborgare som fick detta pris.

När det gällerl de människor som lämnat vårt land och arbetar inifrån andra länder. Jag försäkrar er att de är glada över att få chansen att lämna. Medan de var i Ryssland slutade de aldrig arbeta mot vårt land. Nu, under förutsättningen att något hotar dem här, flyttar de gärna dit för att tjäna samma pengar som de fick när de jobbade här.

Den nuvarande situationen har tvingat alla i någon form av position att bestämma var de står. Dessa bestämde sig för att åka till närmaste främmande land och skaffa jobb där i något antiryskt centra. Nåväl, låt dem göra sitt jobb.

Vårt uppdrag är att klargöra för den överväldigande majoriteten av ryska medborgare den ståndpunkt som intagits av Ryska federationen, den ryska ledningens ställning och våra handlingar som syftar till att skydda det ryska folkets och det multietniska folkets intressen, den Ryska federationen som helhet. Vi agerar enbart utifrån dessa överväganden och vi ser att den överväldigande majoriteten av folket står på vår sida.

Ilya Doronov: 22 år är ett mycket hårt straff.

Vladimir Putin: När det gäller 22 år fick den här reportern denna dom, så vitt jag vet – jag är inte bekant med detaljerna – jag vet bara att han var mer än en reporter, han var också rådgivare till chefen för Roskosmos och gjorde sig en inkomst inte bara genom att vara reporter, utan också genom att samla in ämnesmaterial och göra detta tillgängligt för en västerländsk underrättelsetjänst. Vår kontraspionage arbetade på honom i flera år och spårade hans kommunikation med de personer som betalade honom för att dela hemligstämplad information. De spårade allt. Sedan under utredningens gång, arresterade de inte bara honom utan de återfann de kommunikationsmedel som han använde. Rätten ansåg fallet bevisat och beslutade därefter.

När det gäller straffen han fick för vad han gjorde så kommer jag inte att vara domare. Riksåklagaren är här, och om han anser att detta straff är överdrivet och alltför strängt, kan han överklaga domen, och den tilltalades advokater, den dömda personen, kan lämna in handlingar till en högre domstol.

Ilya Doronov: Jag kommer att ställa den sista frågan, och vi är redo att avsluta. Jag skulle hellre vilja avsluta med Fjärran Östern. Du blev tillfrågad om dina tankar om Rysslands Fjärran Östern förra året också, men situationen har förändrats nu. Har ni tänkt om, när det gäller er inställning till Fjärran Östern och människorna som bor här? Vad tycker ni om dem nu?

Vladimir Putin: Nej, ingenting har förändrats i det avseendet. Tvärtom – och vår kinesiska vän talade om detta, han sa att Fjärran Östern är av stort intresse för Ryssland och för Rysslands grannar i den asiatiska regionen. Vi är mycket glada över att våra positioner överlappar varandra. Vår kollega från Myanmar, Pashinyan och vår kollega från Mongoliet talade också om detta.

Men det viktigaste för oss är att Fjärran Östern och Arktis är de regioner där Rysslands framtid ligger. Här finns inte bara resurser, det finns tillgång till en region i världen som aktivt utvecklas och i mycket god takt. Vi började inte förstärka [kontakterna med] Fjärran Östern för att vi förberedde en speciell militär operation i Donbass. Det här var långt innan det. Det var ett strategiskt val baserat på trender i utvecklingen av den globala ekonomin och följaktligen framväxten av nya maktcentra i världen, baserat på det faktum att vi generellt har mycket goda, vänliga och vänskapliga relationer och en hög nivå på förbindelserna med Kina och med våra grannar här i regionen. Allt här är på uppgång. Så varför ska vi gå åt sidan? Tvärtom. Vi måste vara med i trenden. Vi måste marknadsföra allt här som hjälper till att främja våra kontakter med denna region i världen.

Vi gjorde det valet för många år sedan, och vi är mycket glada att vi gjorde det, och vi är nöjda med resultatet. De må vara blygsamma än så länge, men de finns där. När allt kommer omkring är den viktigaste uppgiften här, som jag sa tidigare, att förhindra avfolkning och tvärtom, göra denna region till en attraktiv plats för medborgarna.

Och se, för första gången i nutidshistoria ser vi ett migrationsinflöde i Fjärran Östern. Första gången det hände var 2021. Det är till och med en naturlig nedgång i befolkning, men det är mindre än riksgenomsnittet. Detta är den huvudsakliga sammanställningen av vad som görs, och i princip verkar det leda saker i rätt riktning.

Vi har fortfarande mycket att göra, vi har inte gjort så mycket ännu, men vi kommer definitivt att hålla oss till den här vägen.

Ilya Doronov: Tack så mycket. Jag vill tacka alla våra gäster.

Herr President! Som värd, vill du säga de avslutande kommentarerna.

Vladimir Putin: Jag förberedde inga avslutande kommentarer. Jag vill bara tacka den uppmärksamma publiken och våra vänner som tog sig tid att besöka Ryssland trots att de har affärer att sköta i sina egna länder.

Jag tvivlar självklart inte på att det kommer fler bilaterala möten, jag har redan träffat några kollegor och jag ska träffa fler nu. Vi kommer att summera de senaste resultaten av bilaterala förbindelser och utkast till åtgärder för framtiden.

Det kommer definitivt att gynna våra bilaterala förbindelser och samarbete här i Fjärran Östern, en strategiskt viktig region för Ryssland.

Tack så mycket!

________________________________________

(PS. Till och med en liten micro blog som den här har blivit shadow banned, så vänligen använd dela knapparna nedan. Tack.)

Ut ur tyfonens öga, på väg till en multipolär värld.

Eastern Economic Forum plenarsession

September 7, 2022 Russky Island, Primorye Territory

[I slutet av detta långa anförande finns en mycket intressant och läsvärd intervju]

President Vladimir Putin deltog i en plenarsession för Eastern Economic Forum. Temat i år var “På vägen till en multipolär värld.

Vladimir Putin talar inför Eastern Economic Forums plenarsession. Foto: Bobylev Sergei, Host Photo Agency TASS

Ilya Doronov – EEF:s plenarsession moderator och verkställande direktör för RBC TV-kanalen.

” God eftermiddag alla. Vi är glada att ha Er här. Tyfonen störde oss inte alls, även om himlen inte är helt klar, men det är fantastiskt att vi alla är här.

När jag gjorde mig redo att moderera denna plenarsession gick jag igenom de tidigare plenarsessionerna och insåg en fantastisk sak: det var färre deltagare i plenarsessionen 2019 före pandemin än nu. Vi har fem personer här på scenen, och ytterligare tre kommer att leverera video inlägg. Som en information till Er alla, representerar människorna som står på scenen och personerna som skickade sina videoinlägg, dessutom över 3 miljarder människors intressen.

Men vi är alla fullt medvetna om det faktum att världen har förändrats, och världen 2022 är annorlunda än världen 2021. Då pratade vi om pandemin och coronaviruset, medan vi nu talar om fientligheterna i Ukraina och den hotande globala ekonomiska krisen. Många länder upplever tvåsiffrig inflation, vilket de aldrig upplevt förut, och regeringsskiften har skett i andra länder. Vissa länder rustar sig för en energikris, medan andra gör sig redo att hantera en ekonomisk kris.

Ryssland har sett världen delas upp i vänliga och ovänliga nationer. Det råkar vara så att det finns många fler vänliga länder i öst, och Fjärran Östern har nu en viktigare roll att spela. Vi borde nog revidera dess betydelse. Fjärran Östern är nu en port till Ryssland för alla östländer. Idag ska vi undersöka om regionen är redo för de snabba förändringar som är på väg – i linje med rubriken på vårt forum – på vägen mot en multipolär värld.

Än en gång, hälsningar till alla i publiken och alla på scenen: sain baina uu, mingalaba, barev dzes, nihao och hej.
Med det, herr President, överlämnar jag ordet till er.”

Vladimir Putin talar inför Eastern Economic Forums plenarsession. Foto: Stanislav Krasilnikov, Host Photo Agency TASS

Rysslands president Vladimir Putin:

Vänner, Min Aung Hlaing, Pashinyan, Oyun-Erdene, Li Zhanshu, mina damer och herrar.

Det gläder mig att hälsa alla deltagare och gäster på Eastern Economic Forum [välkomna]. Ryssland och Vladivostok är återigen värd för ett forum av företagsledare, experter, politiker, offentliga personer och regeringsmedlemmar från dussintals länder över hela världen.

Video inlägg har skickats till oss av Indiens premiärminister Narendra Modi, Malaysias premiärminister Ismail Sabri Yaakob och Vietnams premiärminister Pham Minh Chinh. Det gläder mig att de har tagit sig tid att delta i denna plenarsession.

Som traditionen bjuder innehåller programmet för Eastern Economic Forum diskussioner om de projekt och initiativ som är oerhört viktiga för utvecklingen av regionerna i Rysslands Fjärran Östern och för att stärka Rysslands samarbete och produktionsband med länderna i Asien och Stillahavsområdet, både våra gamla, traditionella partners och länder som bara utvecklar dialog med Ryssland inom ett brett spektrum av områden och affärsprojekt.

Naturligtvis är detta möte i Vladivostok ett bra tillfälle att återigen se över situationen i den globala ekonomin och utbyta åsikter om dess viktigaste trender och risker.

Förra året hölls Eastern Economic Forum efter en lång paus orsakad av coronavirus-pandemin. Då var majoriteten av experterna överens om att den globala affärsverksamheten började återhämta sig, och att den skulle normaliseras snart efter upphävandet av koronavirusrestriktionerna. Men pandemin har fått ge vika för nya utmaningar, globala sådana, som hotar världen som en helhet. Jag syftar på det västerländska sanktionsvansinnet och de öppet aggressiva försöken att tvinga det västerländska beteendet på andra länder, att utplåna deras suveränitet och att böja dem efter sin vilja. I själva verket är detta inget ovanligt, denna politik har förts av det “kollektiva västerlandet” i decennier.

Förenta staternas avtagande dominans i den globala ekonomin och politiken, liksom den envisa oviljan, eller till och med oförmågan hos den västerländska eliten att se, än mindre erkänna objektiva fakta, fungerade som en katalysator för dessa processer.

Jag har redan nämnt att hela systemet för internationella förbindelser nyligen har genomgått irreversibla, eller ska jag säga, tektoniska, förändringar. Framväxande stater och regioner runt om i världen, i första hand, naturligtvis, i Asien-Stillahavsområdet, spelar nu en väsentligt större roll. Länder i Asien och Stillahavsområdet trädde fram som nya centra för ekonomisk och teknisk tillväxt, vilket lockade till sig mänskliga resurser, kapital och tillverkning.

Under Eastern Economic Forums plenarsession. Foto: Vladimir Smirnov, Host Photo Agency TASS

Trots allt detta försöker västländerna att bevara gårdagens världsordning som gynnar dem, och tvinga alla att leva enligt de ökända “regler”, som de själv kokat ihop. Det är också de som regelbundet bryter mot dessa regler och ändrar dem så att de passar deras agenda, beroende på hur det går vid varje givet ögonblick. Samtidigt har andra länder inte varit så undergivna, när det gäller att utsätta sig för dessa diktat och godtyckliga styre, vilket tvingat den västerländska eliten att rent ut sagt tappa greppet och ta kortsiktiga, irrationella beslut om global säkerhet, politik och ekonomi. Alla dessa beslut strider mot länders och deras folks intressen, inklusive, förresten, folket i dessa västländer. Klyftan som skiljer den västerländska eliten från deras egna medborgare ökar.

Europa är på väg att kasta sina framgångar när det gäller att bygga upp sin tillverkningskapacitet, sitt folks livskvalitet och socioekonomiska stabilitet in i sanktionsugnen, och uttömma sin potential enligt Washingtons instruktioner, för den ökända euro-atlantiska enhetens skull. I själva verket sker dessa uppoffringar i namn av att bevara USA:s dominans i globala angelägenheter.

Under våren skyndade sig många utländska företag att tillkännage sitt tillbakadragande från Ryssland, i tron ​​att vårt land skulle komma att lida mer än andra. Idag ser vi den ena tillverkningsanläggningen efter den andra läggas ner i själva Europa. En av huvudorsakerna ligger naturligtvis i de avbrutna affärsförbindelserna med Ryssland.

De europeiska företagens konkurrensförmåga minskar, för EU-tjänstemännen själv skär i huvudsak av dem från prisvärda råvaror och energi, såväl som handelsmarknader. Det skulle inte komma som någon överraskning om de nischer som för närvarande ockuperas av europeiska företag, både på kontinenten och på den globala marknaden i allmänhet, så småningom kommer att tas över av deras amerikanska kunder, som inte känner några gränser eller tvekan när det gäller att se om sina intressen och att uppnå sina mål.

Eastern Economic Forums plenarsession. Foto: Bobylev Sergei, Host Photo Agency TASS

Mer än så, i ett försök att hindra historiens gång, har västländer undergrävt pelarna i det globala ekonomiska systemet, som byggts upp under århundraden. Det är framför våra ögon som dollarn, euron och pund sterling har förlorat sitt förtroende som valutor som är lämpliga för att utföra transaktioner, lagra reserver och ange tillgångar i. Vi vidtar åtgärder för att avskaffa detta beroende av opålitliga och komprometterade utländska valutor. Förresten, minskar även allierade till USA gradvis sina dollartillgångar, vilket vi kan se i statistiken. Steg för steg minskar volymen av transaktioner och besparingar i dollar.

Jag vill notera här att i går beslutade Gazprom och dess kinesiska partner att byta till 50/50 transaktioner i rubel och yuan med avseende på gasbetalningar.

Jag vill tillägga att västerländska tjänstemän med sina kortsiktiga handlingar har utlöst en global inflation. I många utvecklade ekonomier har inflationen nått en rekordhög nivå som inte setts på många år.Alla är medvetna om detta men jag upprepar: i slutet av juli nådde inflationen i USA 8,5 procent. Ryssland har drygt 14 procent (jag kommer att tala mer om detta senare) men det minskar, till skillnad från i de västerländska ekonomierna. Inflationen där är på väg upp och i vårt land sjunker den. Jag tror att vi från och med slutet av året kommer att ha cirka 12 procent och, som många av våra experter tror, under det första kvartalet eller till andra kvartalet 2023 kommer vi med största sannolikhet att nå inflationsmålet. Vissa säger att det blir 5–6 procent. Andra säger att det kommer att gå ner till 4 procent. Vi får se. Trenden är i alla fall positiv. Under tiden, vad händer med våra grannar? Inflationen i Tyskland har nått 7,9 procent, i Belgien 9,9 procent, i Nederländerna 12 procent, Lettland 20,8 procent, Litauen 21,1 procent och Estland 25,2 procent. Och det är fortfarande på uppåtgående.

Fortsättningen som följde

Stigande priser på de globala marknaderna kan vara en verklig tragedi för de flesta av de fattigaste länderna, som står inför brist på mat, energi och andra livsviktiga varor. Jag kommer att citera några siffror som understryker faran: Enligt FN stod 2019, 135 miljoner människor i världen inför akut livsmedelsosäkerhet, vid det här laget har deras antal skjutit i höjden med 2,5 gånger till 345 miljoner – det här är fruktansvärt. Dessutom har de fattigaste staterna helt förlorat tillgången till de viktigaste livsmedlen, eftersom utvecklade länder köper upp hela utbudet, vilket orsakar en kraftig prishöjning.

Låt mig ge Er ett exempel. De flesta av fartygen – ni vet alla mycket väl hur känslorna har svallat, hur mycket som sagts om behovet av att till varje pris underlätta exporten av ukrainsk spannmål, för att stödja de fattigaste länderna. Och vi hade sannerligen inget annat val än att ställa upp, trots all den komplicerade utveckling som äger rum runt Ukraina. Vi gjorde allt för att säkerställa att ukrainsk spannmål exporterades, och vi antog verkligen – jag träffade ledarna för Afrikanska unionen, med ledarna för afrikanska stater och jag lovade dem att vi skulle göra allt för att upprätthålla deras intressen och att vi skulle underlätta exporten av ukrainsk spannmål.

Ryssland gjorde det tillsammans med Turkiye. Vi gjorde det. Och kollegor jag skulle vilja rapportera resultatet till er: Om vi utesluter Turkiye som mellanhand, så gick all spannmål som exporterades från Ukraina, nästan i sin helhet, till Europeiska unionen, inte till utvecklingsländerna och de fattigaste länderna. Endast två fartyg levererade spannmål under FN:s världslivsmedelsprogram – just det program som ska hjälpa länder som behöver mest hjälp – bara två fartyg av 87 – betonar jag – transporterade 60 000 ton av 2 miljoner ton mat. Det är bara 3 procent som gick till utvecklingsländerna.

Vad jag säger är att många europeiska länder i dag fortsätter att agera som kolonisatörer, precis som de har gjort under tidigare decennier och århundraden. Utvecklingsländer har helt enkelt blivit lurade ännu en gång och fortsätter att bli lurade.

Det är uppenbart att med detta tillvägagångssätt kommer omfattningen av livsmedelsproblemen i världen bara att öka. Tyvärr, och till vår stora beklagande, kan detta leda till en humanitär katastrof utan motstycke, och kanske måste exportörer tänka på att begränsa sin export av spannmål och annan mat till denna [EU] destination. Jag kommer absolut att rådgöra med Turkiets president, herr Erdogan, för det var vi tillsammans som var de som utvecklade en mekanism för export av ukrainsk spannmål, i första hand, jag upprepar, för att hjälpa de fattigaste länderna. Men vad hände i praktiken?

Jag vill än en gång betona att denna situation har orsakats av de hänsynslösa steg som Förenta staterna, Storbritannien och Europeiska unionen har vidtagit, som är besatta av illusoriska politiska idéer. När det gäller deras egna medborgares välbefinnande, och än mindre människor utanför den så kallade gyllene miljarden, har de skjutit detta i bakgrunden. Detta kommer oundvikligen att leda västländerna in i ett dödläge, en ekonomisk och social kris, som kommer att få oförutsägbara konsekvenser för hela världen.

Kollegor

Ryssland handskas bra med västvärldens ekonomiska, finansiella och tekniska aggression. Jag talar om en verklig aggression; det finns inget annat ord för det. Rysslands valuta- och finansmarknad har stabiliserats, inflationen går ner, som jag redan har nämnt, och arbetslösheten är på en historisk lägsta nivå med mindre än 4 procent. Bedömningarna och prognoserna av vår ekonomiska utveckling, inklusive den av affärsmän, är mer optimistiska nu än i början av våren.

Jag skulle vilja säga att vår ekonomiska situation överlag har stabiliserats, men vi ser också ett antal problem i vissa sektorer, regioner och enskilda företag, särskilt de som förlitade sig på leveranser från Europa eller levererade sina produkter dit.

Det är viktigt att fortsätta arbeta med företag för att fatta snabba beslut och lansera effektiva riktade stödmekanismer. Jag skulle vilja be regeringskommissionen att öka den ryska ekonomins hållbarhet under sanktionerna för att hålla reda på situationen. Det är sant att vi gör detta nästan dagligen. Trots de bevis på stabilisering som jag har nämnt är vi ändå medvetna om riskerna och därför måste vi hålla ett öga på dem.

Ryssland är en suverän stat. Vi kommer alltid att skydda våra nationella intressen samtidigt som vi för en oberoende politik, och vi uppskattar också denna egenskap bland våra partners, som under många år har visat sin tillförlitlighet och ansvarsfulla attityd i vårt handelsutbyte, investeringar och andra typer av samarbeten. Jag syftar som ni vet, på våra kollegor från länderna i Asien och Stillahavsområdet.

En absolut majoritet av länderna i Asien och Stillahavsområdet avvisar sanktionernas destruktiva logik. Deras affärsrelationer är fokuserade på ömsesidiga fördelar, samarbete och gemensam användning av vår ekonomiska kapacitet, till förmån för våra länders medborgare. Detta sammantaget är en enorm konkurrensfördel för de regionala länderna och en garanti för deras dynamiska långsiktiga utveckling, vilken under lång tid har vuxit snabbare än världens genomsnitt.

Ni är medvetna om detta, men jag vill påminna alla om att de asiatiska ländernas BNP under de senaste 10 åren har ökat med cirka 5 procent varje år, medan siffran globalt är 3 procent, i USA 2 procent och i EU 1,2 procent procent. Men det är ännu viktigare att denna trend håller i sig. Vad kommer detta att leda till i slutändan? Resultatet blir att de asiatiska ekonomiernas andel av den globala BNP kommer att växa från 37,1 procent 2015, till 45 procent 2027, och jag är säker på att denna trend kommer att bestå.

Det är viktigt för Ryssland att ekonomin i det ryska Fjärran Östern växer tillsammans med ekonomierna i Asien och Stillahavsområdet, att denna region ger moderna levnadsvillkor, ökar människors inkomster och välbefinnande och att den skapar högkvalitativa jobb och kostnadseffektiva produktionsanläggningar.

Vi har redan provat unika nationella skatte-, administrativa- och tullprivilegier i Fjärran Östern. De hjälper till att genomföra milstolpesprojekt, även mätt med global standard, inom områden som naturgasomvandling och varvssektorn, bioteknik och ren energi.

Under de senaste sju åren har industriproduktionsvolymerna i Fjärran Östern ökat med cirka 25 procent. Detta överstiger de rikstäckande nivåerna med en tredjedel. Jag vill betona detta: tillväxttakten för industriproduktionen i Fjärran Östern överstiger avsevärt liknande rikstäckande tillväxttakt.

Vi kommer att fortsätta att främja den prioriterade utvecklingen av regionerna i Fjärran Östern genom att använda nya avancerade statliga stödåtgärder och genom att skapa den bästa och mycket konkurrenskraftig affärsmiljö. Vi har till exempel för avsikt att fortsätta justera prioriterings mekanismen för utvecklingsområden för moderna och gemensamma projekt med andra länder, för att skapa bästa möjliga affärsklimat, för att attrahera den mest avancerade tekniken till Ryssland och för tillverkning av varor med högt förädlingsvärde i Fjärran Östern.

Årets händelser bekräftar den speciella betydelsen av en sådan faktor som tillgängliga och prisvärda råvaror, utan vilka det är omöjligt att organisera någon produktionsprocess eller skapa samproduktionskedjor. Ryssland är nästan det enda landet som är helt självförsörjande när det gäller naturresurser, och Fjärran Östern spelar här en betydande roll. Den ryska regionen är en mycket viktig leverantör av råolja och naturgas, kol, metaller, timmer och marina biologiska resurser till den inhemska marknaden och till våra utländska partners.

Vi satsar på en försiktig och rationell utveckling av Rysslands naturrikedomar under de strängaste miljönormerna. Först och främst kommer vi att förädla alla utvunna råvaror så mycket som möjligt inom landet. Vi kommer också att använda dessa råvaror för att stärka detta lands suveränitet, för att säkerställa den industriella säkerheten, för att höja inkomsterna och för att utveckla regionerna.

Vi har redan skyddat vår resursutvinningsindustri från ovänliga handlingar. Från och med nu är det bara företag med rysk jurisdiktion som har rätt att utveckla naturresurser i Ryssland.

Naturresurs- och miljöministeriet har tillsammans med industri- och handelsministeriet och ledande näringslivsföreningar fastställt samhällsekonomins efterfrågan på strategiska råvaror. Denna information kommer att ligga till grund för den reviderade strategin för utveckling av Rysslands bas av mineraltillgångar, med en utökad planeringshorisont fram till 2050.

Samtidigt bör särskilt fokus läggas på geologisk utforskning och bearbetning av sällsynta råvaror (som titan, mangan, litium och niobium), vilka används inom metallurgi, medicinsk och kemisk industri, mikroelektronik, flygplanstillverkning och andra industrier, såväl som i ny energilagrings- och överföringsteknik.

Jag skulle särskilt vilja be regeringen att ta en titt på bioresursavverkningssfären, där vi har en mekanism för investeringskvoter. Här är det viktigt att uppnå en balanserad tillväxt och fullt utnyttjande av produktionskapaciteten, samt att säkerställa en harmonisk utveckling av regionernas infrastruktur.

Jag vill betona att de medel staten får från utnyttjandet av vatten bioresurser framför allt måste avsättas för att utveckla landsbygdens infrastruktur, sysselsättningsstöd och öka inkomsterna för lokalbefolkningen. Jag ber regeringen att vidta särskilda åtgärder i detta. Vi har diskuterat detta många gånger.

Därefter har Ryssland under de senaste åren genomfört stora planer för utveckling av transportinfrastruktur, järnvägar och vägar, hamnar och rörledningar. Dessa lägliga beslut har gjort det möjligt för företag att snabbt bygga om logistiken efter dagens förhållanden och omdirigera transportflöden till de länder som är redo och villiga att handla med Ryssland och föredrar civiliserade och förutsägbara affärsrelationer.

Det är anmärkningsvärt att trots försöken med yttre påtryckningar har den totala lasten från ryska hamnar endast minskat något under årets sju månader; den har legat kvar på samma nivå som ett år tidigare, vilket är cirka 482 miljoner ton last. Förra året var det 483 miljoner ton, så siffran är i stort sett densamma.

Samtidigt upplever hamnarna i Fjärran Östern en riktig logistikboom. Volymen av lasters vidaretransport och containerhantering är sådan att specialister arbetar 24/7 för att hantera arbetsbördan. Med andra ord, hur gärna någon än skulle vilja isolera Ryssland är det omöjligt att göra det, och som vi alltid har sagt, det räcker med att bara titta på kartan.

Vi kommer att använda naturliga konkurrensfördelar för att ytterligare bygga upp vår transportkapacitet, utöka väg- och järnvägsnätet, bygga nya tillfartsvägar till sjöterminaler och utöka deras kapacitet.

Jag nämnde tidigare att vårt fokus ligger på att bygga infrastrukturen österut, utveckla den nord-sydliga internationella korridoren och vi kommer att fortsätta arbeta med hamnarna i Azov Svartahavs bassängen. Dessa kommer att öppna upp fler möjligheter för ryska företag att komma in på marknaderna i Iran, Indien, Mellanöstern och Afrika och, naturligtvis, för ömsesidiga leveranser från dessa länder.

Den totala volymen av gods- och godstransporter längs dessa rutter och artärer kommer att kunna växa med cirka 60 procent till 2030. Vi är absolut realistiska när det gäller våra förutsägelser att så här kommer det att bli. För att få fram dessa siffror har regeringen utarbetat specifika “färdplaner” inom de tre områden jag beskrev tidigare, vilket kommer att göra det möjligt för oss att göra detta arbete konsekvent, konsolidera och samordna våra ansträngningar när det gäller deadlines och med kapacitet att bryta upp flaskhalsarna och uppgradera gränsernas kontrollpunkter med tillhörande infrastruktur.

Utöver våra planer på att utöka transportkorridorerna är det viktigt att få på plats nytt rullande materiel och järnvägsfordon, för att förse ryska varv med beställningar på moderna högkvalitativa tankfartyg, torrlastfartyg och containerfartyg, inklusive isklassade fartyg , för den ytterligare utbyggnaden av den norra sjövägen som en potent transportkorridor av nationell och global betydelse med, vill jag betona, året runt navigering. De toppmoderna isbrytarna som vi designar och bygger gör det möjligt för oss att göra detta redan nu.

I år gjorde ett containerfartyg sin första seglats mellan Murmansk och Kamchatka längs den norra sjövägen, för att bekräfta tillförlitligheten och säkerheten för sjöfarten i den arktiska zonen.

Poängen handlar inte bara om att tillåta passage av fartyg i Arktis eller att helt enkelt koppla samman två destinationer. Vad vi behöver göra är att se till att fartygen servas på rätt sätt och att lasten hanteras korrekt i varje hamn längs rutten, och att trafikschemat är hållbart, förutsägbart och pålitligt. Då kommer varje Northern Sea Route waypoint och region att dra nytta av logistikkorridoren. Det är det vi bör sträva efter.

Regeringen har godkänt en utvecklingsplan för den norra sjövägen fram till 2035 med planer på att anslå 1,8 biljoner rubel från olika källor för att genomföra den. Som prognostiserats kommer godstrafiken längs denna korridor att gå från nuvarande 35 miljoner ton per år till målsatta 220 miljoner ton per år.

Tillgången på godsfordon är verkligen en nyckelfaktor vid transport av gods till och från ryska Fjärran Östern. Det betyder att vi måste erbjuda ekonomiskt motiverade och konkurrenskraftiga fraktpriser. Jag ber regeringen att noggrant studera alla dessa frågor.

Flyg är en specialfråga för Fjärran Östern. Här är tillgången på flyg från den europeiska delen av Ryssland till Fjärran Östern inte den enda frågan, utan anslutningen mellan regionerna i Fjärran Östern spelar också roll – flygtrafiken bör täcka så många destinationer, städer och regioner i Fjärran Östern som möjligt .

Det är därför vi har etablerat ett enda flygbolag från Far Eastern. Det erbjuder nästan 390 destinationer, några av dem subventionerade av staten. Under de kommande tre åren bör detta flygbolags trafik öka, och antalet destinationer kommer att överstiga 530. Och som vi kunde se efter öppnandet av dessa flygningar är dessa destinationer mycket efterfrågade.

För att genomföra dessa planer måste vi utöka företagets flotta, för att se till att det har moderna flygplan, inklusive småflygplan. Ett beslut har fattats i detta avseende och jag ber regeringen att strikt genomföra det.

Jag skulle vilja notera att i allmänhet kommer ryska flygbolag snart att vara grundligt ny utrustade. Våra flygbolag inklusive Aeroflot, har lagt det största orderpaketet i modern historia på cirka 500 rysktillverkade flygplan för huvud destinationerna. Förresten har så vitt jag vet, United Aircraft Corporation och Aeroflot undertecknat ett avtal respektive, vid sidan av detta Eastern Economic Forum, och siffrorna där är ganska imponerande – över en biljon tror jag.

Denna höga efterfrågan borde bli ett kraftfullt incitament för flygplansfabriker och designbyråer, för många relaterade industrier, inklusive elektronik och flygplanskomponenter, och naturligtvis för skolorna som utbildar professionell personal, inklusive ingenjörer och skickliga arbetare inom flygindustrin.

Jag vill tillägga att ett beslut har fattats i en annan känslig fråga för Fjärran Östern. Jag syftar på utvecklingen av flygsjukvård och ökad tillgång till sjukvård för människor som bor i avlägsna områden. Från och med nästa år kommer vi att mer än fördubbla den federala finansieringen för dessa ändamål, vilket innebär att antalet flygningar också kommer att öka, och att det blir ett snabbare och bättre tillhandahållande av sjukvård i regionen.

Vänner, kollegor,

Alla våra beslut som involverar ekonomin och den sociala sfären, alla mekanismer som vi implementerar i Fjärran Östern, har samma viktiga syfte – att göra denna region till en verkligt attraktiv plats för att bo, studera, arbeta, bilda familjer, för att säkerställa att fler barn föds.

Flera viktiga satsningar i detta avseende har ingått i det åtgärdspaket som regeringen nu överväger. En av dem är att skapa en uppdaterad miljö för att leva i, att förbättra de lokala byarna och städerna.

Låt mig påminna er om att vi vid det senaste forumet gav vi en uppgift att utveckla översiktsplaner för utvecklingen av de största städerna i Fjärran Östern. Dessa inkluderar alla administrativa centra i regionerna och städer med en befolkning på över 50 000 människor, såväl som Tynda och Severobaikalsk, nyckelstationerna på Baikal-Amur Mainline järnvägen.

Vi hade då i åtanke ett integrerat tillvägagångssätt för utveckling av samhällen, där planer för modernisering av infrastruktur, sociala anläggningar och skapande av offentliga utrymmen och så vidare, skulle kombineras kompetent och bekvämt, och ekonomiska och industriella projekt skulle förlita sig på noggrant beräknade affärsmodeller.

I alla städer var den initiala uppgiften att göra strategiska utvecklingsplaner. Översiktsplaner utvecklas redan aktivt utifrån dessa strategiska planer i 17 städer och storstadsområden. En av dem har att göra med utvecklingen av stadsområdet Petropavlovsk Kamchatsky, och i förrgår diskuterade vi denna fråga med våra kollegor på plats. Återigen ber jag regeringen att ge maximalt stöd vid genomförandet av denna och andra översiktsplaner för att få dem ovillkorligt genomförda.

Här är det bland annat viktigt att använda verktyg som Fjärran Östern koncessionen, statens infrastrukturlån och infrastrukturobligationer. Det är nödvändigt att fastställa målgränser för Fjärran Östern i dessa program. Medlen bör användas för stadsutveckling och förbättring, och naturligtvis till infrastruktur, inklusive uppgradering av befintliga nät och anslutningar till allmännyttiga företag.

Jag skulle vilja tillägga att jag vid det senaste ekonomiska forumet i St Petersburg instruerade regeringen att anslå ytterligare 10 miljarder rubel årligen för förbättringsprojekt i ryska städer. Jag tror att det skulle vara rätt att kanalisera hälften av denna finansiering, det vill säga 5 miljarder per år, till att uppgradera städer och byar i Fjärran Östern med befolkningar under 250 000.

Separata resurser bör också tilldelas under alla våra huvudsakliga infrastrukturutvecklingsprogram för projekt för att modernisera städer i Fjärran Östern. Jag har redan gett en sådan instruktion och jag ber er att se till att den genomförs så snabbt som möjligt. Målgränser bör fastställas i den federala budgeten för de kommande tre åren.

Något annat jag skulle vilja betona – vi måste öka volymen av bostadsbyggande i Fjärran Östern, samtidigt som vi i stor utsträckning använder de mest avancerade “gröna” och energieffektiva byggteknikerna.

I år lanserades programmet Far Eastern Quarters. Under detta program kommer byggherrar att kunna dra fördel av prioriterade utvecklingsområden, inklusive skatte- och infrastrukturförmåner, vilket kommer att minska kostnaderna för lägenheter och priset på färdiga bostäder. Detta kommer att öka tillgången på bostäder för människor. Planen är att bygga cirka 2,5 miljoner kvadratmeter bostäder till 2030 med hjälp av denna kostnadsreducerande mekanism. Jag ber de regionala myndigheterna och ministeriet för utveckling av ryska Fjärran Östern att begära in de första anbuden i slutet av året, för att välja utvecklare och börja designa och utveckla bostadshusen.

Därefter har invånarna i Fjärran Östern rätt till speciella förmånliga bolånevillkor. Så många som 48 000 familjer har redan köpt nya bostäder med bolån med en ränta på 2 procent. I år har vi utökat Fjärran Östern-bolåneprogrammet så att läkare och lärare, oavsett ålder kan ansöka om det tillsammans med unga Fjärran östern bor.

Låt mig påminna er om att programmet är planerat till 2024. Men med tanke på efterfrågan och effektiviteten – och detta program fungerar effektivt – föreslår jag att det förlängs till åtminstone 2030. Jag hoppas att invånarna i Fjärran Östern också kommer att uppskatta detta.

(Applåder.)

Ett separat beslut gäller stöd till unga yrkesverksamma som kommer till Fjärran Östern eller tar examen på lokala utbildningsinstitutioner, får ett jobb och överväger lokalt boende. Så många som 10 000 hyresrätter ska byggas åt dem. Hyresnivån kommer att ligga betydligt under marknadsnivån på grund av subventioner från de regionala och federala budgetarna. Regeringen har redan tänkt sig en sådan åtgärd. Jag ber er att räkna ut alla detaljer för att utan dröjsmål börja bygga hyresbostäder för unga yrkesverksamma. Och jag vill särskilt påpeka att placeringen av dessa bostäder bör inkluderas i utvecklingsgeneralplanerna för städer i Fjärran Östern, vilket innebär att all nödvändig infrastruktur bör finnas tillgänglig – kort sagt, ett sådant boende ska vara bekvämt och ha efterfrågan.

Jag skulle vilja notera att regionerna i Fjärran Östern, liksom många andra regioner i Ryska federationen, upplever en brist på arbetstagare i dag. Vi kommer också att ta flera viktiga steg för att intensifiera personalutbildningen inom nyckelkompetenser. Över 900 moderna verkstäder kommer att öppnas i Fjärran Österns högskolor år 2030, och inom en snar framtid, fram till slutet av 2025, kommer vi att lansera 29 produktions- och utbildningskluster. Dessutom kommer företag att få ersättning för att anställa unga arbetstagare.

Ett annat viktigt område är att förbättra kvaliteten på högre utbildning i ryska Fjärran Östern. Målet är att attrahera kvalificerade instruktörer, uppgradera lokaler och utrustning vid högre utbildningsinstitutioner och ge bidrag för att stimulera akademisk forskning och framtida utveckling inom de avgörande områdena av den tekniska agendan.

Det finns nätverksprogram för universitet i Fjärran Östern som kopplar samman utbildningsinstitutioner i regionen med landets ledande universitet som St Petersburg State Marine Technical University, Moscow Aviation Institute och andra. Vi kommer utan tvekan att stödja detta samarbetsområde.

Slutligen kommer filialer till Russian Institute of Theatre Arts (GITIS), National State Gerasimov Institute of Cinematography (VGIK) och Boris Shchukin Theatre Institute att öppnas 2025 i ryska Fjärran Östern för att utbilda kultur- och konstarbetare. Jag skulle vilja be regeringen att ge all nödvändig hjälp.

Jag skulle vilja notera att regionerna i Fjärran Östern erbjuder sina egna initiativ för professionell utveckling. Till exempel stöder byrån för strategiska initiativ i Sakhalin-regionen ett pilotprojekt som kallas “tjäna pengar tillsammans”. Deltagare i projektet kommer att kunna genomgå gratis fortbildning, få karriärvägledning och få hjälp med att starta företag. Baserat på resultatet av dessa pilotprojekt kommer vi att fundera på en uppskalning.

Jag vill också nämna ett utbildningsprogram för en ny generation chefer i Fjärran Östern. Programmet fokuserar på att odla en lokal talangpool och på att integrera studieprogram och praktikplatser i offentliga kontor och utvecklingsinstitutioner. Detta program är redan igång och jag föreslår att cheferna för alla regioner i Far Eastern Federal District engagerar sig.

Kolleger! Jag vill avsluta mina kommentarer med att än en gång betona att den moderna globala ekonomin och hela systemet för internationella förbindelser genomgår utmaningar. Jag tror dock att samarbetslogiken, att anpassa de potentialer och ömsesidiga fördelar som våra länder och våra vänner i regionen ansluter sig till, kommer att råda oavsett vad. Genom att på ett rimligt sätt dra fördel av de konkurrenskraftiga sidorna och styrkorna i länderna i Asien och Stillahavsområdet, genom att skapa konstruktiva partnerskap, kommer vi att öppna nya kolossala möjligheter för våra folk. Vi är redo att arbeta tillsammans för en framgångsrik framtid. Och vi är tacksamma mot våra partners för att de deltar i detta arbete.

Tack.”

Ilya Doronov: Herr president, tack så mycket.

Är det jag eller har du verkligen inte nämnt Ukraina en enda gång i ditt tal?

Vladimir Putin: Är detta land en del av Asien-Stillahavsområdet? Jag tror inte det. Och här på denna konferens efter att ha rest till Rysslands Fjärran Östern, diskuterar vi regionala frågor. Men om du är intresserad av någon utveckling som rör den regionen är jag redo att svara på dina frågor.

Ilya Doronov: Men naturligtvis väcker situationen oro, för även om vi är här – jag räknade specifikt ut – cirka 7 000 kilometer från stridszonen, så märks effekten av det som händer där också här och i Fjärran Östern.

Vladimir Putin: Jag förstår.

Ilya Doronov: Man kan nog notera två typer av påverkan. Ekonomiskt har vi sett att vårt vanliga sätt att leva håller på att förändras, när vi hade banksystem, biltillverkare, andra tillverkare, och sedan lämnade de plötsligt Ryssland. Och det finns den moraliska aspekten, där familjer blir splittrade över detta, när släktingar på olika sidor om gränsen slutar prata, sådana saker.

Jag har en fråga: för vårt land – vad tror du att vi har vunnit och vad har vi har förlorat som stat, sedan den 24 februari?

Vladimir Putin: Jag tror – jag är säker på – att vi inte har förlorat någonting och inte heller kommer vi att förlora något. När det gäller våra vinster kan jag säga att vi i första hand har stärkt vår suveränitet, vilket är det oundvikliga resultatet av vad som händer nu.

Det pågår faktiskt en viss polarisering – både i världen och inom Ryssland. Jag tror att detta om något kommer att gynna oss, eftersom vi kommer att avskaffa allt onödigt eller skadligt, och allt som hindrar våra framsteg. Vi kommer att få fart, påskynda utvecklingstakten, eftersom den moderna utvecklingen bara kan förlita sig på suveränitet. Alla våra steg i denna riktning syftar till att stärka vår suveränitet. Det är den första punkten.

För det andra, och viktigast av allt – jag vill betona detta igen, även om det redan har nämnts. Jag ser det, och jag vill betona att detta är en helt korrekt punkt – vi har inte startat någonting i termer av fientlighet, vi försöker bara avsluta den.

Fientligheterna började faktiskt efter kuppen i Ukraina 2014, den drogs igång av människor som inte ville ha en normal fredlig utveckling och som försökte undertrycka sitt eget folk genom att inleda den ena militära operationen efter den andra och utsätta människorna som bor i Donbass för folkmord under åtta år.

Ryssland fattade detta beslut efter upprepade försök att lösa frågan fredligt – för att spegla vår potentiella motståndares agerande – med hjälp av militärt våld. Vi gjorde detta medvetet, och alla våra handlingar har varit inriktade på att hjälpa människorna som bor i Donbass. Detta är vår plikt, och vi kommer att uppfylla den till slutet. I slutändan kommer detta att göra vårt land starkare – både inifrån och vad gäller dess utrikespolitiska ställning.

Ilya Doronov: Herr President! Nyss i sitt tal talade Myanmars premiärminister om att hitta både land och sjövägar. Myanmar är mycket intresserad av att importera våra gödselmedel. Men jag vill fråga er om spannmålsaffären som slöts i somras.

Det ser ut som att vi nått en överenskommelse, med vissa eftergifter, och nu visar det sig att vi för det första inte får exportera spannmål själva, och för det andra har bara två fartyg med spannmål faktiskt tagit sig till Afrika. Vår ständiga representant vid FN sa idag att Ryssland till och med kan överväga att dra sig ur avtalet. Avtalet är tänkt att avslutas i november.

Vladimir Putin: Vad menar du med avtalet?

Ilya Doronov: Spannmålsaffären, överenskommelsen med Ukraina som nåddes i Turkiet om spannmålsexport.

Vladimir Putin: Officiellt har sanktionerna mot våra gödselmedel och livsmedel hävts, men i verkligheten kvarstår vissa restriktioner. Det här är en komplicerad och lömsk situation. Det verkar som om det inte finns några direkta sanktioner som påverkar våra produkter, och ändå finns det restriktioner gällande logistiken, charterfartyg, penningöverföringar och försäkringar. Många av dessa restriktioner kvarstår, även om ära bör ges åt FN:s generalsekreterares och FN:s ansträngningar i allmänhet: när det gäller att chartra fartyg hävs många restriktioner trots de sanktioner som införts mot de hamnar vi fraktar last från. Ändå frigörs denna sektor från restriktionerna och fartygen kan redan anlöpa våra hamnar. Så situationen håller på att förbättras.

Det finns fortfarande vissa restriktioner som hindrar oss från att se till att alla konsumenters intressen på den globala livsmedelsmarknaden tillgodoses. Som ett resultat av det stiger priserna på de globala marknaderna. Men vi hoppas att restriktionerna hävs. Detta är den första punkten.

Second. You may remember my meetings with our friends in Africa and African organisations. As I said in my speech, we promised to do everything we could to serve the interests of the developing countries – specifically, by ensuring supplies to their markets, including supplies of Ukrainian grain. When we discussed this, that was the understanding.

What we see is more audacious deceit. And they did not deceive us: they deceived the international community, their partners in Africa and other countries that desperately needed food. It is a con job, impudence and disgraceful conduct towards the partners who were supposed to benefit from the deal. It was a hoax, see?

To be continued.

Ilya Doronov: Herr President! Ni har en fråga som anknyter till Pashinyans tal. Han sa att alla ville ha fred men att alla har sin egen uppfattning om världen och sin egen idé om multipolaritet. Detta är själva ämnet för vårt forum. Vad är Rysslands uppfattning om världen och multipolaritet?

Vladimir Putin: Vi har sagt detta många gånger, och jag kan bekräfta det igen. Vår idé om multipolaritet och världen, är att världen borde vara mycket mer rättvis, världen bör inte baseras på diktat från ett land som föreställer sig vara Guds representant på jorden, och kanske till och med högre, och baserar all sin politik på sin tro om exceptionalism.

Vi måste respektera andra länders intressen och behandla dem som likar, oavsett storleken på deras territorium, deras BNP, eller om deras armé har avancerade vapen. Grunden måste vara den internationella lagens principer och inte några regler som någon kommer på.

Så får du rättvisa, då får du en stabil världsordning. Detta har alltid varit vår grund, och kommer att fortsätta att vara det, och vi kommer att kämpa för vår suveränitet. Ingen ska hysa tvivla på att vi är redo att samarbeta med vilken stat som helst, som under dessa förhållanden vill samarbeta , för det kommer vi att göra. Jag tror att till slut kommer allting att ordna sig på det sättet, och att allt kommer att återgå till det normala.

Ilya Doronov: Om jag får göra ett förtydligande just nu. Du säger att alla är fria att välja allt, och att internationell lag är värdefull. Varför misslyckas vi då med att lösa vissa problem på ett fredligt sätt?

Vladimir Putin: För att internationell lag alltid kränks.

Idag säger många att Ryssland bryter mot internationell lag. Jag anser att detta inte stämmer överens med verkligheten på något sätt.

Vem startade kriget i Irak utan tillstånd från FN? Vem förstörde Jugoslavien under konstiga förevändningar? Vem gjorde det? Vem utlöste ett krig i Europas centrum genom att bomba Belgrad? Ingen kom ihåg den internationella lagens principer den gången.

Jag kommer att dela ett rakt resonemang, relaterat till internationell lag, för att bevisa giltigheten av våra handlingar.

FN-stadgan har en bestämmelse om nationers rätt till självbestämmande [§ 51]. Under Kosovo-krisen slog den Internationella domstolen fast att om en del av ett territorium, en del av ett land väljer att förklara sig självständigt, behöver de inte be centralregeringen i det landet om tillstånd. Detta var fallet med Kosovo.

Är inte situationen med Republiken Donetsk och Republiken Lugansk densamma? Det är samma. Eftersom de har denna rätt – och det har de i enlighet med FN-stadgan och rätten till självbestämmande – utövade de den och förklarade sig självständiga. Har de denna rätt i enligt internationell lag och FN-stadgan? Det har de, och denna rättighet återspeglas av det korresponderande domslutet i FN-domstolen i förhållande till Kosovo. Det är ett prejudikat.

Om de har denna rätt, som de har utövat, har vi eller något annat land rätten att erkänna dem [som självständiga]? Det har vi. Så vi erkände dem. Om vi ​​erkänt dem, kan vi då ingå ett internationellt fördrag om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd med dem? Så klart vi kan. Och det gjorde vi. Detta fördrag ratificerades av Ryska federationens parlament och deras respektive parlament, och Ryssland har vissa skyldigheter enligt detta fördrag, som att komma till deras hjälp, vilket inkluderar i händelse av aggression.

I det här fallet kom aggressionen från Kiev regimen, som de facto är olaglig, eftersom den är byggd ovanpå en kupp, vilken är den ultimata maktkällan i Ukraina idag.

Detta är vad vi gör. Stämmer detta med FN-stadgan? Det gör det. Det finns i artikel 51 i FN-stadgan som omfattar försvar och självförsvar. Som part i detta fördrag och i enlighet med denna klausul och denna artikel i FN-stadgan har vi en skyldighet att ge hjälp till våra allierade. Det är vad vi gör.

Det här är ett enkelt resonemang som helt överensstämmer med internationell rätt. Det är det hela. Säg mig var situationen densamma i Irak? De bombade landet och slog sönder det. Samma sak hände i Libyen som också krossades. Var fanns internationell lag då? Den sågs ingenstans.

Alla som gör detta är fullt medvetna om att det inte är förenligt med internationell lag. Det är därför de fortsätter att prata om några långsökta regler. Vilka regler? Vad har de kommit fram till? Var har de plockat ut dem ifrån, dessa regler? Låt dem själv leva efter dessa regler.

Ilya Doronov: Tack så mycket.

Ilya Doronov: Tack så mycket.

Herr President! Eftersom vi diskuterar gasrelaterade frågor handlar de senaste nyheterna om de restriktioner för gas- och oljepriser som ska antas av G7 eller EU. Vad tycker du om detta och vad kommer vi att göra i detta avseende?

Om den västra riktningen är stängd, kommer öst att kunna tillgodose alla våra behov och kommer vi att kunna omdirigera all vår resursexport österut?

Vladimir Putin: Först och främst bör våra energiresurser användas för att föra vårt land framåt. Detta inkluderar alla primära energikällor och alla mineraltillgångar. Men vi har rikliga tillgångar på dessa och kan möta den växande efterfrågan från alla som är villiga att arbeta med oss. Detta är ett bra och lukrativt samarbete för våra partners, och också mycket fördelaktigt även för de europeiska länderna, eftersom vår gasledningsgas är i storleksordning mer konkurrenskraftig än den flytande naturgas som kommer in från andra sidan havet. Det är helt klart så.

Genom att de i årtionden använt naturgas från den Ryska federationen, har de ledande europeiska ekonomierna uppenbarligen haft fördelar av en global dimension. Om de tror att de inte har någon nytta av dessa fördelar, är det okej för oss ​​och stör oss inte på något sätt, eftersom efterfrågan på energi runt om i världen är fortsatt hög. Det handlar inte bara om våra vänner från Folkrepubliken Kina, vars ekonomi växer snabbt.Men som jag sa och alla i världen är väl medvetna om, efterfrågan på energi växer. Vi är redo att samarbeta med vilket land som helst. Det finns många sådana länder runt om i världen.

Naturligtvis har den europeiska marknaden alltid ansetts vara en premiummarknad, men den internationella situationen förändras snabbt, och de förlorade nyligen sin premiumstatus i och med att Ukraina-krisen började. Till och med européernas amerikanska partner har omdirigerat sina LNG-fartyg till asiatiska länder.

Ilya Doronov: För att den kan säljas till premium pris där.

Vladimir Putin: Inklusive till Kina. Bara för att de kan sälja det för mer pengar där, så enkelt är det. Amerikaner är väldigt pragmatiska människor.

De förde ett krig mot ett av våra LNG-projekt i Arktis, och jag kommer inte att peka på cheferna för detta företag, men det första tankfartyget som fraktade LNG från detta fält och från detta företag seglade till USA, eftersom det var en lönsam deal.

När herr Mikhelson delade den här historien med mig var min första reaktion misstro. Jag sa, kom igen, det här kan inte vara sant. Han sa att det var så. Jag frågade honom varför och svaret var för att det var en bra affär och att de köpte det direkt. De är pragmatiska människor, och vi kan lära av dem i detta avseende.

När det gäller våra resurser vet ni att efterfrågan på dem är så hög på världsmarknaderna att vi inte har några problem att sälja dem, särskilt när vi har att göra med en så stor ekonomi. I själva verket är det idag den största ekonomin i världen när det gäller köpkraftsparitet. Den kinesiska ekonomin är större än den amerikanska. Deras behov ökar, vi har stabila avtal och våra relationer har nått oöverträffade höjder, Sibiriens makt (Sila Sibiri) arbetar för fullt. Vi studerar även andra vägar. Förresten finns det en potentiell väg via Primorye-territoriet, via Mongoliet. Sådana beslut fattas inte över en natt för att någon inte vill ha något – alla vill ha den, men mycket beror på de ekonomiska och geologiska förhållandena. Såvitt jag förstår har de ekonomiska aktörerna kommit överens. Alla tror på att en av rutterna kan passera genom mongoliskt territorium.

Mongoliet är ett vänskapligt sinnat land. Det är politiskt stabilt och vi ser inga problem där. Såvitt jag vet, även om vi kan fråga herr Miller senare, har de i allmänhet godkänt alla parametrar i denna överenskommelse. De kom till och med överens med våra kinesiska vänner om prisparametrar, vilket aldrig är så enkelt. Våra kinesiska vänner är tuffa förhandlare. Naturligtvis utgår de från sina nationella intressen i alla affärer, vilket är den enda vägen att gå. Men de är stabila och pålitliga partners och marknaden är enorm.

Men det ligger mer i detta. Vi kommer också att ägna oss åt flytande gas och sälja LNG över hela världen. Som ni säkert uppmärksammade har jag redan nämnt ett exempel med den första Arctic LNG-1-tankern (från en fyndighet i Arktis, förstås). Alla köper det. De kommer att köpa det, det kommer att vara lönsamt för dem. Så vi har inga som helst problem. Om de europeiska länderna vill ge upp detta och förlora sina konkurrensfördelar är det upp till dem. Låt dem göra det.

Ilya Doronov: Kommer pristaket på gas att bli ett hårt slag för oss?

Vladimir Putin: Tja, detta är ännu mer dumheter, ännu ett icke-marknadsbeslut utan några framtidsutsikter. Alla administrativa restriktioner i den globala handeln leder bara till disproportionerliga prishöjningar. Det som händer nu på de europeiska marknaderna är resultatet av det arbete som utförts av europeiska specialister och Europeiska kommissionen. Vi har alltid insisterade på att priserna skulle utformas baserade på långtidskontrakt och vara knutna till samma marknadskategori som priserna på olja och oljeprodukter, i samma korg. Priserna på olja och oljeprodukter bildas av marknaden och varför är priset på gas i långtidskontrakt kopplat till detta pris? För produktionen kräver stora investeringar och de som investerar i produktion måste vara säkra på att produkten kommer att säljas. Det är därför Gazprom generellt är intresserad av långtidskontrakt.

De sa hela tiden till oss: “Nej, det här är inte marknadsbaserat. Ni bör använda priserna på spotmarknaden som riktmärke.” Vi försökte ändra den inställningen – jag gjorde personligen det här i Bryssel. Jag sa: “Gör inte så här, eftersom handel med naturgas är ett speciellt segment av världsmarknaden. De som producerar och säljer den och de som köper den måste vara säkra på att deras relation är pålitlig.” “Nej”, sa de och trodde att priset vid den tiden var för högt. Hundra dollar per 1 000 kubikmeter verkade för dem på den tiden vara ett extremt högt pris och senare sa de detsamma om priset på 300 USD. Så var priserna på den den tiden. Låt oss se, Idag har priset överstigit 3 000 euro. Vi sa hela tiden: “Gör inte det här.” Ändå tvingade de praktiskt taget sina företag att binda sig till spotmarknads [priser], för att upptäcka och påtvinga oss samma sak – påtvinga! Nu bestäms en stor del av gaspriset av spot [transaktioner].

Vi bad inte om detta – européerna påtvingade oss detta. Först påtvingade de dessa verkligt idiotiska beslut angående gashandeln, och efter att ha sett vad som hände började de nu fundera på hur de skulle ta sig ur det. Så hur? De vill sätta ett tak för priset genom att ta till administrativa åtgärder. Mer absurditet och nonsens som kommer att få priserna att skjuta i höjden på världsmarknaden, inklusive den europeiska marknaden. Ingenting kan uppnås i ekonomin och den globala handeln med hjälp av administrativa åtgärder.

Ilya Doronov: Byggde vi Nord Stream 2-rörledningen förgäves?

Vladimir Putin: Nej, vi bygger ingenting utan anledning. Vi uppnådde den nödvändiga tekniken och vi gjorde vårt arbete ordentligt. Vid behov kommer vi att sätta Nord Stream 2 i drift. Om denna fråga är av intresse för dig kan jag prata om det mer i detalj, men jag skulle föredra att inte slösa tid på det.

Ilya Doronov: Nej, ni sa mycket om ämnet, ni sa att vi var redo och att rörledningen har byggts.

Vladimir Putin: Nord Stream 1 är praktiskt taget stängd, och alla säger: “Ryssland använder sitt energivapen.” Mer nonsens och skräp. Vilket vapen använder vi? Vi levererar så mycket gas som våra partners behöver, så mycket de beställer. Vi pumpar inte gas ut i luften utan levererar den beställda mängden. Vi levererar på de beställningar vi tar emot.

Vad har då hänt? Driften av en av de två gasledningarna som går över Ukraina avbröts av Ukraina av en påhittad anledning, med påståendet att det inte fanns någon kontroll över den. De stängde själv av den. Det var inte vi som stängde den, Ukraina gjorde det. Det här är min första poäng.

Yamal–Europe är en annan pipeline, som går genom Polen. Polen införde sanktioner mot denna gasledning och avbröt dess funktion. Var det vi som gjorde detta? Nej, polackerna gjorde det. Ukrainarna gjorde det och polackerna.

När det gäller Nord Stream 1 har våra tyska partners kommit överens om att alla tekniska aspekter av Nord Stream 1, inklusive underhållet av de gaspumpande turbinenheterna, lyder under brittisk lag eftersom – jag själv var omedveten om detta och fick reda på detta av Mr Miller – Gazprom var tvungen att underteckna ett kontrakt för underhåll av dessa Siemens tillverkade enheter, inte med Siemens huvudkontor utan med dess dotterbolag baserat i Storbritannien, som lagt sanktioner mot Gazprom, men gick med på att reparera turbinerna vid en Siemens-fabrik i Kanada.

Vad har vi med allt detta att göra? Kanada tog det till slut men gav efter för de många förfrågningarna från Tyskland och gav dem till Tyskland, medan turbinerna enligt avtalet med Siemens dotterbolag i Storbritannien skulle skickas direkt till St Petersburg. Logistikarrangemangen har ändrats och avtalet måste revideras. Det brittiska dotterbolaget till Siemens svarar inte ens på Gazproms förfrågningar.

Du kan ta hur många bilder du vill på turbinen, men ge oss dokumenten, för tusan. Det här är vår egendom. Vi måste förstå den här egendomens juridiska status och dess tekniska skick. De ger oss inget annat än småprat.

Den sista turbinen är nu ur funktion, så Siemens-representanter kom för att titta på den. Det finns en oljeläcka, vilket är en explosions- och brandfara. Det finns inget sätt för turbinen att förbli i drift med tanke på dess nuvarande tillstånd. Ge oss turbinerna så sätter vi igång Nord Stream 1 över natten. De ger oss ingenting. De säger att vi använder det som vapnen. Vad pratar de om? Det var de själva som förstörde saker och ting och nu är de inte säkra på vad de ska göra åt det. De körde in i en återvändsgränd av sanktioner.

Det finns bara en utväg. I Tyskland samlas folk för att slå på Nord Stream 2. Vi stöder kraven från tyska konsumenter och vi är redo att slå på den redan i morgon. Allt vi behöver göra är att trycka på knappen, men vi är inte de som införde sanktioner mot Nord Stream 2. Det gjordes under påtryckningar från USA. Varför utövar de påtryckningar? För att de vill sälja sin [LNG] gas för en fin slant. Vi är också medvetna om den tidigare amerikanska administrationens ståndpunkt. De sa: “Ja, vi säljer till ett högre pris, men se till att de köper vår eftersom vi erbjuder dem skydd.” Låt dem köpa den då om de väljer det. Vi kommer [ändå] att sälja vår produkt.

Ilya Doronov: Eftersom vi pratar om Storbritannien har jag en följdfråga till dig. Liz Truss är ny premiärminister som efterträder Boris Johnson. Vad har ni för förväntningar på den nya statsministern? Har jag rätt i att tro att det inte finns något hopp för att våra relationer kommer att förbättras efter allt det hon hade att säga?

Vladimir Putin: Lyssna, Storbritanniens process för att välja statschef är långt ifrån demokratins principer. Valet är begränsat till det parti som vann det förra riksdagsvalet. Folket i Storbritannien har inget att säga till om i regeringsskiftet. Den styrande eliten håller sig till sina regler. Vi vet var Tories står i dessa frågor, även när det gäller Ryssland. Det är upp till dem att bestämma hur de ska bygga relationer med Ryska federationen. Vår uppgift är att skydda våra intressen. Vi kommer att göra det konsekvent, låt det inte råda några tvivel om det.

Ilya Doronov: Tack så mycket.

Fortsättning följer.

(PS. Till och med en liten micro blog som den här har blivit shadow banned, så vänligen använd dela knapparna nedan. Tack.)

Pressens Lögner om varför Ryssland invaderade Ukraina

B52

Written by Eric Zuesse

När JFK och Chrusjtjov 1962 förhandlade om Kubakrisen, var JFK redo att starta en kärnvapenattack mot Sovjetunionen från Amerikas 129 operativa Atlas ICBM baser (Inter Continental Ballistic Missile) liksom från många fler bombplan plus ubåtar, om Chrusjtjov inte avbröt transporten till Kuba, av vad som på olika sätt hade uppskattats till 32 till 36 sovjetiska R-14 IRBM (Intermediate Range Ballistic Missiles), nåddes en överenskommelse som skulle förhindra tredje världskriget (WW III).

JFK hade blivit oroad över att dessa R-14 skulle kunna nå USA:s ledningscentral i Washington DC 160 mil från Kuba – kanske så snabbt att presidenten inte skulle hinna skjuta upp USA:s vedergällningsmissiler och skicka bombplan. Men både han och Chrusjtjov var anständiga män som ville undvika WW III, så en rimlig överenskommelse nåddes. Under 5–9 november 1962 avlägsnade sovjetiska fartyg alla 42 missiler, 160 kärnstridsspetsar och bomber, och upp till 28 kärnvapenkapabla flygplan från Kuba. Den sovjetiske generalen Anatoli I. Gribkov som hade varit en del av den sovjetiska kubanska operationen, skrev 1994 att Chrusjtjov ”visste . . . att amerikanska strategiska kärnvapenstyrkor 1962 överträffade våra med cirka 17 mot 1 “.

John F. Kennedys intresse var inte att “vinna” ett kärnvapenkrig, utan att förhindra ett.

Så sent som 2006 ändrades tyvärr den amerikanska policyn för kärnvapenkrig. Från att ha kärnvapen för att förhindra ett WW III, med metastrategin som kallas Mutually Assured Destruction, eller “M.A.D”, till att utveckla dem för att använda dem att “vinna” ett kärnvapenkrig och därmed erövra Ryssland. Den nya metastrategin kallas “Nuclear Primacy“.

Den 1 mars 2017 bekräftade tre ledande oberoende amerikanska forskare att bevisen var tydliga för att den amerikanska regeringen faktiskt “planerade att ha kapacitet att utkämpa och vinna ett kärnvapenkrig genom att avväpna fienden med en överraskande första attack.” Det är metastrategin “Nuclear Primacy”, i aktion.

Detta är den amerikanska regeringens metastrategi, där deras militärallians NATO är en viktig komponent för att genomföra den. Nato nationerna är platser varifrån amerikanska kärnvapenmissiler kan avfyras mot Ryssland. De ligger mycket närmare Kreml – Rysslands militärstrategiska hjärncentrum – än Amerika. Den nation som ligger närmast Kreml är Ukraina, därför ville den amerikanska regeringen särskilt gärna få in Ukraina i Nato.

Bara cirka 20 % av ukrainarna önskade 2003-2009 ett Natomedlemskap, medan cirka 55 % motsatte sig det. Gallup fann 2010 att 17 % av ukrainarna ansåg att NATO betydde “skydd av ditt land”, medan 40% sa att det är “ett hot mot ditt land.” Ukrainare såg övervägande Nato som en fiende, inte en vän. Men efter Obamas kupp i Ukraina i februari 2014, “skulle Ukrainas NATO-medlemskap få 53,4% av rösterna, medan en tredjedel av ukrainarna (33,6%) skulle motsätta sig det.” Men efteråt var stödet i genomsnitt fortfarande över dubbelt så högt runt 45 % – som hade varit fallet före kuppen. Ukrainarna skiftade åsikt angående den saken och gynnade NATO istället för att motsätta sig det, då miljardärerna som finansierade de vinnande politiska kandidaterna och som kontrollerade media såväl i USA som i Ukraina, kraftfullt hade propagerat för NATO efter kuppen. Där regeringarna och media hade porträtterat Ryssland som Ukrainas fiende, och USA/EU/NATO som före kuppen av ukrainare sågs som fiender, blev istället Ukrainas vänner. Så att ukrainarna efter USA-kuppen ville gå med i EU och Nato.

Enligt Nato:

NATO är inte ett hot mot Ryssland.” “NATO har försökt bygga ett partnerskap med Ryssland, utveckla dialog och praktiskt samarbete inom områden av gemensamt intresse. Det praktiska samarbetet har avbrutits sedan 2014 som svar på Rysslands illegala och olagliga annektering av Krim, som Nato aldrig kommer att erkänna.”

Nato har dock alltid försökt hitta sätt att besegra Ryssland, och alltid vägrat att överväga Rysslands önskemål om att gå med i Nato.

De faktiska krav som Putin ställde på Nato den 17 december 2021 – som Nato formellt avvisade den 7 januari 2022 – där Natos avslag utlöste Putins beslut att invadera Ukraina, inkluderade den avgörande: “Artikel 6: Alla medlemsländer i Nordatlantiska fördragsorganisationen åtar sig att avstå från varje ytterligare utvidgning av Nato, inklusive anslutningen av Ukraina såväl som andra stater.”

Ukraina var i ett speciellt fokus i fördraget eftersom det har den gräns som har närmast av alla nationer till Moskva, vilket bara ligger 57 mil bort. Däremot ligger Washington DC 182 mil från Kuba.

Om Kennedy var orolig 1962, så hade Putin ännu större anledning att vara orolig – 57 mil istället för 182 mil, och mycket snabbare missiler nu än då. Medan att halshugga Amerika om sovjetiska missiler hade stannat kvar på Kuba skulle ha tagit ungefär en halvtimme, så skulle det ta ungefär 5 minuter att halshugga Ryssland om Ukraina går med i Nato. Putin hade försökt allt för att förhindra att Ukraina gick med i NATO, men Biden och hans Nato-anti-ryska militärallians hånade honom för det och vägrade ens att överväga något av hans önskemål. Det enda sättet som fanns kvar var då att göra det militärt.

När Ryssland invaderade Ukraina den 24 februari 2022 hade det amerikanska CNN rubriken “Vad vill Putin?” och öppnade med:

I en lång essä skriven i juli 2021 hänvisade Putin till ryssar och ukrainare som “ett folk” och föreslog att väst hade korrumperat Ukraina och ryckt ut det ur Rysslands omloppsbana genom ett “påtvingat identitetsbyte”.

Den typen av historisk revisionism visades fullt ut i Putins känslomässiga och klagomålsfyllda tal till nationen i måndags, där han tillkännagav sitt beslut att erkänna folkrepublikerna Donetsk och Luhansk, samtidigt som det tvivlade på Ukrainas egen suveränitet.

U.S. News and World Report hade rubriken FÖRKLARINGEN: Varför invaderade Ryssland Ukraina? och en huvudavdelning var:

När började den nuvarande konflikten mellan Ryssland och Ukraina?
Ryssland började i slutet av 2021 utöka sin militära närvaro runt Ukraina – inklusive i Vitryssland, en nära rysk allierad norr om Ukraina – under olika förevändningar, samtidigt som de förblev vaga om sina avsikter. I december svävade tiotusentals ryska trupper på gränsen, och praktiskt taget omringade landet vilket skapade spänningar som ledde till ett samtal mellan Putin och USA:s president Joe Biden.

______________________________________

Mer om det första skedet av Rysslands “speciella militära operation” i Ukraina kan ni läsa i Jacques Bauds: Den militära situationen i Ukraina och uppföljaren Den militära situationen i Ukraina – en uppdatering

______________________________________

Den undersökande historikern Eric Zuesses nya bok, AMERICA’S EMPIRE OF EVIL: Hitler’s Posthumous Victory, and Why the Social Sciences Need to Change, handlar om hur Amerika tog över världen efter andra världskriget för att förslava den åt amerikanska och allierade miljardärer. Deras karteller utvinner världens rikedomar genom att inte bara kontrollera deras “nyhets” media utan också samhällsvetenskapen – för att lura allmänheten.

Det är dags för den “gamla världen” att peka på förhandlingsbordet.

USA:s blockad av rysk energiexport handlar inte om Ukraina.

Genom att blockera Rysslands billiga gas och oljeexport till EU, vill USA förhindra Stor Eurasien att knyta an Europa till sin ekonomiskt mycket fördelaktiga allians.

Fördelaktig för Europa det vill säga. Man behöver inga siffror eller kalkylark för att förstå detta, det räcker med att titta en liten stund på denna bild. Klicka upp den och fundera över populationen i området, deras naturtillgångar, industriella kapacitet och möjliga export/import leder.

Europa har varit ockuperat i 77 år.

Den ena halvan, som efter 31 år trodde sig vara “befriade”, anslöt sig blint till den andra ockupationsmakten, ovetande om vad som skulle komma av större justeringar efter kolonialismens härjningar över världen.

Energi är visserligen den ekonomiska nyckeln till förståelse av det geoekonomiska “spelet”, men att så lättvindigt kalla det ett spel är att bortse både från det antal människor som bebor dessa områden, deras förmågor och rättigheter. Det är inte en omgång schack som Zbigniew Brzezinski ville göra gällande, inte heller ett av Pentagons krigsspel“, det är en fråga om planetens överlevandskapacitet med Homo sapiens som fripassagerare.

Med andra ord. Löser vi inte det psykosociala problemet med “överhöghet”, som så tydligt klargjordes av herr H. innan Europas 70-åriga ockupation, kommer vi förmodligen gå under i en gigantisk klimat katastrof, alternativt en 10-årig atombombsvinter.

Allt svammel om demokrati kontra auktoritärt styrda länder blir då fullständigt ovidkommande.

De båda halvorna av den “gamla världen” måste lära sig att förstå den efterbörd den skapat globalt, i perspektiv av dessa överlevnadsproblem.

USA:s interna problem är inte Europas.

Men de kanske kan lösas i gemenskap, mellan Ryssland, Kina och USA.

Det är nu dags för de verkligt vuxna statsledarna att stiga fram på den diplomatiska arenan. Här kan det inte målas upp några schönstycken eller med låtsaskritor ritas gränser på kartor, inga lögner hör hemma vid detta bord.

Det är dags för den “gamla världen” att peka på förhandlingsbordet.

___________________________________

(PS. Till och med en liten micro blog som den här har blivit shadow banned, så vänligen använd dela knapparna nedan. Tack.)

Ukraina ett bondeoffer på det stora schackbrädet

Från den 27 april 2022 av Rick Sterling på siten INVESTIG’ACTION

Zbigniew Brzezinskis bok “The Grand Chessboard” publicerades för 25 år sedan. Hans antaganden och strategier för att upprätthålla USA:s globala dominans har varit enormt inflytelserika i USA:s utrikespolitik. När konflikten i Ukraina utvecklas, med potentialen att eskalera till världskrig, kan vi se vart denna politik leder och hur avgörande det är att omvärdera den.

Behovet av att dominera Eurasien

Den grundläggande premissen för “The Grand Chessboard” beskrivs i inledningen:

* I och med Sovjetunionens kollaps är USA den enda globala makten

* Europa och Asien (Eurasien) har tillsammans den största landytan, befolkningen och ekonomin

* USA måste kontrollera Eurasien och förhindra något annat land från att utmana USA:s dominans

Brzezinski sammanfattar situationen: “Amerika är nu den enda globala supermakten, och Eurasien är världens centrala arena.” Han tillägger “Det är absolut nödvändigt att ingen eurasisk utmanare dyker upp som kan dominera Eurasien och därmed utmana Amerika.”

Boken kartlägger de olika nationerna i Eurasien, från Japan i öster till Storbritannien i väster. Hela landmassan i Europa och Asien är täckt. Detta är det “stora schackbrädet” och Brzezinski analyserar hur USA ska “spela” de olika pjäserna på brädet för att hålla potentiella rivaler nere och USA i kontroll.”

Brzezinskis inflytande

Zbigniew Brzezinski


Brzezinski var president Carters mycket inflytelserike och kraftfulla nationella säkerhetsrådgivare. Innan dess grundade han den Trilaterala Commissionen, och senare undervisade han också Madeline Albright och många andra nyckelfigurer i USA:s utrikespolitik.

Det var Brzezinski som initierade den s.k. “Afghanistan-fällan”, som var USA:s hemliga program från 1979, för att mobilisera och stödja mujahedin gerillans utländska soldater att invadera och destabilisera Afghanistan. Under denna period genomgick Afghanistan dramatiskt positiva förändringar, vilka beskrevs av den kanadensiska akademikern John Ryan som “Afghanistan hade en gång en progressiv sekulär regering, med brett folkligt stöd. Den hade infört progressiva reformer som gav kvinnor lika rättigheter.”

Brzezinskis plan var att använda reaktionära lokala styrkor och utländsk gerilla för att skapa tillräckligt med kaos så att regeringen skulle be grannlandet Sovjetunionen att skicka militärt stöd. Det övergripande målet var att “gräva ner den sovjetiska armén” och “ge dem sitt eget Vietnam”.
Resultatet av den enorma finansiering av planen från USA och Saudiarabien sedan 1978 och framåt, resulterade i kaos, svält och blodsutgjutelse i Afghanistan vilket fortsätter än idag. Ungefär 6 miljoner afghaner blev flyktingar från kaoset och kriget.

Flera år senare, när Brzezinski intervjuades om denna policy, var han stolt och tydlig: “Vi pressade inte ryssarna att ingripa, men vi ökade medvetet sannolikheten att de skulle göra det.” På frågan om han hade ångrat decennierna av kaos i Afghanistan var han tydlig: ”Ångrar vad? Den hemliga operationen var en utmärkt idé. Det fick till följd att ryssarna drogs in i den afghanska fällan, vill du att jag ska ångra det? …. Moskva var tvungna att fortsätta ett krig som var ohållbart för regimen, en konflikt som ledde till demoralisering och slutligen upplösningen av det sovjetiska imperiet… Vad är viktigare i världshistorien? Talibanerna eller det sovjetiska imperiets kollaps? Några upprörda muslimer eller befrielsen av Centraleuropa och slutet på det kalla kriget?

___________________________________________

Tidpunkten för den hemliga CIA-operationen hade redan avslöjats av den tidigare CIA-chefen Robert M. Gates i hans bok ”From the Shadows” (Simon & Schuster, 1996). Gates skrev: ”Carter-administrationen började titta på möjligheten till dolt bistånd till de upprorsmän, som motsatte sig den pro-sovjetiska, marxistiska regeringen under president Taraki i början av 1979. Den 5 mars 1979 skickade CIA flera dolda handlingsalternativ rörande Afghanistan. till SCC [Special Coordination Committee]. ”Ett möte i SCC” hölls äntligen den 3 juli 1979, och – nästan sex månader innan Sovjet invaderade Afghanistan – undertecknade Jimmy Carter det första beslutet för att i hemlighet hjälpa Mujahedin.”

___________________________________________

Afghanistan var en bricka i USA:s kampanj mot Sovjetunionen. Det omoraliska i USA:s utrikespolitik är tydligt och konsekvent, från förstörelsen av Afghanistan som började 1978 och fortsatte till den nuvarande svälten orsakad av USA:s frysning av den afghanska regeringens reserver.

Bakslaget är också tydligt. Den utländska gerillan som tränats av USA och saudierna blev Al Qaida och sedan till ISIS. Nattklubbsmassakern i Orlando 2016, där 49 dog och 53 skadades, begicks av sonen till en afghansk flykting som aldrig skulle ha kommit till USA om hans land inte hade blivit avsiktligt destabiliserat. Paul Fitzgerald beskriver vältaligt tragedin i sin artikel Brzezinskis vision att locka Sovjet in i den afghanska fällan, blev Orlandos mardröm.

USA:s överhöghet och exceptionalism

“Grand Chessboard” tar USA:s överhöghet och exceptionalism för given, och lägger till strategin för att implementera och genomdriva detta “företräde” på den största och viktigaste arenan: Eurasien.
Brzezinski tolererar inte en multipolär värld. “En värld utan USA:s företräde kommer att vara en värld med mer våld och oordning och mindre demokrati och ekonomisk tillväxt ….” och “Det enda verkliga alternativet till amerikanskt globalt ledarskap inom överskådlig framtid är internationell anarki.”

Dessa påståenden fortsätter än idag när det amerikanska utrikespolitiska etablissemanget upprepade gånger talar om den “regelbaserade ordningen” och “det internationella samfundet“, de ignorerar därmed det faktum att västvärlden bara är en liten del av mänskligheten [ca.15%].

Mot slutet av sin bok föreslår Brzezinski en “uppgraderingen” av FN och en “ny fördelning av ansvar och privilegier” som tar hänsyn till “den förändrade verkligheten av den globala makten.”

Vikten av Nato och Ukraina

Med Sovjetunionens och Warszawapaktens upplösning trodde många människor i väst att NATO inte längre behövdes. NATO påstod sig ju vara en strikt defensiv allians och dess enda rival hade upplösts.
Brzezinski och andra amerikanska hökar såg att NATO kunde användas för att utöka USA:s hegemoni och hålla vapenköpen flytande. Sålunda skrev han att “ett utvidgat NATO kommer att tjäna både de kortsiktiga och de långsiktiga målen för USA:s politik väl.”

Brzezinski var stenhård med att den ryska oron eller deras farhågor skulle avfärdas. “Alla överenskommelser med Ryssland i frågan om Natos utvidgning, får inte innebära ett resultat som har effekten att de gör Ryssland till en de facto beslutsfattande medlem av alliansen.” Brzezinski var skicklig på att presentera en aggressiv och offensiv politik i det bästa ljuset.

Brzezinski presenterar Ukraina som “vågskåls” landet för att innesluta Ryssland. Han säger, “Ukraina är den kritiska staten, vad gäller Rysslands framtida utveckling.” Han säger: “Utan Ukraina upphör Ryssland att vara ett eurasiskt imperium.” Detta är ytterligare ett exempel på hans skickliga formulering, eftersom Ukraina som en del av en fientlig militär allians inte bara förhindrar ett ryskt “imperium”; det utgör ett existentiellt hot. Kiev ligger mindre än 80 mil från Moskva och Ukraina var en viktig väg vid den nazistiska invasionen.

Brzezinski var väl medveten om Ukrainas gränsers kontroversiella karaktär. På sidan 104 ges ett citat som visar att många människor i östra Ukraina ville ut ur Ukraina efter Sovjetunionens upplösning. Citatet från 1996 är från en tidning i Moskva som rapporterar: “Inom en överskådlig framtid kommer händelser i östra Ukraina, konfrontera Ryssland med ett mycket svårt problem. Mass manifestationer av missnöje … kommer att åtföljas av vädjanden till Ryssland, eller till och med krav att ta över regionen.”

Trots denna verklighet avvisar Brzezinski de ryska rättigheterna och klagomålen. Han säger rakt ut: “Europa är USA:s viktiga geopolitiska brohuvud på den eurasiska kontinenten.” och “Västeuropa och alltmer Centraleuropa, förblir till stor del ett amerikanskt protektorat.” Det outtalade antagandet är att USA har all rätt att dominera Eurasien från långt håll.

Brzezinski råder Ryssland att decentralisera till den fria marknaden [Jeltsin-Clinton] och skapa en lös konfederation bestående av det “Europeiska Ryssland, ett Sibiriskt Ryssland och en Fjärran Östern republik”.

Afghanistan är förebilden

Brzezinski inser att Ryssland utgör en potentiell utmaning för USA:s dominans över Eurasien, särskilt om landet allierar sig med Kina. I “The Grand Chessboard”, skriver han, “Om mitten utrymmet avvisar västvärlden och blir en påstridig enskild enhet, som antingen får kontroll över södern, eller bildar en allians med de stora österländska aktörerna, då krymper Amerikas dominans i Eurasien dramatiskt. ” Ryssland är detta “mittenutrymme ” och Kina är den “stora österländska aktören”.

Det som den amerikanska strategen fruktade har just hänt: Under de senaste 20 åren har Ryssland och Kina byggt upp en allians som är dedikerad att avsluta USA:s hegemoni och inleda en ny era av internationella relationer.

Det kan vara anledningen till att USA aggressivt provocerade fram krisen i Ukraina. Listan över provokationer är tydlig: moraliskt och materiellt stöd för Maidan protesterna, förkastandet av EU-avtalet (“F*** EU”), prickskyttemorden och den våldsamma kuppen 2014, ignorerande av Minskavtalet som godkänts av FN:s säkerhetsråd, NATO-rådgivare och utbildning för ultranationalister, sändningar av dödliga vapen till Ukraina, vägran att acceptera ukrainskt icke-medlemskap i NATO, hot om att invadera Donbass och Krim.

Innan Ryssland ingrep i Ukraina sa den aktiva soldaten och före detta kongressledamoten Tulsi Gabbard att “De vill faktiskt att Ryssland ska invadera Ukraina. Varför skulle de? Eftersom det ger Biden-administrationen en tydlig ursäkt att lägga drakoniska sanktioner… mot Ryssland och det ryska folket och nummer två, det cementerar det kalla kriget på plats. Det är det militärindustriella komplexet som drar nytta av detta. Dessa kontrollerar tydligt Biden-administrationen. Det är krigshetsare på båda sidor i Washington som har trummat upp dessa spänningar. Om de får Ryssland att invadera Ukraina låser det fast det nya kalla kriget, och det militära industriella komplexet börjar tjäna massor av pengar… Men vem betalar priset? Det amerikanska folket … det ukrainska folket … det ryska folket betalar priset. Det undergräver vår egen nationella säkerhet medan det militärindustriella komplexet som kontrollerar så många av våra valda tjänstemän är vinnarna som springer till banken.”

Detta är korrekt men skälen till provokationerna går djupare än så. Hillary Clinton sammanfattade nyligen Washington hökarnas önskningar och drömmar: “Ryssarna invaderade Afghanistan redan 1980 … många länder levererade vapen, råd och till och med några rådgivare till dem som rekryterades för att bekämpa Ryssland … ett välfinansierat uppror drev i grunden ryssarna ut ur Afghanistan… Jag tror att det är den modell folk nu ser framför sig.”

USA:s utrikespolitik har varit konsekvent från Brzezinski till Madeline Albright, Hillary Clinton och vidare till Victoria Nuland. Resultaten kan ses i Afghanistan, Irak, Jugoslavien, Libyen, Syrien och nu i Ukraina.
Precis som med Afghanistan, “drev USA inte Ryssland att ingripa” utan “ökade medvetet sannolikheten att de skulle göra det.” Syftet är detsamma i båda fallen: att använda en bonde för att underminera och eventuellt eliminera en rival. Vi kan förvänta oss att USA kommer att göra allt för att förlänga blodsutgjutelsen och kriget, för gräva ner den ryska armén och förhindra en fredlig uppgörelse. USA:s mål är precis det Joe Biden sa: regimbyte i Moskva.

Liksom Afghanistan är Ukraina bara ett bondeoffer på schackbrädet.

Rick Sterling är en undersökande journalist i SF Bay Area. Han kan kontaktas på rsterling1@protonmail.com

_____________________________________

Vissa länkar och bilder är tillagda av denna blogg. (PS. Till och med en liten micro blog som den här har blivit shadow banned, så vänligen använd dela knapparna nedan. Tack.)

Parlamentet avsätter Janukovitj, även sedan han trotsigt lovat att inte avgå eller lämna Ukraina

Redaktörens anmärkning: Följande Kyiv Post-artikel publicerades ursprungligen den 22 februari 2014 kl. 17:29.

Från Kyiv Post-arkivet

Anti-regeringsdemonstranter kör ett militärfordon på Självständighetstorget i centrala Kiev den 22 februari 2014. Ukrainas ledare och opposition undertecknade i fredags ett avtal för att få ett slut på det splittrade landets värsta kris sedan självständigheten efter tre dagar av blodbad som dödade nästan 100 demonstranter. President Viktor Janukovitjs dramatiska beslut att hålla tidiga val och bilda en ny enhetsregering möttes med försiktighet av de tiotusentals som samlats på centrala Kievs stora torg för en protest som inleddes exakt tre månader tidigare. AFP Foto/ Louisa Gouliamaki

Parlamentet röstade den 22 februari överväldigande för att ställa den stridbare ukrainska presidenten Viktor Janukovitj inför riksrätt. Lagstiftarna applåderade när rösterna räknades – 328 totalt – för att avsätta presidenten. Efter omröstningen stod parlamentarikerna upp och sjöng nationalsången. (?)

Allsång i Verkhovna Rada

Rykten svirrade tidigare under dagen om att han hade avgått, men i en förinspelad videointervju sa presidenten trotsigt att “Jag planerar inte att lämna landet. Jag är den legitime presidenten och jag tänker inte avgå.”

Med en golvlampa på vid sin högra sida, som lyser upp de mjuka gula gardinerna bakom honom, ses Janukovitj i intervjun med mörk kostym och blå slips, ofta gestikulerande prata med någon vid sidan av kameran.

Janukovitj sa att han anlände till Charkiv, Ukrainas näst största stad, sent på natten och fortsätter med att säga:

“Jag försöker göra allt för att det inte ska bli blodsutgjutelse, av de människor som står mig nära. Jag gör allt för att skapa ordning i landet. Vi tog alla steg för att stabilisera den politiska situationen i landet, men det som hände det hände. Jag kom till Charkiv sent i går kväll. Jag ville delta i deputerade session, men det visade sig att jag inte kunde gå eftersom jag måste vara uppkopplad hela tiden.”

“Jag försöker skydda människor som jagas av banditer på de platser där de bor och arbetar. Verkhovna Rada talmannen Volodymyr Rybak avgick för att han blev misshandlad, hans bil attackerades, han bad mig ta bort honom och det gjorde jag. Jag har skickat honom till Donetsk för behandling.”

Janukovitj säger också att hans stabschef, Andriy Klyuyev, behöver beskydd.

“Det vi ser nu liknar den nazistiska ockupationen. Kommunistpartiet är under restriktion som då. Min bil blev beskjuten, men jag fruktar inte för mitt liv, jag fruktar för mitt land. Jag kommer att stanna i Ukraina och försöka stoppa brottslingarna. Vladimir Putin berättade för mig att han pratat med Barack Obama och att vi kommer att förhandla.”

“Hoten kommer på alla möjliga olika sätt. I går till exempel gick Regionpartiets deputerade ut ur Rada-byggnaden och folk började kasta sten på dem”

Han fortsatte: ”Deputerade lämnar Regionpartiet under press, vissa kan helt enkelt inte gå igenom detta, de är rädda om sina familjer. Men visst finns det förrädare. Jag vill inte prata om detta. Jag vill inte nämna deras efternamn. Låt det vara på deras samveten.

– Partiet har redan genomlevt sådana tider 2004 och 2005, då cirka 200 000 lämnade partiet men senare gick 600 000 med i partiet. Jag tror att situationen kommer att återupprepas. Även om 600 000 lämnar partiet nu så finns det 1,5 miljoner människor i partiet. Partiet är friskt. Vi ser det som en historiens upprepning av när nazisterna på 1930-talet kom till makten, och förbjöd politiska partier.

Janukovitj

“Jag ser det här som detsamma. De förbjuder kommunister och Regionpartiet, dom sätter eld på hus och kontor, mer än 200 av Regionpartiets kontor brändes ner. Alla dessa beslut som röstats igenom i parlamentet är nu olagliga. De borde höra detta från mig. Jag kommer inte att skriva på något med banditerna som terroriserar hela landet. Alla internationella medlare jag arbetat med gav mig säkerhetsgarantier, nu kommer jag se hur de uppfyller sina garantier. Allt som pågår idag är mestadels skadegörelse, kriminalitet och statlig omvälvning. Detta är min uppfattning och jag är ganska säker på den.

“Vad ska jag göra härnäst? Jag kommer att göra allt för att skydda mitt land från separatism och kommer att göra allt för att stoppa blodsutgjutelsen. Jag vet inte hur än, men idag träffade jag många människor och frågade dem om deras råd. Nu ska jag åka till de östra och södra delarna av landet där människor fortfarande är mindre farliga. Jag vill hitta ett svar på vad vi ska göra härnäst i vårt land.”

Hans tidigare beskyddare, miljardären Rinat Akhmetov, gav detta uttalande: “Min position förblir oförändrad: Jag är för ett starkt, oberoende och enat Ukraina. Idag lägger jag ett särskilt fokus på ordet “förenat” eftersom detta aldrig har varit viktigare.”

Janukovitjs mångmiljondollar herrgård Mezhyhiriya norr om Kiev, som vanligtvis är förbjudet område för allmänheten och gömt bakom nio meter höga murar, övergavs klockan 02.00 idag, enligt säkerhetsvakterna, som öppnade portarna för journalister och medborgare.

Mezhyhiriya

Tusentals tog sig till det tidigare statligt ägda palatset som Janukovitj tros ha privatiserat och gjort till sitt personliga hem genom en rad skumma affärer efter att ha blivit president 2010. Godset har blivit en symbol för nivån av korruption under Janukovitj regimen.

En journalist från Kyiv Post rapporterade inne från tomten att folk där kallade godset “korruptionsmuseet”, och att de hoppades att det så småningom skulle återlämnas till staten. Massor av pressfolk tog bilder av den vidsträckta egendomen, medan många familjer från området som kom tidigt lunkade runt i vördnad över vad som fanns bakom murarna utanför deras fönster.

Den framstående aktivisten och undersökande journalisten Tetyana Chornovol samordnade säkerheten med EuroMaidan Self-Defense-medlemmar, för att säkerställa människors säkerhet och att ingen vandalism förekom. De vädjade till besökarna, vilka guidades i små grupper genom godset utav en Self-Defense-medlem, att förbli lugna. Inga maskerade släpptes in på egendomen, där det bland annat fanns en helikopterplatta, djurpark, flera växthus och en omfattande bilsamling.

Journalister upptäckte också delvis brända dokument som hade dumpats i Kyivsjön av presidenten, i ett försök att förstöra dem. Vissa visade sig vara listor över svartlistade aktivister och journalister som hade kritiserat presidenten och hans regering i sina rapporter.

Ingen av landets tillförordnade ministrar, inklusive Serhiy Arbuzov, dök upp offentligt i dag, eller kom till den akut session i parlamentet där Oleksandr Turchynov utsågs till tillförordnad premiärminister, Arsen Avakov fick posten som inrikesminister och tidiga presidentval sattes ut till maj.

I en snabb ström av omröstningar under den akuta parlamentariska sessionen röstade lagstiftare också för att frige den fängslade före detta premiärministern Julia Tymosjenko och röstade för att ställa presidenten inför riksrätt innan de avbröt klockan 16.00.

Julia Tymosjenko

Timosjenko släpptes i Charkiv några timmar efter beslutet, och fördes till ett plan som flög henne till Kiev. Efter att kort ha talat med reportrar på Zhuliany-flygplatsen, begav sig den före detta premiärministern till Hrushevskoho Street, platsen för de dödliga sammandrabbningarna mellan polis och demonstranter i januari, för att visa sin respekt. Hon förväntades tala på Maidan senare på natten.

På morgonen spreds rykten om att Janukovitj hade flugit med privatjet till Charkiv, hans fäste i östra Ukraina, eller kanske utomlands, någonstans i Förenade Arabemiraten. Inget av dessa rykten kunde bekräftas. Han har dock inte setts offentligt och parlamentsledamöter sa att de inte vet var han befann sig.

Hanna Herman en av Janukovitj rådgivare och parlamentsledamot, berättade för Kyiv Post att presidenten var i Charkiv men inte skulle delta i det planerade mötet med den regionala guvernören, där de skulle diskuterat att skilja den östra delen av landet från den västra.

Men hennes ord stod i konflikt med vad en ledande parlamentsledamot i Regionpartiet och mångårig Janukovitj-lojalist, som sa att presidenten inte var i landet.

Rostislav Pavlenko från Vitali Klitschkos oppositionsparti UDAR sa att parlamentet hade begärt information från Ukr-aero-rukh, landets flygtrafikregulator, om var Janukovitj befann sig, och att de väntade på ett svar.

Nyhetsbyrån Unian rapporterade senare på kvällen att Janukovitj hade flytt till Ryssland.

Demonstranter utökar kontrollen i Kiev

Under tiden och utan att ett enda skott avlossades, tog demonstranterna kontroll över regeringskvarteren i Kiev, med hjälp av medlemmar av EuroMaidan Self-Defense som vaktade vid presidentadministrationen och Verkhovna Rada. Efter månader av tung polisnärvaro i huvudstaden verkade det inte finnas en enda polistjänsteman i staden.

Samooborona (Self Defence) guard at the entrance to Verkhovna Rada. Euromaidan, Kyiv, Ukraine. Events of February 22, 2014.

På fredagen undertecknade Janukovitj ett avtal med oppositionsledarna, vilket förhandlats fram av EU:s utrikesministrar för att få ett slut på den politiska kris som har uppslukat nationen i mer än tre månader, och det dödliga våldet som fört landet till randen av ett inbördeskrig.

Avtalet föreskrev att Janukovitj skulle stödja tidiga val och ge upp en del av sina befogenheter.

Men affären togs inte emot väl av anti-regeringsdemonstranter på Maidantorget sent den 21 februari, vilka jublade när en medlem av det högerextrema Pravy Sektor [Högra Sektorn] stal mikrofonen från oppositionsledarna för att ställa ett ultimatum till presidenten: avgå, annars.

På gatorna blandades jubel över Janukovitjs rapporterade avgång med ilska.

Tidigare inrikesminister Yuriy Lutsenko, nu oppositionsledare, kallade dagens utveckling en seger. Men han varnade för hotet om våld och separatiströrelser i Ukrainas östra distrikt och på Krimhalvön.

I Charkiv träffades tusentals medlemmar av det lokala rådet från östra och södra delarna av landet, på uppdrag av Charkivs regionala regering och Mykhailo Dobkin, där gruppen enligt uppgift förklarade att de tar ansvar för den konstitutionella ordningen i landet.

Yuriy Lutsenko sa att landets nya ledare måste agera snabbt för att underteckna ett politiskt och ett handelsavtal med EU.

Bandera apologeter

Alla länkar är tillagda av bloggaren (PS. Till och med en liten micro blog som den här har blivit shadow banned, så vänligen använd dela knapparna nedan. Tack.)

Europa som den västra halvön av Stor-Eurasien

Glenn Diesen Artikel publicerad 2019 i Journal of Eurasian Studies 1–9. Författarbiografi:
Glenn Diesen är professor vid University of South-Eastern Norge (USN) och biträdande redaktör på Russia in Global Affairs journal. Hans senaste böcker är Russian Conservatism (2021), Great Power Politics in the Fourth Industrial Revolution (2021), Russia in a Changing World (2020), The Decay of Western Civilization and Resurgence of Russia (2018), Russia’s Geoeconomic Strategy for Greater Eurasia (2016), och EU and NATO Relations with Russia (2015)

Alla bilder och länkar är tillagda av denna blogg

_______________________________

Abstrakt

Kommer de ökade ekonomiska anslutningarna på den eurasiska superkontinenten att omvandla Europa till den västra halvön av Stor-Eurasien?

USA:s geoekonomiska företräde har förlitat sig på att organisera de två andra stora ekonomiska regionerna i världen, Europa och Asien, i den USA-ledda transatlantiska regionen och Indo-Stillahavsregionen.

Greater Eurasia är ett geoekonomiskt initiativ från Ryssland och Kina för att integrera Europa och Asien för att bygga en ny region. Större Eurasien byggs upp genom att först etablera ett ryskt-kinesiskt regionalt partnerskap som är frikopplat från USA:s företräde, och för det andra för att integrera Europa i den nya eurasiska regionen.

Den geoekonomiska arkitekturen för regionbyggande, ungefär som ekonomin för nationsbyggande, består av att utveckla förbindelser och beroenden med strategiska industrier, transportkorridorer och finansiella instrument.

Nyckelord

Eurasien, Europa, geoekonomi, regionalism, Ryssland

Introduktion

Kommer det strategiska partnerskapet mellan Ryssland och Kina att bidra till att splittra Väst som region? Initiativet Greater Eurasia är ett geoekonomiskt samarbetsprojekt som syftar till att minska det ryska och kinesiska beroendet av USA:s strategiska industrier, transportkorridorer och finansiella instrument. Den efterföljande konstruktionen av en eurasisk region med autonoma geoekonomiska makt-styrinstrument, frikopplade från USA, etablerar gradvis större förbindelser med Europa som grunden för en ny större eurasisk region.

Greater Eurasia

USA:s geoekonomiska företräde har förlitat sig på att integrera de två andra geoekonomiska regionerna i världen, Europa och Asien, i en USA-ledd transatlantisk region och en Indo-Stillahavsregionen. Detta regionala ramverk omöjliggjorde för Ryssland att återställa sin politiska subjektivitet i Europa och för Kina att bibehålla sin politiska subjektivitet i Asien.

Följaktligen motverkar Moskva och Peking USA:s hegemoniska ambitioner genom att förbättra de ekonomiska förbindelserna mellan Europa och Asien för att återställa Eurasiens politiska subjektivitet.

Västvärlden har varit stenhård på att det inte kan bli en återgång till “business as usual” med Ryssland, och stämningen är liknande på den ryska sidan, eftersom den västcentrerade utrikespolitiken som rådde i tre århundraden har fått ett abrupt slut.

Västvärldens stöd 2014 till kuppen i Ukraina, gjorde slut på de återstående illusionerna i Ryssland om en gradvis integration med väst för att bygga ett större Europa. Dessutom har västvärldens antiryska sanktioner avslöjat riskerna med ett överdrivet ekonomiskt beroende av en enda stat eller region.

Rysslands vändpunkt österut för att diversifiera sina ekonomiska förbindelser, är inte ett tillfälligt botemedel för att övervinna sanktionerna från väst, snarare representerar det en fundamentalt annorlunda strategi för att engagera sig med världen.

Ryssland har övergett sitt “Greater Europe Initiative”, vilket styrt den ryska utrikespolitiken i olika format sedan Gorbatjovs strävanden efter ett “gemensamt europeiskt hem“. En konsensus har uppstått om att Rysslands framtid hör hemma i en geoekonomisk befruktning av ett större Eurasien.

Initialt avfärdades väst det framväxande strategiska partnerskapet mellan Ryssland och Kina, som ett “bekvämlighetsäktenskap”, även om Europa har blivit allt mer bekymrade över Rysslands till synes permanenta vägning österut.

Det är osannolikt att Ryssland kommer att återgå till de Europacentrerade ambitionerna från tidigare decennier, då det inte finns någon vilja i väst att reformera EU och Nato för att förminska sitt nollsummeformat för den “europeiska integrationen”.

Ryssland gör ekonomiska och politiskt långsiktiga investeringar i Stor-Eurasien som gör svängningen österut oåterkallelig. Oavsett den fortsatta uppdelningen av Europa och de antiryska sanktionerna, ligger det dessutom i Rysslands intresse att diversifiera sina ekonomiska band för att mildra ett ogynnsamt asymmetriskt beroende.

Geoekonomin i Stor-Eurasien innebär att Ryssland förflyttas från sin dubbla periferi mot både Europa och Asien – till att omplacera sig i centrum av ett Stor-Eurasien. Istället för att frikopplas från Europa, innebär detta att Europa flyttas till den västra periferin av Greater Eurasien.

Kina är en nyckelpartner eftersom det också är marginaliserat i den USA-centrerade geoekonomiska arkitekturen, och Peking visar både förmågan och viljan att koppla om den globala ekonomin.

För Ryssland erbjuder det geoekonomiska konceptet Stor-Eurasien också ett nytt förhållningssätt till Europa. Denna artikel hävdar att Rysslands integrationsinitiativ med Europa har gått igenom tre stora stadier: Först, Jeltsin försöker integrera med väst på västs villkor, sedan Putin med integration med Europa som jämlikar, och nu försöker Moskva att integrera Europa antingen i eller med Stor-Eurasien.

Effekten av Stor-Eurasien på Europa kan undersökas genom att utvärdera upprättandet av ett rysk-kinesiskt geoekonomiskt partnerskap som frikopplas från USA, och integrationen av Europa i denna nya geoekonomiska region.

BRICS. Indonesien och Turkiet har nämnts som tänkbara medlemstillskott. Egypten, Iran, Nigeria och Syrien har uttryckt önskemål om att få bli medlemmar.

Artikeln beskriver först de teoretiska antagandena. Den trebenta ekonomiska infrastrukturen kopplad till nationsbyggande på 1800-talet, används också för att etablera geoekonomiska regioner: strategiska industrier, transportkorridorer och finansiella instrument.

För det andra leder den kinesiska och ryska geoekonomiska frikopplingen från USA till byggandet av en ny autonom eurasisk superkontinent som förenar Europa och Asien genom att omorganisera strategiska industrier, transportkorridorer och finansiella instrument.

Till sist undersöks konsekvenserna för Europa. Artikeln hävdar att när ekonomiska beroenden utvecklas mot en geoekonomisk infrastruktur i öst, finns det starka indikationer på att de politiska lojaliteterna håller på att avta. Solidaritet och intern sammanhållning för EU kan bli en enorm utmaning eftersom vissa medlemsländer dras mot Stor-Eurasien, medan andra engagerar sig i den transatlantiska regionen.

Källa IMF Direction of Trade Statistics

Författaren drar slutsatsen att ett eurasiskt Ryssland utgör ett dilemma för Europa. Att ta emot Ryssland i Europa kräver betydande reformer, även om det ger incitament för Moskva att stödja ett autonomt EU inom Stor-Eurasien.

Däremot kommer bibehållandet av nollsummestrukturerna i Europa, vilka ärvdes från det kalla kriget, att skapa systemiska incitament för Ryssland att föra in ett splittrat EU i Stor-Eurasien.”

________________________________

<<– >> Artikeln finns att läsa i sin helhet på Center for Counter Hegemonic Studies

________________________________

Slutsats: Ryssland och EU i Stor-Eurasien

Slutsatsen som kan dras här är att missriktad politik gentemot Ryssland, under antagandet att det inte skulle ha några andra partners, har slagit helt fel ut. Kissingers “värsta mardröm” av en rysk/kinesisk allians är i vardande.
Rysslands tre hundra år gamla västerländska era har kommit till ett slut, och Ryssland kommer inte att återgå till sin västcentrerade utrikespolitik efter att sanktionerna har tagits bort. Stor-Eurasien presenterar ett mer gynnsamt regionalt format för Ryssland.

Att omvandla Europa och Asien till en regional enhet gör det möjligt för Ryssland att få en privilegierad plats vid bordet och samtidigt diversifiera sitt partnerskap för att undvika överdrivet beroende av en stat eller region.

Rysslands eurasiska strategi skiljer sig avsevärt från Sovjetunionens, eller det ryska imperiets, eftersom Moskva varken har förmågan eller avsikterna att eftersträva hegemoni.

Rysslands ställning i Eurasien som en balanserande aktör har fördelar, eftersom den genom design uppmuntrar andra makter att ta emot, i stället för att balansera Ryssland.
Japan är beredd att skjuta upp territoriella tvister och stärka den ekonomiska förbindelsen med Ryssland, Sydkorea söker Ryssland för att diversifiera sig bort från USA, Kina och Indien trotsar geografin genom att överväga att utveckla Arktis med Ryssland.

Belt and Road initiative

Även i en djupt splittrad region som Mellanöstern är Ryssland framgångsrikt i att etablera ett nära partnerskap med alla större parter.

Rysslands västra gränser är den enda region där relationerna fortfarande är strikt organiserade efter nollsummestrukturer. Misslyckandet med att nå en uppgörelse efter det kalla kriget med Ryssland i Europa är en strategisk blunder för EU, eftersom Ryssland antingen kan förvärra eller mildra den geoekonomiska rivaliteten mellan USA och Kina på kontinenten.

Att ta emot Ryssland i Europa har alltid varit ett dilemma eftersom dess inkludering drastiskt skulle förändra maktbalansen inom Europa som region, även om ett uteslutande av Ryssland skapar en mäktig motståndare.

Under den transatlantiska regionen kunde spänningarna med Ryssland i ett delat Europa, till synes hanteras genom att maximera asymmetrierna. I och med ett Stor-Eurasien innebär det högre kostnad att utesluta Ryssland ur Europa.

Även om konkurrensen mellan USA och Kina gör Europa till föremål för geoekonomisk rivalitet, skulle en post-Kall uppgörelse mellan EU och Ryssland kunna lyfta bådas roll.
Större Eurasien ökar EU:s systemiska incitament att etablera större ekonomisk förbindelse med Ryssland av två viktiga skäl. För det första bör Bryssel skapa incitament för Ryssland att stödja ett autonomt EU inom Stor-Eurasien. För det andra delar Bryssel och Moskva ett intresse av att förhindra att Ryssland blir alltför beroende av Kina.


Finansiering

Författaren/författarna fick inget ekonomiskt stöd för forskningen,
författarskap och/eller publicering av denna artikel.

___________________________

Mer av Glenn Diesen

(PS. Till och med en liten micro blog som den här har blivit shadow banned, så vänligen använd dela knapparna nedan. Tack.)

“I politikens spegelsalar” av Jasper Cato

“I politikens spegelsalar”

skina nu golven blanka och bonade

av invandrad flykting på andra premisser

än Sveriges gemensamhets norm.

Utanför dörren dit ingen vill glutta brinner guds bästa

natur och kultur då ingen vill rucka

invanda tankar om vem som vet bäst

att färdas i luften på land och till havs uti storm.

Språken de blandas när kulturer andas frihet i tanke

idéerna växer av mångfald gnuggad till lösnings form.

Vi är de många de tystade fångna i skuggorna mörka

av pengar kastade i krigens djup.

Det är val.

Bild “Utbrytare/Fribrytare” av Erik Johansson

Mirotvorets AB “Peacemaker” genom mord

Den ukrainska webbplatsen hotar hundratusentals med utomrättsliga avrättningar – några är amerikaner
Mirotvorets sammanställer listor över “Ukrainas fiender”, och har verkat ostraffat i åtta år

Under de senaste åtta åren har en grupp okända aktivister i Ukraina ostraffat offentligt sammanställt listor över “folkets fiender”. Hundratusentals har förklarats vara kriminella utan rättegång.

Bland dem finns inte bara ryska medborgare, utan också ukrainska oppositionella personer och bloggare, europeiska politiker och amerikanska medborgare. Att läggas till på den här listan är ett stigma som gör livet svårt åtminstone i Ukraina, det kan också tjäna som motivering för fängelse eller, till och med i vissa fall att bli dödad. Det är exakt vad som hände förra helgen med Daria Dugina, dotter till den världsberömde ryske filosofen Alexander Dugin, vars namn också finns på samma lista.

RT förklarar vad som ligger bakom webbplatsen Mirotvorets, eller “Peacemaker”, vars skapare försöker skapa “fred” för sitt land med hjälp av utomrättsliga mord, och varför de ukrainska myndigheterna inte har gjort något åt detta trots fördömanden från det internationella samfundet.

Vad är Mirotvorets?

Förstasidan på den ukrainska Mirotvorets webbplatsen proklamerar att de representerar ett “center för forskning om tecken på brott mot Ukrainas nationella säkerhet, fred, mänsklighet och internationell lag”. Den påstår att den har blivit skapad av en grupp akademiker, journalister och andra specialister. Men deras namn är inte kända för någon, och själva företaget har aldrig ens varit officiellt registrerad i Ukraina.

Ändå har den här organisationen varit i drift i nio år, sedan augusti 2014. Och även om den positionerar sig som “oberoende, icke-statlig media” hade regeringstjänstemän trots allt ett finger med i skapandet. Faktum är att webbplatsen uppstod på initiativ av Anton Gerashchenko, en tidigare rådgivare till den ukrainska inrikesministern.

Anton Gerashchenko © Sputnik – Alexandr Maksimenko

Mirotvorets aktiviteter går ut på att publicera personlig information om personer som sajtens administratörer anser vara ett hot, på ett eller annat sätt, mot den ukrainska staten.

Sajtens ägare uppmanar landets brottsbekämpande myndigheter att ta del av personuppgifterna och aktiviteterna för de personer som den listar. Men gatans huliganer tittar också på Mirotvorets listor.

Och varje gång någon haft otur nog att ha fått sin hemadress eller annan personlig information avslöjad och blir mördad, uppdateras sajten. Namnet på den mördade visas nu i ljusa flimrande bokstäver som påminner om ett kasino i Las Vegas, och personens foto är överstruken med den känslolösa inskriptionen: ‘likviderad’.

Till exempel visar den nuvarande Mirotvorets webbdesign på detta sätt nu uppgifterna på den ryska journalisten Darya Dugina, dotter till filosofen Aleksandr, som förra helgen brutalt mördades i sin egen bil.

Darya Dugina

Trots anklagelserna från ryska FSB förnekar Ukraina all inblandning i mordet. På Mirotvorets hemsida beskrivs Duginas död med en kort, dehumaniserande kommentar, tillsammans med en konspirationsteori: “Likviderad av specialtjänsterna i det fascistiska Ryssland (sic) på grund av oenighet mellan raserna.”

Screenshot © myrotvorets team

Vem kommer upp på Mirotvorets listor och hur?

Enligt sajtens administratörer är “informationskällorna som används av Mirotvorets Center för pågående akademisk forskning offentligt tillgängligt material som skrivs ut och publiceras på sociala nätverk, webbpublikationer, privata webbsidor och specialiserade forum och bloggar, såväl som i radio och TV-sändningar.”

Det är dock inte så enkelt. Under 2017 lanserade sajten sitt IDentigraF ansiktsigenkänningssystem, som finansierades av givare från 40 länder, enligt centrets redaktion. Denna databas innehåller mer än 2 miljoner bilder på “personer som har begått brott mot Ukraina och dess medborgare.”

Citerat direkt från Identigraf sidan:

Medborgare som befinner sig på det fria Ukrainas territorium och använder mobilkommunikation från ukrainska operatörer kan arbeta med systemet.
Varje genomsnittlig användare har möjlighet att göra endast 5 (fem) igenkänningsförsök per dag med en mobil enhet.

För att kunna arbeta med Systemet behöver du inaktivera popup-blockeraren i webbläsaren du planerar att använda. Efter att ha inaktiverat blockeraren får du möjlighet att logga in på Systemet och starta ansiktsigenkänningsprocessen . Auktoriseringsprocessen är så enkel att det inte är meningsfullt att beskriva den här.

För att logga in och börja arbeta med systemet, bör du klicka på knappen “IDENTIGRAF” i huvudmenyn på webbplatsen.

Varje genomsnittlig användare har möjlighet att göra endast 5 (fem) igenkänningsförsök per dag med en mobil enhet.

Viktigt:

60 % av systemets kapacitet är reserverad för Peacekeeper anställda och de för vilka ansiktsigenkänning är en officiell nödvändighet.
Systemanvändare är indelade i tre grupper: auktoriserade användare, VIP-användare, vanliga användare
Förfrågningar från auktoriserade och VIP-användare servas utanför turordningen mellan 06:01 och 24:00.
Om förfrågningskön för vanliga användare överskrider gränsen som ställts in av systemadministratörerna, återställs denna kö automatiskt.
Användningen av systemet av brottsbekämpande myndigheter och maktstrukturer i Ukraina, specialtjänster i Natos medlemsländer och partnerländer utförs under andra förhållanden som inte är föremål för avslöjande.

Fram till 2016 var det ukrainska inrikesministeriet, Ukrainas säkerhetstjänst (SBU) och andra brottsbekämpande myndigheter i landet bland Mirotvorets partners. Man kan inte låta bli att dra slutsatsen att den personliga informationen om de personer som hamnade i “Skärselden” – en del av sajten där personlig information, inklusive adresser, telefonnummer och dokument som publiceras – inte enbart har erhållits från sociala nätverk och tidningar.

Från och med 2019, när den senaste Mirotvorets-rapporten publicerades, innehöll sajten data om “mer än 30 000 ryska krigsförbrytare”, “mer än 70 000 terrorister, militärer, legosoldater, medlemmar av illegala väpnade formationer och privata arméer kontrollerade av den ryska angriparen” , “omkring 40 000 flagranta kränkningar av Ukrainas nationella gränser”, “mer än 44 000 förrädare mot fosterlandet”, “mer än 6 000 anti-ukrainska propagandister”, etc.

Totalt har nästan 200 000 människor förklarats “kriminella” under de fem åren.

Dessa siffror är dock långt ifrån fullständiga eftersom sajten fortsätter att samla in personlig information på daglig basis. Nyligen har deltagare i Rysslands särskilda militära operation för att demilitarisera Ukraina, såväl som ryska politiker, lagts till på listan – om än i otillräcklig utsträckning, enligt webbplatsens skapare, som stöder den officiella regeringen i Kiev.


Presumtion för skuld

Mirotvorets skapare hävdar att centret “utövar sin verksamhet i strikt överensstämmelse med den nuvarande lagstiftningen i Ukraina och internationella rättsakter som ratificerats av vår stat.” Som ett exempel hänvisar de till artikel 17 i Ukrainas konstitution, som ålägger medborgarna att skydda landets suveränitet och territoriella integritet.

När Mirotvorets rättsligt motiverar sin verksamhet hänvisar Mirotvorets till lagar om information, terrorism och integritet samt “konventionen om skydd av individer med avseende på automatiserad behandling av personuppgifter” som antogs 1981. De artiklar som citeras i ovanstående – nämnda lagar har valts mycket selektivt, med betoning på att “skydda statens säkerhet.”

Juridiskt sett är Mirotvorets tillvägagångssätt mycket kontroversiellt. För det första är en av de grundläggande principerna för rättvisa oskuldspresumtionen, vilket framför allt återspeglas i Europarådets “konvention för skydd av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter”.

Europa palatset, säte för Europarådet i EU:s institutions distrikt. © Andia / Universal Images Group via Getty Images

Bland brotten för vilka Mirotvorets samlar in data är “intrång på Ukrainas suveränitet och territoriella integritet”, att vara en “förrädare mot fosterlandet”, “hjälpa militärer och terrorister”, sprida “krigspropaganda”, “uppvigla etniskt hat, fascism, eller antisemitism”, etc., som ingår i Ukrainas strafflagstiftning. Det är dock bara en domstol som kan finna en person skyldig till sådana handlingar, medan Mirotvorets inte har någon sådan behörighet.

Mirotvorets anklagar inte bara människor för att begå “brott” utan inkluderar också mer abstrakta brott i sina listor, som att producera “anti-ukrainsk propaganda” och “deltagande i anti-ukrainska propagandaevenemang.” Listan har till och med en sektion för “agenter för inflytande från den rysk-ortodoxa kyrkan i Ukraina.” Sådana områden regleras dock av artiklarna 9-11 i “Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter”, som rör yttrandefrihet, samvetsfrihet, religion, tankefrihet, mötesfrihet och föreningsfrihet. Mirotvorets centers administratörer försöker i huvudsak beröva människor vars åsikter och övertygelser inte passar dem deras rätt att uttrycka sig.

Dessutom finns det i sajtens avsnitt “Om interaktion och samarbete med centret” ett exempelformulär för att rapportera personlig information om “kriminella” och deras anhöriga, vilket inkluderar fält för adresser, telefonnummer, foton, länkar till sociala nätverksprofiler , och deras “brott” (d.v.s. kategorisering som “militant” eller “terrorist”), allt utan rättegång eller utredning.

De “brottslingar” som visas offentligt – tillsammans med sina fruar, barn och föräldrar – vet inte ens att de befinner sig i “skärselden”, än mindre ges de en chans att försvara sig själva eller korsförhöra vittnen och konfrontera sina anklagare.

En skandal i den adliga media familjen

Så länge Mirotvorets begränsade sig till att publicera information om ukrainska medborgare som bor på Krim och Donbass, ukrainska oppositionspolitiker och journalister samt ryska invånare och tjänstemän, gick den avskyvärda organisationen obemärkt förbi i den “civiliserade världen”. Men en skandal utbröt 2016, när Mirotvorets publicerade information om anställda i en mängd medier, inklusive BBC, Reuters, Al Jazeera, AFP, Le Monde, the Guardian, Le Figaro, France 24, El Mundo, CBS News, CNN , Sky News, The Daily Telegraph, The Times, Cheska Televize, Radio France, Channel 9 Australia, Associated Press, Japan TV, Daily Mail, Die Welt, Washington Post och New York Times, samt representanter för Human Rights Watch och många andra organisationer, för att “samarbeta med en terroristorganisation” (dvs. Folkrepublikerna Donetsk och Lugansk).

Elizabeth Trudeau © Henning Kaiser

Det amerikanska utrikesdepartementets taleskvinna, Elizabeth Trudeau, noterade då att USA var “mycket oroade över hackningen av databasen och publiceringen av personlig information om journalister i stridsområden.”

”Det är helt enkelt oacceptabelt att journalister blir hotade för vad de säger eller skriver. Regeringar bör göra allt för att säkerställa journalisternas säkerhet. En våg av online hot mot journalister förvärrar situationen”, säger Dunja Mijatovic, OSSE:s representant för Mediafrihet.

Dunja Mijatovic

Förutom journalister och människorättsförsvarare har politiker också tagit sig in i Mirotvorets databas. Webbplatsen publicerade information om tyska förbundsdagsdeputerade som besökte Krim, en lista som inkluderar Evgeny Schmidt, Rainer Balzer, Gunnar Lindeman, Harold Latch, Nick Vogel, Helmut Seifen och Blakes Christian.

Tio amerikanska medborgare, såväl som den franske skådespelaren Samy Naceri, hänvisades till “skärselden” för samma “förseelse”. Enligt webbplatsen inkluderar de grekiska “Ukrainas fiender” den tidigare energiministern Panagiotis Lafazanis, serietecknaren Stathis Stavropoulos, den pensionerade flygvapnets generallöjtnant Pavlos Hristou och redaktören “Russian Athens” Pavel Onoiko. Medan den tidigare grekiska premiärministern Alexis Tsipras som också besökt Krim, togs bort från databasen efter att ha uttryckt sitt stöd för Petro Porosjenko. Toppolitiker finns också representerade i Mirotvorets listor. Förre Tysklands förbundskansler Gerhard Schröder finns där, medan Kroatiens president Zoran Milanovic och Ungerns premiärminister Viktor Orban nyligen har tillkommit, liksom den auktoritativa amerikanske diplomaten Henry Kissinger.

Att bli införd i Mirotvorets lista har använts som motivering för hot riktade inte bara mot vanliga medborgare och journalister, utan även mot politiker.

Som den ökända och nyligen återkallade ukrainska ambassadören i Tyskland, Andrey Melnyk, uttrycker det:

“kan en oansvarig resa för flera blivande deputerade få mycket, mycket olyckliga juridiska konsekvenser för dem. Det är synd att våra varningar fortfarande inte tas på allvar. Nåväl, vi får se.”

Andriy Melnyk © Christoph Soeder / POOL / AFP

I sin tur betonade Benjamin Moreau, biträdande chef för FN:s övervakningsuppdrag för mänskliga rättigheter i Ukraina, att problemet går från ett rent juridiskt till ett praktiskt: vissa banker vägrar att ge ut lån till personer som ingår i Mirotvorets databas.

Uppståndelsen kring morden på oppositionspolitikern Oleg Kalashnikov och journalisten Olesya Buzina efter att deras adresser publicerats i Mirotvorets databas är allmänt känd. Naturligtvis betyder inte ordet “efter” nödvändigtvis “på grund av”, men skaparna av det ökända centret spelade med. När de kommenterade dessa mord skrev de:

“Agent 404 har utmärkt sig igen. Han har beviljats en korttidsledighet för ett framgångsrikt slutförande av dagens stridsuppdrag.”


Nedstängning av Mirotvorets

Det har funnits upprepade krav på att stänga ner webbplatsen. 2018 gick Tyskland med i kören av journalister och människorättsaktivister som protesterade mot Gerhard Schröders inkludering i databasen. Enligt ministerkabinettet,

“fördömer Förbundsrepubliken Tysklands regering absolut Mirotvorets och kräver att den ukrainska regeringen och myndigheterna hjälper till att ta bort den.”

I februari 2021 godkände Europaparlamentet en resolution som säger:

“Europaparlamentet beklagar att det politiska klimatet i landet [Ukraina] har försämrats när hot, hatretorik och politiska påtryckningar används i stor utsträckning för politiska syften; uppmanar myndigheterna att starkt fördöma och förbjuda extremistiska och hatiska grupper och webbsidor, som Mirotvorets, som skapar spänningar i samhället och missbrukar personuppgifter från hundratals människor, inklusive journalister, politiker och medlemmar av minoritetsgrupper.”

Men hittills har kraven på stängning av Mirotvorets i själva verket begränsats till en kör av journalister, människorättsförsvarare och parlamentariker, som saknar makt att fatta juridiskt bindande beslut med avseende på Ukraina. Denna fråga finns inte med på listan över krav som Europarådet eller Europeiska kommissionen har lagt fram som Kiev måste uppfylla för att genomföra EU:s associeringsavtal. Tilldelningen av europeiskt och amerikanskt bistånd till Ukraina för att genomföra reformer har inte gjorts beroende av att Mirotvorets stängs, och inte heller har åtgärder vidtagits för att pressa myndigheterna i Kiev att respektera privatlivet och oskuldspresumtionen.

Ukrainas president Volodymyr Zelensky träffar Tysklands förbundskansler Olaf Scholz , Frankrikes president Emmanuel Macron, Italiens premiärminister Mario Draghi och Rumäniens president Klaus Werner Iohannis i Kiev, i Ukraina den 16 juni 2022. © Ukrainas presidentskap / Handout / Anadolu Agency via Getty Images

Medan de västerländska myndigheterna blundat har den ukrainska regeringen kunnat ignorera verksamheten på den skandalösa plattformen och avfärdat kraven från internationella människorättsförsvarare genom att komma med olika förevändningar. Som till exempel svaret av Dmitrij Razumkov, (en före detta talman för Ukrainas parlament Verkhovna Rada) på FN:s krav på att den skulle stängas, där han sade att “Rada inte har befogenhet att stänga media”.

Men när de ukrainska myndigheterna vill stänga ner vissa medier tvekar de inte att göra det. Till exempel gav National Security and Defense Council, Zelensky möjligheten att stänga de 112 oppositionella TV-kanalerna i Ukraina, NewsOne och ZIK, och därefter First Independent och UKRLIVE, samt en onlinepublikation som heter Strana, bland många andra medier.

Mirotvorets sajt är fortfarande uppe och uppdateras kontinuerligt med nya data än i dag.

Av Olga Sukharevskaya, ex-ukrainsk diplomat

______________________________________

(PS. Till och med en liten micro blog som denna har blivit shadow banned, så använd gärna dela knapparna nedan. Tack DS.)

En kärnvapenuppgörelse?

En kärnvapenuppgörelse? En av de största “realistiska” rädslorna för utgången i konflikten mellan Ryssland och Ukraina är faktiskt grundlös, och här är varför.
USA kommer inte att ingripa direkt, eftersom det inte är en existentiell kris för Washington – de kommer att förlora väldigt lite på Kievs oundvikliga nederlag.

Scott Ritter skriver för RT den 23 Aug, 2022

Scott Ritter är en före detta underrättelseofficer för US Marine Corps och författare till “Nedrustning i Perestrojkans tid: vapenkontroll och Sovjetunionens slut.” Han tjänstgjorde i Sovjetunionen som inspektör under genomförandet av INF-fördraget. Ritter tjänstgjorde i general Schwarzkopfs stab under Gulfkriget och mellan 1991 till 1998 tjänstgjorde han i Irak som vapeninspektörschef hos FN. Scott Ritter skriver för närvarande om frågor som rör internationell säkerhet och militära angelägenheter, i Ryssland och Mellanöstern, såväl som vapenkontroll och icke-spridning. Följ honom på Twitter @RealScottRitter och på Telegram @ScottRitter

Ukrainska militärer arbetar bredvid en polsk 155 mm självgående haubits © Anatolii Stepanov/AFP

Rädslan för att Ukraina konflikten nu är fast i något slags dödläge som riskerar att eskalera till en farlig nivå mellan de inblandade parterna för att nå en seger är en feltolkning. Det finns bara en vinnare i Ukrainakonflikten och det är Ryssland. Ingenting kan förändra den verkligheten.

Den välkände amerikanske intellektuella John Mearsheimer har skrivit en viktig artikel om konflikten, med titeln: “Playing with Fire in Ukraine: The Underappreciated Risks of Catastrophic Escalation”. Artikeln målar upp en mörk bild av både karaktären av kriget i Ukraina (ett långt dödläge) med det troliga utfallet (en avgörande upptrappning av de inblandade parterna för att avvärja ett nederlag).

Mearsheimers underbyggande premisser är dock fundamentalt felaktiga. Ryssland har det strategiska initiativet – militärt, politiskt och ekonomiskt – både när det gäller kriget i Ukraina och det större proxyengagemanget av Nato. Dessutom är varken USA eller Nato i en position att eskalera med beslutsamhet, eller för att på annat sätt motverka en rysk seger, och Ryssland har inget behov av någon sådan eskalering från sin sida.

Kort sagt, Ukrainakonflikten är över, och Ryssland har vunnit. Allt som återstår är en lång och blodig avstädning.

Nyckeln till att förstå hur Mearsheimer kunde hamna så fel, är att dissekera hans förståelse för både USA:s och Rysslands ambitioner när det kommer till frågan. Enligt Mearsheimer så “har både Moskva och Washington höjt sina ambitioner avsevärt sedan kriget började, och båda är nu djupt engagerade i att vinna kriget och uppnå formidabla politiska mål.”

Denna passage är särskilt svårtolkad. Först och främst för att det är extremt svårt att formulera en sund bas, när det gäller att bedöma USA:s “ambitioner” gentemot Ukraina och Ryssland. President Joe Bidens administration ärvde en politik som hade utformats under George W. Bush-eran och delvis genomförts under Barack Obamas team (där Biden spelade en avgörande roll). Det var en mycket aggressiv politik inriktad på att underminera Ryssland, med målet att försvaga den ryske presidenten Vladimir Putin i en sådan utsträckning att han så småningom skulle ersättas av en person som var mer mottaglig för att hålla sig till den USA-dikterade policylinjen.

Men man kan inte låtsas som om de fyra år av Trump-administrationens politik inte finns, de ställde det anti-Putin – och i förlängningen anti-Ryssland – narrativ som Obama administrationen förkunnat på huvudet. Medan Trump aldrig lyckades få draghjälp för sitt “varför kan vi inte vara vänner” förhållningssätt till amerikansk-rysk diplomati, undergrävde han allvarligt två stora politiska pelare som stödde Obama-erans politik, nämligen enigheten i Nato och solidariteten med Ukraina.

Biden administrationen kunde aldrig återuppliva Obama-erans politiska riktning angående Ryssland, inklusive dess anti-Putin målsättning. Trumps undergrävande av Natos enighet och dess syfte, i kombination med det förödmjukande tillbakadragandet från Afghanistan, ställde det västliga blocket på bakfoten när det gällde att stå upp mot utmaningen från en rysk stat, vilken var fast besluten att vara mer självsäker när det gällde vad den såg som sina legitima nationella säkerhetsintressen, inklusive ett nytt europeiskt säkerhetsramverk som respekterar uppfattningen om den ryska “inflytandesfären“.

Istället bjöds världen på ett spektakel av Joe Biden som förolämpade sin ryska kontrahent med serietecknings liknande kommentarer som “han är en mördare”, samtidigt som han gav löften om diplomatiska initiativ (som löften om press på Ukraina att acceptera Minsk II, och om inledande “meningsfulla” vapenkontrollsamtal) som hans administration visade sig oförmögna och/eller var ovilliga att genomföra.

När de konfronterades med verkligheten av den ryska militära uppbyggnaden runt Ukraina, var det bästa Biden-administrationen kunde åstadkomma, tomma militära hot och ännu mer ihåliga löften om “meningsfulla och aldrig tidigare skådade” ekonomiska sanktioner, om Ryssland skulle ingripa militärt.

Faktum är att även om amerikanska regeringstjänstemän kan göra djärva uttalanden om behovet av att tillfoga den ryska militären skada via proxy, eller genom att tillhandahålla vapen till ett värde av miljarder dollar till Ukraina, så är det USA som har drabbats av nederlaget, när det gäller de pågående förlusterna av dess ukrainska proxy militär och förstörelsen av den utrustning som tillhandahållits som stöd. USA har liksom sina NATO-allierade, visat sig vara mycket bra på att göra djärva uttalanden om mål och avsikter, men mycket dåliga på att omsätta dem i praktiken.

Detta är tillståndet för de amerikanska “ambitionerna” gentemot Ukraina idag, allt är retorik utan meningsfulla handlingar. All rädsla för ett militärt ingripande från USA och/eller Nato i Ukraina måste vägas mot verkligheten att varm luft inte genererar kallt stål. Amerikanska politiker är förvisso skickliga på att fylla sidorna i den följsamma mainstream-media med imponerande klingande ord, men varken den amerikanska militären eller dess NATO-allierade kan generera den typ av meningsfull militär förmåga som krävs för att effektivt kunna utmana Ryssland på marken i Ukraina.

HIMARS har anlänt till Ukraina © Getty Images / Dondi Tawatao

Denna verklighet begränsar allvarligt omfattningen och skalan av eventuella amerikanska ambitioner angående Ukraina. I slutändan har Washington bara en väg framåt – att fortsätta slösa bort miljarder dollar av skattebetalarnas pengar på att skicka militär utrustning till Ukraina, vilka inte har en chans att förändra resultatet på slagfältet på ett sätt som skulle övertyga den inhemska amerikanska publiken om att deras regering “gör det rätta” i ett förlorat försök.

Det finns inget “militärt alternativ” i Ukraina för vare sig USA eller Nato, eftersom det enkelt uttryckt inte finns någon militär som på ett meningsfullt sätt kan genomföra ett sådant alternativ.

Denna slutsats är avgörande för att förstå Rysslands “ambitioner”. Till skillnad från USA har Ryssland formulerat tydliga och koncisa mål för sitt beslut att skicka militära styrkor till Ukraina. Målen kan beskrivas enligt följande: Permanent ukrainsk neutralitet (d.v.s. inget NATO-medlemskap), avnazifiering av Ukraina (den permanenta utrotningen av Stepan Banderas avskyvärda nationalistiska ideologi) och avmilitarisering av staten – förstörelsen och eliminering av alla spår av Natos inblandning i Ukrainas säkerhetsfrågor.

Dessa tre mål återspeglar endast de omedelbara målen för den särskilda militära operationen i Ukraina. Det slutliga målet – en omstrukturerad europeisk säkerhetsdoktrin där alla Natos infrastrukturer dras tillbaka till 1997 års gränser för alliansen – kvarstår som ett icke förhandlingsbart krav som kommer att behöva åtgärdas efter att Ryssland säkrat sin slutliga militära och politiska seger i Ukraina.

Kort sagt, Ryssland vinner på marken i Ukraina, och det finns inget varken USA eller Nato kan göra åt saken. När Ryssland väl har säkrat denna seger, kommer de att vara i en mycket starkare position att insistera på att dess oro över en hållbar europeisk säkerhetsram respekteras och implementeras.

Mearsheimer tror att situationen på marken i Ukraina ger både USA och Ryssland “kraftfulla incitament att hitta sätt att segra och, ännu viktigare, att undvika att förlora.”

I slutändan är Ukrainakonflikten inte existentiell för varken USA eller NATO; en förlust i Ukraina blir ytterligare ett bakslag – Afghanistan på steroider så att säga. Men ett ukrainskt nederlag hotar inte i sig själv Nato med kollaps och innebär inte heller slutet för den amerikanska republiken.

Enkelt uttryckt är Mearsheimers rädsla för att en förlust i Ukraina “betyder att USA kanske går med i striderna, antingen för de är desperata att vinna eller för att förhindra Ukraina från att förlora” ogrundad.

På samma sätt är också hans påstående att “Ryssland kan komma att använda kärnvapen om det är desperat att vinna eller står inför ett nära förestående nederlag, vilket skulle vara troligt om amerikanska styrkor drogs in i striderna.” Ryssland varken ”står inför ett nederlag” eller har något existentiellt att oroa sig för från en amerikansk militär intervention, som ur alla praktiska synpunkter inte kan förverkligas även om USA skulle vara så djärv.

Mearsheimer avslutar sin artikel med att notera att “Denna farliga situation skapar ett kraftfullt incitament att hitta en diplomatisk lösning på kriget.”

Inget kan vara längre från sanningen. Precis som USA skulle avskytt ett försök till en “diplomatisk lösning” på konflikten mot Nazityskland och det kejserliga Japan, skulle på samma sätt Ryssland vara ovilliga att engagera sig i någon diplomati som förnekade dem deras fullständiga genomförande av sina kärnmål.

Som svar på en tweet från Joe Biden i mars, som förklarade “Låt det inte råda några tvivel om att detta krig redan har varit ett strategiskt misslyckande för Ryssland,” svarade jag genom att twittra, “Det här kriget kommer att gå till historien som en strategisk rysk seger. Ryssland kommer att ha stoppat Natos expansion, förstört ett farligt tillhåll för nazistisk ideologi i Ukraina, omdefinierat europeisk säkerhet genom att underminera Nato och visat på rysk militär skicklighet, ett viktigt avskräcknings medel.”

Dessa ord var korrekta då, och de förblir korrekta idag.

_____________________________________

Tidigare artiklar av Scott Ritter.

(PS. Till och med en liten micro blog som denna har blivit shadow banned, så använd gärna dela knapparna nedan. Tack.)

Hur “Russofrenien” från förment smarta människor i väst sakta lett oss mot ett stort europeiskt krig

Glenn Diesen: Hur “Russofrenien” från förment smarta människor i väst sakta lett oss mot ett stort europeiskt krig

© Olga MALTSEVA / AFP

Författaren och förintelse överlevaren Victor Klemperer, identifierade två distinkta språkstilar som definierade Hitlers propaganda mot judarna: antingen med “föraktfullt hån” av den underlägsna rasen eller “panikslagen rädsla” för deras hot mot civilisationen.

Antirysk propaganda har under de senaste århundradena på liknande sätt producerat två motsägelsefulla positioner – förakt för ryssarna som ett ociviliserat och efterblivet folk, men samtidigt ett gränslöst hot som överskuggar Europa. Ett tillstånd som beskrivs av en författare som “Russofrenien: tanken att Ryssland är på väg att falla sönder, samtidigt som det tar över världen.”

Ryssland är hopplöst odugligt och svagt, men det är också kapabelt att undergräva världens demokratier och återställa ett globalt imperium. Moskva är så försvagat att västvärlden inte behöver erkänna eller ens tillgodose dess grundläggande säkerhetsintressen, ändå behöver Natos 30 medlemsländer allt fler vapen för att försvara sig mot de fruktade ryssarna.

Att överdriva svagheten eller styrkan hos en motståndare (eller båda) är en nyckelkomponent i propagandan, vilket medför den uppenbara risken för missräkningar, eftersom motståndarens verkliga förmåga inte bedöms korrekt. Kriget i Ukraina är en bra fallstudie av detta fenomen.

Överdriften av rysk styrka och svaghet

För att uppmuntra till mer av Nato, mer militära utgifter och inneslutning av Ryssland, är det vanligt att hävda att vi har underskattat hotet från ryssarna. Under det kalla kriget hävdades det felaktigt att sovjeterna hade ett enormt övertag i missilklyftan gentemot USA, vilket stimulerade till ytterligare militära utgifter i USA. Efter det kalla kriget har Nato-expansion och dess raison d’etre fortsatt att förlita sig på detta överdrivna ryska hot.

För att uppmuntra till ett än mer maktfullkomligt nalkande till Ryssland, hävdas det nu att vi har överskattat Moskvas styrka. Till exempel skriver The Atlantic en artikel där de hävdar att “Ukraina har exponerat Ryssland som en inte så stor makt”. Den föreslår att eftersom den ryska armén “endast har tagit 20 procent av Ukraina” är det dags att göra sig av med illusionen att Ryssland är en stormakt. Denna slutsats stöder, i motsats till Kissingers argument att stormakter måste få ha utrymme för freden, en ännu hårdare ståndpunkt gentemot Ryssland. Med andra ord, mer av samma politik som underblåst spänningarna som fört oss till denna fruktansvärda konflikt.

Det bristfälliga narrativet om ett ryskt misslyckande i Ukraina

Det råder ingen tvekan om att Ryssland inte lyckades nå en snabb seger i Ukraina. Ryssland stormade i de tidiga stadierna fram till utkanten av Kiev i ett försök att nå en uppgörelse. Dessa ryska territoriella framryckningar verkade mycket imponerande och sammanföll med narrativet om ett allsmäktigt Ryssland. I verkligheten förlitade sig dessa positioner på tunna och sårbara försörjningslinjer. Med misslyckandet med att uppnå en diplomatisk uppgörelse med Kiev, var dessa positioner tvungna att överges.

Storbritannien och USA övertalade Kiev att överge fredsförhandlingarna i Istanbul, och karaktären på striderna förändrades därefter i grunden. Det kollektiva väst lovade att det skulle tillhandahålla alla de vapen som krävdes för att Ukraina skulle avsluta förhandlingarna och bekämpa Ryssland. Washington fastställde sitt mål att permanent försvaga Ryssland och sopa undan det från stormakternas bord. USA:s försvarsminister Lloyd Austin tillkännagav uttryckligen att amerikanska mål inkluderade att få “Ryssland försvagat till den grad att det inte kan göra den sortens saker som de har gjort för att invadera Ukraina”. Detta mål stämmer överens med målen som sattes upp av den berömda underrättelserelaterade tankesmedjan RAND Corporation 2019, som är att överanstränga och plocka ner Moskva: “Den ukrainska militären ser redan till att Ryssland blöder i Donbass regionen (och vice versa). Att tillhandahålla mer amerikansk militär utrustning och råd kan leda till att Ryssland ökar sitt direkta engagemang i konflikten och det pris som de betalar för det.”

Det ryska hoppet om en snabb seger ersattes således med ett utmattningskrig, där Moskva siktar på att mala ner och förstöra den ukrainska armén – innan man går in för en uppgörelse. Brytpunkten har nu nåtts, vilket framgår av den nuvarande kollapsen av Ukrainas mest befästa positioner i Maryinka, Pisky och Avviivka. Detta [ställningskrig] kommer sannolikt att ta slut i augusti eller september, för att sedan övergå till en snabbare territoriell erövring. Är det ett strategiskt klokt beslut att förneka denna verklighet för att sälja narrativet om ett svagt Ryssland?

Narrativet om en oduglig, utmattad och demoraliserad rysk militär som nästan har slut på ammunition har bestått sedan i mars. Ändå finns det ett ännu större problem med narrativet om att Ryssland inte kan besegra sin svaga granne, för i verkligheten har Nato också indirekt gått i krig mot Ryssland. Joseph E. Hilbert en amerikansk brigadgeneral hävdade att “det värsta ryssarna gjorde var att ge oss åtta år på oss att förbereda oss.” Dessutom har den kollektiva västvärlden levererat allt mer avancerade vapen sedan Ryssland invaderade i februari 2022.

Är Ryssland en stormakt?

Den amerikanske statsvetaren John Mearsheimer definierar en stormakt genom dess “rimliga utsikt att försvara sig mot den ledande staten i systemet genom sina egna ansträngningar.” Det verkar som Ryssland har klarat det testet med bravur, när det kollektiva väst nu har kastat in allt utom diskbänken när det gäller att leverera militär hårdvara, militär underrättelsetjänst och ekonomiska sanktioner.

Det kollektiva väst har tömt en stor del av sitt vapenlager i ett meningslöst försök att stoppa de ryska framryckningarna på slagfältet. Detta trots att Ryssland bara kämpar med sin fredstida armé på 200 000 soldater mot en ukrainsk armé flera gånger så stor. Krigsregeln 3:1 föreskriver att för att angriparen ska vinna striden måste hans styrkor vara minst tre gånger styrkan av försvararen. I Ukraina är detta förhållande omvänt med 1:3 till Ukrainas fördel. Rysslands 2 miljoner reservsoldater och mycket av dess mer avancerade vapen fungerar som en backup ifall Nato skulle gå in direkt i kriget.

Det kollektiva väst har lagt ekonomiska sanktioner utan motstycke, med den uttryckliga förväntningen att de omedelbart skulle orsaka kollaps i den ryska ekonomin, dess finansiella system och valuta. Av detta blev intet och den ryska rubeln är den valuta som presterar bäst i år. Istället har sanktionerna slagit tillbaka så spektakulärt, och till den grad att västvärlden har satt eld på sitt eget hus i hopp om att det skulle sprida sig till Moskva.

Försöket att mobilisera det internationella samfundet mot Ryssland har också misslyckats, eftersom 85 % av världens befolkning bor i länder som har vägrat att delta i sanktionerna – trots påtryckningar och hot från USA. Till och med påven pekade på Natos expansionism som en källa till kriget.

Farorna med önsketänkande

Att förneka att Ryssland är en stormakt kan kännas bra, men som den kinesiske filosofen Lao Tzu sa för mer än 2 500 år sedan: “Det finns ingen större fara än att underskatta din motståndare”.

Önsketänkande om rysk svaghet uppmuntrar det kollektiva väst att eskalera, medan diplomatin för ett fredsavtal blir allt svårare och förutsättningarna allt mer ogynnsamma.

Före [händelserna i] februari 2014 var Rysslands huvudsakliga politik gentemot Ukraina att bevara landet som en neutral stat, en bro mellan öst och väst. Efter den västerländskt stödda regimförändringen och stöd för en “antiterroristoperation” mot Donbass, krävde Ryssland autonomi för Donbass. När USA under sju år saboterade Minsk fredsavtalet, vilket syftade till autonomi, övergick Kreml till att driva på för Donbass självständighet. När väl USA började skicka avancerade vapen till Ukraina med det uttryckliga syftet att permanent försvaga Ryssland, utökade Moskva sina territoriella anspråk för att motverka hotet.

Sanktionerna mot Ryssland har uttömts och har slagit tillbaka fruktansvärt hårt. Att åtgärderna har varit ett spektakulärt misslyckande erkänns nu öppet , då de västerländska ekonomierna faller samman, medan Moskva flyttar sina ekonomiska anslutningar mot öst. Rysslands ekonomiska beroende av väst har varit en källa till stort inflytande, men denna hävstångseffekt minskar och kommer inte tillbaka.

Viljan att framställa Ryssland som svagt krävs, eftersom Nato insisterar på att det måste förhandla från en stark position. Men är inte detta själva källan till problemen? I 30 år förhandlade Nato mot ett svagare Moskva, och resultatet blev att det USA-ledda blocket kunde agera ensidigt och strunta i ryska säkerhetsintressen. Genom att överge paneuropeiska säkerhetsavtal kollapsade den alleuropeiska säkerheten.

Vi har under 30 år långsamt närmat oss ett europeiskt storkrig och det finns inga bra lösningar längre. Men ett slut på önsketänkandet måste vara en början.

De uttalanden, uppfattningar och åsikter som uttrycks i denna artikel är enbart författarens och representerar inte nödvändigtvis RT:s.

_______________________________________

Mer av Glenn Diesen

(PS. Till och med en liten micro blog som den här har blivit shadow banned, så vänligen använd dela knapparna nedan. Tack.)

Moskvakonferensen om internationell säkerhet

Rysslands president Vladimir Putins anförande till deltagarna och gästerna vid den tionde Moskvakonferensen om internationell säkerhet den 16 augusti 2022.

Vladimir Putin:
“Mina damer och herrar. Ärade utländska gäster.

Låt mig välkomna er till årsdagen för 10:e Moskvakonferensen om internationell säkerhet. Under det senaste decenniet har ert representativa forum blivit en viktig mötesplats för att diskutera de mest angelägna militär-politiska problemen.

Idag är en sådan öppen diskussion särskilt relevant. Situationen i världen förändras dynamiskt och konturerna av en multipolär världsordning tar form. Ett ökande antal länder och folk väljer en väg för fri och suverän utveckling, baserad på sin egen distinkta identitet, sina traditioner och värderingar.

Dessa objektiva processer motarbetas av den västerländska globalistiska eliten, som provocerar fram kaos, väcker till liv gamla och nya konflikter, de driver den så kallade inneslutningspolitiken, vilket i själva verket innebär ett omstörtande av alla alternativa, suveräna utvecklingsmöjligheter. De gör således allt de kan för att hålla fast vid hegemonin och makten vilken glider dem ur händerna; de försöker behålla länder och folk i greppet om vad som i huvudsak är en nykolonial ordning. Deras hegemoni innebär stagnation för resten av världen och för hela civilisationen; det betyder obskurantism, upphävande av kultur och nyliberal totalitarism.

De använder alla hjälpmedel. USA och deras vasaller blandar sig grovt i suveräna staters inre angelägenheter genom att iscensätta provokationer, organisera statskupper eller anstifta inbördeskrig. Genom hot, utpressning och påtryckningar försöker de tvinga oberoende stater att underkasta sig deras vilja och följa regler som är främmande för dem. Detta görs med bara ett mål i sikte, som är att bevara sin dominans, den månghundraåriga modellen som gör det möjligt för dem att suga åt sig allt i världen. Men en sådan modell kan bara behållas med våld.

Det är därför det kollektiva väst – det så kallade kollektiva väst – medvetet undergräver det europeiska säkerhetssystemet och slår ihop ständigt nya militära allianser. Nato kryper österut och bygger upp sin militära infrastruktur. Bland annat sätter man in missilförsvarssystem och förbättrar sina offensiva styrkors anfallsförmåga. Hycklande förklarar man detta med behovet av att stärka säkerheten i Europa, men i själva verket är det som sker det motsatta. Dessutom ignorerades återigen de förslag om ömsesidiga säkerhetsåtgärder, som Ryssland lade fram i december förra året, .

De behöver konflikter för att behålla sin hegemoni. Det är av denna anledning som de har utsett det ukrainska folket att användas som kanonmat. De har genomfört ett anti Ryssland projekt och sett mellan fingrarna på spridningen av den nynazistiska ideologin. De såg åt andra hållet när invånare i Donbass dödades i tusental och fortsatte att ösa in vapen, även tunga vapen att användas av Kiev-regimen, något som de fortsätter envisas med att göra nu.

Under dessa omständigheter tog vi beslutet att genomföra en speciell militär operation i Ukraina, ett beslut som är i full överensstämmelse med Förenta nationernas stadga. Det har tydligt preciserats att syftet med denna operation är att säkerställa säkerheten för Ryssland och dess medborgare och att skydda invånarna i Donbass från folkmord.

Situationen i Ukraina visar att USA försöker förlänga konflikten. De agerar på samma sätt även på andra ställen och främjar konfliktpotentialen i Asien, Afrika och Latinamerika. Det är allmänt känt hur USA nyligen gjort ytterligare ett medvetet försök att underblåsa lågorna och ställa till problem i Asien-Stillahavsområdet. USA:s eskapad mot Taiwan är inte bara en resa av en oansvarig politiker, utan en del av USA:s målinriktade och medvetna strategi, utformad för att destabilisera situationen och så kaos i regionen och världen. Det är en fräck demonstration av respektlöshet mot andra länder och sina egna internationella åtaganden. Vi anser att detta var en välplanerad provokation.

Det är uppenbart att de västerländska globalistiska eliterna genom att vidta dessa åtgärder, bland annat försöker avleda sina egna medborgares uppmärksamhet från pressande socioekonomiska problem, som sjunkande levnadsstandard, arbetslöshet, fattigdom och avindustrialisering. De vill flytta över skulden för sina egna misslyckanden till andra länder, nämligen Ryssland och Kina, som försvarar sin ståndpunkt och utformar en suverän utvecklingspolitik utan att underkasta sig de överstatliga eliternas diktat.

Vi ser också hur det kollektiva väst strävar efter att utöka sitt blockbaserade system till Asien-Stillahavsområdet, som de gjort med NATO i Europa. För detta ändamål skapar de aggressiva militär-politiska unioner som AUKUS och andra.

Det står klart att det bara är möjligt att minska spänningarna i världen, övervinna militärpolitiska hot och risker, förbättra förtroendet mellan länder och säkerställa deras hållbara utveckling, genom en radikal förstärkning av det samtida systemet i den multipolära världen.

Jag återupprepar att den unipolära världens era håller på att bli ett minne blott. Oavsett hur starkt förmånstagarna av den nuvarande globalistiska modellen håller fast vid det välbekanta tillståndet, är det dömt att misslyckas. De historiska geopolitiska förändringarna går i en helt annan riktning.

Och naturligtvis är Er konferens ytterligare ett viktigt bevis på de objektiva processer som bildar en multipolär värld, den samlar representanter från många länder som vill diskutera säkerhetsfrågor på lika villkor och föra en dialog som utan undantag tar hänsyn till alla parters intressen.

Jag vill betona att den multipolära världen, baserad på internationell lag och mer rättvisa relationer, öppnar upp för nya möjligheter att motverka gemensamma hot, som regionala konflikter och spridning av massförstörelsevapen, terrorism och cyberbrottslighet. Alla dessa utmaningar är globala, och därför skulle det vara omöjligt att övervinna dem utan att kombinera alla staters ansträngningar och potentialer.

Liksom tidigare kommer Ryssland aktivt och assertivt att delta i dessa samordnade gemensamma ansträngningar. Tillsammans med sina allierade, partners och andra med gemensamt tänkande, kommer Ryssland att arbeta för att förbättra de befintliga mekanismerna för internationell säkerhet och skapa nya, samt konsekvent stärka de nationella väpnade styrkorna och andra säkerhetsstrukturer genom att förse dem med avancerade vapen och militär utrustning. Ryssland kommer att säkra sina nationella intressen, liksom skyddet av sina allierade, och ta andra steg mot att bygga en mer demokratisk värld där alla folks rättigheter och den kulturella och civilisationsmässiga mångfalden garanteras.

Vi måste återställa respekten för internationell lag, för dess grundläggande normer och principer. Och det är naturligtvis viktigt att främja sådana universella och allmänt erkända organ som FN och andra internationella dialogplattformar. Som det var tänkt från början skulle FN:s säkerhetsråd och generalförsamling fungera som effektiva verktyg för att minska internationella spänningar och förhindra konflikter, samt att underlätta tillhandahållandet av tillförlitlig säkerhet och välbefinnande för [alla] länder och folk.

Avslutningsvis vill jag tacka konferensarrangörerna för deras stora förberedande arbete och jag önskar alla deltagare givande diskussioner.

Jag är säker på att forumet kommer att fortsätta att ge ett betydande bidrag för att stärka fred och stabilitet på vår planet och underlätta utvecklingen av konstruktiv dialog och partnerskap.

Tack för Er uppmärksamhet.

__________________________________

Alla länkar är tillagda av mig.

(PS. Till och med en liten micro blog som den här har blivit shadow banned, så vänligen använd dela knapparna nedan. Tack.

Ett multipolärt Expo visar unipolära vrakdelar

Av Moon of Alabama

För närvarande (15/8 – 19/8 2022) äger den tionde Moskvakonferensen (MCIS) för internationell säkerhet rum. Rysslands president Vladimir Putin höll ett tal där han målade upp den stora bilden av den internationella dynamik som driver kriget i Ukraina och på andra håll:

Vladimir Putin

“Situationen i världen förändras dynamiskt och konturerna av en multipolär världsordning tar form. Ett ökat antal länder och folk väljer en väg för fri och suverän utveckling baserad på sin egen distinkta, traditioner och värderingar.

Dessa objektiva processer motarbetas av den västerländska globalistiska eliten, som provocerar fram kaos, väcker till liv gamla och nya konflikter och driver på den så kallade inneslutningspolitiken, vilket i själva verket undergräver alla alternativa och suveräna utvecklingsmöjligheter. De gör således allt de kan för att hålla fast vid hegemonin och makten som glider ur deras händer; de försöker behålla länder och folk i sitt grepp, i vad som i huvudsak är en nykolonial ordning.

Deras hegemoni innebär stagnation för resten av världen och för hela civilisationen; detta betyder obskurantism och upphävande av kultur och nyliberal totalitarism. De använder alla hjälpmedel. USA och deras vasaller blandar sig grovt i suveräna staters inre angelägenheter genom att iscensätta provokationer, organisera statskupper eller anstifta inbördeskrig. Genom hot, utpressning och påtryckningar försöker de tvinga oberoende stater att underkasta sig sin vilja och följa regler som är främmande för dem. Detta görs med bara ett mål i sikte, vilket är att bevara sin dominans, den månghundraåriga modellen gör det möjligt för dem att suga åt sig av allt i hela världen. Men en modell av det här slaget kan bara upprätthållas med våld.

De behöver konflikter för att behålla sin hegemoni.

Det är av denna anledning som de har bestämt att det ukrainska folket ska användas som kanonmat.-Det är uppenbart att det bara är möjligt att minska spänningarna i världen, övervinna militärpolitiska hot och risker, förbättra förtroendet mellan länder och bekräfta deras hållbara utveckling genom en radikal förstärkning av det samtida systemet i en multipolär värld.

Jag upprepar att den unipolära världens era håller på att bli ett minne blott. Oavsett hur starkt mottagarna av den nuvarande globalistiska modellen håller fast vid det välbekanta tillståndet, är det dömt. De historiska geopolitiska förändringarna går i en helt annan riktning.

Parallellt med konferensen äger Army-2022 International Military-Technical Forum rum, en internationell vapenförsäljningsmässa.

Bredvid ryska vapen, alla testade i strider i verkliga krig, visade utställningen några bitar av vapen som besökaren gör bäst i att inte köpa.

Det är en amerikansk M-777 haubits i stort sett i nyskick. Den köptes med största sannolikhet för lite pengar av någon ukrainsk patriot.

Jag är ganska säker på att många multipolära besökare kommer att dra några fina vitsar om dessa unipolära utställningsföremål.

Upplagt av b den 16 augusti 2022 på Moon of Alabama.

________________________________________

(PS. Till och med en liten micro blog som den här har blivit shadow banned, så vänligen använd dela knapparna. Tack.)

Ukraina: vapen eller fred? Ett samtal med Jacques Baud

I intervjun med Jacques Baud förklarar han den nuvarande situationen med avseende på Ukrainakonflikten, samtidigt som han kastar ett öga på den större geopolitiska manövrering som nu äger rum. Överste Baud intervjuas av Thomas Kaiser från den schweiziska tidningen “Zeitgeschehen im Fokus“, genom vars artighet vi kan förmedla denna intervju.

________________________________________

En presentation av Jacques Baud.

Jacques Baud var generalstabsöverste för den schweiziska strategiska underrättelsetjänsten. Hans akademiska bakgrund inkluderar studier i statsvetenskap och ekonometri. Baud är expert på kemiska vapen och kärnvapen, och var på plats i Sudan och Demokratiska republiken Kongo, så även i underrättelserummen för FN i New York och för Nato i Bryssel. “Encyclopédie du Renseignement et des Services Secrets” är bland hans första publikationer. Baud utbildades i den amerikanska och brittiska underrättelsetjänsten, och är specialist på öst länderna och har tjänstgjort som policychef för FN:s fredsoperationer. Som FN:s juridiska expert på lagen och säkerhetsinstitutionerna, designade och ledde han den första flerdimensionella FN underrättelseenheten i Sudan. Baud har arbetat för Afrikanska unionen och var i 5 år ansvarig för kampen inom Nato, mot spridningen av handeldvapen. Jacques Baud var involverad i diskussioner med de högsta ryska militärerna och underrättelsetjänsten strax efter Sovjetunionens upplösning. 2014 följde Jacques Baud den ukrainska krisen inom Nato, och deltog senare i program för att hjälpa Ukraina.

Jacques Baud är författare till flera böcker om underrättelsetjänst, krig och terrorism, särskilt Le Détournement utgiven av SIGEST, Gouverner par les fake news, L’affaire Navalny. Hans senaste bok är Poutine, maître du jeu? utgiven av Max Milo.

Dr. Gabriel Galice är en fransk ekonom och statsvetare bosatt i Schweiz. Han är ordförande för Geneva International Peace Research Institute (GIPRI) och recensent på Swiss Standpoint. Ur hans recension i Swiss Standpoint av Jaques Baud’s “Internationella konflikter: 30 år av falska nyheter utnyttjade av västländer” saxar jag följande:

“Baud granskar krigsscenarierna, öppna eller odeklarerade, våra och våra ledares missöden och de servila journalisternas lögner. Den här boken andas intelligens och integritet, den är en gruva av information, korrigeringar av falska nyheter och en inbjudan att reflektera, och att se världen i all dess komplexitet.”

Andra artiklar av Jacques Baud översatta till svenska är: “Den militära situationen i Ukraina” från 2022-04-01, “Den militära situationen i Ukraina – en uppdatering” från 2022-04-11 och “De undangömda sanningarna om kriget i Ukraina” från 2022-08-01.

________________________________________

“Låt oss smida svärd till plogbillar,” brons, av Evgeniy Vuchetich; daterad 1959.

Intervjun

Thomas Kaiser (TK): Du har arbetat för Nato och känner till mekanismerna i denna organisation mycket väl. Vad betyder “Nato-utvidgningen” i den nuvarande situationen?

Jacques Baud (JB): Faktum är att trots de eftertryckliga uttalandena har situationen inte riktigt förändrats. Först och främst måste man förstå att tillkännagivandet av Sveriges och Finlands kandidaturer i huvudsak är politiskt. Toppmötet i Madrid accepterade bara dessa två länders kandidaturer. Jag erinrar mig att enligt artikel 10 i Washingtonfördraget är det Nato som bjuder in nya medlemmar, inte de nya medlemmarna som beslutar sig för att gå med i alliansen.

Nato behövde en “liten framgång”. De styrkor som det har finansierat och tränat i åtta år i Ukraina, har misslyckats mot Ryssland. Problemet är inte beslutsamheten hos de ukrainska soldaterna, som förvisso är modiga, utan militärstabernas oförmåga att utkämpa ett krig i en europeisk taktisk-operativ miljö. Det ukrainska militära misslyckandet är som ett resultat av detta, därför i huvudsak också Natos misslyckande. Till detta kommer de västerländska sanktionerna som tenderar att slå tillbaka på våra ekonomier. På så sätt skapas en situation som redan har påverkat regeringarna i Bulgarien, Estland, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna… och det är förmodligen inte över.

TK: Hur lång tid tar det innan de två staterna [Sverige och Finland] definitivt accepteras i Nato?

JB: Vi får vänta på nästa Nato-toppmöte 2023. Då ska de [Nato] allierade besluta om de ska acceptera – eller inte – det faktiska medlemskapet av Sverige och Finland. Men jag räknar med att det kommer att ske enligt plan.

TK: Vilken roll har Turkiet, som ville förhindra medlemskap?

JB: För det första försöker Turkiet inte att “förhindra” medlemskapet av Sverige och Finland, utan att bevara sina egna nationella intressen. För det andra bör man komma ihåg att antagandet av nya medlemsländer endast kan göras med enhällighet från de allierade. Med andra ord, varje röst räknas. Turkiet är en trogen allierad till Alliansen, som inte är rädd för att hävda sina nationella intressen. Jag har jobbat mycket med turkarna under min tid i Nato. Man kan hålla med eller inte hålla med om deras politik, men man måste inse att de förmodligen är de mest konsekventa och ärliga medlemmarna i Alliansen när det gäller att hävda sina egna intressen.

TK: Kan du ge ett specifikt exempel?

JB: Ja, när USA ville inleda sitt krig i Irak, motsatte sig Turkiet det eftersom de ansåg att det skulle ha en inverkan på kurdernas situation och därmed på den egna nationella säkerheten. Men amerikanerna lyssnade inte. I dag argumenterar Turkiet för sin nationella säkerhet. Sverige och Finland har alltid varit mycket stödjande till kurderna och tagit emot många flyktingar, inklusive medlemmar av PKK, Kurdiska arbetarpartiet, som anses vara en terroriströrelse i många länder. Faktum är att även Europeiska unionen anser att PKK är en terroristorganisation. För Turkiet är det en fråga om nationell säkerhet. Det var därför ganska förutsägbart att Turkiet skulle begära att hänsyn togs till deras säkerhetsintressen i utbyte mot dess röst. Det som är sant för de nordiska länderna gäller också för Turkiet.

TK: Varför drog Turkiet tillfälligt tillbaka sitt veto?

JB: För det första var det inte förväntat att Turkiet verkligen skulle använda sin de facto vetorätt. Insatserna är för höga för Nato. Det stod klart att Turkiet skulle bli pressat att acceptera de två ländernas kandidatur. Turkiet är redan föremål för sanktioner av USA för att ha “vågat” köpa ryska luftvärnsmissiler. Det bör noteras att USA automatiskt tillämpar sanktioner mot alla länder som köper rysk militär utrustning. Detta är CAATSA-lagen. Det är därför Turkiet togs ur F-35-stridsflygplansprogrammet och de får inte längre reservdelar till sina F-16-jaktplan. Så det var lätt att byta ut hävandet av sanktioner mot dess godkännande av Sverige och Finland. Men detta visar också att västerländsk “enhet” uppnås genom hot om sanktioner!

TK: I västerländska medier firas de två staternas framtida medlemskap i Nato som en stor ökning av säkerhet och militärt inflytande. Är detta en korrekt bedömning ?

JB: Nej, det blir ingen radikal förändring. Först och främst måste man veta att Sverige i början av 1960-talet ville ha kärnvapen. USA, å andra sidan, ville behålla sitt monopol på dessa vapen. För att övertyga Sverige att ge upp erbjöd USA sig att ge sitt kärnvapenparaplyskydd vid aggression. Med andra ord har Sverige sedan 1960-talet haft samma kärnvapenskydd som NATO-medlemmar, utan samma skyldigheter vid konflikt. Så Sverige har inte förbättrat sin säkerhet nämnvärt.

TK: Och vilken fördel har Nato?

JB: För Nato ger Sveriges medlemskap fördelen av att ha full kontroll över Östersjöpassagerna till Atlanten. Men detta är en mycket relativ vinst. För det är Danmark som verkligen intar en nyckelposition, och det militära samarbetet mellan Danmark och Sverige, framför allt i maritim kontroll, fungerar bra. Man bör komma ihåg att Sverige i flera år hävdat att de var målet för en hemlig rysk ubåtskrigföring. Som ett resultat blev det ett intensivt samarbete i anti-ubåtskrigföring runt Östersjön, för att identifiera hemliga ryska vapen. Men de hittade aldrig något: i själva verket var det sillstimmens gasbildning som gav samma ljudsignal som ubåtar!…

TK: Även om detta gör lite för endera sida, har det någon yttre effekt?

JB: Medlemskapet av Sverige och Finland är verkligen en politisk signal. Nato ser det uppenbarligen som en framgång. Men verkligheten är mer nyanserad. För de två nordiska länderna tror jag inte att det är en förbättring av deras situation. De har samma fördelar som tidigare, men med ytterligare begränsningar. Men även här måste vi vara försiktiga. Det är osannolikt att USA skulle använda sina kärnvapen på ryskt territorium bara för att skydda Helsingfors eller Stockholm: detta skulle skapa ett direkt hot från Ryssland mot Washington eller New York. Istället skulle de mer sannolikt använda teater vapen mot anfallsstyrkor på svenskt eller finskt territorium. Med andra ord, genom att gå med i Nato har dessa två länder ökat risken att hamna i en kärnvapenkonflikt.

TK: Måste inte de två länderna också göra eftergifter?

JB: På den diplomatiska fronten måste Sverige och Finland förvänta sig en förlust av den trovärdighet de åtnjöt tack vare sin neutrala eller alliansfria status, särskilt i den icke-europeiska världen.

När det gäller deras utrikes och humanitära politik är det pris som Turkiet kräver mycket högt, eftersom det innebär inte mindre än att ge upp sin politik gentemot kurderna. Vi vet inte om de kommer att uppfylla sina åtagande gentemot Turkiet, men det är troligt att de måste göra det, eftersom det är en fråga som Turkiet uppfattar som existentiell.

TK: Vi läser allt mindre om Ukrainas “militära framgångar” i mainstreammedia. Har dessa någonsin funnits eller var det hela ren propaganda?

JB: Våra medier börjar sakta skildra en mer nyanserad verklighet än vad de har gjort sedan februari. Det ironiska med detta är att genom att aldrig ifrågasätta den ukrainska regeringens narrativ och genom att helt enkelt förmedla dess propaganda, har våra medier bidragit avsevärt till den övertro som ledde till deras nederlag. Som jag har sagt från början, bär våra medier ett enormt ansvar för krigets gång och det ukrainska nederlaget.

TK: Hur då menar du?

JB: Vår media försökte aldrig hjälpa Ukraina, utan att bekämpa Ryssland. Glöm inte att en norsk forskare avslöjade att en journalist som beskrevs som en “schweizisk-fransk konspirationsteoretiker” som arbetar med några vanliga medier vilka “svartlistade” mig i Schweiz, inspirerade den norske massmördaren Anders Breivik, som hyllas som en hjälte av de mest högerextrema militanta grupperna i Ukraina.

TK: Varför drar kriget ut så långt på tiden, och varför gör Ukraina inga försök att nå en förhandlingslösning med Ryssland?

JB: Väst och de ukrainska ultrahögerextremisterna hindrar bokstavligen Zelenskij från att nå en överenskommelse med Ryssland. Detta är vad Boris Johnson sa till Zelensky i Kiev den 9 april: “Om du förhandlar med Ryssland kommer vi att sluta leverera vapen till dig!”

TK: Kan vi genom ryssarnas agerande uttyda vad det slutliga målet med denna operation är tänkt att vara?

JB: Nej, det vet vi inte. Men det är viktigt att förstå att Rysslands mål inte är kvantitativa, utan kvalitativa till sin natur. Det handlar med andra ord inte om att vinna territorium, utan om att förstöra hotet mot den rysktalande befolkningen i Donbass och Krim. För att vara lite cynisk skulle man kunna säga att ryssarna inte behöver avancera för att uppnå sina mål, utan bara behöver låta den ukrainska militären komma till dem. Enligt ukrainska tjänstemän förlorar Ukraina 1 000 män om dagen (dödade, sårade, fångar eller desertörer). Britterna har startat ett träningsprogram för nya soldater och lovar att utbilda 10 000 man på 120 dagar. Med andra ord kommer de att träna på 120 dagar vad Ukraina förlorar på tio dagar. Vi hjälper inte Ukraina: vi driver dem mot katastrof.

TK: Der Spiegel skriver, “Putins soldater begår de allvarligaste krigsförbrytelserna.” Vet du mer detaljer om detta, eller hör detta hemma i propagandans rike?

JB: Jag vet inte, för det räcker inte med anklagelser, du måste bevisa dem. Som Ignazio Cassis, den schweiziske utrikesministern, sa: “Det är inte krigsförbrytelser förrän en domstol dömer det.” I avsaknad av fler parts, internationella och opartiska utredningar är dessa anklagelser ogrundade. Med det sagt är det mycket troligt att rysk militär personal har begått krigsförbrytelser. Det händer i alla krig och är nästan oundvikligt. Det är bara de västerländska arméerna som inte “verkar” begå sådana brott. Av två anledningar: för att de inte lagför sina egna soldater och för att slakt av en arabisk familj inte anses vara ett brott. Du kan själv se att Julian Assange har avtjänat mer tid i fängelse än förövarna av krigsförbrytelserna han avslöjat! Detta berättar allt om de så kallade “värderingarna” vi försvarar!

TK: När man läser västerländsk media får man oundvikligen känslan av att det bara är ryssarna som begår krigsförbrytelser.

JB: Problemet är att våra medier ALDRIG nämner ukrainska krigsförbrytelser. I själva verket nämner vi ryska krigsförbrytelser, medan ryssarna i östra Ukraina ofta välkomnas som befriare. Men det omtalas inte heller att den tyska journalisten Alina Lipp, som befinner sig på marken i Donbass, har fördömts av den tyska justitian för att ha vågat rapportera om det! Att hävda att Ukraina är ett demokratiskt land som inte begår krigsförbrytelser är bara ett sätt att legitimera vårt blinda stöd för kriget mot Ryssland.

TK: Den 4-5 juli var den så kallade återuppbyggnadskonferensen i Lugano. President Cassis ville använda den för att ställa sig själv i rampljuset. Mediernas respons verkar ha varit ganska begränsad. Vad är poängen med en sådan konferens?

JB: Jag tycker att tanken med en sådan konferens är bra. Problemet är att det är alldeles för tidigt. Hur man på allvar kan mobilisera givare för att finansiera Ukrainas återuppbyggnad betyder ingenting förrän vi har en klar bild av det slutliga läget. Kommer västländerna att finansiera återuppbyggnaden av Mariupol? Ryssland har redan börjat bygga upp de städer som skadats av kriget. I Mariupol har skolor öppnat igen sedan maj och ryssarna har redan börjat bygga om de förstörda bostadshusen. Ryssland har återställt banktjänster såväl som telefontjänster. Detta är förvisso inom propagandans område, men för invånarna är det ett konkret resultat.

TK: Hur är en sådan konferens förenlig med Schweiz neutralitet?

JB: Som en principfråga tror jag att Schweiz spelar sin roll genom att anordna en sådan konferens. Problemet här är att i detta speciella fall är konferensen i grunden partipolitisk och dess verkliga syfte är propaganda.

TK: Finns det länder som för närvarande försöker hitta en förhandlingslösning på Ukrainakonflikten, eller är det bara vapenlogiken som talar?

JB: Detta är förmodligen vad alla ukrainare frågar sig. Men glöm inte att Volodymyr Zelensky i maj 2019 hotades till livet av sina egna nynazistiska partners om han slöt fred med Ryssland. Våra medier och våra ledare säger förresten också att vi inte ska förhandla med Vladimir Putin. Så…

TK: Herr Baud, tack så mycket för intervjun.

______________________________________________

Det här inlägget postades i Eurasia, Geopolitics, Modernity, Russia, The West, What’s Current och taggad militärt. Bokmärk permalänken.

______________________________________________

(PS. Till och med en liten micro blog som den här har blivit shadow banned, så vänligen dela. Tack.)

I den nya världsordningen som utvecklas kommer Rysslands vapen att peka västerut och dess ekonomi riktas mot öst

Av Glenn Diesen Professor vid Universitetet i Sydöstra Norge och redaktör vid tidskriften Russia in Global Affairs. Följ honom på Twitter @glenndiesen.

USA och deras främst allierade har förstört förtroendet för de internationella organisationerna som skapades ur andra världskrigets aska

En soldat från den ryska gränsbevakningstjänsten vid den federala säkerhetstjänsten. © Sputnik / Aleksandr Kondratuk

Gränsöverskridande institutioner i Eurasien hade tidigare i uppdrag att diversifiera ekonomiska anslutningsmöjligheter, eftersom den framväxande multipolära världen krävde minskat beroende av västcentrerade institutioner vilka var ovilliga att anpassa sig till den nya verkligheten.

Den nuvarande europeiska krisen har dock destabiliserat världen och misskrediterat västvärldens förmåga att underlätta ekonomiskt samarbete. Som en påföljd därav hävdar nu dessa organ sin centrala roll i att organisera ekonomisk återhämtning och pragmatiskt samarbete.


Internationella institutioner som speglar makt

Efter andra världskriget bildades Förenta Nationerna (FN) som den främsta myndigheten för internationell rätt. Det blev en stabil och bestående institution som speglar maktfördelningen. De mäktigaste staterna försågs med särskilda privilegier i dess säkerhetsråd för att säkerställa att de hade ett intresse av att bevara organisationens centrala roll. Folkrätten prioriterade suveränitet på grund av maktbalansen, vilket säkerställde att olika aktörer var villiga att offra viss flexibilitet i sin utrikespolitik i utbyte mot ömsesidighet och därmed förutsägbarhet.

Glenn Diesen: När tidvattnet vänder i Ukraina, förbereder USA sig för att kasta Zelensky under bussen?

Ansträngningarna att skapa en paneuropeisk säkerhetsarkitektur började med Helsingforsavtalet 1975, som försökte upprätta en ordning baserad på “suverän jämlikhet” och icke-inblandning i andra staters inrikes angelägenheter. Den efterföljande utvecklingen av ömsesidigt förtroende bidrog till att Gorbatjov och Bush deklarerade slutet på det kalla kriget på Malta 1989, och ansträngningarna att bygga en paneuropeisk säkerhetsarkitektur fortsatte. Parisstadgan för ett nytt Europa 1990 uppmanade till att övervinna “kontinentens splittring” och skapa ett system av “suverän jämlikhet” och “odelbar säkerhet” där stater inte skulle öka sin säkerhet på bekostnad av andra stater. Budapestdokumentet från 1994 omvandlade Helsingforsavtalet till Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). Detta allomfattande paneuropeiska organ bekräftade på nytt principerna om “suverän jämlikhet” och “odelbar säkerhet”.


Kollapsen av den paneuropeiska säkerhetsarkitekturen

Sovjetunionen kollapsade 1991 och Ryssland verkade vara i oåterkallelig tillbakagång under hela 1990-talet. Påföljden blev att den förhandlade paneuropeiska säkerhetsordningen inte längre återspeglade den maktbalans som tidigare hade funnits när det kalla kriget upphörde 1989. I den uppkomna unipolära ordningen drev USA en säkerhetsstrategi baserad på hegemonisk fred och krävde en översyn av institutionerna och reglerna som styr det internationella systemet.

Väst övergav de alleuropeiska säkerhetsavtal som undertecknades i början av 1990-talet och tog istället ett initiativ för att skapa ett nytt “Europa” utan Ryssland.

Kontinuerlig NATO expansion innebar att skiljelinjerna i Europa inte skulle elimineras utan “bara” flyttas gradvis mot Rysslands gränser. Principen om “odelbar säkerhet” övergavs därefter när västvärlden utökade sin säkerhet på bekostnad av den ryska säkerheten.

Bisarrt nog avvisar de liberala internationalisternas ideologi förekomsten av ett säkerhetsdilemma. De tror att Ryssland kan vara ett hot mot västvärlden, medan Nato inte kan anses vara en fara eftersom det bara främjar deras värderingar.

Konkurrensen om var man skulle dra de nya skiljelinjerna i Europa resulterade i att Nato och Ryssland stödde motsatta politiska krafter i de delade samhällena i det gemensamma grannskapet – Moldavien, Georgien, Vitryssland och Ukraina. I november 2013 förkastade Bryssel Kievs förslag om ett trilateralt Ukraina-Ryssland-EU-avtal som skulle ha gjort landet till en bro snarare än en bastion. Istället utlöste västvärldens stöd för att störta president Janukovitj i februari 2014 en förutsägbar kris i östra Ukraina, följt av rysk intervention på Krim. Minsk-2-avtalet från februari 2015 erbjöd en kompromiss, men avtalet undergrävdes av USA under de kommande sju åren utan några invändningar från EU.
Folkrättens kollaps

En unipolär fördelning av auktoriteter undergräver också principen om “suverän jämlikhet” eftersom stater inte begränsar sig själva. I avsaknad av en maktbalans främjar västvärlden regler för suverän ojämlikhet. Under sken av att främja liberala värderingar hävdade Nato-länderna rätten att blanda sig i andra staters inrikes angelägenheter, störta regeringar, invadera och förändra gränser.

Glenn Diesen: När propagandan om en ukrainsk “seger” retirerar, uppstår det splittring i väst?

Humanitärismen användes för att frikoppla legitimitet från legalitet när Nato invaderade Jugoslavien 1999. Därefter följde en debatt som krävde ett undantag från internationell rätt eftersom liberala demokratier inte borde begränsas av auktoritära stater. Även om minst 20 % av blockets medlemmar inte ens klassas som sådana av den amerikanska statsfinansierade NGO:n “Freedom House”.

En “allians av demokratier” förespråkades som en alternativ auktoritet till FN för att legitimera den illegala invasionen av Irak, som sedan om-konceptualiserades som en “Konsert för demokrati”, eller ett “demokratiförbund”. Dessa idéer har utvecklats till den “regelbaserade internationella ordningen” som ett alternativ till internationell lag.

Nato tar sig äganderätten över de liberala värderingarna och därmed rätten och “ansvaret” att skapa sina egna undantag från internationell lag.


Det internationella ekonomiska systemets kollaps

Liberala internationella ekonomiska system bildas när det finns en maktkoncentration, som till exempel under Storbritannien på 1800-talet och USA på 1900-talet. Den ekonomiska hegemonen har ett intresse av att utveckla förutsägbarhet och förtroende för ett internationellt ekonomiskt system under sin administration.

Systemet spricker dock om det inte lyckas anpassa sig till uppkomsten av en multipolär kraftfördelning. Den ekonomiska hegemonen i relativ nedgång kommer mer sannolikt att använda sin administrativa kontroll över systemet för att försvaga uppåtgående rivaler. Den efterföljande kollapsen löser upp förtroendet och skapar efterfrågan på alternativ.

USA:s och EU:s ohållbara skulder har gradvis försvagat förtroendet för dollarn och euron, samtidigt som att beslagta tillgångarna i Iran, Syrien, Venezuela och Afghanistan undergräver förtroendet för hela det västcentrerade internationella finansiella systemet. Inneslutningen av rivaler som Ryssland och Kina resulterar i militarisering av transportkorridorer, medan oviljan att ta emot Kina på lämpligt sätt i IMF har motiverat Peking att starta parallella institutioner som Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB). President Trumps ekonomiska krig mot Kina, som fortsatte under Biden, försvagade förtroendet för pålitliga leveranser av amerikansk teknologi och industriprodukter. Svaret var att utveckla större teknisk suveränitet och omorganisera utbudet bort från USA.

De storskaliga sanktionerna mot Ryssland påverkar även resten av världen i form av en energikris, livsmedelsbrist, inflation och generell ekonomisk instabilitet. Den ryska centralbankens medel har frysts, och EU diskuterar att permanent konfiskera dem i vad som kan bli historiens största bankrån. Rättsstatsprincipen är också avstängd eftersom personer som anklagas för att ha kopplingar till den ryska regeringen har fått sina tillgångar beslagtagna i avsaknad av vederbörlig process. Önskan att förbjuda all rysk energi tvingar Ryssland att omdirigera all sin energiexport till öst. Moskva har stängts av från det påstått “icke-politiska” betalningsmeddelandesystemet SWIFT, och Kaliningrad-exklaven har placerats under en partiell blockad.

Länder som inte följer västvärldens unilaterala sanktioner hotas av ekonomiskt tvång. Kina är troligen näst på tur när Washington ivrigt främjar idén om att artificiellt dela upp världen i två block, ett påstått demokratiskt block kontra ett auktoritärt block.

Det förflutnas regler är nu obefintliga och ekonomiskt beroende medför outhärdliga risker. Enkelt uttryckt finns det en stor efterfrågan på alternativa institutioner som kan underlätta ekonomisk återhämtning och pragmatiskt samarbete. I öst finns det växande ekonomiska jättar som är mer självsäkra och fast beslutna att bygga internationella ekonomiska system som förtjänar förtroende.


Eurasiska internationella institutioner

Ryssland strävar inte längre efter det större Europa från Lissabon till Vladivostok, där Ryssland matar kontinenten och förser Europas industrier med naturresurser och i gengäld importerar västerländsk teknologi och industriprodukter. Det större eurasiska partnerskapet är inte längre ett instrument för att bara diversifiera ekonomisk anslutning utan har nu blivit en nödvändighet för en fullständig ekonomisk skilsmässa från väst.

Shanghai Cooperation Organisation (SCO) fortsätter att sträva efter att utveckla ytterligare ekonomisk kompetens och kommer sannolikt att acceptera Iran som ny medlem i september. BRICS satsar också på en större roll i ekonomisk återhämtning och förbereder sig för att acceptera Argentina och Iran som nya medlemmar. Den eurasiska ekonomiska unionen (EAEU) har utvecklats långsamt, även om det finns nya incitament för gemensamma reglerande handlingar för att öka autonomin och stabiliteten i en allt mer kaotisk värld.

Maktbalansen över det multipolära Stor-Eurasien resulterar i flera gemensamma drag bland de eurasiska internationella institutionerna. Dessa organisationer fokuserar på principen om suverän jämlikhet och internationell lag i enlighet med FN-stadgan. Konkurrerande intressen mellan de olika maktpolerna säkerställer att dessa institutioner fokuserar på säkerhet med andra medlemmar, istället för säkerhet mot icke-medlemmar. Värdena tenderar att fokusera på gemensamt välstånd enligt “Shanghai-andan”, samtidigt som de undviker värden som kan användas för att införa suverän ojämlikhet. Den multipolära internationella maktfördelningen i Stor-Eurasien förhindrar också ett centraliserat internationellt ekonomiskt system och fokuserar istället på “integrering av integrationer”.

Under överskådlig framtid kommer ryska vapen att peka mot väst, och Rysslands ekonomiska förbindelser kommer att riktas mot öst. Även om de eurasiska internationella institutionerna på längre sikt också borde få i uppdrag att återupprätta samarbetet med västerländska ekonomier.

De uttalanden, uppfattningar och åsikter som uttrycks i denna artikel är enbart författarens och representerar inte nödvändigtvis RT:s.

________________________________________

Mer av Glenn Diesen

(PS. Till och med en liten micro blog som den här har blivit shadow banned, så vänligen använd dela knapparna nedan. Tack.)

Ukraina och dess västerländska anhängare borde hållas ansvariga för “självmordsattacken” mot Europas största kärnkraftverk

USA:s utrikesminister hoppades få Ryssland att se ut som en “kärnkraftsterrorist”, istället blev han själv inblandad.

Scott Ritter skriver för RT den 10 Aug, 2022

Scott Ritter

Scott Ritter är en före detta underrättelseofficer för US Marine Corps och författare till “Nedrustning i Perestrojkans tid: vapenkontroll och Sovjetunionens slut.” Han tjänstgjorde i Sovjetunionen som inspektör som genomförde INF-fördraget, tjänstgjorde i general Schwarzkopfs stab under Gulfkriget och från 1991 till 1998 tjänstgjorde han som chef för vapeninspektör hos FN i Irak. Scott Ritter skriver för närvarande om frågor som rör internationell säkerhet, militära angelägenheter, Ryssland och Mellanöstern, såväl som vapenkontroll och icke-spridning. Följ honom på Twitter @RealScottRitter och på Telegram @ScottRitter

Ryska trupper bevakar en ingång till Kakhovka vattenkraftverk vid floden Dnepr i Kherson-regionen i södra Ukraina den 20 maj 2022 © AP Photo

Till och med när FN:s generalsekreterare António Guterres talade, halvvägs runt jordklotet, till överlevande från andra världskrigets amerikanska atombombsattack mot Hiroshima, verkade Ukrainas militär vara beredda att släppa lös en modern kärnvapenförintelse i Europa genom att skjuta artilleriraketer mot Zaporozhye kraftverket.

Veckans attack som skadade säkerhetsutrustning och störde strömtillförseln till anläggningen – Europeiska kontinentens största kärnkraftverk – karakteriserades av Guterres som “självmordsbenägen”.

Kiev var snabb med att skylla på Ryssland för attackerna, och anklagade Moskva för att bedriva “kärnkraftsterrorism”, de uppmanade det internationella samfundet att skicka in en delegation av “internationella fredsbevarande styrkor” för att “fullständigt demilitarisera territoriet”.

Kärnkraftsanläggningen i Zaporozhye har varit under Rysslands fysiska kontroll sedan dess styrkor ockuperade platsen i mars. Sedan dess har anläggningen drivits av ukrainska tekniker som arbetar under överinseende av ryska atomenergiexperter. Anläggningen innehåller sex kärnreaktorer som, innan den militära operationen inleddes, genererade ungefär en femtedel av Ukrainas el. Tre av dessa reaktorer upphörde att fungera efter att ryssarna tagit kontroll över platsen, och en annan tvingades stängas av efter att anläggningen beskjutits den 5 augusti. De två återstående reaktorerna tvingades också som en säkerhetsåtgärd, minska sin produktion till hälften.

Ukrainas ambassadör vid Internationella atomenergiorganet (IAEA), Yevhenii Tsymbaliuk, förklarade att ryska styrkor försökte orsaka strömavbrott i södra Ukraina genom att beskjuta anläggningen. Den ukrainska statliga kärnkraftsmyndigheten Energoatom har anklagat den ryska militären för att ha placerat ut sprängämnen i hela kärnkraftverket i Zaporozhye, vilka skulle detoneras i händelse av en ukrainsk motattack som hotade att inta anläggningen. Den ukrainska militären har också anklagat Ryssland för att placera militär utrustning, inklusive ammunition, i byggnader nära kärnreaktorerna.

Zaporozhye kärnkraftverk i Energodar i Ukraina ©Sputnik Läs mer

Det enda problemet med den ukrainska berättelsen är helt enkelt att inget av det är sant. Attacken den 5 augusti mot kärnkraftsanläggningen i Zaporozhye utfördes av artilleriraketer vars nedslagskaraktäristika tydligt pekar på att ursprunget är från ukrainskt kontrollerat territorium. Dessutom skulle ryska luftförsvars- och motbatteri radaranläggningar placerade i närheten av anläggningen ha upptäckt den ballistiska banan för de inkommande raketerna, vilket ger obestridliga bevis för attackens ursprung. På samma sätt skulle USA och Natos underrättelseinsamlingsplattformar fungera över och runt Ukraina. Och med tanke på den propagandaseger som skulle kunna uppnås genom att släppa sådana bevis, kan man vara säker på att USA till fullo skulle dra nytta av varje scenario som skulle efterlikna frisläppandet av U-2-bilderna under den kubanska missilkrisen, eller frisläppandet av ljudbanden från den sovjetiska stridspiloten som sköt ned KAL 007.

Detta kommer naturligtvis inte att hända. Och med tanke på att Ryssland i verkligheten är engagerat i att aktivt försvara anläggningen i Zaporozhye, är det osannolikt att de skulle ge bort viktiga underrättelser om sin radarkapacitet där bara för att få billiga PR-poäng. Ryssland har länge varit återhållsamt när det gäller att engagera sig i billig propaganda, och föredrar att låta sina prestationer på slagfältet tala för sig själv.

Så inte USA och Ukraina som har erfarenhet av samarbete när det gäller att sprida information, som är utformad för att undergräva den ryska berättelsen och “tränga in i huvudet” på Rysslands president Vladimir Putin – även om informationen som släpps till allmänheten inte är sann.

Den ukrainska attacken mot kärnkraftsanläggningen i Zaporozhye förutsågs på typiskt orwellskt USA manér, fyra dagar innan den ägde rum. USA:s utrikesminister Antony Blinken anklagade

Ryssland för att använda kärnkraftsanläggningen som en bas från vilken man genomförde artillerianfall mot Ukraina, under en presskonferens den 1 augusti i FN. Blinken förklarade att handlingen att avfyra artilleriraketer från närheten till kärnkraftverket var “höjden av oansvarighet”, vilket skulle antyda att dessa raketer kunde landa på själva kraftverket. Blinken tillade också att ryssarna använde kärnkraftsanläggningen som en “kärnvapensköld” som förhindrade varje ukrainsk attack av rädsla för att träffa kärnreaktorerna.

En bit av en missil som föll på Zaporozhye kärnkraftverk i Ukraina © RT Läs mer

Blinkens fräcka upprepande av den ukrainska regeringens diskussionspunkter gjordes än mer absurda av den absoluta bristen på bevis, för att stödja hans kraftfulla uttalande. Det är normalt när någon med en statssekreterares ställning talar på ett så offentligt sätt om frågor av sådan betydelse, att det släpps en del underrättelseinformation som – till exempel översiktsbilder som visar de ryska truppernas platser nära kärnkraftverket i Zaporozhye – för att stödja påståendet. Inga sådana uppgifter lämnades dock, för Blinken hade upphört att fungera som chef för den amerikanska diplomattjänsten, istället fungerade han nu lite mer som en ukrainsk propagandist.

Ryssland har för sin del klargjort att det inte fanns några ryska styrkor i närheten av kärnkraftsanläggningen i Zaporozhye förutom en liten truppstyrka i säkerhetssyfte (det är trots allt ett aktivt kärnkraftverk.) Medan Ryssland återigen, tydligt kan tillhandahålla bilder över sin styrka i närheten av anläggningen, hindrar deras operativa säkerhet dem från att göra det. Det är trots allt anklagarens uppgift att tillhandahålla bevis för ett brott, inte den anklagades skyldighet.

Blinkens uttalande den 1 augusti fungerade som initieringen av en PR-kampanj som kulminerade i den ukrainska artilleriattacken mot kärnkraftsanläggningen i Zaporozhye. Målet med kampanjen verkar ha varit dubbel – för det första att ställa Ryssland i dålig dager, och för det andra att tillåta Ukraina att åstadkomma det de inte kunde uppnå genom militärt våld – avhysningen av ryska trupper från Zaporozhye. Uppmaningarna till internationell intervention från väst pekar på en samlad ansträngning för att främja en pro-ukrainskt narrativ, även om alla parter vet att de underliggande fakta som stödjer detta narrativ inte är sanna. För att motverka det har Ryssland skickat sin egen inbjudan till IAEA:s övervakare att besöka kraftverket och kallat till ett möte i FN:s säkerhetsråd för att diskutera situationen.

Detta är mycket allvarligare än bara ännu en informations krigföringskampanj som gått snett. Även om kärnkraftsanläggningen i Zaporozhye är konstruerad enligt standarder som skulle kunna överleva en direkt träff från en artilleriraket, kan strömavbrott och/eller skador på säkerhetsutrustning leda till den typ av skenande händelseförlopp som föregick kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl. Det ryska försvarsministeriet noterade att den ukrainska attacken mot kraftverket orsakade en strömfall som utlöste en nödstopp. Chefen för det ukrainska företaget som driver anläggningen noterade vidare att alla utom en kraftledning som ansluter kraftverket till Ukrainas energisystem hade förstörts, och förklarade att varje form av strömavbrott kan vara “mycket osäkert för en sådan kärnkraftsanläggning.”

Generalsekreterare Guterres kallade med rätta attacken mot kärnkraftsanläggningen i Zaporozhye “självmordsbenägen”. De “kärnkraftsterrorister” som är inblandade i detta illdåd kommer dock inte från Moskva, utan snarare från Washington och Kiev. När dammet från Rysslands militära operation äntligen lägger sig, och de ansvariga för begångna brott som attacken mot kärnkraftsanläggningen i Zaporozhye kan ställas till svars, borde Tony Blinkens namn, om det finns någon rättvisa i denna värld, stå högst upp på denna lista.

De uttalanden, uppfattningar och åsikter som uttrycks i denna artikel är enbart författarens och representerar inte nödvändigtvis RT:s.

________________________________________

Artiklar av Scott Ritter.

(PS. Till och med en liten micro blog som den här har blivit shadow banned, så använd vänligen dela knapparna nedan. Tack.)

De undangömda sanningarna om kriget i Ukraina

Jacques Baud

Av Jacques Baud 2022-08-01 i the Postil Magazine.

En presentation av artikel författaren.

Jacques Baud var generalstabsöverste för den schweiziska strategiska underrättelsetjänsten. Hans akademiska bakgrund inkluderar studier i statsvetenskap och ekonometri. Baud är expert på kemiska vapen och kärnvapen, och var på plats i Sudan och Demokratiska republiken Kongo, så även i underrättelserummen för FN i New York och för Nato i Bryssel. “Encyclopédie du Renseignement et des Services Secrets” är bland hans första publikationer. Baud utbildades i den amerikanska och brittiska underrättelsetjänsten, och är specialist på öst länderna och har tjänstgjort som policychef för FN:s fredsoperationer. Som FN:s juridiska expert på lagen och säkerhetsinstitutionerna, designade och ledde han den första flerdimensionella FN underrättelseenheten i Sudan. Baud har arbetat för Afrikanska unionen och var i 5 år ansvarig för kampen inom Nato, mot spridningen av handeldvapen. Jacques Baud var involverad i diskussioner med de högsta ryska militärerna och underrättelsetjänsten strax efter Sovjetunionens upplösning. 2014 följde Jacques Baud den ukrainska krisen inom Nato, och deltog senare i program för att hjälpa Ukraina.

Jacques Baud är författare till flera böcker om underrättelsetjänst, krig och terrorism, särskilt Le Détournement utgiven av SIGEST, Gouverner par les fake news, L’affaire Navalny. Hans senaste bok är Poutine, maître du jeu? utgiven av Max Milo.

Dr. Gabriel Galice är en fransk ekonom och statsvetare bosatt i Schweiz. Han är ordförande för Geneva International Peace Research Institute (GIPRI) och recensent på Swiss Standpoint. Ur hans recension i Swiss Standpoint av Jaques Baud’s “Internationella konflikter: 30 år av falska nyheter utnyttjade av västländer” saxar jag följande:

“Baud granskar krigsscenarierna, öppna eller odeklarerade, våra och våra ledares missöden och de servila journalisternas lögner. Den här boken andas intelligens och integritet, den är en gruva av information, korrigeringar av falska nyheter och en inbjudan att reflektera, och att se världen i all dess komplexitet.”

Andra artiklar av Jacques Baud översatta till svenska är: “Den militära situationen i Ukraina” från 2022-04-01 och “Den militära situationen i Ukraina – en uppdatering” från 2022-04-11.

____________________________________

De undangömda sanningarna om kriget i Ukraina

“De kulturella och historiska inslag som bestämmer relationerna mellan Ryssland och Ukraina är viktiga. De två länderna har en lång, rik, mångsidig och händelserik historia tillsammans.

Detta skulle vara väsentligt om den kris vi upplever i dag var förankrad i historien, den är dock en produkt av nuet. Kriget vi ser idag kommer inte från vår farfars föräldrar, våra morföräldrar eller ens våra föräldrar. Det kommer från oss. Vi skapade den här krisen. Vi skapade varje del och varje mekanism. Vi har bara nyttjat den existerande dynamiken och utnyttjat Ukraina för att uppfylla den gamla drömmen att försöka störta Ryssland. Att Chrystia Freeland, Antony Blinken, Victoria Nuland och Olaf Scholz farfäder hade den drömmen, det inser vi.

Hur vi förstår kriser är avgörande för hur vi löser dem. Att fuska med fakta leder till katastrof. Det är detta som händer i Ukraina och i det här fallet är antalet problem så stort att vi inte kommer att kunna diskutera dem alla här. Låt mig bara rikta fokus på några av dem.

Gav James Baker 1990 löften till Mikhail Gorbatjov om att begränsa Natos expansion österut?

År 2021 uttalade sig Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg och sa att “det aldrig gavs något löfte om att Nato inte skulle expandera österut efter Berlinmurens fall.” Detta påstående är fortfarande en utbredd uppfattning bland självutnämnda experter på Ryssland, som förklarar det med att det inte fanns några löften eftersom det inte fanns något fördrag eller något skriftligt avtal. Detta argument använder förenklingen för att falsifiera verkligheten.

Det är sant att det inte finns några fördrag eller beslut från Nordatlantiska rådet (NAC) som innehåller sådana löften. Men det betyder inte att de inte formulerades, inte heller att den formuleringen skedde i nonchalans!

Idag har vi känslan av att Sovjetunionen, efter att ha “förlorat det kalla kriget”, inte hade något att säga till om i den europeiska säkerhetsutvecklingen. Det är inte heller sant. Som vinnare av andra världskriget hade Sovjetunionen en de jure vetorätt över den tyska återföreningen. Med andra ord, västländerna var tvungna att skapa en överenskommelse, i utbyte mot återföreningen krävde Gorbatjov ett åtagande om att Nato inte skulle utvidgas. Man bör inte glömma bort att Sovjetunionen fortfarande existerade 1990, och att det ännu inte var frågan om att avveckla den, vilket folkomröstningen i mars 1991 skulle visa. Sovjetunionen var därför inte i en svag position och kunde ha förhindrat återföreningen.

Detta bekräftades av Tysklands utrikesminister Hans-Dietrich Genscher, i Tutzing (Bayern) den 31 januari 1990, vilket rapporterades i ett telegram från USA:s ambassad i Bonn:

“Genscher varnade dock för att varje försök att expandera [NATO:s] militära räckvidd till den tyska demokratiska republiken (DDR) skulle blockera den tyska återföreningen.”

Den tyska återföreningen medförde två stora konsekvenser för Sovjetunionen, dels tillbakadragandet av gruppen av sovjetiska styrkor i Tyskland (GSFG), vilket var den mäktigaste och modernaste kontingenten utanför dess territorium, därmed skulle också en betydande del av dess skyddande “glacis” försvinna. Med andra ord varje manöver skulle ske på bekostnad av Sovjetunionens säkerhet. Det är därför Genscher sa:

… Förändringarna i Östeuropa och den tyska återföreningsprocessen bör inte “undergräva sovjetiska säkerhetsintressen.” Därför bör Nato utesluta en “expansion av sitt territorium österut, det vill säga för att komma närmare de sovjetiska gränserna.”

Michail Gorbatjov diskuterar Tysklands återförening med Hans-Dietrich Genscher och Helmut Kohl i Ryssland, 15 juli 1990. Foto: Bundesbildstelle / Presseund Informationsamt der Bundesregierung.

I detta skede var Warszawapakten fortfarande i kraft och Nato-doktrinen var oförändrad. Därför uttryckte Mikhail Gorbatjov mycket snart sin legitima oro för Sovjetunionens nationella säkerhet. Det var detta som fick James Baker, den amerikanske utrikesministern, att omedelbart inleda diskussioner med honom. För att blidka Gorbatjovs oro, förklarade Baker den 9 februari 1990:

Inte bara för Sovjetunionen utan även för andra europeiska länder är det viktigt att ha garantier för, att om USA bibehåller sin närvaro i Tyskland inom ramen för Nato, så kommer inte en tum av Natos nuvarande militära jurisdiktion att spridas österut.

Löften gjordes således helt enkelt för att västvärlden inte hade något alternativ till att få Sovjetunionens godkännande; och utan löften skulle Tyskland inte ha återförenats.

Gorbatjov accepterade den tyska återföreningen endast för att han hade fått dessa försäkringar från president George H.W. Bush och James Baker, förbundskansler Helmut Kohl och hans utrikesminister Hans-Dietrich Genscher, Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher, hennes efterträdare John Major och deras utrikesminister Douglas Hurd, president François Mitterrand, men också från CIA-chefen Robert Gates och Manfred Wörner, den dåvarande Nato generalsekreteraren.

Helmut Kohl, Hans-Dietrich Genscher och Mikhail Gorbatjov 1990

I ett tal i Bryssel den 17 maj 1990, förklarade Natos generalsekreterare Manfred Wörner sålunda:

Det faktum att vi är beredda att inte sätta in en Nato-armé utanför tyskt territorium ger Sovjetunionen en solid säkerhetsgaranti.

I februari 2022 avslöjade Joshua Shifrinson, en amerikansk politisk analytiker i den tyska tidskriften Der Spiegel ett av klassificerat HEMLIGT dokument från den 6 mars 1991, nedskrivet efter ett möte mellan de politiska direktörerna för utrikesministerierna i USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland, där den tyska representanten Jürgen Chrobog säger:

Vi gjorde det klart i 2+4 förhandlingarna att vi inte skulle expandera Nato bortom Elbe. Därför kan vi inte erbjuda Nato-medlemskap till Polen och de andra.

Representanterna för de andra länderna accepterade också idén att inte erbjuda Nato-medlemskap till de andra östeuropeiska länderna.
Skriftligt nedtecknat eller inte så fanns det en “deal”, helt enkelt därför att en “deal” var oundviklig. I internationell rätt är ett “löfte” en giltig ensidig handling som måste respekteras (“promissio est servanda”). De som förnekar detta idag är helt enkelt individer som inte vet värdet av ett givet ord.

Bortsåg Vladimir Putin från Budapest (1994) Memorandumet

Vid Münchens säkerhetsforum i februari 2022, hänvisade Volodymyr Zelensky till Budapest Memorandumet från 1994, när han hotade med att återigen bli en kärnvapenmakt. Det är dock högst osannolikt att Ukraina kommer att bli en kärnvapenmakt igen, och inte heller kommer de andra kärnvapenmakterna att tillåta det, både Zelenskij och Putin vet detta.

Faktum är att Zelenskij inte använder detta memorandum för att skaffa kärnvapen, utan för att få tillbaka Krim, eftersom ukrainarna ser Rysslands annektering av Krim som ett brott mot Budapest fördraget. I grund och botten försöker Zelensky hålla västländer som gisslan i frågan. För att förstå hur, måste vi gå tillbaka till händelser och fakta som opportunistiskt “glömts bort” av våra historiker [och medier].

Den 20 januari 1991 – före Ukrainas självständighet – erbjöds Krim-borna att välja mellan två alternativ i en folkomröstning: 1. Att stanna kvar under Kiev eller: 2. Att återvända till situationen före 1954 och administreras av Moskva. Frågan som ställdes på valsedeln var:

“Är du för återupprättandet av den autonoma socialistiska sovjetrepubliken Krim som en subjekt av Sovjetunionen och medlem av unionsfördraget?”

Detta var den första folkomröstningen om autonomi i Sovjetunionen, och 93,6 % av Krimborna gick med på att ansluta sig till Moskva. Den autonoma sovjetiska socialistiska republiken Krim (ASSR Crimea), som avskaffades 1945, återupprättades således den 12 februari 1991 av den ukrainska SSR:s högsta sovjet.

Den 17 mars organiserade Moskva en folkomröstning för upprätthållandet av Sovjetunionen, som skulle accepteras av Ukraina, vilket indirekt bekräftade Krimbornas beslut. I detta skede var Krim under kontroll av Moskva och inte av Kiev, detta medan Ukraina ännu inte var självständigt. När Ukraina organiserade sin egen folkomröstning för självständighet, blev Krimbornas deltagande svagt, eftersom de inte kände att frågan rörde dem längre.

Ukraina blev självständigt sex månader efter Krim, och efter att den senare hade proklamerat sin suveränitet den 4 september. Den 26 februari 1992 utropade Krims parlament “Republiken Krim” med den ukrainska regeringens samtycke, vilket gav den status som en självstyrande republik. Den 5 maj 1992 förklarade Krim sin självständighet och antog en konstitution.
I Staden Sevastopol – som förvaltats direkt av Moskva i det kommunistiska systemet – uppstod en liknande situation, efter att utanför all laglighet ha integrerats i Ukraina 1991. De följande åren präglades av en dragkamp mellan Simferopol och Kiev, som ville behålla Krim under sin kontroll.

Biden och Poroshenko 1994 i Budapest

Genom att underteckna Budapest-memorandumet 1994, överlämnade Ukraina sina kärnvapen från fd Sovjetunionen – vilka fanns kvar på dess territorium – i utbyte mot “Ukrainas säkerhet, oberoende och territoriella integritet.”

I detta skede ansåg Krim att det – de jure – inte längre var en del av Ukraina och därför inte berördes av detta fördrag. På Ukraina sidan kände sig Kiev regeringen stärkt av promemorian. Detta är anledningen till att Ukraina den 17 mars 1995 med tvång avskaffade Krim konstitutionen. Ukraina sände sina specialstyrkor för att störta Krims president Jurij Mechkov och annekterade de facto Republiken Krim, vilket utlöste folkliga demonstrationer för att ansluta Krim till Ryssland. En händelse som knappast rapporterats av de västerländska medierna.

Efter detta styrdes Krim på ett auktoritärt sätt genom presidentdekret från Kiev. Denna situation ledde till att Krims parlament i oktober 1995 formulerade en ny konstitution, vilken återupprättade den autonoma republiken Krim. Denna nya konstitution ratificerades av Krims parlament den 21 oktober 1998 och bekräftades av det ukrainska parlamentet den 23 december 1998. Dessa händelser och den rysktalande minoritetens oro ledde till ett vänskapsfördrag mellan Ukraina och Ryssland den 31 maj 1997. I fördraget inkluderade Ukraina principen om gränsernas okränkbarhet, i utbyte – och detta är mycket viktigt – som en garanti för “skyddet av den etniska, kulturella, språkliga och religiösa originaliteten hos de nationella minoriteterna på deras territorium.”

Resultatet av statskuppen den 23 februari 2014, var inte bara de nya myndigheterna i Kiev – vilka definitivt inte hade någon konstitutionell grund och som inte var folkvalda – utan också upphävandet Kivalov-Kolesnichenko lagen från 2012 om de officiella språken. Därmed respekterade Ukraina inte längre garantin från 1997 års fördrag. Krimborna gick därför ut på gatorna för att kräva ett “återvändande” till Ryssland som de redan hade fått 30 år tidigare.

FN karta över Krim 2014

Under en presskonferens om situationen i Ukraina den 4 mars [2014], frågade en journalist Vladimir Putin: “Hur ser du på Krims framtid? Överväger du möjligheten att det ansluter sig till Ryssland?” han svarade:

“Nej, vi överväger inte det. Generellt sett anser jag att endast invånarna i ett givet land, som är fria att bestämma och som är säkra, kan och bör avgöra sin framtid. Om denna rätt har beviljats albanerna i Kosovo, om detta har möjliggjorts i många delar av världen, så utesluter ingen nationernas rätt till självbestämmande, som så vitt jag vet är fastställd i flera FN-dokument. Men vi kommer inte på något sätt att provocera fram ett sådant beslut och kommer inte att uppmuntra sådana känslor.”

Den 6 mars beslutade Krims parlament att hålla en folkomröstning för att välja mellan att stanna kvar i Ukraina eller begära en anslutning till Moskva. Det var efter denna omröstning som myndigheterna på Krim bad Moskva om att anslutas till Ryssland.

Med denna folkomröstning hade Krim bara återfått den status som det redan lagligen hade fått strax före Ukrainas självständighet. Detta förklarar varför de förnyade sin begäran om att bli knutna till Moskva, på samma sätt som i januari 1991.
Dessutom hade the Status of Force Agreement (SOFA) mellan Ukraina och Ryssland som reglerade stationeringen av trupper på Krim och Sevastopol förnyats 2010 och skulle gälla till 2042. Ryssland hade därför ingen särskild anledning att göra anspråk på territoriet. Befolkningen på Krim, som legitimt kände sig förrådda av Kievs regering, tog tillfället i akt att hävda sina rättigheter.

Den tyska ambassadören i Kiev Anka Feldhusen, skapade problem genom att den 19 februari 2022 förklara på tv-kanalen Ukraine 24 att Budapest Memorandumet inte var juridiskt bindande, detta är för övrigt också den amerikanska ståndpunkten, vilket framgår av uttalandet på webbplatsen för den amerikanska ambassaden i Minsk.

Hela det västerländska narrativet om “annekteringen” av Krim är baserad på en omskrivning av historien och en mörkläggning av folkomröstningen 1991, vilken existerade och var fullt giltig. Budapestmemorandumet från 1994 är fortfarande omfattande citerat sedan februari 2022, men det västerländska narrativet ignorerar helt enkelt vänskapsavtalet från 1997, vilket är orsaken till missnöjet hos de rysktalande ukrainska medborgarna.

Är den ukrainska regeringen legitim?

Ryssarna ser fortfarande på regimbytet som skedde 2014 som illegitimt, eftersom det inte gjordes genom en konstitutionell process och utan något stöd från en stor del av den ukrainska befolkningen.

Verkhovna Rada under kuppen

Maidanrevolutionen kan delas upp i flera sekvenser med olika aktörer. Idag försöker de som drivs av hat mot Ryssland att slå samman dessa olika sekvenser till en enda “demokratisk impuls”: Ett sätt att giltig förklara de brott som begåtts av Ukraina och dess nynazistiska fanatiker.

Till en början samlades befolkningen på gatorna i Kiev, besvikna över regeringens beslut att skjuta upp undertecknandet av fördraget med EU. Det var inte regimbyte som låg i luften. Det var helt enkelt ett uttryck för missnöje.

Tvärtemot vad väst påstår var Ukraina redan då djupt splittrat i frågan om närmande till Europa. En undersökning som genomfördes i november 2013, av Kyiv International Institute of Sociology (KIIS), visar att Ukraina delades nästan exakt “50/50” mellan de som förespråkade ett avtal med Europeiska unionen och de som förespråkade en tullunion med Ryssland. I södra och östra Ukraina var industrin starkt kopplad till Ryssland och arbetarna fruktade att ett avtal som uteslöt Ryssland skulle döda deras jobb. Det är vad som till slut också hände, i själva verket var målet redan i detta skede att försöka isolera Ryssland.

Presidentvalet 2010

I Washington Post noterade Ronald Reagans nationella säkerhetsrådgivare Henry Kissinger, att Europeiska unionen “hjälpte till att förvandla en förhandling till en kris.”

Det som sedan hände involverade ultranationalistiska och nynazistiska grupper, vilka kom från den västra delen av landet. Våldsamheter utbröt och efter att ha skrivit på ett avtal med upprorsmakarna om nyval drog sig regeringen tillbaka.
Men detta glömdes snabbt bort.

Det var inget mindre än en statskupp, ledd av USA med stöd av Europeiska unionen, genomförd utan någon rättslig grund, mot en regering vars val hade kvalificerats av OSSE som “transparent och ärligt” efter att ha “erbjudit en imponerande demonstration av demokrati.” George Friedman president för den amerikanska geopolitiska underrättelseplattformen STRATFOR, sa i en intervju i december 2014 att:

“Ryssland definierar händelsen som ägde rum i början av detta år [i februari 2014] som en kupp organiserad av USA. Och i själva verket var det den mest uppenbara [kupp] i historien.”

Till skillnad från de europeiska observatörerna noterade the Atlantic Council, trots att de var starkt för Nato, snabbt att Maidanrevolutionen hade kapats av vissa oligarker och ultranationalister. De noterade att de reformer som utlovats av Ukraina inte hade genomförts och att västerländska medier höll fast vid en okritisk “svartvit” berättelse.

Victoria Nuland

Ett telefonsamtal avslöjat av BBC, mellan USA:s dåvarande biträdande utrikesminister för Europa och Eurasien Victoria Nuland, och USA:s ambassadör i Kiev Geoffrey Pyatt, påvisade att amerikanerna själva valde ut medlemmarna i den framtida ukrainska regeringen, trotsande den ukrainska regeringen, alla ukrainare och européerna. Detta var det samtal, som blev känt tack vare Nulands berömda “F*** EU!”

Statskuppen stöddes inte enhälligt av det ukrainska folket, varken i sak eller form. Det var ett verk av en minoritet av ultranationalister från västra Ukraina (Galicien), som inte representerade hela det ukrainska folket. Den 23 februari 2014, blev den första lag de drev igenom att upphäva Kivalov-Kolesnichenko-lagen från 2012, vilken fastställde det ryska språket som ett officiellt språk tillsammans med ukrainskan. Det var detta som fick den rysktalande befolkningen att starta massiva protester i södra delen av landet, mot de myndigheter som de inte hade valt.

International Crisis Group (finansierade av flera europeiska länder och Open Society Foundation) noterade i juli 2019 att:

“Konflikten i östra Ukraina började som en folkrörelse. […]
Protesterna organiserades av lokala medborgare som påstod sig representera den rysktalande majoriteten i regionen. De var oroade både över de politiska och ekonomiska konsekvenserna av den nya regeringen i Kiev och över de av regeringen senare övergivna åtgärderna för att förhindra den officiell användning av det ryska språket i hela landet [“Rebeller without a Cause: Russia’s Proxies in Eastern Ukraine,” International Crisis Group, Europarapport nr 254, 16 juli 2019, sid. 2].”

De Västerländska ansträngningarna att legitimera denna extremhögerkupp i Kiev, ledde till att oppositionen i den södra delen av landet doldes [i media]. För att framställa revolutionen som demokratisk, maskerades den verkliga “västerländska handen” skickligt av den imaginära “Ryska handen”, det var så myten om den rysk militär interventionen skapades. Anklagelserna om en rysk militär närvaro var definitivt falska, vilket chefen för den ukrainska säkerhetstjänsten (SBU) erkände 2015, att det inte fanns några ryska enheter i Donbass.

För att göra saken värre, fick Ukraina inte legitimitet genom hur det hanterat upproret. Mellan 2014-2015 förde Ukraina ett krig, som p.g.a. dålig rådgivning av Natos militär bara kunde leda till nederlag. Landet betraktade befolkningen i Donbass och Krim som fientliga utländska styrkor och gjorde inga försök att vinna autonomernas “hjärtan och sinnen”. Istället var Ukrainas strategi att straffa folket ytterligare. Banktjänsterna stoppades och de ekonomiska förbindelserna med de autonoma regionerna skars helt enkelt av och Krim berövades sitt dricksvatten.

Det är därför det finns så många civila offer i Donbass, och också varför den ryska befolkningen fortfarande idag står i majoritet bakom sina lokala regeringar. De 14 000 offren för konflikten tenderar att tillskrivas de “ryska inkräktarna” och de så kallade “separatisterna”. Men enligt FN är mer än 80 % av de civila offren resultatet av den ukrainska beskjutning. Slutsatsen blir att den ukrainska regeringen massakrerar sitt eget folk, med hjälp av finansiering och rådgivning från NATO militären och länderna i Europeiska unionen, vilka sägs försvarar sina värderingar.

I maj 2014 fick det våldsamma förtrycket av protesterna befolkningen i vissa områden i Donetsk och Lugansk regionerna i Ukraina att hålla folkomröstningar för självbestämmande, i folkrepubliken Donetsk blev resultatet 89 % för, och i folkrepubliken Lugansk blev resultatet 96 % för. Även om västerländska medier fortsätter att kalla dem folkomröstningar om “självständighet”, är de folkomröstningar om “självbestämmande” eller “autonomi” (самостоятельность). Fram till februari 2022 pratade våra medier konsekvent om “separatister” och “separatistiska republiker”. I verkligheten och som det står i Minskavtalet, sökte dessa självutnämnda republiker inte “självständighet”, utan “autonomi” inom Ukraina, med möjligheten att få använda sitt eget språk och sina egna seder.

De proryska regionerna

Är Nato en defensiv allians?

Natos motivering är att föra in de europeiska allierade under USA:s kärnvapenparaply. Nato var utformat som en defensiv allians, även om nyligen avklassificerade hemliga amerikanska dokument uppenbarligen visar att Sovjet inte hade för avsikt att attackera väst.

För ryssarna är frågan om Nato är offensivt eller defensivt betydelselös. För att förstå Putins synvinkel måste vi överväga två saker som vanligtvis förbises av västerländska kommentatorer:

  • 1. NATO:s utvidgning mot öst.
  • 2. USA:s stegvisa övergivande av den internationella säkerhetens normativa ramverk.

Faktum är att så länge som USA inte placerade ut missiler i närheten av Rysslands gränser, brydde de sig inte så mycket om Natos utvidgning. Ryssland avsåg att själv ansöka om medlemskap. Men problemen började dyka upp 2001, då George W. Bush beslutade att ensidigt dra sig ur ABM-fördraget och att placera ut antiballistiska missiler (ABM) i Östeuropa. ABM-fördraget var avsett att begränsa användningen av defensiva missiler, med motiveringen att bibehålla den avskräckande effekten av en ömsesidig förstörelse genom att tillåta skydd av beslutsfattande organ med en ballistisk sköld (för att bevara en förhandlingskapacitet). Således begränsade den utplaceringen av antiballistiska missiler till vissa specifika zoner – särskilt runt Washington DC och Moskva – och förbjöd utplacering utanför de nationella territorierna.

Sedan dess har USA successivt dragit sig tillbaka från alla vapenkontrollavtal som upprättades under det kalla kriget: ABM fördraget (2002), Open Skies fördraget (2018) och Intermediate range Nuclear Forces (INF)-fördraget (2019).

Under 2019 motiverade Donald Trump sitt utträde ur INF-fördraget med påstådda kränkningar från den ryska sidan. Men som Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI) konstaterar, har amerikanerna aldrig lagt fram bevis för dessa kränkningar. Faktum är att USA helt enkelt försökte komma ur avtalet för att kunna installera sina AEGIS missilsystem i Polen och Rumänien. Enligt den amerikanska administrationen är dessa system officiellt avsedda att fånga upp iranska ballistiska missiler. Men det finns två problem som tydligt skapar tvivel om amerikanernas goda avsikter:

  • Den första är att det inte finns något som tyder på att iranierna utvecklar sådana missiler, vilket Michael Ellemann från Lockheed-Martin uttalade inför en kommitté i den amerikanska senaten.
  • Den andra är att dessa system använder Mk41 avfyrningsramper, vilka kan användas för att avfyra antingen antiballistiska missiler eller kärnvapenmissiler. Radzikowo platsen i Polen ligger bara 800 km från den ryska gränsen och 1 300 km från Moskva.

Bush och Trump administrationerna sa att de system som är baserade i Europa var rent defensiva. Men även om det rent teoretiskt är sant, är det tekniskt och strategiskt falskt, för det tvivel som gjorde att de kunde installeras, är samma tvivel som ryssarna med rätta hyser i händelse av konflikt. Denna närvaro i omedelbar närhet av Rysslands nationella territorium kan verkligen leda till en kärnvapenkonflikt. För i händelse av en konflikt skulle det inte vara möjligt att veta exakt vilken typ av missiler som laddats i systemen — skulle då ryssarna invänta detonationerna innan de reagerar? Faktum är att vi redan vet svaret: utan den tid som en tidig varning ger skulle ryssarna praktiskt taget inte ha någon tid att fastställa vilken typ av missil som avfyrats och därför skulle de tvingas svara förebyggande med ett kärnvapenangrepp.

Vladimir Putin i München 2007

Vladimir Putin ser detta inte bara som en risk för Rysslands säkerhet, utan han noterar också att USA i allt större utsträckning struntar i det internationella rättssystemet för att kunna genomföra en unilateral politik. Det är därför Vladimir Putin säger att europeiska länder skulle kunna dras in i en kärnvapenkonflikt mot sin vilja. Detta var innehållet i hans tal i München 2007, och han kom med samma argument i början av 2022, när Emmanuel Macron åkte till Moskva för att träffa honom i februari.

Finland och Sverige i Nato — är det en bra idé?

Framtiden får utvisa om Sveriges och Finlands beslut att ansöka om medlemskap i Nato var en klok idé. De överskattade förmodligen värdet av det kärnvapenskydd som Nato erbjuder. Faktum är att det är mycket osannolikt att USA kommer att offra sin nationella mark genom att attackera rysk mark för Sveriges eller Finlands skull. Det är mer troligt att om USA använder kärnvapen så kommer det i första hand att ske på europeisk mark och endast som en sista utväg på ryskt territorium, för att bevara sitt eget territorium från kärnvapenmotanfall.

Vidare har dessa två länder, som uppfyllde kriterierna för den neutralitet som Ryssland skulle önska sig från sina direkta grannar, medvetet satt sig i Rysslands kärnvapenhårkors. För Ryssland kommer det största hotet från den centraleuropeiska krigsteatern. Med andra ord, i händelse av en hypotetisk konflikt i Europa, skulle ryska styrkor i huvudsak vara engagerade i Centraleuropa, och de skulle kunna använda sina rörliga kärnvapen arméer för att “flankera” sina operationer genom att slå till mot de nordiska länderna, praktiskt taget utan risk för ett amerikanskt kärnvapensvar.

Pekka Haavisto Finlands utrikesminister, Mevlüt Çavuşoğlu Turkiets utrikesminister, Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg, Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan, Finlands president Sauli Niinistö, Sveriges statsminister Magdalena Andersson och Sveriges utrikesminister Ann Linde

Var det omöjligt att lämna Warszawapakten?

Warszawapakten skapades precis efter att Tyskland gått med i NATO, av exakt samma skäl som vi har beskrivit ovan. Dess största militära engagemang var invasionen av Tjeckoslovakien i augusti 1968 (med deltagande av alla paktens nationer, utom Albanien och Rumänien). Denna händelse resulterade i att Albanien drog sig ur pakten mindre än en månad senare och att Rumänien upphörde att aktivt delta i Warszawapaktens militära ledning efter 1969. Att påstå att ingen var fri att lämna fördraget är därför inte korrekt.” ~~ Jaques Baud

_____________________________________________

(PS. Till och med en liten micro blog som den här har blivit shadow banned, så vänligen dela. Tack.)

Dagar att minnas

78 dagar av skräck: Minnen av Natos bombning av Jugoslavien

Bra att veta om BIRN innan du läser.

Av Maja Zivanovic and Serbeze Haxhiaj 22 Mars, 2019.

Publicerad i Balkan Insight.

Tjugotre år efter starten av NATO:s flyganfall för att tvinga Slobodan Milosevics trupper att dra sig tillbaka från Kosovo, minns de reportrar som rapporterade om bombattackerna de 78 dagarna av våld, terror och förstörelse som förändrade Jugoslaviens historia.

När luftangrepps-sirenerna ljöd över Belgrad klockan 19.45 den 24 mars 1999, tog folk tag i de väskor de redan packat och begav sig ner i sina källare med familj och grannar, redo att vänta ut angreppet från Nato-planen i himlen ovanför huvudstaden.

De första målen var Belgrad, Pristina i Kosovo, Podgorica i Montenegro och flera andra städer. Dagen innan hade Jugoslavien utlyst undantagstillstånd, vilket meddelats i nationell tv.

Serbisk media, som till stor del var kontrollerad av den starke ledaren Slobodan Milosevic, reagerade på starten av Natos luftattacker med typisk propagandistisk retorik.

“De militära styrkorna i den nordatlantiska alliansen, under diktat av världs polisen USA:s intresse, och på uppdrag av Shiptar [nedsättande ord för albaner] separatister och terrorister, har brutalt kränkt det suveräna Jugoslaviens territorium och hotar dess medborgare till livet”, hette det i ett uttalande från den jugoslaviska armén, citerat i de första nyhetssändningarna om flyganfallen på den serbiska offentliga TV-kanalen RTS på kvällen den 24 mars.

Arméns uttalande sade att över 20 byggnader redan hade träffats och att flygkampanjen fortsatte, men insisterade på att militärens operativa stridsberedskap var på högsta möjliga nivå. De förklarade också att stämningen bland landets soldater och officerare var “ovanligt hög”.

Nyheten fortsatte med ett pressmeddelande från Aleksandar Vucic, mannen som då var Serbiens informationsminister och som nu är landets president sedan 2017.

“Natoarméns onda, fruktansvärda, omstörtande, fega attack mot Serbien och Jugoslavien är ett bevis på USA och dess satellitstaters nynazistiska politik. Serbien kommer att försvara sig mot angriparen och kommer att besegra fienden”, citeras Vucic av RTS.

Nato inledde sina flygattacker mot Jugoslavien, i ett försök att tvinga president Milosevic att acceptera villkoren i ett avtal för att avsluta hans militära kampanj mot Kosovos befrielsearmé, som involverade omfattande etnisk rensning och dödande av kosovoalbanska civila.

Fredsavtalet hade diskuterats under större delen av föregående månad på Chateau de Rambouillet, nära Paris i Frankrike. Det internationella trycket som ledde till samtalen utlöstes av en massaker i januari 1999, då serbiska styrkor dödade 44 etniska albaner i byn Recak/Racak i Kosovo.

Kosovos delegationen leddes av Kosovos befrielsearmés politiska chef Hashim Thaci – som avgick som Kosovos president 2020 [efter att ha anklagats för narkotikabrott, och för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.] – ​​accepterade villkoren i det föreslagna avtalet, som erbjöd ett alternativ till våldet och gav kosovoalbanerna ett betydande självstyre, även om den jugoslaviska suveräniteten över territoriet bevarades.

Den dåvarande journalisten på Kosovos tidning “Koha Ditore” Avni Zogiani, sa att eftersom situationen på marken i Kosovo var så allvarlig brydde sig de flesta vanliga människor inte mycket om resultatet av Rambouillet samtalen.

“Vad de ville var att få slut på kriget och ett avtal som skulle driva ut de serbiska styrkorna. Vad folk hoppades på var ett slut på tragedin som satte deras överlevnad på spel, säger Zogiani till BIRN.

En serbisk journalist Rade Maroevic som arbetade för nyhetsbyrån Beta i Belgrad vid den tiden, sa att han inte trodde att Rambouillet samtalen var dömda på förhand, men hävdade att “amerikanerna hade planerat in konferensen alldeles för tidigt, när båda sidor stod för långt ifrån varandra i de viktigaste frågorna”.

Milosevic vägrade att underteckna Rambouillet avtalet eftersom han inte ville att internationella styrkor skulle sättas in i Jugoslavien, och avvisade sedan ett slutgiltigt ultimatum från USA:s sändebud Richard Holbrooke för att avsluta Belgrads användning av militärt våld i Kosovo.

I Serbien var stämningen fatalistisk. “De flesta visste att bombningarna var på väg att börja, särskilt efter att Richard Holbrooke lämnade Belgrad utan ett avtal med Milosevic,” mindes Maroevic.

Den 24 mars slog Nato till utan stöd från FN:s säkerhetsråd, när de beordrade sitt stridsflyg att lyfta, de motiverade sitt ingripande med att säga att man måste agera för att få slut på en humanitär kris.

Milosevic insisterade på att flyganfallen var olagliga och hans styrkor slog tillbaka mot kosovoalbanerna.

Lokalbefolkningen från en by cirka 30 kilometer väster om Belgrad rullade en vinge av den kraschade amerikanska F117 stealth bombplanet den 28 mars 1999. Foto: EPA/SRDJAN SUKI.

Surrealistiskt liv i Serbien

När NATO-attacken startade var Jacky Rowland BBC:s korrespondent i Belgrad, han sa att även om bombningarna, dödsfallen och förstörelsen var mycket verklig, kändes det ändå som att det fanns något overkligt med tanken på ett krig i Europa vid slutet av 1900-talet.

Det vanliga livet fortsatte på något sätt trots de dagliga flyg attackerna. Rowland minns hur hennes lokala producent/översättare, mitt i Natos 78 dagar långa flygkampanj, bestämde sig för att gifta sig.

”Vi tillbringade eftermiddagen och kvällen innan hennes bröllopsdag på restaurang Reka. Mellan rätterna och skålandet var jag tvungen att skicka in radioreportage per telefon till BBC i London. Det var för stökigt på restaurangen, så jag gick ut för att skicka in mina rapporter, berättar Rowland för BIRN.

Vid 23-tiden kom civilklädda poliser för att arrestera dem, eftersom någon på restaurangen hade rapporterat “misstänkt” beteende av en utlänning. “Kanske hade jag ringt ett telefonsamtal för att vägleda Natos bombplan?” skämtar Rowland.

Hon och hennes vänner fördes till en polisstation där de förhördes i ett par timmar, men bröllopet gick ändå av stapeln dagen efter. Bruden bar den vita klänningen som hon äntligen hade kunnat hämta från sömmerskan vid 02-tiden, efter att de hade släppts från polisstationen.

”Utanför kommunhuset sopade arbetare upp krossat glas från bombningen kvällen innan. Min producents pappa var på plats, men hennes mamma och syster missade den stora dagen eftersom de hade tagit sin tillflykt till Makedonien”, minns Rowland.

Albansk etniska flyktingbarn kikar ut ur en bil efter att ha korsat gränsen från Kosovo till Makedonien i Blace den 28 mars 1999. Foto: EPA/LOUISA GOULIAMAKI.

Några av de mest kontroversiella attackerna under bombningen av Belgrad var attacken mot RTS-tv-byggnad och attacken på den kinesiska ambassaden den 7 maj 1999. Nato insisterade på att ambassaden bombades av en slump!?

“Det verkade otänkbart att detta kunde vara ett oavsiktligt mål,” sa Rowland. “Men vad kunde Nato hoppas på att vinna – och hur kan de motivera – att rikta in sig på en ambassad?”

En bild etsat sig fast i hennes minne var “En omtumlad kinesisk diplomat som kommer ut från byggnaden i bara strumporna, hans hår och glasögon var täckta av damm från explosionen.”

Byråchefen för Centraleuropa och Balkan vid New York Times under NATO-kampanjen var Steven Erlanger, han påminner sig en rad intryck från bombattackerna som stannat kvar hos honom sedan dess. De inkluderade “att anlända till Grdelica precis efter att ett tåg hade blivit bombat; att se en kryssningsmissil passera neråt gatan; att resa genom Kosovo under själva kriget, med tillstånd från armén och 150 liter bensin i min hyrbil; att se effekterna av den etniska rensningen, flykten av Kosovobor och senare Romerna”.

Dödliga dagar i Kosovo

Avni Zogiani såg kriget på nära håll i Kosovo och fruktade för sina etnisk albanska landsmäns liv.

Några dagar innan Natos bombningar började kom han tillbaka från Drenicadalen, där han bevakade striderna mellan Kosovos befrielsearmé och Belgrads styrkor.

“En ungefär 20 kilometer lång väg täcktes av en ström av [jugoslaviska] militärfordon som färdades mot Drenica. Jag blev förskräckt av det jag såg. Jag minns att jag tänkte att ingen kommer att överleva, sa han.

Under ett helt år rapporterade han om mord genomförda av serbiska styrkor, och människor som levde i konstant dödsskräck eller rädsla för utvisning, mindes han.

”Jag åkte till Pristina, där jag såg en belägrad stad. Människor låst in sig i [sina hem] på grund av rädslan för att de skulle stöta på serbiska styrkor. Under dagarna som följde tömdes husen ett efter ett, och folk kördes till tågstationen, där de skickades till Makedonien i järnvägsvagnar, säger han.

Den serbiska regeringen uppskattar att minst 2 500 människor dog och 12 500 skadades, under Natos militära attacker, men den exakta dödssiffran är fortfarande oklar.

De uppskattade också att bombningen skadade 25 000 hus och flerfamiljshus och förstörde 470 kilometer väg och 600 kilometer järnväg.

Det totala antalet civila dödsfall från bomb attackerna sattes till cirka 500 av Human Rights Watch.

Talespersonen för Nato under flyganfallen var Jamie Shea, som sa till BIRN Kosovos TV-program “Jeta Ne Kosove” [Livet i Kosovo] i februari att han var säker på att Nato gjorde rätt sak genom i att slå till mot Milosevics regim och att de hade rättvisan på sin sida.

“Jag var nöjd med att vi försökte med diplomati, vi använde våld till ett minimum för att undvika offer och för att uppnå våra mål. Jag trodde helt på vad vi gjorde,” sa Shea.

Milosevic besegrad och avsatt

Efter undertecknandet av Kumanovo avtalet och antagandet av FN:s säkerhetsråds resolution 1244 den 10 juni 1999, avslutades Natokampanjen. Vilket följdes av att alla jugoslaviska militära styrkor drogs tillbaka från Kosovo och ankomsten av 36 000 internationella fredsbevarande styrkor.

I ett uppror året därpå 2002 avsattes Milosevic och skickades till Haagtribunalen för att ställas inför rätta för brott inklusive de som begicks i Kosovo, han dog i häkte innan hans dom avkunnades.

På frågan om de lärdomar som kan dras från Nato-interventionen sa New York Times Steven Erlanger att svaren “beror på vilken din politik är, antar jag”.

“Att ingripa i ett inbördeskrig är komplicerat, en läxa man lärt sig i Kosovo, sedan glömt och nu lärt sig igen i Libyen hoppas man. Så är också “nationsbyggande”, vilket lägger till Bosnien till mixen, sa Erlanger.

Men han hävdade att Milosevic skulle falla förr eller senare, och att det alltid skulle vara omöjligt att hålla ihop Jugoslavien efter Berlinmurens fall.

“Det finns gränser för kraften i internt förtryck när strömmen vänder – en vanlig läxa som auktoriteterna aldrig verkar lära sig”, sa han.

För kosovoalbanerna gav Natokampanjen hopp efter de “desperata tiderna”, sa Avni Zogiani.

En demonstrant håller upp en bild av den jugoslaviske presidenten Slobodan Milosevic under en protest mot Natos luftangrepp i Belgrad, 30 mars 1999. Foto: EPA/SRDJAN SUKI.

“Bombningen kom efter ett år av intensiva militära kampanjer. Även om alla visste att bombningarna skulle göra serberna rasande och att de kunde bli ännu mer brutala, firades de första bombningarna”, mindes han.

Det var “ljuset i slutet av tunneln”, tillade Zogiani: “Hoppet kom tillbaka mitt i desperationen.”

“Nato-interventionen stoppade Milosevics tillslag mot de albanska rebellerna och skapade en ny verklighet i Kosovo”, sa Rade Maroevic.

Jacky Rowland hävdade att ett påtagligt resultat av Natokampanjen var att Kosovo förklarade sin självständighet “och, från och med nu, erkänner mer än 100 länder det som en suverän nation”.

Men Maroevic påpekade att “NATO vände på steken i Kosovo, så istället för serbisk dominans har vi nu en albansk sådan”.

Även om den västerländska militäralliansens intervention hjälpte till att förverkliga kosovoalbanernas drömmar om självständighet från Belgrads styre, är det fortfarande en djupt oroande fråga för Serbien, där bombkampanjen allmänt beskrivs som “NATO-aggressionen”.

Graffiti som förklarar att “Kosovo är Serbien” är också utbredd i landet, där förlusten av provinsen fortfarande är djupt kännbar.

Kosovo är Serbien

Montenegro, som också bombades 1999, gick med i Nato förra året, men ett medlemskap i alliansen är fortfarande djupt impopulärt i Serbien.

I en opinionsundersökning publicerades i slutet av 2018 av Belgrad-baserade Center for Free Elections and Democracy, sa 60 procent av de tillfrågade att de stöder Serbiens militära neutralitet; bara sju procent var för närmare förbindelser med USA och Nato.

Shea sa optimistiskt att han hoppades att majoriteten av serberna nu vet att Natos gräl inte var med det serbiska folket, utan med Milosevic-regimen.

“Och jag tror och hoppas att särskilt bland den yngre generationen serber… de inser att Milosevic var deras motståndare… eftersom han isolerade dem från Europa och skapade en mycket svår situation för deras land”, förklarade han.

Han påpekade också att trots vad som hände 1999 arbetar Serbien och Nato nu tillsammans.

Serbien är en del av Natos Partnerskap för fred-program och slöt en individuell handlingsplan för partnerskap med alliansen i mars 2015, som anses vara den högsta nivån av samarbete med Nato för alla icke-medlemmar. Serbiska tjänstemän insisterar dock på att landet aldrig kommer att gå med i Nato och istället förblir militärt neutralt.

Frågan om bombningens inverkan på folkhälsan har också fortsatt att vara en levande fråga i serbisk politik.

Myndigheterna har bildat en parlamentarisk kommission för att undersöka effekterna av Natos användning av ammunition med utarmat uran under flygattackerna, och serbiska medier har fortsatt att skylla en påstådd ökning av tumörpatienter på bombningen, samtidigt som de ignorerar det faktum att utarmat uran nästan uteslutande användes i Kosovo.

Årsdagen för bombningarna kommer att uppmärksammas i Serbien den 24 mars med en ortodox minnesgudstjänst med höga statstjänstemän som hedrar offren för Natos flyganfall. Sloganen för evenemanget är “Glöm inte brottet”.

I Kosovo, som nu styr sina egna angelägenheter, har ännu inga officiella händelser för att uppmärksamma årsdagen tillkännagivits.

________________________________

USA:s och Natos bombningar av Jugoslavien var offensiv krigföring, och därmed ett direkt brott mot själva FN-stadgan. Matades vi med en gigantisk fiktion om Balkan? Eftersom den jugoslaviska modellen för socialism, som tidigare stöddes som en “buffert” mot Sovjetunionen, inte längre var nödvändig på 90-talet.

Det var då västvärlden började förlora sitt “unipolära ögonblick” genom att avslöja sitt sanna ansikte.

Nu, 30 år senare, kommer alla kycklingarna hem för att grillas.

När Ryssland går framåt i Donbass, värms krisen upp i Kosovo.

Kosovokrisen 2022-08-01. Serbiens varningar, rädsla för en större konflikt, resulterar i en tillfällig nedtrappning.

(PS. Till och med en liten micro blog som den här har blivit shadow banned, så vänligen dela. Tack.)

Bakom NATO

Bakom NATO

Nazistiska krigsförbrytare blev högt uppsatta befälhavare i Nato efter andra världskriget

En artikel från Dispropaganda

I flera decennier tjänstgjorde före detta nazister och tyska krigsförbrytare på Natos högsta nivå.

De flesta av dem var högt dekorerade nazister, som senare tjänstgjorde i toppositioner i den västtyska armén, och som senare befordrades till att tjänstgöra som befälhavare och chef för alla NATO-styrkorna i Europa.

Detta var inte en unik händelse, utan ett mycket vanligt fenomen i västra Europa efter andra världskrigets slut och speciellt i Västtyskland.

Nazistiska krigsförbrytare och människor som stödde och hjälpte Hitler att utföra förintelsen och andra krigsförbrytelser, folkmord och brott mot mänskligheten ställdes nästan aldrig inför rätta för sina brott mot judarna, polackerna, grekerna, ryssarna och folket i Europa, men i stället installerades de på toppositioner inom Nato, och i den västtyska regeringen, armén, industrin och det västtyska samhället i stort.

Den mest kända av dem var Adolf Heusinger, chef för stabens operativa enhet 1940-1944.

Heusinger och Hitler

Han var faktiskt Hitlers stabschef och hjälpte till att planera nazisternas invasion av Polen, Norge, Danmark och Frankrike. Han befordrades till överste den 1 augusti 1940 och blev chef för stabens operativa enhet i oktober 1940, vilket gjorde honom till nummer tre i tyska arméns planeringshierarki.

Efter kriget ställdes denna tyske krigsförbrytare inte ens inför rätta, mannen som hjälpt Hitler att planera och genomföra sin invasion av grannländerna som direkt ledde till miljontals människors död, tvärtom fick han ta över den nyligen etablerade västtyska armén, “Bundeswehr”.

1961 utsågs Heusinger till ordförande för NATO:s militära kommitté, i huvudsak blev han då Natos stabschef. Han tjänstgjorde i den egenskapen fram till 1964.

Heusinger var långt ifrån den enda nazistiska krigsförbrytare som senare skulle tjänstgöra på en topposition i NATO.
Här är en sammanfattning av några fler.

Hans Speidel

General Hans Speidel, en nazistisk general som var Erwin Rommels stabschef under andra världskriget.

Efter kriget tjänstgjorde han i den västtyska armén och blev överbefälhavare för Natos markstyrkor i Centraleuropa 1957-1963.

Johannes Steinhoff,

Johannes Steinhoff, Luftwaffe stridspilot under andra världskriget och mottagare av Riddarkorset av järn, den nazistiska militärens högsta utmärkelse. Han var ordförande i NATO:s militära kommitté 1971–1974, bland andra tidigare Nato-befattningar.

Johann von Kielmansegg (till vänster i första bilden)

Johann von Kielmansegg, generalstabsofficer vid Wehrmachts överkommando 1942-1944, var Natos överbefälhavare för de allierade styrkorna i Centraleuropa 1967-1968.

Ernst Ferber, major i Wehrmacht och gruppledare för den organisatoriska avdelningen för arméns högsta kommando (Wehrmacht) 1943-1945 och mottagare av järnkorset 1:a klassen, han var NATO:s överbefälhavare för de allierade styrkorna i Centraleuropa från 1973 -1975.

Karl Schnell, batterichef i västliga kampanjen 1940/senare förste generalstabsofficer för LXXVI pansarkåren 1944 och mottagare av järnkorset 2:a klassen, han var NATO:s överbefälhavare för de allierade styrkorna i Centraleuropa 1975-1977.

Franz Joseph Schulze, en löjtnant i reserven och chef för 3:e batteriet i Flak Storm Regiment 241 och mottagare av riddarkorset av järnkorset 1944, han var Natos överbefälhavare för de allierade styrkorna i Centraleuropa 1977-1979.

Ferdinand von Senger und Etterlin; Löjtnant för 24:e pansardivisionen i tyska 6:e armén, deltagare i slaget vid Stalingrad, adjutant till arméns överbefäl och mottagare av det tyska korset i guld, han var Natos överbefälhavare för de allierade styrkorna i Centraleuropa 1979-1983.

En del människor säger kanske att vissa av dessa människor bara var arméofficerare i en professionell armé och inte krigsförbrytare.

Men det nazistiska Wehrmacht var inte bara en normal “professionell armé”, den var en integrerad del av den tyska nazisternas mördarmaskin vilken var ansvarig för 14 miljoner civila dödsfall och förstörelsen av Europa och västra Ryssland.

Istället för att ställas inför rätta för sitt deltagande i krigsförbrytelser under andra världskriget, blev de toppgeneraler i NATO.

Mer om USA/CIA och nazisterna efter kriget

(PS. Till och med en liten micro blog som den här har blivit shadow banned, så vänligen dela. Tack.)

Krigsbrott 3. Ukraina uppdatering 2022-07-30

Slavyangrad Telegram channel:

Medborgare i det forna östra och centrala Ukraina är mycket ovälkomna i västra Ukraina, Galicien. Där utsätts de för diskriminering och förföljelse, speciellt om de talar ryska. Många som flydde inför konflikten – lurade till panik av ukrainsk propaganda – återvänder nu, bland annat för bättre arbetsmöjligheter och för att undkomma den behandling de utsätts för i väst.

Många andra från hela Ukraina har använt Zaporozhye korridoren för att migrera till ryskkontrollerade områden som ett politiskt val. Detta är ett ständigt diskussionsämne i sociala mediegrupper på platser som Kharkov, Chernigov, Sumy, Odessa och på andra håll i Ukraina.

Zaporozhye korridoren är känd som ett av de enda sätten att relativt säkert ta sig från de ukrainskt kontrollerade områdena till ryskt kontrollerat territorium för dem som är ovilliga att vänta på befrielse.

Frontlinjen
Zaporozhye

Ukraina har försökt göra migrationen så svår som möjligt – det finns bara en filtreringskontrollpunkt och den är dåligt bemannad. Men folk fortsätter att komma, och flödet bara ökar. Vad vintern kommer att föra med sig är svårt att ens föreställa sig, eftersom Ukraina kommer att få massiv brist på allt – från jobb, till livsmedel till el och gas. Spannmålet säljs nu till alla Ukraina kan sälja till, även reserverna.

Ryssland driver på mot Soledar och Artyomovsk (Bakhmut) från alla håll utom Seversk, där ukrainska förstärkningar överförda från Slavyansk-Kramatorsk urbana tätort har gjort det möjligt för UAF att stabilisera sin kontroll över de dominerande höjderna utanför Seversk, vilket saktat ner de rysk allierade styrkornas framfart i område.

Ukrainska “Petal” minor hittades på följande gator, avenyer och gränder i Donetsk:

➖Mira;
➖Universitetskay;
➖Oreshkova;
➖Vatutina;
➖Chelyuskintsev;
➖Lubavina;
➖Shchorsa;
➖Bogdan Khmelnitsky.

GB: “Jag vet och har gått på alla dessa gator. Detta är överallt i centrala Donetsk, några större transport vägar är också inblandade. Alla helt och hållet bostadsområden – inte den minsta misstanke om några militära mål. Detta är ren ukrainsk folkmordsterrorism.”

Politoblogme:

De Ukrainska väpnade styrkorna har beskjutit centrala Donetsk med PFM-1, som sprider antipersonella landminor (Lepestok).

Ukraina har redan i flera dagar minerat Donetsk och dess förorter på detta sätt. Ett barns vikt är tillräckligt för att få dessa minor att detonera. De är små och nästan osynliga i gräset och på marken. Minorna är skjuts in med granatkastare; de glider till marken utan att explodera. Flera barn har redan dött av att trampa på dessa minor under de senaste dagarna. Det är en absolut ond och obestridlig terrorhandling mot civila.

2022-07-30 Petal mine damage
Olika färgvarianter
Donetsk
Donetsk
Donetsk

(PS. Till och med en liten micro blog som den här har blivit shadow banned, så vänligen dela. Tack.)

Iscensatta incidenter som den västerländska strategin att närma sig politiken

Den ryske utrikesministern Sergey Lavrovs artikel “Iscensatta incidenter som den västerländska strategin att närma sig politiken”, publicerad i tidningen Izvestia 18 Juli 2022

Idag levererar de ryska väpnade styrkorna, tillsammans med självförsvarsenheterna i folkrepublikerna Donetsk och Lugansk, med stor beslutsamhet på målen för den särskilda militära operationen att sätta stopp för den upprörande diskrimineringen och folkmordet på det ryska folket och eliminera direkta hot mot Ryska federationens säkerhet, som USA och dess satelliter under flera år har skapat på ukrainskt territorium. Emedan de förlorar på slagfältet har den ukrainska regimen och dess västerländska beskyddare, sjunkit så lågt att de iscensätter blodiga incidenter för att demonisera vårt land i det internationella samfundets ögon. Vi har redan sett det i Bucha, Mariupol, Kramatorsk och Kremenchug. Det ryska försvarsministeriet har med fakta i hand regelbundet utfärdat varningar om kommande iscensatta incidenter och förfalskningar.

Staged Bucha bodies

Det finns ett särpräglat mönster som förråder provokationerna från väst och dess hantlangare. Faktum är att de började långt före de ukrainska händelserna.

Ta byn Račak 1999 – i Serbiens autonoma provins Kosovo och Metohija. En grupp OSSE-inspektörer anlände till platsen där flera dussin lik klädda i civila kläder upptäckts. Utan någon undersökning förklarade uppdragschefen händelsen som ett folkmord, även om en sådan slutsats inte låg inom mandatet att fatta för denna internationella tjänsteman. Nato inledde omedelbart en militär attack mot Jugoslavien, under vilken man avsiktligt förstörde ett tv-center, broar, passagerartåg och andra civila mål. Senare bevisades det med avgörande bevisföring att de döda kropparna inte var civila, utan militärer från Kosovos befrielsearmé, en illegal beväpnad grupp, klädda i civila kläder. Men vid det laget hade den iscensatta incidenten redan tagit ut sin rätt, vilken erbjöd en förevändning för den första illegala användningen av våld mot en OSSE-medlemsstat sedan undertecknandet av Helsingfors slutakten 1975. Det är talande att uttalandet som utlöste bombningarna kom från William Walker, en amerikansk medborgare som ledde OSSE:s verifieringsuppdrag i Kosovo. Att separera Kosovo från Serbien med våld och upprättandet av USA:s största militärbas på Balkan, Camp Bondsteel, var de främsta resultaten av aggressionen.

Camp Bondsteel

2003 var det USA:s utrikesminister Colin Powells ökända framträdande i FN:s säkerhetsråd med en liten flaska innehållande ett vitt pulver av något slag, som han påstod var mjältbrandssporer som tillverkats i Irak. Återigen fungerade fejken: Anglosaxarna och de som följde under deras ledning fortsatte med att bomba Irak, som sedan dess har kämpat för att helt återställa sin status som stat. Dessutom tog det inte lång tid innan förfalskningen avslöjades och alla erkände att Irak inte hade några biologiska vapen eller någon annan typ av massförstörelsevapen. Senare insåg den brittiske premiärministern Tony Blair, som var en av hjärnorna bakom aggressionen, att hela affären var ett bedrägeri och sa att de “kan ha haft fel” eller något liknande. När det gäller Colin Powell försökte han senare rättfärdiga sig själv genom att hävda att han blev vilseledd av de underliggande underrättelserna. I vilket fall, var detta ännu en provokation som erbjöd förevändningen att leverera på planen att förgöra ännu en suverän nation.

Colin Powell

Så också i Libyen 2011. Dramat hade sina egna specifika detaljer. Situationen gick inte så långt som till direkta lögner som i Kosovo eller Irak, men Nato förvrängde FN:s säkerhetsråds resolution grovt, den föreskrev en flygförbudszon över Libyen för att hålla Muammar Gaddafis flygvapen på marken. Till att börja med flög de inte, men Nato började ändå bomba de libyska arméns enheter som kämpade mot terrorister. Muammar Gaddafi fick en barbarisk död och ingenting finns kvar av den libyska staten. Ansträngningarna att lappa ihop landet igen har ännu inte lyckats. Återigen är det en amerikansk representant som ansvarar för processen, vilken är utsedd av FN:s generalsekreterare utan samråd med FN:s säkerhetsråd. Som en del av denna process har våra västerländska kollegor främjat flera interna libyska överenskommelser om att hålla val, men ingen av dessa har förverkligats. Illegala väpnade grupper regerar fortfarande på Libyens territorium, de flesta av dem är i nära samarbete med väst.

Så i februari 2014 i Ukraina – Väst, representerat av de tyska, franska och polska utrikesministrarna, tvingar de facto president Viktor Janukovitj att underteckna ett avtal med oppositionen för att avsluta konfrontationen och främja en fredlig lösning av den interna ukrainska krisen, genom att upprätta en övergångsregering för nationell enhet och utlysa ett snabbval, vilket skulle hållas inom några månader. Även detta visade sig vara ett bedrägeri, för nästa morgon genomförde oppositionen en kupp, styrd som den var av antiryska rasistiska slagord. Men de västerländska garanterna försökte inte ens få oppositionen att ta sitt förnuft tillfånga. Dessutom gick de omedelbart över till att uppmuntra kuppmakarna i deras politik mot Ryssland och allt ryskt, vilket släppte lös kriget mot deras eget folk där de bombade hela städer i Donbass regionen bara för att folk där vägrade erkänna den grundlagsstridiga kuppen. För att underlätta detta stämplade de människorna i Donbass som terrorister, och återigen var väst där för att uppmuntra dem.

Så här dags är det värt att notera, att dödandet av demonstranter på Maidan också var en iscensatt incident vilket snart avslöjades. En incident som västvärlden skyllde antingen på de ukrainska säkerhetsstyrkorna lojala mot Viktor Janukovitj, eller på de ryska specialtjänsterna. Det var dock de radikala medlemmarna av oppositionen som låg bakom denna provokation, samtidigt som de arbetade nära de västerländska underrättelsetjänsterna. Återigen tog det inte lång tid att avslöja dessa fakta, men så dags var jobbet redan gjort.

Ansträngningar som gjordes från Ryssland, Tyskland och Frankrike banade vägen för att stoppa kriget mellan Kiev, Donetsk och Lugansk i februari 2015 med undertecknandet av Minskavtalen. Berlin och Paris spelade också en proaktiv roll i detta och kallade sig stolt för garantländer. Men under de sju långa åren som följde gjorde de absolut ingenting för att tvinga Kiev att inleda en direkt dialog med Donbass representanter för att komma överens om frågor som specialstatus [autonomi], amnesti, återupprättande av ekonomiska band och att hålla val, vilket krävdes enligt Minskavtalen, som enhälligt godkänts av FN:s säkerhetsråd.

De västerländska ledarna förblev tysta när Kiev vidtog åtgärder som direkt bröt mot Minskavtalen, under både Petr Porosjenko och Vladimir Zelensky. Dessutom fortsatte de tyska och franska ledarna att säga att Kiev inte kunde inleda en direkt dialog med folkrepublikerna Donetsk och Lugansk, vilket de skyllde på Ryssland, även om Ryssland inte nämns i Minsk-avtalen en enda gång, samtidigt som Ryssland i princip förblev det enda landet som behöll drivet för att avtalen skulle genomföras.

Om någon tvivlar på att Minsk-paketet inte var något annat än ännu ett falsarium, skingrade Petr Poroshenko denna myt den 17 juni 2022 genom att säga: “Minsk-avtalen betydde ingenting för oss, och vi hade ingen avsikt att genomföra dem … vårt mål var att ta bort hotet vi stod inför… och vinna tid för att återställa ekonomisk tillväxt och återuppbygga de väpnade styrkorna. Vi uppnådde detta mål. Uppdraget för Minskavtalen är fullbordat.” Folket i Ukraina betalar fortfarande priset för denna falskhet.

Sedan många år tillbaka har västvärlden tvingat dem att acceptera en antirysk nynazistisk regim. Vilket slöseri med energi av Olaf Scholz med hans uppmaningar att tvinga Ryssland att gå med på ett avtal som garanterar Ukrainas territoriella integritet och suveränitet. Det fanns redan en överenskommelse om detta, nämligen Minskpaketet, och Berlin och Paris var de som fick det att spåra ur, genom att skydda Kiev i dess vägran att följa dokumentet.

Fejken har avslöjats – finita la commedia.

Vladimir Zelensky har förresten varit en värdig efterträdare till Petr Porosjenko. Under ett kampanjrally i början av 2019 var han redo att knäböja framför honom för att stoppa kriget.

I december 2019 fick Zelensky en chans att genomföra Minskavtalen efter toppmötet i Normandieformatet i Paris. I det resultatdokument som antogs på högsta nivå, åtog sig den ukrainske presidenten att lösa frågor som rörde Donbass speciella status [autonomi]. Naturligtvis gjorde han ingenting, medan Berlin och Paris återigen skyddade honom. Dokumentet och all den publicitet som följde med dess antagande, visade sig inte vara mer än ytterligare en falsk berättelse, vilken främjades av Ukraina och väst för att vinna lite tid att leverera fler vapen till Kiev regimen, detta följer Petr Porosjenkos logik till punkt och pricka.

Sedan har vi Syrien, med 2013 års överenskommelse om att eliminera Syriens lager av kemiska vapen i en steg-för-steg-process, som verifierats av Organisationen för förbud mot kemiska vapen (OPCW), för vilket OPCW fick Nobels fredspris. Trots det förekom ändå upprörande provokationer under 2017 och 2018, där användning av kemiska vapen iscensattes i Khan Shaykhun och Duma, en förort till Damaskus. Det fanns en video som visar människor som kallar sig White Helmets (en organisation som kallade sig humanitär men som aldrig dök upp på territorier som kontrollerades av den syriska regeringen) där de hjälper påstådda förgiftningsoffer, även om ingen hade några skyddskläder eller skyddsutrustning.

Duma Syrien White Helmets gas incident

Alla försök att tvinga OPCW:s tekniska sekretariat att utföra sina uppgifter “bona fides”, enligt kravet i konventionen om kemiska vapen (CWC), och därigenom säkerställa en transparent utredning av dessa incidenter misslyckades. Detta kom dock inte som någon överraskning. Västländerna har sedan länge privatiserat det tekniska sekretariatet, genom att ha sina representanter utsedda till nyckelpositionerna inom denna struktur. De bidrog till iscensättande av dessa incidenter och användningen av dem som förevändning för de amerikanska, brittiska och franska luftangreppen mot Syrien. För övrigt utförde de dessa bombningar bara en dag innan en grupp OPCW inspektörer skulle komma dit för att undersöka incidenterna, efter Rysslands insisterande, medan väst gjorde allt för att förhindra denna undersökning.

Leaked OPCW report suggests Syria gas attack was ‘staged,’ MIT scientist says

Väst och OPCW:s tekniska sekretariat som väst kontrollerar, har visat sin förmåga att iscensätta falska incidenter med de “tänkbara” förgiftningarna av Skripals och Alexey Navalnyj. I båda fallen skickade Ryssland flera förfrågningar till Haag, London, Berlin, Paris och Stockholm, alla lämnades utan svar, trots att förfrågningarna överensstämde helt med CWC bestämmelserna och därigenom krävde ett svar.

Andra obesvarade frågor har att göra med Pentagons hemliga aktiviteter i Ukraina som utförts genom deras “Defense Threat Reduction Agency”. De tydliga spår vilka styrkorna som är engagerade i den särskilda militära operationen har upptäckt, i de militärbiologiska laboratorierna i de befriade territorierna i Donbass och angränsande områden, tyder på direkta brott mot konventionen om förbud mot biologiska vapen och toxinvapen (BTWC). Vi har presenterat dokumenten för Washington och för FN:s säkerhetsråd. Förfarandet har inletts under BTWC för att kräva förklaringar. I motsats till dessa fakta försöker den amerikanska administrationen motivera sina handlingar genom att säga att all biologisk forskning i Ukraina uteslutande varit fredlig och civil till sin natur – utan några bevis för något av detta.

Faktum är att Pentagons militärbiologiska aktiviteter runt om i världen, särskilt i de postsovjetiska länderna, kräver den allra största uppmärksamheten i ljuset av de mångfaldiga bevisen på kriminella experiment med de allra farligaste patogenerna för att skapa biologiska vapen, vilka utförts under sken av fredlig forskning.

US funded Biolabs

Jag har redan nämnt de iscensatta “brotten” av Donbass milisen och deltagare i den ryska specialmilitära operationen. Det finns ett enkelt faktum som tydligt visar hur mycket dessa anklagelser betyder. Efter att ha visat “Bucha tragedin” för världen i början av april 2022 (vi har misstankar om att anglosaxarna var med och satte upp scenen för showen). Väst och Kiev har nämligen ännu inte svarat på de mycket grundläggande frågorna om huruvida namnen på de döda fastställdes och vad obduktionsprotokollen visade. Precis som i de ovan beskrivna fallen Skripals och Navalnyj, när propagandaproduktionen väl haft premiär i västerländsk media är det dags att sopa det hela under mattan, fräcka ut det så att säga, för de har inga svar att komma med.

Det här är kärnan i den slitna västerländska politiska algoritmen – att koka ihop en falsk historia och få upp hypen som om det vore en universell katastrof under ett par dagar, samtidigt som de blockerar människors tillgång till alternativ information eller bedömning, och när några fakta ändå bryter igenom, ignoreras de helt enkelt – i bästa fall nämns de på sista sidorna i nyheterna men i finstilt.

Det är viktigt att förstå att detta inte är ett ofarligt spel i mediekriget – sådana produktioner används som förevändningar för mycket materiella handlingar, som att straffa de “skyldiga” länderna med sanktioner, eller släppa lös barbariska aggressioner mot dem, med hundratusentals civila offer som det som hände i Irak och Libyen. Eller – som i fallet med Ukraina – för att ha använt landet som förbrukningsmaterial i det västerländska proxykriget mot Ryssland. Dessutom styr NATO instruktörer och MLRS koordinatörer uppenbarligen redan de ukrainska väpnade styrkornas och de nationalistiska bataljonernas åtgärder på marken.

Jag hoppas att det finns ansvarsfulla politiker i Europa som är medvetna om konsekvenserna. I detta avseende är det anmärkningsvärt att ingen i Nato eller EU försökte tillrättavisa befälhavaren i det tyska flygvapnet, en general vid namn Ingo Gerhartz som rycktes med att uttala sig högre än sin rang, när han sa att Nato måste vara redo att använda kärnvapen. “Putin, försök inte konkurrera med oss”, tillade han. Europas tystnad tyder på att det är självbelåtet omedvetet om Tysklands roll i dess historia.

Om vi ​​tittar på dagens händelser genom ett historiskt prisma framstår hela den ukrainska krisen som ett “stort schackspel” som följer ett scenario som tidigare främjats av Zbigniew Brzezinski. Allt prat om goda relationer, västvärldens utropade beredskap att ta hänsyn till rättigheterna och intressena för ryssar som hamnade i det självständiga Ukraina eller andra postsovjetiska länder efter Sovjetunionens kollaps, visade sig bara vara förevändningar. Redan i början av 2000-talet började Washington och EU öppet pressa Kiev att bestämma vilken sida Ukraina stod på, väst eller Ryssland.

Ända sedan 2014 har väst praktiskt taget kontrollerat den ryssofobiska regimen som de förde till makten genom statskuppen. Som en del i denna travesti ingår också att ställa Vladimir Zelenskij framför alla internationella forum av någon betydelse. Han håller passionerade tal, men när han plötsligt erbjuder något rimligt får han en smäll på handen, vilket hände efter Istanbul omgången av de rysk-ukrainska samtalen. I slutet av mars verkade det som att ljuset glittrade i slutet av tunneln, men Kiev tvingades backa med hjälp av bland annat det uppriktigt sagt iscensatta avsnittet i Bucha. Washington, London och Bryssel krävde att Kiev skulle sluta förhandla med Ryssland tills Ukraina uppnått en full militär fördel (den tidigare brittiske premiärministern Boris Johnson försökte särskilt hårt, och det gjorde också många andra västerländska politiker, fortfarande vid makten, även om de redan har visat sig vara lika odugliga).

EU:s utrikespolitiska chef Josep Borrells uttalande om att detta krig måste “vinnas på slagfältet” av Ukraina, tyder på att till och med diplomatin har förlorat sitt värde som ett verktyg i Europeiska unionens iscensatta föreställning.

I en vidare bemärkelse väcker det nyfikenhet att se hur Europa, uppställda av Washington på den antiryska fronten, har drabbats hårdast av de tanklösa sanktionerna och tömt sina arsenaler för att leverera vapen till Kiev (utan att ens be om en rapport om vem som kommer att kontrollera dem, eller vart de går), och frigöra sin marknad bara för att sedan köpa amerikanska militära produkter och dyr amerikansk LNG, istället för tillgänglig rysk gas.

Sådana trender, tillsammans med de facto sammanslagningen mellan EU och Nato, gör det fortsatta talet om Europas “strategiska autonomi” till inget annat än en show. Alla har redan förstått att västvärldens kollektiva utrikespolitik är en “enmansteater”. Dessutom söker den ständigt och konsekvent nya scener för militära operationer.

En del av den geopolitiska utspelet mot Ryssland är att ge Ukraina och Moldavien status som eviga EU kandidatländer, och som det verkar som också kommer att möta ett föga avundsvärt öde. Samtidigt har Frankrikes president Emmanuel Macron initierat en PR-kampanj för att främja “det europeiska politiska samfundet”, vilket inte erbjuder några finansiella eller ekonomiska fördelar, utan istället kräver full efterlevnad av EU:s anti Ryssland åtgärder. Principen bakom det är inte antingen/eller utan “den som inte är med oss ​​är emot oss.” Emmanuel Macron förklarade kärnan i “gemenskapen”: EU kommer att bjuda in alla europeiska länder – “från Island till Ukraina” – att ansluta sig till dem, men inte Ryssland. Jag skulle vilja betona att vi inte är ivriga att gå med, men själva uttalandet visar kärnan i detta uppenbart konfrontativa och splittrande nya åtagande.

Ukraina, Moldavien och andra länder som idag uppvaktas av EU, är avsedda att vara statister på västvärldens teaterscen. USA är huvudproducent av föreställningen och anger tonen som utformar handlingen, på den grunden skriver Europa manuset mot Ryssland. Skådespelarna är redo och besitter de färdigheter som förvärvats under sin tjänstgöring i Kvartal 95 Studion: De kommer att ges en voice-over för dramatiska texter som inte är värre än den nu bortglömda Greta Thunbergs och om det behövs spela något musikinstrument.

Skådespelarna är bra: kom ihåg hur övertygande Vladimir Zelensky var i sin roll som demokrat i “Folkets tjänare”: kämpen mot korruption och diskriminering av ryssar och för alla de rätta sakerna i allmänhet. Kom ihåg och jämför det med hans omedelbara förvandling i sin roll som president. Det är den perfekta Stanislavsky metoden: att förbjuda det ryska språket, utbildning, media och kultur. Goda råd. “Om du känner dig som ryss, åk då till Ryssland för dina barns och barnbarns skull.” Han kallade Donbass invånare “arter” snarare än människor. Och detta är vad han sa om den nazistiska Azov-bataljonen: “De är vad de är, det finns gott om sådana människor här.” Till och med CNN skämdes över att nämna denna fras i intervjun.

Detta väcker frågan: vad blir resultatet av alla dessa storylines? Iscensatta incidenter baserade på blod och vånda är inte på något sätt roliga, utan en uppvisning av en cynisk politik för att skapa en ny verklighet, där man försöker ersätta alla principer i FN-stadgan och alla folkrättsnormer med deras “regelbaserade ordning“, i en strävan att vidmakthålla sin avtagande dominans i de globala angelägenheterna.

De spel som Väst genomförde i OSSE efter det kalla krigets slut – där de ansåg sig vara en vinnare – fick de mest förödande konsekvenser för de moderna internationella relationerna. Efter att snabbt ha brutit sina löften till det sovjetiska och ryska ledarskapet om Natos icke-expansion österut, förklarade USA och dess allierade ändå sitt åtagande att bygga ett enhetligt utrymme för säkerhet och samarbete i den euro-atlantiska regionen. De formaliserade det på toppnivå med alla OSSE medlemmarna 1999 och 2010, inom ramen för en politisk skyldighet att säkerställa jämlik och oskiljaktig säkerhet där “inget land kommer att stärka sin säkerhet på andras bekostnad” och ingen organisation kommer att göra anspråk på en dominerande roll i Europa .

Det blev snart uppenbart att NATO medlemmarna inte håller sitt ord och att deras mål är den nordatlantiska alliansens överhöghet. Trots detta fortsatte vi våra diplomatiska ansträngningar och föreslog att principen om lika och oskiljaktig säkerhet skulle formaliseras i ett juridiskt bindande avtal. Vi föreslog detta ett antal gånger, den sista gången i december 2021, men fick ett rakt avslag som svar. De sa direkt till oss: det kommer inte att finnas några juridiska garantier utanför Nato. Vilket betyder att stödet till de politiska dokument som godkändes vid OSSE:s toppmöten visade sig bara vara en billig bluff. Och nu har Nato, pådrivet av USA, gått ännu längre: de vill dominera över hela Asien och Stillahavsområdet förutom Euro-Atlanten.

Natomedlemmarna gör inga ansträngningar att dölja målet för sina hot, och Kinas ledarskap har redan offentligt deklarerat sin ståndpunkt angående sådana nykoloniala ambitioner. Peking har redan svarat med att citera principen om odelbar säkerhet, och förklarat sitt stöd för att tillämpa den på global nivå för att förhindra något land från att hävda sin exklusivitet. Detta sätt att närma sig frågan sammanfaller helt med Rysslands ståndpunkt. Vi kommer att göra konsekventa ansträngningar för att försvara detta, tillsammans med våra allierade och strategiska partners och många andra likasinnade länder.

Det kollektiva väst borde komma tillbaka ner på jorden från illusionernas värld. De iscensatta incidenterna, oavsett hur länge de pågår, kommer inte att fungera. Det är dags för rättvist spel baserat på internationell lag, snarare än fusk. Ju tidigare alla inser att det inte finns några alternativ till objektiva historiska processer, där en multipolär värld formas baserad på respekt för principen om suverän jämlikhet mellan stater, grundläggande för FN-stadgan och hela världsordningen, desto bättre.

Om medlemmar i den västra alliansen inte kan leva enligt denna princip, inte är redo att bygga en verkligt universell arkitektur av lika säkerhet och samarbete, borde de lämna alla andra ifred, sluta använda hot och utpressning för att rekrytera dem som vill leva efter sina egna sinnen, och respektera och erkänna rätten till valfrihet hos oberoende länder med självrespekt. Detta är vad demokrati handlar om, den verkliga demokratin, inte en som utspelar sig på en illa byggd politisk scen.

The Donetsk Regional Theater of Drama in Mariupol, DPR

(PS. Till och med en liten micro blog som den här har blivit shadow banned, så vänligen dela. Tack.)

Varning för falskflag gas attack i Slavyansk

Hexan cisternerna i Slavyansk

2022-07-25

Nödmeddelande från det gemensamma samordningshögkvarteret för humanitärt insatser i Ukraina
Enligt det ryska försvarsministeriet har Kiev regimen slutfört förberedelserna för en monstruös provokation med mycket giftiga ämnen. Inom de närmaste dagarna planerar AFU officerare att spränga tankar med mer än 120 ton av det kemiskt farliga ämnet hexan, vid olja och fettfabriken i Slavyansk.

▫ Sprängningen av tankarna med hexan skulle skapa ett giftigt moln som skulle kunna spridas mer än 10 kilometer bort. Alla bostadsområden i Slavyansk och de närliggande bosättningarna kommer att ligga i den kemiska attackzonen.

▫️ Den specifika cynismen i sådana omänskliga handlingar från de ukrainska myndigheterna, är att de är beredda att offra såväl tiotusentals av sina egna medborgare som bor i Slavyansk, som militärer från de ukrainska väpnade formationerna stationerade i staden, för att uppnå sina kriminella mål.

▫️ Hexan är ett kraftfullt nervgift och cancerframkallande. Det irriterar huden, påverkar lungorna vid inandning, det verkar som ett starkt narkotikum, orsakar dåsighet, yrsel, skador på det perifera nervsystemet, domningar i benen, depression i centrala nervsystemet och ögonirritation. Långvarig inandning av hexan orsakar kronisk förgiftning, vilket leder till allvarliga störningar i nervsystemet, som manifesteras av minskad känslighet, snabb trötthet, minskad muskeltonus och huvudvärk. Men eftersom hexan kan antändas spontant vid omgivningstemperaturer på plus 23-38ºC (följt av intensiv förbränning och hög värmeavgivning), kan en explosion också inträffa på grund av den onormalt höga omgivande lufttemperaturen som för närvarande råder i Slavyansk distriktet. De mest effektiva nödåtgärderna för att skydda sig mot hexan gaser är att ta skydd inomhus och att stänga fönster och dörrar tätt. Vid förgiftning, se till att den drabbade får frisk luft och skydda andningsorganen och huden.

▫️ Vi rekommenderar att invånarna i Slavyansk och närliggande orter vidtar nödvändiga skyddsåtgärder omedelbart.

▫️ Syftet med denna provokation är att anklaga de ryska väpnade styrkorna och folkrepubliken Donetsk för påstådda urskillningslösa attacker mot potentiellt farliga föremål, med hjälp av ett väletablerat scenario, följt av omfattande bevakning i ukrainska och västerländska medier.

▫️ Vi betonar återigen att under den särskilda militära operationen riktar sig inte de ryska väpnade styrkorna och militära formationerna i folkrepublikerna Donetsk och Lugansk mot civil infrastruktur.

▫️ Vi uppmanar FN, Internationella Röda Korsets kommitté och Organisationen för förbud mot kemiska vapen att omedelbart påverka de ukrainska myndigheterna och vidta effektiva åtgärder för att förhindra denna provokation.

(PS. Till och med en liten micro blog som den här har blivit shadow banned, så vänligen dela. Tack.)

Överlämnandet av en skriftlig reaktion på USA:s svar angående säkerhetsgarantier.

17 February 2022 17:00

En inofficiell översättning av ett Pressmeddelande om överlämnandet av en skriftlig reaktion på USA:s svar angående säkerhetsgarantier.

Den 17 februari 2022 fick USA:s ambassadör i Ryssland John Sullivan, kallad till Ryska federationens utrikesministerium, följande reaktion på det tidigare mottagna amerikanska svaret på det ryska utkastet till fördrag om säkerhetsgarantier mellan Ryska federationen och USA:

Generella egenskaper

Vi noterar att Förenta staterna har misslyckats med att ge ett konstruktivt svar på de grundläggande delarna på det av Ryssland preliminärt föreslagna avtalet om säkerhetsgarantier med USA. Detta med hänsyn taget till avståendet från Natos ytterligare expansion, upphävandet av “Bukarest-formeln” om framtida Nato-medlemskap för Ukraina och Georgien, och att avstå från skapandet av militärbaser på de staters territorium, som tidigare var konstituerade delar av Sovjetunionen och som inte är medlemmar i alliansen, inklusive användningen av deras infrastruktur för att utföra någon form av militär verksamhet, såväl som återställandet av Natos militära potentialer, inklusive attack kapacitet, och Natos infrastruktur till dess status från och med år 1997, då fördragsakten mellan Ryssland och Nato undertecknades. Dessa bestämmelser är av grundläggande betydelse för den Ryska federationen.

Förenta staterna har ignorerat de ryska förslagens paketkaraktär och har avsiktligt bara valt de “bekväma” ämnena, som i sin tur “vridits” för att skapa fördelar för USA och dess allierade. Detta tillvägagångssätt, liksom den åtföljande retoriken från amerikanska tjänstemän, kan bara stödja våra berättigade tvivel om att Washington verkligen är engagerat i att råda bot på den europeiska säkerhetssituationen.

Ryssland är bekymrat över USA:s och Natos ökande militära aktivitet i direkt närhet av Rysslands gränser, medan dess “röda linjer”, kärnsäkerhetsintressen och suveräna rätt att försvara dem fortsätter att ignoreras. Ultimatum om att dra tillbaka ryska styrkor från vissa områden av Rysslands territorium, tillsammans med hot om skärpta sanktioner, är oacceptabla och undergräver möjligheterna att nå verkliga överenskommelser.

Med tanke på bristen på beredskap hos USA och dess allierade att komma överens om fasta och rättsligt bindande garantier för Rysslands säkerhet, kommer Moskva tvingas att reagera, bland annat genom att genomföra vissa militärtekniska åtgärder.

Ukraina

Ingen “rysk invasion” i Ukraina, något som tjänstemän i USA och deras allierade länder har förutspått sedan i höstas, sker eller planeras; påståenden om Rysslands ansvar för en eskalering kan således inte ses som något annat än ett försök att utöva påtryckningar och skriva ner Rysslands föreslagna säkerhetsgarantier.

Att nämna Rysslands förpliktelser enligt Budapestmemorandumet från 1994 i detta sammanhang är irrelevant för den intra ukrainska konflikten och gäller inte omständigheterna kring Ukrainas interna konflikt. Ukrainas förlust av territoriell integritet är resultatet av interna processer i det landet.

Anklagelser mot Ryssland i USA:s svar om att ha ockuperat Krim håller inte heller vatten. En kupp ägde rum i Kiev 2014 vars initiativtagare, med stöd från USA och dess allierade, fortsatte en kurs för att bygga en nationalistisk stat som kränker rättigheterna för ryssar och den rysktalande befolkningen, såväl som andra “icke titulära” etniciteter. Det är inte förvånande att Krim i den situationen röstade för återförening med Ryssland. Beslutet av folket på Krim och Sevastopol att återförenas med Ryska federationen togs genom fritt viljeyttrande och genom att utöva rätten till självbestämmande enligt FN-stadgan. Det fanns ingen användning av våld eller hot om våld. Vilket land Krim tillhör är en avgjord fråga.

Skulle Ukraina accepteras i Nato uppstår ett påtagligt hot om att Kiev regimen kan försöka ta tillbaka Krim med hjälp av våld och dra USA och dess allierade (enligt artikel 5 i Washingtonfördraget) in i en direkt väpnad konflikt med Ryssland, med alla konsekvenser som kommer med det.

Det återkommande uttalandet i USA:s svar om att Ryssland påstås ha hettat upp konflikten i Donbass är grundlöst. Konflikten var en strikt en intra ukrainsk angelägenhet. Att lösa denna konflikt är endast möjligt genom att implementera Minsk-avtalen och åtgärdspaketet, med prioritetsordning och ansvar tydligt angiven i det och enhälligt bekräftat av FN:s säkerhetsråds resolution 2202, inklusive av USA, Frankrike och Storbritannien. Kiev, Donetsk och Lugansk anges som parter i konflikten i punkt 2 i “åtgärdspaketet” som godkänts av denna resolution. Inget av dessa dokument säger något om Rysslands ansvar för konflikten i Donbass. Ryssland och OSSE fungerar som mellanhänder i det huvudsakliga förhandlingsformatet – kontaktgruppen – och tillsammans med Berlin och Paris i Normandie formatet, vilka tar fram rekommendationer för de krigförande parterna och övervakar efterlevnaden av dessa rekommendationer.

Följande steg har grundläggande betydelse för nedtrappningen av situationen i Ukraina: tvinga Kiev att följa åtgärdspaketet, upphör med vapenleveranser till Ukraina, återkalla alla västerländska rådgivare och instruktörer, Nato-ländernas avstående från gemensamma övningar med Ukrainas väpnade styrkor och att dra tillbaka alla tidigare levererade utländska vapen från Ukrainas territorium.

I detta avseende bör det noteras att under presskonferensen efter samtalen med Frankrikes president Emmanuel Macron i Moskva den 7 februari 2022, betonade president Vladimir Putin att vi är öppna för en dialog och uppmanar alla att “tänka på att skapa stabila säkerhetsvillkor för alla, lika för alla deltagare i internationella angelägenheter.”

Konfiguration av styrkorna

Vi noterar att USA, i sitt svar på det ryska förslaget, insisterar på att framsteg för att förbättra situationen på området för europeisk säkerhet, endast kan uppnås under förhållanden av nedtrappning, när det gäller Rysslands hotfulla åtgärder riktade mot Ukraina. Som vi förstår innebär detta ett krav på att ryska styrkor dras tillbaka från ukrainska gränser, samtidigt som USA bara är redo att diskutera ömsesidiga skyldigheter att avstå från att sätta in permanenta styrkor med stridsmål på ukrainskt territorium, och att överväga möjligheten att diskutera frågan om konventionella väpnade styrkor. När det gäller allt annat förblir det amerikanska partiet tyst om våra förslag i artikel 4.2 och artikel 5.1 i utkastet till bilateralt fördrag och anger att den nuvarande konfigurationen av USA:s och Natos styrkor är begränsad, proportionell och att den helt uppfyller sina skyldigheter i enlighet med Rysslands-NATO fördraget.

Vi antar att utplaceringen av Ryska federationens väpnade styrkor på ryskt territorium inte kränker och inte kan kränka grundläggande amerikanska intressen. Vi vill påminna om att det inte finns några ryska styrkor på ukrainskt territorium.

Samtidigt har USA och dess allierade utökat sin militära infrastruktur österut och utplacerat truppkontingenter på nya medlemmars territorium. De kringgick CFE fördragets restriktioner och använde en mycket lös tolkning av bestämmelserna i Ryssland-NATO fördraget, om att avstå från ytterligare utplaceringen av betydande permanenta militära styrkor. Situationen som har utvecklats till följd av dessa handlingar är oacceptabel. Vi insisterar på ett tillbakadragande av alla amerikanska militära enheter och vapen, utplacerade i Central- och Östeuropa, sydöstra Europa och de tre baltiska staterna. Vi är övertygade om att de nationella potentialerna i dessa zoner är helt tillräckliga. Vi är redo att diskutera denna fråga på grundval av artiklarna 4 och 5 i det ryska utkastet till fördrag.

Odelbar säkerhet

När vi läste det amerikanska svaret, kunde vi inte se någon bekräftelse på att den amerikanska parten är fullt engagerad i att ofelbart respektera principen om odelbar säkerhet. Generaliserande uttalanden om att den amerikanska parten tar hänsyn till detta postulat motsägs direkt av Washingtons ovilja att avsäga sig den kontraproduktiva och destabiliserande linjen att skapa fördelar för sig själv och sina allierade, på bekostnad av Rysslands säkerhetsintressen. Detta är exakt vad som händer som ett resultat av det ohämmade genomförandet av Natos politik, med USA i den ledande rollen, som syftar till den helt obegränsade geostrategiska och militära utvecklingen av det postsovjetiska utrymmet, inklusive det ukrainska territoriet. Vi ser denna fråga som särskilt känslig. Allt detta sker i direkt närhet till Rysslands gränser. De ignorerar därför våra “röda linjer” och grundläggande säkerhetsintressen, och de avvisar Rysslands oförytterliga rätt att upprätthålla dem. Det säger sig självt att vi finner detta oacceptabelt.

Dessutom vill vi påminna om att denna princip är formaliserad i ingressen till 2011 års fördrag mellan Ryska federationen och USA om åtgärder för ytterligare minskning och begränsning av strategiska offensiva vapen. I februari 2021 enades parterna om att förlänga fördraget med ytterligare fem år utan några undantag. Denna princip är också formaliserad i ett antal grundläggande OSSE- och Ryssland-NATO-dokument, godkända på högsta nivå, nämligen i ingressen till Helsingforsslutakten 1975, 1990 års stadga från Paris för ett nytt Europa, 1997 års Ryssland-NATO fördrag, Istanbul-stadgan för europeisk säkerhet från 1999, Ryssland-NATO-deklarationen 2002 undertecknad i Rom och Astana deklarationen 2010 från OSSE:s toppmöte.

Vi noterar att svaret som vi fick hänvisar till Washingtons engagemang för konceptet odelbar säkerhet. Men dokumentet nedgraderar det till staters rätt att fritt välja eller ändra sätt att främja sin säkerhet, inklusive allierade fördrag. Denna frihet är inte absolut och står bara för hälften av den välkända formeln, formaliserad i stadgan för europeisk säkerhet. Dess andra del föreskriver att de berörda parterna, medan de utövar denna rättighet, inte bör stärka sin nationella säkerhet på bekostnad av andra staters säkerhet. Vi kan inte betrakta brevet som vi fick från Nato, daterat den 10 februari 2022, som ett svar på utrikesminister Sergey Lavrovs meddelande av den 28 januari 2022 i denna fråga till USA:s utrikesminister Antony Blinken. Vi begärde ett svar av USA i egenskap av nation.

Natos öppna dörr politik

USA upprepar sitt “starka stöd” för Natos “öppna dörr politik”. Denna policy strider dock mot de grundläggande åtaganden som gjorts inom ESK/OSSE, framför allt åtagandet “att avstå från att stärka sin egen säkerhet på andras bekostnad.” Dessutom är detta inte heller förenligt med alliansens egna policydokument. Enligt ett beslut av Natos utrikesministrar i Köpenhamn den 6-7 juni 1991 kommer alliansen “varken att söka ensidig fördel från den förändrade situationen i Europa eller hota någon stats legitima intressen”, försöka “isolera något land, inte heller att söka en ny uppdelning av kontinenten.”

Vi uppmanar USA och Nato att återgå till att uppfylla sina internationella åtaganden när det gäller att upprätthålla fred och säkerhet. Vi förväntar oss konkreta förslag från NATO-medlemmar om innehållet och formatet av en juridisk bekräftelse på att Nato avstår från ytterligare expansion österut.

Paketavtal

Vi har noterat USA:s vilja att vidta specifika åtgärder med avseende på vissa vapenkontroll och riskreducerande åtgärder. Vi har också noterat att Washington till slut har erkänt ett antal av Rysslands respektive förslag och initiativ, som tagits fram under de senaste åren, som rimliga och motiverade.

Samtidigt måste vi återigen påpeka för den amerikanska sidan att de säkerhetsgarantiförslag som Ryssland fört fram kräver en omfattande och långsiktig lösning av den oacceptabla situation som fortsätter att utvecklas i den euroatlantiska regionen. Framför allt handlar det om att skapa en stabil grund för en ny säkerhetsarkitektur inklusive ett avtal om att Nato ska avstå från ytterligare åtgärder som skadar Rysslands säkerhet. Detta förblir ett oföränderligt krav för oss. Om denna starka grund inte byggs, kommer eventuella sammanhängande vapenkontroll och militära riskreducerande åtgärder som säkerställer återhållsamhet och förutsägbarhet för militär verksamhet i vissa områden – även om en överenskommelse om detta nås – inte att vara långsiktigt hållbara.

Således är Rysslands förslag ett paketavtal och bör övervägas i sin helhet, inte punkt för punkt.

I detta avseende skulle vi vilja fokusera på bristen på en konstruktiv reaktion från Washington och Bryssel, på de viktigaste delarna av Rysslands initiativ som vi tydligt har identifierat. När det gäller vapenkontroll överväger vi sådana åtgärder endast i ett vidare sammanhang av ett omfattande paketförhållningssätt för att lösa problemet med säkerhetsgarantier.

Post-START och säkerhetsekvationen

Förenta staterna föreslår att vi omedelbart börjar utarbeta åtgärder för att fortsätta START-fördraget som en del av dialogen om strategisk stabilitet. Men i processen försöker amerikanerna att formalisera en strategi som inte har samordnats med oss. Detta tillvägagångssätt är uteslutande inriktat på kärnvapen. Dessutom bortser det från förmågan hos dessa och andra vapen att utgöra ett direkt hot mot den andra sidans nationella territorium. Denna ensidiga syn strider mot den överenskommelse som nåddes vid toppmötet mellan Ryssland och USA i Genève den 16 juni 2021, om den omfattande karaktären av den strategiska dialog som är nödvändig för att lägga en grund för framtida vapenkontroll och riskreducerande åtgärder.

Ryssland kommer att fortsätta att förespråka en integrerad strategi för strategiska frågor. Vi föreslår att man utarbetar en ny “säkerhetsekvation” genom ett samarbete.

Vi har informerat amerikanerna om komponenterna i vårt koncept – och detta är fortfarande relevant – till exempel under möten om en strategisk dialog och i arbetsdokumentet om komponenterna som vi skickade den 17 december 2021.

Utplacering av kärnvapen utanför nationellt territorium

I sitt svar responderade USA inte specifikt på vårt förslag om att dra tillbaka kärnvapen från andra länder till sitt eget nationella territorium, och att avstå från ytterligare utplacering av kärnvapen utanför det nationella territoriet. Amerikanerna nämnde bara behovet av att diskutera problemet med icke-strategiska kärnvapen under en strategisk dialog, oavsett särdragen i deras utplaceringar eller andra faktorer som påverkar den ömsesidiga säkerheten.

Vi skulle vilja förklara att våra förslag är utformade för att lösa problemet med att amerikanska kärnvapen, som kan träffa mål på ryskt territorium, placeras ut i icke-nukleära NATO-medlemsländer i strid med NPT. Detta skulle inkludera eliminering av infrastrukturen för snabb utplacering av sådana vapen i Europa, och upphörande av Natos praxis att hålla kärnvapenavskräckningsövningar med deltagande av icke-nukleära Nato-länder. Det är omöjligt att diskutera icke-strategiska kärnvapen utan att ta bort denna irritation.

Markbaserade mellan- och kortdistansmissiler

Vi anser att denna fråga är en av prioriteringarna i dialogen mellan Ryssland och USA om strategisk stabilitet. Vi tror att denna kategori av vapen är en viktig komponent i en ny “säkerhetsekvation” som Ryssland och USA måste utveckla tillsammans.

Vi fortsätter att utgå från Rysslands aktuella post INF initiativ som är baserade på idén om ömsesidiga, verifierbara moratorier för utplacering av markbaserade medel och kortdistansmissiler i Europa. I princip är vi öppna för en saklig diskussion om sätten att genomföra dessa. I processen noterar vi att Washington fortfarande har en vag inställning till huvudparametrarna för de potentiella åtgärderna för att kontrollera dessa vapen, i första hand täckning som bör spridas till alla kärnvapen och icke-kärnvapen inom den givna räckvidden.

Vi har noterat att Förenta staterna använder det ryska tillvägagångssättet som tillhandahåller ömsesidig lösning av ömsesidiga problem inom ramen för det tidigare INF-fördraget. Det är möjligt att överväga den av USA föreslagna versionen av vår idé om ömsesidiga verifieringsåtgärder, när det gäller Aegis Ashore-system i Rumänien och Polen och vissa anläggningar i den europeiska delen av Ryssland i framtiden.

Som Rysslands president Vladimir Putin betonade i sitt uttalande den 26 oktober 2020 (USA har upprepade gånger informerats om denna idé sedan dess), kan de potentiella insynsåtgärderna när det gäller ryska anläggningar om vilka en överenskommelse måste nås, inkludera kontroll över frånvaron av den ryska 9M729-missilen där. Som en påminnelse är detta en gest av välvilja, eftersom egenskaperna hos 9M729-missilen inte på något sätt motsäger kraven i det tidigare INF-fördraget, och eftersom USA inte har lagt fram några bevis för att styrka sina anklagelser mot Ryssland. Som sagt, amerikanerna ignorerade vår frivilliga demonstration av 9M729-missilen, dess tekniska specifikationer och dess bärraket, den 23 januari 2019 när detta fördrag fortfarande var i kraft.

Tunga bombplan och ytkrigsfartyg.

Vi har noterat den amerikanska sidans uppmärksamhet på Rysslands idé om ytterligare riskreducerande åtgärder, i samband med tunga bombplansflygningar i närheten av parternas nationella gränser. Vi anser att detta är ett ämne för diskussion och vi kan se en potential för ömsesidigt acceptabla överenskommelser här. Vi vill peka på ett lika viktigt inslag i Rysslands paketförslag, relaterat till identiska kryssningar med ytkrigsfartyg, vilka också innebär allvarliga risker.

Militära övningar och manövrar.

USA svarade inte på förslagen i paragraf 2 i artikel 4 i det ryska avtalsutkastet. Tydligen tror den amerikanska sidan att militära spänningar kan lättas genom att öka transparensen och genomföra ytterligare riskreducerande åtgärder som en del av västvärldens förslag om uppdatering av Wiendokumentet.

Vi anser att ett sådant tillvägagångssätt är orealistiskt, ensidigt och syftar till att “röntgengenomlysa” den ryska försvarsmaktens verksamhet. De förtroende och säkerhetsskapande åtgärderna enligt Wiendokumentet från 2011 är relevanta för den nuvarande situationen. De nödvändiga förutsättningarna bör skapas för att börja diskutera möjligheten av deras uppgradering. För detta borde USA och dess allierade avsäga sig sin Rysslandsinneslutningspolitik och vidta konkreta, praktiska åtgärder för att trappa ner den militärpolitiska situationen, inklusive som föreslagits i punkt 2 i artikel 4 i Rysslands utkast till avtal.

När det gäller förebyggande av incidenter på öppet hav och i luftrummet ovanför dem välkomnar vi USA:s beredskap för lämpliga samråd. Detta arbete kan dock inte ersätta ansträngningarna att lösa de nyckelproblem som Ryssland markerat.

(PS. Till och med en liten micro blog som den här har blivit shadow banned, så vänligen dela. Tack.)

Splittringens frön

Hur det rysktalande Donbass först försökte vinna självständighet från Ukraina 2004.

Av Alexader Nepogodin, som är en politisk journalist från Odessa, expert på ryska och fd. Sovjetunionen. 11 Jul, 2022

Grunden för den nuvarande Ukrainakonflikten lades för nästan två decennier sedan.

Viktor Janukovitj, Ukrainas tidigare premiärminister, hälsar sina anhängare i Severodonetsk, östra Ukraina, den 28 november 2004. © AFP / PHOTO MIG

Efter hårda strider i slutet av juni 2022, drog sig de sista kvarvarande enheterna av den ukrainska försvarsmakten ut ur Severodonetsk, ett stort industricentrum i den västra delen av folkrepubliken Lugansk.

Redan 2004 var staden värd för den berömda kongressen för “federalisterna”, ukrainska politiker – valda på olika nivåer – vilka stödde presidentkandidaten Victor Janukovitj under den västerländska orangea revolutionen. De förklarade redan då att Kiev protesterna var ett kuppförsök och varnade för att om en illegitim regering skulle komma till makten, kunde det få kongressen att etablera självstyre i de sydöstra delarna för att skydda den lokala befolkningen.

Samtidigt beslutade regionala deputerade att hålla en folkomröstning om att ändra landet till en federal stat och vädjade till Rysslands president Vladimir Putin om stöd.

I den här artikeln berättar RT om det första försöket från Ukrainas sydöstra regioner att bli oberoende från Kiev och förklarar varför händelserna 2004 definierade den framtida väpnade konflikten i Donbass.

Bara ett steg bort från federationen

Politiska diskussioner om en eventuell upplösning och omstrukturering av Ukraina har pågått ända sedan landet blev självständigt 1991. Ironiskt nog var en av de första som tvivlade på landets enhet Vyacheslav Chornovol, grundaren av det nationella demokratiska partiet Narodny Rutk (People’s Movement) och en hjälte för ukrainska nationalister.

Visserligen nämnde han bara möjligheten att göra Ukraina till en federation. Idén om federalisering var i fokus för diskussioner som -fram till den politiska krisen under Maidan 2014 -ofta kallades en “separatistisk” diskurs.

Redan 1989 sa Chornovol att Ukraina borde vara en “union av länder”. “Jag föreställer mig det framtida Ukraina som en federal stat, en union av länder, som har samlats under historiens gång, och vars naturliga klimatiska, kulturella, etnografiska och språkliga skillnader, såväl som egenheter i deras ekonomier, vanor och seder, definierar den unika mångfalden hos ett enda folk.

Jag föreställer mig att folkrepubliken Ukraina inkluderar sådana länder som Kiev-regionen, Podolye, Volhynia, Galichina, Bukovina, Transcarpathia, Getmanshchina, Sloboda Ukraina, Zaporozhye, Donetsk regionen och Tauria, medan Krim kan vara en självständig granne eller en autonom republik i allians med Ukraina”, skrev han.

Chornovol tillade att ukrainska borde vara enda statliga språk i den nya federationen, även om lokala myndigheter kan göra vissa provinser tvåspråkiga.

Två år senare 1991, initierade Chornovol konventet av den så kallade Galicienförsamlingen, som talade för administrativa reformer och skapandet av en ny autonom regional enhet – Galichine – baserad på en sammanslagning av Lviv, Ternopol och Ivno-Frankovsk-regionen.

Även om församlingen var en av katalysatorerna för Ukrainas självständighet, anklagades Chornovols anhängare för separatism efter att Leonid Kravchuk valdes till president. Detta berodde till stor del på idéer om att skapa en Donetsk-republik och Novorossiya i den rysktalande sydöstra Ukraina, som började cirkulera på 1990-talet. Med tiden kom Chornovols förslag att ses som för radikala och motståndare till federalisering har kopplat hans design till landets upplösning i mer än 30 år nu.

När den ukrainska konstitutionen antogs 1996 definierade den Ukraina som en enhetlig stat, vilket tog bort frågan om federalisering från dagordningen. Och ändå, förutom de 24 regionerna och två städer på federal nivå (Kiev och Sevastopol), inkluderade Ukraina också den autonoma republiken Krim, som under några år till och med hade sin egen konstitution och president.

Under dessa år lyckades den ukrainske presidenten Leonid Kravchuk och Leonid Kuchma hitta rätt balans i sin utrikes-och inrikespolitik, särskilt när det gäller att hantera relationerna mellan regioner på båda sidor om “Subtelny-linjen“, som traditionellt används för att dela Ukraina i distinkta delar.

Cirka 3 500 lokala tjänstemän från 17 av Ukrainas 27 regioner träffas i Severodonetsk, en stad i östra Ukraina den 28 november 2004. © AFP / PHOTO MIG

Men 2004, när resultatet av protesterna fortfarande var osäkert, återupplivade politiker som stödde Janukovitj (döpt till “pro-rysk” av väst, trots hans år av förhandlingar med EU) idén om federalisering. Medlemmar av Regionpartiet hävdade att Ukraina hade misslyckats som en enhetlig stat och därför måste omorganiseras till en federation med en hög grad av autonomi på nivån för administrativa och territoriella enheter. Ukraina gick igenom en verklig kris, det var förmodligen första gången som en schism drev landet till randen av en omfattande civil konflikt.

“Vi tänker inte låta Galichina tala om för oss hur vi ska leva våra liv”

Massprotesterna i Kiev, som senare skulle kallas den orangea revolutionen, möttes med liten entusiasm i sydöstra Ukraina, särskilt i Donbass. Medan demonstranter vid Maidan hävdade att deras “pro-europeiska” kandidat Victor Yushchenko, blev bestulen på sin seger”, kände många av Yushchenkos anhängare samma sak när de såg sina motståndare ropa efter de officiella valresultaten, vilka hade förklarat den sistnämnda segrande, för att upprepas. Ett svar på protesterna i huvudstaden var nära förestående.