Natos högsta militärofficer amiral Robert Bauer fabulerar efter eget huvud ett lögnaktigt narrativ den 9 maj 2024, i en intervju för Wall Street Journal CEO Council.
Robert Bauer amiral i Royal Dutch Navy, som för närvarande tjänstgör som ordförande för NATO:s militära kommitté sedan juni 2021, och därmed var Jens Stoltenbergs närmaste militära rådgivare.
Robert Bauer amiral i Royal Dutch Navy
”Vi trodde att om du har en ömsesidig ekonomisk relation mellan nationer, kommer vi aldrig att få krig igen. Men det har bevisats fel, eftersom vi trodde att vi hade ett kontrakt med Gazprom. Vi trodde att vi köpte vår olja och gas från ett företag, men det var inte sant. [*1] När Putin sa till Gazprom att de skulle stänga ventilen, gjorde de det. Det står inte i kontraktet. Så det är en allvarlig sak som vi måste leva med. På så sätt användes det som ett vapen, energi som ett vapen.
Och väckarklockan tror jag för oss alla, inklusive den privata sektorn, är att det här var, det här händer med Ryssland men var redo. Detta kommer att hända med Kina under de kommande 5 till 10 åren. Kina äger 75% av alla råvaror för medicinvärlden, för sjukvården, för produktion av medicin och de äger 95% av alla råvaror för den förnybara energin. Så alla vill bli av med gas och olja, fossila bränslen och det är i sig bra. Det är väldigt viktigt för klimatet.
Vi visste att Ryssland sedan 2008 i Georgien, 2014 i Krim, hela kriget i Ukraina 2022, har de uppfört sig annorlunda och ändå sa vi nej, nej, nej, vi behöver dem ekonomiskt. Vi behöver dem med Nord Stream och allt vi hört talas om. [*5] Och så var de plötsligt inte så vänliga som vi ville att de skulle vara. Plötsligt använde de ekonomiska vapen mot oss och alla blev förvånade och det borde vi faktiskt inte blivit. Så jag tror att väckarklockan även för företagen är att detta måste ni tänka på.
Men en – jag tror att vi är – allt som händer nu är en del av något mycket större än Ukraina. Det här handlar om ombalanseringen av makten mellan USA och Kina. [*2] Det här handlar om maktens teutoniska plattor som skiftar läge. Och när plattorna på jorden gör det, får du jordbävningar. Och om maktens teutoniska plattor rör sig, får du krig och det är vad vi ser. Och USA drar sig delvis tillbaka från World Theatre. Och vi såg det i Syrien, vi såg det på Krim och vi såg det i Georgien 2008. Så plötsligt tänkte folk, hej, USA gör ingenting. Det är intressant. Och sedan såg andra nationer tomrummet och klev in, och det är vad vi ser nu.
Ryssland är ett intressant land eftersom dess ekonomi är lika stor som Spanien eller Benelux. Men de har kärnvapen och därför är de ett gäng att ta på allvar. Men Kina är i termer av sin ekonomi, deras befolkning och deras ambitioner, en allvarlig konkurrent till USA. Så det är vad som händer. [*3]
Och jag tror att vi under de kommande 15 åren kommer att se alla resultaten av den kampen och den ombalanseringen av makten. [*4] Så finns det Nordkorea och Iran som också utnyttjar möjligheten att Ryssland nu behöver dem, och därför från att vara extremt isolerade, så är de nu plötsligt i rampljuset. Och eftersom Ryssland älskar dem, är de plötsligt mindre isolerade. Så de står faktiskt på scen nu på många, många sätt. Och för Iran, med Hamas och Hizbollah och Houthierna [*6], har de också spelat en betydelsefull roll. Så därför är allt som händer och, och jag tror att vi kommer att se detta under de kommande 15 åren.”
På spaning efter sanningen
Tror du inte dina öron kan du själv lyssna på svamlet i den här – länken.
Avslöjande Relaterande artiklar enligt noter:
* 1. Putin noterade att situationen i den globala energisfären har förvärrats avsevärt som ett resultat av ”råa och icke marknadsmässiga åtgärder” (Olagliga ekonomiska sanktioner som vapen) vilka introducerats av utländska partners, vilket inkluderar det ökade trycket på Rysslands gasjätte Gazprom . Putin anklagade de europeiska nationerna för att försöka ”flytta skulden för sina egna misstag i ekonomi och energi till Ryssland.”
I torsdags undertecknade presidenten ett dekret som krävde att länder som har attackerat Moskva med sanktioner i framtiden ska betala med rubel för gasen. Kreml har varnat för att vägran att anpassa sig till detta, skulle innebära slutet för energi leveranser, vilka de inte tänkte ge bort ”gratis”. Moskva insisterar på att de inte lämnades något annat val än att byta till sin nationella valuta, eftersom dollar och euro kunde ”beslagtas”.
* 1. Den österrikiska regeringen har deklarerat en nivå 1 varning angående leveranserna av naturgas, kort efter det att Tyskland på onsdagen gjorde samma sak. Wien tog steget av rädsla för att brist kommer att uppstå om Ryssland skulle insistera på betalningar i rubel, snarare än dollar eller euro, på grund av de västerländska sanktionerna.
_____________
* 2. Ändå … tror jag inte att ledarna i Ryssland och Kina ljuger när de uttalar att deras partnerskap är starkare än traditionella militärallianser. Som en Global Times artikel uttryckte det, en nyckelpunkt i relationen mellan Ryssland och Kina, är ”inga gränser för samarbete mellan Kina och Ryssland, inga gränser för vår strävan efter fred och upprätthållande av säkerhet, och ingen gräns för vårt motstånd mot hegemoni.” En annan viktig punkt i relationen mellan Ryssland och Kina är att ingen av parterna har för avsikt att fullfölja en militär allians dem emellan. Dessa två nyckelegenskaper kan orsaka besvikelse hos en del i bloggosfären, men jag tror att ländernas ledare är mycket mer förutseende än vad man kan ana.
Enligt min åsikt visar ”ingen gräns” och ”ingen allians” egenskaperna hos relationen mellan Ryssland och Kina den otroliga styrkan – inte svagheten – i relationen mellan Ryssland och Kina. De två egenskaperna klargör varför relationen mellan Ryssland och Kina är så speciell – och potentiellt så kraftfull.
_____________
* 3. ”Det finns några grundläggande orsaker till varför Kina och Ryssland har flera viktiga skäl att växa närmare varandra.
För det första delar Ryssland och Kina den eurasiska kontinenten från Östersjön till Stilla havet från Arktis till tropikerna i Sydkinesiska havet.
För det andra har kineser och ryssar gemensamma erfarenheter både i det historiska förflutna och i nuet.
För det tredje har Kina och Ryssland gemensamma ekonomiska mål som kräver samarbete på en extraordinär nivå.
För det fjärde delar Kina och Ryssland ett gemensamt behov av att skydda den eurasiska kontinenten från angripare som Nato och USA.” ~ Rostislav Babyak
Det amerikanska [och svenska] folket behöver snarast få kunskap om den sanna historien om kriget i Ukraina och dess nuvarande utsikter. Tyvärr har mainstreammedia – New York Times, Wall Street Journal, Washington Post, MSNBC och CNN – blivit rena rama språkrör för regeringen, de upprepar USA:s president Joe Bidens lögner och gömmer historien för allmänheten.
_____________
* 5. Bidens beslut att sabotera rörledningarna kom efter mer än nio månader av mycket hemlig debatt fram och tillbaka inom Washingtons nationella säkerhetsgemenskap om hur man bäst uppnår det målet. Under en stor del av den tiden var frågan inte om man skulle göra uppdraget, utan hur man skulle få det gjort utan någon tydlig aning om vem som var ansvarig.
______________
* 6. Genom att framgångsrikt hindra israeliska fartyg från att korsa det strategiska Bab al-Mandabsundet, har den Ansarallah-ledda Sanaa-regeringen framstått som en kraftfull symbol för motstånd i försvaret av det palestinska folket – en sak som är djupt populär i Jemens många demografier. Sanaas ståndpunkt står i skarp kontrast till den Saudi- och Emirati-stödda regeringen i Aden, som till jemeniters fasa välkomnade attacker från amerikanska och brittiska styrkor den 12 januari.
”❌ MYTEN: Ukraina har rätt att gå med i Nato. Ryssland kan inte inlägga sitt veto mot andra länders fria val
✅ SANNINGEN: Ryssland ställer sig till fullo bakom de andra oberoende staternas rätt att fritt göra sitt vägval. Detta gäller också för Ukraina. Problemet är dock att den euroatlantiska integrationen inte är det ukrainska folkets fria val.* Sedan den antikonstitutionella statskuppen** i Ukraina har Washington och dess satelliter systematiskt förvandlat Ukraina till Rysslands antagonist och sitt fäste för att hålla tillbaka vårt land. Om Ukrainas roll som Natos “skyddszon“ mot Ryssland talade bland annat alliansens tidigare generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen. Nato lockar helt enkelt Kiev med medlemskapets perspektiv och tvingar det att offra sina egna intressen till gagn för Washingtons och dess allierades geopolitiska målsättningar. ***”
* Bara cirka 20 % av ukrainarna önskade 2003-2009 ett Natomedlemskap, medan cirka 55 % motsatte sig det. Gallup fann 2010 att 17 % av ukrainarna ansåg att NATO betydde ”skydd av ditt land”, medan 40% sa att det är ”ett hot mot ditt land.” Ukrainare såg övervägande Nato som en fiende, inte en vän.
*William J. Burns skrev i ett memorandum 2008 till USA:s dåvarande utrikesminister Condoleezza Rice att: ”I Ukraina inkluderar dessa farhågor att frågan potentiellt skulle kunna dela landet i två, vilket leder till våld eller till och med hävdar vissa till inbördeskrig, vilket skulle tvinga Ryssland till ett besluta om att ingripa.”
**Stratfors vd George Friedman sa i december 2014, om grundorsakerna till den ukrainska krisen att: ”Ryssland kallar händelserna i början av året för en USA-organiserad statskupp. Och det var verkligen den mest uppenbara statskuppen i historien.”
*** RAND Corporation skriver 2019 i Extending Russia Competing from Advantageous Ground” som är en arbetsbeskrivning för hela USA/NATO aggressionen mot Ryssland, vilken kan läsas online.”Rysslands blödning (sic)” ska uppnås med användning av följande åtgärder:
– Utnyttja spänningar i södra Kaukasus [Georgien, Armenien, Azerbajdzjan, men även Kazakstan ligger helt i linje med detta];
– Utmana RF:s närvaro i Moldavien [Transnistrien];
– Att kontrollera Svarta havet, vilket i slutändan hindrar RF från att göra anspråk på territorialvatten runt Sevastopol.”
*** Låt oss dock komma ihåg att Nato-länderna, förutom Washingtonfördraget, har skyldigheter när det gäller den odelbara säkerheten i det euroatlantiska området och hela OSSE:s omfattning.
Denna princip proklamerades ursprungligen i Helsingfors slutakt och bekräftades senare i Parisstadgan för ett nytt Europa från 1990 , som säger att: “Säkerheten är odelbar och säkerheten för varje deltagande stat är oskiljaktigt kopplad till alla de andras”.
1999 antogs stadgan för europeisk säkerhet vid OSSE:s toppmöte i Istanbul, som betonade att de deltagande staterna “inte kommer att stärka sin säkerhet på bekostnad av andra staters säkerhet.”
Av Christopher Black är en internationell brottmålsadvokat baserad i Toronto. Han är känd för ett antal uppmärksammade krigsbrottsfall och publicerade nyligen sin roman ”Beneath the Clouds”. Han skriver essäer om internationell rätt, politik och världshändelser.
Maidan massakern: US Army beordrade ”Skapa kaos”
Advokaten Alexander Goroshinsky uttalade sig i en intervju med Ukraina kanalen 112, att ”Eldgivning riktad mot demonstranter vintern 2014, levererades av legosoldaterna som hade anlänt till Kiev i syfte att organisera störningar på Kievs självständighetstorg Maidan.”, vilket rapporterades av Tass den 13 december.
I den dramatiska utvecklingen av rättegången i Kiev mot flera Berkut poliser som stod anklagade för att ha skjutit civila i Maidan demonstrationerna i februari 2014, tog försvaret fram två georgier som bekräftade att morden begicks av utländska krypskyttar, minst 50 av dem, som opererade i lag.
General Tristan Tsitelashvili, Alexander Revazishvili and Koba Nergadze.
De insisterar på att de tog order från Maidan ledare. Dessutom hade de direkta order att skjuta mot poliser OCH demonstranter för att reta folkmassan och provocera fram en politisk kris.
Tristan Tsitelashvili säger ”Jag visste redan 2014 om människor från Georgien som var närvarande på Maidan-torget med specifika order om att skjuta. Några av dem tjänstgjorde under mitt kommando i den georgiska armén. Vissa är fortfarande i Ukraina och kämpar, andra återvände till Georgien. De tog tid på sig att berätta för de var rädda för att prata om det. De är fortfarande rädda eftersom de helt enkelt kan elimineras som oönskade vittnen!”
”Sergei Pashinsky kom med vapnen. ”Den 14 eller 15 februari samlades gruppcheferna – jag (Nergadze), Kikabidze, Makiashvili, Saralidze, jag kommer inte ihåg namnen på de andra – i en svit på tredje våningen på Hotell Ukraina. Bland de närvarande var Parubiy och Pashinsky ‘Vi behöver hjälpa vårt broderfolk, och snart får vi ett uppdrag.’ Han gav inget ytterligare förtydligande. Vid den tiden hade jag redan sett jaktgevär och pistoler, burna av demonstranterna.” – ”Även en viss Christopher Brian deltog i mötet, han presenterades som en före detta amerikansk soldat.”
(Andrey Parubiy, högerorienterad ukrainsk politiker, ”Majdans befäl” under oroligheterna i Kiev; sedan 2016 – Talman för Verkhovna Rada. Sergei Pashinsky, en ökänd ukrainsk politiker och affärsman, en folkdeputerad i Ukraina. – Red.)”
De två georgierna, Alexander Revazishvili och Koba Nergadze, gick med på att vittna via video från Tbilisi, då de fruktade för sina liv om de fördes till Kiev.
Försvarsadvokaten: ”Ögonvittnena sa att de med egna ögon har sett en grupp personer som fått vapen och patroner och som därefter skulle ge eld från konservatoriets byggnad. Nergadze såg också krypskyttar på taket till Hotell Ukraine. De känner dessa individer personligen. Dessutom känner de till organisatörerna och klienterna och är redo att namnge dem, såväl som namnen på förövarna. Det anlände totalt ett femtiotal legosoldater då till Kiev och de var inblandade i händelserna på Maidan och sköt efteråt mot demonstranterna den 20 februari,” fortsatte Goroshinsky. ”Legosoldaterna delade in sig i grupper om tio män vardera och skickades till olika platser varifrån de gav eld.” ”Var och en av dem [legosoldaterna] fick 5 000 dollar för det utförda jobbet.” ~ ”Med andra ord, dessa människor hade förts [till Kiev] med en väl specificerad uppgift att skapa en konflikt.”
Offer för krypskyttarna
Den italienska journalisten Gian Micalessin var först med att lyfta fram detta dramatiska och explosiva bevis den 16 november, i en artikel i den italienska tidskriften Il Giornale. Advokaten tog med ett visst mod återigen upp och uppmärksammade omvärlden om rapporten och pratade själv med vittnena. Ännu mer explosivt var att dessa vittnen uppgav för Gian Micalessin, att den amerikanska armén var direkt inblandat i morden. Det tydliga syftet med Maidan massakern i Kiev den 20 februari 2014, var att så kaos och skörda fallet av den demokratiskt valda proryska Janukovitj regeringen.
Människor slaktades på Maidan av ingen annan anledning än att störta en regering som Natomakterna, särskilt USA och Tyskland, ville avlägsna på grund av dess motstånd mot Nato, EU och deras hegemoniska strävan att öppna Ukraina och Ryssland för amerikansk och tysk ekonomisk expansion. Det handlade med andra ord om pengar och att tjäna pengar.
Västerländska medier och ledare anklagade snabbt Janukovitj regeringen för morden under Maidan demonstrationerna. Men fler bevis har blivit tillgängliga som tyder på att massakern i Kiev, på poliser och civila – som ledde till upptrappningen av protesterna vilket i sin tur ledde till störtandet av Janukovitj regering – var ett verk av krypskyttarna, vilka arbetade på order av regeringsmotståndare och deras Nato hanterare, som använde protesterna som täckmantel för kuppen. En av krypskyttarna erkände detta redan i februari 2015, och bekräftade därmed vad som hade blivit allmänt känt bara några dagar efter massakern i Kiev.
Estlands utrikesminister Urmas Paet rapporterade – i ett i hemlighet inspelat telefonsamtal till EU:s utrikespolitiska chef Catherine Ashton, i början av mars 2014 – att det fanns en utbredd misstanke om att ”någon från den nya koalitionen” i Kievs regering kan ha beordrat prickskytte morden.
I februari 2016 erkände Maidan aktivisten Ivan Bubenchik att han under massakern hade skjutit ukrainska poliser. Bubenchik bekräftade detta i en film som fick stor uppmärksamhet. Oriental Review publicerade i sitt septembernummer från 2015 ett förödande dokument om Maidan morden, av Dr. Ivan Katchanovski vid University of Ottawa, vilket utförligt och i detalj redogjorde för de avgörande bevisen att det var en falsk flagg-operation, och att medlemmar av den nuvarande Kiev regimen, inklusive Porosjenko själv var inblandade i morden, inte regeringsstyrkorna.
Hans akademiska undersökning innehåller allt du behöver veta och den rekommenderas. Här är en sammanfattning av hans upptäckter:
”Slutsats Maidan massakerns rättegångar och utredningar har avslöjat olika bevis för att polisen och åtminstone den absoluta majoriteten av 49 dödade och 157 skadade Maidan demonstranter den 20 februari 2014 massakrerades av krypskyttar i Maidan kontrollerade byggnader och områden.
Sådan bevis inkluderar vittnesmål från den absoluta majoriteten av sårade demonstranter, flera dussin åtalade och dussintals försvarsvittnen. Åklagarmyndighetens utredning fastställde att ungefär hälften av Maidan demonstranter skadades från andra platser än Berkut polisens positioner på marken.
Eftersom utredningen och rättegången inte avslöjade några krypskyttar från ”tredje styrkan”, betyder det att Maidan krypskyttarna med inblandning av elementen i Maidan ledningen utförde denna massaker.
Detta överensstämmer med olika bevis, såsom videor av Maidan prickskyttar i Maidan kontrollerade byggnader och områden under massakern och vittnesmål från 14 själverkända medlemmar av Maidan prickskyttegrupper.
Videor som presenterades vid rättegången bekräftade att specifika tidpunkter för skottlossning av specifika demonstranter i den absoluta majoriteten av fallen inte sammanföll med tidpunkter för skottlossning från Berkut poliserna och riktningarna för deras skjutning. Enbart dessa visuella bevis visar bortom allt tvivel att Berkut poliserna, som är anklagade för massakern på demonstranterna, inte massakrerade åtminstone den absoluta majoriteten av dödade och sårade Maidan demonstranter den 20 februari.
Videorna som offentliggjordes under rättegången, t.ex. som den belgiska VRT TV-videon, gav bevis för att Maidan demonstranterna lockades och sedan massakrerades av krypskyttar från Maidan kontrollerade byggnader, såsom Hotell Ukraina.
Rättsmedicinska undersökningar visade att den absoluta majoriteten av demonstranterna sköts uppe ifrån från sidorna och bakifrån. Detta överensstämmer med placeringen av Maidan kontrollerade byggnader och områden och överensstämmer inte med placeringen av Berkut polisen på marken.
De första ballistiska undersökningarna av kulor som tagits ut från kropparna av de dödade och sårade demonstranter, stämde inte överens med Berkut:s Kalasjnikovs. Rättsmedicinska undersökningar av skotthålen av regeringsexperterna för Maidan massaker rättegången föreslog att Berkut poliser mestadels sköt ovanför Maidan demonstranterna in på Hotell Ukraina, som var den huvudsakliga platsen för krypskyttarna.
Att Berkut polisen dödade och sårade en liten minoritet demonstranter, i synnerhet genom rikoschetter eller i korseld med krypskyttarna i Maidan kontrollerade byggnader, kan inte uteslutas på grund av bristen på offentligt tillgänglig data eller på grund av motsägelsefulla uppgifter. Men att deras egna dödade och sårade är från samma platser och samtidigt som demonstranter, antyder att de flesta av dem sannolikt också sköts av Maidan krypskyttarna.
Rättegångarna och utredningarna har inte avslöjat några bevis för att Janukovitj eller hans brottsbekämpande ministrar och befälhavare beordrade massakern på Maidan demonstranter.
Det finns olika indikationer på att Maidan massakerns utredningar och rättegångarna har ignorerats av Maidans regeringar och organisationer från extremhögern och att mycket av de viktigaste bevisen för massakern har mörkats.
Utredningen förnekade närvaron av några krypskyttar i de Maidan kontrollerade byggnaderna trots de överväldigande bevisen. Utredningen och rättegången om massakern i Maidan sattes ur spel, när anklagelser mot Berkut poliser och senare två Omega medlemmar trumfades upp och mycket av bevisen förstördes för att dölja Maidan:s ledares och krypskyttars inblandning i detta massmord.
Efter nästan åtta år av utredningar och sex år av rättegångar, har inte en enda person dömts eller arresterats för Maidan massakern på demonstranterna och polisen den 18-20 februari 2014, trots att detta fall av politiskt våld är ett av de bäst dokumenterade fallen av massmord i historien och en av de mest betydande kränkningarna av mänskliga rättigheter i det oberoende Ukraina.
Ingen har anklagats för mordförsök på nästan hälften av de sårade demonstranterna den 20 februari. Sådana är avslöjandena från Maidan massaker rättegångarna och utredningarna att de bekräftar resultaten av tidigare akademiska studier att denna massaker var ett massmord med falsk flagg med inblandning av delar av Maidan:s ledning och extremhögern och att det innefattar massakern på polisen.
Den förbryllande felaktiga framställningen av Maidan massakern, dess utredning och rättegång, från västerländska regeringar och media kräver ytterligare forskning om orsakerna till en sådan felaktig framställning.
Avslöjandena från rättegångarna och utredningarna som bekräftar att massakern i Maidan på demonstranterna och polisen var en falsk flagg operation som involverade Maidan krypskyttar och delar av Maidan:s ledarskap har stora konsekvenser för att förstå inte bara detta avgörande fall av politiskt våld i Ukraina. De har också stora konsekvenser för att förstå ”Euromaidan” och ursprunget till den våldsamma konflikten i Ukraina och konflikterna mellan Ryssland och Ukraina och mellan Ryssland och väst.
Avslöjandena från Maidan massakerns rättegångar och utredningar visar att de berättelser som främjas av de ukrainska och västerländska regeringarna och med några anmärkningsvärda undantag media, om att Maidan demonstranterna massakrerades av regeringens krypskyttar och/eller Berkut polisen är falska.
I motsats till det dominerande narrativet, lyckades massprotesterna med ”Euromaidan” inte åstadkomma en politisk övergång. Denna massaker startade en väpnad konflikt i Ukraina, vilken ledde till att den ukrainska regeringen störtades, som eskalerade med Rysslands utbrytning och annektering av Krim, inbördeskrig mot Donbass, ryska militära interventioner på Krim och Donbass, och stora utdragna konflikter mellan Ukraina och Ryssland och väst och Ryssland.”
_____________________
Artikeln analyserar en stor mängd bevis från olika offentligt tillgängliga källor angående denna massaker och dödande av specifika demonstranter. ”Denna akademiska undersökning drar slutsatsen att massakern var en falsk flaggoperation, som var rationellt planerad och genomförd med målet att störta regering och ett maktövertagande. Den fann olika bevis på inblandningen av en allians av höger extrema organisationer, särskilt Högra Sektorn och Svoboda, men även oligarkiska partier som Fatherland.
Dolda skyttar och s.k. spotters fanns i minst 20 Maidan kontrollerade byggnader eller områden. De olika bevisen för att demonstranterna dödades från dessa platser inkluderar ett 70-tal vittnesmål, främst av Maidan demonstranter, och flera videor av ”prickskyttar” som siktar mot demonstranter från dessa byggnader, jämförelser av positioner för de specifika demonstranterna vid tidpunkten för deras dödande och deras inträdes skador, och kulanslags märken.
Studien avslöjade olika videor och foton av beväpnade Maidan ”prickskyttar” och mål markörer s.k. spotters i många av dessa byggnader. Dr. Katchanovski gör en mycket relevant poäng i sin slutsats; ”Inga tillförlitliga bevis om en ”tredje makts” utländska krypskyttar eller organisatörer av massakern har hittats. På grund av olika bevis på den amerikanska regeringens stöd till Maidan oppositionen, dess inblandning i urvalet till Maidan regeringen och deras politiska beslut, dess tidigare dokumenterade stöd eller organiserande av regimförändringar i andra länder, behövs ytterligare forskning för att undersöka om den amerikanska regeringen var inblandad i det våldsamma störtandet av den ukrainska regeringen.”
Nåväl, nu har vi dessa bevis i den italienska tidskriften Il Giornales artikel från den 16 november vilken återgavs på italienska TV Canale 5, där journalisten Gian Micalessin avslöjade att 3 georgier, alla tränade arméprickskyttar och med kopplingar till Mikheil Saakashvili och georgiska säkerhetsstyrkor, beordrades att resa till Kiev från Tbilisi under Maidan händelserna. Det är två av dessa män som nu kallas att vittna i Kiev.
Den 18 februari fick de vapen och två av dem intog positioner på Hotell Ukraina med utsikt över Maidan torget medan den tredje placerades i konservatoriet. Andra krypskyttar placerades i andra byggnader för att skjuta in på torget. Dessförinnan träffade de bland annat en amerikansk soldat i uniform, en påstådd ”tidigare” medlem av den amerikanska arméns 101:a luftburna division, som gav dem order om vad de skulle göra, vilket visade sig vara att skjuta in på Maidan torget och slumpmässigt rikta in sig på människor, demonstranter och poliser, för att skapa rädsla och förvirring, och för att skylla på regeringsstyrkorna som skyttar, för att skapa det kaos som krävdes för att undergräva president Janukovitjs regering. Janukovitj flydde kort efter händelsen när han insåg att hans eget liv var i fara.
Namnet på den amerikanske soldaten, eller det alias han använde, var Brian Christopher Boyenger. Han dök senare upp som rådgivare till den ukrainska georgiska legionen. En av krypskyttarna sa: ”En gång, jag antar att runt den 15 februari, besökte Mamulashvili personligen vårt tält. Det var en annan kille i uniform med honom. Mamulashvili presenterade honom för oss och berättade att han var en amerikansk militär kille som kommer att vara vår instruktör.” En annan av krypskyttarna sa, ”Den här amerikanen var Brian Christopher Boyenger, en ”tidigare” soldat, en prickskytt, från 101:a luftburna divisionen.” ”Det var han som gav oss order.”
Mamulashvili
Frågan uppstår naturligtvis om hur denna ”fd” amerikanske soldat tog sig in i landet och hur han tog kommandot över den mordiska prickskytte enheten, och det är mycket troligt att ordet ”tidigare” användes för att ge amerikanerna en rimlig förnekelse grund om deras män upptäcktes, vilket nu har inträffat.
Ingen kan på allvar tvivla på att hans närvaro inte var känd av USA:s ambassadör i Kiev, Geoffrey Pyatt, som enligt dåvarande vicepresident Joe Biden, varje timme var i kontakt med Andriy Parubiy, den ukrainske fascisten som var ansvarig för ”självförsvarsenheten”, vilken utgjordes av tungt beväpnade fascistiska ligister vid Maidan.
Andriy Parubiy
Enligt den italienska rapporten gick Parubiy in och ut ur Hotell Ukraina, varifrån många av skotten avlossades och var medveten om närvaron av den amerikanske soldaten, så den amerikanska ambassadören och hans regering måste också ha varit medvetna om detta. Amerikanerna har ännu inte förklarat Boyengers närvaro eller vilken rang han hade i den amerikanska armén. Parubiys roll i händelserna har heller aldrig förklarats men Porosjenko utsåg denna massmördare till chef för Ukrainas säkerhets och underrättelsestyrkor efter kuppen.
”Rock orkestern” lämnar hotellet
Porosjenko satt som president i Ukrainas parlament från den 14 april 2016, en position han kunde använda för att ge tyskarna och amerikanerna det samarbete de vill ha. Massakern på Maidan avslöjades vara en noggrant planerad militär operation organiserad i detalj, med team av krypskyttar som tagits in från olika NATO allierade länder, okända för varandra, men organiserade vid ankomsten, givna order och uppdrag och varje krypskytte team tilldelades spotters för att hjälpa dem i deras dödliga arbete. Det här är en taktik som militära prickskytte team använder så det måste antas att vart och ett av prickskytte lagen kontrollerades av samma personer som laget italienarna pratade med, det vill säga av amerikanska soldater som tränats i dessa tekniker och som själva opererar i lag. Denna operation måste därför ha planerats och organiserats på hög nivå av de amerikanska styrkorna och de allierade Nato regeringarna.
Det är en extraordinär video att titta på, eftersom dessa män faktiskt pratar om vad de gjorde, för vem de gjorde det. Att se dem dra tillbaka slöjan så att vi kan se vilken vidrig brutalitet Nato alliansen är kapabel till. Det har vi förstås också sett tidigare i alla deras krig. De är medvetet brutala och alltid hänsynslösa.
Men i intervjuerna med dessa män visas vi kapaciteten hos en amerikansk militärmaskin – och här menar jag hela NATO alliansen och alla dess allierade och agenter – att slumpmässigt mörda vanliga människor, mörda dem som om de trampade på myror, och med samma känsla av sadistisk tillfredsställelse.
Västerländska medier har hittills ignorerat de italienska intervjuerna, på samma sätt som Dr Katachanovskis detaljerade utredning och alla andra bevis som finns, eftersom de måste, eller står de inför utsikten att hela den antiryska propagandakampanjen ska rasa.
Maidan
Det står nu klart att hela Kiev regimen för sitt berättigande och sin existens, gjorde sig av med Janukovitj för att kunna bli av med ”mördaren”, vilket nu har visat sig vara en täckmantel för det faktum att det var själva medlemmarna i den nuvarande Kiev regimen som var medskyldiga till morden och ledde dem.
Men i takt med att detta utvecklas ytterligare har den internationella maffian känd som NATO, vilka är ansvariga för massakern på Maidan torget, inte slutat slakta civila. I Ukraina fortsatte den fascistfyllda, Nato stödda, Kiev regimen sin belägring av Donbass republikerna i strid med krigets lagar, och i strid med hela mänskligheten, medan de brittiska och amerikanska underrättelsetjänsterna lade ut ännu en falskflagg historia om nedskjutning av Flight MH17, med hjälp av NATO anslutna webbplatser som Bellingcat, vilket vi bara kan lägga till bland bevisen på att det är NATO och dess allierade i Kiev som också är ansvariga för den slakten.
För varför hitta på historier förutom för att täcka upp för sig själv? Ju mer de flyttar skulden desto mer faller den på dem. Men verkligheten är den att bevisen som rapporterades av den italienska pressen inte kommer att förändra någonting i det allmänna västerländska narrativet, medierna kommer att gå samman för att undertrycka, eller bättre uttryckt ignorera dessa bevis. Faktum är att inga andra media någonstans, har tagit med den avgörande informationen om närvaron av amerikanska soldater i Maidan skjutningarna i sin bevakning av den italienska rapporten, ett faktum som i sig är mer än märkligt.
Internationella brottmålsdomstolen har jurisdiktion och borde undersöka dessa bevis, vad än de kan leda till. Men vi kan inte förvänta oss något från ICC, även om ett mottryck utövas på åklagaren av världspubliken vilken kräver agerande utifrån denna information, vet vi i vems intressen ICC tjänar. Rättvisan för de mördade i Ukraina kommer att behöva vänta på att den sanna demokratin återkommer i Ukraina, ett Ukraina som inte längre kontrolleras av USA, Tyskland och deras allierade, ett Ukraina som inte längre är en marionettstat åt väst, och inte längre används som en bricka i kriget mot Ryssland. För Ryssland är det yttersta målet.
Hybridkrigföringen, ett krig utan gränser, accelererar mot Ryssland. Ryssland förvisades från de olympiska spelen för att skada dess prestige, och de bisarra anklagelserna om att de skulle riggat USA valet 2016 fortsätter att puttra. För att lägga till bland förolämpningarna röstade FN:s generalförsamlings tredje kommitté om en resolution som fördömde ”kränkningar av mänskliga rättigheter på Krim”! En resolution som lades fram av Petro Porosjenko, en av dem som var inblandade i morden på Maidantorget. Man måste ge dem det, de har mycket nerv. Men Ryssland är inte ensamt, de har allierade. När Poroshenko resolutionen kom upp till omröstning lydde de EU och Nato allierade länder USA:s order och stödde resolutionen, men 77 länder avstod från att rösta och 25 röstade emot den inklusive BRIC och Iran, Syrien, Nordkorea, Armenien, Vitryssland, Filippinerna, Venezuela, Myanmar, Zimbabwe, Burundi, Kuba, Eritrea, Kazakstan, Kirgizistan, Nicaragua, Uganda, Sudan, Serbien, Uzbekistan och Bolivia.
Ryssland kommer att behöva dessa allierade, eftersom bevisen om vad Nato styrkorna gjorde i Kiev den 20 februari 2014 visar oss att de är kapabla till vad som helst, och inte stannar för någonting. copyright Christopher Black/New Eastern Outlook
”Nato länderna måste snart skicka soldater till Ukraina, eller acceptera ett katastrofalt nederlag. Britterna och fransmännen, tillsammans med de nordiska länderna, förbereder sig redan i tysthet för att skicka trupper – både små elitenheter, logistik och stödpersonal – som kan förbli långt från fronten. De senare skulle kunna spela en viktig roll genom att lösgöra sina ukrainska motsvarigheter för omskolning i stridsroller. Nato enheter kan också avlasta ukrainare som för närvarande är uppbundna av återhämtning eller reparation av skadad utrustning, de kan också ta över de tekniska delarna av befintliga utbildningsprogram för nya rekryter. Dessa Nato soldater kanske aldrig kommer strid – men de behöver inte göra det för att hjälpa Ukraina att få ut det mesta av sina egna knappa soldat resurser.”
Det skriver den Amerikanska professorn Edward Luttwak, som är en välkänd strateg och historiker, i en artikel i UnHeard den 4 april. Man får förutsätta att Luttwak är en välunderrättad källa, som upplyser om vad våra media undanhåller oss.
Det SVT/SR och övriga storbolagsmedia nu istället utsätter det svenska folket för är en massiv hatpropagandakampanj mot Ryssland och specifikt mot Vladimir Putin. Den bygger inte på några fakta och är en del av en känslomässig krigsförberedelse, en massformering för att undvika opinion och revolt mot ett kommande krig.
Det är psykologin i hur narrativet blir överväldigande för de som försöker att se rationellt på tillvaron och hur ett fåtal vågar stå upp för kausalitet i argumentationen.
Luttwak målar i sin beskrivning in en lögnaktighet av att ”Dessa Nato soldater kanske aldrig kommer strid”, som han gömmer bakom ett ”kanske”. Ukraina är inte ett Nato land och både Putin, Medvedjev, Lavrov och Shoigu, har vid olika tillfällen bekräftat att all inblandning av Nato styrkor på Ukrainskt territorium kommer att betraktas som fientliga och attackeras som sådana.
USA har tydligt markerat, både med sin taktik i tidigare krig och med tydliga uttalanden, att man inte är intresserade av att själva sätta sina styrkor på marken i Ukraina (om man räknar bort de 17 CIA baserna då). USA vill att andra ska offra sig för deras krig med Ryssland.
Det gigantiska misstaget startade när Bush utropade sig som segrare i det kalla kriget 1990. Efter det kom det så kallade unipolära ögonblicket, vilket varade fram till 1999 när Putin tillträdde som president. I ett tal vid säkerhetskonferensen i München 2007 talade han om för hela det västliga etablissemanget att han inte bluffar, och de flinade åt honom då.
K-329 Belgorod är en klass av specialiserade interkontinentala kärnkraftsdrivna ubåtar byggda under Projekt 09852 för den ryska flottan. Den byggdes av Sevmash, ett varvsföretag som är en del av det ryska aktiebolaget United Shipbuilding (USC).
Ubåten är designad för att hantera olika forskningsuppdrag och genomföra sök- och räddningsoperationer. Den erbjuder också kärnvapenanfallskapacitet och stöd för att avskräcka potentiella motståndare.
Utplacerad i Stilla havet inom den ryska Stillahavsflottan, har ubåten förmågan att utföra uppdrag i vilken del av havet som helst.
Belgorod ubåten genomförde framgångsrikt en serie provskjutningar i januari 2023, för att testa den flerdimensionella modellen av Poseidon torpeden. Försöken testade ubåtens prestanda på olika djup efter avfyrande.
En ny division som innehåller Belgorod, Khabarovsk och andra ubåtar kommer att träda i operativ drift 2025 inom den ryska Stillahavsflottans ubåtsstyrkor i Kamchatka.
Utvecklingsdetaljer för K-329 Belgorod ubåten
Projekt 09852 utvecklades av Rubin Central Design Bureau for Marine Engineering, ett ubåtsutvecklingsföretag från USC. Kölläggningsceremonin hölls i december 2012.
K-329 Belgorod presenterades ursprungligen som en forskningsubåt för att utföra olika utforskningar, sök- och räddningsoperationer, installation och inspektioner av utrustning, testning av nya forskningsapparater och övervakning av undervattenstransportvägar.
Den centrala delen av ubåten designades om 2017 för att ersätta missilfacket med ett längre skrov för att kunna bära djupvattenräddnings farkoster och autonoma undervattensdrönare. Design ändringen gjorde den till den ryska flottans i längd största ubåt, som ändrades från de ursprungliga 154m till 184m.
Ubåten sjösattes sedan från Sevmashvarvet i Severodvinsk i april 2019, som den första bäraren av den kärnkraftsdrivna djupvattens drönaren Poseidon
Havstesterna för ubåten inleddes i Vitahavet i juni 2021 och avslutades i juli 2021. Ubåten togs i drift i den ryska flottan i juli 2022.
De kärnkraftsdrivna detaljerna på K-329 Belgorod.
Belgorod är en forskningsubåt för speciella ändamål baserad på Oscar II-klassens ubåtar. Den är 184 m lång och 18,2 m bred och har en deplacement på mer än 14 700 ton (t) när den är på ytan och 24 000 ton när den är i undervattensläge.
Ubåten kan dyka ned till ett djup av 520m och kan stanna under vattnet i cirka fyra månader. Den kan bära ett AS-15 kärnkraftsaggregat för djuphavsvatten.
Den kan vara värd för djupdykande kärnkraftsdrivna dvärgubåtar för att utföra hemliga djuphavsoperationer. Mini ubåtar som kan inrikta sig på undervattensinfrastruktur, som sensormatriser, pipelines och internetkablar.
Framdrivning
Ubåten drivs av två tryckvattenreaktorer OK-650M.02 med en kapacitet på 190 MW, som driver två ångturbiner med dubbla propellrar. Den kan färdas i hastigheter över 32 knop.
Beväpning ombord
Atomubåten Belgorod kan bära sex Poseidon atomtorpeder, tidigare benämnda Status-6, och har sex 533 mm [konventionella?] torpedrör.
Kärnkraftstorpeden Poseidons funktioner
Poseidon torpeden är en interkontinental, kärnkraftsdriven, kärnvapenbärande autonom torped med en beräknad längd på 24 m och en diameter på 1,6 m. Den kan arbeta på ett maximalt djup av 1 000 m och har en uthållighet på 10 000 km och cirka 100 timmar.
Det är världens största torped och kan färdas med en hastighet av 185 km/h. Den har interna styrsensorer med lång räckvidd, möjligen med externa eller avbrytande funktioner och ekolod för undvikande av hinder.
Poseidon. En skärmdump från en video tillhandahållen av det ryska försvarsministeriet 2018
Torpeden kan bära 100 Mt kärnstridsspetsar och drivs av en kärnreaktor, som driver en pump jet. Det är ett strategiskt kärnvapen i torpedform som kan rikta in sig på flottbaser och kuststäder.
AP den 7 Jan 2022 Av Matthew Lee and Lorne Cook, med mina kommentarer i kursiv och mina länkar i rött.
NATO Secretary General Jens Stoltenberg
”WASHINGTON (AP) – Mitt i en växande oro för att Ryssland kan invadera Ukraina, som strävar efter att ansluta sig till NATO alliansen, avvisade USA och NATO på fredagen helt och hållet de ryska kraven att alliansen inte ska släppa in nya medlemmar.”
____________________________
Vilket klart och tydligt visar att det handlar om NATO:s utvidgningsplaner, vilket många av västs diplomater och statsvetare varnat för sedan länge.Narrativ manipulationen ligger inte enbart i tolkningen av det ryska förhandlingsunderlagen som ”krav”, vilket pekar ut USA:s bristande diplomatiska förmåga, utan också i den direkta lögnen att Ukraina skulle ”sträva” efter att ansluta sig till NATO. En lögn påvisbar i två av Wikileaks läckta diplomat telegram, det första från den nuvarande CIA chefen William J. Burns och det andra från Victoria Nuland.
Den 17 februari 2022 fick USA:s ambassadör i Ryssland John Sullivan, kallad till Ryska federationens utrikesministerium, följande reaktion på det tidigare mottagna amerikanska svaret på det ryska utkastet till fördrag om säkerhetsgarantier mellan Ryska federationen och USA/NATO:
”Förenta staterna har ignorerat de ryska förslagens paketkaraktär och har avsiktligt bara valt de ”bekväma” ämnena, som i sin tur ”vridits” för att skapa fördelar för USA och dess allierade. Detta tillvägagångssätt, liksom den åtföljande retoriken från amerikanska tjänstemän, kan bara stödja våra berättigade tvivel om att Washington verkligen är engagerat i att råda bot på den europeiska säkerhetssituationen.
Ryssland är bekymrat över USA:s och Natos ökande militära aktivitet i direkt närhet av Rysslands gränser, medan dess ”röda linjer”, kärnsäkerhetsintressen och suveräna rätt att försvara dem fortsätter att ignoreras. Ultimatum om att dra tillbaka ryska styrkor från vissa områden av Rysslands territorium, tillsammans med hot om skärpta sanktioner, är oacceptabla och undergräver möjligheterna att nå verkliga överenskommelser.
Med tanke på bristen på beredskap hos USA och dess allierade att komma överens om fasta och rättsligt bindande garantier för Rysslands säkerhet, kommer Moskva tvingas att reagera, bland annat genom att genomföra vissa militärtekniska åtgärder.”
____________________________
”WASHINGTON (AP)
Utrikesminister Antony Blinken och Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg sa att Ryssland inte ska ha något att säga till om vem som ska få gå med i blocket. Och de varnade Ryssland för ett ”våldsamt” svar på varje ytterligare militär intervention i Ukraina.
Deras kommentarer innebar ett fullständigt avfärdande av en viktig del av Rysslands president Vladimir Putins krav för att lätta på spänningarna med Ukraina.
Putin vill att Nato ska stoppa medlemskapsplanerna för alla länder, inklusive Ukraina. Den före detta sovjetrepubliken kommer sannolikt inte att gå med i alliansen inom överskådlig framtid, men Nato-länderna kommer inte att utesluta det.”
_______________________________
Någon direkt rysk militär interventionhade inte förekommit vid tiden. Stöd med viss vapen leverans och frivilliga i delrepublikerna Lugansk och Donetsk förekom däremot, men inga reguljära styrkor hade passerat in i Ukraina. Chefen för den ukrainska säkerhetstjänsten (SBU) Vasyl Hrytsak erkände i oktober 2015, att endast 56 ryska soldater hade observerats i Donbass.
Ett oklassificerat amerikanskt underrättelsedokument om ryska militärrörelser. (Erhållet av The Washington Post)
_______________________________
”WASHINGTON (AP)
Blinken och Stoltenberg talade var för sig efter ett extraordinärt virtuellt möte med Natos utrikesministrar. Mötet i Nordatlantiska rådet var det första i en serie samtal på hög nivå under nästa vecka som syftar till att lätta på spänningarna.
”Vi är beredda att reagera kraftfullt på ytterligare rysk aggression, men en diplomatisk lösning är fortfarande möjlig och att föredra om Ryssland väljer det”, sa Blinken till reportrar i Washington.
Han avfärdade kategoriskt Rysslands påstående att Nato hade förbundit sig att inte expandera österut efter att flera före detta sovjetiska satellitstater tagits upp efter det kalla krigets slut.
”De vill dra in oss i en debatt om Nato snarare än att fokusera på den aktuella frågan, som är deras aggression mot Ukraina. Vi kommer inte att avledas från den frågan”, sa Blinken.
Tidigare i Bryssel gjorde Stoltenberg liknande kommentarer när de allierade förberedde sig för den uppsjö av diplomatiska kontakter som kommer att inledas mellan USA och Ryssland i Genève på måndagen och övergå till ett möte mellan NATO och Ryssland och ett alleuropeiskt möte med Ryssland på onsdag och torsdag.
”Vi kommer inte att kompromissa med kärnprinciperna, inklusive rätten för varje nation att bestämma sin egen väg, inklusive vilken typ av säkerhetsarrangemang de vill vara en del av”, sa Stoltenberg.
Nato-Ryssland-rådets möte kommer att vara det första på mer än två år och kommer att ge Nato-ambassadörer chansen att diskutera Putins säkerhetsförslag med Rysslands sändebud ansikte mot ansikte.
Nato skulle behöva gå med på att stoppa alla medlemskapsplaner, inte bara med Ukraina, och att avsluta militära övningar nära Rysslands gränser. I utbyte skulle Ryssland respektera de internationella åtaganden som landet har undertecknat om att begränsa krigsspel, samt avsluta flygplansincidenter och andra låg nivå fientligheter.
Att godkänna ett sådant avtal skulle kräva att Nato förkastar en viktig del av sitt grundfördrag. Enligt artikel 10 i Washingtonfördraget från 1949 kan organisationen bjuda in vilketvilligt europeiskt land som helst som kan bidra till säkerheten i det nordatlantiska området, samt uppfylla skyldigheterna för medlemskap.
Blinken sa att Moskva var väl medvetet om att Nato inte skulle acceptera kraven. ”Visst en del av (Putins) spelplan är att lägga ut en lista med absolut icke-startande krav och sedan hävda att den andra sidan inte engagerar sig och sedan använda det som ett skäl för aggressiva handlingar”, sa Blinken.
Stoltenberg sa att den ryska militäruppbyggnaden som utlöst oron över invasion har fortsatt. ”Vi ser pansarförband, vi ser artilleri, vi ser stridsberedda trupper, vi ser elektronisk krigföringsutrustning och vi ser många olika militära kapaciteter,” sa han.
Ryssland annekterade Ukrainas Krimhalvön 2014 och stödde senare ett separatistiskt uppror i landets östra delar. Under mer än sju år har striderna dödat över 14 000 människor och ödelagt Ukrainas industriella hjärta, känt som Donbas.”
_________________________________________________
Donbass krävde aldrig att separeras från Ukraina under hela den tid som Minsk II resolutionen i FN:s säkerhetsråd var gångbar, de krävde att få utökad autonomi och en möjlig federal lösning. Därmed är orden ”separatistiskt uppror” felaktiga och propaganda.
Ryssland förnekar att de har nya planer på att attackera sin granne, men Putin vill ha juridiska garantier som skulle utesluta Natos expansion och vapenplaceringar. Moskva säger att de förväntar sig svar på sina säkerhetsförslag denna månad.
Trots retoriken kan Ukraina helt enkelt inte gå med i Nato med Krim ockuperat och stridande i Donbas eftersom alliansens kollektiva säkerhetsgaranti – att en attack mot en allierad anses vara en attack mot dem alla – skulle dra in Nato i krig om landet blev medlem.”
_________________________________________________
Resultatet av statskuppen den 23 februari 2014, var inte bara de nya myndigheterna i Kiev – vilka definitivt inte hade någon konstitutionell grund och som inte var folkvalda – utan också upphävandet Kivalov-Kolesnichenko lagen från 2012 om de officiella språken. Därmed respekterade Ukraina inte längre garantin från 1997 års fördrag. Krimborna gick därför ut på gatorna för att kräva ett ”återvändande” till Ryssland som de redan hade fått 30 år tidigare.
Natos hjälp i händelse av en invasion kommer sannolikt inte att involvera stora militära muskler. ”Ukraina är en mycket nära partner,” sa Stoltenberg. ”Vi ger stöd till Ukraina. Men Ukraina omfattas inte av Natos kollektiva försvarsklausul eftersom Ukraina inte är en Nato-medlem.”
Blinken och Stoltenberg sa visserligen att USA och Nato är villiga att diskutera vapenkontroll med Moskva, men att Putin inte kan tillåtas att införa restriktioner för hur organisationen skyddar medlemsländer nära Rysslands gränser som Estland, Lettland, Litauen och Polen.
Nato-Ryssland-rådet inrättades för två decennier sedan. Men Nato avslutade det praktiska samarbetet med Ryssland genom NRC 2014 efter att Ryssland annekterade Krim.
Onsdagens möte blir det första sedan juli 2019. Natos tjänstemän säger att Ryssland har vägrat att delta i möten så länge som Ukraina stod på agendan.”
Maria Zakharova, ryska UD:s taleskvinna skriver i en artikel i tidningen Komsomolskaya Pravda den 25 mars 2024:
Maria Zakharova
”De amerikanska spinndoktorerna har målat in sig i ett hörn genom att hävda att terrorattacken mot Crocus City Hall i Moskva utfördes av ISIS, en terrororganisation som är förbjuden i Ryssland. Det är också tydligt varför de gör detta. Uppenbarligen har de ingen annan utväg.
Det finns gott om direkta och indirekta bevis på den nuvarande amerikanska administrationens inblandning i att sponsra ukrainsk terrorism. Detta inkluderar miljarder dollar och en aldrig tidigare skådad mängd vapen som investerats i Kievregimen, allt baserat på korruptionsplaner där inga konton lämnas för redovisning; användningen av aggressiv retorik mot Ryssland med rabiat nationalism; ett förbud mot fredssamtal om Ukraina och oändliga krav på att konflikten ska lösas med våld; vägran att diskutera Kiev regimens årslånga terroristattacker; och ett massivt medialt och politiskt stöd för även de mest fruktansvärda brott som begåtts av Zelensky. Därav Washingtons dagliga ansträngning att täcka upp för dessa anklagelser mot Kiev och försöket att flytta skulden bort från sig själva och Zelenskij regimen, som de när genom att använda ISIS (en organisation som är förbjuden i Ryssland).
Och här har de fångats i sin egen rostiga fälla.
Vad är ISIS?
Tidigare stödde, beväpnade och kontrollerade Washington aktivt mujahideen i Afghanistan som en del av dess strävan att motsätta sig Sovjetunionen. USA:s tidigare utrikesminister Hillary Clinton, som nästan klappade händerna av glädje, mindes hur de bestämde sig för att rekrytera mujahideen och importera Wahhabi-märket av sunni-islam till Afghanistan för att segra över Sovjetunionen. Al-Qaida föddes ur just den afghanska kampanjen.
Men låt oss lämna Afghanistan ett tag och vända oss mot Irak.
2003 intervenerade USA militärt i Irak, under en falsk förevändning, med resultatet att alla medlemmar av Baathpartiet, ryggraden i Saddam Husseins armé, polis och säkerhetsstyrkor, plötsligt befann sig arbetslösa och utan försörjningsmedel. Det var denna grupp av unga och erfarna militära yrkesverksamma, alla skickliga, som senare kom att utgöra ramen för en ny extremistorganisation.
Colin Powell vittnar inför FN:s säkerhetsråd
I april 2006 fann The Washington Post hemligstämplade Pentagon-dokument som visade att amerikansk militärpropaganda från 2004 till 2006, medvetet hade förhärligat Abu Musab al-Zarqawi, – den första ledaren för ”upprorsrörelsen” Al-Qaida i Irak – vilket fick honom att se ut som försvararen av tron för många muslimer.
I oktober 2006 etablerade Mujahideen’s rådgivande möte en ny jihadistgrupp som sammanförde Al-Masris terrorister och andra islamister från gruppen känd som Islamiska staten Irak (ISI). Utnämnd till ledare för denna nya organisation var Abu Omar al-Baghdadi, som amerikanerna av någon anledning hade släppt från fängelset i Irak inte långt tidigare. QED!
Abu Bakr al-Baghdadi
Han etablerade ett nära samarbete med islamisterna i Syrien, som kämpade mot Bashar al-Assads legitima regering. I april 2013 fick den utökade terrororganisationen ett nytt namn – Islamiska staten Irak och Levanten (ISIS). 2014 förklarade man sin avsikt att upprätta ett kalifat i Irak och Syrien.
Amerikanerna bestämde sig för att trots allt bekämpa ISIS och bildade en ”koalition” för ändamålet (om så bara efter att ISIS-milisen dödat ett antal amerikanska medborgare).
Följaktligen visar det sig att efter Al-Qaida, kom amerikanerna att villigt eller ovilligt ha en del i att skapa ännu ett monster, ISIS, som sedan hängav sig åt en orgie av fruktansvärda terroristmord över hela världen.
Låt oss nu titta på Syrien. Som svar på en begäran från den legitima regeringen i Syrien, skickade Ryssland 2015 en enhet från sina flygstyrkor för att hjälpa den syriska armén att bekämpa terroristerna. Detta störde ISIS planer på att införa sin kontroll över stora territorier i Irak och Syrien, inklusive Aleppo och Damaskus. En hel ”terroristinternational” – tiotusentals militanter från mer än 80 länder – arbetade för att uppnå dessa mål. Det var bara rysk intervention som gjorde det möjligt för den syriska armén att stoppa detta hot och befria större delen av landet från terroristerna.
Rysslands president Vladimir Putin talade vid FN:s generalförsamlings session 2015 och föreslog att en enad anti-ISIS-front, baserad på anti-Hitler-koalitionen, borde skapas. Svaret blev västvärldens krigsansikte, inte precis en glad acceptans. Långt ifrån att hjälpa oss att bekämpa ISIS, gjorde USA vad de kunde för att störa våra ansträngningar. Intressant, inte sant?
Samtidigt fortsätter en USA-kontrollerad extremistenklav, det så kallade flyktinglägret Al Tanf, att finnas i sydöstra Syrien. Det har blivit ett tillflyktsort för terrorister som tränar andra, innan de skickas för att utföra sina uppdrag.
Vita huset följer tydligt ännu en taktisk linje i Syrien, där de till synes har förbundit sig att sortera den ”moderata oppositionen” från ISIS-terroristerna på ett tydligt och informellt sätt. Jag syftar till exempel på Jabhat Fatah al-Sham (fd Al-Nusra, som faktiskt är en gren av Al-Qaida i Syrien) och andra liknande väpnade grupper som så småningom gick samman och bildade Hayat Tahrir al-Sham. Så omprofileringen är där, men ingen separation har skett än så länge. Alla bevis pekar på att det är så här Washington har planerat det hela: man vill att konflikten ska dra ut på tiden, multiplicera antalet offer, samtidigt som man förhindrar att sätet för internationell terrorism definitivt elimineras.
US armys Al-Tanf military base in Syria
Konstigt nog har ISIS justerat sina planer de senaste åren och attackerar nu mest fiender till USA, som talibanerna i Afghanistan, iranierna, de legitima myndigheterna i Syrien och Ryssland. Detta är bara vad som ligger på ytan och kan hämtas från världsnyheterna.
En sak till: 1992 påtvingade amerikanerna palestinierna en ”demokratisk valprocess”. Skillnaderna mellan dem kulminerade i att genom demokratiska val skapades ett politiskt parti, Hamas, i Gazaremsan.
Det framgår av den nyligen avklassifierade korrespondensen mellan tjänstemän från det amerikanska utrikesdepartementet att Biden redan 2021 frigjorde 360 miljoner dollar i utbetalningar till Hamas, vilka kanaliserades genom den ökända USAID-byrån. President Donald Trump stoppade betalningarna, medan Joe Biden har beordrat att de ska återupptas. Resultatet finns där för alla att se. En trevlig detalj är att Israel tycks vara USA:s närmaste allierade och de skriker huvudet av sig när de ser Hamas göranden.
❗️ Finns det någon logik, skulle ni fråga? Det ligger i pengar och makt. Dessutom, i en situation där det finns ett internationellt rättsligt förbud mot direkta ingripanden, är baktanken den att så ”kontrollerat kaos” och återuppliva världsordningen med hjälp av terrorister.
Och nu, uppmärksamhet på min fråga till Vita huset: Var det verkligen ISIS? Kommer ni inte att ändra er?
Folkmord, etnisk rensning, kollektiv bestraffning och apartheid, är Israels metoder för utökande av sitt ”Lebensraum”, på bekostnad av det Palestinska folket.
”Generellt innebär folkmord inte nödvändigtvis omedelbar förstörelse av en nation, förutom när de genomförs genom massmord av alla nationens medlemmar.
Termen är snarare avsedd att beteckna en samordnad plan för olika åtgärder, vilka syftar till att förstöra de väsentliga grunderna i de nationella gruppernas liv, i syfte att förstöra grupperna själva.
Målen med en sådan plan är upplösningen av de politiska och sociala institutionerna, av kultur, språk, nationella känslor, religion och nationella gruppers ekonomiska existens och förstörelse av den personliga säkerheten, friheten, hälsan, värdigheten och till och med livet för de individer som tillhör sådana grupper.
Folkmordet riktas mot den nationella gruppen som en enhet, och de åtgärder som är inblandade riktas mot individer, inte i deras individuella kapacitet, utan som medlemmar i den nationella gruppen.
Folkmord har två faser.
1. Destruktion av det nationella mönstret för den förtryckta gruppen.
2. Införandet av förtryckarens nationella mönster. Detta införande kan i sin tur göras på territoriet i sig, mot den förtryckta befolkningen som får stanna, eller efter att förtryckaren har avlägsnat befolkningen och de egna medborgarna koloniserat området”
I december 2019 har 152 stater ratificerat eller anslutit sig till fördraget, även om USA, det land som gav Lemkin hjälp, inte ratificerade fördraget förrän 1988.
Israel ratificerade fördraget 1950.
Vad Raphael Lemkins hårda arbete ledde fram till var:
FN Konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet Folkmord.
De avtalsslutande parterna,
Efter att ha beaktat förklaringen som gjordes av Förenta Nationernas generalförsamling i dess resolution 96 (I) av den 11 december 1946 att folkmord är ett brott enligt internationell rätt, som strider mot Förenta Nationernas anda och mål och fördömt av den civiliserade världen,
Genom att inse att folkmord under alla perioder av historien har åsamkat mänskligheten stora förluster, och att vara övertygad om att det krävs internationellt samarbete för att befria mänskligheten från ett sådant avskyvärt gissel, samtycker härmed enligt följande:
Artikel I
De avtalsslutande parterna bekräftar att folkmord, vare sig det begås i tid av fred eller i tid av krig, är ett brott enligt internationell rätt som de åtar sig att förhindra och bestraffa.
Artikel II
I denna konvention avser folkmord någon av följande handlingar som begås med avsikt att helt eller delvis förstöra en nationell, etnisk, ras eller religiös grupp, som sådan:
(a) döda medlemmar i gruppen;
(b) Att orsaka allvarlig kroppslig eller psykisk skada på medlemmar i gruppen;
(c) Avsiktligt tillfoga gruppen livsvillkor som är beräknade att medföra dess fysiska förstörelse helt eller delvis;
(d) Införande av åtgärder för att förhindra födslar inom gruppen;
(e) Tvångsöverföring av barn i gruppen till en annan grupp.
Artikel III
Följande handlingar ska vara straffbara:
(a) Folkmord;
(b) Konspiration för att begå folkmord
(c) Direkt och offentlig uppmaning att begå folkmord;
(d) Försök att begå folkmord;
(e) Medverkan till folkmord.
Artikel IV
Personer som begår folkmord eller någon av de andra handlingar som räknas upp i artikel III ska straffas, oavsett om de är konstitutionellt ansvariga härskare, offentliga tjänstemän eller privata individer.
Denna artikel av George Orwell publicerades ursprungligen av The Tribune den 19 oktober 1945, två månader efter det att atombomberna släppts över Hiroshima och Nagasaki i Japan, av det enda land som någonsin har använt dem för att döda människor och förstöra städer, nämligen U.S.A.
Orwell hade redan tidigare skrivit mycket om detta, men just den här artikeln var exceptionell för de insikter den delade om de undantag som låg i framtida atomvapentider. Dessutom står det klart att grunden till hans roman 1984 hade fått sin fullbordan genom denna skrift.
____________________
”Atombomben har inte väckt så mycket diskussion som man kunde förvänta sig, med tanke på hur sannolikt det är att vi alla kommer att sprängas i bitar av den inom de kommande fem åren. Tidningarna har publicerat ett flertal diagram av protoner och neutroner, och hur de fungerar, som inte är särskilt användbart för den genomsnittlige människan. Det värdelösa påståendet att bomben ”borde sättas under internationell kontroll”, har upprepats många gånger om, men konstigt nog har lite sagts, i alla fall i tryck, om den fråga som är av mest akut intresse för oss alla, nämligen: ”Hur svårt är det att tillverka dessa saker?”
Den information som vi – det vill säga den stora allmänheten – besitter om detta ämne, har kommit till oss på ett ganska indirekt sätt, apropå president Trumans beslut att inte överlämna vissa hemligheter till Sovjetunionen. För några månader sedan, när bomben fortfarande bara var ett rykte, fanns det en utbredd uppfattning att atomklyvning bara var ett problem för fysikerna, och när de hade löst det skulle ett nytt och förödande vapen vara inom räckhåll för nästan alla. (Ryktet gick att ‘när som helst kan någon ensam galning i ett laboratorium spränga civilisationen i spillror, lika lätt som att fyra av ett fyrverkeri.’)
Hade det varit sant, skulle hela historietrenden plötsligt ha förändrats. Skillnaden mellan stora stater och små stater skulle ha utplånats, och statens makt över individen skulle ha försvagats kraftigt. Det framgår dock av president Trumans kommentarer, och olika kommentarer som har gjorts om dessa bomber att den är fantastiskt dyr, och att dess tillverkning kräver en enorm industriell insats som bara tre eller fyra länder i världen är kapabla till. Denna punkt är av kardinal betydelse, eftersom det kan innebära att upptäckten av atombomben, är så långt ifrån att vända historien att den helt enkelt kommer att intensifiera de trender som redan varit uppenbara sedan ett dussintal år.
Det hör till vanligheterna att påstå att civilisationens historia till stor del är vapnens historia. I synnerhet har sambandet mellan upptäckten av krutet och störtandet av feodalismen och bourgeoisien, påpekats om och om igen. Och även om jag inte tvivlar på att undantag kan pekas ut, tror jag att följande regel generellt sett skulle vara sann: att tidsåldrar där det dominerande vapnet är dyrt eller svårt att tillverka, kommer att tendera att vara tidsåldrar med despotism, medan när det dominerande vapnet är billigt och enkelt, har allmogen en chans. Således är till exempel stridsvagnar, slagskepp och bombplan till sin natur tyranniska vapen, medan gevär, musköter, långbågar och handgranater till sin natur är demokratiska vapen. Ett komplext vapen gör den starka starkare, medan ett enkelt vapen – så länge det inte finns något svar på det – ger klor åt de svaga.
Den stora tidsåldern för demokrati och nationellt självbestämmande var muskötens och gevärets tid. Efter uppfinningen av flintlåset, och före uppfinningen av slaglås bössan, var musköten ett ganska effektivt vapen, och samtidigt så enkelt att det kunde tillverkas nästan var som helst. Dess kombination av egenskaper möjliggjorde framgången för de amerikanska och franska revolutionerna, och gjorde ett folkligt uppror till en allvarligare sak än vad det kan vara i vår egen tid. Efter musköten kom det bakstyckes laddade geväret. Detta var en jämförelsevis komplicerad sak, men det kunde fortfarande tillverkas i mängder av länder, och det var billigt, lättsmugglat och ekonomiskt med ammunition. Även den mest efterblivna nation kunde alltid få tag i gevär från en eller annan källa, så att boer, bulgarer, abessinier, marockaner – till och med tibetaner – kunde kämpa för sin självständighet, ibland med framgång. Men därefter har varje utveckling inom militärteknik gynnat staten gentemot individen och det industrialiserade landet mot det efterblivna. Det finns färre och färre makthärdar. Redan 1939 fanns det bara fem stater som kunde föra krig i stor skala, och nu finns det bara tre – i slutändan kanske bara två. Denna trend har varit uppenbar i åratal och påpekades av ett fåtal observatörer redan före 1914. Det enda som kan vända den är upptäckten av ett vapen – eller för att uttrycka det mer allmänt, en metod att slåss – som inte är beroende av enorma koncentrationer av industrianläggningar.
Av olika symptom kan man dra slutsatsen att ryssarna ännu inte besitter hemligheten att tillverka atombomben; å andra sidan tycks åsiktskonsensus vara att de kommer att ha den inom några år. Så framför oss har vi utsikten av två eller tre monstruösa superstater som delar världen mellan sig, vilka var och en har ett vapen med vilket miljontals människor kan utplånas på några sekunder. Det har ganska hastigt antagits att detta innebär större och blodigare krig, och kanske ett faktiskt slut på den maskinella civilisationen. Men anta – denna i verkligheten mest troliga utvecklingen – att de överlevande stora nationerna gör en tyst överenskommelse om att aldrig använda atombomben mot varandra? Anta att de bara använder den eller hotet om att använda den, mot människor som inte kan hämnas? I så fall är vi tillbaka där vi var tidigare, den enda skillnaden är att makten är koncentrerad till ännu färre händer och att utsikterna är ännu mer hopplösa för subjektsfolket och förtryckta klasser.
När James Burnham skrev The Managerial Revolution verkade det troligt för många amerikaner att tyskarna skulle vinna det europeiska slutet av kriget, och det var därför naturligt att anta att Tyskland, inte Ryssland, skulle dominera den eurasiska landmassan, medan Japan skulle förbli herre över Östasien. Detta var en missräkning, men det påverkar inte huvudargumentet. För Burnhams geografiska bild av den nya världen har visat sig vara korrekt. Mer och mer uppenbart delas jordens yta upp i tre stora imperier, vart och ett fristående och avskurna från kontakt med den yttre världen, och vart och ett styrt, under en eller annan förklädnad, av en självvald oligarki. Prutandet om var gränserna ska dras pågår fortfarande och kommer att fortsätta i några år, och den tredje av de tre superstaterna – Östasien, dominerat av Kina – är fortfarande potentiell snarare än verklig. Men den allmänna riktningen är omisskännlig, och alla de senaste årens vetenskapliga upptäckter har påskyndat den.
En gång i tiden fick vi höra att flygplanet hade ”avskaffat gränserna”; Men det är faktiskt först sedan flygplanet blev ett allvarligt vapen, som gränserna definitivt har blivit oframkomliga. Radion förväntades en gång främja internationell förståelse och samarbete; men det har visat sig vara ett sätt att isolera en nation från en annan. Atombomben kan fullborda processen genom att beröva de exploaterade klasserna och folken all makt att göra uppror, och samtidigt sätta bombens innehavare på en bas av militär jämlikhet. Om de inte kan erövra varandra kommer de sannolikt att fortsätta styra världen mellan sig, och det är svårt att se hur balansen kan rubbas förutom av långsamma och oförutsägbara demografiska förändringar.
I fyrtio eller femtio år har H. G. Wells och andra varnat oss för att människan riskerar att förgöra sig själv med sina egna vapen, och lämna myrorna eller något annan sällskapsdjur att ta över. Alla som har sett Tysklands ruinstäder kommer att finna denna uppfattning åtminstone tänkbar. Icke desto mindre, om man ser på världen som helhet, har riktningen under många decennier inte varit mot anarki utan mot återinförande av slaveri. Vi kanske inte är på väg mot ett allmänt sammanbrott utan mot en epok lika fruktansvärt stabil som antikens slavimperier. James Burnhams teori har diskuterats mycket, men få människor har ännu övervägt dess ideologiska implikationer – det vill säga vilken typ av världsbild – vilken typ av tro och social struktur som förmodligen skulle råda – i en stat som på en gång är oövervinnerlig och samtidigt i ett permanent tillstånd av ”kallt krig” med sina grannar.
Hade atombomben visat sig vara något så billigt och lättillverkat som en cykel eller en väckarklocka, hade den mycket väl kunnat kasta oss tillbaka i barbariet, men det kunde å andra sidan ha inneburit slutet för den nationella suveräniteten och den mycket centraliserade polisstaten. Om det som nu verkar vara fallet, är ett sällsynt och kostsamt föremål som är lika svårt att producera som ett slagskepp, är det troligare att det kommer att sätta stopp för storskaliga krig, till priset av att på obestämd tid förlänga en ”fred som inte är fred”.
Wall Street, Kennan och födelsen av USA:s nationella säkerhetsstat
Den dubbelt djupa staten
Transnationaliseringen av den djupa staten
Omvärdering av ”kalla kriget”: partnerskap mellan USA och Sovjetunionen
Underrättelsebrott
Falsk Flag Terrorism
Den globala spänningsstrategin under det 21:a århundradet
Ättlingar till nazister i maktpositioner idag
Slutsats
Bibliografi – Källförteckning
Inledning
Svaret på ”Covid-19-pandemin” har mycket gemensamt med födelsen av det tredje riket. Agamben (2021, 8) liknar till exempel den nödlagstiftning som antogs 2020 med upphävandet av Weimarkonstitutionen 1933, och Davis (2021b) förklarar hur man genom att en mängd lagstiftning drivs igenom i parlamentet, samtidigt som befolkningens uppmärksamhet är fokuserad på annat håll, håller på att förvandla Storbritannien till en konstitutionell diktatur. Brittiska myndigheter har nu mandat att begå brott ostraffat; protester kommer effektivt att kriminaliseras eller avslutas under extraordinära polisbefogenheter; oliktänkande på nätet kommer att censureras; och journalister kommer inte längre att tillåtas rapportera någon information som anses strida mot det ”nationella intresset” (Davis 2021b).
”Covid-19-pandemin” fungerar som den stora lögnen som allt detta bygger på, det vill säga en lögn så enorm att vanliga människor inte skulle kunna föreställa sig att den ens var möjlig. För att citera Mein Kampf:
”Eftersom […] massorna […] alltid är lättare att korrumpera i de djupare skikten av sin känslomässiga natur än medvetet eller frivilligt; och sålunda falla de i sin primitiva enkelhet lättare offer för den stora lögnen än den lilla lögnen, eftersom de själva ofta talar små lögner i små saker men skulle skämmas för att ta till storskaliga lögner. Det skulle aldrig komma in i deras huvuden att fabricera kolossala osanningar, och de skulle inte tro att andra kunde ha fräckheten att förvränga sanningen så uppenbart. Även om de fakta som bevisar att det är så tydligt kan framträda i deras sinnen, kommer de fortfarande att tvivla och vackla och kommer att fortsätta att tro att det kan finnas någon annan förklaring.”
(Hitler 1969, 134)
Vetenskapligt visar Rancourt et al. (2021) att det inte fanns någon viral pandemi, bara det Davis (2021a), baserat på flera hundra sidor av argumentation, kallar en ”pseudopandemi”, som bygger på den falska ”svininfluensapandemin” 2009 (Fumento 2010). Trots detta, och på grund av propagandan och den tillämpade beteendepsykologin som använts som en del av den psykologiska krigföringen som riktar sig mot det undermedvetna, hindrar kognitiv dissonans många människor från att se eller erkänna detta, även när de presenteras bevisen. Propagandaspecialisten Mark Crispin Miller reflekterar: ”Jag brukade tycka att det var smaklöst att jämföra vårt system med Nazitysklands. Det tycker jag inte längre” (2021, 30 min).
Hitler var kanske den första som såg att den liberala demokratin kan undergrävas genom att spela på massornas omedvetna rädsla. Om ett existentiellt hot presenteras kan massorna förmås att offra frihet för löftet om säkerhet.
På en instinktiv, irrationell nivå är massorna: ”mycket mer tillfredsställda av en doktrin som inte tolererar någon rival [till löftet om säkerhet] än genom beviljandet av liberal frihet. De inser varken den fräckhet med vilken de terroriseras […] eller den upprörande inskränkningen av deras mänskliga friheter, för på inget sätt går villfarelsen av denna doktrin upp för dem.” (Hitler citerad i Fromm 1942, 191)
Detta är modellen för att påtvinga auktoritet i ett klimat av terrorhot. Massorna kan terroriseras till att ge upp sina friheter, och det kommer aldrig att falla dem in att de har ljugits för i en monumental skala – att hotet var fiktivt.
Så, till exempel, medan Hitler tjatade på internationella bankirer för att ha fått Tyskland på knä med skadeståndsbetalningar, var sanningen att de tyska skadeståndsbetalningarna sjönk till omkring en åttondel av tidigare nivåer efter Hoover-moratoriet (1931) och Lausanne-avtalet (1932). The Bank for International Settlements förvaltade nazistiskt guld, och nazisterna fortsatte att uppfylla sina skyldigheter i Young Planen även under andra världskriget.
Samma regelbok om att använda en stor lögn för att skapa massrädsla för auktoritära syften, har varit uppenbar under ”Covid-19.” Klaus Schwab tillkännagav praktiskt taget detta i juni 2020:
”De flesta människor som är rädda för faran av covid-19 [i en] situation på liv eller död […] kommer att hålla med om att offentlig makt under sådana omständigheter med rätta kan åsidosätta individuella rättigheter. Sedan när krisen är över, kanske vissa inser att deras land plötsligt har förvandlats till en plats där de inte längre vill bo.” (Schwab och Malleret 2020, 117)
När lögnen avslöjas är det för sent: ”för den grovt oförskämda lögnen lämnar alltid spår efter sig, även efter att den har fastslagits som en lögn, ett faktum som är känt för alla sakkunniga lögnare i denna värld och för alla som konspirerar tillsammans i konsten att ljuga” (Hitler 1969, 134).
Återigen verkar Schwab vara bekant med denna princip: det kommer inte att finnas någon återgång till hur saker och ting var, eftersom ”nedskärningen som vi har nu är alldeles för stark för att inte lämna spår” (citerad i Clark 2020). Schwabs skyddsling, Yuval Noah Harari, tillhör också expertlögnarnas konspiration: ”Om du upprepar en lögn tillräckligt ofta”, hävdar han, ”kommer folk att tro att det är sanningen. Och ju större lögnen är, desto bättre, för folk tänker inte ens på hur något så stort kan vara en lögn.” [Vilket också var Goebbels tankegång]
Desmet (2022) beskriver processen med ”massbildning” under ”Covid-19” som påminner om masshysterin som bevittnats i Nazityskland. Agamben konstaterar att människor accepterade det nya ”lockdown”-arrangemanget ”som om det var uppenbart, eftersom de var ”beredda att offra praktiskt taget allt – deras livsvillkor, deras sociala relationer, deras arbete, till och med deras vänskap, såväl som deras religiösa och politiska övertygelser.” (2021, 17). Detta påminner om ”miljonerna i [nazistiska] Tyskland [som] var lika ivriga att ge upp sin frihet som deras fäder var att kämpa för den” (Fromm 1942, 3).
Den nazistiska principen att ”individens aktiviteter […] måste bedrivas inom ramen för helheten och för allas bästa” (citerad i Lane och Rupp 1978, 41) reinkarnerades som att offra individuell frihet i namn av att ”skydda andra”. Precis som nazisterna målade ut judarna som ”orena” och en folkhälsorisk, så tjänade propagandaslogans som ”de ovaccinerades pandemi” en liknande syndabock utpekande funktion.
Eugeniska teman förknippade med Nazityskland stack upp sitt fula tryne, i en artikel med titeln ”Nazi Healthcare revived across the Five Eyes,” Ehret (2021), där noteras att samma organisationer som främjade eugenisk politik i Nazityskland och Nordamerika — inklusive Rockefeller Foundation, Wellcome Trust och Engender Health (tidigare kända som Human Sterilization League for Human Betterment) — är nu inblandade i utvecklingen av mRNA ”vaccin”, tillsammans med Galton Institute (tidigare British Eugenics Association). Familjen Gates kan också läggas till i denna lista (Corbett 2020).
Nazisterna var ökända för sina grymma medicinska experiment på människor utan deras samtycke, och de farliga experimentella injektioner som maskerats som ”Covid-19-vacciner”, påtvingades hänsynslöst intet ont anande befolkningar, via tillfångatagna, korrupta politiska och medicinska etablissemang och ett propaganda angrepp av militär kvalitet (Hughes 2022), hör likaså till ”en totalitär nazistisk dystopi” (Polyakova 2021). Corbett (2021) beskriver ”‘nazifieringen’ av NHS”, varigenom offentliga hälsotjänster har placerats under en ”kommando/kontrollregim” och är underordnat det nya biosäkerhetsparadigmet, med alla möjliga oetiska metoder. Läkare som uttalar sig fråntas sitt tillstånd att praktisera. Som Dr Francis Christian sa till en disciplinär panel vid University of Saskatchewan:
”Det här är den typ av expertgrupper som sattes upp i Sovjetunionen och Nazityskland […] Det är verkligen oroande att då jag kräver informerat samtycke (för vaccinering), får jag inte praktisera (som läkare)[…] Detta är störande, dystopiskt och inte acceptabelt […] Sanningen kommer att komma fram, och när den gör det kommer ni att hamna i stora problem.”
Dr Francis Christian
Givet allt ovanstående verkar det inte vara orimligt att antyda att det pågår ett medvetet försök att kollapsa den liberala demokratin med hjälp av psykologiska krigföringstekniker ur den nazistiska skolan och att ersätta den med en eugeniskt baserad form av totalitarism.
1. Förklaringen till nazismens återuppvaknande
Varifrån har då denna oväntade explosion av nazistiska teman och influenser uppstått? När allt kommer omkring besegrades nazisterna skenbart 1945, och slutet på Sovjetunionen var tänkt att markera den västerländska liberalismens definitiva triumf (Fukuyama 1989). Svaret som föreslås här är att Wall Street — toppen av internationellt finanskapital och ett ”dominerande komplex” inkluderande ”inte bara banker och advokatbyråer utan även oljebolagen” (Scott 2017, 14) — alltid har varit gifta med nationalsocialismen, som det mest hänsynslösa sättet att krossa arbetarklassens motstånd.
Efter att ha undergrävt den bolsjevikiska revolutionen och förvandlat Sovjetunionen till en gigantisk möjlighet att skaffa sig finansiell kontroll över nationaliserade industrier enligt en modell som tidigare etablerats i Latinamerika (Sutton 2011), såg Wall Street ut att göra samma sak i Tyskland och USA.
Modellen var ”företagssocialism”, vilket innebär att centralisera makten i ”de internationella bankirernas ekonomiska intressen”, något som bäst uppnås ”inom ett kollektivistiskt samhälle” (Sutton 2016, 173). Stalins ”socialism i ett land”, nationalsocialism och Roosevelts New Deal var alla former av företagssocialism, där statens makt görs tillgänglig för storföretagen (Sutton 2016, 50, 121). Konkurrensen är därmed eliminerad för ett oligopol av stora företag vars verksamhet finansieras (och därmed i slutändan styrs) av Wall Street. Roosevelt och Hitler tillträdde båda i mars 1933, och ”både Hitlers New Order och Roosevelts New Deal stöddes av samma industrimän och var till sitt innehåll ganska lika – dvs de var båda planer på en företagsstat”, ett koncept som tidigare introducerats av Mussolini (Sutton 2016, 121). The New Deal var resultatet av Swope planen, uppkallad efter General Electrics president Gerard Swope, vars företag både var inblandat i att finansiera Hitler och elektrifiering av Sovjetunionen.
Från juli 1933 till 1934 planerade Wall Street-finansiärer och rika industrimän en statskupp i USA. ”Business Plot”, som den blev känd som, finansierades av Irénée duPont, J.P. Morgan och andra rika industrimän, inklusive William Knudsen (president för General Motors), Robert Clark (arvinge till Singer Sewing Machine Corporation), Grayson Murphy (direktören för Goodyear), och familjen Pew på Sun Oil (Yeadon och Hawkins 2008, 129). Hade den misslyckade kuppen inte omintetgjorts av dess tilltänkta ledare, general Smedley Butler, skulle USA sannolikt ha följt Nazityskland och Sovjetunionen på vägen mot totalitarism, och möjligen invigt den värld av ”garnisonsstater” som Harold Lasswell förutsåg 1939, där politisk opposition, lagstiftande församlingar och yttrandefrihet avskaffats och oliktänkande skickas till tvångsarbetsläger (Lasswell 2002, 146). Planen att förstöra den liberala demokratin i finanskapitalets intresse är alltså ungefär åtta decennier gammal.
Även om affärskuppen och Nazityskland besegrades, övervakade representanter från Wall Street rekryteringen av ex-nazister till USA efter andra världskriget. Genom den nationella säkerhetsapparat de skapade 1947 – i synnerhet genom CIA i hjärtat av den transnationella djupa staten (Tunander 2016; Scott 2017) – fortsatte de hänsynslöst att krossa arbetarklassens motstånd med metoder som härrörde från nazisterna, vilket inkluderade dödsskvadroner ( Gill 2004, 85-6, 155, 255), tortyr (McCoy 2007), falsk flagg-terrorism (Ganser 2005; Davis 2018), biokemisk krigföring (Kaye 2018), övervakningsbaserad inriktning mot politiska motståndare (Klein 2007,91; van der Pijl 2022, 58-9), och massmord av civila (Valentine 2017). Under 1900-talet var sådana metoder mestadels reserverade för icke-västerländska befolkningar för att underlätta USA-imperialismen under förevändning av det ”kalla kriget” med Sovjetunionen (Ahmed 2012, 70).
Slutet på Sovjetunionen innebar att en ny fiende måste hittas för att värdepappersparadigmet skulle fortsätta att fungera (dvs. att övertyga allmänheten om att extraordinära åtgärder, oförenliga med demokrati och rättsstatsprincipen, behövs för att hantera ett påstått existentiellt hot). År 1991 föreslog the Club of Rome en ny ”gemensam fiende mot vilken vi kan förenas”, dvs. ”mänskligheten själv” för dess katastrofala inblandning i naturliga processer (King och Schneider 1991, 115). Men medan den gröna agendan – som i sig härrörde från nazistisk ekologism (Brüggemeier et al. 2005; Staudenmaier 2011) – kämpade för att få genomslag, Carter et al. (1998, 81) förutsägande en ”omvandlande händelse” som skulle, ”som Pearl Harbor [… ] dela upp vårt förflutna och framtiden i ett före och efter”, vilken involverade ”förlust av liv och egendom utan motstycke i fredstid” och nödvändiggör ”drakoniska åtgärder” , minskade medborgerliga friheter, tillåter bredare övervakning av medborgare, kvarhållande av misstänkta och användning av dödligt våld.” På samma sätt hävdade Project for a New American Century (2000) att återuppbyggnaden av USA:s försvar skulle bli en utdragen affär i frånvaron ”av någon katastrofal och katalyserande händelse – som en ny Pearl Harbor.” 9/11 användes vederbörligen som förevändning, inte bara för imperialistiska krig utomlands, utan också för ökad repression på hemmaplan, dess officiella narrativ utgör en annan Stor Lögn som akademiker är maktlösa att försvara (Hughes 2020).
Stigande sociala spänningar i väst efter år av ”åtstramningar” och stigande nivåer av ojämlikhet till följd av finanskrisen 2008 möttes av en eskalering av antalet terroristattacker (utvecklas vidare nedan), avsedda att återinföra disciplin på befolkningen mellan 2015 och 2017, särskilt i Frankrike (van der Pijl 2022, 63-4). Men när protester runt om i världen började anta en socialt progressiv form som inte så lätt kunde assimileras av ”populistiska” rörelser 2018-19, stod det klart att ett nytt paradigm för social kontroll behövdes (van der Pijl 2022, 54-58). ”Covid-19” gav förevändningen att inviga det nya paradigmet. Som Agamben skriver:
”Om makterna som styr världen har bestämt sig för att använda denna pandemi – och det är irrelevant om den är verklig eller simulerad – som förevändning för att omvandla paradigmen för deras styrning uppifrån och ner, betyder det att dessa modeller var i progressiv, oundviklig nedgång, och därför i dessa makters ögon inte längre lämpade för ändamålet.”
(Agamben 2021, 7)
Vi befinner oss just nu mitt i ett försök till paradigmskifte. Den liberala demokratin – för länge sedan urholkad av ”kriget mot terrorismen” – är nu avslutad, och dess tänkta efterträdare är teknokrati, ett totalitärt kontrollsystem baserat på datadriven vetenskaplig diktatur (Wood 2018). Om den genomförs framgångsrikt kommer teknokratin att bli värre än något som Hitler eller Stalin föreställt sig, eftersom det motsvarar mänsklighetens digitala förslavning genom biometrisk nanoteknik, konstant övervakning och övervakning som en del av ”kropparnas internet”, centralbankernas digitala valutor och en Socialt kreditsystem i kinesisk stil (Davis 2022; Broudy och Kyrie 2021; Wood 2019). Ett sådant resultat skulle vara potentiellt oåterkalleligt. Den psykologiska krigföringsmodellen för dess lansering är de Wall Street-stödda nazisternas seger över Weimarrepubliken.
2. Wall Street och Hitlers maktövertagande
Nazisterna kunde aldrig ha kommit till makten, byggt upp sin industri eller gått i krig utan Wall Streets stöd. Sutton (2016) dokumenterar det finansiella revisionsspåret som länkar Wall Street till Hitlers uppkomst, och går tillbaka till den J.P. Morgan sponsrade Dawes planen från 1924, som skenbart var avsedd att hjälpa Tyskland med skadeståndsbetalningar. Lånen som beviljades Tyskland under Dawes planen användes för att ”skapa och konsolidera de gigantiska kemiska och stålkombinationerna av I.G. Farben och Vereinigte Stahlwerke”, karteller som inte bara sponsrade Hitler utan också arrangerade krigsspelsövningar 1935-6 och levererade de viktigaste krigsmaterialen som användes under andra världskriget (inklusive syntetisk bensin, 95 % av sprängämnen och Zyklon B) (Sutton 2016, 23-4, 31). Ungefär 75 % av dessa lånepengar kom från bara tre amerikanska investeringsbanker: Dillon, Read Co.; Harris, Forbes & Co.; och National City Company, som i sin tur skördade större delen av vinsten (Sutton 2016, 29).
Det var specifikt Wall Street investeringsbankirer, plus Henry Ford – och inte ”den stora majoriteten av oberoende amerikanska industrimän” – som möjliggjorde uppbyggnaden av den nazistiska industrin: ”General Motors, Ford, General Electric, DuPont och den handfull amerikanska företag som var intimt involverade i utvecklingen av Nazityskland var – förutom Ford Motor Company – kontrollerade av Wall Street-eliten – J.P. Morgan-företaget, Rockefeller Chase Bank och i mindre utsträckning Warburg Manhattan bank.”
Till exempel var de två största tanks tillverkarna i Nazityskland, Opel och Ford A.G., dotterbolag till amerikanska företag som kontrollerades av J.P. Morgan respektive Ford. Inom denna struktur sponsrade DuPont även pro-Hitler-grupper i USA (Yeadon och Hawkins 2008, 129).
(Sutton 2016, 31, 59)
Henry Ford finansierade Hitler från tidigt 1920-tal och framåt, och Hitler lyfte in delar av Fords bok The International Jew ordagrant i Mein Kampf. Hitler tilldelade 1938 Ford den tyska örnens storkors, en nazistisk medalj för framstående utlänningar, och hade ett porträtt av Ford stående framme på sitt kontor (Sutton 2016, 92-93). Ford tillverkade fordon för den amerikanska armén och Wehrmacht under andra världskriget och tjänade pengar på båda sidor. Ford A.G.s fabriker, liksom tyska General Electrics, var inte måltavla för bombningar under andra världskriget, de var uppenbarligen var för lönsamma för att få ett för tidigt avslut.
Framstående tyska industri och finansmän, lockade av Hitlers löfte att förstöra fackföreningarna och den politiska vänstern, finansierade i hemlighet nazistpartiet, t.ex. Alfried Krupp, Günther Quandt, Hugo Stinnes, Fritz Thyssen, Albert Vögler och Kurt Baron von Schröder. Dessa industrimän var ”övervägande direktörer för karteller med amerikanska förgreningar, ägande, deltagande eller någon form av underordnad anknytning” (Sutton 2016, 101). Medan till exempel tyska General Electric (AEG) och Osram (där Gerard Swope och Owen D. Young innehade inflytelserika positioner i båda) finansierade Hitler, det gjorde inte Siemens, som var utan amerikanska direktörer. (Sutton 2016, 59).
McCormack-Dickstein-kommittén (1934/35) fann att rederiet Hamburg-America Line, som ägdes av W. Averell Harriman, hade tillhandahållit fri passage till Tyskland åt amerikanska journalister som var villiga att skriva positivt om Hitlers maktövertagande, samtidigt som de förde fascistiska sympatisörer till USA. Presidenten för W. A. Harriman & Co var George Herbert Walker, vars svärson Prescott Bush (var far och farfar till två framtida amerikanska presidenter), satt i styrelsen. Bush var också direktör (och tidigare vicepresident) för Union Banking Corporation, etablerat 1924 som ett dotterbolag till W.A. Harriman & Co., vars tillgångar beslagtogs av den amerikanska regeringen 1942 enligt 1917 års lag om handel med fienden. Bush var en ”Bonesman” liksom Harriman, som också var delägare i Brown Brothers Harriman (etablerad 1931), vilka fungerade som USA:s bas för den Hitler stödjande industrimannen Fritz Thyssen. Harriman:s var ”intimt förbundna med framstående nazisterna Kouwenhoven och Groeninger och en nazistisk frontbank, Bank voor Handel en Scheepvaart” (Sutton 2016, 107).
Advokatfirman Sullivan & Cromwell, som ursprungligen var rådgivande åt John Pierpont Morgan under skapandet av Edison General Electric 1882 och uppfann konceptet med holdingbolag för att undvika antitrustlagar, hade ”omfattande affärsförbindelser med många tyska företag och banker som hade stöttat det tredje riket” (Trento 2001, 25). Krönikören Drew Pearson listade företagets tyska kunder som hade bidragit med pengar till nazisterna, och beskrev John Foster Dulles (en delägare i företaget tillsammans med sin bror Allen Dulles) som grundbulten i ”bankkretsarna som räddade Adolf Hitler från det finansiella djupet och han skapade sitt nazistiska parti som ett fortsatt företag” (citerad i Kinzer 2014, 51). Sullivan & Cromwell släppte de första amerikanska obligationerna utgivna av Krupp A.G., utökade I.G. Farbens räckvidd som en del av en internationell nickelkartell och bidrog till att blockera kanadensiska restriktioner för stålexport till tyska vapentillverkare (Kinzer 2014, 51).
Standard Oil som kontrollerades av Rockefeller-familjen, utvecklade i samarbete med I.G. Farben den hydreringsprocess som krävdes för att producera syntetisk bensin för Wehrmacht; de levererade även ethyl bly och syntetiskt gummi. Enligt Suttons bedömning hade Standard Oil i över ett decennium ”hjälpt den nazistiska krigsmaskinen samtidigt som de vägrade att hjälpa USA”, och utan denna hjälp ”kunde Wehrmacht inte ha gått i krig 1939” (Sutton 2016, 75). Rockefeller Chase Bank anklagades för att ha samarbetat med nazisterna under andra världskriget (Sutton 2016, 149).
Detta komplexa nät av finans- och affärssammankopplingar visar bortom rimligt tvivel att USA:s härskande klass var djupt sympatisk med Hitler och det nationalsocialistiska projektet. Det bekräftar också riktigheten i den marxistiska analysen från 1930-talet att fascismen (standardtermen innan Arendt särskiljde den och totalitarismen) representerar ”ett verktyg i finanskapitalets händer” (Trotsky 1977, 173), faktiskt inget mindre än ”ett öppet terroristisk diktatur för de […] mest imperialistiska delarna av finanskapitalet” (Georgi Dimitrov, citerad i Marcon 2021, 55).
3. Avnazifieringens misslyckanden
Efter andra världskriget kontrollerade Wall Street utnämningen av tjänstemän som ansvarade för att avnazifiera och styra Förbundsrepubliken Tyskland (Sutton 2016, 160). Kontrollrådet för Tyskland, med general Lucius Clay i spetsen, inkluderade Louis Douglas, direktör för Morgan-kontrollerade General Motors, och William Draper, en partner i bland annat Dillon, Read & Co. (Sutton 2016, 158). När Nürnbergrättegångarna ägde rum, undkom ändå många höga nazister och deras industrianhängare rättvisan, och även de som befanns skyldiga, som Alfried Krupp och Friedrich Flick, fick återvända till sina gamla positioner i början av 1950-talet. Ingen amerikan prövades trots Wall Streets och Fords roll i att underlätta Hitlers uppkomst, bygga upp den nazistiska industrin och möjliggöra och förlänga kriget. Sutton spekulerar raljerande om att det sanna syftet med denna segrares rättvisa var att ”avleda uppmärksamheten bort från USA:s inblandning i Hitlers uppgång till makten” (2016, 48).
Bank for International Settlements, som sömlöst fortsatte sin verksamhet under andra världskriget, som om dessa centralbanker inte var i krig med varandra, och tog emot guld från den nazistiska Reichsbank trots guldets tvivelaktiga härkomst. I dess styrelse ingick I.G. Farbens direktör Hermann Schmitz, ”nazismens barnmorska” Kurt Baron von Schröder, Emil Puhl, som var ansvarig för bearbetningen av tandguld som plundrats ur munnen på koncentrationslägeroffrens munnar, och Walther Funk, som vid Nürnbergrättegångarna kallades ”Guldtands bankiren.” Alla fyra dömdes för brott mot mänskligheten. Även om Bretton Woods-konferensen 1944 rekommenderade att BIS skulle likvideras vid ”tidigast möjliga ögonblick”, så skedde inte detta och rekommendationen ändrades 1948. BIS fick därmed överleva trots sin medverkan till Tredje rikets brott.
Prins Bernhard av Nederländerna
Några före detta nazister fortsatte med att inta mycket mäktiga positioner. Prins Bernhard av Nederländerna, som tjänstgjorde i SS i början av 1930-talet innan han gick med i I.G. Farben, var med och grundade Bilderberggruppen 1954.
Walter Hallstein
Walter Hallstein
Walter Hallstein, som tjänstgjorde som förste löjtnant i den tyska armén och som universitetet i Frankfurt 1944 föreslogs som en potentiell nationalsocialistisk ledarskapsofficer (med uppgift att lära ut nazistisk ideologi till soldater ), utsågs till den första ordföranden för EEC (nuvarande EU) kommissionen (1958-1967). Adolf Heusinger som en gång var Hitlers chef för arméns generalstab, blev generalinspektör för Bundeswehr (1957–1961) och ordförande för NATO:s militära kommitté (1961–1964).
Kurt Kiesinger
Kurt Kiesinger, som hade nära band till den nazistiska utrikesministern Joachim von Ribbentrop, propagandaministern Joseph Goebbels, var Västtysklands förbundskansler 1966-1969.
SS-Oberführer Franz Six
Franz Six, som ledde dödsskvadroner [SS-Einsatzgruppe] i Östeuropa, deltog i 1957 års Bilderbergkonferens och blev senare Västtysklands förbundskansler (1967-1971).
Kurt Waldheim i mitten, vid en landningsbana i Podgorica, Jugoslavien den 22 maj 1943. FN:s generalsekreterare 1972 – 1981 Kurt Waldheim var Österrikes president 1986 – 1992.
Kurt Waldheim, tidigare underrättelseofficer i nazistiska Wehrmacht, blev FN:s generalsekreterare (1972–1981) och Österrikes president (1986–1992). Överallt där det gällde global styrning var avnazifieringen i grunden irrelevant och undveks systematiskt.
4. Rekrytering av ex-nazister och enhet 731-personal
Inte bara misslyckades det att fälla många av de ansvariga för andra världskriget, utan efter kriget rekryterade USA aktivt över 1 600 före detta nazistiska vetenskapsmän, ingenjörer och tekniker genom Operation PAPERCLIP (1945–1959), den västerländska motpolen till Operation Osoaviakhim. Paperclip inkluderade såväl kärnkraftsforskare som raketexperter som Wernher von Braun (tidigare SS, banbrytande i nazistisk V2-raketteknik, utsedd till chef för NASA:s Marshall Space Flight Center 1960), Georg Rickhey och Arthur Rudolph. Paperclip inkluderade också vetenskapsmän som hade utfört medicinska experiment på koncentrationslägerfångar, som Walter Schreiber, medan Nürnbergkoden från 1947 höll på att utarbetas.
Enligt Stephen Kinzer fördes nazistiska läkare till Fort Detrick för att ge råd om användningen av nervgasen sarin och för att förklara resultaten av experiment med meskalin på mänskliga försökspersoner i koncentrationslägret Dachau (citerat i Gross 2019). Sarin-gasuppfinnaren Otto Ambros, som efter att ha befunnits skyldig till massmord vid Nürnbergrättegångarna, beviljades nåd av tidigare Wall Street-advokaten och USA:s högkommissarie i Tyskland John J. McCloy (Jacobsen 2014, 337). McCloy benådade också industrimannen Friedrich Flick, dömd i Nürnberg anklagad för slavarbete, som fortsatte sin karriär med att bli den rikaste mannen i Förbundsrepubliken Tyskland. McCloy försökte till och med omvandla fängelsestraffet för Hitlers nära allierade Albert Speer. PAPERCLIP godkändes i princip av Joint Chiefs of Staff den 6 juli 1945 utan president Trumans vetskap; mer än ett år gick innan presidenten gav sitt officiella godkännande.
Klaus Barbie alias Altemann
Samtidigt rekryterades över 100 före detta Gestapo- och SS-officerare av CIA via den tidigare nazistiska underrättelsechefen Reinhard Gehlen och genom Gehlen-organisationen, som skulle bli den federala underrättelsetjänsten i Tyskland 1956. Bland namnen som skonades fanns Alois Brunner, som skickade över 100 000 judar till getton och koncentrationsläger, Franz Alfred Six, som ledde en dödspatrullenhet [SS-Einsatzgruppe] i Sovjetunionen, Emil Augsburg, som planerade SS-avrättningar av judar i det ockuperade Polen, Karl Silberbauer, som tillfångatog Anne Frank, Klaus Barbie, den så kallade ”Slaktaren av Lyon”, Otto von Bolschwing, som arbetade med Adolf Eichmann med planeringen av den slutgiltiga lösningen, och krigsförbrytaren Otto Skorzeny.
Enhet 731 i den kejserliga japanska armén utförde dödliga experiment på människor, under det andra kinesisk-japanska kriget och lämnade inga överlevande. Dessa experiment inkluderade vivisektion, injicering av offer med könssjukdomar förklädda som vaccinationer, användning av levande mänskliga mål för att testa granater och eldkastare, elektriska stötar, injektion med djurblod, exponering för dödliga nivåer av röntgenstrålning och våldtäkt med påtvingad graviditet. Enhet 731 utvecklade också metoder för biologisk krigföring, vilket inkluderade frisläppande av pestsmittade loppor över Kina, smittospridning i brunnar med tyfus och paratyfus, injicering av fångar med olika sjukdomar som böldpest, kolera, smittkoppor och botulism. Krigsförbrytare från enhet 731 beviljades hemlig immunitet av USA i utbyte mot deras ”expertis”. Denna amnesti, som först avslöjades av John Powell i en Bulletin of Atomic Scientist artikel från 1981, medgavs inte formellt av den amerikanska regeringen förrän 1999 och den relevanta dokumentationen publicerades inte förrän 2017 (se Kaye 2017). All efterföljande amerikansk biokrigföringsforskning måste ses i detta sammanhang (van der Pijl 2022, kap. 5).
5. Wall Street, Kennan och födelsen av USA:s nationella säkerhetsstat
I juli 1947 lagstadgades National Security Act av president Harry S. Truman, som skenbart syftade till att förbättra samordningen mellan militären och underrättelsetjänsterna. Den föreskrev bland annat en nationell militär anläggning som skulle ledas av försvarsministern, ett nationellt säkerhetsråd (NSC) och Central Intelligence Agency (CIA). Den senare skulle ersätta Office of Strategic Service (OSS, 1942–1945), som drevs under kriget som en motsvarighet till MI6. Det var idén från Allen Dulles, som bildade en rådgivande grupp på sex män, varav fem (inklusive William H. Jackson och Frank Wisner) var Wall Street-investeringsbankirer eller advokater (Scott 2017, 14). En ritning för National Security Act tillhandahölls av Ferdinand Eberstadt (tidigare vice ordförande för War Production Board), som liksom sin långvariga medarbetare James Forrestal, var en före detta Dillon, Read & Co. investeringsbankir. Forrestal utsågs till USA:s första försvarsminister i september 1947. Skapandet av CIA lobbades av tidigare Wall Street-advokater och OSS-direktörer William Donovan och Allen Dulles (som senare ledde CIA). Enligt den framtida CIA:s verkställande direktör A. B. ”Buzzy” Krongard, ”var hela OSS egentligen inget annat än Wall Street-bankirer och advokater” (citerad i Ahmed 2012, 65).
James V. Forrestal
I sin första session i december 1947 godkände NSC skapandet av en hemlig enhet, Special Procedures Group (SPG), som togs i drift i mars 1948 under ledning av Frank Wisner, ”som utövade makt utan motstycke på grund av sin position i New York:s juridiska och finansiella kretsar” (Ahmed 2012, 65). (Före kriget hade Wisner arbetat på Carter, Ledyard och Milburn, Franklin Roosevelts gamla advokatbyrå.) Wisner var arkitekten bakom Bloodstone programmet, genom vilket ett ”tiotal ledare för nazistiska samarbetsorganisationer som ansågs vara användbara för politisk krigföring i öst Europa [inklusive sabotage och mord] fördes in i USA” (Simpson 2014, 100). Genom att ljuga om Truman-doktrinen om ”fria institutioner, representativ regering, [och] fria val” (enligt Trumans tal till kongressen den 12 mars 1947), var SPG:s första agerande att undergräva det italienska valet i april 1948.
George Kennan
Som en del av omvälvningen av den nationella säkerheten 1947, utsågs George Kennan på Forrestals rekommendation till den konstituerande direktören för policyplanering, det vill säga chefen för utrikesdepartementets interna tankesmedja, Policy Planning Staff. 1938 hade Kennan föreslagit en auktoritär regeringsform i USA, som krävde att rösträtten skulle dras tillbaka från ”förvirrade” och ”okunniga” kvinnor, invandrare och afroamerikaner (Miscamble 1993, 17; Costigliola 1997, 128). Han uttryckte beundran för Österrikes fascistiska Schuschnigg-regim och hävdade att ”om illvillig despotism hade större möjligheter till ondska än demokrati, hade välvillig despotism större möjligheter till det goda” (citerad i Botts 2006, 844). Efter kriget lät han ta bort dokumentet från 1938 från sina papper i Princetons Seeley G. Mudd Manuscript Library. Åren 1947-8 var Kennan arkitekten för den omvända kursen i Japan, som upprätthöll Zaibatsu och ”återinförde den politiska klassen före kriget med dessa klass A-krigsförbrytare, vilket inte var möjligt i Tyskland”; USA:s ockupation, anmärkte han, kunde ”avstå från bromider om demokratisering” (Anderson 2017, 60). Kennan hävdade att han ”föredrar att förbli okunnig” om nazistiska krigsförbrytelser; snarare än att rensa ut nazister från efterkrigstidens tyska regeringar, det skulle vara bättre, hävdade han, att hålla ”den nuvarande härskande klassen i Tyskland […] strikt till sin uppgift och lära den de lärdomar vi vill att den ska lära” (Simpson 2014, 88- 9). Kennan ingrep personligen för att erhålla säkerhetsprövning på hög nivå för Gustav Hilger, som hade tjänstgjort i den nazistiska utrikesministern von Ribbentrops personliga sekretariat och spelat en roll i Förintelsen, och tog hans råd om öst-västpolitik (Simpson 2014, 116). I Latinamerika förespråkade Kennan ”hårda repressiva åtgärder”, även om detta ”inte skulle stå emot testet av det amerikanska konceptet för demokratiska förfaranden” (citerad i Anderson 2017, 86).
Medan han offentligt förespråkade ”inneslutning” [av Sovjetunionen], skrev Kennan ett viktigt memo daterat den 4 maj 1948 där han föreslog att utrikesdepartementet skulle inrätta ett direktorat för politiska krigföringsoperationer som kunde konkurrera med Storbritanniens och Sovjetunionens (Kennan 1948). Sådana operationer kan vara öppna och involvera politiska allianser, ekonomiska åtgärder som Marshallplanen och propaganda. Eller så kan de vara hemliga och involvera ”hemligt stöd till ”vänliga” främmande element, ”svart” psykologiskt krigföring och till och med uppmuntran av underjordiskt motstånd i fientliga stater” (Kennan 1948). Alla hemliga operationer, rekommenderar Kennan, bör genomföras under skydd av NSC, som leds av en enda individ ansvarig inför utrikesministern.
NSC-direktivet 10/2 (18 juni 1948) föreskriver inrättandet av en Office of Special Projects (OSP) inom CIA med befogenheter att engagera sig i hemliga aktiviteter relaterade till propaganda, ekonomisk krigföring; förebyggande direkta åtgärder, inklusive sabotage, antisabotage, rivning och evakueringsåtgärder; subversion mot fientliga stater, inklusive hjälp till underjordiska motståndsrörelser, gerilla- och flyktingbefrielsegrupper, och stöd till inhemska antikommunistiska element i hotade länder i den fria världen.
Även om NSC 10/2 säger att hemliga operationer ”inte ska inkludera väpnad konflikt med erkända militära styrkor, spionage, kontraspionage och täckning och bedrägeri för militära operationer”, drev Kennan och Charles Thayer i hemlighet på för återupprättandet av Vlasovarmén, en antikommunistisk emigrantkampanj skapad av SS för användning mot Sovjetunionen, som skulle kunna arbeta tillsammans med amerikanska militärspecialister som en del av en ny skola för antikommunistisk gerillakrigföring (Simpson 2014, 8) – inte olik the School of the Americas, som grundades 1946.
Office of Special Projects ersatte Special Procedures Group, och ärvde dess resurser, den döptes om till Office of Political Coordination för att avleda uppmärksamheten från dess hemliga aktiviteter innan det blev operativt i september 1948. Det leddes av Wisner, Kennans andra val bakom Allen Dulles, som tackat nej till positionen i den felaktiga förväntningen att bli CIA-direktör efter en republikansk seger i valet 1948.
6. Den dubbelt djupa staten (The Dual/Deep State)
Ovanstående släktforskning över alfabetsbyråer, med Kennan som den röda tråden, kartlägger uppkomsten av vad Hans Morgenthau i en studie från 1955 kallar ”dubbelstaten” (Morgenthau 1962). På höjdpunkten av den andra röda skräcken, var Morgenthau orolig att vissa officerare i utrikesdepartementet inte längre rapporterade till utrikesministern och presidenten, utan snarare till senator McCarthy. Morgenthau förväxlade den senare neorealistiska stereotypen av staten med en enad rationell aktör och ställde upp både en ”vanlig statlig hierarki” och en ”säkerhetshierarki” i arbete i USA. Medan den reguljära statliga hierarkin är synlig och lyder rättsstatsprincipen, är säkerhetshierarkin osynlig och de facto ”övervakar och kontrollerar den förra”, och utövar vetorätt över den genom möjligheten att införa nödåtgärder i namn av säkerheten (Tunander 2016) 171, 186).
Säkerhetshierarkin kan ses som den utåtvända aspekten av den ”osynliga regeringen” som tidigare identifierats av flera författare. Dessa inkluderar det progressiva partiet i dess plattform 1912; New Yorks borgmästare John Hylans artikel ”Invisible Government” från 1922, som pekar finger mot en ”oligarki av storföretag”, ledd av ”the Rockefeller-Standard Oil intressena, vissa mäktiga industrimagnater och en liten grupp bankhus [ …]” (Hylan 1922, 659-61, 714-16); Edwards Bernays påstår att de som utövar en ”medveten och intelligent manipulation av massornas organiserade vanor och åsikter […] manipulerar denna osynliga mekanism i samhället och utgör en osynlig regering som är den sanna härskande makten i vårt land (Bernays 1928, 1).
Tillsammans bildar den osynliga regeringen och säkerhetshierarkin ”en ny djup apparat” – ibland kallad den djupa staten (Scott 2017) – genom vilken privata aktörer ”utnyttjar staten för att instrumentalisera eller underlätta det kriminella politiska våld som krävs för att upprätthålla och expandera [kapitalistisk] ackumulation” (Ahmed 2012, 63). Den djupa staten motsvarar en konspiration på hög nivå mellan nyckelelement från Wall Street, underrättelsetjänster och andra statliga myndigheter, det militärindustriella komplexet, polisen, multinationella företag, tankesmedjor, stiftelser, media och akademin. Oavsett vilken regering som är nominellt ansvarig, undergräver den djupa staten demokratin och rättsstatsprincipen för att se till att den härskande klassens agenda kontinuerligt förs fram. Även om det finns spänningar och maktkamper mellan olika grupper och institutioner i den djupa staten, tenderar i slutändan dessa olika klassfraktioner att smälta samman och förenas kring vissa grundläggande kontrollparadigm och policyer för deras ömsesidiga klassnytta. Den djupa staten gör sina mest betydande ingrepp i form av ”djupa händelser”, dvs händelser som på djupet omvandlar politikens och samhällets bana men vars provinens är tvetydig, t.ex. mordet på JFK, 9/11, och nu ”Covid-19” (jfr Scott 2017, kap. 9).
7. Transnationaliseringen av den djupa staten
Framväxten av USA som den dominerande imperialistiska makten efter 1945 ledde till skapandet av ett ”USA-dominerat transnationellt djupt system som förvandlade, och fortsätter att försöka manipulera, banorna för lokal och regional politik” (Ahmed 2012, 63) . Scott (2017, 30) pekar på uppkomsten av ett ”överstatligt djupt tillstånd”.
Detta började med signalunderrättelser och övervakningssystemet Five Eyes. UKUSA-avtalet från 1946 (baserat på underrättelsesamarbete som går tillbaka till Atlantstadgan från 1941) utökades till att omfatta Kanada (1948), Norge (1952) och Danmark (1954), plus Västtyskland, Australien och Nya Zeeland (1955) ) (Norton-Taylor 2010). Således är etiketten ”Five Eyes”, som antyder USA plus ledande samväldesländer, i själva verket vilseledande, trots den formella deklarationen från UKUSA 1955: ”Vid den här tiden kommer endast Kanada, Australien och Nya Zeeland att betraktas som UKUSA- samväldets länder” (citerad i Norton-Taylor 2010). Det transnationella övervakningssystemet hade redan integrerat flera västeuropeiska partners och drevs av USA med Storbritannien som juniorpartner. Med tiden representerade den ”en viktig stödstruktur för den atlantiska härskande klassen, i nära samarbete med tjänster från vasallstater som Tyskland och Frankrike, Sydkorea och Japan, samt det allierade Israel” (van der Pijl 2022, 73).
Det finns två maktnivåer verksamma i det djupa systemet, den ena synlig, den andra dold, baserad på ”Grossraum klyftan mellan nationalstatens hierarki och den skyddande maktens eller Reichs säkerhetshierarki” (Tunander 2016, 186) . Grossraum är ett begrepp som återfinns i den nazistiska juristen Carl Schmitts skrifter och översätts som ”Grand Area”, ett begrepp som är centralt i Council on Foreign Relations planeringsdokument från 1944 för efterkrigstidens internationella ordning, uttryckt som ”en kärnregion, som alltid skulle kunna utvidgas att inkludera fler länder” (Shoup och Minter 1977, 138). [Jämför med NATO utvidgningen]
I den efterkrigsordningen;
”USA:s underrättelse och säkerhetsstyrkor skulle alltid vara närvarande i de lokala staterna för att garantera säkerheten i Grossraum. Med andra ord, den amerikanska säkerhetshierarkin skulle ingripa om ”nödvändigt” som en vetostyrka eller en ”nödmakt”, eller vad Carl Schmitt kallade suveränen. Den kan ingripa för att påverka nationalstatshierarkin eller med operationer som kan manipulera denna hierarkis politik eller, i slutändan lägga in sitt veto mot deras beslut genom att byta ut dess ledare.”
(Tunander 2016, 186)
Enligt Tunander finns denna dubbla struktur i alla Nato-stater, vilket indikerar att Nato inte bara är en formell allians av suveräna stater utan också ”något av en informell amerikansk ‘superstat'” (2016, 185).
Bevisen som visar att det finns ett transnationellt djupt tillstånd har historiskt sett långsamt växt fram, just för att systemet var tänkt att förbli dolt. Ändå exponerades det grafiskt 1990, när avslöjanden dök upp om att den italienska militära underrättelsetjänsten SIFAR sedan slutet av 1940-talet hade samarbetat med CIA för att upprätta en hemlig armé i Italien med kodnamnet ”Gladio” (”romerskt svärd”). Enligt Davis (2018) är det oklart om någon annan organisation än CIA eller MI6 kunde godkänna Gladio-operationer. Gladios hemliga armé, till synes koordinerad av Nato, var en del av ett hemligt internationellt nätverk teoretiskt avsett att ge motstånd i händelse av en sovjetisk invasion av Västeuropa (Ganser 2005, 88). Sådana idéer var inte nya: nazisternas Operation Werwolf (1944) syftade till att skapa motståndsceller som skulle operera bakom fiendens linjer när de allierade ryckte fram genom Tyskland (Biddiscombe 1998). Varje italiensk premiärminister hade känt till Operation Gladio, och en av dem, Francesco Cossiga (1978-1979) hävdade till och med att han var ”stolt över det faktum att vi har bevarat hemligheten i 45 år” (citerad i Ganser 2005, 88).
I ett memo från den 4 maj 1948 föreslår Kennan inrättandet av ett direktorat för politiska krigföringsoperationer av utrikesdepartementet och rekommenderar fyra specifika policyer, varav en förblir omarbetad (Kennan 1948). Kan det vara så att den omarbetade policyn hänvisar till Stay-Behind arméer? Kennan själv skulle senare erkänna sin egen roll i inrättandet av ”hemliga defensiva operationer” i slutet av 1940-talet (1985, 214). Enligt Ahmed (2012, 67) etablerades de kvarvarande arméerna via nära samarbete mellan Office of Political Coordination (etablerat på Kennans initiativ) och Special Operations-grenen av MI6 på Vita husets order.
Syftet med Gladio stay-behind arméer förändrades över tiden. Efter arbetarklassens revolter i Östtyskland (1953) och Ungern (1956) hävdade Kennan i sin fjärde Reith föreläsning (1957) att den primära faran som Sovjetunionen utgjorde i själva verket inte var en militär invasion av Västeuropa, utan snarare, politisk subversion inifrån av lokala kommunistiska organisationer under ledning av Kreml (Kennan 1957). Detta tema återgavs i en rapport från den italienska försvarsmakten från 1959, som ansåg att faran inte härrörde från sovjetisk militär invasion, utan snarare i inhemska kommunistiska grupper (Davis 2018). Kennan rekommenderade att ”paramilitära styrkor” skulle sättas in som ”kärnan i en civil motståndsrörelse på vilket territorium som helst som kan överväldigas av fienden.” ”Fienden” här betyder dock inte riktigt sovjetisk kommunism. Det betyder arbetarklassen, gömt bakom felintrycket att det verkligen är Sovjetunionen som bekämpas. Som van der Pijl (2020) skriver, ”Så länge den kapitalistiska härskande klassen inte var stark nog att rulla tillbaka vänsterarbetarklassen, var dessa krafter tvungna att hållas i reserv för en nödsituation.”
Samma år, 1957, överfördes det operativa befälet över Gladio från Natos hemliga planeringskommitté till den allierade hemliga kommittén, som övervakades av USA:s högsta allierade befälhavare i Europa som rapporterade direkt till Pentagon (Davis 2018). Sedan (1963) intogs samma kommandopost av general Lyman Lemnitzer som 1962 hade godkänt Operation Northwoods, en plan för en rad falsk flaggattacker som skulle skyllas på Kuba i syfte att provocera fram krig. Även om NATO upprepade gånger har nekat svar på förfrågningar genom informationsfrihet i ämnet, verkar det rimligt att markera denna period (1957–1963) som en period då Gladio-operationen förvandlades från en förmodad defensiv militär operation i händelse av sovjetisk ockupation, till en offensiv operation mot arbetarklassen, som involverade falsk flagg-terrorism.
Gladio programmet blev en de facto kanal för statligt sponsrad terrorism under eran efter 1968, de begick många terrordåd som skylldes på Röda brigaderna, inklusive kidnappningen och mordet på ex-premiärministern Aldo Moro och fem av hans livvakter 1978. Liksom bombningen av Bologna Centrale järnvägsstation 1980, som dödade 85 människor och skadade över 200. Falsk flagg terrorismen som användes för att anklaga kommunister kan spåras till den nazistiska bränningen av Reichstag-kupolen 1933 (Hett 2014; Sutton 2016, 118-19).
Aldo Moro var Italiens premiärminister 1963–1968 och 1974–1976. Moro var en av de mest betydelsefulla ledarna för Democrazia Cristiana (DC) och var känd som en mycket tålmodig politisk medlare.
Vincenzo Vinciguerra, en nyfascist dömd för att ha dödat tre italienska poliser i en bilbombning 1972 med C4-sprängämne från en Gladio vapendepå, vittnade under rättegången 1984, ”det fanns en verklig levande struktur, ockult och gömd, med förmågan att ge en strategisk riktning åt övergreppen” (citerad i Ganser 2005, 88). Denna ”hemliga organisation” involverade ”ett nätverk av kommunikationer, vapen och sprängämnen, och män tränade att använda dem” (citerad i Ganser 2005, 88).
Dess struktur, hävdade Vinciguerra, ”ligger inom staten själv. Det finns i Italien en hemlig styrka parallellt med de väpnade styrkorna, sammansatt av civila och militärer”, som hade anklagats för att ”förhindra en glidning åt vänster i den politiska balansen i landet. Detta gjorde de med hjälp av den officiella underrättelsetjänsten och de politiska och militära styrkorna” (citerad i Ganser 2005, 88-9). På liknande sätt vittnade den tidigare chefen för italiensk kontraspionage, general Giandelio Maletti, i rättegången mot högerextremister anklagade för inblandning i massakern 1969 på Piazza Fontana i Milano, ”CIA ville, i enlighet med sin regerings direktiv, skapa en italiensk nationalism som kan stoppa vad den såg som en glidning åt vänster, och för detta ändamål kan den ha använt sig av högerterrorism” (citerad i Ganser 2005, 91).
I en passage som förutseende nog avslöjar den underliggande logiken hos den tjugoförsta ledningen, hävdar Vinciguerra i sitt vittnesmål från 1984:
”Man var tvungen att attackera civila, folket, kvinnor, barn, oskyldiga människor, okända människor långt borta från alla politiska spel. Anledningen var ganska enkel. De skulle tvinga dessa människor, den italienska allmänheten, att vända sig till staten för att be om större säkerhet. Detta var precis högerns roll i Italien. Den ställde sig till statens förfogande vilken skapade en strategi, som lämpligen kallas ”Spänningens strategi” i den mån de var tvungna att få vanliga människor att acceptera att det när som helst under en period av 30 år, från 1960 till mitten av åttiotalet, kunde utlysas undantagstillstånd. Så folk villigt skulle byta ut en del av sin frihet för säkerheten att kunna gå på gatorna, åka tåg eller gå in på en bank. Detta är den politiska logiken bakom alla bombningarna. De förblir ostraffade eftersom staten inte kan döma sig själv.”
Samma logik för handel med frihet för säkerhet baserad på falsk flagg-terrorism var uppenbar i ”kriget mot terrorismen”, precis som det är i uppbyggnaden av biosäkerhetsstaten ”Covid-19”. Den italienska erfarenheten förklarar kanske varför en av de mest skarpsinniga kritikerna av båda dessa säkerhetsparadigm har varit den italienske filosofen Giorgio Agamben.
”Spänningens strategi”, där upprepade terrordåd användes, i Schmittiansk stil, för att påtvinga auktoritet i ett klimat av terror, var inte begränsad till Italien. Snarare, ”var detta ”stay-behind” nätverk ansvariga för vågor av terroristattacker i hela Västeuropa, till exempel i Italien, Spanien, Tyskland, Frankrike, Turkiet, Grekland och på andra håll, som officiellt skylldes på kommunisterna […] ” (Ahmed 2012, 68). De var också närvarande i Turkiet, efter 1961 års U.S. Army Field Manual 31-15: Operations Against Irregular Forces (Davis 2018). Den oundvikliga slutsatsen för Davis (2018) är att ”västerländska underrättelsetjänster och säkerhetstjänster var inblandade i orkestreringen av fruktansvärda brott som begicks mot civila i hela Europa och utanför.”
Det mest anmärkningsvärda med ”spänningsstrategin” är att den lämnade ”högst en eller två regeringstjänstemän som faktiskt var medvetna om programmets existens” (Ahmed 2012, 68). Valda politiker och regeringstjänstemän förblev både blinda och utan operativt kommando, vilket bevisade ”en annan form av regering, gömd för både allmänheten och många inom det politiska etablissemanget, som fungerade utanför rättsstatsprincipen, utan demokratisk tillsyn eller kontroll. En ‘Deep State’” (Davis 2018). Davis fortsätter att de ansvariga, ”inklusive många engagerade nazister och nyfascister, som i praktiken hade bildat en parallell europeisk regering, [kunde] använda betydande statliga resurser, utan någon återhållsamhet, för att uppnå vilket mål som helst de ansåg lämpliga.” Samtidigt betalade allmänheten, som blev föremål för dessa operationer, också för dem och var de sista som fick veta om dem.
Man kan bara spekulera om i vilken utsträckning fenomenet seriemördare sedan 1970-talet, plus ökningen av skolskjutningar i USA sedan 1990-talet, tjänar en liknande ”strategy of tension” funktion, förutsatt att individer kan programmeras att utföra sådana avskyvärda handlingar. Bevis från CIA:s Project BLUEBIRD (som påbörjades i april 1950, omdöpt till Project ARTICHOKE i augusti 1951) tyder på att det är möjligt att hypnotisera offer till att omedvetet begå mord och plantera bomber, men det är okänt om sådana tekniker har använts i faktiska hemliga operationer (Ross 2006, kap. 4). Liknande forskning fortsatte i MKULTRA delprojekt 136, som påbörjades i augusti 1961 (Ross 2006, 66), och det finns ingen uppenbar anledning att tro att det skulle sluta förrän CIA hade fulländat teknikerna för att skapa en Manchurisk kandidat.
8. Omvärdering av ”kalla kriget”: partnerskap mellan USA och Sovjetunionen
Det ankommer forskare på det kalla kriget, att i ljuset av den framväxande kunskap om det transnationella djupa statliga nätverket som arbetar på uppdrag av finanskapitalet, att omvärdera det konventionella kalla krigets narrativ. I synnerhet verkar det viktigt att ifrågasätta om ”Kalla kriget”, en term som uppfanns av George Orwell (1945) och dramatiserades av Walter Lippmann (1987), var något mer än propaganda.
James Forrestal den tidigare bankiren från Dillon, Read & Co. som blev marinens sekreterare, begärde George Kennans ”långa telegram” från Moskva som svar på Sovjetunionens vägran att gå med i Världsbanken och IMF i februari 1946. Han distribuerade sedan telegrammet inom officiella kretsar, varifrån den läcktes till Time Magazine, där det gjordes till föremål för en helsidesartikel som innehöll en del suggestiv kartläggning som visade kommunismens spridning för att ”infektera” andra länder (McCauley 2016, 89). I december 1946 bjöd Forrestal in Kennan att producera en annan artikel, som publicerades anonymt i Foreign Affairs i juli 1947 under titeln ”The Sources of Soviet Conduct” och introducerade idén om ”inneslutning”. Därmed uppstod bilden av Sovjetunionen som en oförsonlig fiende, ett existentiellt hot (som det visade sig vara för Nazityskland), ”en politisk kraft som fanatiskt engagerat sig i tron att med USA kan det inte finnas något permanent modus vivendi” (Kennan 1946, 14).
Paul Nitze, tidigare vicepresident för Dillon, Read & Co. som gifte sig med dottern till en Standard Oil finansiär, efterträdde Kennan som chef för utrikesdepartementets policyplaneringsstab. Nitzes betydande bidrag till NSC-68 (1950), som mörkt varnar för ”Kremlin’s design för världsherravälde” och dess hot mot ”civilisationen själv” och förespråkar ”återställning” i stället för ”inneslutning”. NSC-68 ”förklarade inte varför ryssarna skulle riskera alla genom en invasion av Västeuropa. Den ignorerade en CIA upptäckt att ryssarna saknade styrkan att ockupera kontinenten och hålla den nere. Och den överskattade kraftigt storleken på den sovjetiska atomarsenalen” (Braithwaite 2018, 147). Det gav dock förevändningen för USA:s imperialism, det vill säga ”USA:s militära interventionism över hela världen (inte bara i dess industriella kärnområden) i syfte att upprätthålla kapitalistiska sociala relationer, vare sig de är politiskt liberala eller på annat sätt” (Colas 2012, 42).
Den nazistiska ideologin baserades på idén om existentiellt hot, som återspeglas i Carl Schmitts distinktion mellan vän och fiende. Volken bildades genom det som påstods hotade dess existens (länder som krävde skadeståndsbetalningar, internationella bankirer, judar, etc.). En liknande logik gäller för det existentiella hot som Sovjetunionen påstås utgöra mot USA, dvs. Senator Arthur Vandenbergs rekommendation från 1947 att ”skrämma vettet ur det amerikanska folket” (hans brorson, Hoyt Vandenberg, var CIA-direktör vid den tiden), ”Domedags klockan” (1947), den apokalyptiska retoriken i NSC-68 (1950), spridningsmetaforen för kommunism, filmen ”Duck and Cover” från 1952 som användes för att terrorisera skolbarn, grafiska redogörelser för de potentiella effekterna av en kärnvapenattack på USA i Wall Street Journal och Reader’s Digest, och Kissingers (1957, Ch. 3) beskrivning av effekterna av ett 10 megaton kärnvapen som detonerade i New York.
I verkligheten erbjöd Sovjetunionen ingenting som liknade det hot som målades upp av Nitze och hans Wall Street-kollaboratörer. Från början var den bolsjevikiska revolutionen infiltrerad av Wall Street intressen, av vilka många till och med delade en gemensam adress (120 Broadway), t.ex. Bankers Club, med individuella direktörer för Federal Reserve Bank of New York, American International Corporation och den första bolsjevikiska ambassadören i USA, Ludwig Martens (Sutton 2011, 127). USA ryska relationer dominerades hädanefter av ”Morgan och allierade finansiella intressen, särskilt Rockefeller familjen”, i syfte att öppna upp nya marknader och ta kontroll över en centralt planerad ekonomi genom att finansiera statligt godkända oligopol (Sutton 2011, 127).
På 1920 och 1930-talen ”uppvaktade Sovjetunionen ihärdigt USA”, ungefär som Tsar Ryssland hade gjort en serie ouvertyrer till USA mellan 1905 och 1912 (Williams 1992, 70) och ungefär som Wall Street hade stött bolsjevik revolutionen — inte av någon ideologisk anledning, utan för att den såg möjligheten att öppna upp nya marknader för investeringar (Sutton 2011). 1922 publicerade Kennan en biografi om Averell Harrimans ”järnvägsmagnat” till far. Han måste därför ha vetat, när han skrev det ”långa telegrammet” som USA:s biträdande ambassadör i Ryssland under Averell Harriman, att Kreml hade haft nära band med familjen Harriman i över två decennier och var inriktade på att upprätthålla goda relationer. Till exempel, även när Harrimans koncession för manganbrytning i Sovjetunionen drogs tillbaka som ett resultat av Stalins strävan att minska beroendet av utländska investeringar, gick Moskva med på att återbetala Harriman 3,45 miljoner dollar av den ursprungliga investeringen på 4 miljoner dollar plus 7 procent årlig ränta på både återstoden och ytterligare ett lån på 1 miljon dollar mellan 1931 och 1943, ett avtal som plikttroget hölls även under andra världskrigets topp, vilket resulterade i en betydande vinst för Harriman (Pechatnov 2003, 2). Harriman var i sin tur en nyckelarkitekt bakom USA:s stöd till Sovjetunionen under kriget för att försvaga Nazityskland.
1943 upplöste Stalin Komintern som ett tecken på välvilja mot västerländska allierade, och spred därigenom bland massorna illusionen om att jämlikhet och broderskap mellan nationer var förenligt med den främsta imperialistiska statens överlevnad (Claudin 1975, 30). I oktober 1944 föreslog Churchills ökända ”procent not” vid den fjärde Moskvakonferensen betydande inflytande för Stalin i östra Europa (90 procent av Rumänien, 75 procent av Bulgarien, 50 procent av Ungern och Jugoslavien, men bara 10 procent av Grekland). Stalin accepterade omedelbart genom att dra en bock på lappen och skicka tillbaka den till Churchill. Den outtalade premissen var att Stalin inte skulle blanda sig i efterkrigstidens återstabilisering av kapitalismen i Västeuropa i utbyte mot kontroll över Östeuropa. I december 1944 skrev USA:s biträdande utrikesminister Dean Acheson i ett memo från Grekland: ”Folken i de befriade länderna [dvs. från naziststyret] är det mest brännbara materialet i världen. De är våldsamma och rastlösa”; han varnade för att ”agitation och oroligheter” kan leda till ”att regeringar störtas” (citerad i Steil 2018, 18-19). När den kommunistiska revolten i Grekland ändå kom två år senare, vägrade Stalin att skicka hjälp, vilket resulterade i splittringen mellan Tito och Stalin i juni 1948.
Liksom de vikande europeiska imperierna var Sovjetunionen starkt beroende av USA:s ekonomiska stöd efter andra världskriget. Som Sanchez-Sibony (2014, 295) förklarar, ”det sovjetiska ledarskapet välkomnade inte bara, utan eftersträvade amerikansk kredit” och förväntade sig verkligen att det skulle vara en moralisk rättighet efter att ha drabbats av det överlägset högsta antalet dödsfall för att besegra nazisterna. USA:s ambassadör Harriman erbjöd 1 miljard dollar i krediter till Moskva före Jaltakonferensen (februari 1945), ett belopp som man så småningom kom överens om 1946, men först efter en längre period av spänning efter Stalins misslyckade insisterande på 6 miljarder dollar (Sanchez-Sibony 2014, 296). Stalin uppvaktade Roosevelt vid Jalta, hänvisade till honom som den formella ”värden” för konferensen, arrangerade plenarsessioner i det amerikanska boendet på Livadiapalatset och lät Roosevelt sitta centralt i gruppfotografier. På Jalta, liksom tidigare i Teheran, erbjöd Stalin betydande kommersiella incitament för amerikanska företag som engagerar sig i affärsavtal med Sovjetunionen; alla ansträngningar gjordes för att ”köpa sig in i själva systemet för finansiellt och kommersiellt utbyte som kunde garantera en snabb återhämtning för Sovjetunionen” (Sanchez-Sibony 2014, 295-6). Dessa är inte handlingar av ett imperium som strävar efter världsherravälde utan snarare av en regim som söker anpassning till västerländsk kapitalism.
Jaltakonferensen
Strategiskt kan Stalin och hans efterträdare ha välkomnat den amerikanska truppnärvaron i Västtyskland efter andra världskriget, eftersom den fungerade som ”en av de mer pålitliga garantierna mot tysk revanchism” (Judt 2007, 243). Detta skulle till exempel förklara varför Stalin accepterade en större fransk närvaro i ockupationen av Tyskland när han på Jalta hörde att Roosevelt bara skulle hålla amerikanska trupper i Europa under två år – knappast agerandet av en fanatiker som dreglar över utsikten att undergräva ett försvarslöst Europa (Sanchez-Sibony 2014, 295, n. 18). Stalin gjorde inte heller några försök att utmana USA:s överhöghet från luften under Koreakriget trots att han undertecknat planerna för Koreas enande med ordförande Mao (Craig och Logevall 2012, 115).
Det ”kalla kriget” handlade aldrig om att ”avskräcka” Sovjetunionen; snarare utgjorde det ”ett omfattande övergångsprogram för politisk ekonomisk rehabilitering av det imperialistiska systemet, för att undergräva avkoloniseringen och införa global kapitalistisk disciplin mot antiimperialistiskt motstånd” (Ahmed 2012, 70). Under tiden, på hemmaplan, var den andra röda skräcken på 1950-talet, baserad på påstådd femtekolonn kommunism i USA, en strategi för att skapa offentlig hysteri och med den ökad social kontroll. I den mån kommunistiska sympatisörer och medresenärer hade slagit rot i USA på 1930-talet, var detta som ett resultat av ”kraften i det internationella finansiella kotteriet”, som backade alla sidor; Tom Lamont till exempel, en delägare i företaget Morgan, sponsrade ”nästan ett tjog extrema vänsterorganisationer, inklusive kommunistpartiet självt” (Quigley 1966, 687).
I inbördeskriget i France (1871) beskriver Marx hur de franska och tyska härskande klasserna, som just hade varit i krig med varandra, lade sina meningsskiljaktigheter åt sidan och gick samman för att slå ner Pariskommunen (Epp 2017). Liknande visade sig återigen sant som svar på arbetarklassuppror på 1950-talet. Det östtyska upproret 1953 slogs inte bara ned av sovjetiska stridsvagnar, utan ”för att säkerställa att det inte spred sig byggde västmakterna England, Frankrike och USA en mur av polis och militär makt för att hindra arbetare från Västberlin från att marschera för att ansluta sig till sina bröder och systrar i öst” (Glaberman och Faber 2002, 171-2). När sovjetiska stridsvagnar på liknande sätt, rullade in i Ungern 1956 för att krossa upproret där, ”protesterade Eisenhower-administrationen högljutt mot den sovjetiska aktionen, men ingrep inte militärt. Befrielsen avslöjades som en bluff” (Wilford 2008, 49). Radio Free Europe och Voice of America uppmanade aldrig mer östeuropéer att göra uppror (Glaberman och Faber 2002, 173). Sovjetunionen och västvärlden var enade i sin beslutsamhet att hålla den internationella arbetarklassen i schack.
Ungern 1956
Samma amerikanska kapitalister som hade stött nazisterna i WWII, var också ”villiga att finansiera och subventionera Sovjetunionen medan Vietnamkriget pågick, i vetskap om att sovjeterna försörjde den andra sidan” (Sutton 2016, 19). Ett exempel är Ford, som byggde Sovjetunionens första moderna bilfabrik på 1930-talet, ”tillverkade också de lastbilar som användes av nordvietnameserna för att transportera vapen och ammunition för användning mot amerikaner” (Sutton 2016, 90). Ford satsade på båda sidor av Vietnamkriget i jakten på vinst, precis som de hade gjort under andra världskriget. I National Suicide hävdar Sutton (1972, 13) att: ”De 100 000 amerikaner som dödades i Korea och Vietnam dödades av vår egen teknik” (Sutton 1972, 13). Till exempel;
”Den 130 000 man stora nordkoreanska armén som korsade gränsen till Sydkorea i juni 1950, som skenbart utbildades och utrustades av Sovjetunionen, inkluderade en brigad av sovjetiska T-34 medelstora stridsvagnar (med U.S.S. Christie stötdämparupphängningar). Artilleritraktorerna som drog vapnen var direkta metriska kopior av Caterpillar traktorer. Lastbilarna var antingen från Henry Ford Gorki fabriken eller ZIL-fabriken. Det nordkoreanska flygvapnet hade 180 Yak-plan byggda i anläggningar med U.S. Lend-Lease-untrusting; dessa Yaks ersattes senare av MiG-15 drivna av ryska kopior av Rolls Royce jetmotorer som såldes till Sovjetunionen 1947.”
(Sutton 1972, 42)
Det upprepade mönstret i Vietnam från under andra världskriget, visar att intresset för vinst alltid kommer före människoliv och att nationella lojaliteter inte existerar.
Samuel Huntington medgav vid en rundabordskonferens 1981 att ”Kalla kriget” var en falsk täckmantel, som användes för att legitimera USA-imperialismen: ”Du kanske måste sälja [interventionen i ett annat land] på ett sådant sätt att det skapar missförståndet att det är Sovjetunionen du kämpar mot. Det är vad USA har gjort ända sedan Trumandoktrinen” (citerad i Hoffmann et al. 1981, 14). Den verkliga vägledande principen för USA:s utrikespolitik, enligt Noam Chomsky, är ”rätten att dominera”, även om detta ”typiskt döljs i defensiva termer: under det kalla kriget, rutinmässigt genom att åberopa det ”ryska hotet”, även när ryssarna ingenstans fanns att se” (Chomsky 2012). Utan nya idéer fortsätter det ”ryska hotet” att åberopas, även om den ryska invasionen av Ukraina 2022 provocerades av en obeveklig expansion österut av Nato (Mearsheimer 2015).
9. Underrättelsebrott
Den transnationella djupa staten — den Wall Street ledda ”säkerhetshierarkin” som verkar utöver demokratisk politik — har alltid varit villig att ta till alla medel för att uppnå sina mål. Även om många olika institutioner är inblandade, även andra underrättelsetjänster, är odjurets hjärta utan tvekan CIA, som beskrevs av Valentine som ”en kriminell konspiration å rika kapitalisters vägnar”, de är ”den organiserade brottsliga grenen av den amerikanska regeringen” och ” en kriminell organisation som korrumperar regeringar och samhällen runt om i världen. De mördar civila som inte har gjort något fel” (Valentine 2007, 31, 35, 39). Banden mellan CIA, maffian och transnationell narkotikahandel är välkända (Scott 2004). USA:s utrikespolitiks historia sedan CIA:s födelse har varit en berättelse om nästan kontinuerliga kränkningar av internationell lag och krigsförbrytelser, de verkar under täckmantel av propaganda och psykologisk krigföring i namn av ”nationell säkerhet” och en rad exceptionella myter ( Blum 2006; Chomsky 2007; Hughes 2015).
De Lint´s (2021, 210) begrepp ”underrättelsebrott”, hänvisar till brott som begås av ”mörka aktörer” i de högsta maktskikten, som i smyg manipulerar nationella säkerhetsapparater för att föra fram agendor som gynnar dem själva samtidigt som de, om så krävs, tillfogar nästan ofattbara skador på andra. ”Underrättelsebrott av typ 2” hänvisar specifikt till ”aktörer eller assets som bemyndigas eller möjliggörs av underrättelsetjänster” och räknas ”till de mest produktiva och dödliga brottstyperna i nyare modern historia” (Lint 2021, 59). Sådana brott kan i vissa fall begås i en skala som nästan trotsar förståelse (”apex brott”, som 9/11), men de förblir ”osynliga” (på grund av propaganda), ostraffade (eftersom förövarna står över lagen), och underanalyserade av akademiker (som utgör en del av maktstrukturen) (Lint 2021; jfr Hughes 2022b; Woodworth och Griffin 2022). De Lint listar en rad underrättelsebrott som involverar CIA, vilka har kostat miljontals liv och förstört hela samhällen, från Indonesien och Vietnam till Chile, Guatemala och Rwanda (2021, 59-60).
Genom att upprepade gånger kränka principerna om territoriell integritet och politiskt oberoende — från artikel 2.4 i FN-stadgan (1945) — godkände president Eisenhower under åtta år 104 hemliga operationer på fyra kontinenter, främst fokuserande på postkoloniala länder, president Kennedy följde upp med godkännande av 163 hemliga operationer i verksamheten, på bara tre år (McCoy 2015). Bland resultaten var kuppen mot Mohammad Mosaddegh i Iran 1953 (över åtgärder för att nationalisera iransk olja) och Jacobo Árbenz i Guatemala 1954 (efter lobbyverksamhet från United Fruit Company), mordet på Patrice Lumumba i Republiken Kongo 1961, Bay of Pigs fiaskot följt av Operation Mongoose på Kuba och inblandning i val i Italien, Filippinerna, Libanon, Sydvietnam, Indonesien, Brittiska Guyana, Japan, Nepal, Laos, Brasilien och Dominikanska republiken (Blum 2006, kap. 18) . Sådana operationer användes för att tvinga fram öppna marknader och etablera kundregimer som underlättade för västerländsk kapitalpenetration och fördrivande av arbetskraft (Ahmed 2012, 70-1). De visade att USA verkligen var exceptionellt, om så bara för dess selektiva förmåga att befria sig från folkrättens regelverk (en tillämpning av den Schmittianska principen om suverän exceptionalitet på internationell nivå) (McCoy 2015; Schmitt 2005, 31).
Biologiska krigföringstekniker framtagna av Unit 731 användes av USA under Koreakriget 1952, med ”mjältbrand, pest och kolera, spridda av över ett dussin olika enheter eller metoder” (Kaye 2018). Redan i september 1950 klagade det amerikanska flygvapnet i kommunikéer över att det inte fanns något kvar att förstöra, efter att ha gett byar ”mättnadsbehandling” med napalm för att få bort några soldater (Stone 1988, 256-9). Mer bombtonnage släpptes över Nordkorea än i hela Stillahavsområdet under andra världskriget, vilket dödade 10–15 procent av befolkningen, en siffra nära andelen sovjetiska medborgare som dödades under andra världskriget (Armstrong 2009, 1). Efter att ha ödelagt alla större urbana och industriella regioner i Nordkorea 1953 förstörde USAF sedan fem vattenreservoarer och ”översvämmade tusentals hektar jordbruksmark, översvämmade hela städer och ödelade den viktiga matkällan för miljontals nordkoreaner” – ett krigsbrott som begicks bara två år efter att folkmordskonventionen trädde i kraft (Armstrong 2009, 2).
McCoy (2015) beskriver en ”omvänd våg” i den globala trenden mot demokrati från 1958 till 1975, då kupper – de flesta av dem sanktionerade av USA – gjorde det möjligt för militärer att ta makten i mer än tre dussin länder, vilket representerade en fjärdedel av världens suveräna stater.” För Latinamerika gavs specialutbildning i tortyr, mord och politiskt förtryck av vänsterrörelser av School of the Americas, ett amerikansk armécentrum i Fort Benning, Georgia. Bland de utexaminerade fanns Leopoldo Galtieri, president under det argentinska smutsiga kriget (1976–1983), Roberto D’Aubuisson som tränade dödsskvadroner i El Salvador innan han blev president, och panamanska diktatorn och narkotikasmugglaren Manuel Noriega. På så sätt kom metoderna i Hitlers SS att fortsätta under det kalla kriget. ”Försvinnanden framtvingade med våld” var modellerade efter Hitlers ”Natt och dimma” operation 1941, där motståndsmän i naziockuperade länder fick ”försvinna in i natten och dimman” – det är känt att flera högprofilerade nazister fann sin tillflykt i Chile och Argentina (Klein 2007, 91). General Augusto Pinochet installerades av CIA-kuppen 1973 i Chile, varpå nyliberala experiment i ekonomisk chockterapi inleddes, baserade på principer härledda från CIA:s tortyrtekniker (Klein 2007, 9). De tortyr- och förhörstekniker som tillämpades i hela Latinamerika kom från CIA:s KUBARK Counter-intelligence Interrogation Handbook från 1963 (McCoy 2007, 50). I Nicaragua massakrerade det USA utbildade nationalgardet befolkningen ”med en brutalitet som en nation vanligtvis reserverar för sin fiende”, enligt NSC:s Robert Pastors ord, och dödade omkring 40 000 människor (citerat i Chomsky 2006, 251). CIA underlättade handeln med kokain från Contras i Nicaragua (utplacerade för att krossa 1979 års sandinistrevolution) till gäng i Los Angeles, vilket underblåste en crack-kokainepidemi (Scott och Marshall 1998, 23-50).
Många sydostasiatiska regeringar blev också USA-stödda militärdiktaturer, som Indonesien, Filippinerna, Sydkorea, Sydvietnam, Taiwan och Thailand. Som Samuel Huntington skrev 1965, bars detta av rädslan för revolution: ”de sociala krafter som släpps lös av moderniseringen” innebär ”en traditionell regims sårbarhet för revolution” (1965, 422, betoning i original). Medlen som användes för att motverka revolutions hotet var brutala: Taylor-Staleys strategiska by program i Sydvietnam resulterade till exempel i att 13 miljoner människor tvångsförflyttades till 12 000 ”befästa byar, omgivna av taggtrådsstängsel och diken befästa med bambu spikes” (Schlesinger 2002, 549). Kuppen 1965 i Indonesien, orkestrerad för att förhindra världens tredje största kommunistparti från att komma till makten, dödade hundratusentals (möjligen uppgående till över två miljoner under flera år) CIA läckte namn och detaljer om partimedlemmar (van der Pijl 2014, 174). Operation Phoenix (1968–1972) var ett hemligt CIA-program för tortyr och mord som ledde till att uppskattningsvis 20 000 vietnamesiska medborgare dog och tusentals fängslades (Cavanagh 1980; Oren 2002, 149). Kritiker beskrev det som ”det mest urskillningslösa och massiva programmet för politiska mord sedan de nazistiska dödslägren under andra världskriget”, men utgivningen av Pentagon Papers 1971 avledde uppmärksamheten (Butz et al. 1974, 6; Valentine 2017, 29- 34). Bombmatta bombningen av Vietnam, Kambodja och Laos, som involverade napalm och Agent Orange, orsakade obeskrivliga förluster av liv och miljöskador och orsakade generationer av fosterskador. USA:s vapen till Indonesien 1975 resulterade i ”nästan folkmordsnivåer” av grymheter 1978 (Chomsky 2008, 312).
Agent Orange
Det finns många fler exempel på USA/UK sponsrade brott mot internationell lag och krigsförbrytelser, alldeles för många för att återge här. Uppenbara exempel inkluderar:
3 miljarder dollar om året till Israel trots rutinmässig brutalitet mot palestinierna.
Utbildning och stöd för Rwandas patriotiska front vars dödsskvadroner 1994 liknade ”de mobila enheterna [Einsatzgruppen] i det tredje riket” (Rever 2018, 229).
Leverans av stora mängder vapen till Turkiet i mitten av 1990-talet för att hjälpa till att krossa det kurdiska motståndet som ”lämnade tiotusentals dödade, 2-3 miljoner flyktingar och 3 500 byar förstörda (sju gånger Kosovo under Natos bombningar)” (Chomsky 2008, 306).
”Folkmordssanktioner” (för att citera två på varandra följande FN humanitära samordnare, Denis Halliday och Hans von Sponeck) som beräknas ha dödat över en miljon irakier, inklusive en halv miljon barn (Media Lens 2004).
Uppbackning av Kagame-Museveni-invasionen och massmorden i Zaire/Demokratiska republiken Kongo, vilket ledde till de största förlusterna av människoliv i en enskild konflikt sedan andra världskriget (Herman och Peterson 2014), men också ytterligare tillgång (efter Rwanda) till coltan, som behövs för att tillverka mobiltelefoner och persondatorer, samt 60 procent av världens kända koboltförråd, som behövs för litiumjonbatterier (varav 30 procent bryts för hand av barnarbetare) (Sanderson 2019). Om det fortfarande finns några tvivel om Kagames roll, dök han upp (annars oförklarligt) tillsammans med Bill Gates som en del av en panel på Davos 2022 om ”Förberedelser för nästa pandemi.”
Massiv förstörelse av civil infrastruktur under det ”etiska” Kosovokriget.
”Förebyggande krig” i USA:s nationella säkerhetsstrategi 2002 (som först användes av Hitler för att invadera Norge) för att rättfärdiga invasionen av Irak; tortyr vid Guantánamo Bay, i extraordinära överlämnanden, och i Abu Ghraib-fängelset; massakern på Nisour Square av Blackwaters inhyrda vapen och brotten som visas i Wikileaks ”Collateral Murder” video (båda 2007).
Förstörelsen av Libyen och regimförändring under sken av R2P efter överste Gaddafis förslag om en afrikansk reservvaluta och alternativ till Världsbanken och IMF (Brown 2016).
Ändlösa försök till subversion i det ”smutsiga kriget” mot Syrien (Anderson 2016) och mot Iran.
Stöd till Saudiarabien då uppskattningsvis 250 000 civila miste livet i Jemen, etc., etc.
10. Falsk Flag Terrorism
Ett annat sätt att tänka kring underrättelsebrott är genom den kända historien om falsk flagg-terrorism, det vill säga iscensatta attacker som används som förevändning för krig. Förlisningen av USS Maine, till exempel, utgjorde förevändningen för det spansk-amerikanska kriget 1898 och erövringen av olika Stillahavs-öar (Anderson 2016, s. v–vi). Kennan släppte en antydan 1951 när han tillskrev ursprunget till det spansk-amerikanska kriget till ”en mycket duglig och mycket tyst intrig av några strategiskt placerade personer i Washington, en intrig som fick absolution, förlåtelse och ett slags offentlig välsignelse i kraft av krigshysterin” (citerad i Stone 1988, 345).
Sedan kom Lusitanias förlisning 1915 – ”en skräckanordning för att skapa en offentlig motreaktion för att dra in USA i kriget med Tyskland”, som Sutton skyller på ”Morgans intressen, i samförstånd med Winston Churchill” (2016, 175). En dykning till det sjunkna ”passagerarfartyget”2008, bekräftade att det var lastat med ”mer än 4 miljoner .303 gevärskulor och fler ton av ammunition – granater, krut, säkringar och bomullskrut” (David 2015). Det var de facto ett förklätt militärfartyg. Enligt ”överste” E.M. House diskuterade den brittiske utrikesministern Edward Grey och kung George V förlisningen av Lusitania innan den ägt rum (Corbett 2018). Den tyska ambassaden i Washington gav en rättvis varning innan Lusitania avseglade, om att ”fartyg som för Storbritanniens flagga, eller någon av hennes allierade, riskerar att förstöras” i vattnen som gränsar till Storbritannien. 1 198 människor, inklusive 128 amerikanska medborgare, miste livet när den tyska torpeden träffade.
1930-talet bekräftade den extrema högerfärgningen av falsk flaggattacker. 1931 saboterade det kejserliga Japan en järnvägslinje som de drev i den kinesiska provinsen Manchuria, skyllde incidenten på kinesiska nationalister och inledde en fullskalig invasion, ockuperade Manchuriet och installerade en marionettregim där (Felton 2009, 22–23) . Operation Himmler 1939 involverade en rad falsk flagg händelser, den mest kända var Gleiwitz incidenten, dagen efter Tysklands invasion av Polen (Maddox 2015, 86–87).
Operation Northwoods, som godkändes av Joint Chiefs of Staff 1962, innehöll förslag om alla slags falsk flaggattacker som skulle skyllas på Fidel Castro och användas som förevändning för att invadera Kuba (Scott 2015, 94). Dessa inkluderade att sänka ett amerikanskt marinfartyg i Guantánamo Bay, sänka båtar med kubanska flyktingar, iscensätta terroristattacker i Miami och Washington DC, och få det att se ut som om Kuba hade sprängt ett amerikanskt passagerarplan genom att ersätta planet med en drönare i mitten av flygning och avstigning av passagerarna i hemlighet.
Incidenten i Tonkinbukten 1964 åberopades cyniskt av president Johnson som anledningen till att inleda flygangrepp mot Nordvietnam, vilket under de följande åren ledde till massförluster av människoliv på båda sidor; det är nu känt att det aldrig inträffade (Moise, 1996). Johnson var vicepresident under John F. Kennedy, som hade planerat att dra tillbaka trupper från Vietnam. Mordet på Kennedy 1963 följdes istället två dagar senare av en upptrappning av USA:s engagemang i Vietnam, vilket sannolikt internaliserade det kupp-mönster som redan etablerats av CIA och satte den djupa staten i en stadig ansvarig position för USA:s politiska system, med det ”synliga politiska etablissemanget” blir ”reglerat av krafter vilka verkar utanför den konstitutionella processen” (Scott 1996, 312). Som Scott (2017) hävdar, kan de institutionella strukturerna och aktörerna som är involverade i den amerikanska djupa politiken spåras fram till idag.
John F. Kennedy
I ljuset av ovanstående bevis angående underrättelsebrott och falsk flagg operationer, kommer bara de medvetet blinda, de irrationellt rädda och de intensivt propagandiserade att vägra erkänna möjligheten, om inte den stora sannolikheten, att terroristattackerna den 11 september 2001 var en falsk flagg-operation utförd av transnationella djupa statliga aktörer, för att legitimera imperialistiska krig och ökat förtryck av inhemska befolkningar (Hughes 2020). Det faktum att min mycket lästa artikel om ämnet från februari 2020 (22 500 visningar från och med juli 2022 på utgivarens webbplats med tillgång enbart för betalande.) förblir oomtvistad efter två och ett halvt år, trots de första tjuten av upprördhet (se Hayward 2020; Hughes 2021 ), medan akademins tystnad om händelserna den 11 september fortsätter, reflekterar djävulskt över yrket och ger starka bevis på akademins medverkan i att täcka över den djupa statens kriminalitet.
11. Den globala spänningsstrategin under det 21:a århundradet
Spänningsstrategin har varit central för att hålla världens befolkning i schack sedan 9/11. Inte bara i Italien, utan i samhällen överallt propaganderades folk att tro att terroristattacker var en ständigt närvarande möjlighet trots alla bevis på motsatsen (Mueller och Stewart 2016). Propagandan legitimerade upprepade amerikanska anfallskrig, destabiliseringen av Nordafrika och Mellanösternregionen och berövandet av medborgerliga friheter i hemmet, inklusive godtyckligt frihetsberövande, ökad övervakning och tortyr. Den utlösande händelsen var 9/11 själv, den absurda officiella förklaringen är oförsvarbar (Griffin 2005; Hughes 2020; Hughes 2021). Det så kallade ”kriget mot terrorismen” spred inte bara terrorism i många regioner i världen utan terroriserade också hela befolkningar till att leva i rädsla för terroristattacker (Chomsky 2007, 211; Amnesty International 2013). Som de Lint inser var det hela ”förmodligen mer inflammerat och på eldat inifrån än utifrån, av myndigheter som är beroende av den kontrollerade produktionen av ”oro” för att upprätthålla sitt styre (2021, 8). Förenta staternas officiella fiender gick med på narrativet om ”Krig mot terrorismen”, eftersom det innebar att de också kunde åberopa terrorhotet som en förevändning för auktoritarism – och eftersom i slutändan, en global form av diktatur är det enda hoppet för de härskande klasserna i alla länder att behålla kontrollen över en massiv, växande och allt mer rastlös global befolkning (jfr van der Pijl 2022, 36).
Det finns evidensbaserade skäl, som flitigt ignorerats av forskare i ”kritiska terrorismstudier”, att ifrågasätta härkomsten av många av de terrorattacker som har ägt rum sedan 9/11.[1] Ta fallet med Frankrike. Charlie Hebdo attacken (januari 2015) följde dagarna efter att president Hollande uttalat sig mot sanktioner mot Ryssland för Ukraina; den socialistiska majoriteten i parlamentet hade också nyligen röstat för ett erkännande av den självständiga staten Palestina. Med en sammanvägning av bevisen ser van der Pijl (2022, 64) Charlie Hebdo attacken som en möjlig ”falsk flagg-operation avsedd att tvinga Hollande att ändra kurs och ingjuta rädsla i det franska samhället.” Detta följdes den 13 november av samordnade terrorattacker på Stade de France stadion, på kaféer och restauranger i Paris och på Bataclan teatern. Sedan kom lastbilsattacken i Nice (juli 2016), kyrkattacken i Normandie (juli 2016), knivattacken vid Louvren (februari 2017), attacken på Champs Elysees (april 2017) och attacken i Strasbourg (december 2018). Resultatet av dessa attacker var införandet av ett undantagstillstånd, förnyat fem gånger sedan dess, vilket har sett 10 000 soldater utplacerade på franska gator under Sentinelle antiterroroperation. Även om det är svårt om inte omöjligt att fastställa i vilken utsträckning djupa statliga aktörer låg bakom individuella attacker, är slutresultatet exakt i linje med Vinciguerras ovan nämnda vittnesmål från 1984 , det vill säga ett permanent undantagstillstånd.
Frankrike var inte heller ensamt om att uppleva en ökning av antalet terroristattacker under tiden före Covid, eftersom de sociala spänningarna fördjupades. Attacker i andra västerländska stater inkluderar bombattackerna i Bryssel (mars 2016), lastbilsattacken på julmarknaden i Berlin (december 2016), attacken på Westminster Bridge (mars 2017), lastbilsattacken i Stockholm (april 2017), incidenten i Manchester Arena (maj 2017). ), attacken på London Bridge (juni 2017), attacken mot Finsbury Park-moskén (juni 2017), attacken i Barcelona (augusti 2017), skjutningen i Las Vegas (oktober 2017), masskjutningarna i Christchurch och knivhuggningarna i London 2019 Dessa attacker står för ungefär hälften av alla ”större terroristincidenter” som identifierats av Wikipedia sedan 2015, och de flesta av resten inträffade i Irak, Syrien och Afghanistan, alla viktiga områden av USA:s inblandning.
Om ansträngningen var avsedd att dämpa social oro genom att flytta samhällen allt längre i riktning mot polisstater, misslyckades insatsen, vilket påfallande uttrycks av uppkomsten av de gula västarna i Frankrike 2018, såväl som massuppror i Chile och Indien, och stora protester i vart femte land 2019 (van der Pijl 2022, 54-58). Detta antar van der Pijl, är en viktig orsak till att det drogs i ”Covid nödbromsen” i början av 2020. Det är faktiskt iögonfallande att när väl det djupa statliga kontrollparadigmet bytte från det eviga ”kriget mot terrorismen” till biosäkerhet, upphörde terroristattacker i väst nästan helt. Är terrorister rädda för viruset, eller var dessa attacker mestadels planerade och utförda av djupa statens agenter?
12. Ättlingar till nazister i maktpositioner idag
Konventionell visdom säger att nazisterna besegrades 1945. Ändå är ättlingar till före detta nazister fortfarande inflytelserika i dagens värld. Eugen Schwab var verkställande direktör för Escher Wyss (vilka tillät slavarbete), som beviljades särskild status av nazisterna. Hans son Klaus Schwab, som grundade World Economic Forum 1973, berömmer sin far för att han ”tar på sig många funktioner i det offentliga livet i efterkrigstidens Tyskland” – ett slag i ansiktet på västtyskar i hans ålder som på 1960-talet protesterade mot fortsättningen av ex-nazister i maktpositioner (Schwab 2021, 255). Schwab Jr. skröt öppet vid Harvards John F. Kennedy School of Government 2017 att hans ”Young Global Leaders” har ”trängt igenom kabinetten” i ett flertal länder. Men det är inte bara politiken som har infiltrerats av WEF. Tidigare ”Young Global Leaders” har ledande positioner inom investeringsbanker, Big Tech, mainstream media, tankesmedjor och så vidare, och har varit ”mitt i allt Covid” (Engdahl 2022; Swiss Policy Research 2021).
Klaus Schwab
Günther Quandt var en tysk industriman och nazistpartimedlem vars tidigare fru gifte om sig med Joseph Goebbels 1931, med Adolf Hitler som best man, på en fastighet som ägdes av Quandt själv; Goebbels adopterade senare Quandts son Harald (Richter 2017). 1937 utnämnde Hitler Quandt till en ledare inom försvarsekonomin (Wehrwirtschaftsführer), vilket gjorde det möjligt för honom att i stor utsträckning använda sig av slavarbete. 1943 upprättade Quandt, med stöd från SS, ett ”företagsägt koncentrationsläger” i Hannover, där arbetare vid ankomsten fick veta att de inte skulle leva längre än sex månader på grund av exponering för giftiga gaser (Bode och Fehlau 2008). Quandts svärdotter Johanna, var på sin mors sida barnbarn till Max Rubner, som ledde Institutet för hygien vid Friedrich Wilhelm-universitetet, senare förknippat med nazistiska eugeniska experiment. Det är därför anmärkningsvärt att Johanna Quandt gav 40 miljoner euro till Charité Foundation mellan 2014 och 2022, för inrättandet av Berlin Institute for Health Research, där Christian Drosten utsågs till ledare för Institutet of Virology 2017. Hennes dotter, Susanne Klatten (Tysklands rikaste kvinna) deltog i Bilderbergmötet 2017 med Jens Spahn, den ”Young Global Leader” som 2018 utsågs till tysk hälsominister. Klatten äger också Entrust (som valdes av den brittiska regeringen för att producera vaccinpass), vilket länkar henne till ”Covid-19” den biodigitala övervakningsagendan. Andra ”nazistiska miljardärs”-familjer som förblir inflytelserika idag inkluderar Flick, von Finck, Porsche-Piech och Oetker (de Jong 2022).
Michael Chomiak var en ukrainsk nazistisk kollaboratör (Pugliese 2017); vars barnbarn Chrystia Freeland, sitter i WEF:s styrelse, tillika finansminister och vice premiärminister i Kanada. 2022, inte långt efter att hon tillkännagav att hon skulle frysa bankkonton för kanadensiska lastbilschaufförer och deras anhängare, twittrade hon en bild på sig själv med en röd och svart flagga förknippad med Bandera rörelsen i Ukraina (senare raderad utan kommentarer och ett nytt foto minus halsduken postades). Stepan Bandera ledde en milis som kämpade tillsammans med nazisterna under andra världskriget. Den antiryska Azovbataljonen, som etablerades under den västerländska kuppen 2014 i Ukraina, visade öppet sina nazistiska insignier tills detta blev politiskt känsligt i juni 2022.
Chrystia Freeland håller i ”Blut und Boden” banderollen
Ukraina och USA var i december 2021, de enda staterna som röstade emot en FN-resolution mot förhärligandet av nazismen.
13. Slutsats
Den olycksbådande återuppkomsten av nazistiska element i samtida liberala demokratier ger övertygande bevis för att de värsta elementen i det tredje riket inte besegrades 1945, utan snarare inkuberades i hemlighet som förberedelse för deras eventuella återkomst. Grundbulten för detta har varit CIA, inrättat av Wall Street med en sådan eventualitet i åtanke. Sålunda, när den tyske advokaten Reiner Fuellmich hävdar: ”Vi bekämpar samma människor om igen som vi borde ha fällt för 80 år sedan”, de som står i spetsen av det kapitalistiska systemet, är de sanna brottslingarna, som nu liksom på 1920- och 1930-talet, försöker tillgripa totalitarism för att hantera kapitalismens akuta kris.
1974 frågade Sutton, ”styrs USA av en diktatorisk elit?” en ”New York Elite”, hävdade han, som representerar en ”omstörtande kraft” och inför en ”kvasitotalitär stat” i strid med den amerikanska konstitutionen (Sutton 2016, 167–172). Dessutom;
”Även om vi (ännu) inte har diktaturens uppenbara särdrag, koncentrationslägren och knackningen på dörren vid midnatt, har vi med all säkerhet hot och handlingar som syftar till att överleva icke-etablissemangets kritiker, användning av Internal Revenue Service för att bringa oliktänkande att stå på linje, manipulation av konstitutionen av ett domstolssystem som är politiskt underordnat etablissemanget.”
(SUTTON 2016, 172-3)
I det avseendet, och med tanke på den nära kopplingen mellan Wall Street och CIA, skulle vi göra klokt i att lyssna på Valentines påstående att:
”CIA har det mest korrumperande inflytandet i USA. Det korrumperade tullbyrån på samma sätt som det korrumperade DEA. Det korrumperar utrikesdepartementet och militären. Den har infiltrerat civila organisationer och media för att se till att ingen av dess illegala operationer avslöjas.”
(Valentine 2017, 52)
Ända sedan grundandet har CIA varit rötan i hjärtat av USA:s demokrati och demokratier över hela världen. I 75 år har de begått brott som nazisterna skulle ha varit stolta över, allt för att skydda Wall Streets och den atlantiska härskande klassens intressen.
Med ”Covid-19” kan man dock inte låta bli att känna att den djupa staten har överspelat sin hand. CIA:s fingeravtryck är för uppenbara. Till exempel var den psykologiska krigföringsoperationen 2020 tydligt modellerad efter vad Klein (2007, 8) kallar ”chockdoktrinen”, som går tillbaka till MKULTRA-experiment och försöker generera ”ögonblick av kollektivt trauma för att kunna engagera sig i radikal social och ekonomisk ingenjörskonst.” ”Endast en stor bristning — en översvämning, ett krig, en terroristattack — kan generera den typen av stora, rena dukar” som önskas av sociala ingenjörer, det vill säga ”formbara ögonblick när vi är psykologiskt oförtöjda”, vilka tillåter sociala ingenjörer att ”börja sina arbete med att göra om världen” (Klein 2007, 21). Den ”stora återställningen (Great Reset)”, liksom 9/11, är utformad efter denna typ av ”stor bristning”, med åtföljande psykologisk krigföring som involverar samma tekniker av isolering, avfamiljärisering, icke mönster, störningar av beteendemönster, etc. Schwab och Malleret, uppmuntrade till exempel beslutsfattare att ”utnyttja chocken som orsakas av pandemin” för att genomföra radikala, långvariga, systemiska förändringar (2020, 100, 102).
Eller ta frågan om ansiktsmasker, som var obligatoriska i offentliga utrymmen i de flesta länder. Vi kan inte bortse från det faktum att fångar i Guantánamo Bay tvingades bära blå kirurgiska ansiktsmasker (Courtesy Everett Collection).
Personal från amerikanska flygvapnets (USAF) säkerhetsstyrkor eskorterar en kvarhållen Al-Qaida/talibanfånge från ett USAF C-141 Starlifter flygplan vid Guantanamo Bay, Kuba under Operation Fundamental Justice och Operation Iron Clad.
Guantánamo Bay är en tortyranläggning. MKULTRA-experiment visade att psykologisk tortyr är mycket effektivare än fysisk tortyr: i synnerhet är en kombination av sensorisk deprivation och självförvållad smärta de mest effektiva metoderna, som praktiserades i Abu Ghraib-fängelset 2003 (McCoy 2007, 8, 41). Andra fotografier av Guantánamo-fångar från 2002 visar dem bära mörkläggningsglasögon, handskar, tjocka mössor och industriella hörselkåpor, (d.v.s. sensorisk deprivation) samt ansiktsmasker (Dyer 2002; jfr Observer 2013; Rosenberg 2021). Trots fångarnas dåliga tillstånd verkar det inte finnas någon anledning, utifrån fotografierna, till varför de inte kan nå upp och ta av ansiktsmasken, annat än rädsla för konsekvenserna. Detta är den självförvållade smärtan. Maskbärande är känt för att leda till ”psykologisk och fysisk försämring såväl som flera symtom som beskrivs [som] Mask-Induced Exhaustion Syndrome” (Kisielinski et al. 2021). Så är det med det sociala trycket att bära masken under ”Covid-19”, vilket i huvudsak får maskbärare att skada sig själv. Det är en avancerad, mycket effektiv form av psykologisk krigföring som syftar till att bryta ned allmänhetens motstånd mot flera skändliga agendor som alla omedelbart beslutades.
Var lämnar detta oss? Enligt Scott, ”En före detta turkisk president och premiärminister kommenterade en gång att den turkiska djupa staten var den verkliga staten, och den offentliga staten bara var en ”reservstat”, inte den riktiga” (2017, 30). Detta gäller nu även västerländska ”liberala demokratier”. Medan de flesta medborgare, inklusive nästan alla akademiker, förblir omedvetna om ”deep state” och dess fulla omfattning, bestäms den samtida sociala verkligheten i grunden av ”deep state” operationer. De flesta människor tror verkligen att de just har överlevt en ”pandemi” – som bara råkar nödvändiggöra en omstrukturering av den globala politiska ekonomin i den atlantiska härskande klassens intresse – och många kommer att häftigt försvara det förslaget. Verkligheten är dock att dessa människor är offer för den största psykologiska krigförings operationen i historien, som sträcker sig hela vägen från den militära gradens propaganda till psykologiska tortyrtekniker. Det är inte konstigt att makterna nu vill censurera internet. För när verkligheten av vad som pågår är allmänt förstådd verkar det oundvikligt att Wall Streets långa ”sekel av förslavning” (Corbett 2014) äntligen kommer att få ett slut.
14. Bibliografi – Källförteckning
Agamben, Giorgio. 2021. Where Are We Now? The Epidemic As Politics. Lanham, MD: Rowman and Littlefield.
Ahmed, Nafeez Mosaddeq. 2012. “Capitalism, Covert Action and State Terrorism: Toward a Political Economy of the Dual State.” In: Eric Wilson (ed.), The Dual State: Parapolitics, Carl Schmitt, and the National Security Complex, 171-192. Abingdon: Routledge.
Bernays, E. 1928. Propaganda. New York: H. Liveright.
Biddiscombe, Alexander Perry. 1998. Werwolf! The History of the National Socialist Guerrilla Movement, 1944-1946. Toronto: University of Toronto Press.
Blum, W. 2006. Rogue State: A Guide to the World’s Only Superpower. London: Zed Books.
Botts, Joshua. 2006. “‘Nothing to Seek and … Nothing to Defend’: George F. Kennan’s Core Values and American Foreign Policy, 1938-1993. Diplomatic History 30(5):839-866.
Braithwaite, Rodric. 2018. Armageddon and Paranoia: The Nuclear Confrontation Since 1945. Oxford: Oxford University Press.
Broudy, Daniel and Valerie Kyrie. 2021. “Syllogistic Reasoning Demystifies Evidence of COVID-19 Vaccine Constituents.” International Journal of Vaccine Theory, Research, and Practice 2(1):149-171. https://ijvtpr.com/index.php/IJVTPR/article/view/32/66
Brüggemeier, Franz-Josef, Mark Cioc, and Thomas Zeller (eds). 2005. How Green were the Nazis? Nature, Environment, and Nation in the Third Reich. Athens: Ohio University Press.
Chomsky, Noam. 2006. Failed States: The Abuse of Power and the Assault on Democracy. New York: Metropolitan Books.
Chomsky, Noam. 2007. Hegemony or Survival: America’s Quest for Global Dominance. New York: Henry Holt.
Chomsky, Noam. 2008. “Intentional Ignorance and its Uses.” In: Anthony Arnove (ed.), The Essential Chomsky, 300-324. New York and London: The New Press.
Chomsky, Noam. 2012. “The Week the World Stood Still: The Cuban Missile Crisis and Ownership of the World.” TomDispatch, 15 October. https://chomsky.info/20121015/
Claudin, Fernando. 1975. The Communist Movement: From Comintern to Cominform, trans. B Pearce and F. MacDonagh. Harmondsworth: Penguin.
Colás, Alex. 2012. “No Class! A Comment on Simon Bromley’s American Power and the Prospects for International Order.” Cambridge Review of International Affairs 25(1):39-52.
Costigliola, Frank. 1997. “Unceasing Pressure for Penetration: Gender, Pathology, and Emotion in George Kennan’s Formation of the Cold War.” In: Lori Lyn Bogle (ed.), The Cold War, Volume 2: National Security Policy Planning from Truman to Reagan and from Stalin to Gorbachev, 113-144. New and London: Routledge.
Craig, Campbell and Fredrik Logevall. 2012. America’s Cold War: The Politics of Insecurity. Cambridge, Mass: Harvard University Press.
Herman, Edward S. and David Peterson. 2014. Enduring Lies: The Rwandan Genocide in the Propaganda System, 20 Years Later. United States: CreateSpace.
Hett, Benjamin Carter. 2014. Burning the Reichstag: An Investigation into the Third Reich’s Enduring Mystery. Oxford: Oxford University Press.
Hitler, Adolf. 1969. Mein Kampf, trans. Ralph Mannheim. New York: Houghton Mifflin.
Hoffmann, Stanley, Samuel P. Huntington, Ernest R. May, Richard N. Neustadt, and Thomas C. Schelling. 1981. “Vietnam Reappraised.” International Security 6(1):3-26. https://doi.org/10.2307/2538527
Hughes, David A. 2015. “Unmaking an Exception: A Critical Genealogy of US Exceptionalism.” Review of International Studies 41(3):527 – 551. https://doi.org/10.1017/S0260210514000229
Hughes, David. A. 2022. “‘COVID-19 Vaccines’ for Children in the UK: A Tale of Establishment Corruption.” International Journal of Vaccine Theory, Practice, and Research 2(1):209-247. https://doi.org/10.56098/ijvtpr.v2i1.35
Hughes, David A. 2022b. “Book Review: William De Lint (2021) Blurring Intelligence Crime: A Critical Forensics. Singapore: Springer.” International Journal for Crime, Justice and Social Democracy 11(1):242-256.
Huntington, Samuel P. “Political Development and Political Decay.” World Politics 17(3):386-430. https://doi.org/10.2307/2009286
Kennan, George. 1946. “Long Telegram,” February 22. History and Public Policy Program Digital Archive, National Archives and Records Administration, Department of State Records (Record Group 59), Central Decimal File, 1945-1949, 861.00/2-2246. https://digitalarchive.wilsoncenter.org/document/116178.pdf
Kisielinski, Kai, Paul Giboni, Andreas Prescher, Bernd Klosterhalfen, David Graessel, Stefan Funken, Oliver Kempski, and Oliver Hirch. 2021. “Is a Mask That Covers the Mouth and Nose Free from Undesirable Side Effects in Everyday Use and Free of Potential Hazards?” International Journal of Environmental Research and Public Health 18(8):4344. https://www.mdpi.com/1660-4601/18/8/4344/htm
Kinzer, Stephen. 2014. The Brothers. John Foster Dulles, Allen Dulles, and their Secret World War. New York: Henry Holt & Company.
Kissinger, Henry. 1957. Nuclear Weapons and Foreign Policy. New York: Council on Foreign Relations.
Klein, Naomi. 2007. The Shock Doctrine: The Rise of Disaster Capitalism. New York: Metropolitan Books.
Lane, Barbara Miller and Leila J. Rupp. 1978. Nazi Ideology Before 1933: A Documentation. Austin: University of Texas Press.
Lasswell, H. D. 2002. The Analysis of Political Behaviour. Abingdon: Routledge.
Lint, Willem Bart de. 2021. Blurring Intelligence Crime: A Critical Forensics. Singapore: Springer.
Lippmann, Walter. 1987. “The Cold War.” Foreign Affairs 65(4):869-884.
Maddox, J. D. 2015. “How to Start a War: Eight Cases of Strategic Provocation.” Narrative and Conflict: Explorations of Theory and Practice 3(1):66–109.
Mearsheimer, John. 2015. “The Causes and Consequences of the Ukraine Crisis.” University of Chicago UnCommon Core presentation to alumni, 4 June. https://www.youtube.com/watch?v=x0PPaqnReu8
Miscamble, Wilson D. 1993. George F. Kennan and the Making of American Foreign Policy, 1947-1950. Princeton: Princeton University Press.
Moise, Edwin E. 1996. Tonkin Gulf and the Escalation of the Vietnam War. The University of North Carolina Press.
Morgenthau, Hans. 1962. “The Corruption of Patriotism,” in Decline of Democratic Politics The Decline of Democratic Politics. Chicago: University of Chicago Press.
Mueller, John and Mark Stewart. 2016. Chasing Ghosts: The Policing of Terrorism. Oxford: Oxford University Press.
Ross, Colin A. 2006. The CIA Doctors. Human Rights Violations by American Psychiatrists. Richardson, TX: Manitou Communications, Inc.
Sanchez-Sibony, Oscar. 2014. “Capitalism’s Fellow Traveller: The Soviet Union, Bretton Woods, and the Cold War, 1944-1958.” Comparative Studies in Society and History 56(2):290-319.
Schlesinger Jr., Arthur M. 2002 [1965]. A Thousand Days: John F. Kennedy in the White House. Boston and New York: Houghton Mifflin Company.
Schmitt, Carl. 2005. Political Theology: Four Chapters on the Concept of Sovereignty. Chicago: University of Chicago Press.
Schwab, Klaus. 2021. Stakeholder Capitalism. A Global Economy that works for Progress, People and Planet. Hoboken, NJ: John Wiley & Sons, Inc.
Schwab, Klaus and Thierry Malleret. 2020. Covid 19: The Great Reset. Geneva: World Economic Forum.
Scott, Peter Dale. 1996. Deep Politics and the Death of JFK. Berkeley: University of California Press.
Scott, Peter Dale. 2004. Drugs, Oil, and War: The United States in Afghanistan, Colombia, and Indochina. Lanham: Rowman and Littlefield.
Scott, Peter Dale. 2017. The American Deep State. Big Money, Big Oil, and the Struggle for U.S. Democracy. Lanham, MD: Rowman & Littlefield.
Scott, Peter Dale and Jonathan Marshall. 1998. Cocaine Politics: Drugs, Armies, and the CIA in Central America. Berkeley: University of California Press.
Shoup LH and Minter W (1977) Imperial Brain Trust: The Council on Foreign Relations and United States Foreign Policy. New York: Monthly Review Press.
Simpson, Christopher. 2014. Blowback. America’s Recruitment of Nazis and Its Destructive Impact on Our Domestic and Foreign Policy. United States: Open Road Media.
Staudenmaier, Peter. 2011. “Fascist Ecology: The ‘Green Wing’ of the Nazi Party and its Historical Antecedents.” In: Janet Biehl and Peter Staudenmaier (eds.), Ecofascism Revisited: Lessons from the German Experience, 13–42. Porsgrunn: New Compass Press. https://epublications.marquette.edu/cgi/viewcontent.cgi
Steil, Benn. 2018. The Marshall Plan: Dawn of the Cold War. Oxford: Oxford University Press.
Stone, I.F. 1998. The Hidden History of the Korean War. Boston and Toronto: Little, Brown & Co.
Sutton, Anthony C. 1972. National Suicide: Military Aid to the Soviet Union. New Rochelle, NY: Arlington House.
Sutton, Anthony C. 2011 [1974]. Wall Street and the Bolshevik Revolution. West Hoathly: Clairview.
Sutton, Anthony C. 2016 [1976]. Wall Street and the Rise of Hitler. West Hoathly: Clairview.
Trento, Joseph J. 2001. The Secret History of the CIA. New York: Basic Books.
Trotsky, Leon. 1977 [1938]. The Transitional Program for Socialist Revolution. New York: Pathfinder.
Tunander, Ola. 2016. “Dual State: The Case of Sweden.” In: Eric Wilson (ed.), The Dual State: Parapolitics, Carl Schmitt, and the National Security Complex, 171-192. Abingdon: Routledge.
Valentine, Douglas. 2017. The CIA as Organized Crime. How Illegal Operations Corrupt America and the World. Atlanta, Ga: Clarity Press.
Wiliford. Henry. 2008. The Mighty Wurlitzer. How the CIA Played America. Cambridge, Mass. and London: Harvard University Press.
Williams, William Appleman. 1992. A William Appleman Williams Reader, ed. Henry W. Berger. Chicago: Ivan R. Dee.
Wood, Patrick. 2018. Technocracy: The Hard Road to World Order. Mesa, AZ: Coherent Publishing.
Yeadon, Glen and John Hawkins. 2008. The Nazi Hydra in America. Suppressed History of a Century. Joshua Tree, Calif: Progressive Press.
[1] For example, the censored documentaries 7/7 Ripple Effect, The Boston Unbombing, and Manchester: The Night of the Bang provide extensive material evidence that calls into question the official accounts of the 7 July 2005 bombings in London, the 2013 Boston Marathon attack, and the Manchester Arena incident of May 2017. Anyone who dismisses these documentaries using thought-terminating clichés such as “dangerous conspiracy theory” — without engaging honestly with the evidence they bring to light — may be either too propagandized to think straight or part of the propaganda campaign to censor or dissuade critical discussion and dialogue.
4 september 2020. Rysslands president Vladimir Putin under ett videokonferensmöte med Moskvas borgmästare Sergei Sobyanin. Mikhail Klimentyev / RIA Novosti
Rossiyskaya Gazeta 2020-09-19
Nu, för första gången i modern historia, har Ryssland de mest kraftfulla och snabbaste vapnen, utan någon motsvarighet i världen, sa Vladimir Putin. I en videolänk med raketingenjören Herbert Efremov, uppfinnaren till Avangard systemet, förklarade Putin varför de var tvungna att utveckla hypersoniska vapen.
”Under årtionden har vi ständigt varit tvingade in i rollen av att komma ikapp”, sa Vladimir Putin. ”Det här har gällt atomvapen/kärnvapen, strategiskt långdistansflyg och sedan interkontinental missilteknologi, det vill säga vad experter kallar leveransfordon,” sa han.
”Och detta försätter alltid landet i en mycket svår, till och med farlig situation,” fortsatte statschefen. ”Det fanns faktiskt tillfällen då vi blev hotade, men vi hade inget att svara med.”
I själva verket var detta farligt och ett klart brott mot den strategiska balansen, sa han. ”Och nu, för första gången i vår moderna historia, äger Ryssland de mest moderna typerna av vapen av allt som existerade och existerar idag, som många gånger är överlägsna i styrka, kraft, och hastighet, och vilket är mycket viktigt, i noggrannhet. Ingen i världen har sådana vapen. i alla fall inte än, sa Putin.
Laservapen kommer att understryka styrkan hos de ryska försvarsstyrkorna under 2000-talet: President Vladimir Putin
På Vapensmedsdagen gratulerade presidenten utvecklarna och tillverkarna av laserkomplexet Peresvet, flygplansmissilen Kinzhal (Dagger), det kärnkraftsdrivna robotiserade ubåtskomplexet Poseidon, kryssningsmissilen Burevestnik med obegränsad räckvidd, den havsbaserade hypersoniska missilen Zircon och andra typer av vapen. I den här raden hör en speciell plats till Avangard systemet med en manövrerbar hypersonisk enhet som rör sig med en hastighet som är 27 gånger högre än ljudets hastighet och kan ändra riktning både i höjd och horisontellt. Avangard är inte bara ett nytt system, det är en ny typ av strategiska vapen, sa statschefen.
Avangard
”USA:s tillbakadragande från ABM-fördraget 2002 tvingade Ryssland att börja utveckla hypersoniska vapen”, sade Putin. ”Vi var tvungna att skapa dessa vapen som svar på USA:s utplacering av ett strategiskt missilförsvarssystem, som i framtiden faktiskt skulle kunnat neutralisera, och omintetgöra hela vår kärnvapenpotential”, förklarade han.
Men tack vare Efremov och hans kollegor blev det inte så. Presidenten erinrade om hur han i juni 2001 i Plesetsk såg uppskjutningen av den första experimentella glidenheten (Avangard). Och uppskjutningen var lyckad.
Peresvetstridslaser
RS-28 Saramat & Avangard
Under de kommande åren gjorde Ryssland allt för att komma överens med USA om att avsluta arbetet med strategiska missilförsvarssystem, eller om dess gemensamma genomförande i missilfarliga områden, med ett inkluderat deltagande av de europeiska staterna. ”Men alla våra försök var förgäves”, påminde Putin.
”Och med detta i åtanke lanserade vi 2004 ett storskaligt arbete för att implementera dina idéer, som vi förresten varnade alla för offentligt, jag talade om det offentligt,” sa presidenten till designern. – Det var tydligen ingen som trodde på oss då, de kände att vi inte kunde göra det. ”
”Och i december 2018 gjordes den sista uppskjutningen. Därmed hade alla tester genomförts framgångsrikt”, avslutade Putin.
I länken nedan finns en genomgång av de berörda länderna i en oerhört väl genomarbetad rapport. Jag översätter enbart introduktionen och den del som handlar om Sverige. Ukraina delen kan komma att översättas senare. Alla bilder är tillagda av mig. Länkarna är från originalartikelns noter, om de inte länkar till denna blogg. För att komma åt länken behöver ni en VPN-tunnel till länder som inte censurerar Ryssland.
Angående situationen med glorifiering av nazismen och spridningen av nynazism och andra metoder som bidrar till att underblåsa samtida former av rasism, rasdiskriminering, främlingsfientlighet och relaterad intolerans.
30 November 2023
Introduktion
Denna rapport har utarbetats som en uppföljning av Ryska federationens utrikesministerium ansträngningarna att uppmärksamma manifestationer av olika former av glorifiering av den nazistiska rörelsen, nynazism, rasism, rasdiskriminering, främlingsfientlighet och liknande intolerans i främmande länder.
Vi noterar att trenden med offentligt rättfärdigande av nazism och stöd till nynazism, kraftigt intensifierades i ett antal stater 2022, vilket fortsatt under hela 2023.
Tidigare kampanjer för att förvränga historien och förfalska Sovjetunionens roll i att säkerställa segern över nazismen, och skapandet av det nuvarande systemet av internationella relationer, fick en kraftfull acceleration.
Kolorerad bild av den sovjetiska fanan över riksdagshuset i Berlin den 2 maj 1945
Cynism, historierevisionism och revanchism nådde en ny topp, och verkade syfta till en fullständig konceptuell maskerad, för att i slutändan vända på platsen för författarna till rasrenhets ideologier som släppte lös kriget, och nationer som motsatte sig dem. Dessutom visade sig uttrycket av stöd för nazismen praktiskt taget vara ett test på en viss stats lojalitet till det ”kollektiva västerlandet”. Vilket kännetecknar det utvecklingsskede som världssamfundet just nu befinner sig i. En ökad aktivitet i den historiska sfären, inget mindre än ”historiska krig”, där de inblandade länderna ofta visar bristande professionalism i att behandla historiska fakta och ett nästan ”tabloid” förhållningssätt till presentationen av deras pseudohistoriska material. Materialet de konstruerar har alltså inget gemensamt med ett vetenskapligt förhållningssätt och går istället i spåren av de senaste trenderna, för att på allvar förenkla och till och med överförenkla det som skrivs och sägs.
Nu kan vi tydligt spåra hur historiska begrepp har förändrats i väst under de senaste åren – från att jämföra den nazistiska regimen med den ”totalitära” sovjetiska – till försök att lägga allt ansvar för kriget på Sovjetunionen, och deklarera det varande ”en brottsling värre än det tredje riket.”
Dessa motiv bidrar också till att uppriktigt dölja innebörden av, och viktigast av allt, kärnan i domarna från den Internationella militärtribunalen för rättegång och bestraffning av stora krigsförbrytare från de europeiska axelländerna (Nürnbergtribunalen).
Nürnbergtribunalen
Låt oss inte glömma att dess domar olagligförklarade krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten begångna av nazisterna och deras hantlangare, och fördömde också nazistiska ledare och satte därmed allt på sin plats. Det var under Nürnbergrättegångarna som världen i detalj lärde känna nationalsocialismens fasor och de grymheter som anhängare av denna ideologi begick. Det är just därför som Nürnbergtribunalens domar är ett obekvämt hinder för den nuvarande ”regelbaserade ordningens” anhängare. Redan idag noterar många observatörer att historien upprepar sig, och mallar som utvecklades i Nazityskland och det militaristiska Japan tillämpas återigen.
Man kan peka ut ett helt skikt av stater, mottagliga för impulser utifrån, där detta genomförs i högsta möjliga tempo. Det finns en annan kategori av länder, vars ledare blundar för sådana manifestationer och samtidigt försöker retuschera de obehagliga scenerna från sitt eget förflutna, det vill säga den rasistiska behandlingen av deras egna kolonier och utrotningen av ursprungsbefolkningar. I praktiken uppmuntrar en sådan attityd en stadig ökning av rasistiska incidenter, olika yttringar av främlingsfientlighet och etnisk och religiös intolerans.
I den första gruppen länder har kollaboratörerna som stödde nazisterna förkunnats vara medlemmar av ”nationella befrielserörelser” som kämpade för sina staters ”självständighet”. Ett antal utbildnings och uppsökande verksamheter har utvecklats och implementerats, och mer allmänt görs försök att omstrukturera det offentliga tänkandet.
Nationalister samlas för att markera Stepan Banderas födelsedag, grundaren av en rebellarmé OUN som kämpade mot Sovjetunionen tillsammans med Hitlers SS-förband.
Läroplaner och kulturprojekt tjänar till att glorifiera ”bedriften” av frivilliga medlemmar av de nationella SS-legionerna som kämpade för Nazityskland och var inblandade i många massakrer på civila. Myndigheternas uppmuntran har släppt lös radikala nationalister och högerextremister, som ofta är de främsta förövarna av det cyniska ”kriget” mot monument över sovjetiska befriarsoldater.
14 Waffen Grenadier Division der SS standar i parad genom Kievs gator
För sina framgångar i kampen mot den ”ryska världen” och det sovjetiska minnesarvet, har nationalister förmånen att predika idén om den ”korrekta patriotismen” för hela samhället (vi noterar också att ett sådant tillvägagångssätt; att ge ”sina egna” breda befogenheter för allt våld också är typiskt för den västerländska ”demokratiska världens” anhängare i en vidare mening). I de flesta fall vidtar de nationella myndigheterna inga åtgärder för att undertrycka sådana backanaler; snarare tvärtom, de stimulerar dessa. De har praktiskt taget inga svar på protester från ryska diplomatiska beskickningar i samband med sådana incidenter. Det civila samhällets medlemmar ignoreras helt enkelt, eller till och med vidtas åtgärder mot.
Förutom Ukraina har den mest hotfulla situationen på detta område utvecklats i de baltiska staterna, Polen och Tjeckien. Under de senaste två åren, i samband med firandet av 9 maj, har en ofattbar hysteri med russofobiska motiv utspelats i dessa länder. Som en del av de hastigt inledda kampanjerna för att ”likvidera arvet från den totalitära regimen [USSR]”, förstördes de viktigaste monumenten för att hedra Röda arméns soldater tillsammans med många andra sådana monument. Allmänheten förbjöds att hylla kämparna mot nazismen i någon form. För att delta i sådana handlingar och till och med att försvara rätten att hedra minnet av Röda arméns hjältar, blir aktivister och vanliga medborgare föremål för arresteringar och åtal.
Alla dessa fakta återspeglas på lämpligt sätt i denna rapport.
Samtidigt har de aktiva åtgärder som vidtagits av myndigheterna i ett betydande antal stater för att bilda mono-etniska samhällen på basis av titulära etniska grupper, och den ökande glorifieringen av nazistiska kollaboratörer (som en del av den ”nya” nationella historien som skapats ), markant förvärrat problemet med att skydda rättigheterna för nationella minoriteter och etniska grupper, främst språkligt och utbildningsmässigt.
Personer som tillhör dessa nationella minoriteter och etniska grupper, utsätts för diskriminering i många former. Särskilt storskalig förföljelse har inletts mot den rysktalande befolkningen i sådana länder. Den mest alarmerande situationen i detta avseende är återigen i de baltiska staterna och Ukraina, där myndigheterna gör allt för att pressa bort det ryska språket och den ryska kulturen från alla sfärer av det offentliga livet. Dessutom initierade de baltiska staterna som om de stod i kö, förmodligen av rädsla för den ryska kulturens penetration utifrån, stängningen av en betydande del av det europeiska rummet, dvs. Europeiska unionen, för alla ryska medborgare, och började sedan utveckla idé om kollektiv utvisning av rysktalande invånare under långsökta förevändningar.
Tillsammans visar detta den politiska elitens cyniska användande av en politisk dubbelmoral, i den överväldigande majoriteten av europeiska och nordamerikanska ”demokratiska” stater. Följande de knappt godkända riktlinjerna, gör de fortfarande sitt bästa att dölja den nazistiska kärnan i myndigheternas politik i Kiev för det internationella samfundet. Det har till och med kommit till ett öppet vittvättande av anhängarna till nynazismen – soldater i den radikalnationalistiska bataljonen Azov och andra liknande ukrainska extremistgrupper, som öppet visar sin rasistiska ideologiska natur.
Varje omnämnande av de många brutala brott som begåtts av deras medlemmar i Donbass utesluts noggrant från informationsutrymmet. Apoteosen för detta tillvägagångssätt var det hädiska hedrandet i det kanadensiska parlamentet av den tidigare SS-mannen Yaroslav Gunko (Hunka).
Full uppvisning av Andra världskrigs revisionism vid SS-nazistens besök i det kanadensiska parlamentet, den 2022-09-22. Yaroslav Gunko (Hunka) till vänster, tjänstgjorde 1943–1945 i 14:e Galizien Waffen SS-grenadjärdivisionen, Zelensky och Trudeau till höger.
Säkerligen har alla sådana aktiviteter fått ytterligare berättigande kraft och motiv, efter att Ryska federationen inledde den speciella militära operationen i februari 2022, för att avnazifiera och demilitarisera Ukraina och därmed skydda civilbefolkningen i Donbas. Rent praktiskt har detta resulterat i en chockerande grym total diskriminering av ryssar och rysktalande invånare i europeiska stater och några andra medlemmar av ”västblocket”.
Denna rapport bygger på bestämmelserna i den traditionella profilresolutionen ”Bekämpa glorifiering av nazism, nynazism och andra metoder som bidrar till att underblåsa samtida former av rasism, rasdiskriminering, främlingsfientlighet och relaterad intolerans” som årligen lämnas in för behandling till FN:s generalförsamling av Ryssland, tillsammans med en lång rad medförfattare. Texten till resolutionen och tabellen som återspeglar resultatet av omröstningen vid den 77:e sessionen i FN:s generalförsamling finns med som bilagor.
Vi anser att det är viktigt när det gäller denna resolution att påminna er om att världssamfundet, med absolut majoritet har ställt sig på den ryska sidan, i inställningen till förhärligande av nazism och rättfärdigande av rasism.
Oöverträffade påtryckningar från det av Washington ledda ”kollektiva väst” misslyckades med att ändra denna trend. År 2022 blev det 32 stater, inklusive Ryssland och med-sponsorer av dokumentet, vilket antogs den 15 december under UNGA:s 77:e session. Resolutionen stöddes av en imponerande majoritet av – 120 – länder. Femtio delegationer röstade emot den, inklusive USA och Ukraina (som traditionellt motsätter sig initiativet), samt EU:s medlemsländer (som tidigare avstod från att rösta, men som nu under externa påtryckningar, visar sitt offentliga stöd för nynazismen).
När det gäller omröstningen är västländernas avskyvärda ståndpunkt slående, som efterföljande USA, röstade emot dokumentet vilket fördömer förhärligandet av nazismen och nynazismens manifestationer. Allvarlig oro orsakas av sammanhållningen i de tidigare axelmedlemsstaterna, vilket ställer i tvivel uppriktigheten av Tysklands, Italiens och Japans ånger för de krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten som begicks under andra världskriget. Genom sina handlingar visar dessa stater en hädisk inställning till minnet av offren för tysk nazism, italiensk fascism och japansk militarism.
Låt oss också påminna om resolutionens tematiska fokus: den fördömer glorifieringen av den nazistiska rörelsen och tidigare medlemmar av Waffen SS, inklusive genom avtäckningen av monument och minnesmärken, samt offentliga demonstrationer för att förhärliga det nazistiska förflutna, naziströrelser och nynazism. Det betonas särskilt att uppförandet av monument för att hedra SS, organiseringen av deras processioner och andra liknande handlingar, som skändar minnet av de otaliga offren för fascismen, har en negativ inverkan på den yngre generationen och är helt oförenliga med skyldigheterna hos FN:s medlemsstater. Resolutionens med-förespråkare kan inte bortse från det faktum att i vissa länder, försöker de som kämpade mot anti-Hitler-koalitionen eller kollaborerade med nazisterna, ihärdigt att höja sig till rangen av nationella hjältar och hjältar i nationella befrielserörelser.
Yaroslav Stetsko som utropade sig till Ukrainas premiärminister under nazisterna
Ryska federationen och dess medarbetare är övertygade om att detta inte är en fråga om politisk korrekthet, som dess ideologer försöker övertyga oss om, utan om den mest flagranta cynism och hädelse mot dem som befriade världen från nationalsocialismens fasor.
”Ukrainare, mestadels personer som namngavs av OUN, nominerades då också omedelbart till tillfälliga borgmästare, polischefer, etc.” Mykola Lebed var ansvarig för den inre säkerhetssektionen i Banderas OUN fraktion (OUN/B) och hjälpte nazisterna att handplocka OUN medlemmar för att bemanna polisstyrkorna över hela det ockuperade Ukraina.”~ SS-Obersturmbannführer Friedrich Buchardt Einsatzgruppe z B
Det viktigaste regelverket för att bekämpa dessa negativa fenomen och grunden för utvecklingen av multilateralt samarbete kommer från bestämmelserna i internationella fördrag om mänskliga rättigheter, och först och främst den internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Den överväldigande majoriteten av FN:s medlemsstater, inklusive länder som röstar emot det ryska initiativet eller avstår från att rösta, är parter i dessa fördrag.
Medlemskap i konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering: ljusgrön. Erkänner behörighet enligt artikel 14: mörkgrön. Erkänner inte behörighet enligt artikel 14: gul. Undertecknad men inte ratificerad: röd. Varken undertecknad eller ratificerad: vit.
I enlighet med artikel 4 åtar sig de stater som är parter i konventionen särskilt:
Att fördöma all propaganda och alla organisationer som är baserade på idéer eller teorier om överlägsenhet för en ras eller grupp av personer av samma färg eller etniskt ursprung, eller som försöker rättfärdiga eller främja rashat och diskriminering i någon form;
Att förklara all spridning av idéer baserade på rasöverlägsenhet eller hat ett brott straffbart enligt lag;
Att förklara olagliga och förbjuda organisationer, och även organiserad och all annan propagandaverksamhet, som främjar och uppmuntrar till rasdiskriminering, och ska erkänna deltagande i sådana organisationer eller aktiviteter som ett brott som är straffbart enligt lag.
Artikel 4 är en av de viktigaste bestämmelserna i konventionen. Den är viktig, framför allt för att den drar en tydlig gräns mellan handlingar som är straffbara enligt lag och rätten till mötes- och föreningsfrihet samt åsikts- och yttrandefrihet. Det är därför påståenden från vissa stater att marscher av Waffen SS veteraner och deras olika samarbetspartners, uppförande av monument över nazister eller andra manifestationer, bara är genomförandet av ovanstående friheter och absolut inte har någon grund. I detta avseende är vi övertygade om att det är absolut nödvändigt att staterna omedelbart drar tillbaka reservationer mot detta fördrag, inklusive reservationer mot artikel 4.
Baserat på data från internationella och nationella källor sammanfattar dokumentet den faktiska informationen om nya uppvisningar, i någon form, av glorifiering av den nazistiska rörelsen, nynazism, rasism, rasdiskriminering, främlingsfientlighet och relaterad intolerans i fokus-länderna. Den visar deras systemiska och till och med programmatiska karaktär, konsekvent formad av dessa staters myndigheters politik på detta område. Den tar också hänsyn till rekommendationerna från internationella och regionala människorättsmekanismer, särskilt fördragsorgan (kommittéer) och regionala (särskilt europeiska) brottsbekämpande institutioner till de aktuella staterna. Dessutom bygger rapporten på relevant forskning från civilsamhällets organisationer. Därför förblir ett grundligt arbete med att identifiera tidigare medlemmar av nazistiska enheter och samarbetsstrukturer en stor tillgång.
Som en del av ansträngningarna att etablera segern [i WWII] som ett gemensamt arv för FN:s medlemsstater och förhindra, i linje med bestämmelserna i FN:s generalförsamlings resolution om att bekämpa förhärligandet av nazismen, förstörelse och vanhelgande av monument och minnesmärken tillägnade kämparna mot Nazismen, fokuserar denna rapport traditionellt på europeiska länders behandling av statyer, monument och minneskomplex tillägnade Röda arméns soldater, som befriade Europa från den bruna pesten, antifascistiska krigare och medlemmar av motståndsrörelsen, samt deras bevarande. Det ökade fokuset på denna fråga beror också på en kraftig ökning av försök från flera länder, först och främst Lettland, Litauen, Polen och Estland, att göra upp en historisk räkning med Ryssland, och i vidare bemärkelse med deras historiska förflutna, genom att hädiskt förstöra monument över sovjetiska befriarsoldater.
Rapporten belyser vidare traditionellt problemet med diskriminering av nationella minoriteter, såväl som rysk- och rysktalande befolkning, särskilt i de baltiska staterna och Ukraina. Detta inkluderar förföljelse av nationella samfund i det offentliga livet, hindra dem från att bevara sin nationella kultur och använda sitt modersmål, trakasserier av media, etc. Som nämnts ovan, fick denna typ av diskriminerande praxis en stor impuls 2022 av ” avbryt Ryssland”-kampanjen i europeiska länder. Det fortsatte 2023, genom att de baltiska staterna visade sitt humör för en total rensning av sitt utrymme genom förberedd deportation av rysktalande invånare, inklusive äldre.
När det gäller alla möjliga pseudohistoriska begrepp, ”historiska aggressioner” och förfalskningar av historiska fakta, kan vi klargöra igen och återigen att: Ryssland kommer alltid att minnas att alla Sovjetunionens folk tillsammans spelade den avgörande rollen för att vinna segern över nazismen. Vikten av denna historiska händelse för hela mänskligheten kan knappast överskattas. Det finns ingen anledning att förklara dess betydelse i vårt land. Vi kommer alltid att minnas det som det stora fosterländska kriget. Dess fasor och svårigheter påverkade varenda familj i Ryssland.
Röda armén befriar Auschwitz
De ovan nämnda trenderna och manifestationerna bekräftar bara den av Ryssland försvarade tesen att sådana manifestationer av rasdiskriminering och glorifiering av nazismen utgör ett direkt hot mot de grundläggande värderingarna av sann demokrati och mänskliga rättigheter, och är en allvarlig utmaning för internationell och regional säkerhet och stabilitet.
Det verkar dock än så länge, från vissa staters sida, inte finnas något behov av enande och meningsfullt samarbete för en hållbar utveckling och jämlikt partnerskap. De senaste årens händelser har mer och mer påmint om ”värderingarna” som gällde för över ett halvt sekel sedan, av en ras eller nations överlägsenhet över andra folk och kulturer. Naturligtvis har Ryssland, tillsammans med sina opinionsallierade, inte för avsikt att stå ut med sådana nykoloniala tillvägagångssätt och kommer att göra motstånd på alla möjliga sätt.
________________________
Sverige
Under andra världskriget behöll Sverige formellt en neutral status och gjorde samtidigt betydande eftergifter till Nazityskland genom att tillhandahålla resursstöd och territorium för transiteringen av Hitlers trupper till östfronten.
Tyska permittenter i Helsingborg våren 1943. Foto: Järnvägsmuseet
I Sverige är det faktum att sovjetiska trupper [under WWII] attackerade Nazitysklands trupper i de baltiska staterna och Östeuropa, för närvarande allmänt accepterat som ”ockupation”. Den expansionistiska karaktären av det sovjetisk-finska kriget 1939-1940 betonas, och nazism och kommunism likställs med ”totalitära regimer”. Samtidigt förringas medvetet Sovjetunionens avgörande bidrag till segern över nazismen, samtidigt som rollen av Sovjetunionens allierade, med USA i spetsen, förstoras.
Dubbelmoralen kan ses även när det gäller nazistiska kollaboratörer. De svenska myndigheterna har inte inlett någon utredning av de 270 svenskar som stred som en del av Waffen-SS, av vilka många enligt de senaste årens forskning var inblandade i Förintelsen. Svensk lag tillåter inte lagföring av andra världskrigets brottslingar som har hittat en fristad i landet, inklusive de med svenskt ursprung.
SS-chefen Heinrich Himmler lyckönskar svenskar i Sennheim 1943
Dubbelmoralen syns även i Sveriges inställning till dagens yttringar av nynazism och rasism. Den svenska ledningen har en mycket tvetydig inställning till att fördöma förhärligandet av nazismen i de baltiska staterna. Det officiella Stockholm gjorde offentligt avbön för att ha utlämnat en grupp letter, litauer och ester som hade stridit på Nazitysklands sida till Sovjetunionen 1945. De blundar också för de radikala historieförfalskande uttalanden om andra världskriget, som de nuvarande myndigheterna i dessa stater gör. Fall av glorifiering av nazism, med vandalism och nedmontering av monument över sovjetiska nazibefriande soldater i flera europeiska länder (främst i Polen, Baltikum, Ukraina och Tjeckien), behandlas inte heller av den svenska ledningen och får ingen märkbar bevakning i svenska medier.
Liknande tillåtande attityd tillämpas även på nynazistiska manifestationer i Ukraina, dit mer än 30 svenska ultrahögermän under 2014-2016 frivilligt reste för att delta i stridsoperationer som medlemmar av de nationalistiska bataljonerna Azov och Aidar, som en del av den s.k. Antiterroristoperationen (ATO) mot Donbass. Under den pågående krisen i Ukraina är de svenska myndigheterna också förtegna om Kiev regimens nazistiska karaktär och de brott som begås av ukrainska nationella ultra radikala grupperingar. De minst 400 svenska legosoldater som är involverade i de ukrainska nationella bataljonerna benämns som anställda i humanitära organisationer.
Mikael Skillt krypskytt och kompanibefäl, strider enligt Expressenför Azov
Under dessa omständigheter är det inte förvånande att Stockholm i december 2022, som konsekvent har följt en gemensam EU-strategi, röstade emot den Rysslandssponsrade resolutionen i FN:s generalförsamling, om att bekämpa förhärligande av nazism, nynazism och andra metoder som bidrar till att driva på samtida former av rasism, rasdiskriminering, främlingsfientlighet och relaterad intolerans (tillsammans med EU:s medlemsländer avstod de från att rösta om initiativet som fördömde nynazism och andra samtida yttringar av rasism).
Samtidigt övervakar svenska kommunala myndigheter noggrant tillståndet för sovjetiska militära gravsättningar på sitt territorium. På grund av svenska aktivisters insatser genomfördes till exempel forskning för att fastställa ödet för sovjetiska militärer internerade i Byringe lägret (Södermanland).
Högerradikala och nynazistiska rörelser är fortfarande aktiva i Sverige.
Den primära källan och huvudledaren för den högerextrema ideologin i det svenska samhället är Nordiska motståndsrörelsen (NMR), en högerextrem organisation med cirka 200-300 aktiva medlemmar (NGO:s nämner ett högre antal), som utökar sitt inflytande till grannländerna Norge och Finland. NMR verkar i Sverige på helt laglig grund och har ”partipolitiska” anhängare. Framför allt rapporteras representanter för landets främsta parlamentariska anti-immigrant parti Sverigedemokraterna (SD), hysa uttryckliga sympatier med nynazister och har tidigare till och med varit medlemmar i denna organisation.
NMR har sina rötter i Svenska Motståndsrörelsen, som bildades 1997 genom en sammanslagning av flera högerextrema strukturer som verkade under andra hälften av 1900-talet. 2015 bytte det namn till NMR, och sammanförde de fyra nordeuropeiska filialerna – svenska, norska, danska och finska. NMR förblir verksamma i Sverige, som är hem för dess huvudkontor (i Grängesberg, Dalarnas län) och majoriteten av dess medlemmar. Sedan samma år leds organisationen av Simon Lindberg.
Simon Lindberg NMR
NRM valde Tyr-runan som symbol, vilken också använts av nazistiska strukturer, inklusive Hitlerjugend. Detta är inte det enda lånet från Nazityskland. Det finns rapporter om att regelbundna utbildningar och utbildningsseminarier som anordnas för NMR medlemmar, inkluderar filmer som glorifierar Hitler och propaganda för verk av fascismens ”klassiker”.
”Tyr-runan var en av de mest använda nazistiska symbolerna i Nazityskland. Den bars som hederstecken på vänster ärm, ovanför armbindeln med hakkorset, av SS-officerare som examinerats vid Sturmabteilungs militära träningsskola (Reichsführerschule, ”rikets ledarskapsskola”). Enligt historikern Christer Bergström är tyr runan som symbol närmare förknippad med Förintelsen än hakkorset, då hakkorset användes som Nazitysklands statssymbol, medan tyr runan var hederstecknet för Schutzstaffel (SS), den organisation som verkställde Nazitysklands systematiska folkmord. Symbolen användes också som sköld för Waffen-SS-divisionen 30. Januar”
Experter noterar att NMR under 2014 – 2019 följde en strategi för maximal expansion. Förmodligen började de fokusera sina ansträngningar under 2019 på att bygga en stark grupp av aktiva medlemmar som effektivt skulle leda organisationen.
Det har förekommit rapporter om att NMR har ett eget förlag Nationellt Motstånd, som ger ut propagandalitteratur och en tidning med samma namn.
I sin rapport från maj 2022 framhäver en NGO Anti-Defamation League, tre särdrag hos NRM:
1. En fanatisk nazistisk ideologi med kultliknande inslag, i kombination med ett uttalat mål om revolution med alla nödvändiga medel;
2. En stark betoning på våld och våldsamma metoder för att uppnå mål, även kompletterat med en paramilitär struktur i organisationen;
3. En stel hierarki och en etablerad byråkratisk organisationsstruktur, som har utvecklats för att upprätthålla gruppens koherens även när den har expanderat till att omfatta hela Skandinavien.
Mittpunkten i NMR ”ideologin” är antisemitism; rörelsen engagerar också ständigt nya anhängare av teorin om vit överhöghet i sina led. Enligt experter kommer rörelsen att ytterligare stödja denna attityd genom att använda antisemitisk retorik som en ”nyckelteori” som kan förklara vilken annan linje som helst av högerextremt tänkande. Anti-Defamation League påpekar att målet för NRM ”är att genomföra en revolution för att störta demokratin och ersätta den med en nazistisk diktatur som omfattar hela Skandinavien och Norden”.
Enligt Sharon S. Nazarian, ADL Senior Vice President för internationella frågor: ”Det som är så alarmerande med den nordiska motståndsrörelsen är dess besatthet av våld och dess antisemitiska kärntro”. De har hållit hundratals stridsträningssessioner som förberedelser för vad de hävdar kommer att vara ”störtandet av europeiska demokratier” och lär sina anhängare att använda paramilitär taktik i gatustrider och sammandrabbningar med polisen”.
En nyligen publicerad rapport från människorättsorganisationen Anti-Defamation League varnar för de extrema farorna som den svenska nynazistiska organisationen Nordiska Motstånds Rörelsen (NMR) innebär.
Säkerhetspolisens bedömning är att NMR har både förmåga till terrorism och uppsåt att begå brott mot landets konstitutionella ordning. Det finns bevis för att över hälften av NMR medlemmarna har dömts (vissa mer än en gång) för brott (inklusive mord och mordförsök, våld, stöld, uppvigling till hat mot specifika grupper, vandalism av religiösa institutioner och brott mot narkotikalagstiftning). Brottsbekämpande myndigheter pekar också på sammansmältningen av landets nynazistiska gemenskap med organiserad brottslighet.
I november 2021 grep svensk polis en 25-årig NMR supporter på en gård utanför Göteborg. Han lagrade hemmagjorda bomber, halvautomatiska vapen och vapendelar tillverkade med en 3D-skrivare samt en enorm ammunitions depå hittades i hans hus. Den gripne var aktiv i chattrum på nynazistiska forum och var också intresserad av att organisera masskjutningar i skolor.
Sedan andra hälften av 2010-talet har även andra nynazistiska rörelser blivit aktiva i landet. Anmärkningsvärda är onlineplattformar som Motgift (en tidigare informationsresurs från det nationalistiska Svenskarnas Parti som konsoliderar landets nationalister), Det fria Sværje, Ingrid ok Karlqvist, Svenska Nationalistiska Ungdomsrörelsen och Soldiers of Odin. Dessa resurser och rörelser var särskilt populära under 2015-2016.
Experter noterar att de högerextrema strukturerna från olika stater utökar sin verksamhet till internationell nivå och intensifierar kontakterna mellan sig. Tack vare denna trend har alltså en gren av den amerikanska högerextrema organisationen ”Alt-right” – Northern European Alternative Right Sector – bildats i Sverige. Regelbundna ”erfarenhetsutbyten” mellan svenska nynazister och deras medarbetare i Nederländerna, Ungern, Polen och andra länder är också kända.
Nynazister är aktiva initiativtagare till kampanjer som syftar till att uppvigla interetnisk och interreligiös oenighet (i genomsnitt håller de cirka 3 000 evenemang årligen i landet, ofta rygg mot rygg med minnesceremonier för Förintelsen, första maj-demonstrationer, pacifistiska och antifascistiska möten ).
I de flesta fall är det oftast individuella uttalanden eller handlingar från individer som bekänner sig till ultrahöger ideologi. Många av dem har åtalats. Den 5 november 2019 väcktes ett mål mot två elever från Skara kommun (Västra Götalands län, Sydvästra Sverige) efter deras uttalanden där de förolämpade judar och gjorde Hitler hälsningen. Den 27 november 2019 ställdes Tobias Malvå som är medlem av NMR, inför rätta i Malmö anklagad för antisemitism, rashat och glorifiering av Hitler (han dömdes till skyddstillsyn och böter). Den 9 mars 2020 dömdes Anders Jonsson, en annan NMR-medlem, till sex månaders fängelse för att ha gjort många antisemitiska uttalanden och hedrat Hitler.
Den 9 april 2020 åtalades en 60-årig kvinna för att ha upprepade gånger uttryckt hat mot migranter och välkomnat Hitler.
Under de senaste åren har polisen i de flesta fall utfärdat tillstånd till nynazister att hålla demonstrationer, vilket ställer överträdare av lag och ordning inför rätta först i efterhand.
Den provokativa bränningen av Koranen framför den turkiska ambassaden i Stockholm i januari 2023 av Rasmus Paludan, ledare för det svensk-danska nynazistiska partiet Stram Kurs, väckte stor offentlig resonans. Den svenska polisen avslog tillstånd för liknande bokbål i februari 2023, efter stark kritik från medlemmar av den islamiska världen. Det är anmärkningsvärt att förbudet uteslutande gäller missbruk av islams heliga bok.
Detta extremistiska beteende har också lett till en kris i Sveriges relationer till den islamska världen. Den 31 juli 2023 höll Organisationen för islamskt samarbete ett extra möte i samband med incidenterna.
Med bakgrund av den komplicerad förhandlingsprocessen med Türkiye om Sveriges anslutning till Nato, anklagade människorättsorganisationer Stockholm för att göra eftergifter och att närma sig det ”odemokratiska” Ankara.
Det bör noteras att landet tidigare har haft fall av migranter som organiserat protester för att uttrycka förolämpande attityder mot islam, inklusive några av ganska aggressiv karaktär. Till exempel, i augusti 2020 utlöste ett nationalistiskt koranrally protester i Malmö som snart eskalerade till aggressiva sammandrabbningar med polisen. Efter cirka sju timmars protester, där bilar och butiker brändes, lyckades polisen få läget under kontroll. Flera personer greps.
Statistiken över hatbrott är alarmerande 6 000-7 000 fall per år. Cirka 70 % av dem har främlingsfientliga och rasistiska implikationer. De flesta av dessa kommer från högerextremister som drivs av nynazistiska och migrant-fientliga känslor, samt radikala islamister. Följaktligen är de vanligaste offren för rasistiskt motiverade hatbrott etniska minoriteter som bekänner sig till islam, särskilt de av afrikansk härkomst. Men som utredningspraxisen i sådana fall visar, riskerar gärningsmannen ett verkligt straff för sådana brott endast i 3–5 % av fallen.
Situationen förvärras av att Sverige inte har något rättsligt förbud mot rasistiska organisationer under förevändning av behovet av absolut respekt för de grundläggande friheterna. Trots uppmaningar från flertalet svenska politiska partier har ansträngningarna att införa ett sådant förbud försenats. Så 2017 meddelade regeringen att den hade påbörjat arbetet med att införa ett förbud mot användning av nazistiska symboler (inklusive NMR-emblemet, Tyr-runan), men inga konkreta resultat har uppnåtts.
Det finns fall där register har skapats över medborgare på grundval av deras nationalitet, etnicitet, kön (även om sådan registrering är förbjuden enligt lag i landet). Oro över den höga förekomsten av polisprofilering av synliga minoriteter, särskilt människor av afrikansk härkomst, muslimer och romer, uttrycktes av kommittén för avskaffande av rasdiskriminering (CERD) i maj 2018.
I januari 2019 meddelade Kalla Fakta, ett svenskt TV4-program som sysslar med journalistiska utredningar, att under de senaste månaderna har cirka 100 fall av grundlösa polis omhändertagande av medborgare med icke-svenskt utseende. År 2021 uttryckte Kommittén mot tortyr sin oro över den kvarvarande praxisen med misshandel och överdriven våldsanvändning av poliser i Sverige.
EU:s byrå för grundläggande mänskliga rättigheter (FRA) noterade i sin rapport från 2019 att undersökningar av poliser och personer som påverkats av partiskhet mot särskilda etniciteter visade att 24 % av alla med afrikansk härkomst som svarade hade stoppats av polisen. Bland dem beskrev 4 av 10 (41 %) sådana incidenter som rasprofilering. Män med afrikanskt ursprung stoppas av polisen tre gånger oftare (22 %) än kvinnor (7 %). FRA konstaterar i sin rapport 2022, med hänvisning till en innehållsstudie av akademiska publikationer, artiklar, böcker och rapporter publicerade i Sverige, att rasismen i det offentliga rummet hade ökat mellan 2016 och 2021.
Experter från International Independent Expert Mechanism för att främja rasrättvisa i samband med brottsbekämpning och mänskliga rättigheter, uppmanade efter sitt besök i Sverige i början av november 2022, Stockholm att intensifiera insatserna för att bekämpa systemisk rasism och fokusera på strategier för att återställa förtroendet mellan polisen och minoritetsgrupper. De uttryckte också oro över att de svenska myndigheterna kan ta itu med legitima säkerhetsutmaningar, inklusive växande gängkriminalitet, genom ett svar som fokuserar på överdriven ökning av polis, övervakning och otillbörligt frihetsberövande.
Internationella människorättsövervakningsorgan och -mekanismer uppmärksammar regelbundet ihållande hatyttringar i Sverige. Kommittén för avskaffande av rasdiskriminering uttryckte oro över närvaron av rasistiska och extremistiska organisationer i landet och deras offentliga demonstrationer, samt spridningen av hatretorik i landet, inklusive under valkampanjer och i media, och betonade särskilt att inrättandet av organisationer som främjar och uppviglar till rashat är tillåtet av svenska staten.
Liknande oro angående Sveriges rekord av hatretorik mot afrosvenska medborgare, judar, muslimer och romer, i synnerhet under valkampanjer, men även i media och online, och det fortsatta rasistiska våldet i landet, uttrycktes av kommittén mot tortyr i november 2014, människorättskommittén (HRC) i mars 2016 (samtidigt som den upprepade kommitténs tidigare oro i detta avseende) och kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (CESCR) i juni 2016. Det är anmärkningsvärt att, trots de förklaringar som Sverige lämnat till HRC om situationen när det gäller kampen mot rasism, hyser experterna fortfarande oro över frågan. Kommittén mot tortyr uttryckte också sin oro över kvarstående hot mot minoriteter och marginaliserade individer i det svenska samhället, trots åtgärder som vidtagits för att bekämpa hatbrott och rasism, och polisåtgärder för att skydda religiösa byggnader och samfund. Kommittén uppmuntrade Stockholm att anstränga sig för att förebygga och beivra brottsliga handlingar motiverade av diskriminering, intolerans, hat eller negativa stereotyper, och att genomföra effektiva utredningar i syfte att lagföra och straffa förövarna.
Europeiska kommissionen mot rasism och intolerans (ECRI) inom Europarådet har i sin rapport om Sverige också lyft fram en ökning av rasistiska och främlingsfientliga hatretorik riktade mot migranter, muslimer, personer med afrikansk härkomst och romer. Kommissionen fann att de brottsbekämpande åtgärderna i sådana fall var otillräckliga och att antalet åtalade hatbrottsfall var lågt. Enligt uppgifter från ECRI har antalet registrerade fall som rör ärekränkning, uttryck för rasistiskt motiverade fördomar hållits på samma nivå (643, år 2011 och 635, år 2015). Antalet fall relaterade till hot ökade dock med 20 % (1 650, år 2011 och 1 972, år 2015), propagerande mot vissa grupper ökade med 39 % (396, år 2011 och 552, år 2015) och skadegörelse/klotter ökade med 138 % (296, år 2011 och 703, år 2015).
Utöver de ovan nämnda frågorna noterade kommittén för avskaffande av rasdiskriminering under 2018 en betydande skillnad mellan antalet anmälda fall av hatretorik och hatbrott och antalet utredningar och lagföringar av lagöverträdare. Enligt kommittén var de vanligaste offren för rasistiskt motiverade hatbrott etniska minoriteter, särskilt de från Afrika. Kommittén uppmanade de svenska myndigheterna att effektivt identifiera, registrera och utreda fall av rasistiska hatretorik eller uppvigling till rashat och rasistiskt motiverat våld samt åtala de ansvariga. Stockholm rekommenderades också att offentligt fördöma och ta avstånd, även i nätmedier, från rasistisk hatretorik och främlingsfientliga uttalanden från offentliga tjänstemän och politiker. CERD uppmanade de svenska myndigheterna att använda resurser på nationella kontaktpunkter och särskilda hatbrottsgrupper över hela landet.
Människorättsförsvarare påpekar att det finns ”mörka fläckar” i statistiken över hatbrott, eftersom många offer inte vänder sig till brottsbekämpande myndigheter på grund av bristen på pengar för att finansiera rättegångar, eller helt enkelt av rädsla för ”hämnd” från sina förföljare.
En av de mest utsatta nationella grupperna i Sverige är den judiska församlingen. Situationen i Malmö är särskilt oroande. Representanter för den judiska diasporan i Malmö klagar över att de ofta möter aggressiva manifestationer från motståndare till Israels politik, vars aktivitet växer mot bakgrund av den traditionella pro-palestinska linjen i Sverige, vilka var först i EU att officiellt erkänna det oberoende Palestina, de kritiserar även de lokala myndigheterna för att de inte uppmärksammar problemet med antisemitism tillräckligt. Under 2018 svepte en våg av antisemitiska protester och demonstrationer över Sverige till följd av USA:s president Donald Trumps ensidiga beslut om Jerusalems status. På grund av de oupphörliga hoten upplöstes det judiska samfundet i Umeå samma år.
Möllevångstorget Malmö
Antisemitiska kampanjer genomförs regelbundet av NMR, inte bara i Sverige utan även i andra nordiska länder. Aktioner som organiserades i oktober 2020 i nästan 20 olika städer i Sverige, Danmark, Norge och Island, inkluderade demonstrationer framför synagogor, uppsättning av antisemitiska affischer på offentliga platser och utdelning av relevanta flygblad. Nynazister publicerar information om detta på sina hemsidor. Nynazisternas agerande orsakade indignation hos internationella judiska organisationer. Ronald Lauder, ordförande för den judiska världskongressen, fördömde den samordnade brutala hatkampanjen mot judar i norra Europa som släpptes lös av dagens efterträdare till NMR nazisterna. Simon Wiesenthal Centers direktör för internationella relationer Shimon Samuels, skickade ett brev till den svenska ledningen i september 2020, där han uppmanade Stockholm att följa Finlands exempel att förbjuda NMR, och att vidta åtgärder mot organisatörerna av den antisemitiska kampanjen.
Medlemmar i den nynazistiska Nordiska Motståndsrörelsen marscherar genom Ludvika 2018
I Visby blockerade NMR-aktivister i juli 2019 entrén till en utställning om Förintelseöverlevande som anordnades av Raoul Wallenberginstitutet tillsammans med fotografen Sanna Sjösvärd, och gick sedan in i lokalen, där de skanderade antisemitiska slagord. När polisen anlände till platsen för händelsen grep de inte radikalerna, som lämnade byggnaden obehindrat.
I slutet av mars 2021 hängdes babydockor med röd färg upp utanför synagogan i Norrköping, tillsammans med en banderoll som beskrev Pesach som det judiska firandet av egyptiska barns död. NMR publicerade ett fotografi av installationen på sin webbplats. Den svenska polisen inledde en utredning om det påstådda hatbrottet.
På Nordiska motståndsrörelsens hemsida finns en bild på dockorna som hängts upp utanför synagogan i Norrköping
I Sverige registrerades 2021 en ökning av hatretorik på nätet, särskilt i sociala medier, enligt tidningen Haaretz. Spridningen av antisemitisk retorik i sociala medier är mest uppmärksammad bland skolbarn och ungdomar. Detta resulterade i aggressionshandlingar med antisemitiska förtecken mot barn av judiskt ursprung. Sådana manifestationer förekommer i stor utsträckning i Malmö.
Europeiska kommissionen mot rasism och intolerans (ECRI) pekade på en ökning av antalet antisemitiska uttalanden. Kommissionen noterade särskilt en fördubbling av antalet fall av antisemitisk propaganda, från 54 st. år 2011 till 102 st. år 2015, och hot mot judar, från 77 st. till 127 st. under samma period. Men enligt ECRI:s uppskattningar kan dessa siffror vara betydligt högre, eftersom företrädare för det judiska samfundet inte alltid kontaktar polisen, eftersom de tvivlar på brottsbekämpningens effektivitet.
Allvaret i situationen bekräftas av det faktum att FRA i sin andra övervakningsstudie om antisemitism (2018) inkluderade Sverige bland de tre europeiska länderna med den mest spända situationen för judar, tillsammans med Storbritannien och Tyskland. Vilket tyder på att 82% av företrädarna för denna nationalitet i landet karakteriserar antisemitism som ett ”allvarligt problem” (som jämförelse valde – 60% av de tillfrågade detta svar 2013).
FRA:s uppgifter om brotten med antisemitiska motiv som registrerats av svenska brottsbekämpande myndigheter är betydande. Under 2020 rapporterades 170 incidenter. En stor skillnad i data för 2018 – 287 incidenter – förklaras av förändringar i datainsamlingsmetoden 2020.
I februari 2021 uppmanade Europeiska kommissionen regeringen i Stockholm att uppfylla sina skyldigheter enligt EU:s rambeslut från 2008 om bekämpning av rasism och främlingsfientlighet.
Det ständigt växande muslimska samfundet i landet utsätts också för diskriminering. Dold islamofobi är ett mycket vanligt fenomen i media och inom olika sfärer av det offentliga livet (särskilt i tillgången till arbete och sociala tjänster), vilket visar på bristerna hos staten som noggrant döljer detta problem.
Våld mot muslimer, särskilt muslimska kvinnor i traditionell klädsel, är inte ovanligt. Enligt ECRI fördubblades antalet fall av islamofobiska hot/attacker mellan 2011 och 2015 (123 respektive 247 fall), islamofobiskt förtal ökade från 38 till 68 fall, skadade från 16 till 76 fall (375 procent) och anti -Muslimsk propaganda från 45 till 102 fall (127 procent).
Särskilt oroande är situationen i Malmö – den tredje största staden i landet – som är hemvist för en betydande del av de muslimska flyktingarna, samt Sveriges tredje största judiska församling. Med tanke på detta har högerextrema rörelser traditionellt sett varit starka i staden. Representanter för den judiska diasporan klagar över att de ofta möter aggressiva manifestationer av motståndare till Israels politik, vars aktivitet växer mot bakgrund av den traditionella pro-palestinska linjen i Sverige, vilket var det första landet i EU att officiellt erkänna Palestinas självständighet. De kritiserar också de lokala myndigheterna för att de inte uppmärksammar problemet med antisemitism tillräckligt.
Kommittén för mänskliga rättigheter och kommittén för avskaffande av rasdiskriminering uppmärksammade problemen med diskriminering på grund av religion i mars 2016 respektive i maj 2018. HRC uttryckte särskild oro över ett stort antal episoder av religiös intolerans i Sverige, inklusive fysiskt våld mot personer som tillhör religiösa minoriteter, särskilt muslimer och judar, och attacker mot deras gudstjänstlokaler. Det riktades också kritik mot det faktum att brottsbekämpande myndigheter inte registrerade alla sådana fall. CERD påpekade de svårigheter som svenska muslimer, i synnerhet människor av afrikansk härkomst, möter i att få tillgång till arbete och bostad utanför sina områden med kompakt bosättning, vilket kan likställas med de facto segregation. Dessutom noterades deras ekonomiska segregation och svårigheter att få tillgång till hälsovård och utbildning. CERD:s experter uttryckte också oro över attacker mot moskéer i Sverige samt bristen på medel för deras beskydd. Kommittén uppmärksammade också den utbredda praxisen av stereotypi av muslimer i media och hos politiker i Sverige.
I kontexten av skydd för religiösa samfund, tog CERD upp frågan om selektiviteten i de svenska brottsbekämpande myndigheternas svar på rasistiska brott. Enligt experter är lagen om terrorism bekämpning (som också kritiseras allvarligt av människorättsförsvarare för kränkningar av medborgarnas rättigheter), främst inriktad på förföljelse av muslimer, medan brott som begåtts av andra grupper, inklusive nynazistiska strukturer, inte betraktas som terrordåd av svenska brottsbekämpande myndigheter. Även HRC uttryckte oro över denna praxis med ”stigmatisering av personer” av utländskt ursprung eller från etniska och religiösa minoriteter.
Situationen för svenska romer, som är offer för djupt rotade fördomar, lämnar mycket i övrigt att önska. Det finns flera rapporter om fall av diskriminering av medlemmar av denna minoritet på offentliga platser (på kaféer, butiker, hotell, sjukhus, transporter etc.), arbets; och bostadsmarknader. Partiska beslut om att beröva romer deras föräldrarättigheter och grundlöst nekande av tillgång till utbildning är ganska vanliga.
Enligt FRA upplevde 20 procent av romska barn från och med 2019 hunger.
Utskottet för mänskliga rättigheter i mars 2016, utskottet för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i juni 2016 och CERD i maj 2018, pekade på den kroniska diskrimineringen av romer i det svenska samhället. Svårigheterna för företrädare för detta folk, inklusive medborgare i andra EU-länder bland romerna, att få utbildning, sysselsättning och hälsovård, bostäder och andra grundläggande sociala tjänster som tillgång till rättvisa. CERD och CESCR uttryckte också oro över det ökande antalet fall av tvångsvräkningar av vissa grupper av romer som bor i informella bosättningar, samt det faktum att hatbrott fortsätter att begås mot dem.
FRA konstaterar också att Sverige har en hög grad av diskriminering av romer och resandefolk. Enligt den forskning om romers situation som FRA genomförde 2019 i fem västeuropeiska länder (Belgien, Frankrike, Irland, Nederländerna, Sverige) och Storbritannien, utsattes varannan representant för denna nationella minoritet för diskriminering under året före forskningen, 44 procent av de tillfrågade möttes av aggressionsuttryck motiverade av rashat, och en av tio tillfrågade hade profilerats av polisen.
I sin rapport 2022 citerar FRA även uppstarten av ett projekt i Malmö som syftar till att bekämpa segregeringen av romer i bostadsfrågan (genom att sprida information om deras rättigheter och råd om att bygga upp en dialog med lokala myndigheter i denna fråga). Det finns dock ännu inga bevis för dess effektivitet.
I Sverige är situationen för migranter eller deras avkomlingar i andra generationen, främst av afrikanskt eller asiatiskt ursprung, också den mycket ogynnsam. Denna kategori av befolkningen har en lägre utbildningsnivå än riksgenomsnittet och arbetslösheten, särskilt bland unga, är högre. Det råder de facto segregation i studierna av svenska språket, och på utbildnings institutionerna, och som en följd av detta också på arbetsmarknaden. Enligt ECRI leder detta till utvecklingen av ”parallellsamhällen”, vilket i sin tur ytterligare hindrar integrationen av invandrare och deras barn. Afrosvenskar tenderar att ha lågstatus och lågavlönade jobb jämfört med resten av befolkningen, trots sin utbildningsnivå. Det är svårare för denna befolkningskategori än andra medborgare i Sverige att ta sig upp på karriärstegen.
Enligt forskningen möter människor av afrikanskt och asiatiskt ursprung oftare arbetslöshet. Dessutom har sociologiska studier visat att risken att bli mobbad för utrikesfödda arbetare är nästan fyra gånger högre än för infödda.
Sedan 2015 har kränkningarna mot flyktingar ökat på grund av den förvärrade migrationskrisen. Många migranter, som under lång tid väntar på att deras asylansökningar ska behandlas, är inhysta i ultrakompakta koncentrationer i isolerade ”gettoområden”, avskurna från utbildnings- och hälsovårdssystem, samt från integration och sysselsättningsmöjligheter. Svenskarna har också kritiserats för att de fortsatta hårda restriktionerna i den nationella migrationspolitiken, trots att flyktingströmmarnas intensitet minskade 2017-2018.
Internationella människorättsorganisationer har kritiserat Sverige för ”extraordinära” lagbestämmelser som försvårar familjeåterförening, den ”omänskliga” praxisen med odifferentierad utvisning av afghaner (även om det finns hot mot deras säkerhet i hemlandet), det försämrade psykiska tillståndet hos ensamkommande barn och ungdomar (apati och självmordsförsök på grund av lång väntan på asylbeslut), flyktinghandel (sexuellt, arbetskrafts- och kriminellt utnyttjande, slaveri).
Praxis med att dra in skyddsstatus från asylsökande har också kritiserats. Enligt FRA har Sverige det näst högsta antalet ärenden med återkallade flyktingstatus efter Tyskland 2021 (1349 respektive 3690 fall).
Svenska brottsbekämpande myndigheters praxis att tvångsavvisa migranter och asylsökande och kvarhålla dem innan de gör det, uppmärksammades av kommittén mot tortyr i november 2014 och december 2021, kommittén för mänskliga rättigheter i mars 2016 och utskottet för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i juni 2016. Trots ytterligare information från de svenska myndigheterna till HRC i denna fråga, förblev experterna oroade över situationen. I mars 2018 påpekade N. Muižnieks, dåvarande Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, Sveriges alltför strikta lagbestämmelser som försvårar familjeåterförening, den ”omänskliga” praxisen med odifferentierad utvisning av flyktingar (det vill säga även när deras säkerhet i hemlandet är hotad); långa perioder av ensamkommande barn och ungdomar i förvar, vilket försämrar den psykiska hälsan hos nyanlända; och människohandel.
År 2021 beslutade Utskottet för rättigheter för personer med funktionsnedsättning i ett individuellt klagomål, och slog fast att utvisning av en person med afghanskt ursprung tillbaka till Afghanistan, trots existerande hot mot hans liv, strider mot Sveriges skyldigheter enligt konventionen om rättigheter för personer med Funktionshinder.
År 2023 var kommittén för barns rättigheter djupt oroad över effekterna av 2021 års ändringar av utlänningslagen (2005) som begränsar familjeåterförening och rätt till permanent uppehållstillstånd och social trygghet. HRC uttryckte också farhågor för att de reformer som planeras i Tidö-avtalet kommer att ytterligare begränsa rättigheterna för asylsökande, flykting och migrant barn.
Kommittén rekommenderade de svenska myndigheterna att förhindra kvarhållande av barn på grund av deras eller deras föräldrars migrationsstatus, och påpekade skillnaderna i tillgång till utbildning av hög kvalitet och diskriminering, trakasserier och mobbning i skolor, som främst invandrarbarn och barn från socioekonomiskt missgynnade familjer utsätts för.
FRA bekräftar att det förekommer en diskriminerande behandling av föräldrar med utländsk härkomst från svenska skolmyndigheter och personal, med hänvisning till motsvarande sociologiska studier. Enligt en av dessa undersökningar som publicerades 2022, där totalt 3430 svenska grundskolerektorer kontaktades av socionomer som utgav sig för att vara föräldrar med arabiskt eller svenskt klingande namn eller med låg eller hög SES (socioekonomisk status) yrken. Resultaten visade tydliga tecken på diskriminering, särskilt när det gäller etniska minoritets alias.
Mot denna bakgrund har de lokala kristna, inklusive representanter för det rysk-ortodoxa samfundet, vilka ibland tvingas undvika att marknadsföra sina religiösa symboler, på sistone känt sig oroliga.
Sedan starten av Rysslands särskilda militära operation [SMO] för att demilitarisera och avnatzifiera Ukraina för att skydda civila i Donbass, har kränkningarna av rättigheterna för ryska landsmän som bor i Sverige (ca. 20 000 personer) ökat. Det har inte bara förekommit fall av diskriminering av våra medborgare från de svenska myndigheternas sida, och en extremt ryssofobisk atmosfär i lokala medier, utan även misshandel för att tala ryska, uppsägningar från jobb utan förklaring och mobbning av barn. Traditionellt är socialtjänstens attityd gentemot ryska landsmän fortfarande rovdrift, eftersom migrant familjer a priori klassificeras som socialt missgynnade och som ett resultat därav sätts ”under kontroll” av de lokala behöriga myndigheterna. Det finns också en nästan total uteslutning av chefer och anställda, med anknytning till Ryssland, i små och medelstora företag och icke-statliga organisationer.
Media och sociala nätverk främjar starkt tesen att ryska medborgare och landsmän offentligt bör ta avstånd från den ryske presidenten Vladimir Putins politik i Ukraina. Oliktänkande får ta emot olika hot: från avgång till fysiskt våld. Rysktalande barn utsätts för mobbning i svenska skolor.
Ryskspråkiga barnutbildningscentra var bland de första offren för Sveriges troglodyt lika ryssofobi. I själva verket hölls de som gisslan av sina ledares inställning till händelserna som ägde rum: alla var tvungna att offentligt ta avstånd från de ryska väpnade styrkornas agerande och, ännu bättre, att personligen fördöma Rysslands president Vladimir Putin. Dessutom utsattes praktiskt taget alla rysktalande barn i skolor för etniskt motiverat våld och trakasserier. Svenska tonåringar, som ”fritt uttrycker sin åsikt i ett fritt land”, förnedrade helt enkelt rysktalande barn och krävde att de skulle utvisas, i värsta fall blev de misshandlade. Inte bara barn från Ryssland, utan även från andra före detta sovjetrepubliker trakasserades. Föräldrars försök att vädja till utbildningsinstitutionernas ledning för att förhindra trakasserier har inte alltid lett till en lösning på situationen.
De ryska landsmännens organisationers verksamhet, däribland Unionen av Ryska föreningar i Sverige (Stockholm), Alliansen av Ryska föreningar i Sverige (Göteborg), Sputnik (Luleå), upplever allvarliga hinder i sin verksamhet. Svenska myndigheter har under förevändning av ”odemokratisk” verksamhet av dessa föreningar vägrat dem inte bara den budgetfinansiering de tidigare fick, utan också krävt återbetalning av anslag för 2022-2023.
Den största svenska fackförbundstidningen Aftonbladet, avbröt samarbetet med dessa föreningar, som de tidigare hade försett med hyresfria lokaler.
De inkommande ukrainska flyktingarna diskrimineras också, bland annat genom att tvingas till prostitution. Dessutom hävdade FRA att nivån på ekonomiskt stöd även för denna kategori av flyktingar var otillräcklig för att säkerställa en adekvat levnadsstandard.
I Sverige rapporteras problem relaterade till skyddet av barns rättigheter, dessutom av rasistisk karaktär. Förutom situationen för invandrarbarn och minderåriga flickor från muslimska familjer (de förs utomlands för kvinnlig omskärelse och tvångsäktenskap), rapporteras pedofili och barnprostitution. Återvändandet av barn till soldater som kämpat på terroristorganisationernas sida i Syrien har inte heller varit lätt för det svenska samhället. Det finns inga rapporter om åtgärder för att lösa dessa problem.
Frågan om samernas situation och status – landets ursprungsbefolkning i norr – är fortfarande ett specifikt människorättsproblem för Sverige, med tanke på den historiska konflikten mellan samerna och den svenska staten (förr tvångskonverterades samerna till kristendom och utsattes för rasexperiment, där deras kultur och språk medvetet undertrycktes). Industri och stadsutvecklingen fortsätter att göra anspråk på samiska marker, och militära övningar i de norra territorierna skapar hinder för renskötseln och deras traditionella försörjning.
De förslag som lagts fram av de särskilda kommissioner som verkade i Sverige mellan 1997 till 2019, för att lösa ”mark” konflikten mellan staten och samerna har inte genomförts i praktiken. Enligt experter är anledningen till detta att det främst påverkar områden av särskilt ekonomiskt intresse för statliga och kommersiella gruvbolag eller är ”reserverade” för lokalisering av energiinfrastruktur.
Enligt Forum för levande historia, Amnesty International och andra icke-statliga organisationer, är diskriminering och rasism mot samerna fortfarande ett problem i Sverige, i förhållande till deras traditionella försörjning. Ofta måste medlemmar av denna nationella minoritet försvara sin rätt till renskötsel, jakt, insamling, och avskjutning av rovdjur som hotar fritt bete för boskapen i årslånga rättsliga processer.
I en aldrig tidigare skådad dom (som sträcker sig över mer än 10 år) i januari 2020, dömde Sveriges Högsta domstolen till fördel för invånarna i samebyn i Gällivare, angående deras ensamrätt att jaga och fiska i deras traditionella livsmiljöer, bland annat genom att bevilja dem rätten att upplåta jakt och fiske till tredje part utan statligt godkännande. Men sedan Högsta domstolens dom har det framförts hot mot det samiska samfundet, till och med våld och sabotage har rapporterats (sådana händelser nämns i en gemensam artikel av de norska, finska och svenska ministrarna i februari 2022).
Individuella samiska segrar på ”domstolsfältet” löser dock inte problemet med att urbefolkningen förflyttas från sitt historiska hemland. De främsta bovarna är utvinningsindustrier och grön energi, som har haft en negativ inverkan på miljön för de svenska samernas traditionella försörjning.
En central episod i detta spår är den koncession som regeringen den 22 mars 2022 beviljade ett lokalt företag, Jokkmokk Iron Mines AB, att bryta järnmalm i landets största outbyggda fyndighet i Jokkmokks kommun. Ansökan lämnades in redan den 25 april 2013, men på grund av omfattande kritik från en rad svenska myndigheter, frivilligorganisationer och internationella organisationer har prövningsprocessen försenats i många år. Framför allt har Statskontoret för kulturminnesskydd, Naturvårdsverket, de regionala myndigheterna i Norrbottens län och UNESCO rekommenderat att projektet inte ska genomföras mot bakgrund av miljömässiga och kulturella och humanitära aspekter.
Oberoende FN-experter har också uttryckt sin oro. I synnerhet den 10 februari 2022, då FN:s särskilda rapportör för ursprungsfolkens rättigheter H.F. Kali Tzai, och FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter och miljö D.R. Boyd, utfärdade ett gemensamt uttalande där de uppmanade de svenska myndigheterna att inte bevilja järnmalmsbrytningstillstånd för fyndigheten i fråga. De har påpekat att en gruva i det samiska området kommer att generera enorma mängder föroreningar och giftigt avfall som hotar det skyddade ekosystemet i det närliggande världsarvet Laponia och renvandringen.
Inte överraskande har Sverige under de senaste decennierna upprepade gånger varit föremål för kritik från internationella organ (inklusive FN:s råd för mänskliga rättigheter, kommittén för avskaffande av rasdiskriminering, kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, ILO, HRC:s speciella rapportör för ursprungsfrågor och många icke-statliga organisationer) angående rättigheterna för nationella minoriteter (särskilt samernas); men det har inte gjorts några verkliga framsteg i frågan.
Mängden problem som de svenska samerna står inför påpekades i synnerhet av kommittén för mänskliga rättigheter i mars 2016, kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i juni 2016, kommittén för avskaffande av Rasdiskriminering i april 2018 och ECRI i december 2017. I ECRIs slutsats, med hänvisning till yttrandet från företrädare för det samiska samfundet, noterades att diskriminerande händelser mot dem fortsätter att äga rum i vardagen, särskilt i städerna. I vissa fall tvingas samerna att dölja eller förneka sitt etniska ursprung för att undvika fientligheter och förkastliga attityder.
1: Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg, talar vid Joint Committee mötet i Europaparlamentet, 7 september 2023:
”President Putin deklarerade hösten 2021, och skickade faktiskt ett utkast till fördrag** som de ville att Nato skulle underteckna, för att lova ingen mer Nato-utvidgning. Det var vad han skickade oss. Och [det] var en förutsättning för att inte invadera Ukraina. Det skrev vi såklart inte under på.
Det motsatta hände. Han ville att vi skulle underteckna det löftet, att aldrig utvidga Nato. Han ville att vi skulle ta bort vår militära infrastruktur i alla allierade [länder] som har gått med i NATO sedan 1997, vilket betyder att hälften av NATO, hela Central- och Östeuropa, [att] vi borde ta bort Nato från den delen av vår allians, införa någon form av B, eller andra klass. medlemskap. Vi förkastade det.
Så han [Putin] gick i krig för att förhindra Nato, mer Nato, nära hans gränser.”
2: Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg, talar i Kiev den 24 februari 2024 – andra årsdagen av den ryska invasionen av Ukraina:
”President Putin startade det här kriget för att han ville stänga Natos dörr och förvägra Ukraina rätten att välja sin egen väg.”
* Människor som Jens Stoltenberg, som hävdar att Natos expansion till Ukraina är den främsta orsaken till Ukrainakriget, kallas vanligtvis för ”Putins marionett” eller ”Putins användbara idiot.” Trots det är Stoltenbergs förklaring korrekt.
__________________
Min kommentar:
** Det var de facto två utkast (förslag = ”a draft treaty”) det vill säga förhandlingsunderlag (1), inte färdiga krav som skulle skrivas under utan att ha bearbetats runt ett förhandlingsbord (2).
Tysklands försvarsministerium har bekräftat att en diskussion mellan höga tyska militärofficerare har avlyssnats.
De läckta diskussionerna mellan tyska militärofficerare, inkluderande flygvapnets högsta befälhavare, om att hjälpa Kiev regimen i en potentiell attack på Krimbron är äkta, sa en taleskvinna för det tyska försvarsministeriet till statliga TV-kanalen ARD på lördagen.
Nyheten släpptes på fredagen av RT:s chefredaktör Margarita Simonyan, som sa att hon hade fått den från ryska säkerhetstjänstemän. Journalisten släppte till en början en ryskspråkig utskrift av konversationen och lade sedan upp källan; ljudfilen på tyska på sociala medier.
Den 38 minuter långa audion daterad till den 19 februari, innehöll ett samtal mellan fyra officerare från det tyska flygvapnet (Luftwaffe), inklusive dess befälhavare, generallöjtnant Ingo Gerhartz. Militären diskuterade de operativa och inriktade detaljerna för Taurus långdistansmissiler som Tyskland överväger att skicka till Kiev.
Tyskarna noterade att ukrainarnas fixering vid Krimbron, främst var av politiska skäl. De noterade att bron var tillräckligt robust för att inte ens 20 missiler skulle kunna förstöra den. De cirka 50 missiler som Berlin skulle kunna tillhandahålla Kiev – i omgångar – ”kommer inte att förändra krigets förlopp”, erkände Gerhartz själv.
Officerarna diskuterade saken som om leveransen redan hade avtalats, de talade också om hur man kunde bibehålla trovärdigt förnekande i händelse av broattacken, vilket skulle tillåta Berlin att undvika att dras in i konflikten mellan Kiev och Moskva.
Taurus långdistans luft-till-markyta-missil.
”Enligt vår bedömning avlyssnades ett samtal i flygvapnet”, sa ministeriets talesman till ARD och de tyska tjänstemännen tillade att de inte kunde avgöra om några ändringar gjorts i utskriften eller själva inspelningen.
Tidigare rapporterade även tyska medier att ljudklippet verkade vara äkta. Tysklands nyhetsbyrå DPA sa att tjänstemännen pratade med hjälp av Webex plattformen för onlinesamtal, meddelanden och konferenser. Der Spiegel rapporterade att ”enligt en första bedömning är AI-stödd förfalskning i stort sett utesluten.”
Tidigare på lördagen kallade kansler Olaf Scholz läckan en ”mycket allvarlig sak”. ”Det är därför den nu utreds mycket intensivt, mycket noggrant och mycket snabbt”, sa han till journalister i Rom, efter en audiens hos påven och tillade att en sådan undersökning var ”nödvändig”.
Han kommenterade inte innehållet i inspelningen och förklarade inte huruvida Berlin var medveten om de planer som diskuterades av de högre militärofficerarna.
Vissa tyska politiker antog att händelsen kunde få ytterligare konsekvenser. Roderich Kiesewetter en tysk parlamentsledamot från Kristdemokratiska unionen, själv pensionerad överste och chef för den tyska reservist föreningen, sa till tyska medier att andra känsliga militära samtal kan ha avlyssnats och kan komma att publiceras av Ryssland i framtiden.
”Det är inte på något sätt förvånande att en sådan konversation avlyssnades”, sa han till tyska n-tv nyhetsmediet och tillade att det var ”lika föga förvånande att inspelningen blev offentlig.” ”Vi måste anta att ryssarna har mer material av det här slaget”, sa den pensionerade översten.
Händelsen fick stark kritik från andra tyska politiker. ”Det måste äntligen bli ett slut på vår naivitet”, sa chefen för förbundsdagens försvarskommitté, Marie-Agnes Strack-Zimmermann, till n-tv. Hon efterlyste också utökade insatser för ”kontraspionage” samtidigt som hon medgav att Tyskland var ”uppenbarligen sårbart på detta område.”
Ordföranden för den parlamentariska kontrollkommittén, Konstantin von Notz, krävde ett ”omedelbart klargörande av all bakgrundsinformation” i ett samtal med det tyska medieföretaget RND.
Varför vägrade Einstein att bli Israels president?
Artikeln i ”One Jew’s Journey” börjar med en kommentar om att David Ben-Gurion, Israels första premiärminister, träffade Einstein i Princeton 1952 i hopp om att övertyga den ärevördiga vetenskapsmannen att bli Israels president. Einstein vägrade, och citaten nedan kan ge oss ledtrådar om varför han vägrade.
”ett politiskt parti som är nära besläktat med de nazistiska och fascistiska partierna, med dess organisation, metoder, politiska filosofi och sociala dragningskraft.”
Brevet fortsatte;
”Det är otänkbart att de som motsätter sig fascism över hela världen, om de är korrekt informerade om Herr Begins politiska meritlista och perspektiv, kan lägga sina namn och stöd till den rörelse han representerar”.
I brevet stod det, med hänvisning till judarnas massaker på araber i byn Deir Yassin att;
”de [judiska] terroristerna, långt ifrån att skämmas över sina handlingar, var stolta över denna massaker, publicerade den vida. … Deir Yassin incidenten exemplifierar Frihetspartiets [Herut] karaktär och handlingar.”
För att ytterligare beskriva Frihetspartiet, stod det i brevet att partiet omfattar;
”en blandning av ultranationalism, religiös mystik och rasöverlägsenhet”
Och att det bar den;
”omisskännliga stämpeln av ett fascistiskt parti för vilket terrorism (mot både judar, araber och britter), där [en] förvrängd framställning är [dess] medel, med en ‘Leader State’ som målet.”
Efterdyningarna av den sionistiska terroristattacken på King David Hotel 1946.
Brevet avslutades med att säga att Amerika borde vända ryggen åt Begin och inte stödja;
”denna den senaste manifestationen av fascism.”
Men det finns mycket mer.
Tio år före brevet i NYT, förklarade Einstein på New Yorks Commodore Hotel att en judisk stat med gränser och en armé för att skydda dessa gränser stred mot ”judendomens väsentliga natur”. 1946 sa han också till den Anglo-American Committee of Inquiry on the Palestinian issue att;
”Jag kan inte förstå varför det [en judisk stat] behövs. Det hänger ihop med trångsynta och ekonomiska hinder. Jag tror att det är dåligt.”
”Jag är inte villig att se att någon förknippas med dessa vilseledda kriminella människor”
I ett tal 1938 sa Einstein:
”Jag skulle mycket hellre se en rimlig överenskommelse med araberna på grundval av att leva tillsammans i fred, än skapandet av en judisk stat.”
Och i ett citat som går tillbaka till slutet av 1920-talet förklarade Einstein:
”Skulle vi inte kunna hitta ett sätt till ärligt samarbete och ärliga pakter med araberna, då har vi lärt oss absolut ingenting under våra tvåtusen år av lidande och förtjänar allt som kommer till oss.”
Många av dessa och andra citat finns i boken*, Einstein on Israel and Zionism: His Provocative Ideas About the Middle East, av Fred Jerome.
Anser rabbinen Gil Steinlauf att det är antisemitiskt att peka ut Israel eftersom det är den enda judiska staten? Om så är fallet, tror han också att Einstein var en judehatare, och skulle han tilldela samma beskrivning till en som uttryckte samma känslor som Einstein gjorde i ovanstående citat?
Utifrån de aktuella händelserna i Israel tror många av oss att den judiska regeringens i Israel natur, inte har förändrats mycket från Einsteins tid. Det beror helt enkelt på att sionismen som politisk entitet är en form av fascism, och inget politiskt parti i Israel kan någonsin vara verkligt demokratiskt om det främjar sionistiska ideal.
Thomas Tonon Princeton Junction, N.J.
[* Albert Einstein tänkte och skrev mycket, inte bara om de svåraste problemen inom fysiken, utan också inom politiken. Den här boken samlar för första gången hans essäer, intervjuer och brev om Mellanöstern, sionism och arab-judiska relationer. Många av dessa har aldrig publicerats på engelska, och alla motsäger den populära bilden av Einstein som pro-sionist. Han erbjöds men vägrade Israels presidentskap. Men hade han antagit erbjudandet, kunde han ha sagt saker som sionisterna inte ville höra. Han förespråkade en sekulär stat som skulle välkomna både judar och palestinier. En persons brev, inte ens Einsteins, kan lösa krisen i Mellanöstern. Men decennier senare, när fasorna i konflikten i Mellanöstern är bekanta för alla, är reflektionerna från en av 1900-talets största tänkare en vägvisare, som visar hans engagemang för social rättvisa, förståelse och vänskap mellan judar och araber.]
Termen ”Münchhausen Trilemma” myntades av den tyske filosofen Hans Albert och hänvisar till det trefaldiga problemet i epistemologin med motiverad tro: alla föreställningar är antingen motiverade av andra övertygelser, baserade på grundläggande fakta, eller är själv upplevda.
Om det första fallet är sant, kan våra övertygelser inte motiveras eftersom det skulle leda till en oändlig regress. I det andra fallet måste vi lita på vår tro på att vissa övertygelser är sanna. I det tredje fallet kan våra övertygelser inte motiveras eftersom de skulle vara exempel på cirkulära resonemang.
För att förklara detta ytterligare, låt oss ta en titt på ett exempel inom populärkulturen, som det visas i The Big Bang Theory. I ett avsnitt av The Big Bang Theory med titeln The Bad Fish Paradigm, använder Sheldon Münchhausen Trilemma för att förklara varför han flyttade från sin huskamrats Leonard lägenhet.
Sheldon Cooper: Leonard, jag flyttar. Leonard Hofstadter: Vad menar du med att du flyttar? Varför? Sheldon Cooper: Det behöver inte finnas en anledning? Leonard Hofstadter: Jo, det gör det allt. Sheldon Cooper: Inte nödvändigtvis. Detta är ett klassiskt exempel på Münchhausens Trilemma: antingen grundar sig orsaken på en serie underskäl, vilket leder till en oändlig regression; eller kan det spåras tillbaka till godtyckliga axiomatiska uttalanden; eller så är det i slutändan cirkulärt: d.v.s. jag flyttar för att jag flyttar.
Sheldon visar att det finns tre sätt att motivera sin anledning till att flytta ut och att varje metod misslyckas med att rättfärdiga skälet till att flytta ut. Om han använder andra skäl för att stödja sitt skäl för att flytta ut förvandlas hans argument antingen till en oändlig regress eller så blir det cirkulärt. De flesta av oss har viss erfarenhet av detta problem, vilket framgår av barn som upprepade gånger frågar ”varför?” är något fallet eller varför de har blivit ombedda att göra något. I de flesta fall kommer det en punkt där vårdaren ger upp i utmattning och säger ”för att jag sa till dig det.” Detta är epistemologi i praktiken.
Naturligtvis var Hans Albert inte den första filosof som identifierade detta problem inom epistemologin. En av de tidigaste redogörelserna för detta problem beskrivs av filosofen Sextus Empiricus (1:a eller 2:a c. CE), först krediterad till den grekiske filosofen Agrippa den skeptiske.
Enligt Agrippa är dessa de fem principerna för varför vi inte kan tro med säkerhet:
Oliktänkande eller oenighet. Detta är den osäkerhet som orsakas av att folk inte är överens om något.
Argument i det oändliga. Alla övertygelser är baserade på skäl, som själva är baserade på skäl, i oändlighet.
Relation. Olika perspektiv och sammanhang verkar förändra sakers mening så att det är svårt att definiera vad ”där” är till för.
Antagande. De flesta (kanske alla) sanningspåståenden och argument inkluderar antaganden som inte stöds.
Cirkularitet. Vi försöker ofta rättfärdiga våra övertygelser genom att använda vår tro som ett skäl för tro. Jag gillar till exempel bananer för att de är goda. Å andra sidan skulle jag såklart inte gilla bananer om de inte var goda. Så det här är detsamma som att säga att jag gillar bananer för att jag gillar bananer. Detta är känt som cirkulärt resonemang.
De fem lägena visar oss att det kan vara svårt att motivera en tro. Så hur kan vi veta att vår tro är berättigad? I resten av den här artikeln kommer vi att titta på potentiella lösningar på var och en av de tre epistemologiska huvudproblemen som vi såg i Münchhausens Trilemma: oändlig regress, dogmatism och cirkularitet. De är infinitism, foundationalism och koherentism.
Infinitism och epistemologi
Fractal evighet i matematiska termer i ett Mandelbrot set.
Infinitism accepterar det första hornet i Münchhausen Trilemma, den oändliga regressen. Infinitism är uppfattningen att våra skäl stöds av andra skäl, som stöds av andra skäl. Den kontroversiella aspekten av infinitism är att den hävdar att denna kedja av orsaker pågår i det oändliga. Med andra ord stöds skäl A av skäl B, vilket stöds av skäl C som stöds av skäl D… etc. ad infinitum.
Så varför skulle någon välja infinitism som sin modell för epistemologiskt rättfärdigande? När allt kommer omkring, tyder det inte på att alla våra övertygelser i slutändan är ogrundade? Kanske. Men förespråkare för infinitism hävdar att infinitism möter färre problem än foundationalism eller koherentism, vilket gör den mer sparsam.
Foundationalism tar sig an trilemmats andra horn: att vissa övertygelser är otvivelaktigt grundläggande och inte kräver ytterligare motivering. Foundationalister kallar dessa typer av övertygelser för grundläggande övertygelser. Till exempel är det inte många som skulle ifrågasätta att saker i världen existerar och att deras existens ger oss en anledning att tro att de finns. Att min katt finns är i sig en anledning att tro att den finns. Grundläggande övertygelser kräver ingen ytterligare förklaring för att vara motiverad.
Naturligtvis är foundationalism inte utan kritik. Det vanligaste argumentet mot foundationalism är att det verkar krävas skäl för själva tron att vissa trosuppfattningar inte kräver någon ytterligare förklaring. Om så är fallet skulle det kräva ytterligare förklaring och därför ytterligare stödjande skäl. Om sådan kritik har tyngd, så verkar foundationalism hamna vid det första hornet – en oändlig regress – eller det tredje hornet – cirkularitet.
Koherentism
Koherentism utmanar trilemmats tredje horn – cirkuläriteten. Den mest grundläggande förståelsen av koherentism är att övertygelser är berättigade när de överensstämmer med uppsättningar av skäl som är relevanta för och logiskt harmoniska med tron. Så om tro A är koherent med en uppsättning föreställningar B, kan den sägas vara berättigad. Åtminstone kan det sägas vara vettigt.
Den samtida filosofen Jamie Watson antyder att koherentism står inför problemet med motsägelsefulla uppsättningar av föreställningar som hänger samman med dem själva, vilket gör till synes oförenliga trosuppfattningar lika motiverade. De gamla grekerna hade ett ord som beskriver detta fenomen där motsägelsefulla föreställningar verkar lika motiverade, de kallade det equipollence. Detta väcker frågor om huruvida någon tro är mer berättigad än en annan.
Som du kan se har filosofer för länge sedan tagit itu med frågor om vår tro och hur vi kan veta att det vi tror är sant eller berättigat. Vi har tittat på tre välkända lösningar på epistemologisk skepsis, även om det finns många fler. För att avsluta, låt oss ta en titt på några hedersomnämnanden.
Fallibilism
Bertrand Russell 1960, Bild: BBC / Encyclopedia Britannica
Fallibilism är uppfattningen inom epistemologin att vår tro är benägen att fela. Med andra ord, med vilken tro som helst kan vi också anta att den kan visa sig vara felaktig. När den brittiske filosofen Bertrand Russell tillfrågades av en intervjuare för New York Post om han var beredd att dö för sin filosofi, svarade Russell:
”Självklart inte… jag kan ha fel trots allt.”
Detta är i ett nötskal fallibilism. Vetenskapen arbetar i enlighet med fallibilism eftersom den inte gör anspråk på att känna till de yttersta sanningarna; snarare kan vi bara veta vad som är uppenbart för oss vid en viss tidpunkt. Vetenskapen förändras ständigt i ljuset av nya bevis.
Principen att påståenden om empirisk kunskap kan accepteras även om de inte kan bevisas med säkerhet.
Evidensialism
Bevis på en sjöjungfru? – Merman, taxidermy/skulptur, 1700-tal, British Museum
Tanken bakom denna epistemologi är ganska okomplicerad: för att någon tro ska vara berättigad måste den stödjas av bevis. Om du inte kan tillhandahålla bevis har din tro inget stöd.
Naturligtvis låter detta enkelt nog, även om det krävs en redogörelse för vad som räknas som bevis, för att bevisningen ska vara övertygande. För olika människor från olika kulturer har ordet ”bevis” många betydelser. Även inom vetenskapen pågår debatt om vad som räknas som bevis.
Falsifikationism
Efter evidensialismen har vi falsifikationism. Filosofen Karl Popper beskriver falsifikationismen som ett sätt i epistemologin att skilja vetenskapliga hypoteser från pseudovetenskap, en metod som också kan användas för att avgöra om en tro är berättigad.
Om en idé är värd att undersökas, som tron att allt gräs är grönt, borde den också vara möjlig att förfalskas – den borde ha möjlighet att visas osann.
I ljuset av falsifiering kan vissa trosuppfattningar aldrig rättfärdigas. Det finns typer av idéer som inte kan visas som sanna eller falska med tydliga bevis. För att ge ett exempel, tron på spöken är inte motiverad eftersom inga bevis kan tillhandahållas för att visa att spöken inte existerar (de ska ju trots allt vara osynliga).
Å andra sidan skulle man kunna förfalska tron att allt gräs är grönt genom att hitta något gräs som inte är grönt. Men om inga bevis kan tillhandahållas som visar att det finns grästyper i andra färger, är min tro att gräs är grönt fortfarande berättigad.
Epistemologisk nihilism
The Taste of Emptiness av Jean Dubuffet, 1959, via MOMA
Vi avslutar med den mest skeptiska epistemologin, epistemologisk nihilism. Det är till och med svårt att säga om epistemologisk nihilism är en epistemologi eller inte. Ytterst är epistemologisk nihilism uppfattningen att kunskap antingen inte existerar eller att sann kunskap är omöjlig, kanske av de skäl som diskuteras i denna artikel.
Naturligtvis väcker kunskapsteoretisk nihilism frågan. Om man påstår att de inte vet någonting, uppstår frågan hur man kan veta att de inte vet någonting. Där inne, någonstans, verkar det finnas kunskap av något slag.
”Det går inte att förneka att den sionistiska koloniseringen av Palestina som startade i början av 1880-talet och fortsätter till denna dag, representerar en av de mest anmärkningsvärda koloniserande satsningarna genom tiderna.” Dr Walid Khalidi – ”All That Remains”
Jaffa ca 1925
”Jag vill utforska både mekanismen för 1948 års etniska rensning [av Palestina] och det kognitiva systemet som gjorde att världen kunde glömma…Jag vill argumentera för paradigmet etnisk rensning och använda det för att ersätta paradigmet om krig som grund för den vetenskapliga forskningen och den offentliga debatten om 1948”. Professor Ilan Pappe – ”Den etniska rensningen av Palestina”
Displacement of Palestinians from their lands in 1948
”Den etniska rensningen av Palestina är lika mycket Amerikas korståg som Israels. Den 16 augusti [2007] tillkännagav Bush-administrationen ett oöverträffat militärt ”hjälppaket” på 30 miljarder dollar för Israel, världens fjärde största militärmakt, en flygvapenmakt större än Storbritannien, en kärnvapenmakt större än Frankrike. Inget annat land på jorden åtnjuter sådan immunitet, vilket tillåter det att agera utan sanktioner, vilket Israel gör. Inget annat land har ett sådant register av laglöshet; ingen av världens tyrannier kommer i närheten. Internationella fördrag, såsom icke-spridningsavtalet för kärnvapen, som ratificerats av Iran, ignoreras av Israel. Det finns inget liknande i FN:s historia”. John Pilger, augusti 2007
Nakba 1948
”1948 fördrevs åttiofem procent av palestinierna i den del av Palestina som blev Israel, 675 städer och byar avfolkades samtidigt som deras mark och egendom konfiskerades. Palestinierna kallar denna upplevelse sin Nakba”. Dr Salman Abu-Sitta – i ”The Return Journey”
374 Zionist newcomers arrives at Haifa 18-07-1947
”Om jag skulle sammanfatta Baselkonferensen [1897] med ett ord – skulle det vara detta: i Basel grundade jag den judiska staten… Om jag skulle säga detta i dag [3 september 1897] skulle jag mötas av skratt universellt. Om fem år kanske, och säkert om femtio år, kommer alla att se det.” Theodor Herzel, grundare av sionismen [från hans egna dagböcker]
”Och nu ett ord till judarna i Palestina. Jag hyser inga tvivel på att de gör det på fel sätt. Den bibliska uppfattningens Palestina är inte ett geografiskt område, det finns i deras hjärtan. Men om de måste se till geografins Palestina som sitt nationella hem, är det fel att gå in i det under skuggan av brittiska vapen. En religiös handling kan inte utföras med hjälp av bajonetter eller bomber.” Mahatma Gandhi i the Harijan 26-11-1938.
_______________________________________________
Huvudsyftet med ”1948 Lest We Forget” är att genom sin webbplats, etablerad i maj 2006, avslöja de lögner som alltför länge har presenterats som det sanna scenariot för hur Israel kom till 1948.
Det finns inget mystiskt med det som ofta kallas ”Palestinaproblemet” eller ”Palestinafrågan”. Det som palestinier kallar sin Nakba antogs inte i någon obskyr historia utan snarare på 1900-talet, inom vår livstid och under näsan på västerländska demokratier – som tolererade det.
Fram till nyligen hade detaljerad information om ”Palestinaproblemet” gömts för akademiska undersökningar främst i den israeliska statens sionistiska arkiv.
Bortsett från deklarationen 1897 av sionisterna i Basel om att skapa ett judiskt hemland i Palestina, togs de verkliga besluten som bidrog till att förverkliga den deklarationen och följaktligen den palestinska tragedin i två västerländska huvudstäder: London och Washington. Dessa beslut backades upp av en sofistikerad propaganda- och manipulationsmaskin vars syfte var att förverkliga den sionistiska visionen om ”ett judiskt hem i Palestina”.
Alla kriser som har drabbat Mellanöstern, från början av 1900-talet fram till de nuvarande blodiga krigen som rasar i hela denna region, härrör direkt och indirekt från det Baselbeslutet från 1897. Om detta råder det inga tvivel.
Allt eftersom processen att omvandla den ”visionen” till verklighet fortsatte, fortsatte också västerlandets samtycke till och anpassningen av den ”visionen”. Dess manifestation ligger i hjärtat av vad som kan kallas Bibel syndromet. Dess epicentrum är den stora dialogen mellan kristendomen och judendomen. Detta epicentrum är stort, kraftfullt och visar sig vara det sista domedagskapitlet i det som finns kvar av Palestina.
Ingen konflikt i världen har någonsin dokumenterats och dokumenterats så väl som den palestinska tragedin.
Det finns en mängd detaljerade kartor, fotografier, befolkningsräkningar, uppdaterade rapporter, fakta på plats och officiella dokument som visar att grunden för den mest utbasunerade fredsprocessen idag, som kräver en oberoende och livskraftig palestinsk stat som existerar sida vid sida med Israel har sedan länge försvunnit.
Den så kallade tvåstatslösningen är nu inget annat än en tom fras. Det är en ”villfarelse”.
Det finns ett stort gap mellan vad som sägs och vad som hörs; mellan vad som görs på plats och vad som officiellt rapporteras eller erkänns.
Den fortsatta militära ockupationen av det historiska Palestina, och sättet på vilket den manifesteras genom byggandet av tunnlar, broar, bosättningar, uteslutningszoner och förbifartsvägar för judar, allt med stöd av den fjärde största militärmaskinen på planeten, fortsätter i oförminskad grad i trots mot internationell rätt.
Bygget av den illegala fängelsemuren runt Gaza och Västbanken fortsätter att beröva palestinierna deras mark och deras gårdar. Etableringen av nya illegala judiska kolonier och utvidgningen av befintliga illegala är en daglig aktivitet som till stor del finansieras av de amerikanska skattebetalarna. Ingen gör ett formellt klagomål och när de gör det är det ingen som lyssnar.
Av dessa skäl strävar vi efter att visa att problemen inte började med upprättandet av den israeliska staten i maj 1948 (för det är den händelse som orsakade den palestinska Nakba), utan med de beslut som togs av den sionistiska ledningen i Basel 1897 : att skapa ett exklusivt hem och en nation för judarna i Palestina inom 50 år.
Den drömmen förverkligades på 51 år! Sionisterna planerade att ta över ett folks nation och erbjuda det till folket i många nationer.
”Det fanns inget sådant som ett palestinskt folk … det var inte som om det fanns ett palestinskt folk som betraktade sig som ett palestinskt folk, och vi kom och kastade ut dem och tog deras land ifrån dem. De fanns inte”.
Israel fanns inte ens före maj 1948. Den så kallade staten har varken erkänt gränser eller en nationell konstitution. För dess folk har drömmen om en demokratisk stat sakta förvandlats till en mardröm.
Sionismen har mer än ett ansikte, grundtanken utgår från det judiska gamla testamentet och dess egentliga religiösa tolkning. Om jag inte har missförstått det ska Jesus (i den kristna tolkningen) återuppstå, men i den judiska tron stiger Guds gestalten Messias ned för första gången och först då kan Sions rike uppstå på nytt.
Medan den politiska sionismen är ett relativt nytt påfund skapat i historisk tid, där en av förgrundsfigurerna var den tyske rabbin Zvi Hirsch Kalischer som år 1862 fastslog att det judiska folkets frälsning som omtalats i Profeterna endast kunde uppnås genom självhjälp.
Det är förklaringen till att de sant bibeltrogna judiskt troende protesterar mot händelserna i Palestina, de menar att man måste invänta Messias innan den sista striden mellan ondskans makter och Gud kan stå på berget Harmagedon eller ”Megiddos berg”, och templet kan resas på nytt.
Den politiska och kristna sionismen vill alltså ”hjälpa” Gud på traven så att Messias ska dyka upp och Sions rike (Israel) ska kunna bli till.
Vill vi komma åt argumentet att antisionism skulle vara lika med antisemitism, är det till dess religiösa tolkning vi ska vända oss.
Att använda eskatologi som stöd för nutida terrorhandlingar ser vi genom historiens alla koloniala former av racism. Den mest övertydliga just nu är terrorstaten Israels genocidala verksamhet i Palestina.
“Concentration camps would be erected by the Israeli rulers” and “Israel would not deserve to exist, and it will not be worthwhile to preserve it.” He feared the ascendancy of right-wing, religious Jewish nationalists and warned that “religious nationalism is to religion what National Socialism was to socialism.”
Kristna sionister (evangelisk sionism) anser att Guds geografiska löften i Gamla testamentet till judarna fortfarande gäller. Många kristna sionister tror också att Israels folk förblir en del av Guds utvalda folk.
Kristen sionism är vanligt inom eskatologiska rörelser och tolkar den moderna staten Israels bildande (enligt FN:s beslut 1948) som en uppfyllelse av gammaltestamentliga profetior.
Kristen sionism tolkar Uppenbarelseboken så att det judiska folket måste återförenas i Israel före Kristi återkomst, och att Israel måste återerövra de landområden man hade under biblisk tid. Den sekulära sionismen tolkas ur ett religiöst perspektiv som nödvändig för att uppenbarelsebokens profetior skall kunna tolkas och gå i uppfyllelse.
Därför menar man att alla judar har en plikt att flytta till Israel, och uppmuntrar Israels ockupation av Västbanken och Gazaremsan, vilka anses ingå i Israel (Yeretz Jisroel) sådant det geografiskt beskrivs i Bibeln.
Flera verkar även för att återuppbygga Jerusalems tempel, ett annat tecken man anser behövs för Harmagedon.
Inom kristna rörelser som betonar att vi lever i den sista tiden, upplever man sig ibland ha ett uppdrag att påskynda Jesus återkomst och de händelser som skall föregå denna händelse enligt Bibelns profetior. Detta används som argument för kristen sionism, och motarbetande av kompromisser och överenskommelser för att uppnå nedrustning i området.
”När den mest onda medlemmen av en stam blir dess härskare, och den mest värdelösa medlemmen i en gemenskap blir dess ledare, och en man respekteras endast av rädsla för det onda som han kan göra, och när ledarskapet ges till människor som är ovärdiga det, väntar domedagen.”
Gazakriget och förnyade anfall från USA och Storbritannien mot Jemen krossar det som fanns kvar av den UAE-Saudi-ledda koalitionen. Nu flockas jemeniter av alla slag för att anamma Sanaas regerings hållning av motstånd.
Medan den jemenitiska motståndsrörelsen Ansarallahs militära operationer i Röda havet har skakat om geopolitiska beräkningar av Israels krig mot Gaza, har de också haft långtgående konsekvenser på landets interna politiska och militära dynamik.
Genom att framgångsrikt hindra israeliska fartyg från att korsa det strategiska Bab al-Mandabsundet, har den Ansarallah-ledda Sanaa-regeringen framstått som en kraftfull symbol för motstånd i försvaret av det palestinska folket – en sak som är djupt populär i Jemens många demografier. Sanaas ståndpunkt står i skarp kontrast till den Saudi- och Emirati-stödda regeringen i Aden, som till jemeniters fasa välkomnade attacker från amerikanska och brittiska styrkor den 12 januari.
Luftanfallen mellan USA och Storbritannien har förolämpat jemeniter ganska allmänt, vilket har lett till några tunga interna avhopp. Helt plötsligt har Sanaa förvandlats till en destination för ett antal jemenitiska miliser som tidigare var i linje med Förenade Arabemiraten och Saudiarabien, som nu offentligt förklarar sin trohet till Ansarallah.
En sådan figur är överste Hussein al-Qushaybi, tidigare med Saudi–Förenade Arabemiratens koalitionsstyrkor, meddelade i en Tweet:
”Jag är överste Hussein al-Qushaybi, jag tillkännager min avgång från min rang och mitt avhopp från Legitimitetsarmén [armén som stöds av den Saudi-ledda koalitionen] som inte tillät oss, som medlemmar av försvarsministeriet, att visa solidaritet med Palestina. Mitt budskap till armémedlemmar: Gå tillbaka till era hem, för våra ledare har börjat skydda sionistiska fartyg till havs och stödja den [israeliska] enheten, även om de försöker luras, men deras stöd har blivit tydligt och det finns fortfarande kvar.”
Qushaybi hävdar att han satt fängslad i saudiska fängelser i 50 dagar – tillsammans med andra jemenitiska officerare – för sitt uttalade försvar av Gaza, under vilket han fick utstå tortyr och förhör av en israelisk underrättelseofficer.
Major Hammam al-Maqdishi, ansvarig för personligt skydd av Jemens tidigare försvarsminister i den koalitionsstödda regeringen, har också anlänt till Sanaa och lovat trohet till Ansarallah.
Samtidigt instruerar ett läckt ”tophemligt” dokument från det Saudi-stödda, FN-erkända jemenitiska försvarsministeriet militära ledare att undertrycka all sympati eller stöd för Hamas eller Ansarallah, eftersom ”detta kan väcka ilska hos broderliga och vänliga länder” – En underförstådd hänvisning till Saudiarabien och Förenade Arabemiraten.
Photo Credit: The Cradle
Avhopp och oliktänkande
Vågen av avhopp inom de saudi-emiratiska koalitionsstyrkornas led är inte begränsat till officerare. Efter de senaste flyganfallen mot Jemen har många reguljära trupper öppet gjort uppror mot sina befälhavare – övergett sina positioner och lovat trohet till Ansarallah – Dussintals av dessa soldater har arresterats och fängslats för att de visat solidaritet med Gaza.
Jemenitiska nyhetsrapporter hävdar att den amerikanska regeringen, i ett meddelande till koalitionens stabschef Saghir bin Aziz, uttryckt ”missnöje” med bristen på solidaritet bland hans styrkor och krävt åtgärder.
Även om denna trend med avhopp i den saudi-emiratiska koalitionen inte är helt ny, har den accelererat avsevärt sedan kriget började i Gaza och de senaste attackerna från USA/UK mot Jemen.
I februari förra året påbörjade högt uppsatta koalitionsofficerare, inklusive brigadchefer från olika fronter, en serie avhopp, även om inget är lika betydande som det nuvarande upproret.
Dessa tidigare avhopp drevs främst av ekonomiska förhållanden och missnöje med Saudiarabien och Förenade Arabemiraten för deras avskedande av militära befälhavare med anknytning till Islah partiet (Muslimska brödraskapet i Jemen), vilka ersattes av medlemmar i det UAE stödda Southern Transitional Council (STC) miliser och de som leds av Tariq Saleh, brorson till den pro-saudiarabiska före detta Jemenitiska presidenten Ali Abdullah Saleh.
Jemenitiska soldater säkrar Sanaas flygplats inför ankomsten av Houthi fångar efter att de släppts av den Saudi-ledda koalitionen, Sanaa, Jemen, 28 november 2019. (AP Photo/Hani Mohammed)
De flesta av dessa avhopp var av officerare och trupper associerade med Islah partiet under en tid då den utländska koalitionen började marginalisera partiets militära och politiska ledarskap och avveckla flera militära sektorer under deras kontroll – till förmån för UAE kontrollerade STC.
Nu har Gaza-kriget fått Islah-partiets ledning att helt bryta med sina gamla allianser. Som partitjänstemannen Mukhtar al-Rahbi twittrade när USA och Storbritannien inledde sina attacker mot Jemen:
”Alla jemeniter som står tillsammans med USA, Storbritannien och länderna i koalitionen vilka skyddar sionistiska fartyg, bör ompröva sin jemenitiska identitet och arabiska tillhörighet. Dessa länder skyddar och stöder den sionistiska entiteten, och när Jemen stängde Röda havet och det Arabiska havet för denna terroristentitets fartyg, slog denna smutsiga allians till mot Jemen och straffade oss för vår ädla hållning gentemot Gaza och Palestina.”
I skarp kontrast uttryckte den UAE-stödda STC och de Tareq Saleh-ledda nationella motståndsstyrkorna beredskap att skydda israeliska intressen. Vid sidan av World Economic Forum i Davos bekräftade STC-presidenten Aidarus al-Zoubaidi sitt stöd för de brittiska attackerna mot Jemen, och förmedlade denna ståndpunkt till den brittiske utrikesministern David Cameron.
Efter dessa uttalanden hoppade en hel bataljon under Saleh’s befäl av till Ansarallah, medan många andra soldater nu vägrar erkänna hans auktoritet, eftersom de motsätter sig att stödja USA/UK attackerna mot Sanaa och dess motståndsledare.
En förändring av allmänhetens attityd
Som svar på den senaste västerländska aggressionen mot Jemen, har medier anslutna till STC och dess anhängare inlett en kampanj mot Ansarallah och det palestinska motståndet, vilket ställer i tvivel den jemenitiska motståndsrörelsens kapacitet och motiv. Men deras ansträngningar har istället lett till ett svårartat bakslag och ett utbrett allmänt raseri i landets södra regioner, kontrollerade av Förenade Arabemiraten och den Saudi stödda regeringen.
Karta över områden som kontrolleras av Ansarallah och den Saudi ledda koalition
Deras ilska riktas mot den Aden-baserade regeringens upplevda anpassning till Israels regionala projekt, vilka utlöste både protester och symboliska handlingar, som brinnande bilder på Förenade Arabemiratens president Mohammed bin Zayed och den israeliska flaggan.
Enligt en före detta medlem av FN:s säkerhetsråds expertgrupp i Jemen Fernando Carvajal, har Ansarallah lyckats utnyttja – till sin fördel – Abu Dhabis ohållbara position, vilka normaliserade relationerna med Israel som en del av det USA-förmedlade Abraham-avtalet 2020. Detta menar han, har hjälpt dem att få brett stöd både inom Jemen och internationellt.
I kölvattnet av denna oväntade offentliga upprördhet har STC upplevt ytterligare en våg av avhopp inom sina led. Flera ledare har anslutit sig till den södra revolutionära rörelsen och öppet uttryckt sitt mål att befria södra Jemen från vad de ser som ”Saudi–emiratisk ockupation.”
Mitt i vågen av militära omställningar har den framstående Al-Mahra-stammens Sheikh Ali al-Huraizi – utan tvekan den mest inflytelserika figuren i östra Jemen – kommit ut för att prisa Ansarallahs militära operationer mot Israel destinerad sjöfart i Röda havet, och hyllar dessa handlingar som ett beslutsamt och nationellt svar på det palestinska folkets lidande.
Sheikh Ali Salem Al-Huraizi, chef för kommittén för anti-utländska styrkor i Mahra provinsen
Huraizi betonade att USA:s och britternas aggression mot Jemen inleddes för att skydda den sionistiska staten, då Ansarallahs riktade attacker påverkade Israels ekonomi negativt. Stamledaren uppmanade till enhet bland jemeniter och manade till ett ståndaktigt motstånd mot israeliskt inflytande i landet. Han uppmanade också andra jemenitiska fraktioner att följa Abdul-Malik al-Houthis djärva ledning, som ett sätt att stoppa folkmordet som äger rum i Gaza.
Nedräkning till koalitionens kollaps
Jemens försämrade ekonomiska förhållanden, valutakollaps i koalitionsstyrda områden och pågående konflikter mellan de södra miliserna, har gjort att många jemeniter är desillusionerade över emiraten och saudiska proxies, som de hoppades skulle ge – åtminstone – ekonomiskt välstånd.
Däremot har den Ansarallah-ledda Sanaa-regeringen lyckats upprätthålla en relativt stabil ekonomisk situation i områdena under sin kontroll, trots det utlandsstödda kriget som syftar till att störta dem. Denna skillnad har lett till en växande känsla bland UAE anslutna soldater att de bara är bönder som kämpar för de arabiska härskarnas intressen i Persiska viken, utan att få vederbörligt erkännande från dessa regeringar.
De kontrasterande ståndpunkterna om Palestina mellan koalitionen och Ansarallah har fördjupat den jemenitiska klyftan sedan händelserna den 7 oktober. Sanaas stöd för den palestinska saken har avsevärt stärkt dess inhemska ställning, medan USA/UK angreppet på landet har komplicerat deras Persiska-viken allierades position genom att prioritera israeliska intressen framför alla andra beräkningar.
Besvikelsen över koalitionen kommer att få djupgående politiska och militära konsekvenser för Jemen, omforma allianser och peka ut Förenade Arabemiraten och Saudiarabien som nationella motståndare. Palestina fortsätter att fungera som ett avslöjande lackmustest i hela Västasien – och nu även i Jemen – och avslöjar dem som endast retoriskt gör anspråk på rättvisans och den arabiska solidaritetens mantel.
”Det finns en växande mängd övertygande bevis som visar att Ryssland och Ukraina var inblandade i seriösa förhandlingar för att avsluta kriget i Ukraina direkt efter att det startade den 24 februari 2022 (se nedan). Dessa samtal underlättades av Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan och Israels förre premiärminister Naftali Bennett och innehöll detaljerade och uppriktiga diskussioner om villkoren för en möjlig lösning.
Av allt att döma gjorde dessa förhandlingar, som ägde rum i mars-april 2022, verkliga framsteg när Storbritannien och USA sa till den ukrainska presidenten Zelenskij att överge dem, vilket han gjorde.
Bevakningen av dessa händelser har fokuserat på hur dumt och oansvarigt det var av president Joe Biden och premiärminister Boris Johnson att sätta stopp för dessa förhandlingar, med tanke på all död och förstörelse som Ukraina har lidit sedan dess – i ett krig som troligen Kiev kommer att förlora.
Ändå har en särskilt viktig aspekt av denna berättelse om orsakerna till kriget i Ukraina fått lite uppmärksamhet. Det väl förankrade konventionella narrativet (visdomen) i väst är att president Putin invaderade Ukraina för att erövra landet och göra det till en del av ett Stor Ryssland. Sedan skulle han gå vidare och erövra andra länder i Östeuropa. Motargumentet, som åtnjuter lite stöd i väst, är att Putin främst var motiverad att invadera på grund av hotet om att Ukraina skulle gå med i Nato och därmed bli ett västerländskt bålverk vid Rysslands gräns. För honom och andra ur ryska eliten var Ukraina i Nato ett existentiellt hot.
Förhandlingarna i mars-april 2022 gör det klart att det konventionella narrativet om krigets orsaker har fel, och motargumentet är rätt, av två huvudsakliga skäl.
För det första var samtalen direkt inriktade på att tillgodose Rysslands krav på att Ukraina inte skulle bli en del av Nato och istället bli en neutral stat. Alla som var inblandade i förhandlingarna förstod att Ukrainas relation med Nato var kärnan i Rysslands angelägenhet.
För det andra, om Putin var inställd på att erövra hela Ukraina, skulle han inte ha gått med på dessa samtal, eftersom själva kärnan motsäger alla möjligheter att Ryssland skulle erövra hela Ukraina. Man kan hävda att han deltog i dessa förhandlingar och pratade mycket om neutralitet för att maskera sina större ambitioner. Det finns dock inga bevis som stödjer denna argumentation, för att inte tala om att: 1) Rysslands lilla invasionsstyrka inte var kapabel att erövra och ockupera hela Ukraina; och 2) det skulle ha varit meningslöst att fördröja en större offensiv, eftersom det skulle ge Ukraina tid att bygga upp sitt försvar.
Kort sagt, Putin inledde en begränsad attack mot Ukraina i syfte att tvinga Zelenskij att överge Kievs politik att anpassa sig till väst och så småningom föra in Ukraina i Nato. Hade Storbritannien och västvärlden inte ingripit för att omintetgöra förhandlingarna, finns det goda skäl att tro att Putin skulle ha uppnått detta begränsade mål och gått med på att avsluta kriget.
Det är också värt att komma ihåg att Ryssland inte annekterade de ukrainska oblasten Donetsk, Luhansk, Cherson och Zaporizhzhia förrän i september 2022, långt efter att samtalen hade avslutats. Hade en överenskommelse nåtts skulle Ukraina nästan säkert kontrollera en mycket större del av sitt ursprungliga territorium än vad det nu gör.
Det blir allt tydligare att i fallet med Ukraina är nivån av dårskap och oärlighet bland den västerländska eliten och de vanliga västerländska medierna häpnadsväckande.
Det här säger Davyd Arakhamia, parlamentarisk ledare för Zelenskys parti ”Folkets tjänare”. Han ledde den ukrainska delegationen vid fredssamtal med ryssarna i Vitryssland och Türkiye 2022, några veckor in i kriget. Han bekräftar att Rysslands huvudsakliga mål för kriget inte var att invadera hela Ukraina utan att tvinga Ukraina att bli ett neutralt land som inte skulle ingå i Nato. Så här säger han:
”[Ryssland] hoppades verkligen nästan in i sista stund att de skulle tvinga oss att underteckna ett sådant avtal så att vi skulle inta neutralitet. Det var det viktigaste för dem. De var beredda att avsluta kriget om vi gick med på – som Finland en gång gjorde – neutralitet och förband oss att vi inte skulle gå med i Nato. I själva verket var detta nyckelpunkten. Allt annat var helt enkelt retorik och politisk ”krydda” om avnazifiering, den rysktalande befolkningen och bla-bla-bla.”
Diplomacy Watch i Responsible Statecraft: Hjälpte Boris Johnson till att stoppa ett fredsavtal i Ukraina? En ny artikel i Foreign Affairs avslöjade att Kiev och Moskva kan ha haft en preliminär överenskommelse för att avsluta kriget ända tillbaka i april [2022].
Michael von der Schulenburg en före detta biträdande generalsekreterare i FN, som arbetat i över 34 år för FN, och en kort tid för OSSE. General (ret.) Harald Kujat var den högst rankade tyska officeren i Bundeswehr och vid Nato. Han tjänstgjorde som stabschef för de tyska väpnade styrkorna, Bundeswehr, från 2000 till 2002, och som ordförande för NATO Military Committee från 2002 till 2005. Och Hajo Funke är professor emeritus för statsvetenskap vid Otto-Suhr-Institute/ Freie University Berlin.
En noggrann och detaljerad rekonstruktion av de ukrainsk-ryska fredsförhandlingarna i mars 2022 och de tillhörande medlingsförsöken av den dåvarande israeliska premiärministern, Naftali Bennett, med stöd av president Erdogan och Tysklands förre förbundskansler Gerhard Schröder.
Bara rubriken visar att SR Radiopropagandisternas så kallade Rysslandskorrespondenter, har glömt att det krävs minst två för en tango.
Vilket redan här klarlägger att det rör sig om ett jävsbehäftat tyckande, inte om ett neutralt rapporterande.
Det handlar inte ens om en antydan till neutralt rapporterande, utan om att på ett känslomässigt sätt förleda sin publik att tycka utan att ha fått hela kontexten redovisad för sig.
Man presenterar på sedvanligt Goebbelskt manér den största lögnen först, ”sitt krig”, vilket med två ord ska fastställa tesen att det är ett oprovocerat krig, initierat av en person.
En genomgång i tidsföljd av direkt felaktiga påståenden/tyckanden, utelämnande av kontext, med kommentar.
Fredrik Wadström:
”den storskaliga invasionen”
Kommentar: Jämfört med vad?
En invasion med ca. 200,000 man, mot en armé av ca. 400,000, kan knappast kallas storskalig.
Fredrik Wesslau:
”det är så viktigt att Ukraina vinner det här kriget, för inte bara Ukrainas överlevnad som stat och nation, men även för den Europeiska säkerhetsordningen liksom.”
Kommentar: Han pratar om Europas säkerhetspolitik som om det vore självklart att världens största kärnvapenmakt och Europas största land, inte skulle lägga sig i att få främmande makts kärnvapen implementerade på sina gränser.
Anna-Lena Laurén: Tolkar själv Putins känslor som krokodiltårar. Kommentar: Är hon möjligen utbildad psykolog?
Fredrik Wesslau:
”Det här är ett ganska cyniskt försök från Putins sida försöka framstå som försonlig, inför globala sidor. På något sätt distansera sig från kriget och säga; ”Det här är inte mitt ansvar”, vilket det är såklart det är. För det är ju han som PLANERADE och drog igång den här invasionen”
Kommentar: Är han möjligen också utbildad psykolog? Här utelämnar Fredrik Wesslau medvetet kontexten runt krigsutbrottet, för att undvika både inbördeskriget och NATO utvidgningen som orsakssamband till Putins ”planerade” krig, Vilket då också kan uppfattas som nyckfullhet från Putins sida.
Maria Persson Löfgren tolkar vad Putin menar med ”Vi” som borde fundera på att kriget kan stoppas;
”Vi” är ju, han riktar sig till en speciell grupp, han har ju drivit den här tesen om att det ska vara en multipolär värld, där han försöker få Sydländerna i Asien och Afrika att uppfatta, precis som Ryssland gör att det alldeles för länge varit en enda makt, d.v.s. USA och Väst då, som har styrt i världen. Och att alla små länder inte fått säga nånting om det, och därför ska det vara en mer multipolär värld i hans version. Samtidigt som man ju kan gå tillbaks till innan kriget, alltså det STORSKALIGA utlöstes, så var ju Putins nya tes, en sån här säkerhetsdoktrin, som han ville att länder i Europa t.ex. skulle skriva på. Och i den så var det ju fullständigt klart att små länders vilja har ingen betydelse. Det är de stora länderna som ska avgöra hur vi har det i framtiden. Så att det är också en motsägelse i från honom och Kreml.
Kommentar: Förutom det ”storskaliga” som vi vid det här laget får anse som internaliserad vokabulär hos vissa presstituerade reportrar, så blandar Maria Persson Löfgren medvetet ihop två olika maktsfärer, dels den geopolitiska multipoläriteten, dels den Europeisk säkerhetsdoktrinen. Det sistnämnda, som Ryssland innan kriget framlade två förhandlingsförslag till, åt både USA och NATO, handlar om två stora kärnvapenmakter som möts i Europa. (Ett Europa där Ryssland för övrigt geografiskt är det största landet.) Den multipoläritet ”där han försöker få Sydländerna i Asien och Afrika att uppfatta, precis som Ryssland gör att det alldeles för länge varit en enda makt, d.v.s. USA och Väst då, som har styrt i världen.”, handlar om handel och ekonomiska styrmedel (BRICS+6), inte om kärnvapen som maktmedel. Det förstnämnda har däremot använts av USA/EU/NATO för att hota Ryssland med balkanisering.
Anna-Lena Laurén:
”Nå. En orsak till det ryska anfallskriget mot Ukraina, är ju att Putin ville bevisa att ni måste räkna med oss, att det här är vår bakgård. Och vi bestämmer vad som ska ske med det här landet. Å nu menar ha då att eftersom ni inte räknar med oss, så får ni räkna med oss och nu får ni räkna med oss och nu ska vi tillsammans. Han säger att vi ska tillsammans ska göra någonting. Vad han menar är att Ryssland kommer att diktera sina villkor. Det är ju det som kommer att ske, om man nu skulle ha fredsförhandlingar, så skulle det gå ut på att Ryssland dikterar vad som ska göras.”
Kommentar: Här utelämnar Anna-Lena Laurén kontexten och gör oss historielösa, från långt innan inbördeskrigsstarten 2014, till krigsstarten 2022, med Minsk I-II till Istanbul och hur dessa försök omintetgjordes av Väst, för att starta och fortsätta kriget. Det utelämnade belyser alltid propagandalögnen.
Fredrik Wesslau:
”Putin ville framstå här som ett slags offer, han ville också visa på något sätt att Ryssland är ett slags offer för NATO:s ageranden de senaste decennierna. Han försöker distansera sig och frånta sig någon slags ansvar här. Men i slutänden är det ju så att om Ryssland slutar strida så slutar kriget, men om Ukraina slutar strida så är det slut på Ukraina som stat.”
Kommentar: Fredrik Wesslau ”glömmer” här att nämna vilket detta agerande av NATO är, som Putin menar bär skulden. Därmed också den ryska uppfattningen att kriget ses som lika existentiellt för dem som för Ukraina, vilket för oss tillbaka till ”NATO:s ageranden de senaste decennierna”, och vi landar återigen i kuppen 2014, Minsk I-II och Istanbul.
Fredrik Wadström:
Putin pratar om kriget som en tredje part i det här, Ryssland, Ukraina och så kriget. Hur hamnade vi i ett läge där man kan prata om den ryska invasionen som nånting frikopplat från Ryssland? Fredrik.
Kommentar: Snarare en ledande fråga, än en följdfråga.
Fredrik Wesslau:
”Det kan ju ha att göra med att kriget inte går så bra också att det är mindre populärt i Ryssland än i början. Så han vill också försöka liksom framställa sig som inte ansvarig liksom för det här. Det här är någonting som mer sker utanför hans kontroll någonstans.”
Kommentar: ”Inte går så bra” är en direkt lögn, en projektion, eller möjligen ett önsketänkande. Putin har dessutom ett massivt stöd av breda folklager i Ryssland, så återigen en direkt lögn, en projektion, eller möjligen ett önsketänkande.
Anna-Lena Laurén:
”Det intressanta med det här ju att det är precis exakt det här jag hörde, hela tiden medan jag var kvar i Ryssland, av människor, alltså liksom av ryssar själva. Först i början var man då mycket förskräckt av det här kriget och sen började man distansera sig från det. Helt av mänskliga orsaker också, för det är väldigt tungt att tänka sig att ens eget land gör något sånt här. Och nu i våras då innan jag måste åka iväg, så var det ju otrolig vanligt att människor pratade om det här kriget som någonting helt abstrakt. Alltså dom liksom tankar som både Bucha och Irpin borde väcka hos oss, sånt fanns inte i Ryssland för dom hade inte diskuterat det överhuvudtaget. Å jag hörde också av människor jag känner bra, kloka människor, ”nå, vet du om tio år har alla glömt det här”. Vilket man ju säger för att man inte följt med. Alltså man har med avsikt inte följt med. Å inte velat veta. Å det hörs väldigt mycket såna här ”Jag hörde på tåget” och mina Whatsapp diskussioner med mina ryska vänner att ”hela världen krigar.” Ingen förstår vad som händer. Man smetar ut en sån här liksom relativiserings smet över alltsammans. Och framförallt det här man berättar om Libyen, som inte överhuvudtaget har varit aktuellt för dessa människor tidigare. ”Hela världen är tokig, hela världen krigar” Å, ”vi har inget ansvar i det här”. ”
Kommentar: Anna-Lena Laurén verkar tolka en hel del utifrån sina egna uppfattningar om kriget. T.ex. vad andra borde dra för slutsatser om Bucha och Irpin, båda starkt ifrågasatta av alla utom västliga media. Till och med Harald Kujat antyder i sin rapport att dessa kan ha varit false flag operationer, för att förhindra framgången i fredsförhandlingarna att nå ända fram.
Fredrik Wadström:
Skulle du säga att den här synen har fått fäst någon annanstans utanför Ryssland?
Anna-Lena Laurén:
Nå. Det känns ju nog lite som att man i vissa central och Östeuropeiska länder. Jag tänker då främst på Slovakien kanske. Så verkar det som om man på något sätt [otydbart (du bör?)] tycka att det här är nog ett krig som pågår nånstans, som inte längre berör oss så mycket, man borde nog bara få slut på det. Att man känner inte längre den där naturliga liksom solidariteten. Det verkar finnas sådana tendenser i Polen också, även om den nya regeringen inte liksom på något sätt är anti Ukrainsk, så blockerar ju fortfarande Polska lantbrukare Ukrainska lastbilar vid gränsen, Så det finns en lite tendens att sprida sig. Jag skulle inte kalla den för jättestor men den finns. Och det är inte hemskt överraskande. Det blir ju alltid så ju längre ett krig pågår. Men det finns nu också en väldigt stark medvetenhet i många Europeiska huvudstäder om, om att det här är något som vi nu måste vara [Här blir hon avbruten av Fredrik Wadström]
Kommentar: Mest svammel.
Fredrik Wadström: Vad säger Fredrik. Finns det någon risk att den här synen får fäste och sprider sig också utanför Ryssland?
Fredrik Wesslau Han håller inte med. Sedan mest svammel om EU medlemskap.
Maria Persson Löfgren Menar att den fick fäste redan 2014 i ”anfalla Krim och att anfalla östra Ukraina att dom rätt framgångsrikt fick västliga medier att inte säga att det var ryska soldater, att återge den ryska lögnen.” ~~ ”de västliga medierna borde fundera över vilka ord man använde då, inbördeskrig t.ex.”
Kommentar: Maria Persson Löfgren kör fortfarande med den direkta lögnen att Ryssland attackerade Krim och östra Ukraina redan 2014, trots alla bevisen för motsatsen. Att det var ett inbördeskrig står också helt klart, också att stora delar av den Ukrainska armén gick över till den rysktalande sidan och tog med sig sina vapen och stridsfordon. Inte ett skott avlossades på Krim, där den redan på Sevastopol belägna marin kontingenten gick ut och skyddade befolkningen från att attackeras av nazisterna.
Fredrik Wesslau, tycker sig kunna se att
”den ryska propagandan sipprar in i analysen av Ukraina, att Ukraina är ett delat land, att det är ukrainare i väst och ryssar i öst och de är liksom kärnan till konflikten. Fortfarande idag. Och också den där talepunkten att ukrainare är bara nazister, liksom sådär”
Kommentar: Fredrik Wesslau är förmodligen allergisk mot kartbilder som dessa.
Det är inte särskilt svårt att förstå att de sydöstra regionerna gjorde uppror mot den nazianstrukna kuppen 2014. Det var deras kandidat som vann presidentvalet 2010. De ville ha autonomi och självstyre, och att landets språklagar skulle återställas.
Till och med William J. Burns beskrev landet i sitt telegram 2008, ”Njet means Njet” efter Bukarest mötet 2008, som ett delat land med hög risk för inbördeskrig. Men det ingår nog inte i utbildningen att förse sig med sådan kunskap.
Fredrik Wesslau tycker att Ukraina slåss för västs principer
Kommentar: Han måste mena att de enligt många i väst håller på att avskaffa demokratin, och att det är helt okej att ha offentliga dödslistor på allt från politiska meningsmotståndare till västliga journalister. Lögnerna blir efterhand mer uppenbara.
Anna-Lena Laurén lever fortfarande i illusionen av att väst kan fortsätta pumpa in vapen och ammunition de inte har.
Så menar Fredrik Wesslau att det är Ryssland som använder sig av taktiken att skicka infanterivågor till köttkvarnen, när det är precis tvärtom. Han lider också av illusionen att det ska skickas tredubbelt mer av vapen till Ukraina, utan att nämna att Ukraina inte längre har soldater tränade att använda dem.
Anna-Lena Laurén tycker det är tryggt i Kiev (dit hon har flyttat). Jag menar att hon snart är tillbaka i Sverige.
Fredrik Wesslau brer på rejält med propagandasmöret när han påstår att de Ukrainare, som så småningom kommer att leva i nya delar av Ryssland kommer att utsättas för. Han förutspår förtryck, tortyr och barndeportationer. Det sistnämnda en anspelning på att Putin räddade undan många barn från frontlinjen i inledningen av kriget och blev falskeligen anklagad för kidnappning och barndeportationer. Förtryck och tortyr är sådant som Azov bataljonerna sysslade med vid Donbass fronten och i Mariupol.
Sedan tror han fortfarande på att Rysslands krigsindustri skulle gå på knäna och att därför skulle eldupphör vara till fördel för Ryssland att rusta upp. Förvirringen tycks vara total på Centrum för Östeuropa studier i Stockholm.
Anna-Lena Laurén tycks fortfarande tro på jultomten när hon pratar om mobiliseringen i Ukraina.
Kan undras om ett tomteskägg kan få henne att tro att dessa ungdomar är över 27 år. Men det är kanske så att hon själv fallit offer för på det hon nyligen predikade för sin ryska vänner när hon blev utkastad; att inte ta reda på fakta.
De presstituerade: SR korrespondenten Fredrik Wadström. DN:s korrespondent den finlandsvensktalande Anna-Lena Laurén, ”utkastad från Ryssland”. Fredrik Wesslau, fd. chef för EU missionen i Ukraina, nu på Centrum för Östeuropa studier i Stockholm. Maria Persson Löfgren #SR Rysslandkorrespondent
Vladimir Putin talade via videokonferens, till plenarsessionen för World Russian People’s Council. Nyckelämnet för forumet, som är tillägnat 30-årsjubileet av organisationens etablering, är den ryska världens nutid och framtid.
November 28, 2023
Vladimir Putin talade via videokonferens, till plenarsessionen för World Russian People’s Council.
Rysslands president Vladimir Putin:
Formalia och en tyst minut för de stupade inledde.
Vänner. Vår kamp för suveränitet och rättvisa är utan att överdriva en [kamp] för nationell befrielse, eftersom vi upprätthåller vårt folks säkerhet och välbefinnande, och vår överlägset historiska rätt att vara Ryssland – en stark och oberoende makt, en civilisationsstat. Det är vårt land, den ryska världen, som har blockerat vägen för dem som strävade efter världsherravälde och exceptionalism, så som har hänt många gånger i historien.
Vi kämpar nu inte bara för Rysslands frihet utan för hela världens frihet. Vi kan uppriktigt säga att en hegemons diktatur håller på att bli skröplig. Vi ser det, och nu ser alla andra det. Det håller på att hamna utom kontroll och är helt enkelt farligt för andra. Detta står nu klart för den globala majoriteten. Men återigen, nu är det vårt land som ligger i framkant när det gäller att bygga en rättvisare världsordning. Och jag skulle vilja betona detta: utan ett suveränt och starkt Ryssland är inget varaktigt och stabilt internationellt system möjligt.
Vi vet vilket hot vi motsätter oss. Russofobi och andra former av rasism och nynazism, har nästan blivit den officiella ideologin för västerländska styrande eliter. De riktar sig inte bara mot etniska ryssar, utan mot alla grupper som bor i Ryssland: tatarer, tjetjener, avarer, tuvinianer, baskirer, buryater, jakutier, ossetier, judar, ingushier, mari och altai. Vi är många och jag kanske inte kan namnge varje grupp nu, men återigen, hotet riktas mot alla Rysslands folk.
Väst har principiellt inget behov av ett så stort och multietniskt land som Ryssland. Vår mångfald och enhet av kulturer, traditioner, språk och etniciteter passar helt enkelt inte in i logiken hos västerländska rasister och kolonisatörer, eller i deras grymma planer för total avpersonalisering, separation, förtryck och exploatering. Det är därför de har börjat sitt gamla gnäll igen: de säger att Ryssland är ett ”fängelse för nationer” och att ryssarna är en ”nation av slavar”. Vi har hört detta många gånger genom århundradena. Nu har vi också hört att Ryssland tydligen måste ”avkoloniseras”. Men vad vill de egentligen? De vill stycka upp och plundra Ryssland. Om de inte kan göra det med våld så sår de oenighet.
Jag skulle vilja betona att vi ser all inblandning eller provokationer utifrån för att hetsa till etnisk eller religiös konflikt, som aggressionshandlingar mot vårt land, och ett försök att återigen använda terrorism och extremism som ett vapen mot oss, och vi kommer att svara därefter.
Vi har ett stort och mångsidigt land. Denna mångfald av kulturer, traditioner och seder skapar större styrka, en enorm konkurrensfördel och potential. Vi måste ständigt stärka den, värdesätta denna mångsidiga överenskommelse, som är vår gemensamma tillgång. Jag skulle vilja att alla regionala guvernörer fokuserar på detta, och jag räknar med pastorernas auktoritet i våra traditionella religioner och ansvarstagande från alla politiska krafter och offentliga organisationer.
Jag tror att vi alla kommer ihåg, och måste komma ihåg, lärdomarna från 1917 års revolution, det efterföljande inbördeskriget och Sovjetunionens upplösning 1991. Det kan tyckas som om många år har gått sedan dess, men människor av alla etniciteter som lever här idag, även de som är födda på 2000-talet betalar fortfarande, nu decennier senare, för de missräkningar som gjordes vid den tiden – överseende med separatistiska illusioner, centralmyndighetens svaghet och en politik för konstgjord, påtvingad splittring i denna stora ryska nation, en treenighet av ryssar, vitryssar och ukrainare. De blodiga konflikterna som uppstod efter det ryska imperiet och Sovjetunionen fortsätter inte bara att pyra, utan blossar ibland upp med förnyad energi. Dessa sår kommer inte att läkas på länge.
Vi kommer aldrig att glömma dessa misstag och bör inte upprepa dem. Jag vill än en gång betona – varje försök att så etnisk eller religiös oenighet, att splittra vårt samhälle är förräderi, ett brott mot hela Ryssland. Vi kommer aldrig att tillåta någon att dela Ryssland – det enda land vi har. Våra böner är för detta vårt hemland, och de uttrycks på olika språk.
Jag skulle vilja påminna publiken om den helige Gregorius av Nazianzus ord: ”Att hedra din mor är en helig sak. Men alla har sin egen mor, medan fosterlandet är vår gemensamma mor.”
Ers helighet, kollegor. Temat för denna rådssession är ”Den ryska världens nutid och framtid.” Den ryska världen omfattar alla generationer av våra föregångare och våra ättlingar som kommer att leva efter oss. Den ryska världen betyder det antika Ryssland, Moskoviternas tsardöme, det ryska imperiet, Sovjetunionen och det moderna Ryssland, som återtar, konsoliderar och förstärker sin suveränitet som en global makt. Den ryska världen förenar alla dem som känner en andlig affinitet med vårt fosterland, som anser sig vara rysktalande och bärare av rysk historia och kultur oavsett etnicitet eller religion.
Men jag skulle vilja betona att den ryska världen och Ryssland självt inte existerar och kan inte existera utan ryssar som etnicitet, utan det ryska folket. Detta uttalande innehåller inga anspråk på överlägsenhet, exklusivitet eller utvaldhet. Detta är helt enkelt ett faktum precis som vår konstitutions tydliga definition av det ryska språkets status som språket i en statsbildande nation.
Att vara rysk är mer än en nationalitet. Så har förresten alltid varit fallet genom hela vårt lands historia. Det inkluderar bland annat kulturell, andlig och historisk identitet. Att vara ryss är framför allt ett ansvar. För att upprepa, det handlar om det enorma ansvaret att skydda Ryssland, och det är vad sann patriotism handlar om. Som ryss är jag här för att säga att endast ett enat, starkt och suveränt Ryssland kan garantera den framtida och oberoende utvecklingen för det ryska folket och alla andra folk som har levt inom vårt lands gränser i århundraden och är förenade av ett gemensamt historiskt öde.
Vad betyder suveränitet för vår stat, för varje familj och för varje person? Vad är dess värde och verkliga väsen? I första hand är det frihet. Frihet för Ryssland och vårt folk och därför för var och en av oss, för i vår tradition kan en person inte känna sig fri om inte hans nära och kära, hans barn och hans fosterland är fria. Våra soldater och officerare, män och kvinnor i vårt land, försvarar denna genuina frihet.
En fri nation som förstår sitt ansvar inför nuvarande och framtida generationer är den enda källan till makt, suverän makt, som uppmanas att tjäna alla människor, snarare än någons; privata; företags; klass; eller till och med utländska intressen.
En verkligt fri person är en skapare. Vi kommer att stödja allas strävan att vara till nytta för landet, samhället och människorna. Detta är vad suverän utveckling i de nationella intressena består av.
Vi står inför den svåra uppgiften att utveckla stora områden från Stilla havet till Östersjön och Svarta havet. Vår ekonomi, industri, jordbruk, innovativa industrier, kreativa industrier och nationella företag måste öka sin kapacitet flera gånger om.
Jag vänder mig nu till entreprenörerna, som jag vet är många i den här publiken. Jag skulle vilja tacka er vänner, för era samordnade ansträngningar. Vi har omintetgjort den oöverträffade ekonomiska aggressionen från väst, genom att förena staten och näringslivets ansträngningar. Deras Blitzkrieg av sanktioner har misslyckats.
Ryssland kommer att öka stödet till suveränt nationellt entreprenörskap. Vi har nu utvecklat i grunden nya verktyg för just det. Investera i Ryssland, skapa nya jobb, utöka produktionen och delta i personalutbildning. Om ni gör det kommer den nationella ekonomin att växa, vilket skapar mer framgång och fler möjligheter för era företag. Genom att fokusera på att stärka suveräniteten, växer nationella företag själva starkare och mer suveräna, när de skakar av sig beroendet av komponenterna i den nuvarande världsordningen.
Den suveräna utvecklingen av landet, dess ekonomi, affärer, den sociala sektorn, bör ge välbefinnande för alla människor, alla ryska familjer, och därmed vara rättvis. Det handlar inte om ett primitivt förhållningssätt som passar alla. Rättvisa innebär i första hand anständiga levnadsvillkor, moderna lokaler för kultur, sjukvård och idrott i landets alla regioner. Detta innebär ett kvalificerat och välbetalt jobb och hög offentlig prestige för arbetare, ingenjörer, lärare, läkare, konstnärer, kulturpersonligheter, entreprenörer, varje ansvarig specialist och mästare. Rättvisa innebär jämlika och breda möjligheter till studier, till en start i livet och självförverkligande för ungdomen.
Väst bedriver nu en ”cancel culture” politik, men detta är i själva verket ett avstående från humanitär utbildning. Som ett resultat av detta blir både kultur och utbildning primitiva. Många traditionella ämnen kastas helt enkelt ut från de västerländska akademiska programmen och ersätts av någon genusvetenskap eller annan liknande vetenskap – pseudovetenskap förstås. Under tiden behöver vi ett rejält genombrott i kulturlivet. Och vi har mycket att lära i detta avseende av våra föregångare, vilka satte tonen för hela världen inom både traditionell och för övrigt avantgardistisk konst. Jag är övertygad om att landets suveränitet, och att stärka dess roll i världen är omöjlig, utan en blomstrande och särpräglad kultur i alla dess yttringar.
Och naturligtvis bör vi använda alla de bästa prestationerna som gjorts av de inhemska och globala systemen, för traditionell utbildning. Det är viktigt att våra skolor och universitet måste vara moderna och öppna för alla avancerade idéer.
Vi behöver ett integrerat holistiskt förhållningssätt till utbildning med familj, utbildning, nationell kultur, barn, ungdom, sport och militärpatriotiska organisationer, storskaliga mentorrörelser; och låt mig tillägga, att vårt andliga prästerskaps kloka ord kompletterar varandra harmoniskt. Det senare är helt enkelt väsentligt.
Ja, kyrkan är skild från staten och patriarken Kirill har sagt till mig mer än en gång att vi trots detta har utvecklat unika relationer mellan kyrkan och staten. Jag vill i detta sammanhang notera att kyrkan inte kan skiljas från samhället eller från människorna. Jag håller helt med om detta. Och det är därför jag återigen skulle vilja betona vikten av att representanter för alla traditionella ryska religioner deltar i utbildningen och uppfostran av vår ungdom, och naturligtvis i konsolideringen av andliga, moraliska och familjevärden. Engagemanget av prästerskapet från alla traditionella religioner är ett bestående värde.
Patriarken Kirill från Moskva och hela Ryssland vid plenarmötet för World Russian People’s Council.
Ers helighet, vänner,
Ni vet att den verkställande ordern som förklarar nästa år – 2024 – för familjens år i Ryssland redan har undertecknats. Och jag skulle vilja säga att detta beslut verkligen är baserat på ståndpunkten hos den absoluta majoriteten av vårt samhälle. Jag är säker på att World Russian People’s Council också enhälligt stöder det.
Här är vad jag skulle vilja säga och klargöra. Vi kommer inte att övervinna de skrämmande demografiska utmaningarna som vi står inför enbart med pengar, sociala förmåner, bidrag, privilegier eller dedikerade program. Visserligen är storleken på budgetens demografiska utgifter extremt viktig, men det är inte allt som finns. En persons referenspunkter i livet är viktigare. Kärlek, tillit och en solid moralisk grund är vad familjen och ett barns födelse bygger på. Vi får aldrig glömma detta.
Tack och lov har många av våra etniska grupper bevarat traditionen att ha starka flergenerationsfamiljer med fyra, fem eller ännu fler barn. Låt oss komma ihåg att ryska familjer, många av våra mor- och mormödrar hade sju, åtta eller till och med fler barn.
Låt oss bevara och återuppliva dessa utmärkta traditioner. Stora familjer måste bli normen, ett sätt att leva för alla Rysslands folk. Familjen är inte bara grunden för staten och samhället, det är ett andligt fenomen, en källa till moral.
Alla regeringsnivåer, vår ekonomiska, sociala och infrastrukturella politik, utbildning och medvetenhetshöjande samt hälso och sjukvård bör utan undantag engageras i arbetet med att stödja familjer, mödrar och barn. Alla offentliga organisationer och våra traditionella religioner bör också fokusera på att stärka familjen. Att bevara och öka Rysslands befolkning är vårt mål för de kommande decennierna och även generationer framåt. Detta är den ryska världens framtid, det millenniegamla, eviga Ryssland.
Ers helighet, vänner, vi har många ambitiösa mål framför oss, och att uppfylla dem kräver en verkligt samlad insats, som vi är redo för. Vi har blivit starkare. Våra historiska regioner har återvänt till Ryssland. Samhället förkastar allt ytligt och vänder sig till sanna och genuina värderingar.
Pyotr Stolypin* betonade att lag baserad på nationell makt har företräde. Tillsammans har vi visat sådan nationell styrka och nationell vilja, beslutsamheten att upprätthålla våra grundläggande intressen, det ryska folkets grundläggande intressen, att inte vägledas av någon annans lånade åsikter, utan av vår egen suveräna världsbild, vår förståelse för hur familjen och hela landet borde leva och bygga Ryssland åt oss själva och våra barn.
Jag skulle vilja tacka er igen för ert stöd och er patriotism, och naturligtvis gratulera er med anledning av 30-årsjubileet av World Russian People’s Council.
Jag skulle vilja rikta särskilda tackord till dess chef, Moskva och hela Rysslands Patriark Kirill.
Under plenarsessionen för World Russian People’s Council
Jag är medveten Ers Helighet, om ert outtröttliga arbete för att åstadkomma Rysslands andliga väckelse och om vikten och inflytandet av din position. Jag vill betona detta. Under ert ledarskap gör den ryska ortodoxa kyrkans, präster och lekmän mycket för att genomföra sociala, välgörenhets- och volontärprojekt. Jag är också medveten om det stöd som ges till våra militärer och deras familjer och hur ivrigt våra soldater och officerare vid frontlinjen söker efter patriarkens ord.
Det gläder mig att idag vid World Russian People’s Council, gratulera Er till att ha tilldelats presidentpriset 2023, för Ert bidrag till att stärka den ryska nationens enhet. Ni har min djupaste respekt. Jag önskar rådet all framgång i sitt arbete.
Tack.
[Andra talare och ett kort svar om familjefrågor därefter] ~~
Men låt mig säga detta igen, jag är mycket tacksam mot Hans Helighet Patriarken för att han organiserar evenemang som detta, eftersom det ger oss möjlighet att prata, diskutera och lyssna till varandra. Vi kommer definitivt att arbeta med detta [familjefrågorna].
Nu till det faktum att hela världen 12 år efter det stora fosterländska kriget, lärde sig det ryska ordet ”sputnik”, det betyder de framsteg som landet kunde uppnå även under de svåraste tider. Jag vill betona att det blev möjligt eftersom, även under de mest kritiska ögonblicken av det stora fosterländska kriget, fortsatte våra kärnfysiker och missilutvecklare att arbeta med dessa teknologier, med det som var strategiskt viktigt och nödvändigt, även om det vid den tiden inte fanns något som var viktigare än att bevaka fronten eller uppnå ytterligare en seger på slagfältet. Men landet tänkte alltid på framtiden.
Självklart måste vi göra detsamma. Vi måste alltid, oavsett omständigheterna, tänka på framtiden för vårt folk och vår stat. Det gör vi och kommer att göra i framtiden.
(Applåder)
Tack för er applåd.
Slutligen skulle jag vilja uppmärksamma er på vissa saker som den helige patriarken nämnde. Han citerade en sovjetisk sång, ”Vi kommer att förstöra den gamla världen…” och så vidare. Som Hans Helighet sa, vi kommer att skapa en ny byggnad på ruinerna. Det var vad den sovjetiska regeringen planerade efter den socialistiska revolutionen 1917. Allt verkade vara skräp. Men jag tror inte att det var skräp utan frön, som en ny rysk och sovjetisk stat skapades och växte fram ur. För bara 24 år senare, trots alla försök att utrota både det religiösa tänkesättet och våra kulturella rötter… Ändå, bara 24 år senare… Låt mig påminna er om att det var då det stora fosterländska kriget började – och vad hände? Kommer ni ihåg hur Molotov tilltalade det sovjetiska folket med nyheten om krigets utbrott? Hur tilltalade han dem? ”Medborgare.” Och några dagar senare tilltalade Stalin dem som ”bröder och systrar”. De mindes då genast om Gud, kyrkan och våra eviga traditioner.
Samma sak fortsätter idag. Det går inte att utrota det. Det är själva kärnan i Ryssland och vår nation. Vi kommer alltid att se framåt och gå framåt samtidigt som vi litar på våra hundra år långa traditioner och andliga rötter.
~~ Utdrag ur~~ Alla länkar och bilder är tillagda i klargörande syfte av översättaren.
Sergey Lavrov vid Primakov Readings International Forum, Moskva, 27 november 2023
Fråga: Varje system av internationella relationer (Versailles, Jalta-Potsdam) har uppstått efter ett stort krig. Unipolaritet uppstod efter det kalla kriget. Är det möjligt att forma en framtida internationell ordning utan tragiska händelser?
Sergey Lavrov: På vilket sätt är den nuvarande situationen bättre och säkrare än den var under det kalla kriget?
Fråga: Antyder du att vi för närvarande lever mitt i ett andra kalla kriget?
Sergey Lavrov: Det måste kallas något annat. Under det kalla kriget fanns det kontroll och balans. De två supermakterna och deras respektive block (USA − Sovjetunionen, Nato − Warszawapakten) var förbundna att behålla rivalitet mellan sig inom den politiska och diplomatiska ramen. Dialogen om vapenkontroll med konkreta praktiska resultat etablerades och utvecklades snabbt under den tiden. Detta gav en känsla av trygghet. Åtminstone uttryckte inte USA, Sovjetunionen, länderna i det socialistiska blocket, Nato eller EU oro över pågående händelser och uttryckte inte allvarliga farhågor om sin fysiska framtid.
Idag är dessa farhågor utbredda och uttrycks av många politiker och icke-statliga organisationer (NGOs). Detta är en annan situation, som inte uppstod bara för att den USA-ledda västvärlden beslutade att förklara ett hybridkrig mot oss i ordets bokstavliga bemärkelse. Lyssna på vad de säger när de pratar om situationen kring Ukraina.
Ukraina har valts ut som ett verktyg för att tillfoga oss ett strategiskt nederlag. Det är deras uttalade mål. De skrämmer väljarna genom att säga att detta bara är början. De hävdar att Ryssland har mer glupsk aptit [än Ukraina]. Det är tydligt hos de baltiska staterna, Polen och andra kanaler för USA:s politik i Europa, inklusive i intresset att försvaga Europeiska unionen. Men chefen för Pentagon, Lloyd Austin, har uttalat flera gånger, även nyligen under kongressutfrågningar, att om västvärlden misslyckas med att stödja Ukraina, kommer Ryssland att stå som segrare och inte stanna där. Antydan är att nästa mål kommer att omfatta de baltiska staterna, Polen och andra grannländer.
Dessa uttalanden görs av någon i en förtroendeställning. Han måste få expertbedömningar, bland annat från Pentagon-analytiker som utvärderar tillståndet mellan Moskva och Washington. Det råder ingen tvekan om att de förstår vad som står på spel i Ukraina och att Ryssland inte har några aggressiva planer, har aldrig haft dem och inte kan ha dem. Jag kommer inte att fördjupa mig i detaljer om orsakerna till den särskilda militära operationen. Det främsta skälet är att den nynazistiska regimen, som härrörde från den grundlagsstridiga kuppen i februari 2014 och öppet uppmuntrats av västvärlden, har tagit en kurs mot lagstiftande utrotning (och i vissa fall fysisk utrotning) av allt som är ryskt i de länder som har bebotts och utvecklats av ryssar i århundraden. Samtidigt har denna nynazistiska regim blivit ett verktyg i västvärldens intresse, för att tillfoga Ryssland ett strategiskt nederlag på slagfältet. Om detta inte är ett direkt hot mot våra intressen, säkerhet och de människor som i generationer ansett sig vara ryssar, så finns det inga klartänkta analytiker eller människor med samvete i väst.
Långt innan den särskilda militära operationen [SMO] inleddes fick Ukrainas president Zelenskij frågan om vad han tyckte om människorna i Donbass som levde under Minskavtalens hägn. Han gjorde en (rasistisk kommentar) om att det finns människor och det finns arter. Han sa till människorna som bor i Ukraina och har en koppling till den ryska kulturen att ”bege sig till Ryssland” för sina barns och barnbarns skull. Detta uttalande möttes av dödstystnad från det civiliserade och upplysta väst.
För att följa upp den nuvarande situationen är jag inte säker på hur historiker kommer att beskriva denna period. Det är dock ett faktum att USA:s agerande har lett till att nästan alla vapenkontrollavtal har förstörts. Hundratals sidor har skrivits om detta. Jag skulle närma mig den nuvarande perioden i världshistorien ytterst ansvarsfullt.
Fråga: Vilka är utsikterna för handel och ekonomiska relationer mellan Ryssland och Europa? Med tanke på att Ryssland är en leverantör av nästan en tredjedel av de kolväten som konsumeras i Europa, och att Europa troligen kommer att leta efter alternativa leverantörer. Hur ser Moskva på framtiden för dessa förbindelser?
Sergey Lavrov: Jag kommer inte ens försöka gissa vad Europa kommer att göra. Jag tror att de (förutom Tysklands förbundskansler Olaf Scholz och vice förbundskansler Robert Habeck) är medvetna om den situation de befinner sig i nu.
Titta på statistiken så ser ni hur många gånger USA:s ekonomiska tillväxt överstiger Europas. Det verkar som Frankrike kommer att visa nolltillväxt. Tidigare drivande motorer i den europeiska ekonomin (Tyskland och Storbritannien) kommer att visa negativ tillväxt. Efter en rad lagar som antagits av amerikanerna för att bekämpa inflation och andra frågor, är energipriserna i USA 4 till 5 gånger lägre än i Europa, som hemsöks av avindustrialisering.
Företag som är oroade över sin framtid flyttar till USA. Jag är säker på att detta inte är en slump, utan en kalkylerad politik som förs av Washington, eftersom Europa är en konkurrent som USA inte behöver. De behöver en grupp omärkliga människor som kommer att göra vad de blir tillsagda. Jag vill inte förolämpa européer, men nuvarande politiska elit agerar precis så. Låt oss titta på statistiken. Det är viktigt att vara medveten om vad som händer.
Men i detta skede behöver vi inte fundera på hur vi kan återupprätta förbindelserna med Europa. Just nu måste vi fokusera på att förbli oberoende av egenheter i europeisk politik (särskilt inom handel, ekonomi och investeringar) som de genomför under Washingtons inflytande. Vi måste säkra oss själva inom alla nyckelsektorer av vår ekonomi (inklusive säkerhet och vardagsliv i allmänhet) som landets framtid beror på. Vi måste producera allt vi behöver för säkerhet, ekonomisk tillväxt, ta itu med sociala frågor och implementera modern teknik oberoende (ett annat AI-evenemang hölls nyligen), så att vi inte påverkas av deras nycker och potentiella införande av fler sanktioner mot oss.
Restriktionerna har inte försvunnit. Väst vill avsluta saker och ting utan att någon märker det. De vill frysa saker och köpa tid (som var fallet med Minskavtalen), rusta upp nazistregimen i Kiev och fortsätta sin hybrida (eller icke-hybrid) aggression mot Ryska federationen. Men även när allt är över kommer de flesta av sanktionerna att finnas kvar.
Vi måste leva efter vårt eget förstånd. Om och när de kommer till besinning och kommer med sina erbjudanden, kommer vi att tänka mer än två gånger innan vi agerar och väga om deras förslag tillgodoser våra intressen, och bedöma våra europeiska kollegors tillförlitlighet. De har allvarligt undergrävt sin förmåga att förhandla och sitt rykte. Kanske är inte allt hopp ute än.
Fråga: Vi har gett ut tidningen Russia Today i cirka 30 år och China Today i 15 år. Vår grupp har en omfattande täckning över framstegen i relationerna mellan Ryssland, Indien och Kina, såväl som den oöverträffade expansionen av BRICS. Världen centrerad kring Amerika står inför sitt slut framför våra ögon, men den gör fortfarande motstånd.
Vi ser den nordatlantiska alliansen [NATO] expandera österut, i Asien och Stillahavsområdet (det talas till och med om ett Stillahavs NATO). Detta utgör ett hot mot den globala säkerheten. Vad blir svaret från Ryssland, Kina, BRICS och alla organisationer som motsätter sig ett sådant aggressivt beteende?
Sergey Lavrov: Vi bevittnar västs nykoloniala instinkter. Det finns en önskan om att fortsätta leva på andras bekostnad, som de har gjort i över 500 år. Det står klart för alla att denna epok närmar sig sitt slut. Det är de medvetna om. Vissa människor hänvisar till de nuvarande västerländska försöken att bevara sin hegemoni som epokens vånda. Denna jämförelse har rätt att existera, men epoken kommer att vara länge än. Det är inte så att man vaknar upp och plötsligt ser nya rättvisa regler i världsekonomin.
USA är fortfarande en mäktig nation med en enorm ekonomi. Europeiska unionen har inte förlorat sin betydelse ännu, även om processen är igång och kommer att accelerera. På grund av vissa omständigheter har Ryssland inte varit djupt involverade i den globaliseringsmodell som utvecklats och erbjuds alla av amerikanerna, som bokstavligen säger: ”Använd den!” De påstår att allt inte gjordes för dem själva, och att dollarn är en valuta för alla. Plus alla andra principer som: egendom, oskuldspresumtion och internationell lag, som borde vara universellt acceptabla och tillämpliga.
Allt detta har trampats på och dumpades omedelbart, i samma ögonblick som de bestämde sig för att ”bestraffa” Ryska federationen. Planen är att göra Ukraina till ett direkt hot mot Ryssland, inklusive förstörelse och eliminering av allt ryskt i landet. USA och Storbritannien planerade att bygga flottbaser vid Svarta havet och Azovska havet. Den planen misslyckades och vi svarade som vi gjorde. Detta hände inte över en natt. Vi hade varnat dem i över åtta år. Vi föreslog fördrag om europeisk säkerhet som skulle ge stabilitet på kontinenten utan någon expansion av militärpolitiska block. Vi var redo att inte utöka CSTO. Detta har pågått sedan 2009.
I december 2021, på Rysslands president Vladimir Putins instruktion, överlämnade vi nya och slutgiltiga förslag till USA, som avvisades. Vi fick höra, ”Vilken typ av säkerhet vill du ha?” Enligt uppgift kan lagligt garanterad säkerhet endast tillhandahållas inom Nato. Samma svar upprepades när vi påminde dem om att de vid OSSE:s möte i Astana 2010 hade satt sin underskrift under principen om odelbar säkerhet, enligt vilken ingen organisation har rätt att dominera. Det är precis vad de gör. Vi frågade varför de inte var villiga att ge juridiskt bindande garantier till alla, med tanke på att alla OSSE-medlemmar var för det. Några juniordiplomater i Bryssel och Washington berättade för oss att de inte bryr sig ett dugg om vad presidenter och premiärministrar, inklusive deras egna, beslutade om odelbar säkerhet vid OSSE:s toppmöten – rättssäkerhetsgarantier är bara tillgängliga för NATO-medlemmar. Därför försöker de göra alliansen mer tilltalande och locka nya medlemmar, trots sina tidigare löften.
Ryssland var inte djupt integrerat i globaliseringsmodellen. Vår handelsomsättning med USA var obetydlig. Det var betydelsefullt med EU, men det där är en historia som började redan under sovjettiden. De [USA] försökte hindra vårt samarbete, men det segrade och blev grunden för Europas välstånd och en lösning på dess socioekonomiska problem på en aldrig tidigare skådad nivå.
Vi arbetade med Internationella valutafonden och Världsbanken, men vi var inte lika djupt involverade i de systemen som t.ex. Kina eller Indien. Nu inser de att de måste stå upp för sin självständighet. Det råder inga tvivel om det. Vi diskuterar detta ämne inom BRICS och SCO. Alternativa betalningsplattformar introduceras och övergången till nationell valuta går snabbt framåt. New Delhi och Peking är dock oroade över sina intressen och de ser att deras ekonomier skulle lida om de lämnar det gamla systemet och börjar bygga nya strukturer.
Det har skett en gradvis förskjutning bort från beroendet av dollarn, betalningssystem och leveranskedjor som väst skapat. Ingen vet vad som kommer att hända med USA:s nye president om fem eller sex år, vilka avtal han kommer att dra sig ur och vilka nya han kommer att förespråka. De har övergett universella handelsavtal i Asien och börjat skapa sina egna utan Kina.
Indien och Kina har förstått detta budskap och börjar gå mot att minska sitt beroende av laglösheten hos skaparna av denna globaliseringsmodell, som fortfarande spelar en stor roll i den. Detta kommer inte att ske snabbt och abrupt, som var fallet med oss. Vi var tvungna att agera beslutsamt och i stor skala som svar på över 11 000 sanktioner som syftade till att kväva den ryska ekonomin och försämra folkets levnadsvillkor, med förhoppningar om att de skulle resa sig och göra uppror. De säger öppet att det är precis vad de vill.
Om vi tittar på statistiken över Kinas dollarreserver från tre år sedan och nu, talar situationen för sig själv. Jag tror att våra indiska vänner överväger liknande tillvägagångssätt. Ingen vill bli ännu en gisslan för ett geopolitiskt nervsammanbrott. Vi utsätter ingen för press. Det finns Shanghai Cooperation Organisation, BRICS och andra strukturer. Det finns förbindelser mellan EAEU och SCO, ASEAN och det kinesiska bälte- och väginitiativet. Hållbara former av samarbete och service till våra ekonomier diskuteras naturligt, utan att tvång och på gräsrotsnivå. Processen pågår, men den kommer att vara långvarig.
Fråga: Möjligheten att införa en gemensam valuta inom BRICS diskuterades flitigt vid BRICS-toppmötet i år. Med Ryssland som ordförande för BRICS 2024, kommer det att ta upp denna fråga igen? Finns det några liknande planer inom SCO?
Sergey Lavrov: Det var en av de mest diskuterade frågorna vid BRICS-toppmötet i Johannesburg. Brasiliens president Luiz Inácio Lula da Silva ägnade den mycket uppmärksamhet. Det förvånade ingen, för när han blev president igen, före toppmötet, krävde han att man skulle arbeta med att skapa, om inte en gemensam valuta så åtminstone en mekanism där nationella valutor skulle spela en avgörande roll. Han föreslog att man skulle göra det inom CELAC och BRICS.
Som ett resultat av dessa diskussioner antog förbundets statschefer en deklaration i Johannesburg, som instruerade finansministrar och centralbankschefer att utarbeta rekommendationer om alternativa betalningssystem. Vi räknar med att dessa rekommendationer kommer att presenteras 2024. Och eftersom Ryssland övertar BRICS-ordförandeskapet kommer vi att organisera en grundliga granskning av dessa, med fokus på beslutsfattande. I SCO har det förts diskussioner om gemensamma betalningsplattformar, men konkreta instruktioner har inte tagits fram ännu.
Nationella valutor ersätter i allt högre grad dollarn i våra uppgörelser med Folkrepubliken Kina (upp till 90 procent av betalningarna görs i rubel och yuan). Med Indien är det antingen nära eller något över 50 procent. Samma siffror gäller för alla andra medlemmar i dessa föreningar.
Fråga (översatt): Det finns många fenomen, inklusive statliga aktörer och rörelser, globalisering och förståelsen av att världen är en, och nära sammankopplad på människors nivå. Hur tror du dessa icke-statliga aktörer och medlemmar av rörelserna kommer att delta i denna komplexa multipolära värld som du just nu formar?
Sergey Lavrov: Jag gillar inte ordet [aktörer] ”skådespelare”. Det finns ett bättre ord för dessa – ”spelare.” Det är en allvarlig fråga. En del av filosofin som amerikanerna främjat över hela världen, som en del av sin globaliseringsmodell (att ihärdigt erbjuda den till vissa och påtvinga den på andra), handlar om de icke-statliga organisationernas [NGOs] och det civila samhällets roll. Amerikaner har skapat tusentals icke-statliga organisationer. Hundratals av dem verkar i det postsovjetiska utrymmet, särskilt i Armenien och Kirgizistan. De introduceras aktivt även i andra centralasiatiska länder. Ukraina är definitivt ett sådant land.
Det fanns också några i Vitryssland. Men när händelserna i augusti 2020 tydligt visade vilken roll dessa icke-statliga organisationer spelade för att destabilisera situationen i Vitryssland, minskade deras antal kraftigt.
Att kalla dem ”icke-statliga” är en tänja på tolkningen. Titta på alla nyckelenheter i USA, alla deras grunder – National Democratic Institute och International Republican Institute (många är inte längre anslutna till sina ledande amerikanska partier). Praktiskt taget 90 procent av finansieringen för dessa ”NGOs” kommer från USA:s budget, inklusive från USAID. Dessa NGOs är en del av den amerikanska byråkratin och dess budgetmedel. Finansiering kan även komma via andra kanaler som också är kopplade till budgetfinansieringen. De driver ”partilinjen” oavsett vilket parti (demokratiskt eller republikanskt) som råder i Washington. Policyn är att direkt påverka processer i de länder där dessa icke-statliga organisationer är verksamma.
Att hävda att det civila samhället borde vara bredare representerat är en annan bortförklaring. Vi är medvetna om vad de som för sådana samtal har i åtanke. Inta den (mest optimala) positionen för icke-statliga organisationer i globala angelägenheter.
Det finns kommittén för icke-statliga organisationer i FN:s ekonomiska och sociala råd, där det finns ett förfarande för samarbete med offentliga organ. Sökande som tävlar om att få status hos det ekonomiska och sociala rådet eller FN:s avdelning för offentlig information, måste ansöka till denna kommitté. De fyller i ett formulär och en bakgrundskontroll görs på dem. De går på utfrågning och svarar på frågor. Kommittémedlemmarna ser till att denna organisation verkligen representerar det civila samhället och inte är ett verktyg som drivs av en utländsk regering. Självklart händer misstag. Du kan inte förutse och upptäcka allt, men totalt sett är det en normal, transparent och ärlig process.
Men det finns också OSSE med sina tre ”korgar”. Den militärpolitiska korgen bygger på överenskommelser om vapenkontroll och förtroendeskapande åtgärder, som amerikanerna demonterade. Det finns den ekonomiska korgen, som också kollapsade på grund av att Rysslands band med Europa brustit. Och där är den humanitära korgen, representerad av kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter, högkommissarien för nationella minoriteter och representanten för mediernas frihet.
Ingen av dessa OSSE-institutioner styrs av regler liknande de jag nämnde. När OSSE:s årliga Human Dimension Implementation Meeting äger rum (vanligtvis på hösten) kan vem som helst ”från gatan” komma och hävda att de förespråkar de fattigas rättigheter, någon annan kan hävda att de förespråkar transpersoners rättigheter, och ytterligare andra hävdar att de upprätthåller rättigheterna för dem som bekämpar kommunismen. Det förseglar affären: vilken person som helst kan få tillträde och hålla tal, samt åtnjuta samma rättigheter som regeringstjänstemän. Vi sätter stopp för denna praxis. Nu finns det åtminstone någon form av procedur på plats. Vi sätter stopp för det på ett enkelt sätt.
Efter återföreningen av Krim med Ryssland började icke-statliga organisationer från Republiken Krim åka dit. Kan du föreställa dig reaktionen? Om de inte släpper in några släpper vi inte in andra heller. Men detta lämnar fortfarande saker oreglerade. Det finns fortfarande inga regler på plats. OSSE existerar utan stadga. Det fanns en tid då alla var entusiastiska och välkomnade det utökade deltagandet av civilsamhället, transnationella företag och näringslivet i allmänhet på lika villkor med offentliga myndigheter. Under de konferenser som väst höll om klimat, miljö och många andra frågor, insisterade deltagarna på att företag och icke-statliga organisationer skulle komma med på lika villkor med regeringar. Nu är många emot det. Entusiasmen har minskat rejält. Det har blivit tydligt hur de behandlar svaga stater. Jag tror inte att den här situationen kommer att hända igen under vår livstid.
Fråga: Å ena sidan frigör vi oss från väst. Å andra sidan är västvärlden ett extremt aktivt subjekt. Vi förväntade oss inte att det skulle agera så här, att de skulle stödja en uppenbart nazistisk regim i Ukraina, och att de amerikanska valen, för första gången i historien, uppenbarligen var falska. Hade vi fel när vi hade en positiv syn på väst? Eller urartar de? Det ser ut som en skräckhistoria, som i filmerna Alien eller Freaks, där en grupp människor förvandlas till monster. Jag tror att det är så många människor ser västvärlden nu. Du har stor erfarenhet av att hantera dessa ”kollegor”. Vad händer där? Vad kan vi förvänta oss av dem? Har de förvandlats till monster eller är de bara halvvägs till dit? Eller kommer de att vända stegen och återförenas med mänskligheten och FN? Vad bör vi förvänta oss och vad har denna process för natur?
Sergey Lavrov: Angående en potentiell omvandling av västvärlden råkar jag ha ett citat med mig:
”Det har länge varit möjligt att förutse att detta rabiata hat mot Ryssland, som har eldats på i väst under 30 år, mer och mer för varje år som går, skulle explodera någon gång. Det här ögonblicket är nu över oss. Ryssland har helt enkelt erbjudits självmord, att avsäga sig själva grunden för sitt väsen, ett högtidligt erkännande av att det inte är något annat i den här världen än ett vilt och fult fenomen, som en ondska som måste korrigeras. Det finns ingen anledning att lura oss själva längre: Ryssland kommer med all sannolikhet att behöva ta tag i hela Europa.”
Fjodor Tyutchev, 1854
Fjodor Tyutchev
Jag har ordagrant citerat tre utdrag ur hans brev. Han skrev om detta ämne många gånger.
Så mycket för degenerationen eller förvandlingen av väst. Jag kan inte säga att detta är den yttersta sanningen, men det är ett faktum att Ryssland aldrig var särskilt omtyckt, och att det bara använts för situationsbundna koalitioner (med Frankrike, Storbritannien, Tyskland och Österrike-Ungern).
Vi har med oss idag en person som lever i denna svåra tid i ett underbart land, Bulgarien. Kunde någon föreställa sig att situationen skulle förändras så dramatiskt inom loppet av två eller tre år, och att monument skulle demonteras, präster fördömas och egendom konfiskeras? Jag har fått höra att Tyutchev hade rätt. Det har funnits många sådana exempel under de nästan 200 åren sedan han skrev detta.
Efter 1991 bestämde de sig för att de hade oss i fickan, att det var historiens slut. Liberal ideologi har prioriterats i ekonomi och politik och alla har måst lyssna på Big Brother som har bestämt allt. De antog fint formulerade OSSE-förklaringar för skenets skull. Läs stadgan i Paris deklarationen för ett nytt Europa som antogs 1990. Frankrike var så stolta över att främja dess antagande. Titta på det nu och jämför dess föreskrifter med vad Frankrike gör, inklusive president Emmanuel Macron.
OSSE:s toppmöte i Istanbul 1999 godkände principen om odelbar säkerhet. OSSE-toppmötet 2010 i Astana proklamerade den euro-atlantiska och eurasiska säkerhetens odelbarhet. De började använda denna ”framåtblickande” term då. Men av det blev ingenting, det har slängts i soporna. Alla har blivit beordrade att hålla den linjen. Den nuvarande uppgiften är att straffa Ryssland för att vi vågar stoppa amerikanerna från att bete sig farligt vid vår gräns och på vårt historiska territorium.
Jag vill återigen påpeka att vi har utfärdat varningar många gånger, åtminstone sedan president Putins tal i München 2007. Det var den första varningen. De som hade öron att höra borde ha hört det. Donbass reste sig i protest och Krim återvände till sitt historiska hemland. I åtta år tittade ingen på vad som hände vid våra gränser.
Amerikanerna beslutade 2003 att Saddam Hussein hade skapat en kärnreaktor eller någon form av smutsig bomb. Varnade de någon för den möjligheten under de föregående åtta åren? Och sedan, när det föreslogs att säkerhetsrådet skulle ta upp frågan, sa de att de skulle göra det själva. Vad hände med Irak efter det?
Se bara på nyanserna i den gråt som uppstår varje gång vi förklarar att vi bara attackerar militära mål gömda i civila stadsdelar eller på civila anläggningar under den särskilda militära operationen. Israels tidigare premiärminister och utrikesminister Yair Lapid sa att det gränsar till folkmord. Och vad händer i Gaza nu? Det är krigets tragedi. Och nu kan ni jämföra bilderna.
Ta Syrien. De beslutade att eftersom landet redan var i tumult, kunde de lika gärna beröva Bashar Assad en del av hans östra regioner, där all syrisk olja och spannmål finns. Så vad gjorde de? Staden Mosul i Irak jämnades med marken. Precis som Raqqa i Syrien. Hundratals kroppar togs inte bort på flera veckor. Allt detta har dokumenterats. ”De har en licens att göra det här.” Detta hot uppstod inte vid gränsen till Mexiko. Det var bara flyktingar, det är allt. Men där ska de bygga en mur nu, det är allt. Och nu ”supergrisarna” i Kanada. En population av dessa envisa och svårfångade djur som hotar att ”bryta” den amerikanska gränsen. Detta rapporterades om igår. Så mycket för hot.
Jugoslavien bombades. Detta var ytterligare ett ”existentiellt hot” mot USA, 10 000 tals miles på andra sidan havet. De varnade aldrig någon. De bara bestämde sig och utförde det. Det är problemet med västerländsk mentalitet, de där instinkterna de har.
Jag har många vänner i väst inklusive USA. Förmodligen ännu fler i Europa. Jag har jobbat med dem i FN, många av dem är ministrar. Vi var vänner. Vi tillbringade tid tillsammans i en informell miljö. När allt detta hände ringde några av dem till mig. Jag ringde dem när de lämnade ”meddelanden”. Nästan alla har vid det här laget anslutit sig till raden av dem som säljer det vanliga narrativet. De säger, hur kunde du, varför, ”stackars Ukraina.” Vi berättar för dem om nazismen, och de säger, va? Kommer du ihåg vad den israeliska ambassadören i Kiev sa när han fick frågan hur han kunde besöka ett land som förhärligar Stepan Bandera och Roman Shukhevich? Hade han slutat betrakta dem som nazistiska brottslingar? Han sa nej, de var fortfarande nazistiska brottslingar. Men Ukraina hade ”sin egen historia”. De kämpade på.
Nu när vi deltar i samma evenemang undviker de ögonkontakt när de går i korridoren, eller så går de över till andra sidan gatan. Men det finns andra som (jag kommer inte att ge namn, för att de inte ska bli utfrysta hemma) kommer fram och säger hej. 2022 bad Antony Blinken mig att prata med honom vid G20-toppmötet. Vi pratade, vi sa hej och skakade hand och hejdå. Vi sa inget viktigt. Men det var åtminstone någon form av kommunikation. Om någon närmar sig oss vänder vi oss aldrig bort eller gömmer oss.
Nu har Makedonien bjudit in oss till OSSE:s ministerråd. Bulgarien har tydligen lovat Makedonien att öppna sitt luftrum. Om detta händer kommer vi att vara där. Vi får se hur de hälsar på oss. Vi har fått flera förfrågningar om möten, om vi deltar i evenemanget, bland annat från västerländska representanter. Vi kommer säkert att träffa alla.
Detta var ett långt svar, men det är ett intressant ämne. Jag skulle vilja avsluta med att berätta en ny historia. Förutom OSSE och Primakov läsningarna finns det många politiska möten. Ett av dem, Sir Bani Yas International Forum on Peace and Security, hålls årligen i december i Abu Dhabi. Jag var där för första gången förra året. Som vanligt var två eller tre talare aktiva politiker, och dussintals var tidigare politiker. De sistnämnda var de mest intressanta. Under en paus efter ett pass gick vi ut i hallen där vi bjöds på kaffe och te. Det var en folkmassa där alla kände varandra. Alla ville prata på ett vänligt sätt, uttrycka förståelse. Döm själv. Jag antar att det var vettigt. När du är officiell måste du göra som du blir tillsagd. En annan sak är att kvaliteten på de order man får ibland (och allt oftare) gör att en normal person vill säga upp sig. Det är så det visar sig.
Jag tror inte att väst har till uppdrag att hata Ryssland. Men hur snabbt gav de inte upp dessa ömtåliga fraser och försäkringar om att vi har ett gemensamt säkerhetssystem, eller ekonomiskt utrymme från Atlanten till Stilla havet, och i allmänhet ett utrymme. Hur snabbt återkom inte instinkterna att förena Europa mot Ryssland igen: precis som Napoleon och Hitler samlade Europa mot Ryssland. Förklaringsarbetet pågår just nu. Finlands historia är ganska avslöjande. Landet var Tysklands bästa vän och bistod dem kraftfullt. Vi trodde att allt detta skulle försvinna. Att efter sådana krig skulle försoningen vara uppriktig.
Vet du varför vi tog så lång tid? Det finns många ordspråk och populära fraser [på ryska] som återspeglar själen och karaktären hos vårt tålmodiga folk, som skulle ”uthärda allt” för någon rättfärdig och rättvis saks skull. Ändå säger ett ordspråk ”Gud led mycket och ville att lidande skulle vara vår lott”, medan ett annat säger att vi ska ”mäta [tyget] sju gånger” och sedan skära. Vi har mätt det i åtta år.
Nu visar de ofta bilder av tyska och andra europeiska fångar som åkte i konvojer till Sibirien 1944-1945. När de passerade byar och städer kom äldre kvinnor ut för att ge dem bröd och vatten. ”Och bad om nåd för de fallna.” Men det var också vi som sa detta!
Jag kommer inte att hävda att någon nation är exceptionell. Detta är något som våra amerikanska och engelska kollegor skulle göra. Men denna egenskap, som alla ryssar och allt vårt folk har, är nog underskattad. Eller tror de att det alltid kommer att vara så här? Att de kommer att göra otäcka saker mot oss, och vi kommer att ge dem bröd och vatten igen? Vi måste bo med de grannar vi har.
Fråga: Du har svarat på frågor om Syrien, Irak och till och med en öken. Jag skulle vilja säga något om ryssarnas egenskaper. Ryssland skyddar för närvarande kultur och värderingar. Rysslands mjuka makt kännetecknas av serien av Mosfilm Studio, rysk litteratur… Under sovjettiden var det uppenbara framsteg. Många tidningar översattes till andra språk. När kommer vi att se vår mjuka makt utomlands igen, som motverkar de värderingar som främjas av väst, till exempel Hollywood? För att de är oacceptabla för mänskligheten.
Sergey Lavrov: Vi kommer aldrig ikapp amerikanerna när det gäller antalet bärare av denna mjuka makt i form av icke-statliga organisationer (som vi redan har pratat om), eller antalet militärbaser utomlands. Och det kommer vi inte att försöka göra. Deras mjuka makt är som sagt en förlängning av staten. Kanske är det så det måste vara. Staten uppmuntrar mjuk makt för att se till att människor vet sanningen om deras land, så att de behandlar det väl och inte talar emot det och bekämpar provokationer, om det finns försök att rekrytera någon mot Ryssland.
De officiellt utsedda sanktionsdelegaterna från Amerika, EU och England reser öppet över Centralasien och säger offentligt åt länderna, trots deras medlemskap i CSTO, EAEU, CIS och SCO, att de bör delta i de västerländska sanktionerna. Det är både fräckhet och dumhet. Jag förstår att de vill att det ska hända. Men de kunde ha betett sig på ett lite listigare sätt, med lite mer respekt. Istället nedvärderar de dessa länder. De kräver till och med att Kina också ska gå med, som om Kina måste lyda dem.
[Den dåvarande] biträdande utrikesministern Wendy Sherman sa offentligt för ett år sedan att västvärlden borde förklara för Indien deras egna nationella intressen. Inga kommentarer här. Vi behöver inte en ”sådan” mjuk kraft.
Vi har för länge sedan slutat hänvisa i våra doktriner till arbetet med att skapa en positiv bild av Ryssland utomlands. Vi skriver objektivt och vi vet våra fel. Det finns ingen anledning att dölja dem. Till stor del kan de förklaras av historien, en viss tröghet som vi hade, speciellt före sanktionerna och hybridkriget.
Vi vill att andra ska veta den objektiva sanningen om oss. Vi har inte samma finansiella kapacitet som de som trycker dollar tills deras statsskuld når 34 biljoner dollar. Ingen vet hur de kommer att hantera det. Det enda sättet är att fortsätta skriva ut dollar och se till att alla fortsätter att använda dem. Men detta är knappast troligt. Det är deras problem, låt dem engagera sig i sin propaganda.
Vår finansiering är mycket mer blygsam. Samtidigt utökar vi nätverket av ambassader, återställer våra diplomatiska beskickningar i Afrika och öppnar nya konsulat i Mellanöstern, Sydostasien och Latinamerika. Nätverket av ryska kultur- och vetenskapscentra, de så kallade ryska husen, växer aktivt och förbättras i kvalitet.
Vi har utvecklat konceptet för Ryska federationens statspolitik inom området för internationellt utvecklingsbistånd, enligt vilket all hjälp vi tillhandahåller till främmande länder är gratis eller på förmånliga villkor, såsom mat, byggande av skolor, sjukvårdsinrättningar, och så vidare, och arbetsfördelning konsolideras, så att vi kan se vilka projekt som genomförs och var. Tills nyligen var dessa funktioner uppdelade mellan flera myndigheter.
Det ryska språket är ett stort under, en mycket stark mjuk makt för Ryssland. Vi ökar avsevärt antalet utländska studenter och upprätthåller banden med akademiker från ryska universitet. I många länder har det skapats föreningar av ryska universitetsakademiker. Det är en användbar, öppen och positiv sorts mjuk kraft. Vi lanserar ryska språkkurser i vänliga stater. I Centralasien och andra länder, inklusive Azerbajdzjan och Armenien, har ryska skolor skapats, därav några som undervisar i det ryska utbildningsministeriets läroplaner. Filialer till ryska universitet öppnar också. Vi kommer att främja denna mjuka makt i motsats till underhandsaffärer när, så att säga, en anställd i en forsknings- och produktionsförening köper en båt för 6 personer och spränger Nord Streams rörledningar.
Fråga: I kristider letar vi efter saker som förenar oss. Så jag har en fråga om rymden. Samarbete inom rymdutforskning är till stor del beroende av den internationella rättsliga ramen. Vilken väg tror du att utvecklingen av internationell lag i allmänhet och i synnerhet rymd lagar, kommer att ta? Kommer universella fördrag att fortsätta att ingås på grundval av FN (Yttre rymdfördraget, avtal som styr statens aktiviteter på månen och andra himlakroppar) eller kommer det att ske en övergång till bilaterala och multilaterala fördrag inom block, såsom Artemis Avtalet? Eller kommer det att bli ett fullständigt övergivande av juridiskt bindande dokument till förmån för ”soft law”? Vad tror du?
Sergey Lavrov: Samarbete i rymden var det mest slående exemplet på att själviska eller helt enkelt nationella intressen, strukturerades om på ett sätt för att rikta gemensamma ansträngningar mot utforskningen av yttre rymden. Kommer du ihåg Soyuz-Apollo?
Ingen – varken USA, Sovjetunionen eller Ryssland idag – har offrat eller offrar sina nationella intressen. Tvärtom manifesterades det nationella intresset i det faktum att man genom att gå samman på detta område kan lära sig mer och snabbt förstå hur detta kan användas i det praktiska livet, inte bara i rymden, utan också på jorden.
Vi har den internationella rymdstationen. Vår kosmonaut åker till USA för att träna på att flyga ett SpaceX fartyg, och amerikanerna kommer för att träna med oss i Star City och sedan flyga till ISS med vår bärare. Idag är det svårt att föreställa sig något annat verksamhetsområde. Kanske är detta ett ansvar för forskare på båda sidor. De förstår att detta experiment (som är långt ifrån ett experiment, utan ganska hårt men mycket användbart arbete dag efter dag) är viktigt för vetenskapen och världens framtida tekniska utveckling. Gud välsigne alla inblandade i detta.
Livet går vidare. Den internationella rymdstationens livslängd har redan förlängts ett par gånger. Den är inte evig. Nu skapar vi vår egen station, och kineserna har skapat sin. Vi och kineserna har gemensamma planer.
NASA:s ledning verkar vara benägen att fortsätta samarbetet efter att ISS har nått sitt slut, men vi hör inte om detta på politisk nivå.
Den nuvarande västerländska politiska eliten styrs av principerna att de fortfarande behöver ryssar. Så de använder dem när de bygger sin egen station. NASA:s ledning har dock andra åsikter.
Fördraget om principer som styr staters verksamhet i utforskning och användning av yttre rymden, inklusive månen och andra himlakroppar, är fortfarande i kraft. Enligt vår juridiska bedömning omfattar den även månens status. Det amerikanska dokumentet som utvecklades för flera år sedan (de börjar selektivt bjuda in några länder att ansluta sig till det) kommer att motsäga den korrekta och rättvisa tolkningen av Yttre rymdfördraget. Dokumentet har också stycken om månen och andra himlakroppar.
Ett annat område för rättsutvecklingen på detta område rör de militära aspekterna. Sedan länge har vi tillsammans med Folkrepubliken Kina, främjat ett utkast till fördrag om förhindrande av en kapprustning i yttre rymden, och ett initiativ om att inte placera vapen i yttre rymden, vid konferensen om nedrustning i rymden i Genève. USA håller absolut inte med om detta. Vi har tagit ett taktiskt steg tillbaka och föreslår, för det första, att överväga varje lands individuella åtaganden att inte vara först med att placera vapen i rymden. Många länder har anslutit sig. Vi kommer att fortsätta detta arbete.
Amerikanerna lägger fram ett motsatt initiativ. De säger att de har rätt att placera ut vapen i rymden och de kommer inte att underteckna en skyldighet att inte göra detta. Och vi, tillsammans med kineserna, påstås förbereda anti-satellitvapen för att förstöra amerikanska spaningssatelliter som har ”ekonomisk” betydelse. Det pågår en diskussion kring detta nu.
I den geopolitiska atmosfär som har utvecklats sedan starten av hybridkriget mot Ryssland, är det mycket svårt att föra den här typen av diskussion. Amerikanerna bedriver sin kampanj frenetiskt (jag kan inte hitta ett annat ord), vrider om allas armar och försöker antingen utesluta Ryssland från många FN-organ som sysslar med praktiskt viktiga saker, eller begränsa vårt lands deltagande i dem. ”Och striden fortsätter.”
Int. I mainstreammedia förmedlas just nu bilden av att Ryssland inte gör några framsteg militärt på grund av ukrainarnas motstånd. Kan du bekräfta detta påstående?
JB. Nej. Detta har aldrig varit fallet sedan konfliktens början och det är fortfarande inte fallet idag. Ryssarna och deras allierade i Donbassrepublikerna har förvisso gått framåt i varierande takt, beroende på det ukrainska försvaret, men de har alltid gjort framsteg.
Jag skulle vilja betona att de enda framsteg som gjorts av den ukrainska armén (i Kharkov och Cherson) var möjliga eftersom ryssarna tidigare hade bedömt att dessa territorier inte var värda risken att försvara. Ukrainarna kunde avancera efter att de ryska trupperna dragit sig tillbaka. Återerövringen av dessa territorier skedde utan strider. De ukrainska trupperna möttes dock av ryskt artilleri och led mycket stora förluster, medan ryssarna nästan inte led några alls. I Cherson kom de ukrainska trupperna till samma slutsats som ryssarna och evakuerade staden direkt efter att ha ”återtagit” den!
Sedan februari 2022 försöker våra medier (i synnerhet: RTS eller NZZ i Schweiz, LCI, France 5 eller BFM TV i Frankrike) få oss att tro att Ukraina vinner, att de ryska trupperna är oförmögna, är dåligt ledda och lider stora förluster.
Idag kan vi bekräfta att allt detta var helt falskt.
Det största misstaget du kan göra i krig är att underskatta din motståndare och överskatta dina egna förmågor. Våra media har drivit oss att göra detta.
Våra media – och till och med vår militär! – förstår krig som stora pilar på en karta och territoriella erövringar. Detta var logiken för västmakterna i Irak eller i Sahel, men det är inte ryssarnas logik i Ukraina. Som Winston Churchill sa: ”Oavsett hur insnärjd en befälhavare är i utarbetandet av sina egna tankar, är det ibland nödvändigt att ta hänsyn till fienden”.
Sedan den 24 februari 2022 har våra medier och politiker ersatt verkligheten på plats med ett propagandanarrativ som inte är utformat för att förstå situationen, utan för att mobilisera massformering av allmänheten mot Ryssland.
Ryssarna har alltid sagt att deras mål i Ukraina var att neutralisera hotet mot folket i Donbass, genom att ”demilitarisera” och ”avnazifiera” det. Dessa två mål syftade till att uppnå en lösning för säkerheten för den rysktalande befolkningen i Donbass.
Rysslands mål var därför att neutralisera – genom politisk överenskommelse eller förstörelse – en potential, inte att ta territorium. Denna lösning borde ha åstadkommits genom Minskavtalen, men västvärlden vägrade uttryckligen att genomföra det de undertecknade. Så Ryssland beslutade att genom militär intervention påtvinga lösningen.
Som sagt, Ryssland har konsekvent hävdat att det förespråkar en förhandlingslösning. Det är därför de accepterade alla förhandlingsförslag som lanserades av Zelensky i februari 2022, mars 2022 och augusti 2022. Dessa försök förhindrades systematiskt av Europeiska unionen och Storbritannien, vilka – tvärtom – underblåste konflikten med vapen. Som ett resultat insåg ryssarna att den enda vägen ut ur konflikten är att systematiskt och metodiskt förstöra Ukrainas militära förmåga.
Syftet med ”avnazifiering” var inte riktat mot den ukrainska regeringen, som vår propaganda hävdar, utan uttryckligen mot den ultranationalistiska och nynazistiska paramilitära milisen vars hot är mycket verkligt, men vars existens förnekas av västerländska sympatisörer. Enligt den ryska militären själv uppnåddes detta mål i slutet av mars med belägringen av Marioupol, hemmabas för AZOV regementet, vars brott accepterades och noggrant mörkades av våra medier. Neutraliseringen av det militära hotet (demilitariseringen) kunde ha uppnåtts redan den 25 februari 2022, genom att gå vidare med de förhandlingar som föreslagits av Volodymyr Zelensky, men som förhindrades av Europeiska unionen.
Alternativet att förhandla har avvisats av väst, allt som återstår för ryssarna är den definitiva ”nedmalningen” av den ukrainska militära potentialen. Logiskt sett är detta vad som händer just nu och ryssarna har förmodligen inte längre bråttom att inleda förhandlingar.
Västmakterna ville aldrig sluta fred och vissa krafter inom den ukrainska regeringen pressar Zelenskij att spela deras egna spel. Idag har vi till och med bekräftelse från generalmajor Kirill Budanov, chef för det ukrainska huvuddirektoratet för militär underrättelsetjänst (GUR), att Denys Kireyev, en av de ukrainska förhandlarna (och medlem i GUR) eliminerades av den ukrainska statens säkerhet (SBU) ) i slutet av februari, tillsammans med flera andra personer inblandade i förhandlingarna. Jag hade redan skrivit om detta i min bok ”Operation Z”, men här bekräftar direktören för GUR själv historien.
Återigen har journalisterna från Blick eller Télévision Suisse Romande (som ändå kallade mig en ”agent för Putin”) ljugit.
Kirill Budanov säger att han efter mordet på en heltidsanställd vid GUR hade ett personligt samtal med dåvarande chefen för SBU, Ivan Bakanov. Enligt Budanov kunde Bakanov ”inte alls” förklara orsakerna till mordet på Denys Kireyev.
Int. Är det ett önsketänkande att leveransen av tung militär utrustning, som Zelenskij har krävt under lång tid, ska göra det möjligt för Ukraina att återta de territorier som kontrolleras av ryssarna?
JB. Ja. För det första är västvärldens insisterande på att leverera tunga vapen till Ukraina, ett medgivande att situationen inte fungerar till dess fördel. Och detta hände inte över en natt. Den ukrainska arméns huvudsakliga kapacitet förstördes sommaren 2022. Det är därför Zelenskij sedan dess ber om vapen. Med andra ord har våra medier, diplomater och politiker systematiskt ljugit om Ukrainas situation och förmåga.
Idag erkänner till och med general Mark Milley i USA, ordförande för the Joint Chiefs of Staff, och utrikesminister Anthony Blinken, att en återerövring av de territorier som tagits av Ryssland är orealistisk. Pentagon House Armed Services Committee informerade i en konfidentiell utfrågning om att Ukraina inte har kapacitet att återta Krim.
För det första måste vi komma ihåg att befolkningen på det samhälleliga planet i dessa regioner (Krim, Donbass och södra Ukraina) inte känner sig ukrainska, eftersom ukrainarna i Kiev aldrig har betraktat dem som ukrainare. Vår syn är snedvriden eftersom våra medier har understött lagar som den som ger olika rättigheter till medborgare i Ukraina, beroende på deras etniska ursprung. Vi vägrar förstå att regimen som tog makten i Kiev 2014 aldrig var legitim i dessa regioner.
År 2014 utnyttjade Krim helt enkelt den nya regeringens i Kiev illegitimitet och dess avskaffande av lagen om officiella språk, för att åter be om att få ansluta sig till Moskva. Därför kan man föreställa sig att om Ukraina lyckades återerövra de ryska territorierna, skulle det möta ett mycket starkt folkligt motstånd, som om ryssarna försökte ta över den västra delen av Ukraina.
Omröstning den 20 januari 1991. När Ukraina blev självständigt i december 1991 var Krim under Moskvas kontroll. Det var Ukraina som bokstavligen annekterade Krim 1995 genom att med våld störta dess valda presidenten.
För det andra; erkände till och med chefen för de ukrainska väpnade styrkorna general Zaluzhny, i en intervju med The Economist den 15 december 2022, att Ukraina inte var i stånd att i militära termer återta dessa territorier, om det inte får «300 stridsvagnar, 600—700 pansarfordon för infanteri, och 500 artilleripjäser».
General Valery Zaluzhny, den 3 december 2022
Problemet är att den ukrainska armén inte har varit förberedd på ett rörelsekrig mot en mekaniserad motståndare. Den har moderniserats och tränats sedan 2014 av Nato och har lidit av bristen på västerländsk erfarenhet inom detta område. Nato har bara ställts inför tekniskt underlägsna arméer och mot upprors situationer.
Sedan början av den ryska offensiven i februari 2022, har det därför inte heller varit några stora stridsvagnsstrider, som i Kursk 1943. Ukrainarna utkämpar ett infanterikrig, i skyttegravar eller i stadsområden. Detta är vad vi såg i Mariupol, Severodonetsk och Bakhmut. Jag tror därför att införandet av stridsvagnar, särskilt västerländska stridsvagnar som ukrainarna inte är helt bekanta med, inte kommer att drastiskt förändra situationen.
Även med ny utrustning, tror jag inte att Ukraina i det här skedet längre kan återta de territorier som ryssarna tagit. Jag skulle också vilja påminna er om att om västvärldens intresse är territoriet, ryssarnas intresse är potentialen. Men, som jag redan har sagt, även om man i bästa fall kan ta tillbaka territorier, återvinner man aldrig de förlorade människoliven. För närvarande uppmanar väst ukrainarna att sätta sitt kvarvarande humankapital på spel. Våra intellektuella ser detta som ett stort romanskt epos (det är lätt att föra krig med andras liv) men vi måste tro att Ukraina måste bygga upp sig självt igen.
Nu har Ukraina redan sedan 1990 förlorat en stor del av sin befolkning, och det är osannolikt att denna befolkning kommer att återvända till ett korrupt och förstört land. Utöver detta demografiska underskott, tillkommer de förluster av landets livskraft som vi ser idag…
Int. Vilken effekt kommer de nylevererade stridsvagnarna att ha på krigets gång?
M1 Abrams
Först och främst finns det en politisk effekt… i väst. När Zelensky åkte till Washington bad han om M1 Abrams stridsvagnar. Amerikanerna vägrade, men bad Tyskland att tillhandahålla Leopard 2-stridsvagnar. Olaf Scholz svarade ganska logiskt att Tyskland skulle tillhandahålla stridsvagnar endast om amerikanerna först gick med på att göra det. Först föreslog en amerikansk politiker att USA skulle leverera en enda M1-tank för att provocera fram det tyska beslutet! Amerikanerna har mycket väl förstått att det tyska politiska beteendet är servilt och korrupt…
Nästa del av historien avslöjades av Washington Post och rapporterades knappast av den europeiska pressen. Och av goda skäl!
Således godkände Joe Biden leveransen av 31 st. M1-tanks. Som väntat godkände Scholz sedan återexport av Leopard 2 från europeiska länder, och godkände Tysklands leverans av ett antal av dessa tanks. Vid det laget deklarerade USA att M1 innehöll för mycket teknik som inte borde hamna i ryska händer och att stridsvagnarna därför inte kunde levereras omedelbart. Faktum var att de kom att vara nya stridsvagnar byggda speciellt för Ukraina, med ett sämre skydd (eftersom sammansättningen av armeringen i den amerikanska versionen är klassificerad), och som hade ett års leveranstid.
Med andra ord har USA ”rullat Scholz i mjölet”! Detta visar läget i relationerna mellan Nato medlemmarna. Vi vet redan att det var ett NATO medlemsland som förstörde Nord Stream gasledningarna. Det är alltså Tyskland som betalar priset för det krig som amerikanerna för mot Ryssland… Amerikanerna har rätt: om de har hittat en ”lättlurad” kan de lika gärna utnyttja dem, speciellt om det tyska folket accepterar det utan att ifrågasätta det! Varje nation är ansvarig för sitt eget öde. Detta gäller även för ukrainarna, liksom för tyskarna.
På militär nivå bör man komma ihåg att ukrainarna hade lite mindre än 1 000 stridsstridsvagnar i februari 2022. Till detta antal kan vi enligt västvärlden och våra medier, lägga mer än 500 infångade ryska stridsvagnar och omkring 600 stridsvagnar de fick från väst 2022. Dessutom noterar vi att endast ryssarna förlorar stridsvagnar. Så vi borde ha en klar ukrainsk överlägsenhet! Men enligt general Zaluzhny, behöver Ukraina idag 300 stridsvagnar för att hålla ut, och väst kommer bara att kunna tillhandahålla en liten del av detta antal före sommaren 2023.
Leopard 2
Jag var befälhavare för en Leopard 2-bataljon. Det är ett formidabelt och anmärkningsvärt vapen. I Schweiz lyckas vi utbilda stridsvagnsbesättningar på mindre än 4 månader, så det är fullt möjligt för ukrainarna att göra detsamma.
Problemet är egentligen inte den tekniska utbildningen av stridsvagnsbesättningar. Den svåraste delen är förmågan att integrera stridsvagnen i ett stridssystem och att fungera i en operativ koherens.
Tanks tekniken har inte riktigt utvecklats under de senaste 20-30 åren. Vapnen, rörligheten och skydd har förbättrats, men har inte förändrats radikalt. Det som har utvecklats är tekniken för att integrera MBT (Main Battle Tank) i ett sammanhängande slagfältshanteringssystem (BMS*). Det är detta som ger rustningen dess verkliga effektivitet. Om vi tittar på de olika generationerna av Leopard 2-stridsvagnar ser vi en radikal förändring mellan A4 och A5-versionerna från 1980-1990-talet och mellan A6 och A7-versionerna av 2005-2020-talet.
[*Battlefield Management System (BMS) som används i huvud stridsvagnarna och enheterna i insatsstyrkan, ökar koordineringen och synkroniseringen av alla enheter från bataljon ner till enkel plattformsnivå. Systemet tillhandahåller digital kommandokapacitet med röst- och datakommunikation, realtidssituationsmedvetenhet och funktioner för operationsplanering och genomförande.]
De fordon som utlovas till Ukraina är dock främst Leopard 2A4s och till och med Leopard 1s, som är av en gammal teknik (utan BMS) och vars ammunition uppenbarligen inte är effektiv mot de ryska T-90s. Det är tydligt att väst inte vill ge sin modernaste utrustning, eftersom de inte litar på ukrainarna och fruktar att ryssarna ska lägga vantarna på västerländsk högteknologi, som Chobham-pansar från de brittiska Challenger stridsvagnarna.
Med Leoparderna är det ännu mer dramatiskt, eftersom tyskarna har insett att förberedelserna av stridsvagnar för Ukraina kommer att ta längre tid än väntat (kanske är detta ett svar på USA:s trick?) och kommer bara att på kort sikt ge Leopard 1 stridsvagnar från 1960-1980-talet, med en 105 mm kanon… för vilken det är ont om ammunition!
Ryssarna har sina vapensystem helt integrerade i vad de kallar «Reconnaissance-Strike Complex» (Razvedivatel’no Udarnyy Kompleks eller RUK), som är ett stridsledningssystem som kombinerar deras vapensystem till ett stridssystem. Detta gör att de kan slåss effektivt med betydligt mindre styrkor än ukrainarna.
Efter förstörelsen av det mesta av sin potential 2022 är den ukrainska armén idag en heterogen samling av utrustning från olika källor, med olika kapacitet och logistiska kedjor. Problemet för ukrainarna är egentligen inte bristen på vapen, utan förmågan att integrera dem i en optimal och effektiv ledningsstruktur. Ett exempel är M777-haubitsen, som västvärlden såg som en ”silverkula”, men som inte kunde leverera sin fulla potential eftersom den bara används som en ”normal” haubits.
Detta är också problemet med antimissil kapaciteten. Sedan den 2 mars har våra medier sagt att ryssarna har tömt sina lager av missiler. Därför ansågs det inte nödvändigt att ge ukrainarna antimissilsystem. Redan i oktober 2022, efter brobombningen i Kerch, började ryssarna slå till mot den elektriska infrastrukturen (som Nato hade gjort i Serbien, amerikanerna i Irak, Syrien och Libyen…). Väst skickade därför omgående mark-till-luft-missiler. Men dessa vapensystem, som kommer från flera länder, är inte riktigt interoperabla och finns inte i ett integrerat stridsledningssystem. Som ett resultat avfyras flera missiler mot ett enda mål under varje attack. Ryssarna har förstått problemet och skickar ”lockfåglar” innan sina riktiga missiler. Ukrainarna avfyrar alltså många fler missiler än nödvändigt mot varje rysk attack och deras potential minskar snabbt.
I slutändan kan västerländsk utrustning inte konkurrera med den ryska förmågan att förstöra den. Den 24 januari meddelade Estland att man skulle ge alla sina 155 mm haubitsar, dvs 24 FH-70, till Ukraina. En vecka senare, den 31 januari, erbjöd Frankrike 12 CAESAR självgående haubitsar utöver de 18 man redan hade levererat till Ukraina. Men enligt Moon of Alabama webbplatsen, som räknade ihop den ryska generalstabens tillkännagivanden, förstörde den ryska armén 40 haubitsar, 32 självgående haubitsar och 8 multipel raket system under samma vecka. Dessa siffror kan inte bekräftas, men de visar att västerländska vapenleveranser knappast räcker för att kompensera för ukrainska förluster.
Int. Vilka konsekvenser kommer detta att få för antalet döda och skadade?
JB. Vi har drivit in ryssarna i situationen där de systematiskt måste krossa all ukrainsk [militär] potential. De som är ansvariga för detta är de som vägrade att fördöma massakern på civila i Donbass mellan 2014 och 2022, de som felinformerade oss om Minsk-avtalen så att de inte skulle genomföras, och de som dolde de verkliga orsakerna till den ryska interventionen: de är våra media, dogmatiska, ideologiska som lever på andras blod.
Sedan starten av sin SMO är det mycket tydligt att ryssarna ville minimera förlusterna på båda sidor. Detta observerades av Pentagon tidigt i konflikten, vilket den amerikanska tidskriften Newsweek noterade. Det bekräftades den 23 januari i år på den ukrainska webbplatsen Mriya av Oleksei Arestovitch, nära rådgivare till Zelensky: ryssarna ”försökte föra ett intelligent krig ”genom att försöka minimera förlusterna. För ”de få som gjorde motstånd (…) de eliminerade dem inte ens, utan erbjöd dem att ge upp, att byta sida, att förstå, etc. De ville inte döda någon.»
I dag har ryssarna förstått att även om det skulle bli en förhandlingsprocess så skulle västvärlden använda den för att frysa konflikten och återuppta den senare, som de gjorde med Minskavtalen. Ryssarna vet att västvärldens ord är värdelöst. 1990 sa den amerikanske ambassadören i Irak April Glaspie, till Saddam Hussein att amerikanerna inte skulle invända mot en invasion av Kuwait. Hon ljög. 2015 undertecknade USA, Ryssland, Kina, Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Europeiska unionen (EU) och Iran, Wienavtalet (bättre känt under sin anglosaxiska förkortning: JCPOA). Iran, Ryssland och Kina har respekterat det, inte västvärlden. 2020 kom amerikanerna och talibanerna överens om ett datum för USA:s tillbakadragande. Amerikanerna respekterade inte deras ord och sköt ensidigt upp datumet med mer än 4 månader. Och i november 2022 bekräftade Angela Merkel och François Hollande för Ryssland att Tyskland och Frankrike är länder vars ord är värdelösa.
Så innan vi kan gå till förhandlingsbordet måste vi återuppbygga förtroendet. Vapenleveranser bidrar inte till detta. Låt oss inte glömma att västerlänningarna har samma inställning som den schweiziska ambassadören i Kiev, som ser förhandlingar som ”en belöning för angriparen”! Som tur är tänker inte talibanerna, syrierna, egyptierna, irakierna, libaneserna, libyerna och många andra på samma sätt, för då skulle vi helt enkelt kunna upplösa FN!
Eftersom ingen vill återställa detta förtroende i väst, kommer ryssarna systematiskt att förstöra den ukrainska potentialen. I oktober 2022 förklarade general Surovikin, som nyutnämnd befälhavare för gruppen av styrkor i området för den särskilda militära operationen i Ukraina: «Vi har en annan strategi. […] Vi letar inte efter att avancera med hög fart, vi skonar var och en av våra soldater och metodiskt ‘nöter vi’ ner den framryckande fienden.»
Tvärtemot vad våra «experter» säger, har Ukraina ett enormt personalproblem. Det har genomfört 8 mobiliseringar sedan februari 2022 och närmar sig slutet av sin potential och tvingas tillgripa tvångsvärvning av sina medborgare. Denna personalkris är inte ny och har fått den ukrainska armén att kräva en hårdare lag mot desertering och vägran att tjäna landet. Denna lag undertecknades av Zelensky i januari 2023.
En schweizisk-fransk nynazistisk politiker hade kallat mig ”Putin olater” för att ha nämnt den ukrainska arméns våg av självmord före 2022. Idag kan han slänga sina förolämpningar mot brittiska parlamentariker, eftersom de själva har noterat att självmordsfrekvensen där är alarmerande. Så, vi har dåraktiga politiker som förblindar sig själva med sina egna lögner, istället för att förutse problemen!
Tvångsrekryteringarna verkar främst drabba minoriteter, i synnerhet den ungerska minoriteten. Detta har utlöst Ungerns ilska. Idag är 97 % av ungrarna emot de europeiska sanktionerna mot Ryssland.
Vad som händer är att inte bara Ukrainas militära potential sakta uttöms, utan förlusten av människoliv kan påverka återuppbyggnaden av Ukraina under en eller två generationer. Kombinationen av en decimerad arbetsstyrka, förstörd infrastruktur och ökad emigration kan göra Ukraina till ett land med ett livsuppehälle till en kostnad som västvärlden knappast klarar av i längden.
Int. I ett tal till Europarådet sa Tysklands utrikesminister Baerbock: ”Vi utkämpar ett krig mot Ryssland.” Sedan dess har försök gjorts att rätta till detta uttalande, att vi inte är i krig, utan bara stödjer Ukraina i dess självförsvar. Har inte Tyskland varit i krig med Ryssland länge? Definierar Baerbocks uttalande västvärldens sanna målsättning, att inte i första hand att hjälpa Ukraina, utan att bekämpa och besegra Ryssland?
JB. Vi vet sedan 2014 att västvärlden inte försöker skydda Ukraina, utan att förstöra Ryssland. Detta konstaterades också den 1 mars 2022 av Frankrikes ekonomiminister Bruno Le Maire, som hänvisade till ”ett totalt krig”. Så det finns inget särskilt nytt i det här, och det förklarades i det amerikanska mediet Jacobin (med demokratisk tendens) i början av februari 2022.
Oleksei Arestovich en nära rådgivare till Zelensky, förklarade mycket tydligt händelsemekanismen, i en intervju i mars 2019, med den ukrainska kanalen Apostrof.
Ukrainarnas mål är att gå med i Nato. Men vissa Nato-medlemmar är fortfarande mycket motvilliga, eftersom befintliga spänningar med Ryssland gör att risken för att behöva aktivera artikel 5 är stor. Det är som att försöka teckna en försäkring för en risk som har 100% sannolikhet att inträffa! Lösningen är därför att involvera Ryssland i en konflikt som skulle leda till dess definitiva kollaps. Arestovitch föreställer sig till och med denna konfrontation 2021-2022!
Konturen av denna strategi utarbetades av Rand Corporation i ett dokument med titeln ”Extending Russia: Competing from Advantageous Ground”: tanken var att hitta en förevändning för att införa sanktioner mot Ryssland på ett sådant sätt att dess ekonomi inte kommer att överleva dem. För att göra detta användes Ukraina som ”bete”. Kort sagt, detta är mönstret som observerades i februari-mars 2022.
Problemet var att västerländska ledare inte ville lyssna på varningarna i samma dokument, de varnade för att «det här kan leda till oproportionerligt stora ukrainska offer, territoriella förluster och flyktingströmmar. Det kan till och med leda Ukraina in i en ofördelaktig fred».
Med andra ord, väst och Ukraina har engagerat sig i en strategi som alla redan 2019 visste om skulle betalas av ukrainarna! Ukraina användes i ett försök att förstöra Ryssland. Samtidigt rörde sig samtalen om att uppmuntra utvecklingen av självständighetsrörelser för att tillåta uppstyckning (den term som officiellt används av amerikanerna är: avkolonisera) av Ryssland.
De sanktioner som drabbar den ryska befolkningen, inklusive ryssar utomlands, såsom flygförbindelser eller varuhandel har alltså bara bekräftat Vladimir Putins uttalanden om att västvärlden försöker förstöra Ryssland. De västerländska aktionerna har bara stärkt den ryska befolkningens förtroende för sin ledare. Vladimir Putins popularitet, som var 77 % i september 2022, steg till 82 % i januari 2023!
Det var ett strategiskt misstag att inte bjuda in Ryssland till årsdagen av befrielsen av koncentrationslägret Auschwitz, utan att istället bjuda in företrädare för en regering som hyllar Stepan Banderas ”stordåd”, en nazistisk kollaboratör under andra världskriget. Det var ytterligare ett tillfälle för européer att minnas Ursula von der Leyens farfar, Olaf Scholz eller Chrystia Freeland… Detta chockade till och med Arno Klarsfeld, en nazistjägare som inte är särskilt pro-ryss.
Int. Det är uppenbart att Nato siktar på en upptrappning av kriget. Den tidigare generalinspektören för den tyska försvarsmakten, Harald Kujat, sa i en intervju att en kärnvapenmakt, det vill säga Ryssland, inte kan besegras. Hur bedömer du detta uttalande?
JB. Först måste vi vara exakta med formuleringen. Vissa Natoländer är i olika grad involverade i denna konflikt, men inte Nato som en allians eller som struktur.
För det andra, tror jag inte att Natoländerna försöker skapa en upptrappning. Deras problem är att de är fångade i sitt eget narrativ, och de vet inte hur de ska ta sig ur det utan att tappa ansiktet. Vi har redan sett i tidigare intervjuer att den officiella berättelsen är att Ukraina vinner kriget och Ryssland förlorar det. Men idag visar verkligheten på plats att detta har varit falskt under lång tid. Det är i dag som vi skulle behöva ett trovärdigt neutralt land som skulle kunna erbjuda en väg ut ur denna kris för ukrainarna, västerlänningarna och ryssarna.
Jag är inte säker på att du inte kan besegra en kärnvapenmakt. Ingen är oövervinnerlig. Det finns två frågor, ”Till vilken kostnad?” och ”Står kostnaden i proportion till nyttan?”
Låt oss anta att Ryssland är en diktatur, som till och med starkt anti-Putin analytiker vägrar att hävda. Är ett regimskifte i Ryssland värt att förstöra Europa? Är inte detta ett problem som ryssarna borde bestämma och lösa själva? Det märks dock att Vladimir Putins popularitet bara ökar och att ryssarna inte verkar vara ute efter regimbyte. I själva verket har den ryssofobi som har kommit i dagen i väst bara stärkt den ryska befolkningens förtroende för Putin. Det är nästan som om man undrar om primära och dumma artiklar om ”fetischismen” av bokstaven ”Z” på ryska stridsvagnar inte är avsedda att stärka motståndsviljan hos det ryska folket!
Det är lätt att föra krig med andras pengar och liv…
Int. Hur har Ryssland reagerat på de ökade vapenleveranserna och vad kan bli nästa steg i upptrappningen från rysk sida?
JB. Rysslands mål är att neutralisera hotet mot folket i Donbass och Ryssland. Ju mer detta hot matas, desto mindre sannolikt är det att konflikten tar slut. Ju större utbud av vapen som levereras till Ukraina, desto mer kommer Ryssland att behöva kontrollera djupet av ukrainskt territorium. Detta sade utrikesminister Sergej Lavrov i juli 2022, och han upprepade det den 2 februari. Det skulle vara bra om vi lyssnade på vad ryssarna säger, istället för att bli förvånade när de gör vad de har aviserat!
För närvarande gör vi allt vi kan för att Ryssland ska totalförstöra Ukraina. När det gäller frågan om ”angriparens belöning” borde vi ha tänkt på det mellan 2014 och 2022 och implementerat Minskavtalen, vilket – ukrainarna först – ville göra!…
Det Västerländska ledarskapet är så irrationellt att allt är möjligt! Vi leds av fanatiska dårar, som accepterade massakern på den rysktalande civilbefolkningar i Donbass mellan 2014 och 2022, som sedan undertecknade Minsk-avtalen i vetskap om att de inte skulle respektera dem. Hur kan man tänka sig att de skulle ha mognat på några månader?
Problemet med att förse ukrainarna med jaktplan och krigsfartyg är att de inte har några flygfält eller säkra militärhamnar där de kan tanka. Därför skulle de behöva baseras på Natos territorium. Detta skulle med andra ord innebära en direkt inblandning av Natoländerna i konflikten.
Det är inte faktumet att tillhandahålla vapen som involverar västländer, utan deras integration i den ukrainska arméns logistikkedja. Vi har redan nått gränsen nu, eftersom västländer, särskilt Frankrike och USA, tekniskt sett är en del av den ukrainska logistiken genom att reparera skadade vapen och tillhandahålla ett flöde av ammunition.
Int. Varför finns det, förutom du och general Kujat, inga förnuftiga militärledare som förespråkar ett omedelbart stopp för kriget för att få ett slut på blodsutgjutelsen?
JB. Detta måste nyanseras noggrant. Först och främst måste man komma ihåg att i en rättsstat är försvarsmakten normalt underordnad de politiska myndigheterna. Militären verkställer besluten å de politiska myndigheternas vägnar, men det är inte dess roll att fatta politiska beslut. Detta förklarar varför officerare som uttalar sig inte längre tjänstgör.
Som sagt kan vi se att militären som regel har en mer nyanserad syn på kriget än politiker; att den anglosaxiska militären har en mer balanserad uppfattning än sina europeiska motsvarigheter; och att européer från det ”gamla Europa” (Västeuropa) har en mer professionell analys av konflikten än sina motsvarigheter från det ”nya Europa” (Östeuropa), som Donald Rumsfeld skulle säga.
Problemet är det självständiga tänkande som militären arbetar med. En befälhavare måste arbeta med verkligheten på plats för att uppnå det mål som politikerna satt upp. Problemet är att i väst verkar ingen veta vad målet är i Ukraina. I Schweiz verkar militärens åsikter vara i linje med Kiev-propagandan. Kort sagt kan man säga att ju mindre operativ erfarenhet man har, desto viktigare i analysen är vad Kiev säger…
Int. Kontaktade den schweiziska militären dig någon gång för att dra nytta av dina erfarenheter och analyser?
JB. Nej aldrig. Men du måste tänka på den positiva aspekten! När jag ser den bedrövliga kvaliteten på ”Swiss Security Report 2022”, publicerad i september, är jag glad att jag inte var inblandad! Jag beklagar bara att detta betänkande inte drar de rätta slutsatserna och i slutändan går emot Schweiz intressen!
Int. Herr Baud, tack så mycket för intervjun.
publicerad 10 februari 2023
* Jacques Baud är en före detta överste i generalstaben, och före detta medlem av den schweiziska strategiska underrättelsetjänsten och specialist på öst länderna. Han utbildades i den amerikanska och brittiska underrättelsetjänsten, och har tjänstgjort som policychef för FN:s fredsoperationer. Som FN:s juridiska expert på lagen och säkerhetsinstitutionerna, designade och ledde han den första flerdimensionella FN underrättelseenheten i Sudan.
Han har arbetat för Afrikanska unionen och var i 5 år ansvarig för kampen inom Nato, mot spridningen av handeldvapen. Han var involverad i diskussioner med de högsta ryska militärerna och underrättelsetjänsten strax efter Sovjetunionens upplösning.
2014 följde han inom Nato den ukrainska krisen, och deltog senare i program för att hjälpa Ukraina. Han är författare till flera böcker om underrättelsetjänst, krig och terrorism, särskilt Le Détournement utgiven av SIGEST, Gouverner par les fake news, L’affaire Navalny. Hans senaste bok är Poutine, maître du jeu? utgiven av Max Milo.
Den katastrofala urspårningen av de tidiga fredsansträngningarna för att avsluta kriget i Ukraina.
Michael von der Schulenburg är en före detta biträdande generalsekreterare i FN, som arbetade i över 34 år för FN, och en kort tid för OSSE, i många länder i krig eller interna väpnade konflikter, som ofta involverade bräckliga regeringar och väpnade icke-statliga aktörer.
General (ret.) Harald Kujat var den högst rankade tyska officeren i Bundeswehr och vid Nato. Han tjänstgjorde som stabschef för de tyska väpnade styrkorna, Bundeswehr, från 2000 till 2002, och som ordförande för NATO Military Committee från 2002 till 2005.
Den brittiske premiärministern Boris Johnsons ödesdigra besök i Kiev den 9 april 2022
Inledning
Detta är en detaljerad rekonstruktion av de ukrainsk-ryska fredsförhandlingarna i mars 2022 och de tillhörande medlingsförsöken av den dåvarande israeliska premiärministern, Naftali Bennett, med stöd av president Erdogan och Tysklands förre förbundskansler Gerhard Schröder. Den utarbetades av den pensionerade generalen H. Kujat och professor emeritus H. Funke, två av initiativtagarna till en nyligen presenterad fredsplan för Ukraina. Det är också i samband med deras fredsplan som denna återblick är så oerhört viktig. Den påminner oss om att vi inte har råd att skjuta upp vapenvila och fredsförhandlingar igen. Den mänskliga och militära situationen i Ukraina försämras dramatiskt, med den ökade faran att det kan leda till en ytterligare upptrappning av kriget. Vi behöver en diplomatisk lösning på detta grymma krig för Europa och Ukraina – och vi behöver den nu!
Från den detaljerade rekonstruktionen av fredsansträngningarna i mars framgår sex slutsatser:
Bara en månad efter starten av den ryska militära interventionen i Ukraina hade ukrainska och ryska förhandlare kommit mycket nära en överenskommelse om vapenvila och en skiss för en övergripande fredslösning på konflikten.
I motsats till idag, gjorde president Zelenskij och hans regering stora ansträngningar för att förhandla om fred med Ryssland och föra kriget till ett snabbt slut.
Tvärtemot de västerländska tolkningarna var Ukraina och Ryssland då överens om att den planerade Nato-expansionen var orsaken till kriget. De fokuserade därför sina fredsförhandlingar på Ukrainas neutralitet och dess avstående från NATO-medlemskap. I gengäld skulle Ukraina ha behållit sin territoriella integritet förutom Krim.
Det råder ingen tvekan om att dessa fredsförhandlingar misslyckades på grund av motstånd från Nato och i synnerhet från USA och Storbritannien. Anledningen är att ett sådant fredsavtal skulle ha varit liktydigt med ett nederlag för Nato, ett slut på Natos expansion österut och därmed ett slut på drömmen om en unipolär värld dominerad av USA.
Misslyckandet i fredsförhandlingarna i mars 2022 ledde till en farlig intensifiering av kriget som har kostat hundratusentals människor livet, särskilt unga människor, djupt traumatiserat en ung generation och tillfogat dem allvarliga psykiska och fysiska sår. Ukraina har utsatts för enorm förstörelse, interna förflyttningar och massutarmning. Detta åtföljdes av en storskalig avfolkning av landet. Inte bara Ryssland, utan även Nato och västvärlden bär en stor del av skulden för denna katastrof.
Ukrainas förhandlingsposition idag är mycket sämre än den var i mars 2022. Ukraina kommer nu att förlora stora delar av sitt territorium.
Blockeringen av fredsförhandlingarna vid den tiden har skadat alla: Ryssland och Europa – men framför allt folket i Ukraina, som med sitt blod betalar priset för stormakternas ambitioner och förmodligen inte får något tillbaka.
HUR CHANSEN GICK FÖRLORAD TILL EN FREDLIG UPPLÖSNING AV UKRAINAKRIGET OCH HUR VÄST I STÄLLET VILLE FORTSÄTTA KRIGET
En detaljerad rekonstruktion av händelserna i mars 2022 Hajo Funke och Harald Kujat
Berlin, oktober 2023
I de direkta fredsförhandlingarna i mars 2022, mellan ukrainska och ryska delegationer och medlingsinsatser av den dåvarande israeliska premiärministern, skapade Naftali Bennet en verklig chans att fredligt avsluta kriget, bara fyra till fem veckor efter att Ryssland hade invaderat Ukraina. Men istället för att avsluta kriget genom förhandlingar, som den ukrainske presidenten Zelensky och hans regering verkade vilja, böjde han sig till slut för påtryckningar från vissa västmakter att överge en förhandlingslösning. Västmakterna ville att kriget skulle fortsätta, i hopp om att knäcka Ryssland. Ukrainas beslut att överge förhandlingarna kan ha fattats innan upptäckten av massakern på civila i staden Bucha* nära Kiev.
Det följande är ett försök till en steg-för-steg-rekonstruktion av de händelser som ledde till fredsförhandlingarna i mars och deras kollaps i början av april 2022.
I BÖRJAN AV MARS 2022 GÖR DEN ISRAELISKA PREMIÄRMINISTERN NAFTALI BENNETT ETT MEDLINGSFÖRSÖK…
Naftali Bennett hade vidtagit medlingsinsatser med början den första veckan i mars 2022. I en videointervju med den israeliska journalisten Hanoch Daum den 4 februari 2023 talade han för första gången i detalj om processen och slutet av förhandlingarna. Denna videointervju är grunden för en detaljerad rapport i Berliner Zeitung den 6 februari 2023: ”Naftali Bennett ville ha fred mellan Ukraina och Ryssland: vem blockerade? Israels före detta premiärminister talade för första gången om sina förhandlingar med Putin och Zelensky. Vapenvilan var enligt uppgift inom räckhåll.” (Berliner Zeitung, 6 februari 2023).
Strax efter att kriget bröt ut bad Ukrainas president Volodymyr Zelensky Bennett att hjälpa till att öppna en kommunikationskanal med Rysslands president Vladimir Putin. Putin svarade genom att bjuda in Bennett till Moskva: ”På Putins inbjudan flög Bennet den 5 mars 2022 till Moskva, i ett av israelisk underrättelsetjänstens privatjetplan. I Kreml samtalet hade Putin gjort några betydande eftergifter, sade Bennett, i synnerhet avsade han sig sitt ursprungliga krigstidsmål att demilitarisera Ukraina. … I gengäld gick den ukrainske presidenten med på att avstå från att gå med i Nato – en ståndpunkt som han också upprepade offentligt en kort tid senare. Detta undanröjde ett av de avgörande hindren för en vapenvila …”. Enligt Berliner Zeitung hade även andra frågor, som Donbass och Krims framtid, samt säkerhetsgarantier för Ukraina, varit föremål för intensiva samtal under dessa dagar. (Ibid)
I intervjun förklarade Bennett vidare: ”Jag hade vid den tiden intrycket att båda sidor var mycket intresserade av en vapenvila (…). Enligt Bennett var en vapenvila inom räckhåll vid den tiden, och båda sidor var beredda att göra avsevärda eftergifter… Men i synnerhet Storbritannien och USA ville att denna fredsprocess skulle avslutas och hade siktet inställt på en fortsättning av kriget.” (Ibid)
I början av mars 2022 kontaktade president Zelenskij inte bara Naftali Bennett, utan även Tysklands förre förbundskansler Gerhard Schröder och bad honom att använda sina nära personliga band till Putin för att medla mellan Ukraina och Ryssland, i hopp om att hitta ett snabbt sätt att få slut på kriget. I en intervju publicerad i veckoupplagan av Berliner Zeitung den 21/22 oktober i år [2023] talade Schröder för första gången offentligt om sin roll i de ansträngningar som ledde till fredsförhandlingarna i Istanbul den 29 mars 2022. Också han kom till samma slutsats som Bennet; att anledningen till att dessa fredsförhandlingar övergavs var att amerikanerna hindrade dem. Han sa: ”Vid fredsförhandlingarna i mars 2022 i Istanbul med Rustem Umerov (då säkerhetsrådgivare till Zelensky, nu ukrainsk försvarsminister), gick ukrainarna inte med på fred eftersom de inte fick göra det. De var först tvungna att fråga amerikanerna om allt de diskuterade”, och han fortsatte: “Men i slutet (av fredsförhandlingarna) hände ingenting. Mitt intryck var att ingenting kunde hända eftersom allt annat beslutades i Washington. Det var ödesdigert.”
Den turkiske utrikesministern Mevlüt Çavuşoğlu som organiserade mötet i Istanbul, hade tidigare gjort liknande kommentarer. I en intervju med CNN Turk den 20 april 2022 sa han: ”Vissa Nato-stater ville att Ukrainakonflikten skulle fortsätta för att försvaga Ryssland.”
… MEDAN PARALLELLA FREDSFÖRHANDLINGAR MELLAN UKRAINSKA OCH RYSKA FÖRHANDLARE PÅGÅR
Direkta förhandlingar mellan en ukrainsk och en rysk delegation hade redan pågått sedan slutet av februari 2022, och den tredje veckan i mars, ”bara en månad efter krigets utbrott, (hade de) kommit överens om de stora linjerna av en fredsuppgörelse. Ukraina lovade att inte gå med i Nato och att inte tillåta främmande makters militärbaser på sitt territorium, medan Ryssland i gengäld lovade att erkänna Ukrainas territoriella integritet och att dra tillbaka alla ryska ockupationstrupper. Särskilda arrangemang gjordes för Donbas och Krim.” (Jfr Michael von der Schulenburg: FN-stadgan: Förhandlingar! I: Emma den 6 mars 2023)
För att främja fredsförhandlingarna erbjöd sig den turkiska presidenten att stå värd för en ukrainsk-rysk fredskonferens i Istanbul den 29 mars 2002. Under förhandlingarna förmedlade av den turkiske presidenten Erdogan, presenterade den ukrainska delegationen ett ställningstagande som ledde till Istanbulkommunikén. Ukrainas förslag översattes till ett utkast till fördrag av den ryska sidan.
Texten till Istanbulkommunikén av den 29 mars 2022 innehöll 10 förslag:
”Förslag 1: Ukraina förklarar sig vara en neutral stat och lovar att förbli alliansfritt och att avstå från att utveckla kärnvapen i utbyte mot internationella rättsliga garantier. Möjliga garantstater inkluderar Ryssland, Storbritannien, Kina, USA, Frankrike, Turkiet, Tyskland, Kanada, Italien, Polen och Israel, men andra stater skulle också vara välkomna att ansluta sig till fördraget.
Förslag 2: Dessa internationella säkerhetsgarantier för Ukraina skulle inte sträcka sig till Krim, Sevastopol eller vissa områden i Donbass. Parterna i fördraget måste definiera gränserna för dessa områden eller komma överens om att varje part förstår dessa gränser på olika sätt.
Förslag 3: Ukraina förbinder sig att inte gå med i någon militär koalition och inte vara värd för några utländska militärbaser eller truppkontingenter. Alla internationella militära övningar skulle endast vara möjliga med garantstaternas samtycke. Garantstaterna bekräftar å sin sida sin avsikt att främja Ukrainas medlemskap i Europeiska unionen.
Förslag 4: Ukraina och garantstaterna är överens om att (i händelse av aggression, väpnad attack mot Ukraina eller militär operation mot Ukraina) var och en av garantstaterna, efter brådskande och omedelbara ömsesidiga samråd (som ska hållas inom tre dagar) om utövande av rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar (som erkänns i artikel 51 i FN-stadgan), kommer att ge bistånd (som svar på och på grundval av en officiell vädjan från Ukraina) till Ukraina som en permanent neutral stat under attack . Sådan hjälp kommer att underlättas genom omedelbart genomförande av nödvändiga individuella eller gemensamma åtgärder, inklusive stängning av ukrainskt luftrum, tillhandahållande av nödvändiga vapen och användning av väpnat våld i syfte att återställa och sedan upprätthålla säkerheten i Ukraina som ett permanent neutralt tillstånd.
Förslag 5: Varje sådan väpnad attack (vilken militär operation som helst) och alla åtgärder som vidtas som svar, kommer omedelbart att rapporteras till FN:s säkerhetsråd. Sådana åtgärder kommer att upphöra så snart FN:s säkerhetsråd har vidtagit de åtgärder som är nödvändiga för att återställa och upprätthålla internationell fred och säkerhet.
Förslag 6: För att skydda mot eventuella provokationer kommer avtalet att reglera mekanismen för uppfyllande av Ukrainas säkerhetsgarantier baserat på resultaten av samråd mellan Ukraina och garantstaterna.
Förslag 7: Fördraget kommer att tillämpas provisoriskt från dagen för dess undertecknande av Ukraina och alla eller de flesta av garantstaterna.
Fördraget kommer att träda i kraft efter (1) Ukrainas permanenta neutrala status har godkänts i en rikstäckande folkomröstning, (2) de relevanta ändringarna har införlivats i den ukrainska konstitutionen och (3) ratificering sker i Ukrainas parlament och i garantstaterna.
Förslag 8: Parternas önskan att lösa frågorna relaterade till Krim och Sevastopol kommer att ingå i bilaterala förhandlingar mellan Ukraina och Ryssland under en period av 15 år. Ukraina och Ryssland förbinder sig också att inte lösa dessa frågor med militära medel och att fortsätta med diplomatiska lösningar.
Förslag 9: Parterna fortsätter samråden (som involverar andra garantstater) för att förbereda och komma överens om bestämmelserna i ett fördrag om säkerhetsgarantier för Ukraina, villkor för vapenvila, tillbakadragande av trupper och andra paramilitära formationer samt öppnande och säkerställande av säkert fungerande humanitära korridorer på en kontinuerlig basis, samt utbyte av kroppar och frigivning av krigsfångar och internerade civila.
Förslag 10: Parterna anser det möjligt att hålla ett möte mellan Ukrainas och Rysslands presidenter för att underteckna ett fördrag och/eller fatta politiska beslut i andra olösta frågor.”
UPPENBART INLEDANDE STÖD TILL MEDLINGSSTRÄVANDEN AV VÄSTERLÄNDSKA POLITIKER.
Bevis på västerländska politikers inledande stöd för förhandlingarna framgår av sekvensen av telefonsamtal och möten under perioden från början av mars till åtminstone mitten av mars. Den 4 mars pratade Scholz och Putin i telefon; den 5 mars träffade Bennett Putin i Moskva; den 6 mars träffades Bennett och Scholz i Berlin; den 7 mars diskuterade USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland frågan i en videokonferens; den 8 mars talade Macron och Scholz i telefon; den 10 mars träffades Ukrainas utrikesminister Kuleba och Rysslands utrikesminister Lavrov i Ankara; den 12 mars talade Scholz och Zelensky och Scholz och Macron i telefon; och den 14 mars träffades Scholz och Erdogan i Ankara. (Jfr Petra Erler: Re: Recension mars 2022: Vem ville inte ha ett snabbt slut på kriget i Ukraina, i: ”News of a Lighthouse Keeper”, 1 sept. 2023)
NATO:S SÄRSKILDA TOPPMÖTE DEN 24 MARS 2022 I BRYSSEL MOTSÄTTER SIG ALLA FÖRHANDLINGAR
Men det initiala stödet fick ett snabbt slut med Nato, som motsatte sig alla sådana förhandlingar innan Ryssland dragit tillbaka alla sina trupper från ukrainska territorier. Detta dödade faktiskt alla förhandlingar. Michael von der Schulenburg, tidigare FN:s biträdande generalsekreterare (ASG) i FN:s fredsuppdrag, skriver att ”NATO hade redan vid ett särskilt toppmöte den 24 mars 2022 beslutat att inte stödja dessa fredsförhandlingar (mellan Ukraina och Ryssland).” (Jfr Michael von der Schulenburg: FN-stadgan: Förhandlingar! I: Emma, 6 mars 2023). USA:s president Biden hade flugit in speciellt för detta speciella toppmöte i Bryssel. Uppenbarligen låg fred som förhandlats fram av de ryska och ukrainska förhandlingsdelegationerna inte i vissa Nato-länders intresse.
FÖRST HÅLLER SIG ZELENSKY TILL RESULTATET AV FREDSFÖRHANDLINGARNA
”Så sent som den 27 mars 2022 visade Zelenskij modet att försvara resultaten av de ukrainsk-ryska fredsförhandlingarna offentligt inför ryska journalister – och detta trots att Nato redan hade beslutat vid det särskilda toppmötet den 24 mars 2022 , att inte stödja dessa fredsförhandlingar.” (Ibid)
Enligt von der Schulenburg hade de rysk-ukrainska fredsförhandlingarna varit ett historiskt unikt inslag, som möjliggjorts endast för att ryssar och ukrainare kände varandra väl och ”talade samma språk, och förmodligen till och med kände varandra personligen.” Vi känner inte till något annat krig eller väpnad konflikt där konfliktparterna kommit överens om specifika fredsvillkor så snabbt.
Som ett tecken på välvilja och till stöd för fredsförhandlingarna förklarade Putin den 28 mars, sin beredskap att dra tillbaka trupper från Kharkov och Kiev områdena; detta hände tydligen redan innan hans offentliga tillkännagivande av tillbakadragandet.
FREDSFÖRHANDLINGARNA NYSTAS UPP
Dagen för mötet i Istanbul den 29 mars 2022, pratade Scholz, Biden, Draghi, Macron och Johnson återigen i telefon om situationen i Ukraina. Vid det här laget hade hållningen hos de viktiga västallierade tydligen hårdnat. De formulerade förutsättningar för förhandlingar som stod i uppenbar kontrast till Bennett’s och Erdoğans fredsansträngningar: ”Ledarna kom överens om att fortsätta att ge ett starkt stöd till Ukraina. De uppmanade återigen Rysslands president Putin att gå med på en vapenvila, att upphöra med alla fientligheter, att dra tillbaka alla ryska soldater från Ukraina för att möjliggöra en diplomatisk lösning (…)” (Petra Erler: Re: Review March 2022: Who Didn’t Want a Quick End to the War in Ukraine (i ”News of a Lighthouse Keeper” 1 september 2023).
Washington Post rapporterade den 5 april att Nato föredrar att fortsätta kriget, framför en vapenvila och en förhandlad uppgörelse: ”För vissa i Nato är det bättre för ukrainare att fortsätta kämpa och dö, än att uppnå en fred som kommer för tidigt, eller till ett för högt pris för Kiev och resten av Europa.” Och Zelenskij sade att han borde ”fortsätta kämpa tills Ryssland är fullständigt besegrat.”
BORIS JOHNSONS BUDSKAP TILL UKRAINARNA DEN 9 APRIL 2022: VI MÅSTE FORTSÄTTA KRIGET
Den 9 april 2022 anlände Boris Johnson oanmäld till Kiev och berättade för den ukrainske presidenten att västvärlden inte var redo att avsluta kriget. Enligt Storbritanniens The Guardian den 28 april hade premiärminister Johnson [per telefon] ”instruerat” den ukrainska presidenten Zelensky att ”inte göra några eftergifter till Putin”:
”Ukrainska Pravda” rapporterade om detta i detalj i två artiklar den 5 maj 2022:
”Knappt hade de ukrainska förhandlarna och Abramovich & Medinsky enats i stora drag om strukturen för ett eventuellt framtida avtal efter resultaten Istanbul, förrän den brittiske premiärministern Boris Johnson dök upp i Kiev nästan utan förvarning.
Johnson tog med sig två enkla meddelanden till Kiev. Det första var att Putin är en krigsförbrytare*; han ska pressas, inte förhandlas med. Den andra var att även om Ukraina är villigt att skriva på avtal med Putin om garantier, så är inte det kollektiva väst det. Vi kan skriva på [ett avtal] med er [Ukraina], men inte med honom. Han kommer att lura alla i alla fall”, sammanfattade en av Selenskys nära medarbetare kärnan i Johnsons besök. Det ligger mycket mer bakom detta besök och Johnsons ord, än bara ovilja att ingå avtal med Ryssland. Johnson intog ståndpunkten att det kollektiva väst, som så sent som i februari hade föreslagit att Zelenskij skulle kapitulera och fly, nu kände på sig att Putin inte är riktigt så mäktig som de tidigare hade föreställt sig. Dessutom finns det en möjlighet att nu sätta press på honom. Och väst vill ta den.”
Neue Züricher Zeitung (NZZ) rapporterade den 12 april att den brittiska regeringen under Johnson räknar med en ukrainsk militär seger. Den konservativa ledamoten av underhuset Alicia Kearns sa: ”Vi beväpnar hellre ukrainarna till tänderna än att ge Putin en framgång.” Den brittiske utrikesministern (och senare premiärministern) Liz Truss föregav i ett huvudtal att ”seger för Ukraina (…) är ett strategiskt krav för oss alla och därför måste militärt stöd utvidgas massivt”. Guardians kolumnist Simon Jenkins varnade: ”Liz Truss riskerar att förvärra kriget i Ukraina med sina egna ambitioner.” Detta, sa han, var förmodligen den första Toryvalkampanjen ”som utkämpats vid Rysslands gränser.” Johnson och Truss vill att Zelensky ska ”fortsätta kämpa tills Ryssland är helt besegrat. De behöver en triumf i sitt proxy krig. Under tiden kan alla som inte håller med dem avfärdas som veklingar, fegisar eller Putin-anhängare. Att den här konflikten utnyttjades av Storbritannien i en kommande sjaskig ledarskapstävling är sjukt.”
Efter sitt andra besök i Kiev den 25 april 2022 sa USA:s försvarsminister Lloyd Austin att USA vill använda tillfället för att permanent försvaga Ryssland militärt och ekonomiskt, i kölvattnet av Ukrainakriget. Enligt New York Times är den amerikanska regeringen inte längre bekymrad över en kamp om kontrollen över Ukraina, utan om en kamp mot Moskva i kölvattnet av ett nytt kallt krig.
Vid mötet den 26 april 2022 i Ramstein, Rheinland-Pfalz/Tyskland, sammankallat av Austin för försvarsministrar från NATO medlemmar och andra länder, förklarade Pentagon chefen Ukrainas militära seger vara ett strategiskt mål.
Den amerikanska tidskriften ”Responsible Statecraft”, skrev den 2 september 2022:
”Hjälpte Boris Johnson till att förhindra ett fredsavtal i Ukraina? Enligt en ny artikel i Foreign Affairs kan Kiev och Moskva ha nått en preliminär överenskommelse om att avsluta kriget redan i april. Enligt flera tidigare höga amerikanska tjänstemän som vi pratade med verkade ryska och ukrainska förhandlare preliminärt ha kommit överens om konturerna av en förhandlad interimslösning i mars 2022”, skriver Fiona Hill och Angela Stent. ”Ryssland skulle dra sig tillbaka till sin position den 23 februari, då man kontrollerade en del av Donbass regionen och hela Krim, och i gengäld skulle Ukraina lova att inte söka medlemskap i Nato och istället få säkerhetsgarantier från ett antal länder. Beslutet att låta affären misslyckas sammanföll med Johnsons besök i Kiev i april, då han uppmanade Ukrainas president Zelensky att avbryta samtalen med Ryssland av två huvudsakliga skäl: Putin är omöjlig att förhandla med, och västvärlden är inte redo för ett krigsavslut.”
I den här artikeln ställde författarna frågor som har blivit allt viktigare allt eftersom kriget har fortskridit:
”Detta uppenbara avslöjande väcker några viktiga frågor: Varför ville västerländska ledare hindra Kiev från att underteckna vad som verkade vara ett bra förhandlingsavtal med Moskva? Ser de konflikten som ett proxy krig med Ryssland? Och viktigast av allt, vad skulle det krävas för att återgå till ett förhandlat resultat?”
I sitt tillkännagivande om den partiella mobiliseringen uttalade Putin den 21 september 2022 följande:
”Jag skulle vilja göra detta offentligt för första gången idag. Efter starten av den särskilda militära operationen, särskilt efter samtalen i Istanbul, uttryckte företrädarna i Kiev ganska positiva åsikter om våra förslag. Dessa förslag handlade främst om att säkerställa Rysslands säkerhet och intressen. Men en fredlig lösning passade uppenbarligen inte västvärlden, varför Kiev, efter att ha kommit överens om några kompromisser, faktiskt beordrades att ogiltigförklara alla dessa överenskommelser.”
I samband med besöket av en afrikansk fredsdelegation den 17 juni 2023, visade Putin demonstrativt för kamerorna avtalet från Istanbul, som accepterats och paraferats för en kommande folkomröstning.
SLUTSATS: EN MISSAD MÖJLIGHET
Baserat på de offentligt tillgängliga rapporterna och dokumenten är det inte bara tydligt att det fanns en seriös förhandlingsvilja från både Ukrainas och Rysslands sida i mars 2022. Tydligen kom förhandlingsparterna till och med överens om ett utkast till fördrag efter en folkomröstning. Zelenskij och Putin var redo för ett bilateralt möte för att slutföra resultatet av förhandlingarna.
Faktum är att de huvudsakliga resultaten av förhandlingarna baserades på ett förslag från Ukraina, och Zelensky stöttade dem modigt i en intervju med ryska journalister den 27 mars 2022, även efter att Nato beslutat att avstå från dessa fredsförhandlingar.
Zelenskij hade redan i förväg uttryckt liknande stöd och tecken som bevisar att det avsedda resultatet av Istanbulförhandlingarna verkligen motsvarade ukrainska intressen. Detta gör den västerländska interventionen, som förhindrade ett tidigt slut på kriget, än mer katastrofalt för Ukraina.
Rysslands ansvar för attacken, som stred mot folkrätten**, relativiseras inte av att ansvaret för de allvarliga konsekvenser som Ukrainas västerländska anhängare följde, också måste tillskrivas de stater som krävde krigets fortsättning.
Kriget har nu nått ett stadium, där ytterligare farlig upptrappning och en expansion av fientligheter endast kan förhindras genom en vapenvila. Det kan nu vara sista gången som en fredlig lösning genom förhandlingar kan uppnås. Det finns fredsförslag från Kina, Afrikanska unionen, Brasilien, Mexiko, Indonesien och ett förslag utvecklat på inbjudan av Vatikanen redan från i juni 2022. Den 3 oktober i år presenterade vi i den tyska regeringen vårt eget fredsförslag som prövade att införliva alla andra fredsförslag som lagts fram tidigare. Se Avsluta kriget med en förhandlad fred – Legitimt självförsvar och strävan efter en rättvis och varaktig fred är inte motsägelsefullt. HÄR.
Sedan de misslyckade Istanbulförhandlingarna, krigets gång och den nuvarande extremt kritiska timingen, borde vara skäl nog för ett ansvarsfullt världssamfund och FN:s medlemsländer att tänka om, och trycka på för vapenvila och fredsförhandlingar.
*Det är högst troligt att massakern i Bucha var en falsk flagg operation, skapad för att flytta fokus hos media bort från de framgångsrika fredsförhandlingarna och NATO:s vägran att låta Ukrainarna själva avgöra i en folkomröstning.
”Lavrov uttryckte en försiktig optimism angående de pågående förhandlingarna mellan Ryssland och Ukraina, och noterade att Kiev och dess västerländska anhängare nu verkar gå med på Ukrainas framtida neutrala status, utan ambitioner att gå med i NATO.”
FN:s generalsekreterare Antonio Guterres uttalande den 24 oktober, orsakade en skarp reaktion från Israel. När han talade till FN:s säkerhetsråd sa Guterres att även om han i starka ordalag fördömde massakern som Hamas begick den 7 oktober, ville han påminna världen om att den inte ägde rum i ett vakuum. Han förklarade att man inte kan skilja ut 56 år av ockupation från vårt engagemang i tragedin som utspelade sig den 7 oktober.
Den israeliska regeringen var snabb med att fördöma uttalandet. Israeliska tjänstemän krävde Guterres avgång och hävdade att han stödde Hamas och rättfärdigade massakern som de utförde. Israelisk media hoppade också på tåget och hävdade bland annat att FN-chefen ”har visat en otrolig grad av moralisk bankrutt”.
Reaktionen tyder på att en ny typ av anklagelser om antisemitism nu kan finnas på bordet. Fram till den 7 oktober hade Israel drivit på för att definitionen av antisemitism skulle utökas till att omfatta kritik av den israeliska staten och ifrågasättande av sionismens moraliska grund. Att kontextualisera och historisera vad som pågår kan också utlösa en anklagelse om antisemitism.
De-historiseringen av dessa händelser hjälper Israel och västvärldens regeringar att föra politik som de undvek tidigare, på grund av antingen etiska, taktiska eller strategiska överväganden.
Således används attacken den 7 oktober av Israel som förevändning för att föra folkmordspolitik i Gazaremsan. Det är också en förevändning för USA att försöka hävda sin närvaro i Mellanöstern. Och det är en förevändning för vissa europeiska länder att kränka och begränsa demokratiska friheter i namnet av ett nytt ”krig mot terrorismen”.
Men det finns flera historiska sammanhang för vad som nu pågår i Israel-Palestina som inte kan ignoreras.
Det vidare historiska sammanhanget går tillbaka till mitten av 1800-talet, när den evangeliska kristendomen i väst förvandlade idén om ”judarnas återvändande” till ett religiöst millennium imperativ och förespråkade upprättandet av en judisk stat i Palestina som en del av stegen som skulle leda till de dödas uppståndelse, Messias återkomst och tidens ände.
Teologi blev politik mot slutet av 1800-talet och under åren fram till första världskriget av två skäl.
För det första fungerade det i intresset för de i Storbritannien som ville avveckla det osmanska riket och införliva delar av det i det brittiska imperiet. För det andra gav det genklang hos dem inom den brittiska aristokratin, både judar och kristna, som blev förtrollade av idén om sionismen som ett universalmedel mot problemet med antisemitism i Central- och Östeuropa, vilket hade skapat en ovälkommen våg av judisk immigration till Storbritannien.
När dessa två intressen smälte samman, fick de den brittiska regeringen att utfärda den berömda – eller ökända – Balfour-deklarationen 1917.
Judiska tänkare och aktivister som omdefinierade judendomen till nationalism, hoppades att denna definition skulle skydda judiska samhällen från existentiell fara i Europa, genom att rikta in sig på Palestina som det önskade utrymmet för ”den judiska nationens återfödelse”.
I processen förvandlades det kulturella och intellektuella sionistiska projektet till ett kolonialt nybyggare projekt – som syftade till att judaisera det historiska Palestina, utan att ta hänsyn till det faktum att det var bebott av en ursprungsbefolkning.
I sin tur producerade det palestinska samhället, som var ganska pastoralt vid den tiden och i sitt tidiga skede av modernisering och konstruktion av en nationell identitet, sin egen antikoloniala rörelse. Dess första betydande aktion mot det sionistiska koloniseringsprojektet kom med al-Buraq-upproret 1929, och det har inte upphört sedan dess.
Ett annat historiskt sammanhang som är relevant för den nuvarande krisen är den etniska rensningen av Palestina 1948 [Nakba] som inkluderade den våldsamma utvisningen av palestinier till [bl.a.] Gazaremsan, från byar på vars ruiner några av de israeliska bosättningarna som attackerades den 7 oktober byggdes. Dessa nu rotlösa palestinier var en del av de 750 000 palestinier som förlorade sina hem och blev flyktingar [1948].
Deir Yassin massakern 1948
Denna etniska rensning noterades av världen men fördömdes aldrig. Som ett resultat fortsatte Israel att tillgripa etnisk rensning som en del av sina ansträngningar att säkerställa att de hade fullständig kontroll över det historiska Palestina, med så få av de infödda palestinierna kvar som möjligt. Detta inkluderade utvisningen av 300 000 palestinier under och i efterdyningarna av kriget 1967, och utvisningen av mer än 600 000 från Västbanken, Jerusalem och Gazaremsan sedan dess.
Det finns också i sammanhanget den israeliska ockupationen av Västbanken och Gaza. Under de senaste 50 åren har ockupationsstyrkorna tillfogat palestinierna i dessa territorier ihållande kollektiva bestraffningar, och utsatt dem för ständiga trakasserier från israeliska bosättare och säkerhetsstyrkor och fängslat hundratusentals av dem.
Sedan valet av den nuvarande messianskt fundamentalistiska, israeliska regeringen i november 2022, nådde all denna hårda politik oöverträffade nivåer. Antalet palestinier som dödades, sårades och arresterades på den ockuperade Västbanken sköt i höjden. Ovanpå det blev den israeliska regeringens politik gentemot kristna och muslimska heliga platser i Jerusalem ännu mer aggressiv.
Slutligen finns också det historiska sammanhanget med den 16 år långa belägringen av Gaza, där nästan hälften av befolkningen är barn. Redan 2018 varnade FN för att Gazaremsan skulle bli en plats olämplig för människor år 2020.
The Great March of Return 2018
Det är viktigt att komma ihåg att belägringen infördes som svar på det demokratiska val som Hamas vann efter det ensidiga israeliska tillbakadragandet från territoriet. Ännu viktigare är att gå tillbaka till 1990-talet, när Gazaremsan omringades av taggtråd och kopplades bort från den ockuperade Västbanken och östra Jerusalem i efterdyningarna av Osloavtalet.
Isoleringen av Gaza, stängslet runt det och den ökade judaiseringen av Västbanken var en tydlig indikation på att Osloavtalet i israelernas ögon innebar en ockupation på andra sätt, inte en väg till verklig fred.
Israel kontrollerade ut- och infartspunkterna till Gazagettot och övervakade till och med vilken typ av mat som kom in – ibland begränsades den till ett visst kaloriantal. Hamas reagerade på denna försvagande belägring genom att skjuta raketer mot civila områden i Israel.
Den israeliska regeringen hävdade att dessa attacker var motiverade av rörelsens ideologiska önskan att döda judar – en ny form av nazism – utan att ta hänsyn till sammanhanget för både Nakba och den omänskliga och barbariska belägringen som ålagts två miljoner människor och förtrycket av deras landsmän i andra delar av det historiska Palestina.
Hamas var på många sätt den enda palestinska gruppen som lovade att hämnas eller svara på denna politik. Sättet som den beslutade sig för att svara på kan dock leda till att den försvinner, åtminstone i Gazaremsan, och kan också utgöra en förevändning för ytterligare förtryck av det palestinska folket.
Vildheten i deras attack kan inte motiveras på något sätt, men det betyder inte att den inte kan förklaras och kontextualiseras.
Hur hemskt det än var, är de dåliga nyheterna att det inte är en spelförändrande händelse, trots de enorma mänskliga kostnaderna på båda sidor. Vad betyder detta för framtiden?
Israel kommer att förbli en stat som etablerats av en kolonial bosättarerörelse, som kommer att fortsätta att påverka sitt politiska DNA och bestämma dess ideologiska karaktär. Detta innebär att trots sin självframställning som den enda demokratin i Mellanöstern, kommer den att förbli en demokrati endast för sina judiska medborgare.
Den interna kampen inom Israel mellan vad man kan kalla staten Judéen – bosättarstaten som önskar att Israel ska vara mer teokratisk och rasistisk – och staten Israel – som vill behålla status quo – som sysselsatte Israel fram till den 7 oktober kommer att utbryta igen. Faktum är att det redan finns tecken på dess återkomst.
Hur situationen i Gaza än utvecklas – kommer Israel att fortsätta att vara en apartheidstat – som deklarerats av ett antal människorättsorganisationer. Palestinierna kommer inte att försvinna och kommer att fortsätta sin kamp för befrielse, tillsammans med de många civila i samhället som ställer sig på deras sida, medan deras regeringar stödjer Israel och ger det en exceptionell immunitet.
Vägen ut förblir densamma: ett regimskifte i Israel som ger lika rättigheter för alla från floden till havet och möjliggör att palestinska flyktingar kan återvända. Annars kommer blodsutgjutelsens cykel inte att sluta.
Ilan Pappe är chef för European Centre of Palestine Studies vid University of Exeter. Han har publicerat 15 böcker om Mellanöstern och om Palestinafrågan.
Olika parter har alltid tolkat FN-stadgan skräddarsytt efter sina egna intressen. Ryssland ockuperar nu upp till en femtedel av Ukrainas territorium, i konflikt med den ukrainska regeringen, och västvärlden har starkt fördömt Ryssland för att ha ”brutit mot internationell lag”, samtidigt måste vi erkänna att USA från 2015 har ockuperat upp till en tredjedel av Syrien, i konflikten med den syriska regeringen. Men i det senare fallet har det inte förekommit någon västerländsk kritik av USA:s ”brott mot internationell lag”.
Israel har ockuperat ännu större delar av palestinskt territorium sedan 1967, men inget västerländskt land har gått in i konflikten genom att ge massivt militärt stöd till det palestinska folket. Ingen politisk ledare i väst har på allvar ifrågasatt israelernas rätt att ockupera andras land. Det är helt klart att internationell lag har använts som ett politiskt instrument anpassat efter vissa intressen.
När vi diskuterar Rysslands invasion av Ukraina och om den bryter mot internationell lag, måste vi fråga oss: vilka intressen som ligger bakom det ena eller det andra argumentet? Vi måste titta på både internationell sedvanerätt och den exakta formuleringen av FN-stadgan, och vi måste titta på de olika tolkningarna. Vi måste också titta på vad vi anser vara moraliskt acceptabelt, vilket inte nödvändigtvis är detsamma som vad som är juridiskt tillåtet enligt internationell lag, och vi kan inte bara åsidosätta och stryka de ryska argumenten. Vi måste gå djupt in i den ryska analysen. Att ignorera deras argumentation skulle bara vara ett recept på konfliktupptrappning och ett tredje världskrig. Den här artikeln kommer att titta på de ryska och västerländska tolkningarna av konflikten och försöka ta reda på vilken tolkning som är mer i harmoni med internationell lag och FN-stadgan.
Alla krig är brutala även defensiva, tusentals och i fallet Ukraina hundratusentals människor dödas på slagfältet. Det är svårt att motivera en sådan brutalitet trots att dessa handlingar kan vara lagliga enligt FN-stadgan. Vi måste diskutera både brutaliteten i ett specifikt krig, såväl som avsikterna bakom kriget. Åklagaren vid Nürnbergrättegångarna Benjamin Ferencz, sa: ”Ett brott mot freden [ett angreppskrig] är i sig det värsta av alla brott”. Det råder ingen tvekan om allvaret i dessa brott, men vem bär ansvaret? I vilken utsträckning är ett militärt ingripande strängt taget en ”aggressionshandling”, ett ”fredsbrott”? I vilken utsträckning är det en ”hämnd” av tidigare brott? Och i vilken utsträckning lanseras en sådan intervention av att en skådespelare ”knuffas in i ett hörn”? Internationell lag ska hantera dessa svårigheter, men för att vara tydlig: hämnd kan inte vara ”vårt mål”, som Ferencz sa.
I USA har många juridiska forskare stött en ”vid” definition av internationell lag, delvis för att USA är en kärnvapenmakt som har ”legitima intressen” som skiljer sig från mindre staters, som att kunna skydda sina egna strategiska kärnvapen, men också för att USA vid flera tillfällen velat motivera militära hot och invasioner som knappast kan sägas ha varit i enlighet med FN-stadgan. När det gäller Rysslands invasion av Ukraina har USA dock föredragit en ”snäv” definition för att undergräva den ryska legitimiteten.
Ryssland har å andra sidan valt att medvetet använda sig av amerikanska argument, som USA mer eller mindre framgångsrikt har använt tidigare. Många européer har dock valt en ”snäv” tolkning av internationell rätt, medan deras politiska ledare kan ha ställt sig bakom en ”vidare” definition, när det passar dem, men inte när det gäller Ryssland.
Den amerikanska neokonservativa eliten hävdar dock att de går i spetsen för en global strid, ett pågående ”politiskt krig” riktat mot stater som Ryssland och Kina. En sådan krigföring mot andra skulle strängt taget vara ett brott mot internationell lag och mot FN-stadgan. Det finns verkligen ingen konsensus. Vi måste titta på varje enskild militär operation för att avgöra om den strider mot internationell lag eller inte.
Internationell lag (FN-stadgan artikel 2; 4) innehåller ett absolut förbud mot att invadera andra stater. Likaså är det absolut förbjudet att hota med våld, säger Geir Ulfstein den norske forskaren på internationell lag. Många i Europa ser detta som oproblematiskt. Men vad händer om hotet om våld är så allvarligt att den hotade staten inte har något annat alternativ än att anfalla i självförsvar?
Kärnvapen är förvisso ett hot mot den andra sidan, och Internationella domstolen (ICJ) drog slutsatsen att ”hot om/eller användning av kärnvapen i allmänhet skulle strida mot internationell lag” men är möjligen lagligt när ”en stats överlevnad står på spel”. Men ändå har kärnvapenavskräckning [M.A.D.] utvecklats till ett system av hot som sägs ge säkerhet till de enskilda staterna. Även om dessa hot strängt taget skulle vara olagliga enligt internationell lag, kan vi åtminstone försöka minska det omedelbara hotet mot de andra genom att undvika framskjutna utplaceringar. Sådana utplaceringar är hotfulla – och ofta avsedda att vara hotfulla. Dessa vapen kan till och med betraktas som ett ”existentiellt hot” mot den andra stormakten. Den sistnämnda staten kan då ställas inför ett överväldigande hot, ett val att angripa först – att attackera förebyggande – eller att ge upp varje reell möjlighet att försvara sin egna stat.
Norge var fullt medvetet om denna utmaning för sitt gränsfylke till Sovjetunionen (Finnmarken), det visar Norges politik från 1949, Norges kärnvapenpolitik och baspolitik. Amerikanska styrkor i norra Norge och amerikanska baser i Norge skulle uppfattas som ett direkt hot mot de sovjetiska strategiska militärbaserna på Kolahalvön. I händelse av en spänd situation skulle sådana styrkor öka risken för ett ryskt förebyggande anfall mot Norge (för att förebygga ett amerikanskt anfall). De nordiska länderna har därför historiskt sett tagit detta problem på största allvar. De etablerade en ”neutral” buffertzon eller en ”zon med låg spänning” mellan öst och väst. Men från och med 2022 har Finland och Sverige valt att överge sin neutralitet och efter ett parlamentariskt beslut i juni 2022 har Norge i praktiken accepterat fyra amerikanska baser i Norge (tre flygbaser och en flottbas). På så sätt har de nordiska länderna övergett sin traditionella avspänningspolitik. Detta är ett radikalt avslut av nordisk politik sedan kalla kriget.
När Ryssland föreslog liknande ”nordiska” restriktioner för sina grannar i väst med neutralitet för Ukraina den 17 december 2021, och med något av ”norska” restriktioner för kärnvapen och utländska baser för Polen och andra centraleuropeiska stater, ville Norges tidigare premiärminister, och Natos nuvarande generalsekreterare Jens Stoltenberg inte ens diskutera saken.
Professor Jeffrey Sachs vid Columbia University kontaktade Vita huset och sa ”det kommer att bli krig om inte USA inleder diplomatiska samtal med president Putin om denna fråga om Natos utvidgning. Jag fick höra att USA aldrig kommer att göra det. Det är inte på agendan. Och […] nu har vi ett krig som är utomordentligt farligt.” ”USA förkastade all diplomati”. Det är en ”anmärkningsvärd hybris”, sa Sachs. En stats säkerhet kan inte upprättas på bekostnad av andras säkerhet. Men Jens Stoltenberg sa att vilket land som helst har friheten att gå med i Nato och kan fritt att bestämma vilka vapen dessa länder vill ha på sina territorium.
Med andra ord, talar vi om två helt olika syn på europeisk säkerhet, och det är i grunden vad det nuvarande kriget i Ukraina handlar om.
Låt oss först titta på de första raderna i FN-stadgan. Kapitel 1 (artikel 1) börjar med:
”Förenta Nationernas syften är: (1) Att upprätthålla internationell fred och säkerhet, och för detta ändamål: att vidta effektiva kollektiva åtgärder för att förebygga och undanröja hot mot freden och för att undertrycka aggressionshandlingar eller andra kränkningar av freden och att med fredliga medel och i enlighet med principerna för rättvisa och internationell rätt åstadkomma justering, eller lösning av internationella tvister, eller situationer som kan leda till ett brott mot freden; (2) Att utveckla vänskapliga relationer mellan nationer, baserade på respekt för principen om lika rättigheter och folkens självbestämmande, och att vidta andra lämpliga åtgärder för att stärka den universella freden; [… artikel 2. FN] ska agera i enlighet med följande principer. … Alla medlemmar ska i sina internationella förbindelser avstå från hot eller användning av våld mot någon stats territoriella integritet eller politiska oberoende”.
FN stadgan talar om att upprätthålla ”internationell fred”, ”avlägsnande av hot mot freden”, om ”brott mot freden” och att ”utveckla vänskapliga relationer mellan nationer”. Varje nation bör avstå från både ”hot” med våld och ”användning av våld” mot den andra, men varje nation har också rätt till ”individuellt och kollektivt självförsvar om en väpnad attack inträffar […] fram till säkerhetsrådet har vidtagit nödvändiga åtgärder” (art. 51).
FN stadgan talar här i allmänna termer och man kan argumentera för olika tolkningar. Men språket i stadgan pekar på vikten av att ”upprätthålla fred” och ”vänliga förbindelser”, inte om rätten att undergräva en rivals stabilitet. FN-stadgan handlar inte bara om att skydda varje stats suveränitet utan också om att avstå från hot och handlingar som hotar andra stater.
Dock måste också moderna vapensystem, särskilt kärnvapen, beaktas. Under överskådlig framtid måste vi acceptera kärnvapenavskräckningens roll som ett hot mot andra stater och följaktligen som ett brott mot FN-stadgan, men vi kan minska det omedelbara hotet och effekterna av sådana kränkningar genom att undvika framskjutna och därmed provocerande utplaceringar.
President Putin talar till nationen den 21 februari 2022 efter Rysslands erkännande av republikerna Donetsk och Lugansk
2. Vilka var de ryska målen?
Utgångspunkten för många människor i väst, är att Ryssland med sin invasion har försökt och fortfarande försöker erövra Ukraina. De säger att kriget är ett krig som Ryssland självt är ansvarigt för, ”a war of choice”, för att citera USA:s ordförande för Joint Chiefs of Staff Mark Milley.
Vladimir Putin, å andra sidan, beskriver kriget som ”existentiellt”. I Ryssland uppfattas västerländska vapen i Ukraina nära Moskva som ett ”existentiellt hot”, som kan kräva en attack i ”självförsvar”, på samma sätt som de sovjetiska missilerna på Kuba uppfattades av USA 1962.
Detta ryska uttalande har ofta beskrivits som ”propaganda” i väst, men amerikansk försvarsunderrättelsetjänst har också sagt att detta ryska påstående är uppriktigt. Direktör för U.S. Defense Intelligence Agency (DIA) generallöjtnant Vincent Stewart sa till kongressen (december 2015) att: ”Kremlin är övertygat om att USA lägger grunden för ett regimskifte i Ryssland. Den fällande domen förstärktes ytterligare av händelserna i Ukraina. Moskva ser USA som den kritiska drivkraften bakom krisen i Ukraina, och anser att störtandet av den tidigare ukrainske presidenten Viktor Janukovitj är det senaste steget i ett sedan länge etablerat mönster av USA:s orkestrerade regimförändringsarbete.” (Kongressrapporten, citerad av Ray McGovern, 2023). Putins förståelse av hotet som ”existentiellt” ifrågasattes inte av DIA.
Moskvas uppfattningar är avgörande för varför Ryssland gick in i Ukraina med våld. Ryskt territorium har inte förändrats på något väsentligt sätt sedan 1700-talet. Ryssland har inte utökat sitt territorium mycket annorlunda än USA som utökade sitt territorium med mer än en tredjedel på 1800-talet. Erfarenheterna av västerländska arméer som invaderar Ryssland från Karl XII:s tid på 1700-talet, Napoleon på 1800-talet och Adolf Hitler och nazisterna på 1900-talet har varit bildande för den ryska förståelsen av västvärlden. De ryska ledarna är övertygade om att denna expansionspolitik fortfarande dominerar i väst under fasaden av liberalism och internationell lag som illustreras av USA:s försvarsminister (senare vicepresident) Richard Cheneys insats 1991, inte bara för Sovjetunionens upplösning utan också för upplösningen av Ryssland som stat, som omtalas av tidigare chefen för Central Intelligence (CIA) Robert Gates 2016. De ryska ledarna är övertygade om att USA:s politik för Ukraina från 2008 (när NATO erbjuder medlemskap), tillsammans med händelserna 2014 , och med en militär uppbyggnad från 2016 handlar det inte i första hand om Ukraina, utan är en förberedelse för en attack mot Ryssland. I Ryssland har Vladimir Putin kritiserats för att ha agerat för sent. Kriget i Ukraina anses vara ett existentiellt krig, också av Putin. Men hur vet vi om detta ”existentiella krig” inte också lanserades med avsikten att ”erövra” ukrainskt territorium? Är detta krig bara en attack i ”självförsvar”? Här måste vi fråga oss om det finns objektiva kriterier för att avgöra vad som är korrekt.
Vi vet hur stora militära styrkor som anses nödvändigt för att ockupera ett främmande land. Ryssarna har verkligen ingen illusion om den ukrainsktalande befolkningen i västra Ukraina och deras historiska antipatier mot ryssarna. Vi vet också att Ryssland gick in i Ukraina med 170-180 tusen man totalt (Mark Milley) inklusive logistikpersonal. I i februari 2022 rapporterade USA 130 tusen soldater (CNN), medan ett försök att ockupera Ukraina skulle kräva många gånger större styrka. Enligt västerländsk militärteori skulle en ockupation kräva minst en man per 50 invånare. Med Ukrainas befolkning på 44 miljoner vid tiden, skulle detta kräva en styrka på nära en miljon soldater, det vill säga mer än 5-8 gånger den styrka som Ryssland använde för att gå in i Ukraina den 24 februari 2022. Men Ryssland skulle nästan säkert välja att verkligen vara på den säkra sidan. När Moskva ockuperade Tjeckoslovakien 1968 använde de en styrka som var mer än 10 gånger så stor per capita. Och när Nazityskland ockuperade Norge fanns det under lång tid en tysk styrka på mer än 300 000 man, ungefär en man per var 10:e norrman. Om Ryssland hade haft för avsikt att erövra Ukraina hade det med största sannolikhet gått in med en styrka som är minst tio gånger så stor eller med 1,5 – 2 miljoner man.
Att en ockupation skulle ha krävt en så stor styrka, var något de ryska militärplanerarna borde veta. De nuvarande ryska ledarna har också erfarenhet från 1980-talet. Moskvas försök att kontrollera länder som Polen och Afghanistan visade sig omöjliga. Utifrån rent objektiva kriterier kan vi säga att den ryska styrkan som gick in i Ukraina inte på något sätt hade kapacitet att erövra landet. Den ryska ledningens erfarenheter tyder dessutom knappast på att den var intresserad av en sådan erövring. Möjligen hade den ryska styrkan dock kapacitet att skydda östra Ukraina, de rysktalande Donetsk och Lugansk, från en attack från Kiev. Åtminstone det kan ha varit meningen. OSSE:s siffror visar att Kiev inledde en massiv artillerield attack mot dessa områden i mitten av februari. En väst-ukrainsk attack mot Donbass hade förberetts i flera år. I februari 2022 skulle man kunna tänka sig att tiotusentals ryssar och rysktalande skulle dödas i den förestående attacken, vilket jag återkommer till nedan.
Detta kräver sin förklaring. Det finns många påståenden om att Ryssland hade utplacerat styrkor i östra Ukraina, i Donbass 2014. Jacques Baud den tidigare Nato-representanten skriver (i sin bok ”Operation Z” 2022) att:
”En resolution som antogs av Europaparlamentet i september 2014 talade om ett ”direkt militärt ingripande”, ett brott mot vapenvilan ”av i första hand reguljära ryska trupper”, och att Ryssland hade ”en stark militär närvaro på ukrainskt territorium”.
Detta var uppenbarligen falskt: anklagelserna kom från den polska underrättelsetjänsten, men de bekräftades aldrig av OSSE:s observatörer. President Petro Porosjenko hävdade att Ryssland hade gått in i Ukraina med ”200 000 man”, men inga ryska trupper observerades någonsin. I januari 2015 bekräftade Ukrainas generalstabschef, general Viktor Muzhenko att det inte fanns några ryska trupper i Ukraina och att endast några ryska frivilliga hade observerats. Hans påstående bekräftades i oktober 2015 av general Vasyl Hrytsak, chef för Ukrainas säkerhetstjänst (SBU), som sa att sedan starten av striderna i östra Ukraina hade endast 56 ryska soldater observerats. […] OSSE hade inte gjort några observationer som bekräftar ryska trupper i Ukraina. [OSSE sade att] den militära utrustning som användes av rebellerna ofta var densamma som användes av den ukrainska armén, eftersom rebellerna tog över [de avhoppade styrkornas] utrustning.”
Vladimir Putin hade 2014 gått med på att ge visst ryskt stöd till Donetsk och Lugansk, men han hade avvisat de två republikernas önskemål om en rysk intervention för att skydda dem. Påståenden i väst om att ryska trupper då hade invaderat Ukraina var ren propaganda. Putin hade gett Donetsk och Lugansk den kalla handen. På den tiden hade Ukraina ingen professionell armé. Om Ryssland hade velat erövra Ukraina hade Ryssland kunnat göra det, och detta bekräftas nu både amerikanska arméns tjänstemän och representanter för den ukrainska armén (se nedan).
Istället accepterade Putin Minskavtalet som erkänner östra Ukraina som en del av staten Ukraina, trots de vädjanden om skydd som republikerna Donetsk och Lugansk hade riktat till honom. Till skillnad från vissa ryska generaler och stora delar av befolkningen i östra Ukraina, ville Putin att östra Ukraina skulle fortsätta att vara en del av staten Ukraina. Putin gick inte in med ryska styrkor trots att Kiev dödade tusentals ryssar eller rysktalande i östra Ukraina. Putin hade ingen ambition att erövra Ukraina, inte ens det rysktalande östra Ukraina. Putin hoppades att den betydande rysktalande befolkningen i öst skulle kunna neutralisera den väst-ukrainska extremismen. De rysktalande var ingen liten minoritet. De hade vunnit presidentvalet 2010 med Viktor Janukovitj (som var från Donetsk) och 2019 valdes Volodymyr Zelensky till president med stöd från ryssarna, efter att ha lovat en fredlig lösning för östra Ukraina i enlighet med Minskavtalet. Vladimir Putins stöd för Minskavtalet motbevisar definitivt påståendet att han ville erövra eller ockupera Ukraina.
På dagen för invasionen den 24 februari, sa Putin i sitt tal: ”Det är inte vår plan att ockupera det ukrainska territoriet”. Inte heller fanns det något i Putins tal som antydde att han hade för avsikt att, eller hade ett intresse av att ockupera Ukraina. Sådana påståenden är en del av propagandakampanjen – propaganda som nu dominerar de västerländska medierna. Inledningsvis försökte Ryssland omringa Kiev för att tvinga ledningen att acceptera förhandlingar, och för att binda upp stora ukrainska styrkor för att underlätta striderna i öster. Ryssarna visste också att det skulle bli svårt att attackera de befästa ukrainska styrkorna från öster. Ukraina byggde under flera år befästningar som gick genom de två östra republikerna. Ukraina hade från januari 2022 utplacerat 120 000 soldater, redo att erövra Donetsk och Lugansk (se nedan).
Ryssland visste också att de skulle behöva attackera dessa från norr och söder, men de underskattade troligen Ukrainas krigsförberedelser och USA:s stöd. USA kunde följa allt från satellit. Detta gjorde att de ukrainska styrkorna var bättre förberedda för den ryska invasionen, än vad de ryska soldaterna själva var. Ukraina lät ryssarna gå in nära Kiev och sedan överföll de dem. Men den överlägsna ryska eldkraften tvingade Ukraina att på flera områden dra sig tillbaka. Efter framstegen i [Istanbul] förhandlingarna i mars 2022 sa Ryssland att man som en ”gest av välvilja” skulle lämna området kring Kiev, vilket man också gjorde. Moskva försökte undvika förluster. Ingenting tydde på att Ryssland vid den tiden var intresserade av att ockupera dessa territorier. Ryssarna ville snarare garantera säkerheten i Donetsk och Lugansk.
Men om den ryska invasionen inte handlade om erövringen av Ukraina, en återerövring av det ryska imperiet, eller av Sovjetunionen, måste vi fråga oss vad det var som utlöste den ryska invasionen.
Toppmötet i Washington 1 juni 1990 med president Mikhail Gorbatjov och president George H.W. Bush, och utrikesminister James Baker till höger (Foto: George H.W. Bush Presidential Library).
I februari 1990 sa USA:s utrikesminister James Baker: ”varken presidenten [Bush] eller jag har för avsikt att utvinna några ensidiga fördelar från de processer som äger rum.” Och han sa: ”Om vi upprätthåller en närvaro i ett [enat] Tyskland som är en del av Nato, skulle det inte bli någon förlängning av Natos jurisdiktion för Natos styrkor en tum österut”. Mikhail Gorbatjov tillade: ”Varje utvidgning av Natos zon skulle sannerligen vara oacceptabel”, och det ”säger sig självt att en breddning av Nato-zonen inte är acceptabel”, sa han. Baker svarade: ”Vi håller med om det”. Baker skrev följande dag till Tysklands förbundskansler Kohl och sa: ”Underförstått kan NATO i dess nuvarande zon vara acceptabelt”. Kohl sa till Gorbatjov att ”NATO borde inte utvidga sin verksamhetssfär.” President Mitterrand ville avskaffa både Warszawapakten och Nato, men Helmut Kohls utrikesminister Hans-Dietrich Genscher sa: ”Vi vill inte utvidga Natos territorium, men vi vill inte lämna Nato”. Det är vad de alla sa till Gorbatjov.
Genscher sa samma dag till Storbritanniens utrikesminister Douglas Hurd: ”Polen borde inte kunna lämna Warszawapakten för att sedan gå med i Nato”. ”Ryssarna måste ha några försäkringar”. ”Vi vill inte expandera österut”. Baker upprepade Genschers ord. Nato skulle inte expandera: ”inte en tum av Natos nuvarande militära jurisdiktion kommer att spridas i östlig riktning”. Detta var en förutsättning för ett tyskt återförenande, och för det sovjetiska tillbakadragandet av 350 000 man från Östtyskland och för att slutligen upplösa Warszawapakten 1991. I mars 1991, när polackerna hade talat om NATO-medlemskap, sa den brittiske premiärministern John Major. till Gorbatjov och till den sovjetiske försvarsministern Dmitrij Jazov: ”Inget sådant kommer att hända”. Det kommer inte att bli något medlemskap för dessa länder. Natos generalsekreterare Manfred Wörner sa i juli 1991: ”Vi bör inte tillåta […] isoleringen av Sovjetunionen från den Europeiska gemenskapen,” och ”Wörner betonade att Natos råd och han är emot utvidgningen av Nato (13 av 16 NATO) medlemmar stöder denna synpunkt). Redan i maj 1990 sa han i ett tal publicerat av Nato:
”Själva det faktum att vi är redo att inte sätta ut NATO-trupper utanför förbundsrepublikens territorium ger Sovjetunionen fasta säkerhetsgarantier.”
När Boris Jeltsin utmanövrerade Mikhail Gorbatjov i december 1991 fick USA en rysk ledare, som stod i skuld till amerikanerna (CIA-underrättelsetjänsten hade stött Jeltsin i den ryska maktkampen 1991, med president Bushs godkännande). Men Jeltsin var fortfarande emot varje Nato-utvidgning. Han hävdade 1993 att det tyska föreningsfördraget uteslöt Natos expansion. För president Jeltsin skulle en Nato-utvidgning bara leda till ”förnedring”. President Bill Clinton sa 1995: ”Jag kommer inte att stödja någon förändring som undergräver Rysslands säkerhet eller ånyo delar Europa”. Men beslutet om Natos utvidgning hade fattats redan 1993. Ett avklassificerat ryskt dokument från 1995, säger att Natos expansion skulle (1) hota den ryska säkerheten, (2) undergräva idén om en inkluderande europeisk säkerhet som Gorbatjov och Jeltsin båda eftersträvade, och (3) dra en ny linje över Europa.
Ambassadör George Kennan skaparen av NATO:s inneslutningsstrategi, beskrev (1996) USA:s förslag om NATO:s utvidgning som ett misstag av ”episka proportioner”, ”det mest ödesdigra misstaget i USA:s politik”. USA:s försvarsminister William Perry (1994-97) ”motsatte sig” (1997) expansionen. Det var förödmjukande för Ryssland, och Perry tillade 2017: ”Anledningen till att Putin är så populär i Ryssland idag är att han har låtit Ryssland stå upp som en stormakt för att komma över denna förnedring”. Till och med dåvarande CIA-direktören Robert Gates (1991-93; och senare försvarssekreterare) sa år 2000 att han var orolig över konsekvenserna av att ”pressa vidare med Natos expansion österut, när Gorbatjov och andra, blev förledda att tro att det inte skulle hända”.
Nya böcker och artiklar har konstaterat att inga löften till Gorbatjov någonsin gjordes. Tidigare USA:s ambassadör i Ukraina Steven Pifer hävdade i en artikel 2014 för Brookings Institution att Gorbatjov i en intervju hade sagt att det inte hade kommit några löften till honom och att ”ämnet ”NATO-expansion” inte alls diskuterades”. Bakers ”Not one inch” handlade om att expandera NATO österut till Östtyskland, sa Pifer, men Pifer-citatet ger oss inte den sanna bilden. Gorbatjov säger ett par rader längre ner i samma intervju:
”Det avgörande beslutet för USA och dess allierade att expandera Nato i österut togs 1993. Jag kallade detta ett stort misstag från första början. Det var definitivt ett brott mot andan i de uttalanden och försäkringar som gjordes till oss 1990.”
I likhet med Pifer hävdade Yale-historikern Mary Elise Sarotte att Genscher och Baker hade ”spekulerat” i att inte flytta NATO österut ”och trott att det skulle kunna göra det tyska enandet mer tolerabelt för Moskva”. Men vad Baker, Genscher och andra ledare tyckte spelar ingen roll. Det viktiga är vad de sa till Gorbatjov, och deras löften är väl dokumenterade av mötesprotokoll och i andra register i National Security Archive i Washington. Sarotte säger: ”i slutet av februari [1990 … insisterade president Bush] på att utrikesministern [Baker] skulle sluta använda sådana fraser [‘Inte en tum’]”, men både Bush och Baker talade fortfarande om en alleuropeisk process och ett ”europeiskt hem” som skulle förutsätta ett Europa där Nato inte expanderade österut för att dela Europa. Ett dokument (från 6 mars 1991) visar hur alla fyra västmakterna var överens om att NATO-medlemskap för de centraleuropeiska staterna skulle vara ”oacceptabelt”:
”Säkerhet i Central- och Östeuropa – Sammanfattning: […] Allmän överenskommelse om att medlemskap i Nato och säkerhetsgarantier är oacceptabelt. […] Vi gjorde det klart under 2+4-förhandlingarna att vi inte skulle utvidga NATO bortom Elbe. Vi kunde därför inte erbjuda Polen och de andra, ett medlemskap i Nato. [Representanten för U.S.A. Raymond Seitz bekräftade under detta möte att väst gjorde det klart för sovjeterna:] Nato bör varken formellt eller informellt expandera mot öster.”
Dokumentet hittades 2022 av Wilson Center-historikern Joshua Shifrinson i British National Archives. I en artikel i International Security 2016 visade han hur Baker talade om att inte expandera Nato och om paneuropeiska institutioner, medan USA:s nationella säkerhetsrådgivare Brent Scowcroft (formellt assistent till presidenten för nationella säkerhetsfrågor) bad Bush redan i december 1989 att säkerställa ”att ett återförenat Tyskland bibehöll sina band till Nato” samtidigt som det underlättade ”en mycket mer robust och konstruktiv amerikansk roll i Europas centrum”. USA borde placera sig ”mellan Tyskland och Ryssland i Centraleuropa”. USA borde följaktligen utöka NATO till Polen och de andra, medan Baker sa motsatsen till Gorbatjov. Baker sa också till Gorbatjov att ESK (från 1995 OSSE) var ”en viktig hörnsten i det nya Europa”, medan han privat varnade Scowcroft och Bush och sa att den ”verkliga risken för Nato är ESK”. President Bush framstod som den tvåsidiga Janus, som samarbetade nära med Gorbatjov på en taktisk nivå samtidigt som han faktiskt tvingade sovjeterna att dra sig tillbaka på en strategisk nivå. Bush visade respekt för Gorbatjov och Gorbatjov uttryckte sitt uppriktiga förtroende för Bush, medan CIA med Bushs godkännande stödde Boris Jeltsin i hans maktkamp mot Gorbatjov. När Jeltsin och hans ukrainska och vitryska kollegor hade tagit beslutet att avskaffa Sovjetunionen, ringde Jeltsin inte Gorbatjov för att berätta för honom att han var president för ingenting, han ringde president Bush för att berätta nyheterna för honom. President Bushs löften till Gorbatjov var inget annat än bedrägeri. Shifrinson drar slutsatsen ”att USA utnyttjade sovjetiska svagheter trots att de presenterade en kooperativ fasad”, särskilt inför Gorbatjov. Denna ”kooperativa fasad” var det som blev över från Matlocks politiska agenda för president Reagan. Bushadministrationen övertygade Gorbatjov genom att lägga fram ett antal muntliga åtaganden, samtidigt som de inte hade för avsikt att leva upp till dessa åtaganden.
”Efter fullbordandet av tillbakadragandet av de sovjetiska väpnade styrkorna från [Östtyskland]. … kommer inte [Utländska]väpnade styrkor och kärnvapen eller deras bärare att vara stationerade i den delen av Tyskland eller vara utplacerade där”.
Fördraget säger tydligt att det inte ska vara några styrkor från andra Nato-länder i det forna Östtyskland, och uppenbarligen skulle Moskva då aldrig acceptera någon utplacering av sådana styrkor längre österut, österut från Tyskland i ”Polen och de andra”. Det var uteslutet, och det rådde en tydlig enighet bland alla deltagarna. Följaktligen ”diskuterades inte ämnet NATO expansion”, som Gorbatjov sa 2014, eftersom det inte fanns någon oenighet.
1993 sa Boris Jeltsin att ”andan” i fördraget ”utesluter möjligheten att utvidga Nato-zonen åt öster”, och de muntliga åtaganden som de västerländska ledarna gav Gorbatjov 1990-91 skulle ha fått honom att tro att det fanns ett samförstånd, och minst lika viktigt: dokumenterade muntliga åtaganden mellan statsledare är också juridiskt bindande.
Sovjets generalsekreterare Nikita Chrusjtjov och president John F. Kennedy i Wien 1961 (Foto: John F. Kennedy Presidential Library).
4. Muntliga åtaganden i internationell lag och begäran om en buffertzon
Själva kärnan i den fråga som diskuterats ovan är den juridiska rollen för muntliga eller verbala åtaganden. Under Kubakrisen var president John F. Kennedys avtal med den sovjetiska ledaren Nikita Chrusjtjov ett muntligt avtal. Sovjeterna accepterade att dra tillbaka sina missiler från Kuba om USA drog tillbaka sina missiler från Turkiet (och Italien). Sådana muntliga överenskommelser mellan politiska ledare anses vara juridiskt bindande. FN:s ”definition av nyckeltermer” säger:
”Å ena sidan definierar [Wienkonventionen från 1969 om traktaträtten] fördrag som ”internationella avtal” […]. Å andra sidan använder den termen ”internationella avtal” för instrument som inte uppfyller dess definition av ”fördrag”. Dess artikel 3 hänvisar också till ”internationella avtal som inte är i skriftlig form”. Även om sådana muntliga överenskommelser kan vara sällsynta kan de ha samma bindande kraft som ett fördrag, beroende på parternas avsikt. Ett exempel på en muntlig överenskommelse kan vara ett löfte från en stats utrikesminister till sin motpart i en annan stat.”
Flera författare hänvisar till ”the East Greenland Case”. I protokollet från Norges utrikesminister Nils Claus Ihlen 1919 står det att han, efter en dansk begäran, informerade sin danska motsvarighet om att den norska regeringen inte skulle invända mot dansk suveränitet över östra Grönland [”Inte göra några svårigheter med att lösa denna fråga” ]. Ihlens skriftliga anteckning om sitt muntliga löfte övertygade den Permanenta domstolen för internationell rätt 1933 (14 år senare) att detta muntliga uttalande var bindande för Norge (Norge måste erkänna dansk suveränitet över ett territorium större än Norge självt). Permanent Court of International Justice fann att ett muntligt löfte är lika bindande för de två staterna som ett skriftligt fördrag. För dansk sida var problemet att frambringa skriftliga bevis, för att stödja detta muntliga åtagande, och i det här fallet fanns anteckningar från den norske utrikesministern som bekräftade att ett muntligt löfte hade givits, vilket också blev avgörande för internationella rättsskiparen.
”För sin del gjorde folkrättskommissionen klart [1962] att trots uteslutningen av tysta överenskommelser från räckvidden för dess kodifiering av fördragslagen, hade den inte några avsikter att förneka den juridiska kraften hos muntliga överenskommelser vara i överensstämmelse med internationell rätt”.
American Society of International Law uttalade 1997 att; ”i enlighet med internationell sedvanerätt är muntliga överenskommelser inte mindre bindande [än ett formellt fördrag], även om deras villkor kanske inte är tveklöst mottagliga som bevis.” Den amerikanska senaten skriver i ”Treaties and other International Agreements”, (Förberedd för kommittén för utrikesrelationer) januari 2001:
”[Wien-]konventionens definition av ett fördrag inkluderar inte muntliga överenskommelser (artikel 2) även om definitionen enligt konventionen inte ska påverka den rättsliga kraften för sådana avtal (artikel 3(a)). […] om ett uttalande görs muntligt eller skriftligt gör ingen väsentlig skillnad. […] Enligt internationell sedvanerätt är muntliga avtal lika bindande som skriftliga.”
Detta betyder att Natos expansion till Polen och till andra centraleuropeiska stater 1999 och vidare 2004, juridiskt sett var ett ”fredsbrott”. Nato-expansionen bröt mot de muntliga löften som gavs till Gorbatjov och med tanke på den globala effekten av denna USA/NATO-policy var det ett stort brott mot internationell lag.
Länder i Centraleuropa hade naturligtvis rätt att uttrycka sitt intresse för att gå med i Nato efter många år av sovjetisk dominans, men Nato skulle också behöva överväga konsekvenserna av att undanta nya medlemmar, och till Moskva skulle en Nato-utvidgning österut definitivt förstås som ”en aggressiv handling”, en territoriell expansion av de amerikanska militärstyrkorna på Rysslands bekostnad. Men objektivt sett var det, som visats ovan, ett stort brott mot internationell rätt.
Problemet är om denna kränkning skulle ge Ryssland den lagliga rätten att ingripa i ”självförsvar” för att förhindra USA:s territoriella expansion? 1962 [vid Kuba krisen] höll Chrusjtjov och Kennedy sin del av uppgörelsen och om Chrusjtjov inte hade gjort det hade det mycket troligt varit ett krig. Men på 1990-talet, efter att Ryssland drog tillbaka sina styrkor från Östtyskland, började USA att utvidga Nato och vägrade att hålla USA:s löften. Betyder detta att Moskva efteråt hade den formella rätten att flytta hundratusentals trupper tillbaka till Centraleuropa? Skulle det ha varit ett proportionerligt ryskt svar?
De juridiska personerna i FN-stadgan är ”suveräna stater”. Stadgan anger i artikel 2.4 att stater ska avstå från ”hotet” om våld och ”användning av våld mot den territoriella integriteten” eller ”någon stats oberoende”. Och Natos expansion har definitivt uppfattats som hotande mot Ryssland. Ryssland protesterade redan från mitten av 1990-talet mot västerländska förslag om Natos expansion till Centraleuropa. Jag varnade själv för konsekvenserna i tidskriften Security Dialogue 1995. Jag lyssnade också till Rysslands utrikesminister Jevgenij Primakovs kritik av västerländska löftesbrott under sin föreläsning i Oslo 1997. Primakov hade från 1996 samlat in ett antal västerländska försäkringar som sade att om Nato gick vidare med sin expansion österut, skulle detta strida mot ”andan” i fördraget om det tyska enandet . Det skulle vara ett hot mot den ryska säkerheten. Europa skulle glida in i en konfrontation. Ryssland protesterade starkt, inte minst när den första poolen av länder inkluderades 1999 och när den andra poolen antogs 2004. Det spelar ingen roll vad vi [i Väst] tycker så länge Ryssland betraktar Nato som ett hot.
Enligt USA:s dåvarande ambassadör i Moskva 2008, nuvarande CIA-direktör William Burns, sa alla aktörer i Ryssland, inte bara Vladimir Putin, att NATO-medlemskapet för Ukraina var en ”röd linje”. Tysklands förbundskansler Angela Merkel sa: ”Jag var väldigt säker på […] att Putin inte bara skulle låta det hända. Ur hans perspektiv skulle en expansion av Nato till Ukraina vara ”en krigsförklaring”. Att ta in Ukraina i Nato var totalt oacceptabelt. Och som Burns uttryckte det 2008, i ett telegram till sin utrikesminister Condoleezza Rice i Washington med rubriken ”Njet Means Njet”; ”Den klarast lysande av alla röda linjer, av Rysslands NATO Enlargement Red Lines”. Vidare skrev Ambassadör Burns i telegrammet att utrikesminister Sergey Lavrov såg Natos utvidgning till Ukraina som ett ”potentiellt militärt hot”. Ryssarna sa att det skulle öppna för ett ukrainskt inbördeskrig mellan öst och väst och en möjlig rysk intervention för att rädda den rysktalande befolkningen i öst. Det skulle ”ställa USA och Ryssland i en klassisk konfrontationsställning”, sa han.
Washingtoneliten visste att ett ukrainskt inträde i Nato med största säkert skulle leda till krig. Det hade ingenting att göra med vem som var ansvarig i Moskva. När Putin nu talar om kriget som ”existentiellt”, beror det på att Ukraina var på väg att bli ett amerikanskt militärt brohuvud som når nästan till Moskva. USA skulle nu kunna slå till mot ”hjärtat av Ryssland”. Det är som att sydöstra USA med Texas, Louisiana, Florida, Georgia, Mississippi och Alabama hade blivit självständiga stater fullt beväpnade av Ryssland. Washington skulle aldrig acceptera något sådant.
Land efter land har nu fått NATO-medlemskap och amerikanska militära anläggningar. USA sa i många år att Natos utvidgning inte var riktad mot Ryssland. Samtidigt flyttade USA sina positioner steg för steg, allt närmare Moskva med nya vapensystem. Om denna process fortsatte skulle det knappast vara möjligt för Ryssland att försvara sig. Ett enda steg kan inte legitimera ett militärt svar, men sammanfattningsvis betyder dessa en radikal geopolitisk förändring. Det är en ”salamitaktik”* som liknar den israeliska, som för varje ny bosättning erövrar mer och mer av palestinskt territorium tills det inte finns mer palestinskt land kvar. Det är också parallellt med USA:s strategi gentemot Kina. USA säger att de erkänner Kinas ”Ett-Kina-politik”, men samtidigt tillåter de att amerikanska topptjänstemän besöker Taiwan och de välkomnar Taiwans president till USA som om Taiwan var en självständig stat. Man tar små steg tills man har uppnått ett fullbordat faktum.
[*Salamitaktik (engelska: salami tactics) är ett stegvis nedbrytande av motstånd genom att söndra och härska. Man lierar sig med bestämda grupper för att utradera hot. Med denna taktik kan man inifrån sönderdela en politisk opposition i fraktioner och sedan fösa undan dessa ”skivor” utan större motstånd.]
Detta måste ses som ett definitivt brott med FN-stadgans mål att upprätthålla ”internationell fred och säkerhet” och ”avlägsnande av hot mot freden”. För Ryssland blev det nödvändigt att skapa en sorts ”buffertzon”, som skulle minska risken för att Ryssland en dag skulle behöva slå till förebyggande, i ”självförsvar”, för att skydda sina vitala intressen.
Gorbatjov var influerad av Giorgio Arbatov och Palmekommissionen , och tänkte i termer av en zon med låg spänning mellan de stora kärnvapenmakterna, för att begränsa riskerna för förebyggande attacker. Amerikanerna tänkte dock i termer av ”avskräckning”, inte bara på den strategiska nivån utan också på en lokal taktisk nivå. De föredrog hotfulla utplaceringar nära den ryska gränsen för att ”avskräcka ryssarna från alla äventyr”.
En RAND-rapport, ”Enhancing Deterrence and Defence on NATO’s Northern Flank” (2020), föreslår utplacering av västerländska missiler med en räckvidd på 900 km för att ge Norge en ”avskräckande” förmåga, men i en spänd situation som kan provocera fram en förebyggande rysk attack, och detsamma är fallet Ukraina. Västerländska militärplanerare vet mycket väl att Ryssland inte skulle kunna försvara sig om västerländska styrkor sattes in i Ukraina nära Moskva.
2007 skrev USA:s tidigare utrikesminister Henry Kissinger, tidigare statssekreteraren George Shultz, tidigare försvarsminister William Perry och tidigare ordförande för Senatens väpnade kommitté Sam Nunn för Nuclear Security Project, om behovet av att undvika framskjutna utplaceringar för att minska risken av upptrappning. Sådana framskjutna utplaceringar kan provocera fram en förebyggande attack. För Ryssland handlar det inte om att ”erövra ukrainskt territorium” utan om att förvägra västvärlden en nära och riktad militär närvaro, ett brohuvud nära Rysslands mest vitala intressen. Det finns alltså en direkt parallell till den kubanska missilkrisen, när de amerikanska ledarna ansåg att sovjetiska kärnvapen hade placerats ut alldeles för nära USA:s vitala intressen.
Låt oss här ta upp några exempel från USA:s säkerhetspolitiska historia och rättshistoria, från kriser och krig (kubanska missilkrisen 1962, Kosovokriget 1999, Irakkriget 2003 och Libyenkriget 2011) som den ryska sidan nu har använt eller kommer att kunna använda sig av. Och låt oss börja med USA:s president John F. Kennedys ord om de sovjetiska missilerna på Kuba i hans tal den 22 oktober 1962, vilket definitivt är en parallell till den nuvarande situationen.
Publicerad online av Cambridge University Press: 21 februari 2023
Av John Dugard* som är en sydafrikansk professor i internationell lag. Hans huvudsakliga akademiska inriktningar är romersk-holländsk rätt, folkrätt, juridik, mänskliga rättigheter, straffprocess och internationell straffrätt. Han har suttit i International Law Commission, den primära FN-institutionen för utveckling av internationell lag, och har varit aktiv i rapporteringen om Israels kränkningar av mänskliga rättigheter i de palestinska territorierna. Han är ansluten till: Leiden University, Leiden Law School, Steenschuur 25, 2311 ES Leiden, Nederländerna.
Alla länkar direkt i den löpande texten är tillagda av översättaren i klargörande syfte.
Den 2 juni 2022 publicerade president Biden en text i New York Times med titeln ”Hur USA är villigt att hjälpa Ukraina”, där han förklarade att Rysslands agerande i Ukraina ”kan markera slutet på den regelbaserade internationella ordningen och öppna dörren till aggression någon annanstans, med katastrofala konsekvenser över hela världen (1). Internationell lag nämns inte. På en presskonferens senare, i slutet av NATO-toppmötet i Madrid i juni 2022, varnade han både Ryssland och Kina för att världens demokratier skulle ”försvara den regelbaserade ordningen” (RBO)(2).
Återigen finns det ingen omnämnande av internationell lag. Den 12 oktober 2022 publicerade USA:s president en nationell säkerhetsstrategi som gör upprepade hänvisningar till RBO som ”grunden för global fred och välstånd” (3), med endast övergående hänvisning till internationell lag. (4) Termen ”regelbaserad ordning” används så ofta av amerikanska politiska ledare, som president Biden och utrikesminister Antony Blinken, att det enligt professor Stephen Walt vid Kennedy School vid Harvard University, verkar ha blivit ett jobbkrav för en topposition i USA:s utrikespolitiska apparat”. (5) Den tydliga slutsatsen som kan dras av detta är att underlåtenheten att åberopa internationell lag och istället vid de flesta tillfällen vädja till en ”regelbaserad internationell ordning”, är att det från Förenta staternas sida måste anses övertänkt och avsiktligt. (6)
Andra västerländska ledare har också åberopat den ”regelbaserade internationella ordningen” för att kritisera icke-västliga stater, särskilt Ryssland och Kina, för deras internationella missförhållanden (7), men sådana hänvisningar har varit inkonsekventa (8), eller använts omväxlande med internationell lag. En bra illustration av detta tillhandahålls av deklarationen som utfärdades av statscheferna vid slutet av NATO-toppmötet i Madrid 2022, som slog fast att ”[vi] ansluter oss till internationell lag och syftena och principerna i FN:s stadgan. Vi är fast beslutna att upprätthålla den regelbaserade internationella ordningen” (9).
Nederländernas premiärminister har gått ännu längre genom att blanda de två termerna i en enda fras genom att hänvisa till ”den regelbaserade internationella rättsordningen” (10). Detta antyder att andra västerländska ledare, särskilt inom EU, har en ambivalent inställning till den regelbaserade internationella ordningen. Även om de är beredda att gå med på Förenta staternas föredragna språk i gemensamma uttalanden med Förenta staterna, insisterar de ändå på att internationella relationer styrs av internationell lag. Detta klargjordes i ett uttalande från EU i FN när Ryssland invaderade Ukraina (11). Storbritannien å andra sidan åberopar ofta den regelbaserade internationella ordningen. (12)
Vad är då detta för en varelse, den ”regelbaserade internationella ordningen”, som amerikanska politiska ledare i allt högre grad har åberopat sedan det kalla krigets slut, istället för internationell lag? Är det en ofarlig synonym för internationell lag, som föreslagits av europeiska ledare? Eller är det något annat, ett system som är tänkt att ersätta internationell lag som har styrt staters beteende i över 500 år?
I denna ledare vill jag dela med mig av några tankar om detta nya fenomen, i ett försök att besvara frågan.
En sökning i indexen i de ledande läroböckerna i folkrätt hjälper oss inte. Det nämns inget om den ”regelbaserade internationella ordningen” i ett slumpmässigt valt urval av sådana böcker (13). Den relativa tystnaden hos folkrättsforskare och utövare i detta ämne kan möjligen förklaras med att advokater ser RBO, antingen som den politiska termen för internationell lag, eller som ofarlig politisk retorik. Detta är dock olyckligt eftersom det har gjort det möjligt för politiker att åberopa RBO utan att ge en förklaring av vad de menar.
2. Två sätt att se på den ”regelbaserade ordningen”
Å ena sidan kan det ses som ett koncept utvecklat av statsvetare och politiker, vilket är tänkt att vara mer eller mindre synonymt med internationell lag (14). Grundat på en liberal internationell ordning, är det ‘baserat på de demokratiska lednings principerna av individuella rättigheter; ekonomisk öppenhet och rättsstatsprincipen’ (15) och kännetecknas av jämlikhet, mänskliga rättigheter, frihet, multilateralism, fri rörlighet för varor och kollektiv säkerhet. (16) Innehållsmässigt går det utöver den snäva positivistiska uppfattningen av internationell lag, till att inkludera ”soft law”, omfattande standarder och rekommendationer från internationella standardiseringsorganisationer (17) och konferenser och regler gjorda av icke-statliga aktörer.
Enligt denna uppfattning bygger RBO på principer som utgör grunden för internationell lag, och tar dessutom hänsyn till de bredare källorna till samtida internationell lag som förespråkas av många forskare. I likhet med internationell lag bygger den på det internationella samfundets värderingar som är inskrivna i Förenta Nationernas stadga, i multilaterala fördrag och sedvanliga regler som ger effekt åt dessa värderingar.
Det finns dock ett annat perspektiv på RBO som kräver eftertanke.
Politiska teoretiker och kommentatorer har tagit ledningen i granskningen av RBO, men förutom de som har kritiserat RBO (18), har de ägnat ringa uppmärksamhet åt förhållandet till internationell lag. Till exempel, medan de har lyft fram vikten av mänskliga rättigheter, självbestämmande, territoriell integritet, ekonomiskt samarbete och sådana moderskapsprinciper i internationell lag, har de inte beaktat innehållet i dessa principer med hänvisning till multilaterala fördrag eller sedvanliga regler eller mekanismerna för deras verkställighet. De är nöjda med framställningen av värden vilka är odefinierade, utan hänsyn till deras bindande kraft eller verkställbarhet. Kort sagt, det är inte regler som de förstås av advokater. För att göra saken än värre har de inte funderat på frågan om RBO och internationell lag är förenliga med varandra eller om den ena ordningen är den andra överlägsen.
Den obestämda och odefinierade karaktären hos RBO:s ”regler” och underlåtenheten att ta hänsyn till deras förhållande till internationell rätt har lett till att man ifrågasätter anledningen till att USA tillgriper RBO. Det sätt på vilket USA har motiverat uppenbara brott mot internationell lag, av sina egna styrkor eller sina nära vänners, har oundvikligen resulterat i en cynisk, om än rimlig, förklaring till USA:s preferens för RBO.
Enligt denna uppfattning kan den regelbaserade internationella ordningen ses som USA:s alternativ till internationell lag, en ordning som kapslar in internationell lag i USA:s tolkning för att överensstämma med dess nationella intressen, ‘en chimär, som betyder vadsomhelst som USA och dess anhängare vill att det ska betyda, vid varje given tidpunkt’ (19). Med utgångspunkt från ”USA:s egen vilja att ignorera, kringgå eller skriva om reglerna närhelst det verkar obekvämt” (20), kan RBO:n anses vara en bred öppning till politisk manipulation och dubbelmoral. Enligt professor Stefan Talmon tycks RBO ”tillåta särskilda regler i särskilda – sui generis – fall”. (21)
3. Grunden bakom hänvisningen till en ”regelbaserad internationell ordning”
Det finns flera skäl som kan förklara varför USA föredrar att åberopa en ”regelbaserad internationell ordning” och inte internationell lag.
För det första är USA inte part i ett antal viktiga multilaterala fördrag som utgör väsentliga inslag i internationell lag. De är inte part i havsrättskonventionen vilket innebär att det är tvunget att tillrättavisa Kina för att hota den ”regelbaserade internationella ordningen” i Sydkinesiska havet snarare än internationell lag (22). De är inte part i ett antal av de grundläggande fördrag som styr internationell humanitär lag, inklusive 1977 års protokoll till Genèvekonventionerna om krigslagar, Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen, konventionen om klustervapen och konventionen om förbud mot personminor. De är inte heller part i barnkonventionen eller konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Oundvikligen gör detta det svårt för USA att hålla stater ansvariga för kränkningar av internationell humanitär lag och mänskliga rättigheter, i den mån dessa regler inte av USA anses vara en del av internationell sedvanerätt.
För det andra har USA placerat tolkningar av internationell lag, som motiverar användningen av våld (23) och brott mot internationell humanitär lag, som är kontroversiella och omtvistade. Dess tolkning av rätten till självförsvar för att tillåta förebyggande attacker (24) och våldsanvändning mot rebeller/militanta som karaktäriseras som terrorister är allmänt omtvistad (25). Tillgripandet av våld som en sorts humanitär intervention [R2P] under bombningen av Belgrad 1999, utförd under NATO:s överinseende (26), är likaså omtvistad. Tolkningen av säkerhetsrådets resolutioner från USA och Storbritannien, att tillåta våldsanvändning i Irak 2003 (27), och Libyen 2011 (28), har rönt mycket kritik som olagliga förevändningar för regimskifte. Förnekandet av status som krigsfånge för talibansoldater som fängslades i Guantanamo Bay, efter den amerikanska invasionen av Afghanistan 2002 har ifrågasatts på grund av att det bryter mot artikel 4 i konventionen om behandling av krigsfångar (29). Användning av drönare i Afghanistan, Irak och Jemen för att döda fientliga militanter/terrorister, vilket USA har motiverat som tillåtet självförsvar, har kritiserats som ett brott mot internationell humanitär lag och mänskliga rättigheter (30). Det verkar som att Förenta staterna finner det mer bekvämt – och möjligt – att upprätthålla ifrågasatta tolkningar av internationell lag av detta slag under RBO:s breda ”regler”, än att motivera dem enligt folkrättens strängare internationella lagar. (31)
För det tredje är USA ovilligt att hålla vissa stater, som t.ex. Israel, ansvariga för brott mot internationell lag. De behandlas som sui generis fall där det nationella intresset utesluter ansvarsskyldighet. Denna exceptionalism i förhållande till Israel uttalades av Förenta staterna i dess gemensamma förklaring med Israel i samband med president Bidens besök i Israel i juli 2022 (32), som bekräftar ”de okrossbara banden mellan våra två länder och det bestående engagemanget från USA till Israels säkerhet” och de två staternas beslutsamhet ”att bekämpa alla ansträngningar att bojkotta eller avlegitimera Israel, att förneka dess rätt till självförsvar, eller att peka ut det i något forum, inklusive i FN eller internationella brottmålsdomstolen”. Detta åtagande förklarar USA:s konsekventa vägran att hålla Israel ansvarigt för dess upprepade kränkningar av humanitär rätt, stödja lagföring av förövare av internationella brott inför Internationella brottmålsdomstolen, fördöma dess övergrepp på Gaza (bäst framställt som överdrivet upprätthållande av ockupationen av Gaza och inte självförsvar som USA hävdar (33)), insisterar på att Israel ska åtala mördarna av en amerikansk medborgare (Shireen Abu Akleh), kritisera dess kränkning av mänskliga rättigheter som fastställts av både rådet för mänskliga rättigheter och generalförsamlingen, acceptera att Israel tillämpar en apartheidpolitik i det ockuperade palestinska territoriet (34), och motsätter sig dess annektering av östra Jerusalem (35) Och naturligtvis finns även USA:s vägran att erkänna existensen av Israels kärnvapenarsenal, eller tillåta någon diskussion av den i samband med kärnvapenspridning i Mellanöstern (36). Sådana åtgärder från Israels sida ses då möjligen som förenliga med den ”regelbaserade internationella ordningen”, även om de bryter mot grundläggande Internationell lag.
Naturligtvis är dubbelmoral, exceptionalism och hyckleri ett inslag i utrikespolitiken för stater som accepterar internationell lag och inte gynnar RBO. Sådant beteende måste fördömas eftersom det undergräver begreppet ansvar för alla stater, oavsett deras ställning och vänner i det internationella samfundet. RBO:s amorfa ”regler” gör det dock lättare för en stat att ge en annan stat särbehandling och att tolerera dess brott mot internationell lag. Förenta staterna kan motivera sin vägran att hålla Israel ansvarigt för sina kränkningar av internationell lag genom att argumentera att internationell lag, såsom den tolkas av USA – RBO – tillåter angrepp på Gaza som självförsvar mot terrorism, mordet på militanta/terrorister med drönare, tillämpningen av apartheid, annekteringen av territorium och fortsättningen av en ockupation som allmänt ses som olaglig.
Dessa förklaringar till Förenta staternas föredragna åberopande av RBO gäller inte konsekvent för andra stater i den västliga alliansen. De flesta är parter i de flesta multilaterala fördrag. Endast Storbritannien deltog i alla de kontroversiella militära interventionerna som nämnts ovan, även om vissa genomfördes under Natos paraply. Och de flesta västerländska stater har varit beredda att hålla Israel ansvarigt för sina brott mot internationell lag, om än bara i ord. Detta förklarar förmodligen varför västerländska ledare har använt termen RBO omväxlande med internationell lag och verkar behandla de två ordningarna som synonyma. Det betyder att RBO till stor del är en ordning som förespråkas av USA.
4. Den rättsvetenskapliga debatten mellan Ryssland, Kina och väst om RBO
RBO har använts av väst för att döma Ryssland, och på senare tid även Kina. Detta har lett till vad som kan kallas en rättsvetenskaplig debatt mellan Ryssland och västvärlden, där Ryssland fördömer västvärlden för att ha övergett respekten för internationell lag i sitt påstående om RBO, och USA håller fast vid sin bedömning av Rysslands dåliga uppförande i termer av RBO.
Den ryske utrikesministern Sergey Lavrov, har konsekvent varit kritisk mot väst för dess tillgripande av en regelbaserad internationell ordning. År 2020 deklarerade han att västvärlden förespråkade en ”västcentrerad regelbaserad ordning som ett alternativ till internationell lag” (37), i syfte att ersätta internationell lag med icke överenskomna metoder för att lösa internationella tvister genom att kringgå internationell lag (38). Han förklarade att ”[denna] term nyligen myntades för att kamouflera en strävan att uppfinna regler beroende på förändringarna i den politiska situationen, för att kunna sätta press på obehagliga stater och till och med på allierade”. (39)
President Putin har upprepat detta synsätt. Den 25 maj 2022 läste utrikesminister Sergey Lavrov, med anledning av Afrikadagen, upp ett uttalande av president Putin där han deklarerade i samband med Rysslands agerande i Ukraina att:
Huvudproblemet är att en liten grupp USA ledda västländer fortsätter att försöka påtvinga det internationella samfundet konceptet med en regelbaserad världsordning. Utan att tvekan använder de denna paroll för att främja en unipolär modell av världsordningen, där det finns ”exceptionella” länder och alla andra måste lyda ”de utvaldas klubb”. (40)
Under 2019 producerade en grupp ryska forskare en akademisk uppsats där de drar slutsatsen att:
Därför finns alltså tillräckliga skäl att tro att det moderna begreppet av ”regelbaserad ordning” har en politisk klang, först och främst en antirysk sådan, den läggs till västvärldens nuvarande politiska vapen … I ett nötskal presenterar konceptet ett verktyg för universialisering av ett ”ensidigt västerländskt projekt” av världsordningen. (41)
Ordkriget mellan väst och Ryssland om RBO har nu trätt in i retoriken kring invasionen av Ukraina.
Ryssland har brutit mot de mest grundläggande principerna för internationell lag och statuterna i FN-stadgan, i sitt brutala angrepp på Ukraina och dess likaledes brutala ockupation av landet. De har brutit mot förbudet mot användning av våld, skyldigheten att respektera en annan suverän stats territoriella integritet och reglerna för mänskliga rättigheter och internationell humanitär lag. Trots detta har USA föredragit att fördöma Ryssland för att ha brutit mot den odefinierade RBO vars regler ännu inte klart har uttalats. (42)
Ryssland har å sin sida kritiserat västvärlden för att agera i enlighet med RBO. Som framgår ovan, klagade president Putin över västvärldens beroende av RBO i sitt uttalande på Afrikadagen den 25 maj 2022 (43). De prejudikat som västvärldens generösa tolkning ger, av dess skyldigheter enligt RBO, framgick av och var också uppenbara i president Putins deklarerande av den ”Särskilda Militära Operationen” (det vill säga kriget) mot Ukraina den 24 februari 2022 (44). I detta uttalande hänvisade han till Natos bombningar av Belgrad 1999, invasionen av Irak 2003, interventionen i Libyen 2011 och USA:s aktion i Syrien, där allt baserades på tvivelaktiga och omtvistade tolkningar av internationell lag och FN-stadgan (45). Den tydliga innebörden var att USA/Väst/NATO vid dessa tillfällen hade utgett sig agera i enlighet med den regelbaserade internationella ordningen och inte internationell lag (46).
Tu quoque eller ”whataboutism” används ofta av stater för att avleda kritik av sitt eget beteende. Sovjetunionen och nu Ryska federationen har använt detta försvar mot USA i många år. Till exempel har de anklagat USA för att lyncha afroamerikaner, utöva rasdiskriminering och stödja Contras i Nicaragua som svar på kritiken mot dess egna mänskliga rättigheter. Även om tu quoque kan vara en användbar politisk strategi är det inte ett accepterat försvar under internationell lag. Å andra sidan råder det ingen tvekan om att prejudikat för olagligt beteende kommer att åberopas som en licens för laglighet av en brottslig stat, särskilt när de är motiverade av ifrågasatta tolkningar av lagen som hör till den regelbaserade internationella ordningen. Enligt Chatham House har USA:s senaste brott mot internationell lag ”kastat en lång skugga över USA:s anspråk på att vara den främsta försvararen av ett regelbaserat internationellt system”. (47)
Även Kina har hävdat sitt motstånd mot en regelbaserad ordning. Vid en virtuell debatt i säkerhetsrådet om multilateralism i maj 2021, förklarade utrikesminister Wang Yi att:
Internationella regler måste baseras på internationell lag och måste skrivas av alla. De är inte ett patent eller privilegium för några få. De måste vara tillämpliga på alla länder och det bör inte finnas utrymme för exceptionalism eller dubbelmoral. (48)
Yang Jiechi direktör för kontoret för Centralkommissionen för utrikesfrågor, uttalade sig 2021 på ett liknande sätt; att Kina upprätthåller det FN-centrerade systemet och den internationella ordningen som stöds av internationell lag och inte den ‘så kallade regelbaserade internationella ordningen ‘ som förespråkas av ett litet antal länder. (49)
5. Reglerna inbegripna i RBO
I ljuset av anklagelsen från både forskare i väst och de politiska ledarna i Ryssland och Kina, att den regelbaserade internationella ordningen har förts fram av väst som ett alternativ till internationell lag, kan det inte utan granskning accepteras att RBO är identisk med internationell lag och att detta helt enkelt är ett namn på internationell lag som föredras av politiska teoretiker och praktiker.
Reglerna som utgör den ”regelbaserade internationella ordningen” måste fortfarande preciseras. Ännu finns det inget som tyder på att de kommer att ha formen av allmänna eller särskilda internationella konventioner enligt artikel 38(1)(a) i stadgan för Internationella domstolen. Dessutom vet vi inte vad dessa regler har för karaktär. Det har föreslagits att ”de inte har en positiv egenskap.” Snarare beror deras värde på i vilken utsträckning de tjänar staternas intressen och värderingar som upprätthåller dem (50). Om det finns regler förblir metoden för att skapa dem ett mysterium (51). Vi vet inte ”vem som slutligen fastställer dessa regler och bestämmer deras innehåll’ (52), vi vet inte om stater måste samtycka till dessa regler, och i så fall vilka stater. Folkrättskommissionen och FN:s sjätte kommitté är förvisso inte involverade i denna process. Välgörande nog, verkar det som att reglerna är tysta överenskommelser mellan en handfull västerländska stater, som det inte har funnits något tydligt samtycke till. Men samtycke är grunden för internationell lag. Enligt Stefan Talmon har den regelbaserade ordningen använts för att uppmana vissa stater att följa befintliga folkrättsliga regler som dessa stater faktiskt inte har samtyckt till, och därmed inte är bundna av. Termen ”regelbaserad ordning” suddar ut skillnaden mellan bindande och icke-bindande regler, vilket ger intrycket av att alla stater och internationella aktörer är föremål för denna ordning, oavsett om de har samtyckt till dessa regler eller inte. (53)
Rättslig förlikning finns inte på RBO:s språk (54). Internationella domstolen (ICJ) skulle förmodligen inte ha någon behörighet att pröva en tvist baserad på en ”regel” från RBO enligt artikel 38(1) eftersom sådana ”regler” saknar innehåll och inte kan identifieras som tillhörande någon erkänd källa, men ICJ skulle kunna göra det enligt artikel 38(2) om stater skulle hänskjuta en tvist till domstolen för att avgöra ett fall ex aequo et bono. (”enligt rätt och gott” eller ”från rättvisa och samvete”)
Kritiken mot RBO på grund av att den inte kan kvalificeras som en formell källa till internationell rätt enligt artikel 38 i ICJ stadgan, kan ifrågasättas på grund av att den inte tar hänsyn till metoder för lagstiftning som har utökat källorna till internationell lag. Som resultat därav antar den en mycket formalistisk syn på samtida internationell lag. Det finns substans i denna kritik. Det sätt på vilket stater åberopar icke-bindande resolutioner från Förenta Nationerna och andra mellanstatliga institutioner, beslut från internationella konferenser och andra normgivande organ och vad som idag kallas ”soft law”, gör det tydligt att stater ser internationell lag som en flytande och flexibel ordning, som handlar lika mycket om standarder som ger upphov till förväntningar, som regler och principer som erkänns av artikel 38. Om detta accepteras, kan man hävda, erkänner RBO helt enkelt existensen av en samtida rättsordning befriad från juridisk formalism.
Svårigheten med ovanstående kritik är att den förutsätter att den ’regelbaserade ordningens’ ’regler’ har ett känt innehåll och går utöver hävdandet av breda värderingar. Respekt för mänskliga rättigheter, självbestämmande, territoriell integritet, navigeringsfrihet, demokratiskt styre, fri rörlighet för varor, ekonomisk öppenhet etc. är viktiga värden som kan åberopas av en domstol för att hjälpa den vid tolkningen av rättsregler, men de är inte, som allmänt uppfattas, rättsregler. De saknar definition eller innehåll. Det finns inget som tyder på att dessa regler är bindande eller verkställbara (och i så fall hur), vare sig de kan inskränkas eller om de åtnjuts av alla nationer och folk. Kort sagt, RBO gör inga försök att proklamera en rättsordning med definierade regler och lagstiftande och tvistlösningsförfaranden.
RBO är något annat än internationell lag. Det är en alternativ regim utanför den internationell lagens disciplin, som oundvikligen utmanar och hotar internationell lag. Välgörande kan det ses som en ordning som omfattar värderingar av en liberal ordning. Mindre välgörande kan det ses som en konkurrerande ordning som förespråkas av vissa västerländska stater, särskilt USA, som försöker påtvinga den tolkning av internationell lag som bäst främjar västvärldens intressen, särskilt USA:s. Till skillnad från internationell lag verkar det inte vara en universell ordning. Istället är det en ordning som används av väst, återigen särskilt USA, för att säkerställa dess dominans.
6. Avslutande iakttagelser
För att återvända till kriget i Ukraina. I sin invasion av Ukraina har Ryska federationen brutit mot grundläggande principer i internationell lag, allt från olaglig användning av våld och kränkning av en annan suverän stats territoriella integritet till brutala kränkningar av internationell humanitär lag och mänskliga rättigheter. Dessa brott mot internationell lag bedöms bäst av en rättsordning som accepteras och förstås av alla nationer i världen, snarare än av en amorf regim som förespråkas av en av parterna i konflikten. EU:s uttalande som fördömer Rysslands invasion av Ukraina som ett brott mot artikel 2(4) i FN-stadgan, ett aggressionsbrott enligt Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen och ett brott mot de tvingande normerna i internationell lag (55), innehåller mer vikt än president Bidens påstående att invasionen bryter mot den regelbaserade internationella ordningen. (56)
Ett sista skäl för att förkasta den regelbaserade internationella ordningen som ett medel för att bedöma staters beteende, är att det är ett onödigt och skadligt hinder för försök att komma överens om internationell lag som en universell ordning som styr alla stater. Alla stater har sina egna särdrag när det gäller tillämpningen av internationell lag, men de hotar sällan den internationell lagens universalitet. För närvarande finns det dock flera stora skillnader mellan stater, när det gäller den internationell lagens kardinala utseende och principer.
Den mest anmärkningsvärda av dessa är den mellan västvärlden å ena sidan och Ryssland och Kina å den andra sidan. Medan väst betonar demokratiskt styre, mänskliga rättigheter, miljöhänsyn och globalisering, betonar Ryssland och Kina staters suveräna jämlikhet, icke-inblandning i staters inre angelägenheter, lösning av tvister genom mekanismer som stater har samtyckt till, immuniteten för stater och deras tjänstemän, och fördömandet av dubbelmoral i behandlingen av stater. Denna kinesisk-ryska inställning till internationell rätt förklarades 2016 i Ryska federationens och Folkrepubliken Kinas deklaration om främjande av internationell lag. (57)
Västvärldens anslutning till både en regelbaserad internationell ordning och internationell lag, undergräver ansträngningarna att komma överens om ett universellt system för internationell lag som bygger på samma grundläggande regler, principer och värderingar. En internationell ordning grundad på FN-stadgan och internationell lag, som den har utvecklats sedan andra världskrigets slut, är ett sundare recept för fred än den amorfa och diskriminerande regelbaserade internationella ordningen.
____________________________________
[Alla länkar direkt i den löpande texten är tillagda av översättaren i klargörande syfte.]
____________________________________
Fotnoter
*Tidigare medlem av folkrättskommissionen, ad hoc-domare i Internationella domstolen, FN:s särskilda rapportör om situationen för mänskliga rättigheter i de ockuperade palestinska områdena.
_____________________________________
Referenser
J. R. Biden Jr., ‘How the US is Willing to Help Ukraine’, New York Times International Edition, 2 juni 2022, 1, kl 11.
Vita husets informationsrum, ”Anmärkningar av president Biden under presskonferensen (Madrid, Spanien)”, Vita huset, 30 juni 2022, tillgängligt på http://www.whitehouse.gov/briefing-room/speeches-remarks/2022/06 /30/remarks-by-president-biden-in-press-conference-madrid-spain
Ytterligare bevis på president Bidens beslutsamhet att undvika hänvisningar till internationell lag tillhandahålls av en artikel han skrev kort efter att han blev president: J. R. Biden, Jr., ‘Rescuing US Foreign Policy after Trump’, (2020) 99 Foreign Affairs 64. I denna omfattande redogörelse för hans föreslagna utrikespolitik, nämns det inte internationell lag eller FN. Nato har dock en framträdande plats i artikeln.
Se uttalandet av den tyska utrikesministern Annalena Baerbock efter G20-utrikesministermötet 2022 där hon hänvisade till ett delat engagemang för den regelbaserade internationella ordningen: Außenministerin Annalena Baerbock [@Abaerbock], ‘Liebe @AyorkorBotchwey, @ DrAlfredMutua & @mnsanzabaganwa, ich freue mich sehr, mit Ihnen drei starke Partner*innen für die Verteidigung der regelbasierten internationalen Ordnung beim #G7-Treffen in Münster willkommen zu heißen!’, Twitter, 4 november 2022, tillgänglig på twitter.com/ABaerbock /status/1588503709440700417. Se vidare R. Falk, ”Rule-based International-Order”: A New Metaphor for US Geo-Political Primacy, Eurasia Review, 1 juni 2021, tillgänglig på http://www.eurasiareview.com; G. Cross, ‘Rules-based Order: Hypocrisy Masquerading as Principle’, China Daily, 3 maj 2022, tillgänglig på http://www.chinadailyhk.com/article/269894#Rules-based-order-masquerading-as-principle.
De australiensiska ledarnas uttalanden är intressanta. Medan den tidigare premiärministern, Scott Morrison, upprepade gånger använde termen ”regelbaserad ordning” och inte ”internationell lag”, hänvisar den nuvarande utrikesministern, Penny Wong, till internationell lag. Se hennes uttalande med anledning av G20-utrikesministermötet 2022: Sen. The Hon P. Wong, ‘Doorstop Following G20 Foreign Ministers’ Meeting’, Minister for Foreign Affairs, 8 juli 2022, tillgänglig på http://www.foreignminister.gov. au.
Premiärminister M. Rutte, ”Uttalande av premiärminister Rutte på 80-årsjubileet av bilaterala förbindelser mellan Nederländerna och Australien”, Nederländernas regering, 16 april 2022, tillgängligt på http://www.government.nl/documents/speeches/2022 /04/16/statement-prime-minister-rutte-80-year-anniversary-of-bilateral-relations-between-australia-and-the-netherlands
S. Popan, uttalande på EU:s och dess medlemsstaters vägnar vid generalförsamlingens 76:e sessions särskilda kommitté för FN:s stadga och stärkandet av organisationens roll, 3 november 2021, tillgänglig på www. .eeas.europa.eu/delegations/un-new-york/eu-statement-%E2%80%93-united-nations-6th-committee-report-special-committee-un_en?s=63.
Se till exempel uttalandena av Jeremy Hunt, utrikesminister för utrikes- och samväldesfrågor, i parlamentet den 2 april 2019 i debatten i parlamentet om den regelbaserade internationella ordningen: J. Hunt (utrikesministern för utrikesfrågor and Commonwealth Affairs), ‘Rules-Based International Order: Debate’, UK Parliament, Hansard, Oral Answers to Questions on Rules-based International Order, volym 657, 2 april 2019, kolumn 916, tillgänglig på https://hansard.parliament .uk>2019-04-02debates Se även brittiska ambassaden i Manila, ‘UK Utrikesminister Mark Field Visits Philippines, 15–17 August’, British Embassy Manila, 28 augusti 2018, tillgänglig på http://www.gov.uk/government/news/uk-foreign-office-minister-mark-field-visits-philippines-15-17-august
Se till exempel J. Crawford (red.), Brownlie’s Principles of Public International Law (2018); M. Shaw, internationell rätt (2021); M. Evans (red.), International Law (2018); J. Crawford, Chance, Order, Change: The Course of International Law (2014); A. Roberts, Är internationell lag internationell? (2017).
För ett exempel på ett vetenskapligt arbete som inte gör någon tydlig skillnad mellan internationell lag och den regelbaserade ordningen, se S. Bashfield och E. Katselli Proukaki, ‘The Rules-based Order, International Law and the British Indian Ocean Territory. Gör som jag säger, inte som jag gör’, (2022) 23 German Law Journal 713.
M. Jorgensen, ‘The Jurisprudence of the Rules-Based Order: The Power of Rules Consistent with but not Binding under International Law’, (2022) 22 Melbourne Journal of International Law 221.
D. Lake, L. Martin och T. Rice, ‘Challenges to the Liberal Order: Reflections on International Organization’, (2021) 75 International Organization 225. Se även N. Wright, ‘The UK and the International Rules-Based -System’, Foreign Policy Centre, 8 september 2020, tillgängligt på http://www.fpc.org.uk/the-uk-and-the-international-rules-based-system. Förenta staternas nationella säkerhetsstrategi för oktober 2022 betonar likaså dessa värderingar som en del av dess internationella strategi och associerar dem underförstått med RBO: ovan not 3, särskilt vid 6, 18.
Se uttalandet av Antony Blinken vid det virtuella mötet i säkerhetsrådets öppna debatt om multilateralism den 7 maj 2021, där han uttalade att den regelbaserade ordningen innefattade staters åtaganden enligt internationell lag, FN-stadgan och regler och standarder som överenskommits under WTO:s och många standardiseringsorganisationers överinseende”: A. J. Blinken, ”Sekreterare Antony J. Blinken Virtual Remarks at the UN Security Council Open Debate on Multilateralism”, U.S. Department of State, 7 maj 2021, tillgänglig på http://www.state.gov/secretary-antony-j-blinken-virtual-remarks-at-the-un-security-council-open-debate-on-multilateralism/.
Se Walt och Tuygan, ovan not 5; se Falk och Cross, ovan not 7.
Cross, ovan not 7. Se även R. Mullerson: den regelbaserade ordningen är ”baserad på regler i Washington och inte relaterad till internationell lag”, citerad i A. N. Vylegzhanin et al., ”Termen ”Rules-Based Order” in International Legal Discourse”, (2021) 2 Moscow Journal of International Law 35.
Agence France-Presse, ”Antony Blinken varnar Kina för ”aggressiva handlingar” i Asien-Stillahavsområdet”, Guardian, 13 december 2021.
Enligt Richard Falk har ”USA projicerat mer makt utanför sina gränser än någon stat har gjort under de senaste 75 åren”, ovan not 7.
År 2002, i kölvattnet av 9/11, utfärdade president George Bush en nationell säkerhetsstrategi som godkände användningen av våld i förebyggande självförsvar: Vita huset, The National Security Strategy of the United States of America, 41 ILM 1478 (2002). För kritik av denna doktrin, se W. M. Reisman och A. A. Armstrong, ‘The Past and Future of the Claim of Preemptive Self-Defence in International Law’, (2006) 100 AJIL 525. Se även Internationella domstolens avgöranden som dömde, allvarligt tvivel på giltigheten av förebyggande självförsvar: Legal Consequences of the Construction of a Wall in the Occupied Palestinian Territory, Advisory Opinion of 9 juli 2004, [2004] ICJ Rep. 136, para. 139; Mål rörande de väpnade aktiviteterna i Kongos territorium (Demokratiska republiken Kongo mot Uganda), dom av den 19 december 2005, [2005] ICJ Rep. 168, paras. 143, 148.
För en fullständig täckning av detta argument och invändningarna mot det, se D. Tladi och J. Dugard, ”The Use of Force by States”, i J. Dugard et al. (red.), Dugard’s International Law: A South African Perspective (2018), 730, på 759.
Natos åberopande av doktrinen om humanitär intervention [R2P] för att motivera dess agerande ifrågasattes allvarligt av forskare. Se L. Henkin, ”Editorial Comments: NATO’s Humanitarian Intervention”, (1999) 93 AJIL 824.
FN:s säkerhetsråd, resolution 1441, FN-dok. S/RES/1441 (2002); FN:s säkerhetsråd, resolution 678, FN-dok. S/RES/678 (1990); FN:s säkerhetsråd, resolution 687, Un Doc. S/RES/687 (1991) åberopades kreativt av USA och Storbritannien för att rättfärdiga invasionen av Irak och regimförändringar. Kritiker är överens om att USA och Storbritannien agerade olagligt. Se V. Lowe, ‘The Iraq Crisis: What Now?’, (2003) 52 ICLQ 859; P. Sands, Lawless World: America and the Making and Breaking of Global Rules-From FDR’s Atlantic Charter to George Bush’s Illegal War (2005).
FN:s säkerhetsråd, resolution 1973, FN-dok. S/RES/1973 (2011) införde en flygförbudszon och bemyndigade stater att vidta ”alla nödvändiga åtgärder för att skydda civila”, men användes som ett skäl för ett regimskifte av Nato. Se R. Higgins et al., Oppenheim’s International Law: United Nations (2017), 1023, paras. 26, 120.
G. Aldrich, ‘Talibanerna, Al Quaeda och beslutet om illegala kombattanter’, (2002) 96 AJIL 891.
C. Jones, Krigsadvokaterna. USA, Israel och juridisk krigföring (2020), 193–6; FN:s generalförsamling, rapport från den särskilda rapportören om utomrättsliga, summariska eller godtyckliga avrättningar, Philip Alston, FN-dok. A/HRC/14/24/Ad 6 (2010); M. Boyle, De juridiska och etiska konsekvenserna av drönarkrigföring (2017).
Enligt Ben Scott: ”Även om USA formade FN och mycket av internationell lag, har dess relation till dessa institutioner blivit alltmer irriterad, särskilt efter invasionen av Irak 2003. Det är delvis därför den har fallit tillbaka på den regelbaserade ordningen’: B. Scott, ‘The Trouble with Washington’s Rules-Based Order Gambit’, The Diplomat, 3 augusti 2021, tillgänglig på http://www.thediplomat.com/2021/08/the-trouble-with-washingtons-rules-based-order-gambit.
The White House Briefing Room, ‘The Jerusalem US-Israel Strategic Partnership Joint Declaration’, Vita huset, 14 juli 2022, tillgängligt på http://www.whitehouse.gov/briefing-room/statements-releases/2022/07/14/ the-jerusalem-u-s-israel-strategic-partnership-joint-declaration/. Se också Bidens uttalande om ”behovet av att upprätthålla vårt järnhårda engagemang för Israels säkerhet” i hans artikel 2020 i Foreign Affairs, ovan not 6, på 73.
Se J. Dugard, ‘Legal Consequences of the Construction of a Wall in the Occupied Palestinian Territory’, i E. Bjorge och C. Miles (red.), Landmark Cases in Public International Law (2017), 539, på 556. –7.
B. Samuels, ‘USA:s utrikesdepartement avvisar Amnestys apartheid anklagelse mot Israel’, Haaretz, 1 februari 2022.
Se Falk, ovan not 7.
V. Gilinsky och H. Sokolski, ‘Biden Should End US Hypocrisy on Israeli Nukes’, Foreign Policy, 19 februari 2022.
Citerad i Vylegzhanin et al., ovan not 19, vid 39.
För en analys av president Putins juridiska motiveringar för kriget i Ukraina, se M. Milanovic, ‘What Is Russia’s Legal Justification for Using Force against Ukraine?’, EJIL:Talk!, 24 februari 2022, tillgänglig på http://www.ejiltalk.org.
Statsråd och utrikesminister W. Yi, ”Anmärkningar av statsrådet och utrikesminister Wang Yi vid FN:s säkerhetsråds högnivåmöte på temat ”Upprätthållande av internationell fred och säkerhet: Upprätthållande av multilateralism och FN-centrerade Internationala System”’, Folkrepubliken Kinas utrikesministerium, 8 maj 2021, tillgänglig på http://www.fmprc.gov.cn/mfa_eng/wjdt_665385/zyjh_665391/202105/t20210508_9170544.html.
Se Scott, ovan not 31.
M. Chalmers, ”Which Rules, Why there is No Single Rules-based International System”, Occasional Paper, Royal United Services Institute, april 2019.
USA:s nationella säkerhetsstrategi från oktober 2022 förklarar att RBO ”ger alla nationer som ansluter sig till principerna en möjlighet att delta i och ha en roll i att utforma reglerna”, ovan anmärkning 3. Tyvärr finns det ingen indikation på hur denna ”registrering” kan göras.
Se Talmon, ovan not 21.
Se Talmon, ibid.
I USA:s nationella säkerhetsstrategi från oktober 2022 nämns inte Internationella domstolen, ovan not 3.
Se not 11, ovan.
Se not 1, ovan.
Ryska federationens utrikesministerium, ”Ryska federationens och Folkrepubliken Kinas deklaration om främjande av internationell rätt”, 25 juni 2016, tillgänglig på http://www.fmprc.gov.cn>201608. För en detaljerad analys av denna förklaring se Roberts, ovan not 13, på 290–9.
Folkmord, etnisk rensning, kollektiv bestraffning och apartheid, är Israels metoder för utökande av sitt ”Lebensraum”, på bekostnad av det Palestinska folket.
”Generellt innebär folkmord inte nödvändigtvis omedelbar förstörelse av en nation, förutom när de genomförs genom massmord av alla nationens medlemmar.
Termen är snarare avsedd att beteckna en samordnad plan för olika åtgärder, vilka syftar till att förstöra de väsentliga grunderna i de nationella gruppernas liv, i syfte att förstöra grupperna själva.
Målen med en sådan plan är upplösningen av de politiska och sociala institutionerna, av kultur, språk, nationella känslor, religion och nationella gruppers ekonomiska existens och förstörelse av den personliga säkerheten, friheten, hälsan, värdigheten och till och med livet för de individer som tillhör sådana grupper.
Folkmordet riktas mot den nationella gruppen som en enhet, och de åtgärder som är inblandade riktas mot individer, inte i deras individuella kapacitet, utan som medlemmar i den nationella gruppen.
Folkmord har två faser.
1. Destruktion av det nationella mönstret för den förtryckta gruppen.
2. Införandet av förtryckarens nationella mönster. Detta införande kan i sin tur göras på territoriet i sig, mot den förtryckta befolkningen som får stanna, eller efter att förtryckaren har avlägsnat befolkningen och de egna medborgarna koloniserat området”
I december 2019 har 152 stater ratificerat eller anslutit sig till fördraget, även om USA, det land som gav Lemkin hjälp, inte ratificerade fördraget förrän 1988.
Israel ratificerade fördraget 1950.
Vad Raphael Lemkins hårda arbete ledde fram till var:
FN Konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet Folkmord.
De avtalsslutande parterna,
Efter att ha beaktat förklaringen som gjordes av Förenta Nationernas generalförsamling i dess resolution 96 (I) av den 11 december 1946 att folkmord är ett brott enligt internationell rätt, som strider mot Förenta Nationernas anda och mål och fördömt av den civiliserade världen,
Genom att inse att folkmord under alla perioder av historien har åsamkat mänskligheten stora förluster, och att vara övertygad om att det krävs internationellt samarbete för att befria mänskligheten från ett sådant avskyvärt gissel, samtycker härmed enligt följande:
Artikel I
De avtalsslutande parterna bekräftar att folkmord, vare sig det begås i tid av fred eller i tid av krig, är ett brott enligt internationell rätt som de åtar sig att förhindra och bestraffa.
Artikel II
I denna konvention avser folkmord någon av följande handlingar som begås med avsikt att helt eller delvis förstöra en nationell, etnisk, ras eller religiös grupp, som sådan:
(a) döda medlemmar i gruppen;
(b) Att orsaka allvarlig kroppslig eller psykisk skada på medlemmar i gruppen;
(c) Avsiktligt tillfoga gruppen livsvillkor som är beräknade att medföra dess fysiska förstörelse helt eller delvis;
(d) Införande av åtgärder för att förhindra födslar inom gruppen;
(e) Tvångsöverföring av barn i gruppen till en annan grupp.
Artikel III
Följande handlingar ska vara straffbara:
(a) Folkmord;
(b) Konspiration för att begå folkmord
(c) Direkt och offentlig uppmaning att begå folkmord;
(d) Försök att begå folkmord;
(e) Medverkan till folkmord.
Artikel IV
Personer som begår folkmord eller någon av de andra handlingar som räknas upp i artikel III ska straffas, oavsett om de är konstitutionellt ansvariga härskare, offentliga tjänstemän eller privata individer.
I år är mötets tema ”Rättvis multipolaritet: Hur man säkerställer säkerhet och utveckling för alla.”
Forskningschefen för Valdai International Discussion Club Fyodor Lukyanov fungerar som diskussionens moderator.
___________________________
Rysslands president Vladimir Putin:
”Deltagare i plenarsessionen, kollegor, mina damer och herrar,
Det gläder mig att välkomna er alla till Sochi vid Valdais internationella diskussionsklubbs jubileumsmöte. Moderatorn har redan nämnt att detta är det 20:e årsmötet.
I enlighet med dess traditioner har vårt, eller ska jag säga ert forum, samlat politiska ledare och forskare, experter och civilsamhällesaktivister från många länder runt om i världen, och återigen bekräftat sin höga status som en relevant intellektuell plattform. Valdai-diskussionerna återspeglar undantagslöst de viktigaste globala politiska processerna under 2000-talet i sin helhet och komplexitet. Jag är säker på att det också kommer att vara fallet i dag, som det förmodligen var under de föregående dagarna när ni diskuterade med varandra. Det kommer också att förbli så här framåt eftersom vårt mål i grunden är att bygga en ny värld. Och det är i dessa avgörande skeden som ni, mina kollegor, har en oerhört viktig roll att spela och bär ett särskilt ansvar som intellektuella.
Under åren av klubbens arbete har både Ryssland och världen sett drastiska, och till och med dramatiska, kolossala förändringar. Tjugo år är ingen lång period med historiska mått mätt, men under epoker när hela världsordningen faller sönder verkar tiden krympa.
Jag tror att ni kommer att hålla med om att fler händelser har ägt rum under de senaste 20 åren, än under decennier under vissa historiska perioder tidigare, och det var stora förändringar som dikterade den grundläggande omvandlingen av själva principerna för internationella förbindelser.
I början av 2000-talet hoppades alla att stater och folk hade lärt sig lärdomarna av de dyra och destruktiva militära och ideologiska konfrontationerna från föregående århundrade, att de såg deras skadlighet och vår planets bräcklighet och sammanlänkning, och att de förstod att mänsklighetens globala problem uppmanar till gemensamt agerande och sökande efter kollektiva lösningar, medan egoism, arrogans och ignorering av verkliga utmaningar oundvikligen skulle leda till en återvändsgränd, precis som mäktigare länders försök att tvinga på alla andra sina åsikter och intressen. Detta borde ha blivit uppenbart för alla. Det borde det ha, men det har det inte. Det har det inte.
När vi träffades för första gången på klubbens möte för nästan 20 år sedan gick vårt land in i ett nytt skede i sin utveckling. Ryssland var på väg ut ur en extremt svår period av konvalescens efter Sovjetunionens upplösning. Vi lanserade då processen att bygga en ny och vad vi såg som en mer rättvis världsordning, energiskt och med god vilja. Det är en välsignelse att vårt land kan ge ett enormt bidrag eftersom vi har saker att erbjuda våra vänner, partners och världen som helhet.
Tyvärr missförstods vårt intresse av konstruktiv interaktion, det sågs som lydnad, som en överenskommelse om att den nya världsordningen skulle skapas av de som utropade sig själva som vinnare i det kalla kriget. Det sågs som ett erkännande att Ryssland var redo att följa efter i andras kölvatten och inte låta sig vägledas av våra egna nationella intressen utan av någon annans intressen.
Under dessa år varnade vi mer än en gång för att detta tillvägagångssätt inte bara skulle leda till en återvändsgränd, utan att den var fylld av det ökande hotet om en militär konflikt. Men ingen lyssnade på oss eller ville lyssna på oss. Arrogansen hos våra så kallade partners i väst gick genom taket. Det är det enda sättet jag kan uttrycka det på.
USA och dess satelliter har tagit en stadig kurs för hegemoni i militära angelägenheter, politik, ekonomi, kultur och till och med moral och värderingar. Sedan första början har det stått klart för oss att försöken att etablera ett monopol var dömda att misslyckas. Världen är för komplicerad och mångsidig för att underkastas ett system, även om den stöds av västvärldens enorma makt som samlats under århundraden av dess koloniala politik. Era kollegor likaså – många av dem är frånvarande idag, men de förnekar inte att västvärldens välstånd i betydande grad har uppnåtts genom att råna kolonier i flera århundraden. Detta är ett faktum. I huvudsak har denna utvecklingsnivå uppnåtts genom att råna hela planeten.
Västerlandets historia är i huvudsak krönikan om ändlös expansion. Västerländskt inflytande i världen är ett enormt militärt och finansiellt pyramidspel som ständigt behöver mer ”bränsle” för att försörja sig, med naturliga, tekniska och mänskliga resurser som tillhör andra. Det är därför västvärlden helt enkelt inte kan och inte kommer att sluta. Våra argument, resonemang, uppmaningar till sunt förnuft eller förslag har helt enkelt ignorerats.
Jag har sagt detta offentligt till både våra allierade och partners. Det fanns ett ögonblick då jag helt enkelt föreslog: kanske vi också borde gå med i Nato? Men nej, Nato behöver inte ett land som vårt. Nej. Jag vill veta, vad mer behöver de? Vi trodde att vi blev en del av mängden, fick en fot i dörren. Vad mer skulle vi göra? Det fanns ingen mer ideologisk konfrontation. Vad var problemet? Jag antar att problemet var deras geopolitiska intressen och arrogans mot andra. Deras självförhöjelse var och är problemet.
Vi är tvungna att reagera på det ständigt ökande militära och politiska trycket. Jag har sagt många gånger att det inte var vi som startade det så kallade ”kriget i Ukraina”. Tvärtom, vi försöker få ett slut på det. Det var inte vi som orkestrerade en kupp i Kiev 2014 – en blodig och antikonstitutionell kupp. När [liknande händelser] inträffar på andra ställen hör vi omedelbart alla internationella medier – främst de som är underordnade den anglosaxiska världen, förstås – att detta är oacceptabelt, detta är omöjligt, detta är antidemokratiskt. Men kuppen i Kiev var acceptabel. De nämnde till och med hur mycket pengar som spenderades på denna kupp. Allt var plötsligt acceptabelt.
Vid den tiden gjorde Ryssland sitt bästa för att stödja folket på Krim och i Sevastopol. Vi försökte inte störta regeringen eller skrämma folket på Krim och Sevastopol och hota dem med etnisk rensning i nazistisk anda. Det var inte vi som försökte tvinga Donbass att lyda genom att beskjuta och bomba dem. Vi hotade inte att döda någon som ville tala sitt modersmål. Titta, alla här är informerade och utbildade personer. Det kanske är möjligt – ursäkta min ”mauvais ton” – att hjärntvätta miljontals människor som uppfattar verkligheten genom media. Men ni måste veta vad som egentligen pågick: de bombade platsen i nio år, de har skjutit och använt stridsvagnar. Det var krig, ett riktigt krig som utlöstes mot Donbass. Och ingen räknade de döda barnen i Donbass. Ingen grät för de döda i andra länder, särskilt inte de i väst.
Detta krig, som regimen som satt i Kiev startade med kraftfullt och direkt stöd från väst, har pågått i mer än nio år, och Rysslands särskilda militära operation syftar till att stoppa det. Och det påminner oss om att ensidiga åtgärder, oavsett vem som tar dem, oundvikligen kommer att leda till repressalier. Som vi vet har varje handling en lika motsatt reaktion. Det är vad varje ansvarsfull stat, varje suveränt, oberoende och självrespekterande land gör.
Alla inser att i ett internationellt system där godtycke råder, där allt beslutsfattande är upp till dem som tror att de är exceptionella, syndfria och rättrådiga, kan vilket land som helst attackeras helt enkelt för att det ogillas av en hegemon, som har tappat all känsla för proportioner – och jag vill tillägga, någon som helst känsla för verkligheten.
Tyvärr måste vi erkänna att våra motparter i väst har tappat sin verklighetskänsla och har gått över varje gräns. Det borde de verkligen inte ha gjort.
Ukrainakrisen är inte en territoriell konflikt, och jag vill klargöra detta. Ryssland är världens största land sett till landyta och vi har inget intresse av att erövra ytterligare territorium. Vi har fortfarande mycket att göra för att utveckla Sibirien, östra Sibirien och ryska Fjärran Östern. Detta är inte en territoriell konflikt och inte ett försök att upprätta regional geopolitisk balans. Frågan är mycket bredare och mer grundläggande och handlar om de principer som ligger till grund för den nya internationella ordningen.
Varaktig fred kommer bara att vara möjlig när alla känner sig trygga och säkra, när de förstår att deras åsikter respekteras och att det finns en balans i världen där ingen ensidigt kan med våld påtvinga andra att leva eller bete sig som en hegemon vill även när det motsäger det, mot folks och länders suveränitet, genuina intressen, traditioner eller seder. I ett sådant arrangemang förnekas själva begreppet suveränitet helt enkelt och, förlåt, det slängs i soporna.
Uppenbarligen är engagemanget för ett blockbaserat tillvägagångssätt, och en strävan att driva världen in i en situation av pågående ”oss mot dem”-konfrontation, ett dåligt arv från 1900-talet. Det är en produkt av västerländsk politisk kultur, åtminstone av dess mest aggressiva manifestationer. För att upprepa, väst – åtminstone en viss del av väst, eliten – behöver alltid en fiende. De behöver en fiende för att motivera sitt behov av militär aktion och expansion. Men de behöver också en fiende för att upprätthålla en intern kontroll inom ett visst system av just denna hegemon, och inom block som Nato eller andra militärpolitiska block. Det måste finnas en fiende så att alla kan samlas kring ”ledaren”.
Sättet andra stater sköter sina liv på är inte vår sak. Vi ser dock hur den styrande eliten i många av dem tvingar samhällen att acceptera normer och regler som folket – eller åtminstone ett betydande antal människor och till och med majoriteten i vissa länder – inte är villiga att ta till sig. Men de uppmanas fortfarande att göra det, med myndigheter som ständigt hittar på motiveringar för sina handlingar, tillskriver dem växande interna problem genom yttre orsaker och fabricerar eller överdriver icke-existerande hot.
Ryssland är ett favoritämne för dessa politiker. Vi har förstås vant oss vid detta under historiens lopp. Men de försöker framställa dem som inte är villiga att blint följa dessa västerländska elitgrupper som fiender. De har använt detta tillvägagångssätt på olika länder, inklusive Folkrepubliken Kina, och de försöker göra detta mot Indien i vissa situationer. De flirtar med dem nu, som vi kan se mycket tydligt. Vi är medvetna om och ser de scenarier de använder i Asien. Jag skulle vilja säga att det indiska ledarskapet är oberoende och starkt nationellt orienterat. Jag tror att dessa försök är meningslösa, men de fortsätter med dem. De försöker framställa arabvärlden som en fiende; de gör det selektivt och försöker agera korrekt, men det är vad det handlar om. De försöker till och med framställa islam som en fientlig miljö, och så vidare och så vidare. Faktum är att alla som agerar självständigt och i sina egna intressen omedelbart ses av den västerländska eliten som ett hinder som måste undanröjas.
Konstgjorda geopolitiska föreningar tvingas på världen och block med begränsad tillgång skapas. Vi ser detta hända i Europa, där en aggressiv politik för NATO-expansion har förts i decennier. I Asien-Stillahavsområdet och i Sydasien, där man försöker förstöra en öppen och inkluderande samarbetsarkitektur. Ett blockbaserat tillvägagångssätt som, om vi kallar en spade för en spade, begränsar enskilda staters rättigheter och begränsar deras frihet att utvecklas längs sin egen väg, och försöker driva in dem i en ”bur” av skyldigheter. På ett sätt innebär detta uppenbart att en del av deras suveränitet tas bort, ofta följt av genomdrivandet av deras egna lösningar, inte bara på säkerhetsområdet utan även på andra områden, i första hand i ekonomin, vilket nu sker i relationerna mellan USA och Europa. Det finns ingen anledning att förklara detta nu. Om det behövs kan vi prata om det i detalj under diskussionen efter mitt inledande anförande.
För att uppnå dessa mål försöker de ersätta internationell rätt med en ”regelbaserad ordning”, vad nu det betyder. Det är inte klart vilka regler det är och vem som uppfann dem. Det är bara skräp, men de försöker plantera denna idé i miljontals människors medvetande. ”Du måste leva enligt reglerna.” Vilka regler?
Och faktiskt, om jag får, sätter våra västerländska ”kollegor”, särskilt de från USA, inte bara godtyckligt dessa regler, de lär andra hur de ska följa dem och hur andra bör bete sig överlag. Allt detta görs och uttrycks på ett flagrant ouppfostrat och påträngande sätt. Detta är ytterligare en manifestation av kolonial mentalitet. Hela tiden hör vi ”du måste”, ”du är skyldig”, ”vi varnar dig på allvar.”
Vem är du att göra det? Vilken rätt har du att varna andra? Det här är bara fantastiskt. Kanske de som säger allt detta, borde bli av med sin arrogans och sluta bete sig på ett sådant sätt mot det globala samfundet som perfekt känner till dess mål och intressen, och de borde släppa detta kolonialtidstänkande? Jag vill ibland säga till dem: vakna upp, den här eran har för länge sedan passerat och kommer aldrig tillbaka.
Jag kommer att säga mer: i århundraden ledde sådant beteende till replikeringen av en företeelse – stora krig, med olika ideologiska och kvasimoraliska motiveringar uppfunna för att rättfärdiga dessa krig. Idag är detta särskilt farligt. Som ni vet har mänskligheten möjligheten att lätt förstöra hela planeten, och pågående sinnesmanipulation, otrolig i termer av skala, leder till att man förlorar verklighetskänslan. Det är klart att en väg ut bör sökas från denna onda cirkel. Som jag förstår det, vänner och kollegor, är det därför ni kommer hit för att ta itu med dessa viktiga frågor här på Valdai Club mötesplatsen.
I Rysslands utrikespolitiska koncept karakteriseras vårt land som en ursprunglig civilisationsstat. Denna formulering återspeglar tydligt och koncist hur vi förstår inte bara vår egen utveckling, utan också de viktigaste principerna för internationell ordning, som vi hoppas kommer att råda.
Ur vårt perspektiv är civilisation ett mångfacetterat begrepp och föremål för olika tolkningar. Det fanns en gång en utåtriktad kolonial tolkning där det fanns en ”civiliserad värld” som tjänade som förebild för resten, och alla var tänkta att följa dess normer. De som inte höll med skulle tvingas in i denna ”civilisation” av den ”upplysta” mästarens klubba. Dessa tider ligger, som jag sa, nu i det förflutna, och vår förståelse av civilisationen är helt annorlunda.
För det första finns det många civilisationer, och ingen är överlägsen eller underlägsen en annan. De är lika eftersom varje civilisation representerar ett unikt uttryck för sin egen kultur, sina traditioner och sitt folks strävanden. Till exempel, i mitt fall, förkroppsligar det mitt folks ambitioner, som jag har turen att vara en del av.
Framstående tänkare från hela världen som stöder konceptet med ett civilisationsbaserat tillvägagångssätt, har engagerat sig i djupgående överväganden om innebörden av ”civilisation” som begrepp. Det är ett komplext fenomen som består av många komponenter. Utan att fördjupa oss i filosofin, vilket kanske inte är lämpligt här, låt oss försöka beskriva det pragmatiskt när det gäller den aktuella utvecklingen.
De väsentliga egenskaperna hos en civilisationsstat omfattar mångfald och självförsörjning, som jag tror är två nyckelkomponenter. Dagens värld förkastar enhetlighet, och varje stat och samhälle strävar efter att utveckla sin egen utvecklingsväg som är förankrad i kultur och traditioner, och är genomsyrad av geografi och historiska erfarenheter, både antika och moderna, såväl som de värderingar som innehas av dess folk. Detta är en intrikat syntes som ger upphov till en distinkt civilisationsgemenskap. Dess styrka och framsteg beror på dess mångfald och mångfacetterade natur.
Ryssland har under århundraden formats som en nation med olika kulturer, religioner och etniciteter. Den ryska civilisationen kan inte reduceras till en enda gemensam nämnare, men den kan inte heller delas, eftersom den frodas som en enda andligt och kulturellt rik enhet. Att upprätthålla den sammanhållna enheten i en sådan nation är en formidabel utmaning.
Vi har ställts inför svåra utmaningar genom århundradena; men vi har alltid klarat oss, ibland till stora kostnader, men varje gång har vi lärt oss våra läxor för framtiden och stärkt vår nationella enhet och den ryska statens integritet.
Den erfarenhet vi har fått är verkligen ovärderlig idag. Världen blir allt mer mångfaldig, och dess komplexa processer kan inte längre hanteras med enkla metoder att styra, vilka som vi säger, målar alla med samma pensel, vilket är något som vissa stater fortfarande försöker göra.
Det finns något som är viktigt att tillägga till detta. Ett verkligt effektivt och starkt statligt system kan inte påtvingas utifrån. Det växer naturligt från länders och folks civilisationsrötter, och i detta avseende är Ryssland ett exempel på hur det verkligen i praktiken går till i livet.
Att förlita sig på din civilisation är en nödvändig förutsättning för framgång i den moderna världen, tyvärr en oordnad och farlig värld som har tappat orienteringen. Fler och fler stater kommer till denna slutsats och blir medvetna om sina egna intressen och behov, sina möjligheter och begränsningar, sin egen identitet och graden av sammanlänkning med omvärlden.
Jag är övertygad om att mänskligheten inte går mot fragmentering i rivaliserande segment, en ny konfrontation av block, oavsett deras motiv, eller den själlösa universalismen i en ny globalisering. Tvärtom, världen är på väg mot en synergi av civilisationsstater, med stora utrymmen, samhällen som identifierar sig som sådana [civilisationer].
Samtidigt är civilisationen inte en universell konstruktion av ”one size fits all” – det finns inget sådant. Varje civilisation är olika, var och en är kulturellt självförsörjande och bygger på sin egen historia och traditioner för ideologiska principer och värderingar. Att respektera sig själv kommer naturligtvis av att man respekterar andra, men det innebär också respekt från andra. Det är därför en civilisation inte påtvingar någon någonting, men låter inte heller någonting påtvingas sig själv. Om alla lever efter denna regel kan vi leva i harmonisk samexistens och i kreativ interaktion mellan alla i internationella relationer.
Naturligtvis är det ett stort ansvar att skydda ert civilisationsval. Det är ett svar på externa intrång, utvecklingen av nära och konstruktiva relationer med andra civilisationer och, viktigast av allt, upprätthållandet av en inre stabilitet och harmoni. Vi kan alla, som jag påpekade, se att den internationella miljön idag tyvärr är instabil och ganska aggressiv.
Här är ytterligare en viktig sak: ingen ska förråda sin civilisation. Detta är vägen mot universellt kaos; det är onaturligt och, skulle jag säga, äckligt. För vår del har vi alltid försökt och fortsätter att försöka erbjuda lösningar som tar hänsyn till alla parters intressen. Men våra motsvarigheter i väst verkar ha glömt begreppet rimlig självbehärskning, kompromisser och en vilja att göra eftergifter i namn av att nå ett resultat som passar alla sidor. Nej, de är bokstavligen fixerade vid bara ett mål: att driva igenom sina egna intressen, här och nu, och göra det till varje pris. Om detta är deras val får vi se vad det blir av det.
Det låter som en paradox, men situationen kan förändras i morgon, vilket är ett problem. Till exempel kan vanliga val leda till förändringar på den inrikespolitiska scenen. Idag kan ett land insistera på att göra något till varje pris, men dess inrikespolitiska situation kan förändras i morgon, och de kommer att börja driva igenom en annan och ibland till och med motsatt idé.
Ett framstående exempel är Irans kärnkraftsprogram. En amerikansk administration drev igenom en lösning, men den efterföljande administrationen vände saken åt andra hållet. Hur kan man arbeta under dessa förhållanden? Vilka är riktlinjerna? Vad kan vi lita på? Var finns garantierna? Är det dessa ”regler” de berättar om? Detta är nonsens och absurt.
Varför händer detta och varför verkar alla bekväma med det? Svaret är att strategiskt tänkande har ersatts med kortsiktiga legosoldatsintressen inte ens från länder eller nationer, utan de efterföljande gruppernas inflytande. Detta förklarar den otroliga, om den bedöms i kalla krigets termer, ansvarslöshet hos de politiska elitgrupperna, som har släppt all rädsla och skam och tänker på sig själva som utan skuld.
Det civilisatoriska tillvägagångssättet konfronterar dessa trender eftersom det är baserat på staters och folks grundläggande, långsiktiga intressen, intressen som inte dikteras av den nuvarande ideologiska situationen, utan av hela den historiska erfarenheten och arvet från det förflutna, på vilken idén av en harmonisk framtid vilar.
Om alla skulle vägledas av detta, tror jag det skulle finnas mycket färre konflikter i världen, och tillvägagångssätten för att lösa dem skulle bli mycket mer rationella, eftersom alla civilisationer skulle respektera varandra, som jag sa, och skulle inte försöka förändra någon, utifrån sin egna begreppsvärld.
Vänner. Jag läste med intresse rapporten för dagens möte, som utarbetats av Valdaiklubben. Den säger att alla för närvarande strävar efter att förstå och föreställa sig en framtidsvision. Detta är naturligt och förståeligt, särskilt i intellektuella kretsar. I en tid av radikal förändring, när världen vi är vana vid håller på att falla sönder, är det mycket viktigt att förstå vart vi är på väg och vart vi vill vara. Och naturligtvis skapas framtiden nu, inte bara inför våra ögon, utan av våra egna händer.
När så massiva, extremt komplexa processer pågår är det naturligtvis svårt eller till och med omöjligt att förutsäga resultatet. Oavsett vad vi gör kommer livet att göra justeringar. Men vi måste i alla fall inse vad vi strävar efter, vad vi vill uppnå. I Ryssland finns en sådan förståelse.
För det första, vill vi leva i en öppen sammankopplad värld, där ingen någonsin kommer att försöka sätta konstgjorda hinder i vägen för människors kommunikation, uppfyllelsen av deras kreativitet och välstånd. Vi måste sträva efter att skapa en hinderfri miljö.
För det andra, vill vi att världens mångfald ska bevaras och utgöra grunden för universell utveckling. Det borde vara förbjudet att påtvinga något land eller folk hur de ska leva och hur de ska må. Endast sann kulturell och civilisationsmässig mångfald kommer att säkerställa människors välbefinnande och en balans mellan intressen.
För det tredje står Ryssland för maximal representation. Ingen har rätt eller förmåga att styra världen för andra och för andras räkning. Framtidens värld är en värld av kollektiva beslut som fattas på de nivåer där de är mest effektiva och av dem som verkligen är kapabla att ge ett betydande bidrag till att lösa ett specifikt problem. Det är inte så att en person bestämmer för alla, och inte ens alla bestämmer allt, utan de som direkt berörs av den eller den frågan måste komma överens om vad de ska göra och hur de ska göra.
För det fjärde står Ryssland för universell säkerhet och varaktig fred, byggd på respekt för allas intressen: från stora länder till små. Huvudsaken är att befria internationella relationer från blockstrategin och arvet från kolonialtiden och det kalla kriget. Vi har sagt i decennier att säkerheten är odelbar, och att det är omöjligt att garantera säkerheten för vissa på bekostnad av andras säkerhet. Ja, harmoni på detta område kan uppnås. Du behöver bara lägga högmod och arrogans åt sidan och sluta se på andra som andra klassens partners eller utstötta eller vildar.
För det femte, vi står för rättvisa för alla. Exploateringens era, som jag sagt två gånger, ligger i det förflutna. Länder och folk är tydligt medvetna om sina intressen och förmågor och är redo att lita på sig själva; och detta ökar deras styrka. Alla bör ges tillgång till fördelarna med dagens värld, och att försöka att begränsa det för vilket land eller folk som helst, bör betraktas som en aggressionshandling.
För det sjätte står vi för jämlikhet, för alla länders mångfaldiga potential. Detta är en helt objektiv faktor. Men inte mindre objektivt är det faktum att ingen längre är redo att ta order eller göra sina intressen och behov beroende av någon, framför allt av de rika och mäktigaste.
Detta är inte bara det internationella samfundets naturliga tillstånd, utan kvintessensen av hela mänsklighetens historiska erfarenhet.
Det är dessa principer som vi skulle vilja följa, och som vi bjuder in alla våra vänner och kollegor att ansluta sig till.
Kollegor!
Ryssland var, är och kommer att bli en av grunderna för detta nya världssystem, redo för konstruktiv interaktion med alla som strävar efter fred och välstånd, men också redo till hårt motstånd mot dem som bekänner sig till principerna om diktatur och våld. Vi tror att pragmatism och sunt förnuft kommer att segra, och en multipolär värld kommer att etableras.
Avslutningsvis vill jag som alltid, tacka forumets arrangörer för era grundläggande och kvalificerade förberedelser, samt tacka alla på detta jubileumsmöte för er uppmärksamhet. Tack så mycket.”
(Applåder.)
Fyodor Lukyanov, forskningschef för Valdai International Discussion Club, moderator:
”Herr president, tack så mycket för en så detaljerad presentation av dessa allmänna och konceptuella frågor. Faktum är att många – på Valdai-klubben och på andra håll – har försökt förstå ramverket som kommer att ersätta det som inte längre fungerar, men hittills har vi inte varit särskilt framgångsrika. Vi vet vad som inte längre finns där, men vi vet inte vad som kommer att ersätta det. Jag tror att punkterna du just tog upp är det första försöket att åtminstone tydligt beskriva principerna.
Om jag får upprepa ditt påstående – delen om civilisationer och den civilisationsbaserade strategin är verkligen tankeväckande. Du sa en gång – det var faktiskt väldigt länge sedan – du använde en levande fras, du sa att Rysslands gränser ”inte slutar någonstans.” Om Rysslands gränser inte upphör, är den ryska civilisationen helt klart gränslös per definition, rättvis och fyrkantig. Vad betyder det här? Var är det så?”
Vladimir Putin: ”Ni vet, detta sades för första gången i ett samtal med en av USA:s tidigare presidenter, när han tittade på en karta över Ryska federationen i mitt hem i Ogaryovo; det var verkligen ett skämt.
Vi vet alla detta, men jag skulle vilja upprepa: Ryssland är fortfarande det största landet i världen till yta. På ett mer allvarligt sätt är detta i första hand vettigt på civilisationsnivå. Våra landsmän bor i stort antal [runt om i världen]; den ryska världen är av global karaktär; Ryska är ett av FN:s officiella språk. Bara i Latinamerika – jag träffade nyligen deras parlamentariker – bor det 300 000 ryssar. De finns överallt: i Asien, i Afrika, i Europa och säkert också i Nordamerika.
Så, återigen, och allvarligt talat, som civilisation har Ryssland inga gränser, precis som andra civilisationer inte heller har några gränser. Ta Indien eller Kina; se hur många företrädare för Kina, eller hur många företrädare för Indien som bor i andra länder. Olika civilisationer överlappar och interagerar med varandra. Och det skulle vara bra om denna interaktion var naturlig och vänlig, och syftar till att stärka denna balans.”
Fjodor Lukyanov: ”Så för dig handlar civilisation inte om territorium, utan om människor?”
Vladimir Putin: ”Ja, det är klart, i första hand handlar det om människor. Det blir nog många frågor om Ukraina nu. Våra handlingar i Donbass, dikteras först och främst av behovet av att skydda människor. Det är det underliggande syftet med våra handlingar.”
Fjodor Lukyanov: ”Kan du i så fall karakterisera den speciella militära operationen som en civilisationskonflikt? Du sa att det inte är en territoriell konflikt.”
Vladimir Putin: ”Det är det i första hand… Jag är inte säker på vilken typ av civilisation de på andra sidan frontlinjen försvarar, men vi försvarar våra traditioner, vår kultur och vårt folk.”
Fjodor Lukyanov: ”Okej. Sedan vi har gått vidare för att diskutera Ukraina, tror jag ett stort europeiskt evenemang börjar i Spanien i dag, och Vladimir Zelensky och flera andra viktiga personer är där. Fortsatt stöd till Ukraina diskuteras. Som vi vet har det varit en viss försening i USA på grund av krisen i kongressen. Så det verkar som om Europa känner att det måste ta över det ekonomiska stödet.
Tror du att de kommer att klara det? Och vad kan vi förvänta oss av detta?”
Vladimir Putin: ”Vi förväntar oss att åtminstone se något sken av sunt förnuft. När det gäller om de klarar av det eller inte, har de bättre förutsättningar att svara på denna fråga. Naturligtvis kommer de att klara det; Jag ser inga problem med att utöka produktionen och öka mängden pengar som riktas till kriget för att förlänga denna konflikt. Men det finns naturligtvis problem som jag tror den här publiken är väl medveten om.
Om det som du sa finns en försening i USA, är det mer av teknisk, eller politisk och teknisk natur, så att säga, och orsakas av budgetfrågor, en tung skuldbörda och behovet av att balansera budgeten. Frågan är hur man balanserar den? Är det genom att leverera vapen till Ukraina och minska budgetutgifterna, eller genom att skära ned på sociala utgifter? Ingen är villig att skära ner på sociala utgifter, eftersom detta drag skulle stärka oppositionspartiet. Det är allt.
Så småningom kommer de förmodligen att hitta pengarna och trycka några till. De tryckte över 9 biljoner dollar under pandemin och post-pandemin, så de kommer inte att tänka två gånger på att skriva ut mer och sprida dem över hela världen, och därigenom förvärra matinflationen. Det kommer de med största sannolikhet att göra.
När det gäller Europa är situationen där svårare, eftersom om vi fortfarande ser en BNP-tillväxt på 2,4 procent i USA i den föregående perioden, är det mycket värre i Europa. 2021 var deras ekonomiska tillväxt 4,9 procent och i år blir den 0,5 procent. Och även denna tillväxt beror mest på de sydliga länderna, Italien och Spanien, som visade en viss tillväxt.
Igår diskuterade vi detta med våra experter; Jag tror att tillväxten i Italien och Spanien främst är relaterad till stigande fastighetspriser och en viss återupplivning av turistsektorn. De viktigaste ekonomierna i Europa upplever för närvarande stagnation; och de flesta tillverkningssektorer visar negativa resultat. I Förbundsrepubliken Tyskland är det minus 0,1 procent; i de baltiska länderna – minus 2, eller till och med minus 3 procent i Estland, tror jag; i Nederländerna och Österrike minskar det också. Detta gäller särskilt industriproduktion som är i ett kritiskt tillstånd, om inte katastrofalt, särskilt kemi-, glas- och metallurgisektorerna.
Vi vet att på grund av relativt billiga energipriser i USA och vissa administrativa och ekonomiska beslut som fattats där, så flyttar många av de europeiska produktionsanläggningar helt enkelt till USA. De lägger ner i Europa och flyttar till USA. Detta är ett välkänt faktum, och detta är vad jag antydde någon gång tidigare när jag talade på detta forum. Belastningen ökar också på människorna i de europeiska länderna, och detta är också ett faktum, vilket bekräftas av europeisk statistik. Livskvaliteten blir sämre, och sänktes med 1,5 procent den senaste månaden, om jag inte misstar mig.
Kan Europa klara sig eller inte? Det kan de. Men hur? På bekostnad av ytterligare försämring av dess ekonomi och livet för människorna i de europeiska staterna.”
Fjodor Lukyanov: ”Men vår budget kan inte heller täcka allt. Kommer vi att klara oss, till skillnad från dem?”
Vladimir Putin: ”Vi klarar oss så här långt, och jag har anledning att tro att vi kommer att göra det i framtiden. För det första. Under det tredje kvartalet i år hade vi ett budgetöverskott på över 660 miljarder rubel.
För det andra. I slutet av året kommer vi att se ett budgetunderskott på cirka 1 procent. Våra beräkningar visar att under de närmaste åren (2024 och 2025) kommer underskottet att vara cirka 1 procent. Vi har också en rekordlåg arbetslöshet – den stabiliserades på 3 procent.
En annan viktig sak – det här är ett nyckelögonblick och kanske återkommer vi till det igen, men jag tror att det är ett viktigt och grundläggande fenomen i vår ekonomi – att en naturlig omstrukturering av ekonomin började, eftersom det vi tidigare importerade från Europa skars bort för oss. Och liksom 2014, när vi införde vissa restriktioner för inköp av västerländska [varor], tvingades europeiska producenter av främst jordbruksvaror, att investera i utvecklingen av jordbruksproduktionen inom landet. Ja, inflationen har stigit, men vi såg sedan till att våra tillverkare ökade produktionen av de varor vi behövde. Och idag täcker vi, som ni vet, våra behov fullt ut av alla basprodukter från jordbruket och bastyper av livsmedel.
Detsamma sker nu inom industrin och den största tillväxten sker inom tillverkningsindustrin. Olje- och gasintäkterna har sjunkit, men de ger också ytterligare 3 procent, och icke-olja- och gasintäkter, främst inom processindustrin – 43 procent, och det är främst stålindustrin, optiken och elektroniken. Vi har mycket att göra inom området mikroelektronik. Vi är egentligen fortfarande i början av vår resa, men den växer redan. Sammantaget ger det en ökning med 43 procent.
Vi bygger om logistiken; maskintekniken växer och så vidare. Sammantaget har vi en stabil situation. Vi har övervunnit alla problem som uppstod efter att sanktionerna infördes mot oss och vi började nästa steg i utvecklingen: på en ny grund, vilket är oerhört viktigt.
Det är väldigt viktigt för oss att behålla denna trend och inte missa den. Vi har vissa problem, inklusive brist på arbetskraft, det är sant, följt av några andra problem. Men vår befolknings reala disponibla inkomst växer. Samtidigt som den minskar i Europa, växer den i Ryssland med mer än 12 procent.
Här inkluderar våra egna problem inflationen, och den har vuxit: nu är den 5,7 procent, men centralbanken och regeringen vidtar samordnade åtgärder för att neutralisera dessa eventuella negativa konsekvenser.”
Fjodor Lukyanov: ”Du nämnde den pågående strukturella omorganisationen.
Vissa kritiker kan hävda att detta verkligen är militariseringen av ekonomin. Är deras påståenden riktiga?”
Vladimir Putin: ”Så här; våra försvarsutgifter har verkligen ökat, men de omfattar mer än bara försvar och inkluderar även säkerhet. Dessa kostnader har på ett ungefär fördubblats, från cirka 3 procent till cirka 6 procent, vilket omfattar både försvar och säkerhet. Jag skulle dock vilja betona, som jag tidigare nämnt och känner mig tvungen att upprepa: vi har uppnått ett budgetöverskott på över 660 miljarder rubel under tredje kvartalet, och vi räknar med ett underskott på bara 1 procent för detta räkenskapsår. Detta är en allmänt sund budget och en robust ekonomi.
Så att påstå att vi spenderar för mycket på kanoner samtidigt som vi försummar smör är ett felaktigt påstående. Viktigt är att alla våra tidigare tillkännagivna utvecklingsplaner, som uppfyller våra strategiska mål och upprätthåller allt socialt ansvar som regeringen har åtagit sig genomförs, när det gäller våra medborgares välbefinnande.”
Fjodor Lukyanov: ”Tack. Det är goda nyheter.
Herr president! Bortsett från Ukrainakonflikten, som vi utan tvekan kommer att diskutera mer, har det skett en betydande utveckling i Sydkaukasien de senaste dagarna och veckorna. Europeiska rådets ordförande Charles Michel uttalade i en intervju nyligen att Ryssland hade förrått det armeniska folket.”
Vladimir Putin: ”Vem sa det?”
Fjodor Lukyanov: ”Charles Michel, Europeiska rådets ordförande.”
Vladimir Putin: ”Ja, du vet, vi har ett talesätt, ”det är rikt att höra din häst råma så.”
Fjodor Lukyanov: ”Din ko?”
Vladimir Putin: ”Ko, häst, vem bryr sig. Ett djur.
Finns det något annat? Jag ber om ursäkt för att jag avbröt.”
Fjodor Lukyanov: ”Var vänlig, fortsätt.”
Vladimir Putin: ”Förstår du vad som hände nyligen? Efter de välkända händelserna och Sovjetunionens upplösning utbröt en konflikt som ledde till etniska sammandrabbningar mellan armenier och azerbajdzjaner. Allt började i staden Sumgait och spred sig sedan över till Karabach. Detta resulterade så småningom i att Armenien fick effektiv kontroll över Karabach och sju angränsande azerbajdzjanska distrikt som utgör nästan 20 procent av Azerbajdzjans territorium. Detta varade i många decennier.
Jag kommer att säga – och jag avslöjar ingen hemlighet här – att vi under de senaste 15 åren upprepade gånger har föreslagit att våra armeniska vänner går med på kompromisser. Vilka kompromisser? Att återföra fem distrikt till Azerbajdzjan runt Karabach och behålla två av dem, och på så sätt bevara territoriella förbindelser mellan Armenien och Karabach.
Men våra vänner i Karabach svarade alltid: ”Nej, det skulle utgöra vissa hot mot oss.” Vi svarade: Lyssna, Azerbajdzjan växer, dess ekonomi går framåt, det är ett oljeproducerande land, dess befolkning är redan över 10 miljoner, låt oss jämföra potentialen. Denna kompromiss bör uppnås medan det fortfarande finns en möjlighet. För vår del var vi övertygade om att vi skulle få respektive beslut fattade av FN:s säkerhetsråd, som skulle garantera säkerheten för den naturligt framväxande Lachin-korridoren mellan Armenien och Karabach, och garantera säkerheten för armenierna som bor där.
Men vi fick höra att de inte kunde göra det. Så vad ska ni göra? ”Vi kommer att kämpa”, sa de. Nåväl, okej, allt slutade med de väpnade sammandrabbningarna 2020, och då föreslog jag också för våra vänner och kollegor – förresten, jag hoppas att president Aliyev inte tar illa upp av mina kommentarer, men någon gång nåddes en överenskommelse om att Azerbajdzjans trupper skulle sluta.
Ärligt talat trodde jag att problemet var löst. Jag ringde Jerevan, och helt plötsligt hörde jag: ”Nej, de måste lämna det lilla området i Karabach” där de azerbajanska trupperna hade tagit sig in. Det var det. Jag sa: Lyssna, vad ska ni göra? Samma fras: ”Vi kommer att slåss”. Jag säger: Lyssna, de kommer att avancera till baksidan av dina styrkor nära Agdam inom några dagar, och allt kommer att vara över. Förstår du det? ”Ja”. Vad ska du göra då? ”Vi kommer att slåss.” Nåväl, okej. Så det blev som det blev.
Till slut kom vi överens med Azerbajdzjan att efter att ha avancerat till Shushalinjen och själva staden Shusha skulle stridsaktiviteter stoppas. Ett respektive uttalande undertecknades i november 2020 om att stoppa stridsaktiviteterna och vi utplacerade våra fredsbevarande styrkor. Och detta är en annan avgörande punkt: våra fredsbevarares rättsliga status baserades uteslutande på det uttalandet från november 2020. Någon fredsbevarande status har det aldrig inneburit. Jag ska inte prata om anledningarna nu. Azerbajdzjan trodde att det inte fanns något behov av det, och att underteckna det utan Azerbajdzjan var meningslöst. Så statusen baserades, jag upprepar, uteslutande på uttalandet från november 2020, och den enda rättigheten som fredsbevararna hade var att övervaka vapenvilan – och inget annat. Bara för att övervaka vapenvilan. Ändå varade denna prekära situation en tid.
Nu har ni nämnt Europeiska rådets ordförande, Michel, som jag respekterar. Michel, Frankrikes president Macron och herr Scholz, Tysklands förbundskansler, övervakade att ledarna för Armenien och Azerbajdzjan samlades i Prag hösten 2022 och undertecknade ett uttalande, enligt vilket Armenien erkände Karabach som en del av republiken Azerbajdzjan.
Dessutom angav cheferna för delegationerna och Armeniens ledare, direkt Azerbajdzjans territorium i kvadratkilometer, vilket naturligtvis inkluderar Karabach, och betonade att de erkänner Azerbajdzjans suveränitet inom gränserna för Azerbajdzjan SSR, som en gång var del av Sovjetunionen. Och som ni vet var Karabach också en del av Azerbajdzjan SSR. Det löste faktiskt huvudfrågan, som var helt avgörande: Karabachs status. När Karabach utropade sin självständighet erkände ingen denna självständighet, inte ens Armenien, vilket ärligt talat är konstigt för mig, men beslutet togs ändå: de erkände inte Karabachs självständighet. Däremot i Prag insåg de att Karabach tillhör Azerbajdzjan. Och sedan upprepade de det en andra gång vid ett liknande möte i Bryssel i början av 2023.
Du vet, mellan oss, även om vi förmodligen inte längre kan säga så, men ändå, om de kom [överens] … Förresten, ingen berättade för oss om detta, jag fick personligen veta detta från pressen. Azerbajdzjan har alltid trott att Karabach är en del av dess territorium, men genom att definiera Karabachs status som en del av Azerbajdzjan gjorde Armenien en kvalitativ förändring i sin position.
Efter detta kom president Aliyev fram till mig vid ett möte och sa: ”du förstår, alla insåg att Karabach är vårt; era fredsbevarare är där på vårt territorium.” Du förstår, även statusen för våra fredsbevarande styrkor genomgick omedelbart en kvalitativ förändring efter att Karabachs status som en del av Azerbajdzjan fastställdes. Han sa: ”er militär är på vårt territorium och låt oss nu komma överens om deras status på bilateral basis.” Och premiärminister Pashinyan bekräftade: ”ja, nu måste ni prata bilateralt.” Det vill säga, Karabach är borta. Ni kan säga vad ni vill om denna status, men detta var nyckelfrågan: Karabachs status. Allt kretsade kring det under de föregående decennierna: hur och när, vem och var kommer att avgöra statusen. Nu bestämde Armenien: Karabach blev officiellt en del av Azerbajdzjan. Detta är den armeniska statens ståndpunkt i dag.
Vad borde vi ha gjort? Allt som hände den senaste tiden, för en vecka, två, tre veckor sedan – blockeringen av Lachinkorridoren och andra saker – allt detta var oundvikligt efter erkännandet av Azerbajdzjans suveränitet över Karabach. Det var bara en tidsfråga: när och på vilket sätt Azerbajdzjan skulle upprätta konstitutionell ordning där inom ramen för den azerbajdzjanska statens konstitution. Vad kan vi säga? Hur skulle vi annars kunna reagera? Armenien erkände det, men vad borde vi ha gjort? Borde vi ha sagt: nej, vi erkänner inte detta? Detta är nonsens, eller hur? Det här är något slags nonsens.
Jag tänker inte prata om alla detaljer i våra diskussioner, eftersom jag anser att det skulle vara olämpligt, men det som hänt de senaste dagarna eller veckorna var en oundviklig konsekvens av det som gjordes i Prag och Bryssel. Därför borde Michel och hans kollegor ha tänkt redan då, när de uppenbarligen – jag vet inte, vi borde fråga dem om det – när de privat, bakom kulisserna, försökte få premiärminister Pashinyan att ta detta steg. De borde då kollektivt ha tänkt på armeniernas framtid i Karabach och borde åtminstone ha beskrivit vad som väntade dem i denna situation. De borde ha beskrivit någon form av integration av Karabach i den azerbajdzjanska staten, och en uppsättning åtgärder för att säkerställa deras säkerhet och rättigheter. Det finns inget sådant där. Det finns bara ett uttalande att Karabach är en del av Azerbajdzjan; nu räcker det. Så, vad ska vi göra om Armenien självt har fattat detta beslut?
Vad gjorde vi? Vi använde allt inom våra lagliga medel för att ge humanitär hjälp. Som ni kanske är medveten om dog våra fredsbevarare som skyddade armenier i Karabach. Vi tillhandahöll humanitärt bistånd och medicinsk hjälp och såg till att de kunde passera säkert.
När det gäller våra europeiska ”kollegor” borde de åtminstone nu skicka lite humanitärt bistånd för att hjälpa de olyckliga människorna – jag har inget annat sätt att uttrycka det – som lämnade Nagorno-Karabach. Jag tror att de kommer att göra det. Men överlag måste vi tänka på deras långsiktiga framtid.”
Fjodor Lukyanov: ”Är Ryssland villig att stödja dessa människor?”
Vladimir Putin: ”Jag sa precis att vi stödde dem.”
Fjodor Lukyanov: ”De som lämnade?”
Vladimir Putin: ”Vårt folk dog där när de skyddade dem, täckte dem och gav humanitärt stöd. Alla flyktingar samlades trots allt runt våra fredsbevarare. Tusentals av dem gick dit, mest kvinnor och barn.
Självklart är vi villiga att hjälpa dem. Armenien förblir vår allierade. Om det finns humanitära frågor, och de finns där, är vi redo att diskutera dem och ge stöd till dessa människor. Det säger sig självt.
Jag har just berättat kort hur händelserna utvecklades, men jag har täckt huvudpunkterna.”
Fjodor Lukyanov: ”Herr president! Det finns en annan vass poäng i detta avseende. För närvarande slår den azerbajdzjanska ledningen mycket hårt ner mot de ledare som tjänstgjorde i Karabach, inklusive personer som är välkända i Ryssland, som Ruben Vardanyan, till exempel.”
Vladimir Putin: ”Han gav upp sitt ryska medborgarskap, så vitt jag vet.”
Fjodor Lukjanov: ”Det gjorde han, men han var rysk medborgare. Finns det något sätt att uppmana den azerbajdzjanska ledningen att visa viss mildhet?”
Vladimir Putin: ”Vi har alltid gjort det, och vi gör det nu. Som ni vet talade jag med president Aliyev över telefon, som vi alltid har pratat förut, oavsett vad som hänt, och han försäkrade mig hela den tiden att han skulle garantera säkerheten och rättigheterna för det armeniska folket i Nagorno-Karabach. Men nu finns det inga armenier kvar där. Vet du att de alla har flytt från platsen? Det finns helt enkelt inga armenier kvar där. Kanske tusen personer eller så, inte mer. Det finns bara ingen kvar där.”
När det gäller de tidigare ledarna – jag är inte säker på att jag vill gå in på detaljerna – men jag förstår att de inte heller är särskilt välkomna i Jerevan. Men jag antar att nu när Azerbajdzjan har löst alla territoriella frågor, kommer den azerbajdzjanska ledningen att vara villig att överväga humanitära aspekter.”
Fjodor Lukyanov: ”Tack.
Kolleger, ställ era frågor.
Professor Feng Shaolei är en av våra veteranmedlemmar.”
Feng Shaolei, East China Normal University, Shanghai.
Feng Shaolei: ”Tack så mycket.”
”Herr president! Det gläder mig att se er igen.
Peking kommer att stå värd för den internationella oktoberkonferensen på den 10-årsdagen av Belt and Road Initiative. Samtidigt har initiativet att koppla samman det eurasiska partnerskapet med Belt and Road Initiative., något du och president Xi Jinping har främjat, också pågått i nästan tio år.
Min fråga är denna: i den nya situationen, vilka nya idéer och konkreta förslag har ni redan förberett?
Tack så mycket.”
Vladimir Putin: ”Visserligen återvänder vi till detta ämne, och faktiskt försöker vissa att så tvivel, vilket tyder på att vårt eurasiska utvecklingsprojekt – Eurasian Economic Unions projekt, och president Xi Jinpings Belt and Road Initiative – kanske inte delar samma intressen och kan börja konkurrera med varandra. Som jag har sagt många gånger så är inte detta fallet. Tvärtom tror vi att det ena projektet kompletterar det andra harmoniskt.
Låt oss se var vi står nu. Både Kina och Ryssland – Ryssland i större utsträckning idag, men Kina långt innan händelserna i Ukraina började – har utsatts för olika typer av sanktioner av några av våra partners; vi vet exakt av vem. Vid något tillfälle eskalerade dessa steg till ett slags handelskrig mellan Kina och USA, eftersom de sanktioner som infördes mot ditt land innefattade restriktioner för logistiken.
Vi är intresserade av att etablera nya logistikrutter, och Kina är också intresserad av detta. Vår handel växer. Vi pratar nu om korridoren norr – syd. Kina utvecklar leveranskedjor genom centralasiatiska stater. Vi är intresserade av att stödja detta projekt, och vi bygger vägar och järnvägar mot detta. Detta står på dagordningen för våra förhandlingar. Det är den första punkten.
För det andra finns det ett segment som kallas verklig produktion och det läggs till i ekvationen. Vi exporterar varor till Kina och Kina förser oss med varor vi behöver. Vi bygger logistik- och produktionskedjor som definitivt är i linje med de mål som president Xi Jinping har satt upp för den kinesiska ekonomin och som är i linje med våra mål, som inkluderar ekonomisk tillväxt och partnerskap med andra länder, särskilt i den moderna världen. Dessa mål är helt klart kompletterande.
Jag tänker inte lista specifika projekt nu, men det finns gott om dem, inklusive de mellan Kina och Ryssland. Vi har byggt en bro, som ni vet, och vi har andra logistiska planer. Som sagt, vi utökar banden i realekonomin. Allt ovanstående kommer att bli föremål för våra bilaterala kontakter och förhandlingar i multilaterala format. Detta är ett brett, omfattande och kapitalkrävande arbete.
Än en gång vill jag betona detta: vi har aldrig riktat några av dessa ansträngningar mot någon. Detta arbete har från början varit kreativt till sin natur och syftar uteslutande till att uppnå positiva resultat för oss båda – för Ryssland och Kina – och för våra partners runt om i världen.
Fjodor Lukyanov: ”Tack.
Richard Sakwa.”
Richard Sakwa: ”Ni pratade om förändringar i internationell politik; framväxten av suveräna stater som försvarar sig själva som autonoma aktörer i världspolitiken. Detta är verkligen fallet. Spelare samlas i organisationen BRICS+, som ägde rum för några månader sedan, och Shanghai Cooperation Organisation.
Så världen förändras; internationell politik förändras; staterna själva förändras: de har nu mognat till de postkoloniala staterna. Många av dem har på denna konferens gjort det helt klart att de nu vill vara aktiva medlemmar i det internationella samfundet.
Internationell politik tar dock form inom ramen för det internationella system som etablerades 1945: FN-systemet. Ser du nu en framväxande motsättning mellan förändringarna i internationell politik och, om du vill, förlamningen av FN-systemet, internationell rätt och allt det där? Och hur kan Ryssland hjälpa till att övervinna detta och få FN att fungera bättre? Och för att motsättningarna i internationell politik ska hitta en sorts fredligare och mer utvecklande väg in i framtiden? Tack.”
Vladimir Putin: ”Du har helt rätt. Det finns en viss diskrepans mellan det ramverk som skapades av de länder som vann andra världskriget 1945 och den nuvarande situationen i världen. Situationen i världen 1945 var helt annorlunda än vad vi ser nu. Och det är klart att rättsliga normer bör ändras för att passa förändringar i världen.
Åsikterna kan skilja sig åt. Vissa kommer att säga att FN och internationell lag som skapats på grundval av FN-stadgan har blivit föråldrad och bör förkastas och ge vika för något nytt. Det finns dock en risk att vi kommer att förstöra systemet med internationella regler, de verkliga reglerna och internationell rätt baserad på FN-stadgan utan att skapa något som ersätter det, och det kommer att leda till universellt kaos. Vi kan redan se delar av detta, men om vi överlämnar FN-stadgan till historiens soptunna utan att ersätta den med något nytt, kommer det oundvikliga kaoset att leda till extremt allvarliga konsekvenser.
Därför anser jag att vi bör välja vägen att förändra internationell rätt i enlighet med moderna krav och förändringar i den globala situationen. I denna mening bör FN:s säkerhetsråd bland sina medlemsländer ha länder med allt större tyngd i internationella angelägenheter och potential som gör att de kan påverka beslut i de centrala internationella frågorna, vilket de redan gör.
Vilka länder är dessa? Det ena är Indien, med en befolkning på över 1,5 miljarder och en ekonomi som växer med över 7 procent, eller mer exakt, 7,4 eller 7,6 procent. Det är en global jätte. Det är sant att många människor där fortfarande behöver stöd och hjälp, men Indiens högteknologiska export växer med snabba steg. Kort sagt, det är ett mäktigt land som växer sig starkare för varje år under ledning av premiärminister Modi.
Eller ta Brasilien i Latinamerika, med en stor befolkning och snabbt växande inflytande. Det finns också Sydafrika. Deras globala inflytande bör beaktas, och deras tyngd i beslutsfattandet i viktiga internationella frågor måste öka.
Visst bör vi göra detta på ett sådant sätt att vi uppnår enighet om dessa förändringar, så att de inte skulle rasera det befintliga folkrättssystemet. Detta är en komplicerad process, men enligt min åsikt måste vi röra oss exakt i denna riktning och längs denna väg.”
Fjodor Lukyanov: ”Så, ni tror att det nuvarande systemet för internationell rätt fortfarande existerar? Har den inte rivits ännu?”
Vladimir Putin: ”Det har visst inte rivits helt. Känner ni till kärnan i saken? Låt oss minnas de första åren av Förenta Nationerna. Vad kallade de den sovjetiske utrikesministern Andrei Gromyko? De kallade honom Mr Nyet (Nej) eftersom det fanns väldigt många motsägelser och meningsskiljaktigheter, och Sovjetunionen utövade sin vetorätt mycket ofta. Detta var dock lämpligt och detta fick stor betydelse eftersom detta tillvägagångssätt förhindrade konflikter.
I vår samtidshistoria har vi ofta hört västerländska ledare säga att FN-systemet har blivit förlegat, och att det inte uppfyller dagens krav. Sådana uttalanden började verkligen höras under den Jugoslavien krisen när USA och dess allierade ville bomba Belgrad utan några sanktioner från FN:s säkerhetsråds sida. De genomförde attacker utan rädsla eller ånger och slog till och med till mot Folkrepubliken Kinas ambassad i Belgrad.
Var i detta finns internationell rätt? De sa att det inte fanns någon sådan internationell lag eftersom den hade blivit onödig och föråldrad. Varför? För att de ville agera utan att behöva ta hänsyn till internationell lag. Senare blev de bestörta och upprörda när Ryssland började vidta vissa åtgärder och noterade att det bröt mot internationell lag och FN-stadgan.
Tyvärr har det alltid funnits försök att skräddarsy internationell rätt efter ens egna behov. Är detta bra eller dåligt? Det är väldigt dåligt. Det är dock åtminstone något som finns, som fungerar som en referenspunkt.
Min främsta oro är att om allt detta är helt bortsopat, så skulle det inte ens finnas några referenspunkter. Enligt min åsikt bör vi gå längs vägen för permanenta och gradvisa förändringar. Vi bör dock göra detta villkorslöst. Världen har förändrats.”
Fjodor Lukyanov: ”Tack.
Sergej Karaganov.”
Sergei Karaganov: ”Herr president, jag är en av klubbens veteraner och grundare. Jag kan beskriva mina känslor som nästan perfekt lycka på dagen för klubbens 20-årsjubileum för att … För att vara ärlig borde gamla människor säga att livet var bättre på sin tid. Nej, livet var inte bättre på vår tid; det är bättre, mer spännande, mer intressant, ljusare och mer färgstarkt nuförtiden. Så tack för att ni också deltar. Här är min fråga… ”
Vladimir Putin: ”När du säger ”mer spännande” låter det djärvt för mig.”
Sergei Karaganov: ”Det är mer spännande när det är mer intressant.”
Vladimir Putin: ”Det är mer spännande för dig, inte för mig. (Skratt.)”
Sergei Karaganov: ”Herr president! Det finns en enkel fråga som för närvarande diskuteras aktivt utanför Ryssland och på Valdai-klubben. Jag kommer att formulera det på följande sätt, och det är min formulering, jag talar naturligtvis inte för alla. Har inte vår doktrin om att använda kärnvapen blivit föråldrad? Jag tror att den verkligen har blivit föråldrad, och att den till och med ser oseriös ut. Den skapades i olika tider och kanske i en annan situation, och den följer också gamla teorier. Avskräckning fungerar inte längre. Är det hög tid att vi modifierar doktrinen om att använda kärnvapen, sänka kärnvapentröskeln och röra oss stadigt och tillräckligt snabbt längs trappan för upptrappning, avskräckning och för att få ner våra partners till jorden?
De har blivit fräcka. De säger att vi enligt vår doktrin aldrig kommer att använda kärnvapen. Följaktligen tillåter vi dem omedvetet att eskalera och utföra en helt monstruös aggression.
Detta är min första fråga, och den innehåller den andra. Även när vi på något sätt vinner i eller runt Ukraina, på ett eller annat sätt, under de närmaste åren kommer västvärlden att fortsätta att uppleva svårigheter: nya centra växer fram och nya problem kommer att uppstå. Vi måste installera om den säkerhets hake som kallas kärnvapenavskräckning, som upprätthöll freden i 70 år. Idag har väst glömt historien och rädslan, och det försöker eliminera denna säkerhets hake [M.A.D.]. Borde vi inte ändra vår politik på det här området?
Vladimir Putin: ”Jag känner till din position, jag har läst vissa dokument, dina artiklar och anteckningar, och jag förstår dina känslor.
Låt mig påminna er om att det finns två skäl som anges i den ryska militärdoktrinen för Rysslands eventuella användning av kärnvapen. Den första är användningen av kärnvapen mot oss, vilket skulle innebära ett så kallat vedergällningsanfall. Men vad betyder detta i praktiken? Missilerna avfyras, vårt tidiga varningssystem upptäcker dem och rapporterar att de riktar in sig på Ryska federationens territorium – detta sker inom några sekunder, bara så att alla förstår – och när vi väl vet att Ryssland har blivit attackerat svarar vi på denna aggression.
Jag vill försäkra alla om att detta svar från och med idag kommer att vara absolut oacceptabelt för alla potentiella angripare, för sekunder efter att vi upptäckt avfyrningen av missiler, var de än kommer ifrån, från vilken punkt som helst i världshavet eller land, kommer motanfallet som svar att involvera hundratals – hundratals av våra missiler i luften, så att ingen fiende kommer att ha en chans att överleva. Och [vi kan svara] åt flera håll samtidigt.
Det andra skälet för en potentiell användningen av dessa vapen är ett existentiellt hot mot den ryska staten – även om konventionella vapen används mot Ryssland, men Rysslands existens som stat är hotad.
Det här är de två möjliga orsakerna till användningen av de vapen du nämnde.
Behöver vi ändra på detta? Varför skulle vi? Allt kan ändras, men jag ser bara inte att vi behöver det. Det finns ingen situation tänkbar idag där något skulle hota den ryska statsbildningen och den ryska statens existens. Jag tror inte att någon med sitt fulla förstånd skulle överväga att använda kärnvapen mot Ryssland.
Ändå respekterar vi din åsikt och åsikterna från andra experter, människor med en patriotisk attityd som har empati för vad som händer i och runt landet och är oroade över utvecklingen i kontakten med Ukraina. Jag förstår allt detta och, ta mitt ord för det, vi respekterar dina perspektiv. Som sagt, jag ser inte behovet av att ändra vårt konceptuella synsätt. Den potentiella motståndaren vet allt och är medveten om vad vi är kapabla till.
Det faktum att jag redan hör uppmaningar om att till exempel starta eller faktiskt återuppta kärnvapenprov är en helt annan sak. Här är vad jag kan säga i detta avseende. USA undertecknade ett internationellt instrument, ett dokument – fördraget om omfattande testförbud, och det gjorde Ryssland också. Ryssland undertecknade och ratificerade det, medan USA undertecknade fördraget utan att ratificera det.
Vårt arbete med att utveckla nya strategiska vapen närmar sig sitt slut. Jag har redan pratat om dem och meddelat deras utveckling för flera år sedan.
Den senaste testuppskjutningen av Burevestnik blev en succé. Detta är en kärnvapenbestyckad kryssningsmissil, med en i princip obegränsad räckvidd. I det stora hela är Sarmat, den supertunga missilen, också klar. Allt vi har kvar är att slutföra alla administrativa och byråkratiska procedurer och pappersarbete så att vi kan gå över till massproduktion och distribuera den i stridsberedskapsläge. Vi kommer att göra detta snart.
Specialister tenderar att hävda att det här är nya typer av vapen och vi måste se till att deras speciella stridsspetsar är felfria, så vi måste testa dem. Jag är inte redo att berätta för er just nu om vi behöver eller inte behöver utföra dessa tester. Vad vi kan göra är att agera precis som USA gör. Låt mig upprepa en gång till att USA undertecknade fördraget utan att ratificera det, medan vi både undertecknade och ratificerade det. Som en principfråga kan vi erbjuda ett bra svar i våra förbindelser med USA. Men detta faller inom ramen för statsdumans parlamentsledamöter. I teorin kan vi dra tillbaka ratificeringen, och om vi gör det skulle det räcka.”
Fjodor Lukyanov: ”Idag säger vissa i väst öppet att deras engagemang för att proaktivt stödja Ukraina berodde på det faktum att Rysslands svar inte var så övertygande när de höjde insatserna och eskalerade saken under det senaste och ett halvt året.”
Vladimir Putin: ”Jag vet inte om det var övertygande eller inte, men vid denna tidpunkt och sedan starten av den så kallade motoffensiven – och det här är de senaste uppgifterna jag delar med dig av – förlorade de ukrainska enheterna över 90 000 människor, inkluderande de som skadades och miste livet, samt 557 stridsvagnar och nästan 1 900 pansarfordon av olika slag, och allt detta bara sedan den 4 juni. Hur övertygande är det?
Vi har vår egen syn på hur saker och ting rör sig och vet vad som behöver göras och var, och var vi måste anstränga oss extra. Vi går lugnt framåt mot att nå våra mål och jag är säker på att vi kommer att nå dit genom att leverera på de mål vi har satt upp för oss själva.”
Fjodor Lukyanov: ”Tack.
Radhika Desai.”
Radhika Desai: ”Tack så mycket president Putin, tack så mycket för ännu ett riktigt välinformerat, och jag skulle säga ett historiskt mycket lärorikt och tankeväckande föredrag. Så det är, som alltid, väldigt imponerande och ett privilegium att få höra det.
Jag har en fråga och även en personlig vädjan. Min fråga handlar om landet jag kommer ifrån, Kanada. Som ni vet har det kanadensiska parlamentet just gjort sig till ett åtlöje i världen genom att applådera en ukrainsk nazist, en veterannazist, i parlamentet. Det fanns över 440 riksdagsledamöter där och ingen av dem frågade sig: är detta rätt sak att göra?
Som ni vet har premiärminister Trudeau bett om ursäkt, två gånger tror jag. Parlamentets talman har avgått. Och för mig visar det verkligen i vilken utsträckning den västerländska ställning där Kanada är en slags framkant, har blivit baserad på hybris artade föreställningar, okunniga hybris artade föreställningar, att dessa människor har glömt hur mycket Ryssland har gjort för att besegra nazismen.
De har glömt att om det inte hade varit för de ryska bidraget, kanske andra världskriget inte hade vunnits, och Ryssland bidrog till den segern med 30 miljoner förlorade liv. Det är en svindlande siffra som man inte ens kan föreställa sig. Så jag undrar om du vill kommentera det.
Hur tänker du kring detta?
Och så till min personliga vädjan som handlar om något jag känner väldigt starkt för. Så först och främst, låt mig bara säga, ursäkta mig om jag missade något, men det handlar om fallet med en vän till mig och flera andra människor här, min man, Demetrius Konstantakopoulos, och det är fallet med Boris Kagarlitsky. Vi tror att han, som ni kanske vet, är frihetsberövad och vi är mycket oroliga för hans personliga välfärd.
Och jag vill bara säga ett par saker om varför jag tar upp detta här. Det har funnits gott om petitioner som har undertecknats i västländer om detta fall. Vi har inte undertecknat några av dessa framställningar eftersom vi inte håller med om innehållet i dessa framställningar, som är djupt antiryska. Så vi har ett brev till er, som vi hoppas att ni kommer att läsa, och vi hoppas mycket att ni ska inse att vi har riktat detta till er, som vänner till Ryssland.
Vi hamnade faktiskt också i lite bryderi eftersom vi inte håller med vår kära väns ståndpunkt. Men vi minns också hur mycket vi har lärt oss av hans enorma kunskap om Rysslands historia och hans formidabla engagemang för Ryssland. Så vi vädjar bara till er att ni tar ett personligt intresse i detta fall.”
Tack.”
Vladimir Putin: ”Du vet, för att vara ärlig, vet jag inte riktigt vem den här Kagarlitsky är – så min kollega här [Fjodor Lukyanov] var till och med tvungen att fylla i åt mig om honom. Jag tar brevet du har undertecknat åt mig, jag ska läsa det och ge dig ett svar. Jag lovar. Är vi överens?
När det gäller din fråga är Gud vårt vittne på att vi inte ordnat i förväg så att du ställer den här frågan, men jag förväntade mig att höra den om jag ska vara ärlig. Dessutom tog jag till och med med lite bakgrundsinformation om vad som hände där. För oss är detta något som är helt utöver det vanliga.
Låt mig påminna er om att det nazistiska kommandot upprättade den division där denna ukrainske nazist tjänstgjorde den 28 april 1943. Det var under Nürnbergrättegångarna, inte igår här bland oss eller i hettan av tillfälliga överväganden, som tribunalen utsåg Galiciens SS-division, där denna ukrainska nazist tjänstgjorde, till en kriminell enhet ansvarig för folkmordet på judar, polacker och andra civila. Detta var domen från de internationella Nürnbergrättegångarna.
Låt mig också påminna er om att det var oberoende åklagare och domare som avkunnade denna dom, och domarna hade naturligtvis sista ordet. De gjorde det utifrån den information de fick från åklagare som representerade olika länder, och utsåg SS Galicien till en kriminell organisation.
Jag tog också med mig några anteckningar med de exakta orden, så att mitt svar är specifikt och baserat på hårda fakta. Talmannen för det kanadensiska parlamentet sa: ”Vi har här i kammaren idag, en ukrainsk kanadensisk veteran från andra världskriget som kämpade för ukrainskt oberoende mot ryssarna. <…> Jag är mycket stolt över att säga [att] <…> han är en ukrainsk hjälte, en kanadensisk hjälte och vi tackar honom för all hans tjänst.”
För det första, om talmannen för det kanadensiska parlamentet talar om att denna ukrainska kanadensiska eller kanadensiska ukrainska nazist kämpat mot ryssarna, måste han veta att han ställde sig på Hitlers sida istället för på talmannens hemland, Kanada, eller att han var en nazistisk kollaboratör. Han stred i alla fall på de nazistiska truppernas sida. Han kanske inte vet det. Men gör inte misstaget att jag försöker såra det kanadensiska folkets känslor, eller förolämpa dem på något sätt. Vi respekterar Kanada, särskilt dess folk, trots alla odds. Som sagt, om han inte vet att det under kriget var Hitler och hans medbrottslingar som kämpade mot Ryssland, så är han en idiot. Det betyder att han helt enkelt hoppade av skolan och saknar grundläggande kunskaper. Men om han vet att den här personen kämpade på Hitlers sida, samtidigt som han kallade honom en hjälte i både Ukraina och Kanada, gör detta honom till en lymmel. Så det finns bara dessa två alternativ här.
Det är den här typen av människor vi har att göra med. Det här är den sortens motståndare vi har i vissa västländer.
Vad som också enligt min åsikt är viktigt, är att Talmannen för det kanadensiska parlamentet säger: ”han kämpade mot ryssarna” och [i dokumentet] finns det ett citat som säger att han fortsätter att stödja ukrainska trupper som kämpar mot ryssarna. Han likställer i grunden Hitlers kollaboratörer, SS-trupperna och de ukrainska stridsenheterna idag – kämpar, som han sa, mot Ryssland. Han satte dem på samma bräde. Detta stöder bara vårt uttalande om att ett av våra mål i Ukraina är denazifiering. Tydligen existerar nazifieringen av Ukraina och får erkännande. Och vårt gemensamma mål är att denazifiera.
Och naturligtvis slutligen, alla som applåderade nazisten såg helt äckliga ut, särskilt det faktum att Ukrainas president, som har judiskt blod i sig och som är jude vad gäller hans etniska bakgrund, reste sig och applåderade denna man, som är inte bara är en nazist, inte bara en ideologisk anhängare, utan någon som personligen dödade judiska människor med sina egna händer. Han dödade personligen judar då tyska nazister skapade den första SS Galiciendivisionen främst för att eliminera civila, och domen i Nürnbergrättegångarna säger det. Divisionen anklagades för ansvaret för folkmordet på judar och polacker. Nästan 150 000 polacker dödades, tillsammans med ryssar förstås. Ingen räknade ens hur många romer som dödades eftersom de inte ens ansågs vara människor. En och en halv miljon judar dödades i Ukraina – föreställ dig bara denna siffra. eller hände det inte? Eller vet de inte det? Alla vet det. Har inte förintelsen inträffat?
Så när Ukrainas president applåderar en person som personligen, med sina egna händer, dödade judar i Ukraina, vill han då säga att Förintelsen aldrig inträffade? Är inte det äckligt? Allt får gå, så länge dessa människor kämpade mot Ryssland. Alla medel är tillåtna så länge dessa medel används för att slåss mot Ryssland. Jag kan föreställa mig att någon har en överväldigande önskan att krossa Ryssland på slagfältet och leverera dess strategiska nederlag. Men till denna kostnad? Jag tror inte att det finns något mer äckligt. Och jag hoppas verkligen att inte bara vi här, i denna lilla krets av Valdai-klubben, kommer att ta upp denna fråga utan också civilsamhällets organisationer och de som bryr sig om mänsklighetens framtid kommer att formulera sin ståndpunkt i denna fråga tydligt, otvetydigt och fördöma vad som hände.”
Fjodor Lukyanov: ”Tack.
Jag såg Gabor Stier någonstans tidigare, men nu har jag tappat honom.”
Gabor Stier: ”Jag är Gabor Stier från Ungern.
Herr president, den här gången kommer jag inte att fråga vad som kommer att hända med Odessa, även om många människor i Ungern frågar vad grannlandet kommer att heta.
Vladimir Putin: ”Menade du Odessa? Du frågade om det förra gången.”
Gabor Stier: ”Ja, jag ställde den här frågan förra gången, men nu har jag en annan fråga.”
Vladimir Putin: ”Jag ber om ursäkt.”
Gabor Stier: ”Herr president! Vi vet att ni är intresserade av historia, och det är därför jag skulle vilja ta upp den nuvarande verkligheten ur just denna synvinkeln. På tal om historia vet vi att Peter den stores beslut att öppna ett fönster mot Europa, eller att öppna den europeiska aspekten av Rysslands identitet, hade stor betydelse för Rysslands utveckling.
Naturligtvis är Europa nu i förfall och gör allt för att Ryssland ska ogilla det. Men som europé känner jag mig ibland livrädd att höra uttalanden om att vissa europeiska städer borde utsättas för kärnvapenangrepp.
Vad betyder Europa för Ryssland idag? Detta är inte en fråga om våra problem. Vad betyder Europa för Ryssland idag? Kommer Ryssland att vända Europa ryggen helt och hållet? Tror du inte att det skulle vara ett misstag att stänga det där fönstret?
Om vi pratar om historia skulle jag vilja ställa en fråga till. De nya ryska historieböckerna har gett upphov till en allvarlig diskussion i Ungern. Jag talar om passager som hänvisar till 1956 års utveckling som en ”färgrevolution”. Tror du också att 1956 års utveckling inte var en riktig revolution? Håller du med om en annan kontroversiell kommentar i läroboken om att tillbakadragandet av trupper från Centraleuropa 1990 och 1991 var ett misstag?
Jag minns och jag vet att ni i Vladivostok sa att utplaceringen av stridsvagnar 1968 och 1956 var ett misstag. Om det var ett misstag, varför tror du att tillbakadragandet av trupper också var ett misstag?”
Vladimir Putin: ”Tror du att det här är en fråga? Det är mer en anledning till att skriva en uppsats. Du sa att du inte kommer att nämna Odessa, även om du ändå nämnde det. Förra gången lade jag ner min röst, men jag kan säga att Odessa är en rysk stad. Den är lite judisk, som vi nu säger. Lite. Men låt oss inte diskutera denna fråga, om du nu är benägen att prata om en annan.
För det första, detta ”fönster mot Europa.” Du vet, våra kollegor sa just att världen förändras, att komma in och ut genom ett fönster och slita sönder sina byxor är inte det bästa valet. Varför skulle någon vilja använda fönstret när det finns dörrar? Detta är den första punkten.
För det andra. Det råder ingen tvekan om att Rysslands civilisationskod är baserad på kristendomen, och det är också Europas. Vi har verkligen detta gemensamt. Men vi kommer inte att tvinga oss på Europa om Europa inte vill ha oss. Vi avvisar dem inte, och vi slår inte igen [det där fönstret]. Du frågade om vi ångrar detta. Varför skulle vi? Det är inte vi som slår igen dörren för kommunikation; det är Europa som stängslar in sig och skapar en ny järnridå. Det är inte vi som skapar den, utan européerna skapar den på bekostnad av sina egna förluster och till sin egen nackdel.
Jag har redan sagt detta, men jag kan upprepa det: USA:s ekonomi växer med 2,4 procent, medan den europeiska ekonomin glider in i recession; det är redan i lågkonjunktur. Vissa europeiska personer, som definitivt inte är mottagliga eller vänliga mot vårt land, har gett en korrekt diagnos: Europas välstånd uppnåddes med billiga energiresurser från Ryssland och expansion till den kinesiska marknaden. Detta är faktorerna för Europas välstånd. Naturligtvis fanns det högteknologi, en hårt arbetande och disciplinerad arbetarklass, begåvade människor – allt detta är verkligen sant. Men det var grundläggande faktorer som Europa förkastar nu.
I mitt inledande anförande nämnde jag suveränitet. Här är grejen: suveränitet är ett mångdimensionellt koncept. Varför fortsätter vi att säga, och jag fortsätter att säga att Ryssland inte kan existera som en icke-suverän stat? Det skulle helt enkelt upphöra att existera. Eftersom suveränitet inte bara handlar om militära eller andra säkerhetsfrågor; det handlar om andra komponenter också.
Ser ni vad som hände med Europa? Många europeiska ledare – jag hoppas att de inte anklagar mig för elakheter eller smutskastning nu – många européer säger att Europa har förlorat sin suveränitet. Till exempel i Tyskland, Europas ekonomiska lokomotiv, har ledande politiker upprepade gånger betonat att Tyskland inte har varit en suverän stat i ordets fulla bemärkelse sedan 1945.
Vilka konsekvenser får detta, även i ekonomiska termer? USA – tror jag – jag tvivlar inte på att det var USA som provocerade fram Ukrainakrisen genom att stödja kuppen i Ukraina 2014. De kunde inte undgå att förstå att detta var en röd linje, vi har sagt detta tusentals gånger. De lyssnade aldrig. Nu har vi dagens läge.
Och jag misstänker att detta inte var av misstag. De behövde den konflikten. Som ett resultat av detta var Europa, som hade förlorat en del av sin suveränitet – inte hela, utan en avsevärd del – tvunget att bilda ett svep bakom sin suverän och följa sin politik genom att övergå till en politik med sanktioner och restriktioner mot Ryssland. Europa var tvungna att göra det, i vetskap om att detta skulle skada dem, och nu köps all energi, mycket av energin, från USA till ett pris som är 30 procent högre.
De har infört restriktioner för rysk olja. Vad är resultatet? Detta är inte lika självklart som med gas, men resultatet är detsamma. De har minskat antalet leverantörer och börjat köpa dyrare olja från denna begränsade grupp av leverantörer, samtidigt som vi säljer vår olja till andra länder med rabatt.
Förstår du vad som har blivit resultatet av detta? Den europeiska ekonomins konkurrenskraft har rasat, medan deras främsta rival när det gäller den ekonomiska komponenten – USA – har ökat, liksom konkurrenskraften från andra länder, inklusive de i Asien. Så efter förlusten av en del av sin suveränitet, var de tvungna att ta, av egen vilja, dessa självförstörande beslut.
Behöver vi en partner av det här slaget? Naturligtvis är det inte helt värdelöst. Men jag vill att ni noterar det faktum att vi lämnar den avtagande europeiska marknaden och ökar vår närvaro på de växande marknaderna i andra delar av världen, inklusive i Asien.
Samtidigt är vi förbundna med Europa genom många hundraåriga band inom kultur, utbildning, etc. För att upprepa: allt detta är baserat på den kristna kulturen. Men i detta avseende gör européerna oss inte heller lyckliga. De förstör sina rötter som växer från den kristna kulturen; de drar ut rötterna utan nåd.
Därför kommer vi inte att stänga någonting – varken fönster eller dörrar – men vi kommer inte heller att tvinga oss på Europa om Europa inte vill detta. Om de vill – okej, då kommer vi att arbeta tillsammans. Jag tror att man kan prata i det oändliga, men jag tror att jag har beskrivit huvudpunkterna.
Nu angående läroboken och färgrevolutionerna, år 1956. Jag ska inte dölja att jag inte läst den delen av läroboken. Och när det gäller tillbakadragandet av trupperna är detta naturligtvis också historiska fakta, och då, 1956, rörde många västländer upp existerande problem, inklusive misstagen från det dåvarande ungerska ledarskapet, och militanta tränades utomlands och skickades till Ungern. Men jag tror att det fortfarande är svårt att kalla detta en färgrevolution i sin rena form, för det fanns trots allt en intern grund för seriös protest inom landet. Jag tycker att detta är en självklar sak. Och då finns det knappast något behov av att överföra dagens termer till mitten av förra seklet.
När det gäller tillbakadragandet av trupperna är jag djupt övertygad om att det inte är någon mening med att använda trupper för att undertrycka interna tendenser i något land eller bland folket för att uppnå de mål som de anser vara deras prioriteringar. Detta gäller för europeiska länder, inklusive östeuropeiska. Det var ingen idé att hålla trupper där om människorna i dessa länder inte ville se dem på sitt territorium.
Men sättet och under vilka förutsättningar detta skedde väcker förstås många frågor. Våra trupper drog sig tillbaka rakt in i ett öppet fält. Hur många känner till detta? I ett öppet fält, med familjer. Är detta acceptabelt? Samtidigt formulerades inga skyldigheter, inga juridiska konsekvenser för tillbakadragandet av dessa trupper, varken av sovjetisk eller rysk ledning.
Våra västerländska partners åtog sig inga förpliktelser alls. Åtminstone återvände vi till frågan om NATO-expansion eller icke-expansion österut. Ja, vi blev lovade allt verbalt, och våra amerikanska partners förnekar inte detta, och då frågar de: var finns detta dokumenterat? Det finns inget dokument. Och det var det, hejdå. Har vi lovat? Det ser ut som vi gjorde det, men det var ingenting värt. Vi vet att inte ens ett skriftligt dokument är värt något för dem. De är redo att slänga vilket papper som helst. Men något skulle åtminstone antecknas på papper och något kunde kommas överens om under tillbakadragandet av trupperna.
Något, som att samordna frågor om att säkerställa säkerheten i Europa, eller att få till någon form av ny design i Europa. När allt kommer omkring hade den tyska socialdemokratin och Egon Bahr förslag redo, som jag redan har sagt en gång, för att skapa ett nytt säkerhetssystem i Europa, som skulle omfatta Ryssland, USA och Kanada; men inte Nato, utan tillsammans med alla andra: för Öst- och Centraleuropa. Jag tror att detta skulle lösa många av dagens problem.
Och då sa han, han var en smart gammal man, han sa definitivt att: annars kommer du att se att allt detta kommer att upprepas, bara den här gången närmare Ryssland. Han var en tysk politiker och en erfaren, kompetent och intelligent person. Ingen lyssnade på honom: inte den sovjetisk ledningen; och mycket mindre i väst och USA. Nu bevittnar vi vad han pratade om.
När det gäller tillbakadragandet av trupperna var det meningslöst att hålla sig kvar. Men villkoren för tillbakadragandet, det var detta vi var tvungna att prata om, att uppnå skapandet av en situation som kanske inte skulle lett till dagens tragedier och dagens kris. Kanske det är allt.
Har jag svarat på din fråga? Om jag har glömt något, snälla.”
Fjodor Lukyanov: ”Tack.
Eftersom vi börjat prata om Tyskland, ber jag Stefan Huth ta ordet.”
Stefan Huth: ”Jag heter Stefan Huth. Jag kommer från Tyskland, från tidningen ”Junge Welt”. Jag skulle vilja koppla till det du just sa.
Den särskilda militära operationen i Ukraina motiveras ofta med antifascistiska motiv. Du sa: Vi måste befria det ukrainska folket från nazisterna, vi måste driva ut dem, vi måste befria landet.
Mot denna bakgrund måste det verka något förvirrande att ni på hög regeringsnivå är i kontakt med sådana högerpartier som Rassemblement National [National Rally] eller AfD – Alternativ för Tyskland – partier som är djupt rotade i en rasist miljö. De har ingen sympati för det ryska folket, kan man anta. De har ingen sympati för Ryssland som ett multietniskt folk, vilket ni just betonade i ert tal.
Jag skulle vilja veta vad ni hoppades på? Vad hoppas er regering på med sådana kontakter, och vilka är kriterierna för att ha kontakter med sådana parter? Kan ni förstå att antifascister i Västeuropa ser detta som en motsägelse till er politik?
Vladimir Putin: ”Ursäkta mig, snälla, jag ber dig att vara mer specifik: vad menar du när du talar om fascistiska krafter och profascistiska partier, om deras inställning till Ryssland och så vidare? Var gärna direkt och specifik, annars talar vi i undertoner, när det är bäst att vi talar direkt.”
Stefan Huth: ”Chefen för AfD Tino Chrupalla hade en kontakt, ett officiellt möte med utrikesminister Sergei Lavrov 2020. Detta var ett slags officiellt möte. En del av AfD, Björn Höcke till exempel, är djupt rotad i den fascistiska rörelsen i Tyskland. Han har gått i demonstrationer med nazister.
Så detta är verkligen förvirrande för antifascister i Tyskland. Det är en motsägelse till er politik. Vi känner igen det, åtminstone delvis.”
Vladimir Putin: ”Vad ser du och vad kan du ge för att bekräfta det du sa, att deras verksamhet bygger på någon sorts fascistiska, profascistiska nationalsocialistiska idéer? Kan du berätta exakt vad det här handlar om?”
Stefan Huth: ”Björn Höcke till exempel, han kopplas ihop med fascister. Han demonstrerar regelbundet i Dresden under årsdagen av de allierade bombningarna, tillsammans med fascister, och han är knuten till dem. Detta är en av anledningarna till att Tysklands inre underrättelsetjänst observerar detta parti och säger att de är högerorienterade.”
Vladimir Putin: ”Jag förstår. Men du började med Ukraina och frågade mig om det är rättvist att vi offentligt förklarar att vi strävar efter avnazifiering av det ukrainska politiska systemet. Men vi diskuterade just situationen i det kanadensiska parlamentet, när Ukrainas president stod och applåderade en nazist som dödade judar, ryssar och polacker.
Visar inte detta att vi med rätta kallar Ukrainas nuvarande system för pro-nazistiskt? Statens ledare står och applåderar en nazist, inte bara en ideologisk anhängare av nazismen, utan en riktig nazist, en före detta SS-soldat. Är inte detta ett tecken på nazifieringen av Ukraina? Ger inte detta oss rätten att tala om dens avnazifiering?
Men du kan svara: ja, det här är statschefen, men det här är inte hela landet. Och jag skulle svara: du talade om dem som går på demonstrationer tillsammans med profascister. Är det här hela partiet som kommer till dessa möten? Antagligen inte.
Vi fördömer verkligen allt pro-fascistiskt, pro-nazistiskt. Vi stödjer allt som inte har några sådana tecken, utan som tvärtom syftar till att knyta kontakter.
Så vitt jag vet gjordes nyligen ett mordförsök på en av ledarna för Alternativ för Tyskland under valrörelsen. Vad pekar detta på? Att företrädare för detta parti antingen använder nazistiska metoder eller så används dessa nazistiska metoder mot dem? Detta är en fråga för en noggrann forskare, inklusive i din person och i den generella allmänhetens person i Förbundsrepubliken själv.
När det gäller de antifascistiska krafterna har vi alltid varit med dem, vi känner till deras inställning till Ryssland. Vi är tacksamma mot dem för denna inställning och stöder den verkligen.
Jag tycker att allt som syftar till att återuppliva, att upprätthålla relationer mellan oss, bör stödjas, och att detta kan vara ljuset i slutet av tunneln för våra nuvarande relationer.”
Fjodor Lukyanov: ”Tack.
Alexei Grivach.”
Alexei Grivach: ”Tack för möjligheten att ställa en fråga. Min fråga är också relaterad till forskning. Vi arbetar med frågor relaterade till den senaste utvecklingen inom gasindustrin.
För drygt ett år sedan bevittnade vi alla en otrolig och aldrig tidigare skådad internationell terrorism mot Europas gränsöverskridande kritiska infrastruktur. Jag pratar om Nord Stream explosionerna.
Ni har kommenterat denna incident många gånger, inklusive europeiska utredares och politiska personers trotsiga försumlighet i deras bedömningar. Vi bevittnade en påfallande brist på tydliga svar – fördömande av incidenten av ledare som förbundskansler Scholz och president Macron. Även om företag i dessa länder direkt påverkades av denna handling, då de var och fortsätter att vara aktieägare och delägare i de inblandade tillgångarna, och medinvesterare i projekten.
Samtidigt har nyligen flera läckor inträffat som direkt eller indirekt försöker tillskriva Ukraina skulden: det påstås att utredare har kommit fram till att ukrainare låg bakom händelsen. Så jag har två frågor till dig.
För det första: Erbjöd dessa politiska ledare, era europeiska motsvarigheter, någon reaktion i direkta kontakter utöver de officiella uttalanden som jag tror inte gavs? Fanns det en reaktion via diplomatiska kanaler?
Min andra fråga är, vilka konsekvenser är möjliga om den så kallade europeiska utredningen, de europeiska ländernas utredningsorgan så småningom åtalar Ukraina för denna incident i någon form?”
Vladimir Putin: ”Först och främst vill jag påpeka att långt före dessa bombningar, uttalade USA:s president offentligt att USA skulle göra allt de kunde för att se till att exporten av rysk energi till Europa via dessa pipelines skulle upphöra. Med ett meningsfullt leende sa han: ”Jag kommer inte att säga hur detta kan uppnås, men vi kommer att göra det.” Det här är min första poäng.
För det andra är förstörelsen av dessa infrastrukturanläggningar utan tvekan en handling av internationell terrorism.
För det tredje har vi inte tagits med i utredningen, trots våra förslag och flera uppmaningar om att låta oss vara med.
Och inga resultat har kommit och kommer naturligtvis inte heller att tillkännages.
Och slutligen, när man letar efter svar på vem som är skyldig måste man alltid fråga sig – vem tjänar på det? I det här fallet skulle amerikanska energibolag som exporterar produkter till den europeiska marknaden säkert vara intresserade av detta. Amerikanerna har velat detta länge och nu har de uppnått det, även om de fått någon annan att göra det åt dem.
Det finns ytterligare en sida av detta. Om brottslingarna någonsin hittas måste de ställas till svars. Detta var ett internationellt terrordåd. Samtidigt har en linje av Nord Stream 2 överlevt. Den är inte skadad och kan användas för att leverera 27,5 miljarder kubikmeter gas till Europa. Det är enbart upp till Förbundsrepubliken Tysklands regering att besluta. Inget annat behövs. Om de fattar ett beslut idag – så öppnar vi ventilen imorgon, och det är det hela; gasen är på väg. Men de kommer inte att göra detta, på bekostnad av sina egna intressen, eftersom, som vi säger, ”deras chefer i Washington” inte kommer att tillåta dem det.
Vi fortsätter att leverera gas till Europa genom TurkStream-ledningarna, och av allt att döma planerar ukrainska terroristgrupper att göra skada även där. Våra fartyg vaktar rörledningarna som går längs Svarta havets botten, men de attackeras ständigt av obemannade farkoster. Med engelsktalande specialister och rådgivare som tydligt är involverade, bland annat i planeringen av dessa attacker. Vi har avlyssnat dem på radio: vi hör alltid engelskt tal varhelst de obemannade halvt nedsänkbara båtarna förbereds. Detta är ett uppenbart faktum för oss – men ni får dra era egna slutsatser.
Men vi fortsätter att leverera gas – även via Ukrainas territorium. Vi skickar gas till kunder via Ukraina och vi betalar landet för denna transit. Jag har redan pratat om detta. Vi hör alltid att vi är angriparen, att vi är de smutsiga si och så, att vi är de onda. Men pengar stinker tydligen inte. De får betalt för denna transit. De samlar gärna mynten: snap, och det är det.
Vi agerar på ett öppet och transparent sätt; och vi är redo att samarbeta. Om de inte vill så är det okej. Vi kommer att öka vår LNG produktion och försäljning. Vi kommer att skicka vår gas till andra marknader. Vi kommer att bygga nya pipelinesystem till platser där de vill ha vår produkt, där den förblir konkurrenskraftig och hjälper konsumentekonomierna att bli mer konkurrenskraftiga, som jag har sagt tidigare.
Vad gäller utredningen får vi se. I slutändan är det som vi säger, ‘du kan inte gömma en syl i en säck’: det kommer till slut att bli klart vem som gjorde detta. Sanningen kommer fram.
Fjodor Lukyanov: ”Herr President! Ni nämnde gastransporter via Ukraina. En del av vår allmänhet är förbryllad: varför gör vi det här? Varför betalar vi dem dessa pengar?”
Vladimir Putin: ”Vi betalar dem för att det är ett transitland, och vi måste skicka vår gas via Ukraina enligt våra avtalsenliga skyldigheter gentemot våra motsvarigheter i Europa.”
Fjodor Lukyanov: ”Men detta stärker också vår fiendes försvarsförmåga.”
Vladimir Putin: ”Men det stärker också vår ekonomi – vi får betalt för produkten.”
Fjodor Lukyanov: ”Förstått. Tack.
Mohammed Ihsan har haft sin hand i luften ganska länge nu.”
Mohammed Ihsan: ”Tack så mycket.
Verkligen, jag är hedrad. Det är ett utmärkt tillfälle för oss att höra från dig direkt, herr Putin.
Jag kommer att uppmärksamma Mellanöstern lite, istället för Ukraina och det internationella rättssystemet och det internationella systemet. Jag kommer från Irak och inom kort kommer det att bli ett besök av den irakiske premiärministern i Moskva. Tack igen för att du träffade honom personligen.
Ni vet att det nu finns många problem mellan Erbil och Kurdistans regionala regering (KRG). Samtidigt har ni Rosneft och Gazprom, som investerade enorma summor pengar i Irak i allmänhet och i Kurdistan.
Tror ni att det finns en chans att ni kan hjälpa vår sida att förhandla mer fredligt för att lösa tvisten mellan sidorna och hjälpa mer? För de andra parterna i området tror jag, vill hälla mer olja på konflikten för att göra den mer komplicerad.
En annan fråga jag vill lyfta fram för er är att vi närmar oss slutet av 2023. Tycker ni att det är rätt tidpunkt för er personliga hjälp till alla parter i Syrien, inklusive regeringssidan, den kurdiska sidan och alla regionala makter, för att avsluta konflikten?
Eftersom tusentals syrier har varit borta och förödmjukats i andra delar av världen och det finns ingen fredlig lösning och ingen vision. Jag tror att det inte finns någon utom ni, eftersom de flesta parter i den här konflikten respekterar Ryssland och er, president Putin och ni har en mycket god relation med dem. Jag tror att det är rätt tillfälle att inte ingripa utan att medla mellan dem alla.
Tack så mycket igen.”
Vladimir Putin: ”Du nämnde att även parterna i konflikterna i vissa länder i Mellanöstern, inklusive Syrien, håller oss högt och respekterar oss. Det beror på att vi i vår tur behandlar alla med respekt.
När det gäller Syrien förespråkar vi en fredlig process, som inkluderar stöd från FN. Vi kan dock inte agera ersättare för förhandlingsparterna. Vi kan skapa gynnsamma villkor och i viss mån, om alla finner det acceptabelt, kan vi agera som garanter för avtal med involvering av våra omedelbara partners i denna process, nämligen Iran och Turkiye, inom ramen för Astanaprocessen.
Vi var framgångsrika i att bidra till dessa ansträngningar. Noterbart har en vapenvila uppnåtts, vilket har banat väg för fredsprocessen. Allt detta gjordes av oss och våra partners med samarbete från det syriska ledarskapet. Ändå återstår mycket att göra.
Jag tror att inblandning utifrån och försök att etablera kvasi-statliga enheter inom Syrien har misslyckats med att ge något positivt resultat. Att driva ut de arabiska stammarna som historiskt har bebott specifika regioner i syfte att skapa dessa kvasi-statliga enheter är en komplex fråga som kan förlänga konflikten.
Icke desto mindre är vi fullt engagerade i att främja förtroende, inklusive mellan Syriens centrala myndigheter och kurderna som bor i östra Syrien. Det här är en utmanande process, och jag skulle fortsätta med stor försiktighet, eftersom varje ord är viktigt. Detta är min första poäng.
För det andra, när det gäller Irak, har vi en stark relation med detta land, och vi välkomnar besöket av Iraks premiärminister i Ryssland. Det finns många frågor av ömsesidigt intresse, främst inom energisektorn. Det finns också en kritisk ekonomisk fråga – logistik. Jag kommer inte att fördjupa mig i detaljerna, men det finns flera åtgärder vi kan vidta om vi vill utveckla logistiktransportrutter i Irak. I allmänhet ser de alla bra ut, och allt vi behöver göra är att välja de bästa alternativen. Vi är redo att vara en del av arbetet med att implementera dem.
Under premiärministerns besök kommer vi att diskutera dessa frågor, inklusive regional säkerhet och Iraks inre säkerhet. Vi har upprätthållit täta och förtroendefulla relationer med Irak i många decennier. Vi har många vänner där, och vi är dedikerade till att främja stabiliteten i detta land och främja ekonomisk och social tillväxt på grundval av denna stabilitet.
Vi ser fram emot premiärministerns besök, och jag är övertygad om att det kommer att bli mycket produktivt och vältajmat.”
Fjodor Lukyanov: ”Tack.
Taisuke Abiru, tack.”
Taisuke Abiru: ”Sasakawa Foundation, Japan. Senast jag fick chansen att ställa en fråga var 2018, för fem år sedan. Men efter att kriget startade i Ukraina anslöt sig Japan till sanktionerna mot Ryssland och Ryssland meddelade att man avbryter samtalen om ett fredsavtal mellan de två länderna. Som ett resultat har de japansk-ryska relationerna hamnat i en låsning. Personligen ser jag på kort sikt inga goda utsikter till det bättre.
Ändå är Ryssland och Japan grannar. Jag tycker att ett fönster för dialog alltid ska hållas öppet. I den meningen anser jag att det är hög tid att våra länder återupptar dialogen åtminstone på expertnivå.
Om Japan kommer med ett sådant initiativ, herr President, kommer ni då att stödja detta ?
Tack.”
Fjodor Lukyanov: ”Fönsteröppningarna” är populära idag, eller hur?”
Vladimir Putin: ”Jag har ett fjärde kategorins betyg i snickeri. Jag vet hur man bygger fönster, oroa dig inte.”
Fjodor Lukyanov: ”Vet ni hur man vidgar dem?
Vladimir Putin: ”Vi breddar dem om det behövs. Om detta möter våra nationella intressen kommer vi att arbeta med detta också.
Låt oss nu prata om Japan. Du sa att du ställde en fråga 2018, men allt förändrades efter att stridsoperationerna började i Ukraina. Stridsoperationerna i Ukraina började 2014, inte efter 2018, men Japan föredrog att inte lägga märke till detta. En mer akut fas började faktiskt 2022, men själva fientligheterna kom igång 2014 med [ukrainska] bombningar och pansarattacker mot Donbass – det var vad allt började med. Det beskrev jag i mina inledande kommentarer.
Låt oss nu prata om våra relationer. Det var inte vi som införde sanktioner mot Japan eller stängde detta ”fönster”, den här gången mot Asien, det gjorde Japan. Vi gjorde inget sådant.
Om du tycker att det är hög tid att en viss dialog äger rum och tror att det är möjligt för Japan att ta ett initiativ – så är det aldrig dåligt när det finns en dialog.
Du frågade mig om vi var redo att svara? Det är vi, om det finns ett initiativ av det här slaget från partiet som har stängt dessa ”dörrar” eller det där ”fönstret”. Om du tror att det är dags för oss att öppna denna ”fortochka” [fönster] spricka – snälla gör det. Vi har trots allt aldrig sagt att vi är emot detta. Så gör det.”
Fjodor Lukyanov: ”Aleksandar Rakovic.”
Aleksandar Rakovic: ”Bäste herr president, jag är en historiker från Belgrad, Serbien. Det är ett privilegium för mig att vara här och att se er och att prata med er.
Min fråga handlar om er åsikt om de nuvarande rysk-serbiska relationerna och serbernas nuvarande ställning på Balkan. Är vi, serber och ryssar, mål för det politiska västerlandet för att vi är hängivna den ortodoxa kristendomen?
Herr president! Jag tog med två böcker till er från Belgrad. Vänligen acceptera gåvan för ert bibliotek. Jag kommer att ge dem till ert protokoll efter sessionen. Tack så mycket.”
Vladimir Putin: ”Tack så mycket. Jag kommer definitivt att ta emot böckerna. Tack.
Angående om Ryssland och Serbien är måltavlor av vissa kretsar i väst, så är de det, det är ett faktum. Inga specifika bevis behövs för att bekräfta detta; det är ett kallt hårt faktum. Ärligt talat är jag inte säker på varför Serbien är ett mål.
Det är precis som i början av 1990-talet – efter att Sovjetunionen hade brutit upp och trodde att tiderna hade förändrats – var Ryssland villigt att göra nästan alla uppoffringar för att etablera goda relationer med västerländska nationer. Vad fick vi i gengäld? De gav direkt politiskt, informationsmässigt, ekonomiskt och till och med militärt stöd till separatism och terrorism i Kaukasus. Jag tjänstgjorde som direktör för FSB då, och jag såg med förvirring när dessa händelser utvecklades och undrade varför de gjorde detta vid en tidpunkt då vi var på samma sida. De fortsatte dock dessa handlingar utan att tveka. Ärligt talat har jag än i dag ingen klar förståelse av det.
Jag tror att det kan bero på en brist på utbildning, kanske ett missförstånd av globala trender och en bristande förståelse av Rysslands natur, samt en omedvetenhet om var sådana handlingar kan leda. De kan ha försökt pressa oss att underkasta oss med brutalt våld. Sanktioner är i själva verket en annan form av våld. Det verkar finnas en fullständig frånvaro av viljan att söka kompromisser. De hund skall jag nämnde tidigare, som ”du måste”, ”du är skyldig” eller ”vi varnar dig” handlar också om våldsanvändning eller ett försök att utöva våld. Allt handlar om samma sak.
När det gäller först Jugoslavien och sedan Serbien, är frågan varför? Serbien verkade också vara redo att delta i diskussioner, om praktiskt taget alla frågor. De valde dock att sätta mer och mer press. Jag har hört dem säga fraser som ”vi måste pressa dem att acceptera våra villkor” eller ”det är en svag punkt” vid ett flertal tillfällen. Detta är deras rådande filosofi. Varför valde de att göra detta mot Serbien? Ärligt talat, jag har ingen aning.
Under tillfällen då jag hade uppriktiga samtal och goda relationer med vissa ledare, sa de dessutom till mig ”vi måste pressa dem att” göra en viss sak, jag svarade ofta med att fråga ”Varför?” men jag fick aldrig något svar. Det är en del av deras filosofi eller paradigm: frågor bör lösas genom att använda våld för att få det önskade resultatet.
Det är dock inte det serberna är med sin historia och kultur. Jag kommer till och med att säga något som kan låta illavarslande: det kan vara möjligt att förgöra serberna, men att pressa dem till vad som helst eller underkuva dem är inte möjligt. Detta förstår de tyvärr inte heller.
Icke desto mindre är jag hoppfull att de förr eller senare kommer att inse denna komponent av europeisk och global politik. De kommer då äntligen att förstå att det är viktigt att engagera sig i konstruktiva samtal snarare än att försöka utöva våld.”
Arvind Gupta: ”Herr President, tack så mycket för era kommentarer, det har varit mycket informativt. Jag är Arvind Gupta, från Vivekananda International Foundation, New Delhi. Tack så mycket för era positiva kommentarer om Indien. Min fråga till er handlar om G20. G20-deklarationen kom äntligen ut och jag tror att alla uppskattade det. G20 har också en viss referens till One Earth, One Family and One Future, vilket jag tror hänger ihop med den civilisationsstrategi som ni har pratat om. Precis som den ryska civilisationen – och ni främjar den ryska civilisationsstrategin – jag tror att Indien också kallar sig och beskriver sig själv som en civilisationsstat. Jag tror att det behövs en större dialog mellan civilisationerna. Istället för att gå vägen genom civilisationernas sammandrabbningar, vilket var mycket populärt en gång i tiden i västvärlden, tycker jag att initiativet borde komma från ledare som ni och premiärminister Modi. Detta kommer att bidra till att skapa en dialog mellan civilisationerna som kommer att vara positiv och som kan hjälpa till att konkretisera principerna för internationella relationer som ni talade om. Så, min fråga till er är: vad tycker ni om G20-deklarationen och vad är er syn på G20:s framtid? Tack.”
Vladimir Putin: ”Först och främst skulle jag vilja bekräfta det du sa om de indiska och ryska civilisationerna: det är precis vad jag har talat om i mina inledande kommentarer. Naturligtvis är Indien en forntida världscivilisation; ett enormt och mäktigt land med enorm potential.
Ryssland är också en distinkt civilisation. Vi har över 190 folk och etniska grupper som bor i Ryssland, med över 270 tungomål och dialekter. Visst är det en civilisation, eller hur? Indien är också ett enormt multikonfessionellt och multietniskt land. Vi måste föra en dialog mellan alla civilisationer – vi är inte de enda civilisationerna i världen – samt uppnå en balans mellan intressen och sätt att upprätthålla denna balans.
När det gäller G20:s arbete är detta naturligtvis en framgång för det indiska ledarskapet och för premiärminister Modi personligen. Det var en framgång, att det indiska ledarskapet kunde hitta och uppnå denna balans, inklusive i deklarationen. Vissa slutna föreningar har inte så mycket framtidsutsikter och balansen håller på att förändras.
Men vad tillskriver jag som framgången för G20 i Indien? Till premiärministern som lyckades avpolitisera de beslut som fattades vid G20; och detta är det enda korrekta tillvägagångssättet, eftersom G20 förr i tiden, skapades som en plattform för att diskutera ekonomiska, och inte politiska frågor. Politisering av G20 är en säker väg till dess självförstörelse, och det indiska ledarskapet lyckades undvika detta, vilket verkligen är en framgång.
När det gäller att vissa slutna föreningar är bristfälliga tycker jag att det är svårt att vederlägga, eftersom maktbalansen förändras. Och se, alldeles nyss följde alla med häpna andetag vad som skulle hända vid G7-mötet: de största världsekonomierna samlades; vad bestämde de sig för där, vilka konsekvenser skulle det få för världsekonomin?
Redan innan det expanderade stod BRICS-ekonomierna för mer än 51 procent av den globala BNP. Så G7-ekonomierna var mindre. Och nu, efter antagandet av ytterligare medlemmar till BRICS, har storleken på ekonomierna i BRICS-medlemsländerna blivit ännu större än G7-medlemmarnas, så den verkliga balansen mellan krafter och potentialer är mycket viktig.
I den meningen är öppna plattformar alltid bättre, alltid mer lovande och alltid mer värdefulla, eftersom de skapar förutsättningar för att leta efter kompromisser och ömsesidigt acceptabla lösningar. Men om vi talar om resultaten av G20:s arbete, skulle jag vilja upprepa och avsluta mitt svar på din fråga med: detta är naturligtvis premiärminister Narendra Modis framgång.”
Fjodor Lukyanov: ”Herr President! Ni deltog inte i BRICS eller G20-toppmötet. Känner du dig inte lite som en ”lishenets”, en person fråntagen sina rättigheter, som inte kan resa dit du vill? ” [En person som berövats rösträtten i Sovjetunionen 1918–1936, efter att ha klassats som en fiende till det arbetande folket]
Vladimir Putin: ”En lishenets var en röstlös person under de första åren av sovjetmakten, berövad vissa sociala förmåner, eller hur? Vi behöver inga sociala förmåner. Vi är en självförsörjande stat och följer den vägen.”
Fjodor Lukyanov: ”Vissa berövades också sina medborgerliga rättigheter.”
Vladimir Putin: ”Ja, det stämmer. Och vi försvarar våra rättigheter och jag är säker på att vi kommer att skydda dem. Detta är den första punkten.
För det andra, varför skulle jag skapa problem för våra vänner som är värd för dessa evenemang? Vi är vuxna och förstår: om jag är med kan det orsaka politiska utbrott och skådespel, för att sabotera evenemanget. Så varför skulle jag?
Vi är intresserade av att BRICS ska fungera smidigt och ge resultat. Vi vill se G20-toppmötet hållas på en adekvat nivå. Eventet genomfördes framgångsrikt och vi är nöjda.
Och slutligen, har jag mycket att göra hemma.”
Fjodor Lukyanov: ”Betyder detta att du inte blev kränkt av Sydafrikas president?”
Vladimir Putin: ”Absolut inte. Han är vår vän.”
Fjodor Lukyanov: ”Och blev han kränkt?”
Vladimir Putin: ”Kränkt av vad? Nej, vi hade ett avtal. Han besökte Ryssland två gånger. Vi träffades och hade ett långt samtal. Det finns inga problem. Jag tycker att han var en lysande värd för BRICS toppmötet. Uppriktigt sagt förväntade jag mig inte ens att han skulle vara en sådan mästare i diplomati. Att expandera BRICS var ingen lätt sak men han klarade det bra. Han styrde samtalet tillbaka till samma ämne flera gånger så artigt och taktfullt tills en konsensus nåddes. Det är ett positivt resultat och vi välkomnar det.”
Fjodor Lukyanov: ”Du blir värd nästa år. Vet du redan vilka länder som kommer att delta?”
Vladimir Putin: ”Nästa år ja, Ryssland kommer att leda BRICS. Självklart ska vi göra vårt bästa för att ta över från Sydafrika. Det blir det första toppmötet efter att nya medlemmar gått med i BRICS. Vi har 200 evenemang med BRICS tema planerade. Jag är säker på att vi under året kommer att göra omfattande positiva insatser för att stärka organisationen som får allt mer makt och auktoritet – och det kommer säkerligen att gynna medlemmarna och hela det internationella samfundet.
BRICS skapades faktiskt i Ryssland. Låt mig påminna dig om hur det gick till. Först föreslog vi ett trepartsforum för Ryssland, Indien och Kina. Vi kom överens om att hålla regelbundna möten. Så kom RIC till, som står för Ryssland, Indien och Kina. Sedan uttryckte Brasilien intresse för att gå med i dessa diskussioner. Och vi blev BRIC. Nästa var Sydafrika, därav BRICS.
Nu har vi nått den punkt då vi är redo att utöka antalet medlemmar – och det har vi gjort. Enligt min åsikt är detta faktum mycket viktigt och indikerar att vår auktoritet växer och, viktigast av allt, att länder vill ansluta sig till ett format som inte ålägger dem några skyldigheter utan bara skapar förutsättningar för att kompromissa och ta itu med frågor av intresse för alla deltagande länder. Vi är glada över att se det och tror att det är en positiv process.”
Fjodor Lukyanov: ”Ska vi ta Algeriet?”
Vladimir Putin: ”Algeriet är vår vän och förvisso vår långvariga vän i arabvärlden och i Nordafrika. Vi tror att det kommer att gynna organisationen, men vi måste absolut diskutera det med alla våra vänner inom BRICS, samtidigt som vi håller kontakten med de algeriska ledarna. Vi kommer att göra det på ett ordnat sätt, utan att orsaka några problem för organisationen, utan bara skapa ytterligare vägar för kollektiv utveckling.”
Fjodor Lukyanov: ”Tack.
Dayan Jayatilleka.”
Dayan Jayatilleka: ”Tack.
Herr president! Jag är Dayan Jayatilleka, Sri Lankas tidigare ambassadör i Ryska federationen.
Västblocket har beslutat att utrusta Ukraina med långdistansmissiler med klustervapen och stridsspetsar som kan träffa mål ganska djupt in i Ryssland. Och man har också beslutat att leverera F-16 attackflygplan.
Så det är uppenbart att du står inför ett krig som förs av imperialism, ett proxykrig. Och den proxyn har, som du påpekade, också nazistiska element.
Herr president, historiskt har imperialismen utkämpats på slagfältet av de kinesiska kommunisterna, de nordkoreanska kommunisterna och de vietnamesiska kommunisterna, som faktiskt segrade över Förenta staterna.
När det gäller imperialismen, har den bästa skriften, den mest kända kritiken gjorts av ledaren för den ryska kommunistiska traditionen, Lenin.
Så min fråga är denna: Inför denna utmaning, detta hot från dessa styrkor, är det kanske inte rätt tillfälle att omvärdera 1917, eftersom kineserna, vietnameserna och nordkoreanerna, de är alla barn av 1917, som kämpade och besegrade imperialism.
Är detta inte rätt tillfälle att omvärdera 1917, och kanske ha samma förhållande till det som USA har med sin revolution 1776, Frankrike med den franska revolutionen 1789 och kineserna med 1949 och den kinesiska revolutionen? Detta är min fråga, herr President.
Tack.”
Vladimir Putin: ”Ursäkta, men kan du vänligen ange vad som exakt måste granskas. Och vem ska granska vad – du har en så svår fråga – sedan 1917?”
Fjodor Lukyanov: ”Om jag förstått det rätt, frågar vår kollega om det är dags att ompröva synen på revolutionen, kommunisterna och den perioden av vår historia i ett mer positivt ljus.”
Vladimir Putin: ”Att ompröva synen på 1917 års period?”
Fjodor Lukyanov: ”1917 och därefter. Ursäkta att jag tolkar det, men det var så jag förstod det, ja.”
Vladimir Putin: ”Varför tolka när personen som ställde frågan är här?”
Dayan Jayatilleka: ”Om jag får förtydliga mycket kort, vad jag säger är att vi attackeras av imperialism och element av fascism, och eftersom de i historien bekämpades och besegrades av kommunister i Kina och Nordkorea, Vietnam, och eftersom bästa texten om imperialismen skrevs av Lenin, är det inte rätt tidpunkt att kanske vara mindre kritisk mot 1917 och återställa den till historisk status, som den franska revolutionen, den amerikanska revolutionen och den kinesiska revolutionen?”
Vladimir Putin: ”Mindre kritik av händelserna under dessa år, inklusive i själva Ryssland, som jag förstår det?
Ja du har rätt. Du har rätt i den meningen att vi behöver ägna oss mindre åt kritik, och mer i djup – i det här fallet till och med vetenskapligt – en analys av vad som hände vid den tiden och det som händer nu. Ja du har rätt.
Det enda är att du behöver ge fördjupade bedömningar, inklusive bedömningar relaterade till ideologisering. Nu ska jag ge er min egen åsikt; alla närvarande här kan argumentera med den. Det är också nödvändigt att ge korrekta bedömningar av ideologiseringen av mellanstatliga relationer och geopolitiska intressen. Förutom med relationer mellan klasser, relationer inom ramen för den så kallade klasskampen, fäste vi ingen vikt det: även efter händelserna 1991, efter Sovjetunionens sammanbrott, befann vi oss fortfarande i paradigmet klassrelationer och ideologiska relationer och märkte inte att det fanns rent geopolitiska intressen. [hmm]
Ta relationerna mellan väst och Folkrepubliken Kina. Det fanns en tid när de försökte – och inte utan framgång – att ställa Kina mot Sovjetunionen och Ryssland, eftersom Kina var det då svagaste, var det inte skrämmande. Nu när Kina har börjat växa, under ledning av kommunistpartiet och idag president Xi Jinping, ökar dess makt nästan för varje dag, det är annorlunda nu, det kommer igen. [ungefär ”what goes around, comes around”] Och då, när de försökte använda Kina, glömde de bort alla ideologiska skillnader, men nu återupplivas de igen. Men i huvudsak är USA:s politik gentemot Kina baserad på geopolitisk rädsla. Kinas växande makt är det som skrämmer dem, och inte det faktum [!] att mänskliga rättigheter kränks där eller rättigheterna för etniska minoriteter. Stör detta verkligen någon? Nej, det är bara ett verktyg för att bekämpa Kina, det är allt. Detsamma gäller Ryssland.
Men generellt sett, globalt, ja, vi måste ge generella, mer djupgående bedömningar. Jag håller i alla fall med dig om att det är urskillningslöst att kasta allt som hände under ledning av dåtidens kommunistpartier i ”historiens soptunna”, som du naturligtvis talade om; att måla allt detta med samma pensel utan att göra någon skillnad är olämpligt och till och med skadligt. I den meningen håller jag med dig.”
Fyodor Lukyanov: Tja, sedan vi började prata om Kina, var så vänlig herr Liu Gang.
Liu Gang: ”Herr president, jag är verksam på Xinhua Institute, Kina.
Under årets Valdai möten fokuserar forumet på BRICS mekanismer vilket är mycket inspirerande. Vi observerar också att efter att USA och några västländer eskalerade sanktionerna mot Ryssland, följde inte den globala södern efter utan visade strategiskt oberoende.
Vid BRICS toppmötet i augusti blev sex länder nya medlemmar i BRICS, vilket innebär att det globala södern står på en ny historisk punkt för samarbete.
Eftersom Kina och Ryssland är viktiga tillväxtekonomier, vad kan våra båda länder göra för att förbättra samarbetet inom det globala södern? Vilka är nyckelområdena som behöver stärkas i detta avseende och som står inför eskalerande sanktioner som införts av USA och vissa västländer? Vad mer behöver Ryssland göra för att ta itu med denna utmaning?
Tack så mycket.”
Vladimir Putin: ”För det första: Idag är naturligtvis samarbetet mellan Ryssland och Folkrepubliken Kina, en mycket viktig faktor som stabiliserar internationella angelägenheter.
För det andra: För att detta inflytande ska växa, måste vi först vara uppmärksamma på att upprätthålla takten i vår ekonomiska tillväxt. Ekonomisk tillväxt i Ryssland i år – jag kan inte minnas om jag har sagt det eller inte, men jag talade om vissa aspekter, och om jag gjorde det kommer jag att upprepa det – den ekonomiska tillväxten i år kommer att vara någonstans runt 2,8 och kanske tre procent; Jag är försiktig med hur jag säger, men närmare tre procent. För vår ekonomi, för den ekonomiska struktur som Ryssland har, är detta ett bra resultat. Vi har helt övervunnit fjolårets nedgång och ökar tempot.
I Kina blir tillväxten så vitt jag vet 6,4 procent: det är en mycket bra siffra. Oavsett vad någon säger om den avtagande tillväxttakten i den kinesiska ekonomin, är allt bara prat och tomgång, eftersom Kina garanterar dessa höga priser och i själva verket är en ledande drivkraft för världsekonomin. Samma sak händer i Indien: tillväxten där är ännu högre: 7,6 procent tror jag. Därför tar länderna i den globala södern fart, och vår uppgift är att säkerställa detta ledarskap. Det är det första.
Det andra är inom säkerhetsområdet. Vi kan se vad som händer i Europa. Vi kan se att bland sätten som krisen i Ukraina provocerades fram och skapades, var västländernas, särskilt USA:s, obotliga önskan att utvidga Nato till Ryska federationens gränser. De gör samma sak i öst och skapar olika slutna militära grupper. De trampar på med samma kratta som de gjorde i Europa. Därför är det viktigt för oss att svara på detta i tid.
Vi kommer att utöka vårt samarbete på säkerhetsområdet. Samtidigt skapar vi inga block mot någon, utan vi är tvungna att reagera på vad som händer runt om våra stater.
Naturligtvis kommer vi att implementera infrastrukturutvecklingsplanerna relaterade till att bygga Greater Eurasien och Eurasian Economic Union, såväl som våra kinesiska vänners planer på att utveckla president Xis Belt and Road Initiative. Jag tycker som sagt det är väldigt lovande.
Och slutligen planeras mycket samarbete i relationer mellan människor: med kultur, studentutbyten och sport. Detta är mycket viktigt för grannländerna.
Vi genomför redan ganska stora infrastrukturprojekt på bilateral basis och kommer att fortsätta att göra det. Jag hoppas att vi kommer att diskutera allt detta inom en snar framtid under mitt möte med president Xi Jinping som en del av det forum som presidenten håller i Peking i oktober.”
Fjodor Lukyanov: ”Mikhail Rostovsky.”
Mikhail Rostovsky: ”Herr president! Ukrainas förmodade anslutning till Nato är absolut oacceptabel för Ryssland. Men vad jag minns av dina tidigare kommentarer om Ukrainas anslutning till Europeiska unionen, var du på ett mycket mindre negativt humör.
Har du ändrat synsätt under det senaste året? Kommer Ryssland att invända mot Ukrainas anslutning till Europeiska unionen? Anser du denna anslutning som i princip möjlig?
Vladimir Putin: Vi har aldrig motsatt oss eller uttryckt en negativ inställning till Ukrainas planer på att gå med i det europeiska ekonomiska samfundet – aldrig.
När det gäller Nato har vi alltid varit emot det och denna ståndpunkt grundas på definitiva och allvarliga ställningstaganden, eftersom Natos expansion ända fram till våra gränser hotar vår säkerhet. Detta är en enorm utmaning för Ryska federationens säkerhet. När allt kommer omkring är det inte bara ett politiskt block, det är ett militärt och politiskt block, och tillvägagångssättet för dess infrastrukturs närmande är kantat av ett allvarligt hot mot oss.
När det gäller något lands ekonomiska samarbete, eller ekonomiska allianser, ser vi inget militärt hot mot oss och anser därför inte att vi har någon rätt att ens diskutera detta ämne. Denna verksamhet berör endast Ukraina och de europeiska staterna.
På sin tid sa president Janukovitj – utan att för övrigt avsäga sig associeringen med EU – att det var nödvändigt att studera dessa frågor mer i detalj, eftersom villkoren i avtalet om associeringen med EU enligt hans åsikt, inblandade vissa allvarliga hot mot den ukrainska ekonomin. Och faktiskt, om du läser språket så hade han helt rätt.
Avtalet föreskrev öppnandet av gränser och skapandet av absolut oacceptabla villkor för att den ukrainska ekonomin och den verkliga ekonomiska sektorn skulle fungera. Europeiska varor är mer konkurrenskraftiga. Att öppna Ukrainas marknad för dessa varor var en verkliga katastrof för dess inhemska sektor. Att involvera Ukraina i EU:s energistrukturer berövade dem också vissa fördelar. Därför, om du bara analyserar det – helt enkelt analysera den här saken utan någon partiskhet – hade Janukovitj rätt. Men detta användes som förevändning för en statskupp. Det är helt meningslöst, jag vet inte, bara en förevändning… Det är ett riktigt brott!
Men idag är detta inte längre relevant, eftersom den ukrainska ekonomin i ett större sammanhang inte kan existera utan externa infusioner. Idag är allt annorlunda. Idag är allt i allmänhet balanserat där borta – vid första anblicken – är budgeten också i balans i Ukraina och de makroekonomiska indikatorerna är mer eller mindre justerade. Men till vilken kostnad? Till priset av månatliga infusioner med flera miljarder dollar.
Ukraina får fyra eller fem miljarder dollar varje månad genom olika kanaler – lån, bidrag, etc. Stoppas bara denna finansiering är det slutet – allt kommer att kollapsa på en vecka. Avslutat! Detsamma gäller försvarssystemet: tänk bara om vapenleveranserna avbröts imorgon – de skulle bara ha en vecka kvar tills de förbrukat all ammunition.
Men väst har nästan också uttömt sina egna ammunitionslager. Som jag sa producerar USA 14 000 155 mm granater per månad, medan Ukraina skjuter upp till 5 000 sådana granat per dag. Jämför bara: 14 000 per månad och 5 000 per dag. Ser du vad jag pratar om? Ja, de försöker öka produktionen till 75 000 [granater per månad] före slutet av nästa år. Men dit är det långt.
Europa är i en liknande situation, som de själva säger, har de levererat allt – rustningar, ammunition, det hela. ”Vi har gjort allt för Ukraina.” De säger detta själv offentligt (det är inte min uppfinning): ”Vi har gjort allt för det här [kriget], och nu måste Ukraina göra sin del – låt dem gå in i motoffensiv.” Och sedan lägger de till bakom kulisserna: ”Till varje pris!” Tro mig, jag vet vad jag pratar om. Och så gör de, eller snarare försöker göra det – till varje pris.
Detta är en fråga om Ukrainas demilitarisering. De försöker fortfarande producera något, men det finns lite de kan göra. Även dessa drönare, både luftburna och sjöburna, allt detta sker med hjälp av västerländska rådgivare och mellanhänder.
Är EU redo att acceptera denna ekonomi i sin fålla? Lycka till med det! Men för att upprätthålla livskraften för en befolkning som har minskat från 41 miljoner i början av den postsovjetiska perioden till 19,5 miljoner, eller ännu mindre, idag… Men ändå måste man föda dessa 19 miljoner människor, och det är inte så lätt. Är de europeiska länderna redo att anta denna ekonomi? Låt dem då göra det. Vi har aldrig invänt mot det – varken innan krisen förvärrades eller nu.
Men jag har redan berättat för er vad som pågår inom den europeiska ekonomin. Det skulle vara mycket ädelt av dem att inlemma den ukrainska ekonomin med tanke på dess nuvarande tillstånd. De har vissa grunder och förfaranden för att balansera nivån på ekonomisk utveckling. En kollega från Ungern talade nyligen; Jag vet inte hur mycket Ungern får från dessa fonder. Naturligtvis inget, eftersom allt kommer att gå till Ukraina och det kommer att finnas otillräcklig finansiering. Ingen kommer att få något, ingen.
Om nivån på välbefinnandet har sjunkit med 1,5 procent under de senaste åren, kommer det inte bara att sjunka till noll, utan ännu lägre. Ändå, och jag vill inte tala sarkastiskt eller överdriva, men detta är verkligheten: om det händer kommer vi inte att känna oss fria att motverka det eller ens tala negativt i denna fråga.”
Fjodor Lukyanov: ”Herr president, finns det fortfarande en gräns mellan Nato och EU? Det är samma länder.”
Vladimir Putin: ”Jag tror att inte EU är ett militärt block. Och varför skulle de flytta allt det till EU när det finns Nato, som du sa är det samma länder. De fattar relevanta beslut inom denna organisation.
Faktum är att Nato framför allt är ett verktyg för USA:s utrikespolitik. De provocerade fram den akuta fasen av konflikten i Ukraina, samlade sina allierade och satelliter runt sig och krävde att de skulle vidta åtgärder för att motverka Ryssland. Dessa länder lydde, och USA drog omedelbart fördel av situationen i ekonomin och tvingade på dem sin dyra energi och fattade sedan beslut om att förbättra attraktiviteten för sin ekonomi och sina marknader. Och vad nu? Detta är ett faktum: många industrianläggningar i Europa och Tyskland beslutade att flytta till USA. Detta är slutresultatet av denna kedja av åtgärder.
Jag vet och är övertygad om att många inte gillar detta i Europa. Alla ser och förstår situationen, men de kan inte göra något åt den. Och den nuvarande europeiska eliten verkar inte vara redo att slåss för sina intressen. Det kan de inte, de är inte redo eftersom det ekonomiska beroendet är för stort. Man kan liksom förstå dem.
Jag är säker på att allt gradvis kommer att plana ut. Enligt min mening, gör USA ett kolossalt strategiskt misstag. Jag har vid olika offentliga evenemang sagt att de sätter press på sina allierade, och då uppstår frågor, som med min kollega från Tyskland: det är då AfD-partiet, Alternativ för Tyskland, sticker upp sitt huvud. Naturligtvis kommer de att göra det, för ingen från den härskande klassen kommer att slåss för Tysklands intressen, och det är därför det händer. Förstår ni inte detta, eller vad? Det är så uppenbart.
Låt oss se hur situationen kommer att utvecklas. Ukrainarna vill gå med i EU, så låt dem; européerna är redo att acceptera dem, så låt dem göra det.”
Fjodor Lukyanov: ”Den tyska enhetsdagen uppmärksammades i förrgår, och jag läste i någon tidning att det var ett stort problem när Gerhard Schröder kom till det högtidliga evenemanget och alla sittande politiker försökte undvika att stå bredvid honom på grund av hans vänskap med dig . Förresten, har du fortfarande vänner i Tyskland?”
Vladimir Putin: ”Du vet, det handlar inte om huruvida jag fortfarande har vänner i Tyskland, även om jag har vänner där, och ett ökande antal av dem även om det kan tyckas konstigt.”(Applåder).
Fjodor Lukyanov: ”På grund av de personerna Stefan talade om, eller hur?”
Vladimir Putin: ”Det spelar ingen roll. Det är först och främst på grund av dem som tjänar sitt eget folks intressen och inte vill tjäna någon annans intressen.
När det gäller Schröder borde Tyskland vara stolta över att ha människor som honom. Han är en sann folkets son, för han prioriterar det tyska folkets intressen. Jag försäkrar er att när han fattade något beslut, eller när vi diskuterade en fråga med honom, lade han alltid stor vikt vid den tyska ekonomins och den tyska statens intressen.
Och vad händer nu? Det var faktiskt med Schroeder som vi byggde Nord Steam 1 och praktiskt taget började bygga Nord Stream 2. Vi började göra det med honom. Så de sprängde dessa infrastruktursystem, och var är den tyska ekonomin nu? Var är den? Så de som försöker undvika honom nu, bör överväga vad han gjorde i sitt folks intresse och vad de gör idag och vilka resultat de har uppnått.”
Fjodor Lukyanov: ”Rakhim Oshakbayev.”
Vladmir Putin: ”Jag är ledsen, men vet ni vad som förvånar mig? Jag ska säga er ärligt att jag är förvånad över att sådana människor och sådana politiker [som Gerhard Schröder] fortfarande finns i Europa, att det fortfarande finns sådana människor. Det är detta som förvånar mig, jag är uppriktig nu, eftersom generationen människor som kunde försvara sina nationella intressen verkar ha försvunnit någonstans.
Rakhim Oshakbayev: ”God kväll.
Det har varit många diskussioner här på Valdai Club som har förklarat otillräckligheten och orättvisan i det internationella monetära och ekonomiska systemet, såsom global finans och den globala ekonomin. Många experter sätter stora förhoppningar på BRICS+.
Kan du dela din syn på vad som behöver uppnås, och viktigast av allt, den möjliga strukturen för det globala monetära ekonomiska systemet? Vilka diskussioner har ni inom BRICS? Och om den gemensamma valutan.
Tack.”
Vladimir Putin: ”När det gäller det globala finansiella systemet är det naturligtvis inte idealiskt, eller balanserat och uppfyller inte intressena från de flesta deltagare i det internationella samfundet.
Men jag har redan talat om detta och jag kommer att upprepa, vid toppmötet mellan Ryssland och Afrika sa våra afrikanska kollegor och vänner att de afrikanska staternas lånebörda är över en biljon amerikanska dollar. Det är omöjligt att betala tillbaka dessa skulder, det kommer aldrig att kunna göras.
Så vilken typ av globalt finansiellt system skulle kunna skapa en sådan situation? Det är någon form av gottgörelse [för förluster]. Dessa är inte bara lån, det går utöver alla normala finansiella och ekonomiska relationer. Och det samtida finansiella systemet har skapat denna situation. Så, jag sa som på skämt då, att bara fegisar betalar tillbaka sina skulder. Jag varnade publiken för att det var ett skämt.
Men det är inte normalt när en sådan situation inträffar, och något måste förändras. Bretton Woods-systemet skapades baserat på dollarn, men det faller gradvis isär. Eftersom en valuta är ett derivat av det landets ekonomi som utfärdar valutan.
Den amerikanska ekonomins andel av den globala BNP krymper, vilket också är en självklar sak, ren statistik. BRICS ländernas andel, som jag också redan har talat om, ökar i termer av köpkraftsparitet i förhållande till G7-ländernas, särskilt efter att ha accepterat nya medlemsländer. Det är en ganska betydande skillnad.
Ja, ekonomierna i USA och euroområdet bygger på en grund av modern teknik och deras inkomst per capita är mycket högre än i utvecklingsekonomiernas. Men vad är trenden där? Deras ekonomier går in i recession och visar negativa resultat, medan tillväxten i BRICS länderna är imponerande, även efter attackerna mot den ryska ekonomin. Det verkar som att de räknade med vårt lands kollaps, förstörelsen av vår ekonomi och förstörelsen av Ryssland.
Vi har inte bara övervunnit alla svårigheter under det gångna året, utan vi uppnådde också positiva resultat: vår ekonomiska tillväxt är nästan 3 procent, medan arbetslösheten ligger på 3 procent, och skuldnivåerna krymper – vi har kraftigt minskat vår utlandsskuld. Alla våra företag kan betala alla sina skuldförbindelser. Ja, vissa problem kvarstår, såsom intäkter som inte går att återvinna och försvagningen av den nationella valutan. Vi ser det. Både centralbanken och regeringen reagerar på denna utveckling. Jag är säker på att de åtgärder de vidtar är korrekta och att resultaten kommer att vara fördelaktiga.
Men när det gäller BRICS behöver vi inte bara skapa en gemensam valuta, utan också bygga ett avvecklingssystem och skapa finansiell logistik för att tillhandahålla uppgörelser mellan våra stater. Vi måste också övergå till uppgörelser i våra nationella valutor, hålla ett öga på dem för att förstå vad som faktiskt händer med dem, samtidigt som vi tar hänsyn till våra ekonomiers makroekonomiska index, växelkursskillnader och inflationsprocesser. Det är ingen lätt situation, men den kan hanteras, och det är vad vi måste göra.
Igår diskuterade vi detta med våra experter, inklusive möjligheten att skapa en enda BRICS valuta. Ja det är troligt, teoretiskt sett. Men för att börja arbeta med detta måste vi uppnå en viss paritet i utvecklingen av medlemsländernas ekonomier, vilket är ett väldigt avlägset perspektiv.
Som mina kollegor sa till mig övergick euroområdet med tiden till den gemensamma valutan, euron, utan att tänka på hur det skulle fungera i länder med en annan ekonomisk utvecklingsnivå, och problem uppstod. Varför skulle vi göra samma misstag? Denna fråga finns inte ens på dagordningen. Men vi bör, och vi kommer att arbeta för att förbättra hela det finansiella systemet, både den globala ekonomin och de finansiella relationerna inom BRICS.”
Fjodor Lukyanov: ”Herr president! Vi har arbetat i tre timmar. Är du inte trött på oss än?”
Vladimir Putin: ”Hur skulle jag kunna säga något sådant?”
Fjodor Lukyanov: ”Jag förstår. Det är det korrekta svaret.”
Vladimir Putin: ”Men vi borde nog avsluta.”
Fjodor Lukyanov: ”Okej, vi avslutar snart.
Herr de Gaulle.”
Pierre de Gaulle: ”Herr president! Jag är Pierre de Gaulle. Jag är ordförande för Mouvement International Russophile (MIR) France & Francophonie. Och jag är en sann vän till ert land eftersom min familj kämpar för den fransk-ryska vänskapen, och vi har fått fler och fler människor i Frankrike och Europa som har samma tro och samma vilja. Som ni vet var vänskapen och partnerskapet mellan Frankrike och Ryssland en av grundpelarna i min farfars politik. Och jag vill återuppbygga och jag vill återställa min farfars Frankrike, ett Frankrike som består av grundläggande värderingar som tro, som patriotism, som familj och som sant, låt oss säga, andligt ansvar, som är helt borta i den västerländska världen. Jag tror att dessa grundläggande värderingar är viktiga för att bygga upp fred och förståelse bland människor. På grund av detta tror jag att konflikten i Ukraina är en ideologisk konflikt, att den till och med är en civilisationskonflikt. För på ena sidan har du den västerländska världen, som har förlorat sin själ, som har förlorat allt för sitt ego, för kortsiktig tillfredsställelse, nöje och kortsiktig syn på allt som är heligt. Och historien har visat att civilisationen inte kan överleva detta. Å andra sidan har du en multipolär värld ledd av Ryssland, ledd av Kina, Indien, afrikanska länder, arabiska länder och sydamerikanska länder. Dessa människor, dessa nationer är villiga att kämpa för sina egna traditionella och grundläggande värderingar. Så för mig, herr president, är denna konflikt ideologisk. Det är därför jag tror att det [nya] kommer att hålla och expandera. Vad är din syn på detta?”
Vladimir Putin: ”Först och främst vill jag säga att det är en stor ära att vara värd för general de Gaulles barnbarn här i Ryssland.” (Applåder)
”Frankrikes sittande president och jag berörde kort några av dessa frågor och jag sa – återigen, det är ingen hemlighet – att jag inte vill ge någon historisk bedömning. Det hela var väldigt komplicerat, men trots skillnaden i militära titlar är det snarare general de Gaulle än marskalk Petain som uppfattas som en hjälte i Ryssland, eftersom generalen personifierade Frankrike och dess strävan efter frihet, självständighet och värdighet. Normandie-Nieman-piloter ses också som hjältar.
Ja, situationen har förändrats nuförtiden och Frankrikes ledare idag är helt andra människor. Jag talar inte om deras ålder, utan snarare om deras syn på Frankrikes roll och betydelse, kanske till och med dess historia och framtid. Jag tänker inte ge min åsikt eftersom det inte är vår sak. Det är upp till folket i Frankrike. Men jag vet att det finns gott om människor i Frankrike med de åsikter du representerar, sanna vänner till Ryssland, och deras antal växer.
Kommer situationen att förvärras ytterligare i ljuset av den allmänna utvecklingen som pågår i världen, mitt i den ideologiska konfrontationen, som du kallade det? Det kommer uppenbarligen aldrig att ta slut. Vilken form de än tar, kommer dessa olika rörelser säkert alltid att slåss med varandra, det är uppenbart. Men min åsikt är ändå att takten i vilken människor börjar inse vikten och den tidlösa betydelsen av nationella värderingar och sedvänjor gradvis kommer att öka, både i europeiska länder och även i USA.
I den meningen tror jag att ja, den ideologiska konfrontationen kommer att fortsätta. Men framtiden ligger i de nationellt orienterade krafterna i världen. Som jag sa i mina kommentarer kommer deras balans på världsscenen att uppnås genom att hitta en kompromiss mellan civilisationer.”
Fjodor Lukyanov: ”Kolleger, vi har verkligen ont om tid, så låt oss ställa en snabb fråga. Jag är seriös, väldigt korta frågor.”
Vladimir Putin: ”Försök att ställa en kort fråga.”
Konstantin Starysh: ”Jag ska försöka. Tack.
Konstantin Starysh, Moldavien, parlamentarisk opposition.
Min fråga är denna. Förr eller senare kommer denna konflikt att upphöra och jag skulle vilja tro att Ryssland och västvärlden kommer att börja ”återställa” sina relationer. Jag talar väldigt själviskt, eftersom den här typen av konfrontation skickar chockvågor till länder som Moldavien, både ekonomiskt och politiskt.
Så jag skulle vilja tro att förr eller senare kommer en återuppbyggnad av förbindelserna äntligen att börja, och det kommer att avgöra det större Europas öde i decennier framöver.
Herr president! Vilken roll tror du att länder som Moldavien kan spela i denna process? Vilken plats kan de ta i denna framtida arkitektur som kommer att växa fram som ett resultat av denna process?
Tack.”
Vladimir Putin: ”Det beror på det moldaviska folket. Jag ska förklara.
Om folket i Moldavien röstar på partier som vill ge upp en betydande del av sin suveränitet till andra länder och följer efter deras intressen kommer detta att definiera deras roll: de kommer varken att synas eller höras.
Men om de följer vägen att upprätthålla sin suveränitet och sin nationella värdighet, hålla fast vid sina nationella traditioner, så kommer vi, som jag sa i mina kommentarer, att sträva efter att säkerställa att alla länder, oavsett deras storlek, oavsett deras ekonomiska situation, har lika mycket att säga till om, och att alla länder behandlar varandra som lika. Jag vet inte hur det hela kommer att gå till, men det här är vårt tillvägagångssätt, och det är detta vi kommer att sträva efter.
Nästa tack.”
Kubat Rakhimov: ”Kubat Rakhimov, Kirgizistan. En kort fråga.
Vi kan se framgångssagan om att Ryssland, Uzbekistan och Kazakstan skapade en gasunion. I år, redan i oktober, får Uzbekistan rysk gas. Men vi har ytterligare två problem i Centralasien: vatten och energi.
Herr president! Hur ser du på utsikterna för att skapa en vatten och energiunion där Ryssland skulle vara en aktiv aktör och moderator av processerna, för att undvika social instabilitet och till och med väpnade konflikter? Tack.”
Vladimir Putin: När det gäller energi och energiförsörjning har vi aldrig exporterat gas från Ryssland till Centralasien. I Sovjetunionen var det tvärtom, och Centralasien brukade leverera gas till Ryssland genom två rörledningssystem.
Men med tanke på det växande energibehovet och den ekonomiska tillväxten i våra centralasiatiska vänners länder, såväl som klimatförändringarna – i år sjönk temperaturen i Kazakstan och Tasjkent till 21, och till och med 24 under noll, vilket jag tror, ingen kan minnas att någonsin ha sett förut. Det är verkligen otroligt, men det hände, vilket betyder att det kan hända igen. De tog upp frågan med oss och bad oss överväga gasleveranser till dessa länder. Vi förstår att det kan vara en utmaning att leva utan dessa förnödenheter.
Vi arbetade med den här frågan tillsammans. Våra kazakstanska vänner har byggt om sin del av pipelinen, och Uzbekistan gjorde detsamma. Även Gazprom skulle göra detsamma i Ryssland och bygga om en del av vår tekniska kapacitet, för att upprepa, i Sovjetunionen gick gasen i motsatt riktning, och vi måste nu vända på det.
Vi kommer att göra detta, och det har redan gjorts ur teknisk synvinkel. Fullskaliga leveranser börjar i oktober. Först i små volymer, men de är ytterst viktiga för ekonomierna i Kazakstan och Uzbekistan. Vi planerar att leverera upp till tre miljarder kubikmeter gas årligen till varje land, med möjlighet att öka volymen.
Det finns också andra frågor, såsom bredare energifrågor, vattenkraft och vattenresurser. De är utmanande ur ett ekonomiskt och finansiellt perspektiv, men lösbara. Men när vi tar upp dessa frågor får vi inte glömma miljön. Dessa frågor ligger inom vår vision, inklusive diskussionerna med våra kirgiziska vänner. Vi är medvetna om dessa frågor och arbetar med dem. Jag hoppas kunna träffa premiärministern snart vid CIS toppmötet, där vi kommer att diskutera dessa frågor. Så vi har alla dessa punkter på dagordningen och vi förstår deras betydelse för våra länder.”
Förresten, angående vår gasexport till Moldavien märkte jag att någon från Moldaviens officiella kretsar sa att Moldavien inte längre köpte rysk gas. Uppriktigt sagt blev jag lite förvånad över att höra det eftersom villkoren för att leverera gas till Moldavien är moldaviska villkor. Moldaver bad oss om dessa leverans- och prissättningsarrangemang, och vi gick med på dessa villkor, trots politiska meningsskiljaktigheter. Vi gick med på den moldaviska sidans förslag. Men skuldrelaterade frågor måste tas upp, ingen tvekan om det.
Trots uttalandet från moldaviska officiella kretsar om att Moldavien har slutat ta emot vår gas, frågade jag herr Miller i går vad de tänker och om de inte längre behöver gas. Han sa till mig att ingenting hade förändrats och att vi fortsätter att leverera gas som vanligt. Vad är det för människor? De säger slumpmässiga saker av oklara skäl och jag tror att det inte tjänar något annat syfte än att skada Moldaviens ekonomi.
Ja, snälla fortsätt.”
Alexander Prokhanov: ”Herr president, när han talade till bråkmakarna gjorde Pyotr Stolypin sin berömda kommentar, ”Vi behöver ett stort Ryssland och ni behöver en stor omvälvning.” Ryssland upplevde turbulenta tider då. Senast vi såg en sådan turbulens var 1991. Idag går Ryssland från stora omvälvningar mot storhet.
Vad är din uppfattning om Rysslands storhet?
Tack.”
Vladimir Putin: ”Vi känner till alla dig som författare, en patriot och, skulle jag säga, en fundamentalist av den ryska staten.
När det gäller Rysslands storhet ligger den för närvarande i att stärka sin suveränitet. Suveränitet bygger på självförsörjning inom teknik, finans, ekonomi i allmänhet, försvar och säkerhet.
Här är vad jag skulle vilja säga i detta avseende. De människor som av någon anledning började slåss mot dagens Ryssland efter 1991 – jag nämnde en del av det i mina kommentarer… Jag har ingen aning om varför de gjorde det. Kanske gjorde de det av arrogans eller dårskap, jag kan inte hitta någon annan förklaring. Jag frågar mig hela tiden: Varför? När allt kommer omkring öppnade vi våra armar och sa: ”Vi är här för er.” Men istället försökte de göra slut på oss. Varför? Ändå började de göra detta. Detta ledde oss till det enda återstående valet som var att stärka vår suveränitet inom ekonomi, finans, teknik och säkerhet.
Så människorna som började detta och förde oss till den nuvarande fasen av den redan upphettade konfrontationen började införa sanktioner mot oss och åstadkom motsatsen till vad de förväntade sig att åstadkomma. Vi ser en tydlig förändring i strukturen för den ryska ekonomin. Jag har redan nämnt detta: vi har lagt till tre procent till BNP från olja och gas och 43 procent från processindustrin, inklusive försvaret, men också elektronik, optik och maskinbyggnad. De har lämnat vår marknad, förmodligen med tanke på att allt skulle kollapsa, men istället blir det bara starkare.
Faktum är att inflationen är något uppåt och rubelkursen fluktuerar. Vi ser dessa frågor. Men ekonomins struktur förändras; den blir mer tekniskt avancerad på sin egen grund, och vi måste befästa denna trend. Det kommer vi definitivt att göra och utifrån detta kommer vi att fortsätta stärka vår försvarsförmåga. Vi ser de problem som uppstår under, jag ber om ursäkt för att jag uttryckte det rakt på sak, fientligheterna. Vi ser vad vi mer saknar och vi skalar upp produktionen, på vissa områden i stor omfattning, inte bara med några procent.
Vi kommer utan tvekan att bibehålla dessa trender och vi kommer att förlita oss på vårt folks stöd och förtroende, vilket bland annat tar sig uttryck i att vi har ett stort antal frivilliga som går med i Försvarsmakten. Från och med idag har 335 000 personer tagit värvning och skrivit kontrakt med försvarsministeriet på egen hand, och det finns cirka 5 000, till och med något fler, frivilliga. De är alla volontärer, men det är bara en annan kategori eftersom kontrakt tecknas för kortare löptider. Det totala antalet är cirka 350 000 personer, vilket faktum visar nivån på människors förtroende för den ryska statens politik.
Alla kan se att vi inte har att göra med flyktiga frågor. Vi kanske inte gör allt precis som vi skulle vilja att saker och ting ska vara, men den överväldigande majoriteten av våra medborgare ser att allt syftar till att stärka den ryska staten och Rysslands suveränitet. Den omfattar många aspekter, men trenden är absolut positiv och korrekt. Vårt mål är att hålla igång dessa trender, och vi kommer att göra det.
Tack.”
(Applåder.)
Fjodor Lukyanov: ”Herr president, får jag inskjuta bara en liten punkt, eftersom du nämnde volontärerna? Det är bara det att under de senaste 12 månaderna, har vi bland annat sett en mycket dramatisk händelse – ett försök till militärt myteri. Du träffade nyligen en representant för… ”
Vladimir Putin: ”Jag ville avsluta med en positiv ton, men du vill inte låta mig göra det.”
Fjodor Lukyanov: ”Det här är en positiv ton. Jag ville bara fråga: vet vi nu hur vi ska hantera privata militära företag?”
Vladimir Putin: ”Du vet att det var en medieklyscha – ett ”privat militärföretag.” Det finns inga riktiga privata militära företag i Ryssland, eftersom det inte finns någon lag om privata militära företag. Vi har inte sådana [lagar] och har aldrig haft.
Upplevelsen som vi hade var så skev eftersom den inte var baserad på lagen. Det är sant att det blev nödvändigt genom den nuvarande situationen på slagfältet, rent ut sagt. Och när försvarsministeriet bjöd in medlemmar i det företaget att komma och delta i striderna, så protesterade jag inte, eftersom folk agerade frivilligt, och vi såg att de kämpade heroiskt. Men även inom det bolaget sammanföll inte alltid de vanliga medlemmarnas och ledningens intressen. Jag tvivlar på att alla tjänade 840 miljarder rubel på att leverera mat till Försvarsmakten. Det fanns andra problem av rent ekonomisk karaktär, men det vill jag inte gå in på nu.
Vi har ännu inte nått enighet om huruvida vi behöver sådana företag eller inte, men från och med idag kan jag med säkerhet säga att flera tusen soldater från det företaget redan har skrivit kontrakt med Försvarsmakten. De anmälde sig frivilligt. Så om de vill kommer de att delta i stridsoperationer. Det är den första punkten.
Det andra är att de kommer att slåss under ett individuellt kontrakt var och en av dem undertecknat, vilket inte var fallet tidigare. Och detta var ett stort misstag, eftersom den situationen inte garanterade människor socialt skydd: om det inte finns något kontrakt finns det inga sociala skyldigheter från statens sida. Det är ingen idé att dölja något som alla redan vet: de betalades kontant. Vad menar du, kontanter? Ärligt talat var det också mitt fel. Jag kunde inte föreställa mig hur det skulle vara. När folk får kontanter, hur redogör du för vem som fick betalt och vem som inte fick? Vem bestämmer hur mycket alla får? Det är frågan. Så om vi gör det, måste vi göra det inom en rättslig ram. Detta är en svår, komplicerad process. Vi diskuterar det, funderar på det.
Dessa företag finns i många länder och arbetar aktivt, framför allt utomlands, vilket vi alla vet mycket väl. Vi kommer att fundera på om vi behöver dem eller inte. Men nu kan vi se vad som händer på kontaktlinjen. De ryska trupperna känner sig självsäkra och avancerar i många riktningar.
I går i 12 sektioner längs hela kontaktlinjen – vi ägnar bara inte så mycket grundläggande uppmärksamhet åt detta, men det spelar roll – vi avancerade i 12 riktningar: vissa platser runt 300, 400, 500 meter och 1 500–1 600 meter i två avsnitt. Detta kallas helt enkelt att förbättra sin position på slagfältet; det här är taktiska saker, men de har fortfarande betydelse. Så, behöver vi privata militära företag här? Vi behöver människor som vill kämpa och skydda fäderneslandets intressen, att kämpa för fäderneslandet. Det finns sådana personer, bland annat från företaget som du nämnde.
Så bara för att vara helt klar, jag vet, frågan hänger förmodligen i luften: vad hände med företagets ledning och så vidare. Vi känner till flygkraschen; chefen för utredningskommittén [Alexander Bastrykin] rapporterade till mig om den häromdagen: fragment av handgranater hittades i kropparna på de dödade i flygkraschen. Det fanns ingen extern påverkan på planet – detta är redan fastställt som ett resultat av en undersökning som utförts av Ryska federationens utredningskommitté. Men utredningen är inte avslutad. Ja, tyvärr genomfördes ingen undersökning av förekomsten av alkohol eller droger i offrens blod, även om vi vet att efter de välkända händelserna upptäckte FSB inte bara 10 miljarder [rubel] i kontanter, utan också fem kilogram kokain på företagets [Wagner] kontor i St Petersburg. Men jag upprepar ännu en gång: enligt min mening borde en sådan undersökning ha genomförts, men det gjordes inte. Jag har berättat allt vi vet.
Jag vill genast säga att jag frågade chefen för utredningsutskottet om detta kunde sägas offentligt. Han säger: ja, det är möjligt, det är ett etablerat faktum. Så här är det.
Låt oss ta en annan fråga då.”
Fjodor Lukyanov: ”För att inte sluta med det.
Margarita Simonyan, kanske?”
Vladimir Putin: ”Ja, Margarita, tack. Däremot har du alltid en chans, att kanske ge ordet till våra utländska gäster.”
Fjodor Lukyanov: ”Upp till dig.”
Margarita Simonyan: ”Jag ska vara snabb, herr president.”
Vladimir Putin: ”Okej.”
Margarita Simonyan: ”Du pratade om Karabach. Eftersom jag är en etnisk armenier kan jag inte låta bli att svara och kommer att ta mig friheten att försäkra er att alla normala armenier förstår det mycket väl, de förstår att Nikol Pashinyan sattes vid makten vid den tiden, exakt för att överlämna Karabach och för att ställa frågor till europeiska politiker som den som vår värd citerade. Normala armenier förstår att om det inte var för Ryssland, skulle det armeniska folket ha utplånats och slutat sin existens. Precis som i början av 1800-talet när de räddades av Alexander Griboyedov, räddas de i början av 2000-talet av [de ryska] fredsbevararna i Karabach. Detta är bara en sidoanteckning.
Min fråga är kort. Vår ungerska gäst ville inte fråga om vårt Odessa, men det gör jag eftersom Odessa är en underbar rysk stad. Och vi anser att ryska städer borde finnas i Ryssland. Så här är min fråga. Var vill du att vi ska sluta?
Tack.”
Vladimir Putin: ”När det gäller den första delen av dina kommentarer kan jag inte hålla med dig om att premiärminister Pashinyan togs till makten av någon utanför, för att överlämna Karabach. Det var faktiskt det armeniska folkets val. Ja, åsikterna kan skilja sig åt om valprocesser, men det är ett faktum. Så där håller jag inte med dig. Det är det första.
För det andra håller jag inte med om att han försökte ge upp Karabach. Jag pratade länge med honom; både under 2020-konflikten och innan dess. Jag minns att när han kom till makten sa han att Karabach var en del av Armenien. Ingen hade sagt det förut. Det är sant att hans position förändrades radikalt med tiden. Varför det hände är inte upp till mig att säga. Och sedan pratade vi under konflikten 2020, och enligt min mening ville han uppriktigt bevara situationen.
Jag säger inte att besluten var rätt eller fel, det är inte min sak att bedöma. Men jag anser att det är orättvist att säga att han medvetet överlämnade Karabach.
Nu till var vi ska sluta. Du vet, det handlar inte om territorier, det handlar om säkerhetsgarantier för de ryska folken och den ryska staten, och det här är en mer komplex fråga än något territorium. Det handlar om säkerheten för människor som betraktar Ryssland som sitt fosterland och som vi betraktar som vårt folk. Detta är en komplex fråga som kräver en diskussion. Jag är försiktig med att prata med din man som är, om inte en extremist, så åtminstone har radikala övertygelser. Men med dig kan jag prata mer om detta senare.”
Margarita Simonyan: ”Tack.”
Muhammad Athar Javed: ”Tack så mycket.
Herr president! Mitt namn är Muhammad Athar Javed, jag är generaldirektör för Pakistan House, Islamabad.
Jag skulle vilja gå tillbaka till det tidigare talet, när du gjorde några poänger om jämställdhet och så vidare. Du ställde en mycket viktig fråga. Det handlar om att fråga väst, och införandet av en övervägd konstruktion av civilisationen. Du sa: Vem är du att ställa frågan? Vilka är de att fråga oss eller någon alls för den delen?
Vad vi förstår är att de militära allianserna och de politiska allianserna verkligen har skakat hela regioner, Mellanöstern och andra, genom att attackera olika länder, inklusive Afghanistan, Irak och så vidare.
Nu finns det ett stort problem. Vi överväger att om det ska finnas multipolaritet, en multipolär värld, måste den komma från en ekonomisk inriktning, som du nämnde om energi, att du kommer att titta på de konkurrerande marknaderna. Om Europa misslyckades med att tillhandahålla lägre priser för befolkningen, och att det återigen är ett brott mot deras egna kunder.
Så jag skulle vilja fråga er, är det av någon slump möjligt att det under alla kriser finns en möjlighet, särskilt för Ryssland, att skapa, att följa denna nya ekonomiska världsordning. För som statsvetare tror jag att det handlar om en ny ekonomisk världsordning.
Den som kontrollerar naturresurserna, den som kontrollerar alla dess delar och sjövägar, det är de som skulle ha kontrollen. Och motsatsens design, finns det en motsatt design för oss att svara på dessa sanktioner? För att sanktionerna stryper inte bara Ryssland utan även många andra länder.
Ryssland överlever eftersom det har många naturresurser men precis som andra länder i Afrika, och i Asien, står vi inför många utmaningar.
Jag skulle vilja se om du kan sätta dina egna poäng, som du nämnde jämlikhet. Hur skulle du definiera det? Finns det en sannolikhet att vi på vägen kommer att få en ny ekonomisk världsordning ledd av Ryssland?”
Vladimir Putin: ”Jag håller helt med om det du just sa. Detta är sant – den framtida världsordningen kommer utan tvekan att baseras på det framtida ekonomiska, monetära och finansiella systemet. Och det borde vara mer balanserat; det bör tillgodose intressen hos den överväldigande majoriteten av det internationella samfundet – det är helt rätt.
Finns det någon möjlighet att detta så småningom kommer att hända? Detta är en mycket komplex process. Att döma av hur våra motståndare beter sig – låt oss kalla dem så, när vi pratar om ekonomin nu, kommer vi inte att använda några andra termer – de håller fast vid sina privilegier till varje pris.
Jag har redan sagt, och många håller med mig, att Bretton Woods-systemet är föråldrat. Det här är inte bara jag; det finns västerländska experter som säger detta. Det måste naturligtvis ersättas, eftersom det leder till sådana fula fenomen som de enorma skulderna i utvecklingsekonomierna, till exempel, eller den fullständiga och villkorslösa dominansen av dollarn i det internationella systemet. Detta händer redan; det är en tidsfråga.
Men de politiska och finansiella myndigheterna, de ekonomiska myndigheterna i USA skjuter faktiskt sig själva i foten genom att agera så oprofessionellt, milt uttryckt, genom att visa envishet och ignorera alla andra deltagare i internationella ekonomiska angelägenheter. De har begränsat betalningar i dollar – vad kan vi göra nu? Vi har inget annat val än att betala i nationella valutor. Vi måste diskutera de frågor som jag har nämnt när jag svarade på en av frågorna från våra kollegor, och skapa ny logistik för dessa transaktioner.
Som ett resultat av detta krymper användningen av dollarn naturligtvis, men detta händer också då USA – det är en enorm ekonomi, och landet är enormt och stort, det kan inte råda några tvivel om det, vi underskattar inte eller överdriver något, men de minskar sin egen inflytandesfär i den globala ekonomin. Med andra ord, detta händer ändå, av skäl utanför deras kontroll – eftersom tillväxtmarknader, utvecklingsekonomier växer, titta bara på den takt som Asien växer med. Det händer redan. Och USA om något, styrt av den nuvarande politiska situationen, accelererar dessa processer. Förlåt, men för att uttrycka det milt… Känner du till det här uttrycket? Det är värre än ett brott, det är ett misstag. Detta är ett sådant fall.
Finns det några projekt som kommer att forma en ny ekonomisk och logistisk arkitektur? Naturligtvis finns det sådana. President Xi Jinping föreslår ett sådant projekt, Belt and Road Initiative. Det är den förenande sloganen – ett bälte, en väg, att agera tillsammans. Och vi gör detsamma genom att bygga den eurasiska ekonomiska gemenskapen: vi funderar tillsammans på hur vi ska förena de två. Och om BRICS och SCO länderna också engagerar sig i detta – lyssna nu, det här är sant samarbete – Pakistan är också involverat i detta, i sökandet efter en lösning. Naturligtvis är detta en utmanande uppgift, och det kommer att ta tid. Men insikten om att det kommer att gynna alla kommer att driva denna process framåt.
Och jag kommer att sluta där jag började. I denna mening är förstärkningen av den multipolära världen oundviklig.
Tack så mycket för er uppmärksamhet.”
Fjodor Lukyanov: ”Tack så mycket, herr president. Vi ser fram emot att se er igen på det 21:a Valdai forumet om ett år.”
Vladimir Putin: ”Jag ser också fram emot att se er alla vid sådana här evenemang och jag skulle vilja tacka er för ert bidrag.
Uttalande av den ryska ständige representanten Vassily Nebenzia vid FN:s säkerhetsråds briefing om Ukraina, 24 augusti 2023 Läs originalet här
Fru president,
Till att börja med skulle jag vilja säga några ord till en av våra briefare på det språk som han valde att tala till säkerhetsrådet på. [Ukrainska]
”Vi tackar Mykola Kuleba för en tydlig demonstration av det moderna Ukrainas sanna ansikte, som är fullständigt likgiltigt, inte bara för dess medborgare, utan också för FN, medlemmar av säkerhetsrådet, och i synnerhet för dess amerikanska presidentskap.”
Fru president,
Jag skulle vilja uppmärksamma er på det faktum att vi just har sett en grov kränkning av säkerhetsrådets provisoriska arbetsordning av det amerikanska ordförandeskapet. I synnerhet var det ett brott mot regel 44, som lyder enligt följande: ”Varje representant får hålla tal på ett annat språk än säkerhetsrådets språk. I detta fall ska han själv sörja för tolkning till ett av dessa språk”. Detta gjordes inte och medlemmar i FN:s säkerhetsråd ägnade mer än 15 minuter åt att lyssna på ett tal som ingen, förutom de som kan ukrainska eller ryska förstod. Dessutom, vilket visade sig i slutet av talet, talar breifaren utmärkt och flytande på engelska, och vi slår vad om att han talar ryska också. Detta var ett politiskt drag, en prålig handling av ignorering av säkerhetsrådets arbetsordning, som det amerikanska presidentskapet inte kunde stoppa.
Fru president,
Den 9 maj 2010 ägde en militärparad rum i Kiev med anledning av 65-årsdagen av det sovjetiska folkets seger i det stora fosterländska kriget. 2 500 militärer från Ukraina, Ryssland och Vitryssland deltog i paraden. Festligheter hölls i hela staden.
Efter bara fyra år, den 9 maj 2014 (nästan tre månader efter den antikonstitutionella statskuppen i Kiev) under en liknande parad i Mariupol, sköt milisen från nynazistiska bataljonerna Azov och Dnepr-1 mot bilar och ambulansfordon och dödade de som hade gått ut på gatorna för att hedra minnet av sina fäder och farfäder. Enligt lokala brottsbekämpande myndigheter dödades 99 människor och 119 skadades. Får jag också påminna om att strax före dessa händelser, den 2 maj 2014, brändes cirka 50 fredliga demonstranter levande av nationalister i Odessa Trade Union House, de hade samlats till stöd för det ryska språket.
Så vad hände under dessa 4 år? Hur kommer det sig att ukrainare ersatte hjältar som hade befriat landet från nazismen med nazistiska kollaboratörer som var medskyldiga till massmord på hundratusentals judar, polacker, ryssar och ukrainare? Hur kommer det sig att ett land som faktiskt var ett rysktalande land började förfölja rysktalande och släppa bomber över fredliga städer i Donbas vars invånare reste sig för att försvara sina värderingar? Och västländer som kämpar för idealen om tolerans i yttre angelägenheter, varför reagerade de inte på det?
Svaren på dessa frågor härbärgerar rötterna till den tragedi som Ukraina genomlever, med att styras av en kriminell regim i Kiev, som uteslutande tjänar USA:s och dess allierades geopolitiska intressen, som för ett hybridkrig mot Ryssland i Ukraina till den sista ukrainaren. Denna regim griper tag i ukrainska pojkar på gatorna, trycker in dem i skåpbilar och skickar dem sedan (även om de saknar grundläggande militär utbildning) i ”köttstormar” mot ryska militära befästningar och minfält, utan hänsyn till den orimliga dödssiffran. Och våra tidigare västerländska partners fortsätter bara att sporra Zelenskij och hans klick, förse dem med vapen och kräver att denna [kött]kvarn måste fortsätta. Häromdagen beräknade experter från den tyska tidningen Die Welt på ett mycket sakligt sätt att Kievregimen behöver mobilisera ytterligare 3 miljoner människor för att besegra Ryssland. Detta trots att befolkningen i Ukraina, enligt FN-data, har minskat från 48,2 miljoner människor 2001 till 37,6 miljoner i början av 2022, och idag bor det inte mer än 29 miljoner människor i landet. Men Ukrainas västerländska sponsorer tycker inte synd om dem, eftersom, som Polens president A.Duda uttryckte det, Ryssland kan besegras billigt nu, eftersom ”det inte är amerikanska soldater som dör”.
Till sådana föga smickrande fakta brukar våra västerländska kollegor säga att vi inte skulle ha hamnat där vi är, om det inte hade varit för den ryska specialmilitära operationen i Ukraina. Men tragedin i det landet började mycket tidigare, när väst hade tagit upp att det skulle vara en bricka i deras ansträngningar att motarbeta och försvaga Ryssland. Vi hade aldrig hamnat där vi är, om det inte varit för Kievregimen och dess krig mot den rysktalande befolkningen i östra Ukraina vilket började 2014. Vi var tvungna att skydda de kvinnor, barn och äldre som Kiev började förinta efter att dess västerländska beskyddare slutligen vägrade att genomföra de av FN:s säkerhetsråd godkända Minsköverenskommelserna. Vi är dessutom väl medvetna om idag, att Minskpaketet under alla dessa år bara varit en rökridå bakom vilken Ukraina förberedde sig för ett krig med Ryssland.
Vårt land använde diplomatiska hävstänger in i det sista för att lösa situationen. Vi hade i många år, inklusive i denna kammare, krävt genomförandet av Minskavtalen. I slutet av 2021 lade vi för väststaterna fram oöverträffade förslag om säkerhetsgarantier. Alla avvisades, och Ukraina förberedde sig öppet för att med våld ta folkrepublikerna Donetsk och Lugansk. Ryssland kunde inte låta detta hända. Vi kunde inte heller tolerera en förstärkning vid våra gränser av en ryssofobisk nynazistisk regim som utgör ett direkt hot mot vårt land.
Kollegor
Vi vet att USA och dess allierade tillägnade detta möte Ukrainas självständighetsdag. Sådana dagar brukar vara en bra anledning att göra inventeringar, fundera över prestationer och misslyckanden. Så vad är det som dagens Ukraina kan vara stolt över? Låt oss bara kort lista vad som än ligger på ytan. För all del, den främsta bedriften är en totalitär diktatur som blir starkare från dag till dag. Den tolererar inte några dissidenter eller opposition, de skriver om historien och upphöjer glorifieringen av nazismen och Hitlers medbrottslingar till en rang av statlig politik.
Vi vet om ett dussin tusental ukrainare som gripits för att ha surfat på ryska webbplatser på Internet, haft rysk musik i sina spellistor och läst ryska böcker. Allt som är relaterat till Ryssland förklarade Ukraina sig vara fientligt till, långt innan den särskilda militära operationen startade. Vi har bevittnat och fortsätter att bevittna många politiskt motiverade mord, fall av utpressning och hot mot politiska motståndare. Känner ni till andra länder där sådana saker händer öppet?
Vet ni i vilka andra länder religionsbaserad förföljelse äger rum? Länder där kanoniska kyrkor är förbjudna, heliga platser skändas och präster åtalas för sin tro och övertygelse?
Lägg till detta en skenande korruption, som inte har förflyttat sig någonstans sedan självständigheten, och som har fått en aldrig tidigare skådad omfattning på grund av miljarder dollar i västerländskt bistånd som Kievregimen tar emot och omedelbart förskingrar. Det ukrainska medieutrymmet är fyllt med nyheter om detta ämne, men våra tidigare västerländska partners ignorerar allt detta, även om det även i västländer finns en växande indignation över situationen, som myndigheterna försöker avfärda.
Vilken annan stat (förutom den ökända Islamiska staten) främjar öppet terroristmetoder som ett verktyg för statens politik? Vilken annan stat är stolt över attacker och övergrepp mot civila, att använda dem som självmordsbombare, att utpressa dem med bedrägliga cybersystem, tvinga dem att begå brott i sitt eget land? Finns det många sådana stater i världen?
Finns det många stater som försöker förfalska sin egen historia genom att hjärntvätta sitt folk och indoktrinera dem med helt falska idéer om sitt land och dess roll i den globala civilisationen och kulturen? Vi har här i kammaren redan visat ukrainska skolböcker som hävdar att judar, fransmän, portugiser och många andra folk härstammar från forntida ukrainare. Vad gott kan komma ur detta historiska nonsens och kätteri som överensstämmer med nazistiska teorier om en supernation som är överlägsen sina grannar?
Det värsta med det är inte ens att Ukraina förnedrat sig så långt som detta, utan att det har gjort det under ledning av USA och dess allierade, som än idag visar en mycket selektiv blindhet och dövhet när det kommer till brotten av Kievregimen, både inom och utanför landet. Dessutom är västerländska huvudstäder idag faktiskt medskyldiga, inte bara för att de förser Zelensky regimen med vapen som dödar civila. Och inte bara för att de också delar underrättelser och skickar legosoldater och tekniska experter. I första hand är de medskyldiga då de täcker över de monstruösa lögner som regimen sprider om sig själv och om Ryssland. Lögnerna om de verkliga målen för och skälen till vår speciella militära operation, om de sanna syndarna till civila dödsfall som orsakats av att ukrainska luftvärnssystem utplacerades i bostadsområden i strid med IHR. Lögnerna om iscensatta provokationer som de i Bucha, Kramatorsk eller Mariupol ”Drama Theatre”. Lögnerna om att ukrainska barn, som vi faktiskt räddar, påstås ha blivit kidnappade av ryssar. Och slutligen, lögnerna om de brottslingar som dagens Ukraina hedrar som hjältar.
Vi har hört nog av dessa lögner i uttalandena från våra västerländska kollegor i dag, men vi kommer naturligtvis att höra mer. Det är ingen slump att det amerikanska presidentskapet, efter välkänt scenario, har dragit in fler västerländska allierade för att delta i dagens möte. Ni har länge handlat efter principen att ju större lögnen är, desto lättare är den att tro. Men det finns en sak ni glömmer: ju mer ni ljuger och försöker smutskasta Ryssland, förvränga vad vi gör och varför vi gör det, desto mer korroderar dessa lögner grunden för ert samhälle, era värderingar och principer. Konsekvenserna av detta visar sig redan. Fler och fler människor runt om i världen börjar se sanningen om vad som verkligen händer och blir förskräckta över dess omfattning.
Och sanningen är att USA och dess allierade har förprogrammerat detta proxykrig mot Ryssland åtminstone sedan 2014. Washington, London och Bryssel, som för krig med hjälp av andras händer, är inte intresserade av att det stoppas. En ny lärobok om väpnad aktion skrivs i dag mitt framför deras ögon, och de läser den efterhand som nya kapitel dyker upp och skaffar sig erfarenhet av moderna stridsmetoder, utan att riskera något annat än de vapen de levererar till Kiev. Annars skulle de ha tillåtit Zelenskij och hans team att sluta fredsavtalet med mycket gynnsamma villkor för Ukraina, som man nästan enades om i mars förra året. Det kollektiva väst behöver dock inte ett sådant scenario. På dess självständighetsdag finns det alltså inget vi kan gratulera Ukraina till. Dess öde som ett blint land i händerna på väst är inte att avundas. Och detta blir tydligare och tydligare nu för tiden. Förmodligen är det enda positiva i detta, att fallet med Ukraina har visat vad västvärldens blinda flathet och ovilja att kompromissa med sina egna intressen för västvärldens geopolitiska agendas skull leder till. Må detta vara en läxa för andra. Och må den ukrainska tragedin aldrig upprepa sig. Tack
Att visst fokus i videon ligger på corona narrativet är inte det viktiga, det är enbart ett exempel, det är psykologin i hur narrativet blir överväldigande för de som försöker att se rationellt på tillvaron och hur ett fåtal vågar stå upp för kausalitet i argumentationen, som är det viktiga.
Massformering uppstår när människor är isolerade från varandra och den fritt svävande odefinierbara ångesten blir utbredd.
Känslan av ensamhet, meningslöshet, ångest och frustration över livssituationen, skapar förutsättningarna för Massans formering.
Genom massformeringens narrativ återknyts den saknade mänskliga kommunikationen, i och med fokuseringen på ETT narrativ som också presenterar en ”vetenskaplig” lösning, och livet återfår plötsligt sin mening. Men den utgör inte en solidaritet byggd på verklig medmänsklig kommunikation och empati, utan en falsk solidaritet byggd enbart på narrativet. Narrativets lösning blir som en pivot punkt som ersätter alla andra möjliga lösningar. Den blir, genom denna ångest lättnad, så stark att den till och med kan lösa upp familjeband, en mental kapitulation.
”Den verkliga anledningen till att de köper in sig i narrativet är alltid för att det leder till nya sociala band, för att det befriar dem från deras ångest, för att det gör det möjligt för dem att rikta sin frustration och aggression mot något”, säger Desmet.
Märkes ord ”Mental kapitulation”, ”Massformering”,
Rationella argument räcker inte för att väcka någon ur den mentala kapitulationen.
Tre grupper kan urskiljas i Massformering:
De som är helt i narrativets grepp ca. 20-30 % av populationen.
De som bara följer med 60-65 %. Dessa är de tysta som trots allt känner att det är något fel på narrativet, men ändå av olika skäl föredrar att vara tysta.
Så har vi en liten grupp ca. 1-10 % som försöker använda en rationell argumentation mot det felaktiga narrativet.
Den tredje gruppen är oerhört viktig i sin påverkan av grupp två, för att inte en total massformering ska uppstå. De mest kända nutida exemplen på resultatet av total massformering är Hitlers Nazityskland och Stalins Sovjetunionen.
Ursprunget är inte orsakerna, i själva verket ”är de bara ursprungets föregångare – – efter att händelsen har ägt rum.” Medan man analyserar, bokstavligen ”bryter sönder”, och förstör en kristall till sina minsta ”beståndsdelar”, förstörs inte elementen av kristallen. Detta är bland de grundläggande punkter som Arendt gjorde i kapitlet som skrevs 1953 och lades till alla efterföljande utgåvor av The Origins of Totalitarianism
”Om det är sant att elementa av totalitarismen kan hittas genom att spåra tillbaka i historien och analysera de politiska implikationerna av vad vi brukar kalla vårt sekels kris, då är slutsatsen oundviklig att denna kris inte bara är ett hot från utsidan, inte enbart resultat av någon aggressiv utrikespolitik från antingen Tyskland eller Ryssland, och att den inte kommer att försvinna mer med Stalins död än den försvann med Nazitysklands fall. Det kan till och med vara så att vår tids verkliga svårigheter kommer att anta sin autentiska form – även om det inte nödvändigtvis är den grymmaste – först när totalitarismen har blivit ett minne blott.” ~ Hanna Arendt
Tyvärr uppfattade inte ”Elefanterna” budskapet i religionen, enbart ”arbetsmyrorna” förstod den sanna innebörden. Vad Elefanterna däremot förstod var att det gick att lura myrorna att tro att också de förstod budskapet, varpå allting i trädgården fortsatte i samma lunk.
Men inte alla myror var så lättlurade, en del försökte med samlade krafter baxa bort elefanterna från tronen i trädgårdens mitt, vilken elefanterna med sin större storlek ansåg sig ha all rätt till.
På vissa ställen i djungeln där myrorna lyckades övertyga alla sina medarbetare att samarbeta, klarade de också av den herkuliska uppgiften att lyfta bort elefanterna från tronen. Detta upprörde elefanterna vida omkring, både i djungeln och trädgården.
Hade myrorna tappat tron, eller trodde de att de kunde stampa ihjäl en elefant.
Speciellt en klan av myror var de mest framgångsrika i att få elefanter att fly tronen, det var de illröda arbetsmyrorna. Dessa kallades föraktfullt av elefanterna för ”pissemyror”.
Myrmica rubra workers
De hade en alldeles speciell taktik som ingen, inte ens elefanterna klarade av.
De använde först och främst samarbete – som alla troende arbetsmyror gör – men trixet var att slippa behöva lyfta en elefant.
För detta använde de ett välutvecklat sanningsserum, vilket smärtade elefanter särskilt mycket i den del de satt med, så att de var tvungna att resa sig upp.
Det började dessutom att klia alldeles förskräckligt i den matematiska knoppen.
När de väl rest sig och försökte stampa bort alla myror, kom det bara fler och fler myror, tills de var tvungna att fly från tronen.
De hade tappat räkningen och att stampa hjälpte inte.
Inte bara tron kan försätta berg.
Afrikanska elefanter i Addo Elephant National Park, Sydafrika
John Mearsheimer (1947) är en amerikansk statsvetare och forskare i internationella relationer, som tillhör den realistiska tankeskolan. Han är R. Wendell Harrison Distinguished Service Professor vid University of Chicago. Han har beskrivits som den mest inflytelserika realisten i sin generation.
(Alla länkar i själva texten är tillagda av mig och översättningar av relevanta texter, alla not markeringar inom (parentes) är professor Mearsheimers och återfinns i slutet av texten.)
Detta dokument undersöker den sannolika banan för Ukrainakriget framöver. (1) Jag kommer att ta upp två huvudfrågor.
För det första, är ett meningsfullt fredsavtal möjligt? Mitt svar är nej. Vi befinner oss nu i ett krig där båda sidor – Ukraina och väst på ena sidan och Ryssland på den andra – ser varandra som existentiella hot som måste besegras. Givet maximalistiska mål runt om, är det nästan omöjligt att nå ett fungerande fredsavtal. Dessutom har de två sidorna oförenliga meningsskiljaktigheter när det gäller territorium och Ukrainas förhållande till väst. Det bästa möjliga resultatet är en frusen konflikt som lätt kan förvandlas till ett hett krig igen. Det värsta möjliga resultatet är ett kärnvapenkrig, vilket är osannolikt men kan inte uteslutas.
För det andra, vilken sida kommer sannolikt att vinna kriget? Ryssland kommer i slutändan att vinna kriget, även om det inte kommer att besegra Ukraina på ett avgörande sätt. Med andra ord kommer det inte att erövra hela Ukraina, vilket är nödvändigt för att uppnå tre av Moskvas mål: störta regimen, demilitarisera landet och bryta Kievs säkerhetsband med väst. Men det kommer att sluta med att Ryssland annekterar en stor del av ukrainskt territorium, samtidigt som Ukraina förvandlas till en dysfunktionell rumpstat. Med andra ord kommer Ryssland att vinna en ful seger.
Innan jag direkt tar upp dessa frågor är det på sin plats att nämna tre preliminära punkter. Till att börja med försöker jag förutsäga framtiden, vilket inte är lätt att göra med tanke på att vi lever i en osäker värld. Jag argumenterar alltså inte för att jag har sanningen; i själva verket kan vissa av mina påståenden bevisas vara felaktiga. Dessutom säger jag inte vad jag skulle vilja se hända. Jag hejar inte på den ena eller andra sidan. Jag berättar helt enkelt vad jag tror kommer att hända när kriget går framåt. Slutligen, jag motiverar inte ryskt beteende eller handlingar från någon av de stater som är inblandade i konflikten. Jag förklarar bara deras handlingar.
Låt mig nu övergå till själva substansen.
Här är vi idag
För att förstå vart Ukrainakriget är på väg är det nödvändigt att först bedöma den nuvarande situationen. Det är viktigt att veta hur de tre huvudaktörerna – Ryssland, Ukraina och Väst – tänker på sin hotmiljö och tänker sig sina mål. När vi pratar om väst talar vi dock främst om USA, eftersom dess europeiska allierade tar sina marschorder från Washington när det gäller Ukraina. Det är också viktigt att förstå den nuvarande situationen på slagfältet. Låt mig börja med Rysslands hotbild och deras mål.
Rysslands hotbild
Det har varit tydligt sedan april 2008 att ryska ledare över hela linjen ser västvärldens ansträngningar att föra in Ukraina i Nato och göra det till ett västerländskt bålverk vid Rysslands gränser som ett existentiellt hot. President Putin och hans löjtnanter påpekade faktiskt detta upprepade gånger under månaderna före den ryska invasionen, när det stod klart för dem att Ukraina nästan var en de facto medlem av Nato. (2) Sedan kriget började den 24 februari 2022 har väst lagt ytterligare ett lager till det existentiella hotet, genom att anta en ny uppsättning mål som ryska ledare inte kan låta bli att se som extremt hotfulla. Jag kommer att säga mer om västerländska mål nedan, men det räcker med att säga här att väst är fast beslutet att besegra Ryssland, slå ut dem ur stormakternas led, om inte så orsaka regimförändring eller till och med få Ryssland att splittras som Sovjetunionen upplöstes 1991.
I ett stort tal som Putin höll i februari (2023), betonade han att västvärlden är ett dödligt hot mot Ryssland. ”Under åren som följde efter Sovjetunionens upplösning,” sade han, ”upphörde väst aldrig att försöka sätta eld på de postsovjetiska staterna och, viktigast av allt, att avsluta Ryssland som den största överlevande delen av de historiska områdena i vår stat. De uppmuntrade internationella terrorister att attackera oss, provocerade fram regionala konflikter längs våra gränser, ignorerade våra intressen och försökte hålla tillbaka och undertrycka vår ekonomi.” Han betonade vidare att ”Den västerländska eliten gör ingen hemlighet av sitt mål, som är, jag citerar, ”Rysslands strategiska nederlag.” Vad betyder detta för oss? Det betyder att de planerar att avsluta oss en gång för alla.” Putin fortsatte med att säga: ”det här representerar ett existentiellt hot mot vårt land.”(3) Ryska ledare ser också regimen i Kiev som ett hot mot Ryssland, inte bara för att den är nära allierad med väst, utan också för att de ser den som avkomman till de fascistiska ukrainska styrkorna som kämpade tillsammans med Nazityskland mot Sovjetunionen i andra världskriget. (4)
Rysslands mål
Med tanke på att det tror att det står inför ett hot mot sin överlevnad, måste Ryssland vinna detta krig. Men hur ser den segern ut? Det idealiska resultatet, innan kriget började i februari 2022, var att göra Ukraina till en neutral stat och lösa inbördeskriget i Donbass som ställde den ukrainska regeringen mot etniska ryssar och rysktalande, som ville ha större självständighet om inte självständighet för sin region. Det verkade som om dessa mål fortfarande var realistiska under krigets första månad och i själva verket låg till grund för förhandlingarna i Istanbul mellan Kiev och Moskva i mars 2022.(5) Om ryssarna hade uppnått dessa mål då, skulle det nuvarande kriget antingen ha förhindrats eller fått ett snabbt avslut.
Men en uppgörelse som uppfyller Rysslands mål finns inte längre bland korten. Ukraina och Nato är förenade vid höften under överskådlig framtid, och ingen av dem är villig att acceptera ukrainsk neutralitet. Vidare är regimen i Kiev en förbannelse för ryska ledare, som vill att den ska försvinna. De talar inte bara om att ”avnazifiera” Ukraina, utan också att ”demilitarisera” det, två mål som förmodligen skulle kräva att de erövrar hela Ukraina, tvingar dess militära styrkor att kapitulera och installera en ryskvänlig regim i Kiev.(6)
En avgörande seger av det slaget kommer sannolikt inte att hända av olika anledningar. Den ryska armén är inte tillräckligt stor för en sådan uppgift, vilken förmodligen skulle kräva minst två miljoner man.(7) Den befintliga ryska armén har verkligen svårt att erövra hela Donbass. Dessutom skulle västvärlden göra enorma ansträngningar för att förhindra Ryssland att ta över hela Ukraina. Slutligen skulle ryssarna behöva ockupera enorma mängder territorium, som är mestadels befolkat med etniska ukrainare vilka avskyr ryssarna och som skulle göra häftigt motstånd mot ockupationen. Att försöka erövra hela Ukraina och böja det efter Moskvas vilja skulle säkert sluta i katastrof.
Om vi ställer retoriken om att avnazifiera och demilitarisera Ukraina åt sidan, så involverar Rysslands konkreta mål att erövra och annektera en stor del av ukrainskt territorium, samtidigt som Ukraina förvandlas till en dysfunktionell rumpstat. Som sådan skulle Ukrainas förmåga att föra krig mot Ryssland minskas avsevärt och de skulle sannolikt inte kvalificera sig för medlemskap i varken EU eller Nato. Dessutom skulle ett trasigt Ukraina vara särskilt sårbart för rysk inblandning i sin inrikespolitik. Kort sagt, Ukraina skulle inte längre vara en västerländsk bastion vid Rysslands gräns.
Hur skulle då ett dysfunktionellt rumptillstånd se ut? Moskva har officiellt annekterat Krim och fyra andra ukrainska oblast – Donetsk, Cherson, Luhansk och Zaporizhe – som innan krisen bröt ut i februari 2014, tillsammans representerar cirka 23 procent av Ukrainas totala territorium. Ryska ledare har betonat att de inte har för avsikt att ge upp det territoriet, vilket Ryssland ännu inte fullständigt kontrollerar. Faktum är att det finns anledning att tro att Ryssland kommer att annektera ytterligare ukrainskt territorium, om landet har militär förmåga att göra det till en rimlig kostnad. Det är dock svårt att säga hur mycket ytterligare ukrainskt territorium Moskva kommer att försöka annektera, vilket Putin själv klargör.(8)
Det ryska tänkandet kommer sannolikt att påverkas av tre beräkningar. Moskva har ett kraftfullt incitament att erövra och permanent annektera ukrainskt territorium som är tungt befolkat med etniska ryssar och rysktalande. De kommer att vilja skydda dem från den ukrainska regeringen – som har blivit fientlig mot allt som är ryskt – och se till att det inte finns något inbördeskrig någonstans i Ukraina, som det som ägde rum i Donbass mellan februari 2014 och februari 2022. Samtidigt kommer Ryssland att vilja undvika att kontrollera territorium som till stor del är befolkat av fientliga etniska ukrainare, vilket sätter betydande begränsningar för ytterligare rysk expansion. Att förvandla Ukraina till en dysfunktionell rumpstat kommer slutligen att kräva att Moskva tar avsevärda mängder av ukrainskt territorium, så det är väl positionerat för att göra betydande skada på dess ekonomi. Att kontrollera hela Ukrainas kustlinje längs Svarta havet, skulle till exempel ge Moskva betydande ekonomisk inflytande över Kiev.
Dessa tre beräkningar tyder på att Ryssland sannolikt kommer att försöka annektera de fyra oblasten – Dnipropetrovsk, Charkiv, Mykolaiv och Odessa – som ligger omedelbart väster om de fyra oblaster som det redan har annekterat – Donetsk, Cherson, Luhansk och Zaporozhe. Om det skulle hända skulle Ryssland kontrollera cirka 43 procent av vad som var Ukrainas territorium före 2014.(9) Dmitri Trenin, en ledande rysk strateg uppskattar att de ryska ledarna skulle försöka ta ännu mer ukrainskt territorium – pressa sig västerut i norra Ukraina till floden Dnieper och ta den del av Kiev som ligger på flodens östra strand. Han skriver att ”Ett logiskt nästa steg” efter att ha tagit hela Ukraina från Charkiv till Odessa ”skulle vara att utöka den ryska kontrollen till hela Ukraina öster om floden Dnieper, inklusive den del av Kiev som ligger på flodens östra strand. Om det skulle hända skulle den ukrainska staten krympa till att endast omfatta de centrala och västra regionerna i landet.”(10)
Västvärldens hotbild
Det kan tyckas svårt att tro nu, men innan Ukrainakrisen bröt ut i februari 2014 såg västerländska ledare inte Ryssland som ett säkerhetshot. Natos ledare pratade till exempel vid alliansens toppmöte 2010 i Lissabon, med Rysslands president om ”en ny fas av samarbete mot ett sant strategiskt partnerskap”.(11) Föga överraskande var NATO expansion före 2014 inte motiverad, i termer av att begränsa ett farligt Ryssland. I själva verket var det rysk svaghet som gjorde att västvärlden kunde trycka de första två delarna av Natos expansion 1999 och 2004 ner i Moskvas hals, och sedan tillät sig George W. Bush administrationen att 2008 tänka att Ryssland kunde tvingas acceptera Georgien och Ukraina inträde i alliansen. Men det antagandet visade sig vara felaktigt, och när Ukrainakrisen bröt ut 2014 började väst plötsligt framställa Ryssland som en farlig fiende som måste hållas tillbaka om inte försvagas.(12)
Sedan kriget startade i februari 2022, har västvärldens uppfattning om Ryssland stadigt eskalerat till den punkt där Moskva nu tycks ses som ett existentiellt hot. USA och dess NATO-allierade är djupt involverade i Ukrainas krig mot Ryssland. De gör faktiskt allt annat utom att trycka på avtryckarna och på knapparna.(13) Dessutom har de klargjort sitt otvetydiga åtagande att vinna kriget och upprätthålla Ukrainas suveränitet. Att förlora kriget skulle alltså få enormt negativa konsekvenser för Washington och för Nato. Amerikas rykte som kompetent och tillförlitligt skulle allvarligt skadas, vilket skulle påverka hur dess allierade såväl som dess motståndare – särskilt Kina – hanterar USA. Dessutom anser praktiskt taget alla europeiska länder i Nato att alliansen är ett oersättligt säkerhetsparaply. Möjligheten att Nato kan bli svårt skadat – kanske till och med totalförstört – om Ryssland vinner i Ukraina är därför anledning till djup oro bland dess medlemmar.
Dessutom framställer västerländska ledare ofta Ukrainakriget som en integrerad del av en större global kamp mellan autokrati och demokrati som är manicheansk i sin kärna. Ovanpå det sägs att framtiden för den heliga regelbaserade internationella ordningen vara beroende av att de segrar mot Ryssland. Som kung Charles sa i mars (2023), ”Europas säkerhet såväl som våra demokratiska värderingar är hotade.”(14) På liknande sätt förklarar en resolution som infördes i den amerikanska kongressen i april att: ”USA:s intressen, europeisk säkerhet och förutsättningarna för internationell fred beror på … ukrainsk seger.”(15) En nyligen publicerad artikel i The Washington Post fångar upp hur västvärlden behandlar Ryssland som ett existentiellt hot: ”Ledarna för de mer än 50 andra länder som stöder Ukraina, har uttryckt sitt stöd som en del av en apokalyptisk kamp för demokratins framtid och den internationella rättsstaten mot autokrati och aggression som väst inte har råd att förlora.”(16)
Västs mål
Som torde vara tydligt är västvärlden fast beslutna att besegra Ryssland. President Biden har upprepade gånger sagt att USA är med i detta krig för att vinna. ”Ukraina kommer aldrig att bli en seger för Ryssland.” Det måste sluta i ”strategiskt misslyckande”. Washington, betonar han, kommer att stanna kvar i kampen ”så lång tid den tar”.(17) Det specifika målet är att besegra Rysslands armé i Ukraina – radera Rysslands territoriella vinster – och lamslå dess ekonomi med dödliga sanktioner. Om det lyckades skulle Ryssland slås ut ur stormakternas led, vilket försvagar det till den grad att de inte kan hota att invadera Ukraina igen.(18) Västerländska ledare har ytterligare mål, vilka inkluderar ett regimskifte i Moskva, att ställa Putin inför rätta som krigsförbrytare och eventuellt bryta upp Ryssland i mindre stater.(19)
Samtidigt är västvärlden fortfarande engagerade i att föra in Ukraina i Nato, även om det råder oenighet inom alliansen om när och hur det kommer att ske.(20) Jens Stoltenberg, alliansens generalsekreterare sa på en presskonferens i Kiev i april (2023) att ”NATO:s ståndpunkt förblir oförändrad och att Ukraina kommer att bli medlem i alliansen.” Samtidigt betonade han att ”Det första steget mot ett medlemskap av Ukraina i Nato är att se till att Ukraina segrar, och det är därför USA och dess partners har gett ett oöverträffat stöd till Ukraina.”(21) Med tanke på dessa mål är det tydligt varför Ryssland ser västvärlden som ett existentiellt hot.
Ukrainas hotbild och mål
Det råder ingen tvekan om att Ukraina står inför ett existentiellt hot, med tanke på att Ryssland är angeläget om att sönderdela det och se till att den överlevande rumpstaten inte bara är ekonomiskt svag, utan varken är en de facto eller en de jure medlem av Nato. Det råder heller ingen tvekan om att Kiev delar Västs mål att besegra och allvarligt försvaga Ryssland, så att de kan återta sitt förlorade territorium och hålla det under ukrainsk kontroll för alltid. Som president Zelensky nyligen sa till president Xi Jinping: ”Det kan inte finnas någon fred som är baserad på territoriella kompromisser.”(22) Ukrainska ledare förblir naturligtvis orubbligt engagerade i att gå med i EU och Nato och att göra Ukraina till en integrerad del av väst.(23)
Sammanfattningsvis tror alla de tre nyckelaktörerna i kriget i Ukraina att de står inför ett existentiellt hot, vilket betyder att var och en av dem tror att de måste vinna kriget annars får det fruktansvärda konsekvenser.
Slagfältet idag
När det gäller händelser på slagfältet har kriget utvecklats till utmattningskrig där varje sida huvudsakligen är angelägen om att blöda den andra sidan vit, vilket får den att kapitulera. Naturligtvis är båda sidor också angelägna om att erövra territorium, men det målet är av underordnad betydelse för att slita ner den andra sidan.
Den ukrainska militären hade övertaget under senare hälften av 2022, vilket gjorde att den kunde ta tillbaka territorium från Ryssland i Charkiv och Cherson regionerna. Men Ryssland svarade på dessa nederlag genom att mobilisera ytterligare 300 000 trupper, omorganisera sin armé, förkorta sina frontlinjer och lära av sina misstag.(24) Platsen för striderna 2023 har varit i östra Ukraina, främst i Donetsk- och Zaporozhe regionerna. Ryssarna har haft övertaget i år, främst för att de har ett betydande övertag inom artilleri, som är det viktigaste vapnet i utmattningskrigföring.
Moskvas fördel var uppenbar i striden om Bakhmut, som slutade när ryssarna erövrade den staden i slutet av maj (2023). Även om det tog ryska styrkor tio månader att ta kontroll över Bakhmut, tillfogade de ukrainska styrkor enorma offer med sitt artilleri.(25) Kort därefter, den 4 juni, inledde Ukraina sin efterlängtade motoffensiv på olika platser i Donetsk och Zaporozhe regionerna. Syftet är att penetrera Rysslands frontlinjer av försvar, ge ett förbluffande slag mot ryska styrkor och ta tillbaka en betydande del av ukrainskt territorium som nu är under rysk kontroll. I huvudsak är målet att duplicera Ukrainas framgångar i Charkiv och Cherson 2022.
Ukrainas armé har hittills gjort små framsteg i att uppnå dessa mål och är istället fast i dödliga utmattningsstrider med ryska styrkor. År 2022 var Ukraina framgångsrika i Charkiv och Cherson kampanjerna eftersom dess armé kämpade mot undermåliga och alltför utsträckta ryska styrkor. Så är inte fallet idag: Ukraina anfaller mot väl förberedda ryska försvarslinjer. Men även om ukrainska styrkor bryter igenom dessa försvarslinjer kommer ryska trupper snabbt att stabilisera fronten och utmattningsstriderna kommer att fortsätta.(26) Ukrainarna är i underläge i dessa möten eftersom ryssarna har en betydande eldkraftsfördel.
Vart vi är på väg
Låt mig växla upp, bort från nuet och prata om framtiden. Jag börjar med hur händelser på slagfältet sannolikt kommer att utspela sig framöver. Som nämnts tror jag att Ryssland kommer att vinna kriget, vilket innebär att de kommer att erövra och annektera betydande ukrainskt territorium, vilket lämnar Ukraina som en dysfunktionell rumpstat. Om jag har rätt kommer detta att vara ett allvarligt nederlag för både Ukraina och väst.
Det finns dock en guldkant i detta resultat: en rysk seger minskar markant hotet om kärnvapenkrig, eftersom kärnvapeneskalering är mest sannolikt att inträffa om ukrainska styrkor vinner segrar på slagfältet och hotar att ta tillbaka alla eller de flesta av territorierna Kiev har förlorat till Moskva. Ryska ledare skulle säkert allvarligt fundera på att använda kärnvapen för att rädda situationen. Naturligtvis, om jag har fel om vart kriget är på väg och den ukrainska militären får övertaget och börjar pressa ryska styrkor österut, skulle sannolikheten för kärnvapenanvändning öka avsevärt, vilket inte betyder att det skulle vara säkert.
Vad är grunden för mitt påstående att ryssarna sannolikt kommer att vinna kriget?
Ukrainakriget är som betonats, ett utmattningskrig där intagande och innehav av territorium är av underordnad betydelse. Syftet med utmattningskrigföring är att slita ner den andra sidans styrkor till den punkt där den antingen lämnar kampen eller är så försvagad att den inte längre kan försvara det ifrågasatta territoriet.(27) Vem som vinner ett utmattningskrig är till stor del en funktion av tre faktorer: balansen i beslutsamhet mellan de två sidorna; befolkningsbalansen mellan dem; och utbytesförhållandet. Ryssarna har en avgörande fördel i befolkningsstorlek och en markant fördel i förhållandet mellan stupade och sårade; de två sidorna är jämnt matchade när det gäller beslutsamhet.
Tänk på balansen mellan beslutsamhet. Som nämnts tror både Ryssland och Ukraina att de står inför ett existentiellt hot, och naturligtvis är båda sidor fullt engagerade i att vinna kriget. Därför är det svårt att se någon meningsfull skillnad i deras beslutsamhet. När det gäller befolkningens storlek hade Ryssland en fördel på ungefär 3,5:1 innan kriget började i februari 2022. Sedan dess har förhållandet skiftat märkbart till Rysslands fördel. Omkring åtta miljoner ukrainare har flytt landet, subtraherat från Ukrainas befolkning. Ungefär tre miljoner av dessa emigranter har rest till Ryssland, vilket ökar befolkningen där. Dessutom finns det förmodligen omkring fyra miljoner andra ukrainska medborgare som bor i de territorier som Ryssland nu kontrollerar, vilket ytterligare förskjuter befolkningsobalansen till Rysslands fördel. Att sätta ihop dessa siffror ger Ryssland en fördel på ungefär 5:1 i befolkningsstorlek.(28)
Slutligen har utbytesförhållandet mellan stupade/sårade, varit en kontroversiell fråga sedan kriget startade i februari 2022. Den konventionella visdomen i Ukraina och väst är att förlustnivåerna på båda sidor antingen är ungefär lika eller att ryssarna har lidit större förluster än ukrainarna. Chefen för Ukrainas nationella säkerhets och försvarsråd, Oleksiy Danilov, går så långt som att hävda att ryssarna förlorat 7,5 soldater för varje ukrainsk soldat i striden om Bakhmut.(29) Dessa påståenden är felaktiga. Ukrainska styrkor har säkert lidit mycket större förluster än sina ryska motståndare av en anledning: Ryssland har mycket mer artilleri än Ukraina.
I utmattningskrigföring är artilleri det viktigaste vapnet på slagfältet. I den amerikanska armén är artilleriet allmänt känt som ”stridens kung”, eftersom det är huvudansvarigt för att döda och såra soldaterna som strider.(30) Således spelar balansen av artilleri en enorm roll i ett utmattningskrig. Av nästan alla synpunkter har ryssarna någonstans mellan 5:1 och 10:1 fördelar inom artilleri, vilket försätter den ukrainska armén i ett betydande underläge på slagfältet.(31) Ceteris paribus (allt annat lika) skulle man förvänta sig att stupade/skadade utbytesförhållandet skulle approximera balansen av artilleri. Ergo (därför) är ett utbytesförhållande i storleksordningen 2:1 till Rysslands fördel en försiktig uppskattning.(32)
En möjlig utmaning för min analys är att hävda att Ryssland är angriparen i detta krig, och förövaren lider undantagslöst mycket högre stupade nivåer än försvararen, särskilt om de anfallande styrkorna är engagerade i breda frontala attacker, vilket ofta sägs vara Ryska militärens modus operandi.(33) Angriparen är trots allt ute i det fria och i rörelse, medan försvararen främst slåss från fasta positioner som ger rejält skydd. Denna logik underbygger den berömda tumregeln 3:1, som säger att en attackerande styrka behöver minst tre gånger så många soldater som försvararen för att vinna en strid.(34) Men det finns problem med denna argumentation när den tillämpas på Ukrainakriget.
För det första är det inte bara ryssarna som har initierat offensiver under krigets gång.(35) Faktum är att ukrainarna inledde två stora offensiver förra året som ledde till vida omskrivna segrar: Charkiv offensiven i september 2022 och Cherson offensiven mellan augusti och november 2022. Även om ukrainarna gjorde betydande territoriella vinster i båda kampanjerna, tillfogade ryskt artilleri stora förluster på de anfallande styrkorna. Ukrainarna inledde precis en ny stor offensiv den 4 juni mot ryska styrkor som är fler och mycket bättre förberedda än de som ukrainarna kämpade mot i Charkiv och Cherson.
För det andra är skillnaden mellan anfallande och försvarare i ett stort slag vanligtvis inte svart och vitt. När en armé attackerar en annan armé gör försvararen alltid motangrepp. Med andra ord, försvararen övergår till anfallare och anfallarna övergår till försvarare. Under loppet av en utdragen strid kommer varje sida sannolikt att hamna i mycket attack och motattack samt att försvara fasta positioner. Detta böljande fram och tillbaka förklarar varför stupade/sårade utbytesförhållandena i amerikanska inbördeskrigsstrider och strider från första världskriget ofta är ungefär lika, inte gynnsamma för armén som började i defensiven. I själva verket lider armén som slår det första slaget ibland färre offer än målets armé.(36) Kort sagt, försvar brukar innebära mycket offensiv.
Det är tydligt från ukrainska och västerländska nyhetsberättelser att ukrainska styrkor ofta inleder motattacker mot ryska styrkor. Betrakta denna redogörelse i The Washington Post om striderna tidigare i år i Bakhmut: ”‘Det är en flytande rörelse på gång’ sa en ukrainsk förste löjtnant… Ryska attacker längs fronten tillåter deras styrkor att avancera några hundra meter innan de knuffas tillbaka några timmar senare. ”Det är svårt att särskilja exakt var frontlinjen är eftersom den rör sig som Jell-O,” sa han.”(37) Med tanke på Rysslands massiva artillerifördel verkar det rimligt att anta att utbytesförhållandet mellan stupade/sårade i dessa ukrainska motattacker gynnar ryssarna – förmodligen på ett skevt sätt.
För det tredje använder ryssarna inte – åtminstone inte ofta – storskaliga frontala attacker som syftar till att snabbt ta sig framåt och erövra territorium, men som skulle utsätta de attackerande styrkorna för nedbrytande eld från ukrainska försvarare. Som general Sergey Surovikin förklarade i oktober 2022, när han förde befäl över de ryska styrkorna i Ukraina, ”Vi har en annan strategi… Vi skonar varje soldat och maler ständigt ner den framryckande fienden.”(38) I själva verket har ryska trupper antagit smart taktik som minskar antalet offer.(39) Deras föredragna taktik är att inleda sonderande attacker mot fasta ukrainska positioner med små infanteriförband, vilket får ukrainska styrkor att attackera dem med granatkastare och artilleri.(40) Det svaret gör att ryssarna kan avgöra var de ukrainska försvararna och deras artilleri finns. Ryssarna använder sedan sin stora fördel i artilleri för att slå ut sina motståndares artilleri. Efteråt går styrkor av ryskt infanteri framåt igen; och när de möter allvarligt ukrainskt motstånd upprepar de processen. Denna taktik hjälper till att förklara varför Ryssland gör långsamma framsteg när det gäller att erövra ukrainskt territorium.
Man skulle kunna tro att västvärlden kan nå framgång med att jämna ut utbytet av stupade/sårade, genom att förse Ukraina med många fler artilleripjäser och granater, och därmed eliminera Rysslands betydande övertag med detta kritiskt viktiga vapen. Det kommer dock inte att ske i någon nära framtid, helt enkelt därför att varken USA eller dess allierade har den industriella kapacitet som krävs för att massproducera artilleripjäser och granater åt Ukraina. De kan inte heller snabbt bygga upp den kapaciteten.(41) Det bästa västvärlden kan göra – åtminstone under nästa år eller så – är att upprätthålla den befintliga obalansen av artilleri mellan Ryssland och Ukraina, men även det kommer att bli en svår uppgift.
Ukraina kan inte heller göra mycket för att lösa problemet, eftersom dess förmåga att tillverka vapen är begränsad. De är nästan helt beroende av väst, inte bara för artilleri, utan för alla typer av större vapensystem. Ryssland å andra sidan, hade en formidabel förmåga att tillverka vapen redan innan kriget, vilken har ökat sedan striderna startade. Putin sa nyligen: ”Vår försvarsindustri tar mer fart för varje dag. Vi har ökat den militära produktionen med 2,7 gånger under det senaste året. Vår produktion av de mest kritiska vapnen har ökat tio gånger och fortsätter att öka. Fabrikerna arbetar i två eller tre skift, och några är arbetar dygnet runt.”(42) Kort sagt, med tanke på det sorgliga läget för Ukrainas bas industrier, är de inte i någon position att själva föra ett utmattningskrig. De kan bara göra det med västerländskt stöd. Men även då är det dömt att förlora.
Det har nyligen skett en utveckling som ytterligare ökar Rysslands eldkraftsfördel gentemot Ukraina. Under krigets första år hade rysk flyg litet inflytande på vad som hände i markkriget, främst för att Ukrainas luftförsvar var tillräckligt effektivt för att hålla ryska flygplan långt borta från de flesta slagfält. Men ryssarna har allvarligt försvagat Ukrainas luftförsvar, vilket nu tillåter det ryska flygvapnet att slå mot ukrainska markstyrkor på eller direkt bakom frontlinjerna.(43) Dessutom har Ryssland utvecklat förmågan att utrusta sin enorma arsenal av 500 kg bomber med vägledningstillsatser som gör dem särskilt dödliga.(44)
Sammanfattningsvis kommer utbytesförhållandet att fortsätta att gynna ryssarna under en överskådlig framtid, vilket är oerhört viktigt i ett utmattningskrig. Dessutom är Ryssland mycket bättre positionerat för att föra utmattningskrigföring eftersom dess befolkning är mycket större än Ukrainas. Kievs enda hopp att vinna kriget är att Moskvas beslutsamhet ska kollapsa, men det är osannolikt med tanke på att ryska ledare ser västvärlden som en existentiell fara.
Utsikter för ett förhandlat fredsavtal
Det finns en växande kör av röster runt om i världen som uppmanar alla sidor i Ukraina kriget att anamma diplomati och förhandla fram ett varaktigt fredsavtal. Detta kommer dock inte att hända. Det finns för många formidabla hinder för att få ett snart slut på kriget, än mindre att skapa en överenskommelse som skapar en varaktig fred. Det bästa möjliga resultatet är en frusen konflikt, där båda sidor fortsätter att leta efter möjligheter att försvaga den andra sidan och där det finns en ständigt närvarande risk för förnyade strider.
På den mest allmänna nivån är fred inte möjlig eftersom varje sida ser den andra som ett dödligt hot som måste besegras på slagfältet. Det finns knappast något utrymme för kompromisser med den andra sidan under dessa omständigheter. Det finns också två specifika olösliga tvistepunkter mellan de stridande parterna. Den ena berör territorium medan den andra berör ukrainsk neutralitet.(45) Nästan alla ukrainare är djupt engagerade i att få tillbaka allt sitt förlorade territorium – inklusive Krim.(46) Det kan ingen skylla dem för? Men Ryssland har officiellt annekterat Krim, Donetsk, Cherson, Luhansk och Zaporozhe, och är fast beslutna att behålla dessa territorier. Faktum är att det finns anledning att tro att Moskva kommer att annektera mer ukrainskt territorium om de kan.
Den andra gordiska knuten gäller Ukrainas förhållande till väst. Av förståeliga skäl vill Ukraina ha en säkerhetsgaranti när kriget tar slut, som bara västvärlden kan ge. Det innebär antingen de facto eller de jure medlemskap i Nato, eftersom inga andra länder kan skydda Ukraina. I stort sett alla ryska ledare kräver dock ett neutralt Ukraina, vilket innebär inga militära band med väst och därmed inget säkerhetsparaply för Kiev. Det finns inget sätt att kvadrera denna cirkel.
Det finns två andra hinder för fred: nationalism, som nu har förvandlats till hypernationalism, och den totala bristen på förtroende från den ryska sidan.
Nationalism har varit en mäktig kraft i Ukraina i mer än ett sekel, och antagonism mot Ryssland har länge varit ett av dess kärnelement. Utbrottet av den nuvarande konflikten den 22 februari 2014 underblåste den fientligheten, vilket fick det ukrainska parlamentet att anta ett lagförslag följande dag som begränsade användningen av ryska och andra minoritetsspråk, ett drag som hjälpte till att utlösa inbördeskriget i Donbass.(47) Rysslands annektering av Krim kort därefter förvärrade en dålig situation. I motsats till den konventionella visdomen i västvärlden, förstod Putin att Ukraina var en separat nation från Ryssland och att konflikten mellan de etniska ryssarna och de rysktalande som bodde i Donbass och den ukrainska regeringen handlade om ”den nationella frågan”.(48)
Den ryska invasionen av Ukraina, som direkt ställer de två länderna mot varandra i ett utdraget och blodigt krig har förvandlat nationalismen till hypernationalism på båda sidor. Förakt och hat mot ”den andre” genomsyrar det ryska och ukrainska samhället, vilket skapar kraftfulla incitament för att eliminera detta hot – med våld om det behövs. Det finns gott om exempel. En framstående veckotidning i Kiev hävdar att berömda ryska författare som Mikhail Lermontov, Fjodor Dostojevskij, Leo Tolstoj och Boris Pasternak är ”mördare, plundrare, okunniga”.(49) Den ryska kulturen, säger en framstående ukrainsk författare, representerar ”barbari, mord och förstörelse …. Sådant är ödet för fiendens kultur.”(50)
Den ukrainska regeringen är förutsägbart engagerad i ”avryssifiering” eller ”avkolonisering”, vilket innebär att rensa biblioteken från böcker av ryska författare, döpa om gator som har namn med kopplingar till Ryssland, dra ner statyer av figurer som Katarina den stora, förbjuda rysk musik producerad efter 1991, bryta banden mellan den ukrainska ortodoxa kyrkan och den rysk-ortodoxa kyrkan och minimera användningen av det ryska språket. Kanske sammanfattas Ukrainas inställning till Ryssland bäst av Zelensky kortfattade kommentar: ”Vi kommer inte att förlåta. Vi kommer inte att glömma.”(51)
När man vänder sig till den ryska sidan av kullen, rapporterar Anatol Lieven att ”varje dag på rysk TV kan du se hatfyllda etniska förolämpningar riktade mot ukrainare.”(52) Föga överraskande arbetar ryssarna för att förryska och radera den ukrainska kulturen i de områden som Moskva har annekterat. Dessa åtgärder inkluderar att utfärda ryska pass, ändra läroplanerna i skolor, ersätta den ukrainska hryvnian med den ryska rubeln, rikta in sig på bibliotek och museer och byta namn på städer.(53) Bakhmut, till exempel, heter numera Artemovsk och det ukrainska språket lärs inte längre ut i skolor i Donetsk regionen.(54) Tydligen kommer inte heller ryssarna att förlåta eller glömma.
Uppkomsten av hypernationalism är förutsägbar i krigstid, inte bara för att regeringar i hög grad förlitar sig på nationalism för att motivera sitt folk att fullt ut backa upp sitt land, utan också för att döden och förstörelsen som kommer med kriget – särskilt utdragna krig – driver varje sida att avhumanisera och hata den andre. I fallet Ukraina lägger den bittra konflikten om nationell identitet bränsle på elden.
Hypernationalism gör det naturligtvis svårare för varje sida att samarbeta med den andra och ger Ryssland anledning att lägga beslag på territorium som är fyllt av etniska ryssar och rysktalande. Förmodligen skulle många av dem föredra att leva under rysk kontroll, med tanke på den ukrainska regeringens fientlighet mot allt som är ryskt. I processen att annektera dessa oblast kommer ryssarna sannolikt att utvisa ett stort antal etniska ukrainare, främst på grund av rädsla för att de kommer att göra uppror mot det ryska styret om de finns kvar. Denna utveckling kommer att ytterligare underblåsa hat mellan ryssar och ukrainare, vilket gör kompromisser över territorium praktiskt taget omöjliga.
Det finns en sista anledning till varför ett varaktigt fredsavtal inte är genomförbart. Ryska ledare litar inte på att varken Ukraina eller västvärlden förhandlar i god tro, vilket inte innebär att ukrainska och västerländska ledare litar på sina ryska motsvarigheter. Bristen på förtroende är uppenbar från alla håll, men det är särskilt akut från Moskvas sida på grund av en ny uppsättning avslöjanden.
Källan till problemet är vad som hände i förhandlingarna om 2015 års Minsk II-avtal, som var ett ramverk för att avsluta konflikten i Donbass. Frankrikes president Francois Hollande och Tysklands förbundskansler Angela Merkel spelade den centrala rollen när det gällde att utforma ramverket, även om de konsulterade mycket med både Putin och Ukrainas president Petro Porosjenko. Dessa fyra personer var också nyckelaktörerna i de efterföljande förhandlingarna. Det råder ingen tvekan om att Putin var engagerad i att få Minsk att fungera. Men Hollande, Merkel och Porosjenko – såväl som Zelensky – har alla gjort klart att de inte var intresserade av att implementera Minsk, utan istället såg det som en möjlighet att köpa tid för Ukraina att bygga upp sin militär så att Ukraina kunde hantera upproret i Donbass. Som Merkel sa till Die Zeit, var det ”ett försök att ge Ukraina tid … att bli starkare.”(55) På liknande sätt sa Poroshenko: ”Vårt mål var att först stoppa hotet, eller åtminstone att fördröja kriget – att säkra åtta år för att återställa ekonomisk tillväxt och skapa kraftfulla väpnade styrkor.”(56)
Strax efter Merkels intervju i ”Die Zeit”, december 2022, sa Putin i en presskonferens: ”Jag trodde att de andra deltagarna i det här avtalet åtminstone var ärliga, men nej, det visar sig att de också ljög för oss och bara ville pumpa Ukraina fullt med vapen och förbereda dem för en militär konflikt.” Han fortsatte med att säga att bli lurad av västvärlden hade fått honom att missa en möjlighet att lösa Ukraina problemet under mer gynnsamma omständigheter för Ryssland: ”uppenbarligen fick vi inte vår bäring förrän för sent, om jag ska vara ärlig. Kanske borde vi ha startat allt det här [den militära operationen] tidigare, men vi hoppades bara att vi skulle kunna lösa det inom ramen för Minsk-avtalen.” Han gjorde det sedan klart att västvärldens dubbelhet skulle komplicera framtida förhandlingar: ”Förtroendet är redan nästan noll, men efter sådana uttalanden, hur kan vi överhuvudtaget förhandla? Om vad? Kan vi göra några överenskommelser med vem som helst och var finns garantierna?”(57)
Sammanfattningsvis finns det knappast någon chans att Ukrainakriget kommer att sluta med en meningsfull fredsuppgörelse. Kriget kommer istället sannolikt att dra ut på tiden i minst ett år till och så småningom förvandlas till en frusen konflikt som kan förvandlas tillbaka till ett nytt krig.
Konsekvenser
Avsaknaden av ett livskraftigt fredsavtal kommer att få en mängd fruktansvärda konsekvenser. Till exempel kommer relationerna mellan Ryssland och västvärlden sannolikt att förbli djupt fientliga och farliga under överskådlig framtid. Varje sida kommer att fortsätta att demonisera den andra samtidigt som de arbetar hårt för att maximera mängden smärta och problem som de orsakar sin rival. Denna situation kommer säkerligen att fortsätta råda om striderna fortsätter; men även om kriget förvandlas till en frusen konflikt är det osannolikt att nivån av fientlighet mellan de två sidorna kommer att förändras mycket.
Moskva kommer att försöka utnyttja befintliga sprickor mellan europeiska länder, samtidigt som de arbetar för att försvaga den transatlantiska relationen, såväl som viktiga europeiska institutioner som EU och Nato. Med tanke på den skada kriget har åsamkat Europas ekonomi och fortsätter att göra så, med tanke på den växande besvikelsen i Europa med utsikten till ett aldrig sinande krig i Ukraina, och med tanke på skillnaderna mellan Europa och USA när det gäller handel med Kina, borde ryska ledare finna bra grogrund för att ställa till problem i väst.(58) Denna inblandning kommer naturligtvis att förstärka russofobin i Europa och USA, vilket bara gör en dålig situation värre.
Väst, å sin sida, kommer att upprätthålla sanktionerna mot Moskva och hålla det ekonomiska umgänget mellan de två sidorna på ett minimum, allt i syfte att skada Rysslands ekonomi. Dessutom kommer de säkert att samarbeta med Ukraina, för att hjälpa till att skapa uppror i de territorier som Ryssland tog från Ukraina. Samtidigt kommer USA och dess allierade fortsätta att föra en hårdnackad inneslutningspolitik gentemot Ryssland, som många tror kommer att förstärkas genom att Finland och Sverige går med i Nato och att betydande Nato styrkor sätts in i östra Europa.(59) Naturligtvis kommer västvärlden att fortsätta att engagera sig i att föra in Georgien och Ukraina i Nato, även om det är osannolikt att det händer. Slutligen kommer den amerikanska och europeiska eliten säkerligen att behålla sin entusiasm för att främja regimförändringar i Moskva och ställa Putin inför rätta för Rysslands agerande i Ukraina.
Inte bara kommer relationerna mellan Ryssland och väst att förbli giftiga framöver, utan de kommer också att vara farliga, eftersom det kommer att finnas en ständigt närvarande möjlighet för kärnvapenupptrappning eller ett stormaktskrig mellan Ryssland och USA.(60)
Ukrainas förstörelse
Mariynka
Ukraina hade svåra ekonomiska och demografiska problem innan kriget började förra året.(61) Förödelsen som åsamkats Ukraina sedan den ryska invasionen är fruktansvärd. Världsbankens undersökning av händelserna under krigets första år, ger vid handen att invasionen ”har orsakat en ofattbar belastning på folket i Ukraina och landets ekonomi, där aktiviteten minskade med svindlande 29,2 procent 2022.” Föga överraskande behöver Kiev massiva injektioner av utländskt bistånd bara för att hålla regeringen igång, för att inte tala om kriget. Dessutom uppskattar Världsbanken att skadorna överstiger 135 miljarder dollar och att ungefär 411 miljarder dollar kommer att behövas för att återuppbygga Ukraina. Undersökning rapporterar att fattigdomen ”ökade från 5,5 procent 2021 till 24,1 procent 2022, vilket förde 7,1 miljoner fler människor in i fattigdom och tog tillbaka 15 år av framsteg.”(62) Städer har förstörts, cirka 8 miljoner ukrainare har flytt landet och cirka 7 miljoner är internflyktingar. FN har bekräftat 8 490 civila dödsfall, även om man tror att det faktiska antalet är ”avsevärt högre.”(63) Och Ukraina har säkert lidit långt över 100 000 stupade på slagfälten.
Ukrainas framtid ser extremt mörk ut. Kriget visar inga tecken på att sluta snart, vilket innebär mer förstörelse av infrastruktur och bostäder, mer förstörelse av städer, fler civila och militära dödsfall och mer skada på ekonomin. Och inte bara kommer Ukraina sannolikt att förlora ännu mer territorium till Ryssland, utan enligt Europeiska kommissionen har ”kriget satt Ukraina på en väg av oåterkallelig demografisk nedgång.”(64) För att göra saken värre kommer ryssarna att arbeta övertid för att hålla Ukraina ekonomiskt svagt och politiskt instabilt. Den pågående konflikten kommer sannolikt också att underblåsa korruptionen, som länge har varit ett akut problem, och ytterligare stärka extremistgrupper i Ukraina. Det är svårt att föreställa sig att Kiev någonsin skulle uppfylla de kriterier som krävs för att gå med i antingen EU eller Nato.
USA:s politik gentemot Kina
Kriget i Ukraina hindrar USA:s ansträngningar att hålla tillbaka Kina, vilket är av yttersta vikt för amerikansk säkerhet eftersom Kina är en likvärdig konkurrent medan Ryssland inte är det.(65) Faktum är att maktbalanslogiken säger att USA borde vara allierade med Ryssland mot Kina för att kunna vända sin fulla kraft mot Östasien. Istället har kriget i Ukraina drivit Peking och Moskva nära varandra, samtidigt som det gett Kina ett kraftfullt incitament att se till att Ryssland inte besegras och att USA förblir bundet i Europa, vilket hindrar deras ansträngningar att svänga mot Östasien.
Slutsats
Det borde vara uppenbart vid det här laget att Ukrainakriget är en enorm katastrof som sannolikt inte kommer att sluta snart och när det gör det kommer inte resultatet att bli en varaktig fred. Några ord är på sin plats om hur väst hamnade i denna fruktansvärda situation.
Den konventionella visdomen om krigets ursprung är att Putin inledde en oprovocerad attack den 24 februari 2022, som motiverades av hans stora plan att skapa ett större Ryssland. Ukraina sägs vara det första land han tänkte erövra och annektera, men inte det sista. Som jag har sagt vid ett flertal tillfällen finns det inga bevis som stödjer denna argumentation, och det finns faktiskt avsevärda bevis som direkt motsäger det.(66) Även om det inte råder någon tvekan om att Ryssland invaderade Ukraina, var den yttersta orsaken till kriget västvärldens beslut – och här talar vi främst om USA – att göra Ukraina till ett västerländskt bålverk vid Rysslands gräns. Nyckelelementet i den strategin var att föra in Ukraina i Nato, ett drag som inte bara Putin, utan hela det ryska utrikespolitiska etablissemanget, såg som ett existentiellt hot som måste elimineras.
Det glöms ofta bort att många amerikanska och europeiska beslutsfattare och strateger motsatte sig NATO-expansion från början eftersom de förstod att ryssarna skulle se det som ett hot och att politiken så småningom skulle leda till katastrof. Listan över motståndare inkluderar George Kennan, både president Clintons försvarsminister, William Perry, och hans ordförande för Joint Chiefs of Staff, general John Shalikashvili, Paul Nitze, Robert Gates, Robert McNamara, Richard Pipes och Jack Matlock, bara för att nämn några.(67) Vid NATO-toppmötet i Bukarest I april 2008 motsatte sig både Frankrikes president Nicolas Sarkozy och Tysklands förbundskansler Angela Merkel president George W. Bushs plan att föra in Ukraina i alliansen. Merkel sa senare att hennes motstånd var baserat på hennes tro att Putin skulle tolka det som en ”krigsförklaring”.(68)
Naturligtvis hade motståndarna till Natos expansion rätt, men de förlorade kampen och Nato marscherade österut, vilket så småningom provocerade ryssarna att inleda ett förebyggande krig. Hade USA och dess allierade inte rört på sig för att föra in Ukraina i Nato i april 2008, eller hade de varit villiga att tillmötesgå Moskvas säkerhetsproblem efter att Ukrainakrisen bröt ut i februari 2014, skulle det förmodligen inte bli något krig i Ukraina idag och dess gränser skulle se ut som de gjorde när det fick sin självständighet 1991. Väst gjorde en kolossal blunder, som de och många andra inte är färdiga med att betala för.
1. Detta dokument skrevs för att tjäna som grund för offentliga samtal som jag har hållit eller kommer att hålla om Ukrainakonflikten. Se till exempel:
Putin nämnde i korthet dessa två mål i sitt tal den 24 februari 2023 där han tillkännagav invasionen av Ukraina. Men det var inte realistiska mål med tanke på att Ryssland inledde en ”särskild militär operation” som inte syftade till att erövra hela Ukraina.
7. Tyskland invaderade Polen den 1 september 1939 med cirka 1,5 miljoner soldater. Det polska territoriet som den erövrade i syfte att annektera och administrera var cirka 188 000 kvadratkilometer och befolkades av cirka 22,1 miljoner polacker. Ukraina utan Krim var ungefär 603 601 kvadratkilometer och hade en befolkning på 41 miljoner ukrainare när Ryssland invaderade den 24 februari 2022. Ukraina var med andra ord geografiskt sett mer än tre gånger större än den del av Polen som tyskarna erövrade 1939 och Ukraina hade nära dubbelt så många i befolkningen. För Ukrainas siffror, se noterna 9 och 28. För de polska siffrorna, se: Robert M. Kennedy, The German Campaign in Poland (1939), (Washington, DC: Department of the Army, 1956), sid. 77; Richard C. Lukas, Forgotten Holocaust: The Poles under German Occupation, 1939-1944 (Lexington, KY: University of Kentucky Press, 1986), sid. 2; och http://rcin.org.pl/Content/15652/WA51_13607_r2011-nr12_Monografie.pdf
9. Före 2014 var Ukraina 603 628 kvadratkilometer. Krim (27 000), Donetsk (26 517), Cherson (28 461), Luhansk (26 684) och Zaporozhe (27 180) representerar cirka 23 procent av Ukrainas territorium. Om ryssarna också annekterar Dnipropetrovsk (31 914), Charkiv (31 415), Mykolaiv (24 598) och Odessa (33 310), skulle de kontrollera cirka 43 procent av Ukraina före 2014.
28. Ryssland hade ungefär 144 miljoner människor i början av konflikten, medan Ukraina hade 41 miljoner, en siffra som inkluderar människorna som bor i Donbass men inte de 2,4 miljoner människor som bor på Krim. Det ger ett förhållande på 3,5:1 till Rysslands fördel. Som nämnts har cirka 8 miljoner ukrainare lämnat landet sedan kriget började – cirka 3 miljoner av dem har åkt till Ryssland och de andra 5 miljonerna har åkt till väst. Dessutom har Ryssland annekterat territorium i Ukraina, varav de inte kontrollerar allt. Innan kriget startade i februari 2022 fanns det ungefär 8,8 miljoner människor i de fyra oblast som Ryssland har annekterat, av vilka några befinner sig på territorium som Ryssland ännu inte kontrollerar och några av dem ingår i de 3 miljoner ukrainare som har flyttat till Ryssland. Det verkar rimligt att anta att 4 miljoner av de 8,8 miljoner som fanns i dessa oblast före kriget nu är under rysk kontroll. Således har Ryssland nu en befolkning på 151 miljoner (144 + 3 miljoner flyktingar + 4 miljoner människor i de områden i östra Ukraina som det nu kontrollerar). Ukraina, å andra sidan, har 30 miljoner människor i sin nuvarande befolkning (41 miljoner – 8 miljoner flyktingar – 4 miljoner människor i de områden i östra Ukraina som Ryssland nu kontrollerar). Dessa siffror ger en 5:1 rysk fördel. Naturligtvis kan dessa siffror förändras om ett stort antal ukrainska flyktingar återvänder hem eller om Ryssland erövrar betydligt mer ukrainskt territorium och annekterar det. Oavsett vilket kommer Ukraina att ha ett avgörande minus när det gäller befolkningsstorlek.
30. För att citera en ukrainsk infanterist som slåss i Bakhmut, ”Det är synd att förmodligen 90% av våra förluster kommer från artilleri – eller stridsvagnar och flyg… Och mycket mindre (offer) från skjutstrider.”
32. Det är svårt att fastställa antalet ryska och ukrainska offer, eftersom båda sidor ger lite information om sina egna offer och tveksam information om motståndarens offer. Det är dock värt att notera att både pro-ukrainska och pro-västerländska berättelser om händelser på slagfältet ofta talar om de anmärkningsvärt höga antalet offer som de ukrainska styrkorna lider av, samtidigt som det inte finns någon motsvarande diskurs i de pro-ryska beskrivningarna av slagfältet. Det finns förvisso diskussioner om ryska offer, men man ser få bevis för att ryska styrkor lider av särskilt höga offernivåer så som deras ukrainska motsvarigheter. Olika regeringar, institutioner och individer erbjuder uppskattningar av stupade, men ger ingen förklaring till hur de kom fram till sina siffror. Ett sällsynt undantag är en noggrann analys av det utdragna slaget om Bakhmut av en pro-rysk bloggare, som uppskattar att utbytesförhållandet mellan offer i det slaget gynnade ryssarna med ungefär 2:1.
36. Om det amerikanska inbördeskriget, se offersiffrorna för de första attackerna och försvararna i de första tolv stora striderna i den blodiga konflikten i Richard E. Beringer et al., Why the South Lost the Civil War (Athens, GA: University of Georgia Press 1986), sid. 460. Angående första världskriget, överväg två av de stora striderna som ägde rum 1916. Vid slaget vid Verdun, som Tyskland inledde mot Frankrike och där 23 miljoner artillerigranater avfyrades av de två sidorna, var det 350 000 tyska offer och 400 000 franska offer. I slaget vid Somme, där brittiska och franska styrkor inledde attacken mot den tyska armén och där 1 700 000 granater avfyrades bara den första dagen, led de allierade ungefär 620 000 dödsoffer, medan tyskarna led 550 000 dödsoffer. Martin Gilbert, Atlas of the First World War (London: Weidenfeld och Nicolson, 1970), s. 53, 56; och https://www.historic-uk.com/HistoryUK/HistoryofBritain/Battle-of-the-Somme/; https://www.britannica.com/event/Battle-of-Verdun
39. För bevis på att ryska markstyrkor är i god form efter fjorton månaders krig och sannolikt kommer att förbättras framöver, se det senaste kongressvittnesmålet av general Christopher Cavoli, den högsta allierade befälhavaren i Europa.
46. ”En undersökning i februari och mars [2023] av Kyiv International Institute of Sociology fann att 87 procent av ukrainarna ansåg att alla territoriella eftergifter för att uppnå fred var oacceptabla. Bara 9 procent sa att de skulle acceptera eftergifter om det innebar varaktig fred.”
58. Världsbanken rapporterar att: ”Ryska federationens invasion av Ukraina, och det efterföljande avbrottet i energi, livsmedel, metaller och andra försörjningar, samt åtstramningen av penningpolitiken och finansiella villkor dramatiskt bromsade tillväxten i Europa och Centralasien (ECA) 2022. Tillväxten av regional aktivitet försvagades till 1,2 procent 2022 från 7,1 procent 2021.” https://openknowledge.worldbank.org/server/api/core/bitstreams/004535c2-fbcd-4e96-9439-bc4bc502c2b3/content
Tänk till exempel på att när Finland och Sverige går med i Nato kommer det att öka Rysslands känsla av fara. Moskva kommer inte bara att stå inför en mer formidabel västerländsk allians, utan också att Finland delar en 830 mil lång gräns med Ryssland; och att USA tydligen planerar att etablera en militär närvaro i Finland. Dessutom kommer Östersjön, som är av avgörande strategisk betydelse för Ryssland – särskilt på grund av Kaliningrad – nu att omges av Nato länder. För att göra saken än värre finns det en allvarlig potential för problem i Arktis, där Ryssland är en av åtta randstater och där dispyter är troliga när isen fortsätter att smälta. De andra sju randstaterna är nu alla NATO medlemmar – Storbritannien, Kanada, Danmark, Finland, Island, Norge och USA. I en kris i Arktis kan ett undermåligt och skrämt Ryssland – med de flesta av sina konventionella styrkor fastlåsta i Ukraina – följa en mycket riskabel militär strategi för att skydda sig själv.
Det amerikanska folket behöver snarast få kunskap om den sanna historien om kriget i Ukraina och dess nuvarande utsikter. Tyvärr har mainstreammedia – New York Times, Wall Street Journal, Washington Post, MSNBC och CNN – blivit rena rama språkrör för regeringen, de upprepar USA:s president Joe Bidens lögner och gömmer historien för allmänheten.
Biden förnedrar återigen den ryske presidenten Vladimir Putin, denna gång anklagar han Putin för en ”feg lusta efter land och makt”, efter att förra året förklarat att ”För guds skull, den mannen [Putin] kan inte stanna vid makten.” Ändå är det Biden som fångat Ukraina i ett öppet krig, genom att fortsätta driva utvidgningen av Nato till Ukraina. Han är rädd för att berätta sanningen för det amerikanska och ukrainska folket, avvisar diplomati och väljer istället ett evigt krig.
Att utöka Nato med Ukraina, som Biden länge har främjat, är en amerikansk satsning som har misslyckats. De Nykonservativa inklusive Biden, trodde från slutet av 1990-talet och framåt att USA kunde expandera Nato till Ukraina (och Georgien) trots Rysslands högljudda och långvariga motstånd. De trodde inte att Putin faktiskt skulle gå i krig över Natos expansion.
Men för Ryssland ses Natos utvidgning till Ukraina (och Georgien) som ett existentiellt hot mot Rysslands nationella säkerhet, särskilt med tanke på Rysslands 2 000 km långa gräns mot Ukraina och Georgiens strategiska position på den östra kanten av Svarta havet. Amerikanska diplomater har förklarat denna grundläggande verklighet för amerikanska politiker och generaler i decennier, men politikerna och generalerna har arrogant och grovt fortsatt att driva på Nato-utvidgningen.
Vid det här laget vet Biden mycket väl att Natos utvidgning till Ukraina skulle utlösa ett tredje världskrig. Det är därför Biden bakom kulisserna satte NATO-utvidgningen på låg växel vid NATO-toppmötet i Vilnius. Men snarare än att erkänna sanningen – att Ukraina inte kommer att vara en del av Nato – ställer sig en förvirrad Biden och lovar Ukrainas eventuella medlemskap. I verkligheten förbinder han Ukraina till den pågående blodsspillan utan någon annan anledning än amerikansk inrikespolitik, särskilt Bidens rädsla för att se svag ut inför sina politiska fiender. (För ett halvt sekel sedan upprätthöll presidenterna Johnson och Nixon Vietnamkriget av i huvudsak samma patetiska skäl och med samma lögn, som framlidne Daniel Ellsberg så briljant förklarade.)
Ukraina kan inte vinna. Det är mer sannolikt att Ryssland segrar på slagfältet än inte, som de nu verkar göra. Men även om Ukraina skulle slå igenom med konventionella styrkor och Natovapen, skulle Ryssland eskalera till kärnvapenkrig, om det blir nödvändigt för att förhindra Nato i Ukraina.
Under hela sin karriär har Biden tjänat det militärindustriella komplexet. Han har obevekligt främjat Natos utvidgning och stöttat USA:s djupt destabiliserande val av krig i Afghanistan, Serbien, Irak, Syrien, Libyen och nu Ukraina. Han överlåter till generaler som vill ha mer krig och fler ”svallvågor” och som förutspår en nära förestående seger precis framför ”oss”, för att hålla den godtrogna allmänheten på plats.
Dessutom verkar Biden och hans team (Antony Blinken, Jake Sullivan, Victoria Nuland) ha trott på sin egen propaganda om att västerländska sanktioner skulle strypa den ryska ekonomin, medan mirakelvapen som HIMARS som skulle besegra Ryssland. Under hela tiden har de inte uppmärksammat amerikanerna på Rysslands 6 000 kärnvapen.
Ukrainska ledare har gått med på USA:s bedrägeri av skäl som är svåra att förstå. Kanske tror de på USA, eller är rädda för USA, eller fruktar sina egna extremister, eller är de helt enkelt är extremister själva, redo att offra hundratusentals ukrainare att dödas eller skadas, i den naiva tron att Ukraina kan besegra en kärnvapensupermakt i ett existentiellt krig. Eller möjligen tjänar några av de ukrainska ledarna förmögenheter genom att skumma från tiotals miljarder dollar i västerländskt bistånd och vapen.
Det enda sättet att rädda Ukraina är en förhandlad fred. I en förhandlad uppgörelse skulle USA gå med på att Nato inte kommer att utvidgas till Ukraina medan Ryssland går med på att dra tillbaka sina trupper. Återstående frågor – Krim, Donbas, USA:s och europeiska sanktioner, framtiden för europeiska säkerhetsarrangemang – skulle hanteras politiskt, inte genom ändlösa krig.
Ryssland har upprepade gånger försökt förhandla om: att försöka förhindra NATO:s utvidgning österut; att försöka hitta lämpliga säkerhetsarrangemang med USA och Europa; att försöka lösa interetniska frågor i Ukraina efter 2014 (Minsk I- och Minsk II-avtalen); att försöka upprätthålla gränser för antiballistiska missiler; och att försöka avsluta Ukrainakriget 2022 via direkta förhandlingar med Ukraina. I alla dessa fall föraktade, ignorerade eller blockerade den amerikanska regeringen försöken, och framförde ofta den stora lögnen att Ryssland snarare än USA avvisar förhandlingar.
JFK uttryckte det helt rätt 1961: ”Låt oss aldrig förhandla av rädsla, men låt oss aldrig vara rädda för att förhandla.” Om bara Biden kunde lyssna på JFK:s bestående ord av visdom.
För att hjälpa allmänheten att gå bortom det förenklade narrativet från Biden och mainstreammedia, erbjuder jag en kort kronologi över några viktiga händelser som ledde till det pågående kriget.
Kronologin
31 januari 1990. Tysklands utrikesminister Hans Dietrich Genscher lovar Sovjetunionens president Mikhail Gorbatjov att i samband med den tyska återföreningen och upplösningen av den sovjetiska Warszawapaktens militärallians kommer Nato att utesluta en ”expansion av sitt territorium österut, d.v.s. , flytta den närmare de sovjetiska gränserna.”
9 februari 1990. USA:s utrikesminister James Baker III håller med Mikhail Gorbatjov om att en ”NATO-expansion är oacceptabel.”
1 juli 1990. Ukrainska Rada (parlamentet) antar deklarationen om statssuveränitet, där ”Ukrainas SSR högtidligt förklarar sin avsikt att bli en permanent neutral stat som inte deltar i militära block och att följa de tre kärnvapenfri principerna: att inte acceptera , producera eller köpa några kärnvapen.”
24 augusti 1991. Ukraina förklarar sig självständigt på grundval av 1990 års deklaration om statssuveränitet, som inkluderar ett löfte om neutralitet.
Mitten av 1992. Bushadministrationens beslutsfattare når ett hemligt internt samförstånd om att expandera Nato, i motsats till nyligen gjorda åtaganden till Sovjetunionen och Ryska federationen.
8 juli 1997. Vid NATO-toppmötet i Madrid är Polen, Ungern och Tjeckien inbjudna att inleda Natoanslutningssamtal.
September-oktober, 1997. I ”Foreign Affairs” (sept/okt, 1997) beskriver USA:s före detta nationella säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski tidslinjen för Natos utvidgning, med att Ukrainas provisoriska förhandlingar kommer att börja under 2005-2010.
24 mars – 10 juni 1999. Nato bombar Serbien. Ryssland kallar NATO-bombningen ”ett flagrant brott mot FN:s stadgan.”
Mars 2000. Den ukrainske presidenten Kutjma deklarerar att ”det inte är fråga om att Ukraina går med i Nato idag eftersom denna fråga är extremt komplex och har många infallsvinklar.”
13 juni 2002. USA drar sig ensidigt ur det antiballistiska vapenfördraget, en åtgärd som vice ordföranden för den ryska dumans försvarskommitté karakteriserar som en ”extremt negativ händelse av historisk skala.”
November-december 2004. Den ”orange revolutionen” inträffar i Ukraina, händelser som väst karakteriserar som en demokratisk revolution och den ryska regeringen karakteriserar som ett västtillverkat makt ingrepp med öppet och hemligt amerikanskt stöd.
10 februari 2007. I ett tal till säkerhetskonferensen i München kritiserar Putin kraftfullt USA:s försök att skapa en unipolär värld, med stöd av Natos utvidgning och förklarade: ”Jag tycker att det är uppenbart att Natos expansion … representerar en allvarlig provokation som minskar nivå av ömsesidigt förtroende. Och vi har rätt att fråga: mot vem är denna expansion avsedd? Och vad hände med försäkringarna som våra västerländska partners gav efter upplösningen av Warszawapakten?”
1 februari 2008. Skickar USA:s ambassadör i Ryssland William Burns en konfidentiell telegram till USA:s nationella säkerhetsrådgivare Condoleezza Rice, med titeln ”Njet betyder Njet: Ryssland NATO utvidgningens röda linjer”, och betonar att ”Ukraina och Georgiens NATO-strävanden inte bara berör en rå nerv i Ryssland, de skapar allvarlig oro över konsekvenserna för stabiliteten i regionen.”
18 februari 2008. USA erkänner Kosovos självständighet trots de heta ryska invändningarna. Den ryska regeringen förklarar att Kosovos självständighet bryter mot ”Republiken Serbiens suveränitet, Förenta nationernas stadga, UNSCR 1244, principerna i Helsingfors slutakt, Kosovos konstitutionella ramverk och överenskommelser med högnivåkontaktgruppen.”
3 april 2008. Nato deklarerar att Ukraina och Georgien ”kommer att bli medlemmar i Nato.” Ryssland förklarar att ”Georgiens och Ukrainas medlemskap i alliansen är ett enormt strategiskt misstag som skulle få mycket allvarliga konsekvenser för alleuropeisk säkerhet.”
20 augusti 2008. USA meddelar att de kommer att installera ballistiska missilförsvarssystem (BMD) i Polen, för att senare följas upp av Rumänien. Ryssland uttrycker ett hårt motstånd mot BMD-systemen.
21 februari 2014. Ukrainas, Polens, Frankrikes och Tysklands regeringar når en överenskommelse om lösning av den politiska krisen i Ukraina och kräver nyval senare under året. Den högerextrema högra-sektorn och andra väpnade grupper kräver istället Janukovitjs omedelbara avgång och tar över regeringsbyggnaderna. Janukovitj flyr. Parlamentet fråntar omedelbart presidenten hans befogenheter utan en riksrättsprocess.
16 mars 2014. Ryssland håller en folkomröstning på Krim som enligt den ryska regeringen resulterar i en stor majoritet för ryskt styre. Den 21 mars röstar den ryska duman för att släppa in Krim i Ryska federationen. Den ryska regeringen använder analogin till folkomröstningen i Kosovo. USA avvisar folkomröstningen på Krim som olaglig.
18 mars 2014. President Putin karakteriserar regimbytet som en kupp och säger: ”de som stod bakom de senaste händelserna i Ukraina hade en annan agenda: de förberedde ännu ett regeringsövertagande; de ville ta makten och skulle inte slutat för någonting. De tog till terror, mord och upplopp.”
25 mars 2014. President Barack Obama hånar Ryssland ”som en regional makt som hotar några av sina närmaste grannar – inte av styrka utan av svaghet.”
12 februari 2015. Undertecknande av Minsk II-avtalet. Avtalet stöds enhälligt av FN:s säkerhetsråds med resolution 2202 den 17 februari 2015. Tidigare förbundskansler Angela Merkel erkänner senare att Minsk II-avtalet utformades för att ge Ukraina tid att stärka sin militär [via NATO]. Avtalet genomfördes inte av Ukraina, och president Volodymyr Zelensky erkände att han inte hade för avsikt att genomföra avtalet.
1 februari 2019. USA drar sig ensidigt ur Intermediate Nuclear Force fördraget (INF). Ryssland kritiserar hårt USA:s INF tillbakadragande som en ”destruktiv” handling som skapade säkerhetsrisker.
14 juni 2021. Vid Nato-toppmötet 2021 i Bryssel bekräftar Nato åter Natos avsikt att utvidga och inkludera Ukraina: ”Vi upprepar beslutet som fattades vid toppmötet i Bukarest 2008 att Ukraina kommer att bli medlem i alliansen.”
26 januari 2022. USA svarar formellt till Ryssland att USA och Nato inte kommer att förhandla med Ryssland om frågor om Natos utvidgning, och slår igen dörren till en förhandlingsväg för att undvika en utvidgning av kriget i Ukraina. USA åberopar Natos policy att ”Alla beslut att bjuda in ett land att gå med i alliansen fattas av Nordatlantiska rådet på grundval av konsensus bland alla allierade. Inget tredje land har något att säga till om i sådana överläggningar.” Kort sagt, USA hävdar att Natos utvidgning till Ukraina inte är Rysslands sak.
21 februari 2022. Vid ett möte i det ryska säkerhetsrådet beskriver utrikesminister Sergej Lavrov USA:s vägran att förhandla:
”Vi fick deras svar i slutet av januari. Bedömningen av detta svar visar att våra västerländska kollegor inte är beredda att ta upp våra avgörande förslag, i första hand de om Natos icke-expansion österut. Detta krav avvisades med hänvisning till blockets så kallade öppna dörr-politik och varje stats frihet att välja sitt eget sätt att garantera säkerheten. Varken USA eller Nordatlantiska alliansen föreslog ett alternativ till denna nyckelbestämmelse.”
”Förenta staterna gör allt de kan för att undvika principen om säkerhetens odelbarhet som vi anser vara av grundläggande betydelse och som vi har gjort många hänvisningar till. Genom att härleda det enda element som passar dem – friheten att välja allianser – ignorerar de helt och hållet allt annat, inklusive nyckelvillkoret som lyder att ingen – vare sig när de väljer allianser eller oavsett dem – tillåts öka sin säkerhet på bekostnad av andras säkerhet.”
24 februari 2022. I ett tal till nationen förklarar president Putin: ”Det är ett faktum att vi under de senaste 30 åren tålmodigt har försökt komma till en överenskommelse med de ledande Nato-länderna om principerna om lika och odelbar säkerhet i Europa. Som svar på våra förslag mötte vi undantagslöst, antingen cyniskt bedrägeri och lögner eller försök till påtryckningar och utpressning, medan den nordatlantiska alliansen fortsatte att expandera trots våra protester och oro. Dess militärmaskin rör sig och närmar sig, som jag sa, vår gräns.”
16 mars 2022. Ryssland och Ukraina tillkännager betydande framsteg mot ett fredsavtal förmedlat av Turkiet och Israels premiärminister Naftali Bennett. Som det rapporterats i pressen inkluderar grunden för avtalet: ”en vapenvila och ryskt tillbakadragande om Kiev förklarar neutralitet och accepterar gränser för sina väpnade styrkor.”
28 mars 2022. President Zelenskij förklarar offentligt att Ukraina är redo för neutralitet kombinerat med säkerhetsgarantier som en del av ett fredsavtal med Ryssland. ”Säkerhetsgarantier och neutralitet, vår stats icke-nukleära status – vi är redo att göra det. Det är den viktigaste punkten…” de startade kriget på grund av det.”
7 april 2022. Den ryske utrikesministern Lavrov anklagar västvärlden för att försöka spåra ur fredssamtalen och hävdar att Ukraina tagit tillbaka tidigare överenskomna förslag. Premiärminister Naftali Bennett uppger senare (den 5 februari 2023) att USA hade blockerat det väntande fredsavtalet mellan Ryssland och Ukraina. På frågan om västmakterna blockerade avtalet svarade Bennett: ”I grund och botten, ja. De blockerade det och jag tänkte att de gjorde fel.” Vid någon tidpunkt, säger Bennett, beslutade västvärlden ”att krossa Putin snarare än att förhandla.”
4 juni 2023. Ukraina inleder en stor motoffensiv i mitten av juli 2023, utan att nå någon större framgång.
7 juli 2023. Biden erkänner att Ukraina ”använt slut” på 155 mm artillerigranater, och att USA:s förråd ”sinat”
11 juli 2023. Vid NATO-toppmötet i Vilnius bekräftar den slutliga kommunikén Ukrainas framtid i NATO: ”Vi stöder fullt ut Ukrainas rätt att välja sina egna säkerhetsarrangemang. Ukrainas framtid ligger i Nato … Ukraina har blivit allt mer interoperabelt och politiskt integrerat med alliansen och har gjort betydande framsteg på sin reformväg.”
13 juli 2023. USA:s försvarsminister Lloyd Austin upprepar att Ukraina ”utan tvekan” kommer att gå med i Nato när kriget tar slut.
13 juli 2023. Putin upprepar att ”När det gäller Ukrainas NATO-medlemskap, som vi har sagt många gånger, skapar detta uppenbarligen ett hot mot Rysslands säkerhet. Faktum är att hotet om Ukrainas anslutning till Nato är orsaken, eller snarare en av anledningarna till den särskilda militära operationen [SMO]. Jag är säker på att detta inte heller skulle förbättra Ukrainas säkerhet på något sätt. Generellt sett kommer det att göra världen mycket mer sårbar och leda till fler spänningar på den internationella arenan. Så jag ser inget bra i detta. Vår ståndpunkt är välkänd och har länge varit formulerad.”
_______________________________________
Jeffery Sachs är direktör för Center for Sustainable Development vid Columbia University och ordförande för UN Sustainable Development Solutions Network. Han är en SDG advokat för FN:s generalsekreterare António Guterres om hållbar utvecklingsmål (SDG), en uppsättning av 17 globala mål som antogs vid ett FN-toppmöte i september 2015. Från 2001 till 2018 fungerade Sachs som Specialist Rådgivare till FN:s generalsekreterare och innehade samma position under FN:s tidigare generalsekreterare Ban Ki-moon och före 2016 en liknande rådgivande position relaterad till de tidigare millennieutvecklingsmålen, åtta internationellt sanktionerade mål för minska extrem fattigdom, hunger och sjukdomar till 2015. I samband med millennieutvecklingsmålen hade han först utsetts till särskild rådgivare till FN:s generalsekreterare 2002 under Kofi Annans mandatperiod. Källa Wikipedia.
Trots alla offentliga samtal, har Nato kommit överens om en hemlig sexmånadersplan för Ukraina. Det handlar om att göra det eller dö i december.
Antingen kommer de ukrainska styrkorna, avfyrande allt de NATO-allierade kan ge dem – från USA:s klustervapen till fransk-engelska Storm Shadow missiler och tyska Leopardstridsvagnar – vinna territorium och fördelar över ryssarna; annars kommer Kievregimen att förstöras och tvingas falla tillbaka på Lvov, medan Nato slår till sin egen reträtt västerut från de polska och rumänska gränserna – dess militära kapacitet besegrad men dess artikel fem intakt.
Detta är knappast en hemlighet. ”Vad som än uppnås i slutet av detta år kommer att vara baslinjen för förhandlingar”, meddelade den tjeckiske presidenten Petr Pavel, före detta general för Tjeckien och Natos armé, på den första dagen av toppmötena i Vilnius. Det finns inte mer än ett sex månaders fönster av möjligheter, tillade Pavel, som kommer att ”mer eller mindre stängas i slutet av detta år”. Efter det, ”kommer vi att se ytterligare en nedgång i viljan att massivt stödja Ukraina med fler vapen.”
Skillnaden mellan tjeckernas ”mer eller mindre” förklarades för Ukrainas president Vladimir Zelensky av Henry Kissinger på telefon. Men telefonen var riggad och Kissinger pratade istället med Stavka i Moskva, i skepnad av busringarna Vovan och Lexus.
Efter att till en början ha rättfärdigat sig själv för att ha motsatt sig Ukrainas NATO medlemskap och sedan felaktigt uttalat ordet ”anomalt” , erkände Kissinger att Biden administrationen har problem med att bekämpa de europeiska regeringarnas motstånd mot NATO-medlemskap för Ukraina. Detta måste ukrainarna också kämpa med, antydde han. Så länge USA stöder Zelenskij är det nödvändigt för den ukrainska offensiven att uppvisa små territoriella framgångar; överge de mer ambitiösa (som Krim); och först därefter gå med på samtal om vapenvila. Även om Kissinger berättade för Zelensky att han hade pratat med amerikanska ”militärer”, gav han ingen antydan om att de hade varnat honom för att ukrainarna står inför nederlag på slagfältet och förlusten av både territorium och europeiskt stöd.
Den ryska generalstabens beräkning är annorlunda.
Med den nuvarande takten för offer på slagfältet – meddelat med en konservativ räkning av försvarsministeriet – kommer den ukrainska armén den 31 december att i strid ha förlorat mellan 75 000 och 100 000 i döda och upp till 300 000 skadade. Parallellt kommer förstörelsen av Natos vapen att accelerera snabbare än vad Natostaterna kan återförsörja och leverera, eller reservdelar för att hålla det överlevande beståndet igång vid fronten.
När Rysslands general Winter tar kontroll över slagfältet kommer det att finnas för få ukrainska soldater kvar, otillräckligt med vapen och ammunition för att stå emot starten av den ryska offensiven. En demilitariserad zon av minor och klusterbombletter kommer att ha tagit form över flera hundra kilometer väster om det kapitulerade Odessa, Nikolaev och Kharkov; och de kommer att överge Kiev när Kiev överger dem.
Det ryska målet kommer då att vara att driva in det som finns kvar av den ukrainska regimen, dess flaggor, tatueringar, pengar och planer på stay-behind terrorism, i en enklav runt Lvov. NATO-fönstret, som general Pavel kallade det, kommer att ha öppnats, men kommer sedan att stängas för att förhindra att NATO själv blir förkylda.
Ett av de orapporterade resultaten av Wagnermyteriet, och av mötet den 29 juni i Moskva mellan president Vladimir Putin och Jevgenij Prigozjin, är Putins åtagande att kämpa för inget mindre än Ukrainas rutt till Lvov, och Natos reträtt västerut i fotspåren av Grande Armée och Wehrmacht. Även detta är obegripligt vid Natos högkvarter.
Texten i avtalet på 22 sidor och 90 paragrafer från de NATO-allierade, förklarar i det näst sista 89:e stycket att ”NATO förblir den starkaste alliansen i historien. Liksom tidigare kommer vi att stå ut med tidens tand när det gäller att skydda våra allierades frihet och säkerhet och bidra till fred och säkerhet.” För att inte göra denna punkt till ett önsketänkande, håller de tidigare styckena Ukraina utanför Nato-alliansen, men med ett muntligt löfte som får den obestämda framtiden att framstå som nutid.
”Ukrainas framtid finns i Nato. Vi bekräftar det åtagande som vi gjorde vid toppmötet 2008 i Bukarest att Ukraina kommer att bli medlem i Nato, och i dag inser vi att Ukrainas väg till full euro-atlantisk integration har gått längre än behovet för handlingsplanen för medlemskap.” [MAP]
För att komma från nuet till framtiden lovar kommunikén interoperabilitet med Natos vapenhantering och gemensam ledning och kontroll för striderna mot Ryssland (även Kina). ”Allierade kommer att fortsätta att stödja och granska Ukrainas framsteg när det gäller interoperabilitet samt ytterligare demokratiska reformer och säkerhetsreformer som krävs. Natos utrikesministrar kommer regelbundet att utvärdera framstegen genom det anpassade årliga nationella programmet. Alliansen kommer att stödja Ukraina i att genomföra dessa reformer på dess väg mot framtida medlemskap.”
”Vi har beslutat att upprätta ett Nato-Ukraina-råd, ett nytt gemensamt organ där allierade och Ukraina sitter som jämställda medlemmar för att främja politisk dialog, engagemang, samarbete och Ukrainas euro-atlantiska strävanden efter medlemskap i Nato. Det kommer att tillhandahålla gemensamma samråd, beslutsfattande och aktiviteter [sic], och kommer också att fungera som en kriskonsult mekanism mellan Nato och Ukraina.”
Effekten pressar de NATO-allierade att dra sig tillbaka över floderna Weichseloch Oder mot Berlin och Paris med detta erkännande: ”Vi kommer att vara i en position att ge en inbjudan till Ukraina att gå med i alliansen när de allierade kommer överens och villkoren är uppfyllda.” De håller inte med nu. Villkoren kommer inte att uppfyllas, kan inte uppfyllas, om och när – efter den kommande vintern – kapitulationen av de ukrainska väpnade styrkorna kommer att ha medgetts, och reträtten till Lvov har börjat, vilket lämnar den demilitariserade zonen (DMZ) och Novorossiya till öster.
Franska generalstabsofficerare har medgett denna reträtt genom att kamouflera den som ”inte ett franskt krig, kanske ett amerikanskt”. Enligt en annan pensionerad fransk general, Jean-Bernard Pinatel, ”Jag tror absolut inte på framgång i den ukrainska motoffensiven … den största nackdelen som Ukraina möter är [inte] så mycket mängden militär utrustning, som för övrigt inte alltid är av så hög kvalitet, eftersom västvärlden förser Kiev med föråldrad utrustning. Ukrainas största sårbarhet är dess folk, eller snarare bristen på dem. Deras bästa fighters har länge varit döda.”
Pensionerade tyska generaler har offentligt sagt samma saker på uppdrag av aktiva generalstabsofficerare i Berlin som fortfarande står under den tyska regeringens munkavle. Läs dem här – den pensionerade generalmajor Harald Kujat; viceamiral Kai-Achim Schonbach; och den pensionerade brigadgeneral Erich Vad.
För att föra krig mot Ryssland sätter Frankrikes president Emmanuel Macron och Tysklands förbundskansler Olaf Scholtz inte bara munkavle på sina militära ledare utan undviker också ansvarsskyldighet och omröstningar i Assemblée National och Bundestag.
På fronten ser den aktuella dagliga dödsfrekvensen för ukrainska styrkor, män och vapen, sedan 1 juli ut så här:
Om den dagliga förlusten av män i genomsnitt uppgår till 500 män per dag, och takten i de ukrainska offensiva operationerna fortsätter, kommer de ukrainska förlusterna den 31 december att uppgå till ytterligare 75 000 män. Om antalet attacker eskalerar och antalet dödade i aktion (KIA) i genomsnitt är 715, som det var under den första veckan i denna månad, kommer de totala förlusterna att nå 107 000. Vid den tidpunkten kommer de strategiska reserverna av män att vara uttömda.
Förlusterna av stridsvagnar, andra pansarfordon, artilleri och raketuppskjutningsfordon ökar också i snabbare takt än vad Nato kan reparera eller ersätta. Den nya NATO toppmöteskommunikén lovar ”att ytterligare öka det politiska och praktiska stödet till Ukraina när de fortsätter att försvara sitt oberoende, sin suveränitet och territoriella integritet inom sina internationellt erkända gränser, och vi kommer att fortsätta vårt stöd så lång tid det tar.” Så lång tid det tar är kort, eftersom tiden håller på att rinna ut för Kievregimen; och dess ersättare i Lvov kommer varken att ha utrymme, räckvidd eller arbetskraft för att återvinna det territorium de har förlorat.
STRATEGISKA RESERVER AV UKRAINAS VAPEN & NATO PÅFYLLNING
NYCKEL: magenta=tillgänglig i början av den särskilda militära operationen, 24 februari 2022; ljusblått=levererat sedan dess av NATO och andra västerländska stater; blå=lovad för leverans av Nato och andra stater. Källa https://t.me/readovkanews/62281 — 10 juli 2023
Den ryska bedömningen som publicerades öppet denna vecka, är att ”vid slutet av året kommer Kiev inte att ha en strategisk pansarreserv – volymen av utländsk försörjning till Ukraina är på nedgång. Det är ingen hemlighet att stridsförmågan hos de väpnade styrkorna i Ukraina [AFU] är baserad på leverans av granater och utrustning från utlandet. Vi har redan analyserat schemat för vad som har mottagits, kostnaderna och förlusterna av dessa operationer, och vi kan se kulmen av dessa ansträngningar [på slagfältet]. Fiendens förluster är stora, och det finns inget att ersätta dem med eftersom omedelbara leveranser inte kan göras .”
”Omkring fyra till fem månader går mellan perioden av aktiva tillkännagivanden av leveranser och den faktiska transfereringen av vapen till Kiev. Just nu förstör vi stridsvagnskolonner vars pansarfordon utlovades för överföring redan i början av 2023. Nyansen är att inga ytterligare leveranser tillkännagavs under andra kvartalet. Kanske kommer något att tillkännages vid NATO-toppmötet i Vilnius, men ankomsten av stridsvagnar och infanteristridsfordon kommer inte att ske förrän i början av 2024. I händelse av den ukrainska motoffensivens misslyckande, kommer den ryska armén att ha ytterligare ett försprång .”
”Om åtminstone de 471 stridsvagnar som utlovats av väst redan har anlänt till Ukraina, så förväntas endast 286 ytterligare, av vilka några kommer att anlända tidigast 2024. Situationen är liknande med infanteristridsfordon och haubitsar – mer än två tredjedelar av de totala planerade leveranserna är redan genomförda, så det finns praktiskt taget inga reserver kvar. Trots att både det som redan har levererats och det som förväntas levereras, är i mindre kvantitet än den gamla sovjetiska utrustningen i Ukrainas tjänst (vi har inte ens tagit hänsyn till de fordon som kan slaktas för reservdelar eller uppgraderas), är utsikterna uppenbara – vid horisonten av de kommande sex månaderna syns AFU inte att ha några källor att fylla på de uttunnade enheterna med. Styrkebalansen vid fronten kan avsevärt förändras till vår fördel.”
En amerikansk veteran med [tidigare] Natotjänst i Afghanistan tillägger: ”Med tanke på Natos oförmåga att kompensera för de ukrainska materielförlusterna vid fronten, värnpliktig basen körd i botten och ökande rysk militär kompetens över hela linjen, skulle vi mycket väl kunna se draget att etablera en DMZ innan hösten är här.”
”Från mängden rapporter jag läst om ryska attacker på ukrainska logistiknav, lagring och rangeringsområden, är jag förvånad över hur de lyckas upprätthålla det nuvarande tempot i verksamheten. Med detta sagt verkar ukrainarna och deras hanterare göra ett bra jobb med att hålla mycket av informationen om brister eller störningar hemliga för offentlig konsumtion. Ja, vi får ordet om behovet av mer av det ena eller det andra vapensystemet, eller ammunition, men när man läser rapporter från båda sidor om att, granater, missiler, raketer etc., fortsätter att med regelbundenhet flyga från den ukrainska sidan vid den ryska försvarslinjen – också med den walking-dead brist på kvalitet som verkar vara obegränsad.”
”En ledtråd till effektiviteten av det ryska motståndet är ukrainarnas oförmåga att när som helst koncentrera kraftfulla styrkor för att uppnå ett genombrott. Koncentrationen vid Artemovsk [Bakhmut] ger några ledtrådar. Det finns mer än sextio tusen ukrainare och främmande legionärer koncentrerade på den fronten. Kompositionen är kraftigt mekaniserad och väl understödd av artilleri. De är ständigt i aktion, ständigt på attack. Och trots att de är mycket hotfulla och har kunnat såra många ryska försvarare, har de inte uppnått mycket samtidigt som de har spenderat enorma resurser.”
”Om man tittar på andra sektorer av frontlinjen, som Zaporozhye och södra Donbass, verkar det som att attackerna även om de är våldsamma, inte har samma nivå av styrka eller uthållighet. Ryssarna är självsäkra nog att överge mark, beskjuta sina övergivna skyttegravar och tvinga ukrainarna att dra sig tillbaka eller möta slakten, för att upprepa processen gång på gång. Ukrainarna har helt enkelt inte resurserna att underkuva ryssarna, trycka på med attacken och göra verkliga vinster. Det finns flera skäl som förklarar detta. Ammunition, bränsle, reservdelar, till och med mat, kan alla ha mindre tillgång till än någon rapporterar. Logistiska rutter och transporter kan äventyras till den grad att endast delar av fronten kan förses med tillräcklig försörjning vid vissa tillfälle – en stor del av denna situation kan bero på de kvardröjande effekterna av de ryska attackerna på det elektriska nätverket. Ryska anfall på NATO:s lednings och kontrollcenter kan undergräva Ukrainas och NATO:s förmåga att samordna leveranståg. Detta är en mycket underrapporterad aspekt av kriget.”
Från New York har den hundraårige Henry Kissinger bekräftat för den falska Zelensky att Biden administrationen vill att de ukrainska styrkorna ska visa tillräckligt med vinster mot ryssarna för att behålla de europeiska ländernas stöd och inte riskera samtal om vapenvila förrän slagfältets vinster är på plats; annars kommer européerna att stoppa sitt stöd och vägra att tillåta Ukrainas anslutning till Nato.
Till vänster: Vovan & Lexus: Till höger, Henry Kissinger med bilder på Eleanor Roosevelt (bakom till vänster), Richard Nixon (i mitten) och Nelson Rockefeller (till höger).
Kissinger sa: ”Europa har organiserat sig för att besegra Ryssland och det skulle vara otrevligt [sic] om Finland och Sverige går in i Nato men Ukraina, som har offrat så mycket, inte kommer med i Nato… Ukraina kommer att bli ett stort land efter kriget, och efter att det byggts upp igen, borde det vara med i Nato… Vi hade ett Bilderbergmöte…och det var väldigt konstigt att de europeiska länderna som kämpar mot [Ryssland] — tekniskt sett stöder de er — vid det mötet var de inte för att [Ukraina] ska gå in i Nato. Jag var… Det kommer att bli svårt att skapa ett medlemskap i Nato.”
Mellan eldupphörförhandlingar och slutliga fredsförhandlingar, sa Kissinger, ”ni [Zelensky] förstår att efter en vapenvila kommer det att bli mycket svårt att starta kriget igen med totalt allierat stöd… Jag tror att trenden i Amerika nu går mot en vapenvila… Jag tror ni kommer att kunna genomföra er nuvarande offensiv med fullt stöd. Jag tror att vårt folk tror att ni inte kommer att ha total framgång, att ni kommer att återta vissa territorier, men inte allt. Det är vad jag fick höra av militär folket.”
Om inledningsbilden: Ormen skuren i bitar representerar de tretton ursprungliga brittiska kolonierna i Amerika. Tecknet med den ursprungliga bildtexten, ”Gå med eller dö”, publicerades i Philadelphia av Benjamin Franklin 1754 som en uppmaning till enhet bland de kolonier som stod inför de inhemska och franska motståndarna. Det blev sedan det amerikanska koloniala samlingsropet i kriget mot britterna.
Efter att ha blivit antagen till Wehrmacht 1938 tjänstgjorde den österrikiske officeren Erwin Lahousen i den militära underrättelsetjänsten, Office for Foreign Affairs/Defense under Wilhelm Canaris (1887–1945), och deltog i oppositionella strävanden mot nazistregimen. Efter andra världskriget vittnade han vid Nürnbergrättegångarna som ett nyckelvittne i åtalen mot de främsta krigsförbrytarna.
Generalmajor Erwin Lahousen den enda överlevande från motståndet inom Abwehr, kom att vara ett nyckelvittne under Nürnbergrättegången. Lahousen var inblandad i komplotterna att mörda Hitler den 13 mars 1943 och 20 juli 1944.
”COL. AMEN: För att protokollet ska vara helt klart, exakt vilka åtgärder sa Keitel att man redan kommit överens om?
LAHOUSEN: Enligt chefen för OKW [Oberkommando der Wehrmacht] hade man redan kommit överens om bombardemanget av Warszawa och skjutningen av de kategorier av människor som jag nämnde tidigare.
COL. AMEN: Och vilka var de?
LAHOUSEN: Främst den polska intelligentian, adeln, prästerskapet och, naturligtvis, judarna.
COL. AMEN: Vad, om något, sades om möjligt samarbete med en ukrainsk grupp?
LAHOUSEN: Canaris beordrades av chefen för OKW, som uppgav att han överförde ett direktiv som han tydligen hade fått från Ribbentrop eftersom han talade om det i samband med utrikesministerns politiska planer att anstifta ett uppror i det galiciska Ukraina, som syftade till att utrota judar och polacker.
COL. AMEN: När gick Hitler och Jodl in i detta möte?
LAHOUSEN: Hitler och Jodl gick in antingen efter de diskussioner jag just har beskrivit eller mot slutet av hela diskussionen om detta ämne, när Canaris redan hade påbörjat sin rapport om situationen i väst; det vill säga på de nyheter som under tiden hade kommit in om den franska arméns reaktion vid Västramuren.
COL. AMEN: Och vilka ytterligare diskussioner ägde rum då?
LAHOUSEN: Efter den här diskussionen i OKW-chefens privata bil lämnade Canaris bilen och hade ytterligare ett kort samtal med Ribbentrop, som återvände till ämnet Ukraina och sa till honom ännu en gång att upproret borde vara så iscensatt att alla polackernas gårdar och bostäder borde sättas i brand och alla judar dödas.
COL. AMEN: Vem sa det?
LAHOUSEN: Dåtidens utrikesminister Ribbentrop sa det till Canaris. Jag stod bredvid honom.
COL. AMEN: Finns det något minsta tvivel i ditt sinne om det?
LAHOUSEN: Nej. Jag har inte det minsta tvivel om det. Jag minns med särskild tydlighet den något nya formuleringen att ”alla gårdar och bostäder ska sättas i brand.” Tidigare hade det bara talats om ”likvidering” och ”eliminering”.
Abwehr överste Erwin Stolz skulle komma att klargöra vem Lahousen pratade om (börjar på sidan 271):
”När jag utförde de ovan nämnda instruktionerna från Keitel och Jodl kontaktade jag ukrainska nationalsocialister som befann sig i den tyska underrättelsetjänsten och andra medlemmar av de nationalistiska fascistgrupperna, som jag tog in för att utföra uppgifterna enligt ovan.
”Särskilt gavs instruktioner av mig personligen till ledarna för de ukrainska nationalisterna, Melnik (kodnamn ‘konsul I’) och Bandera, att organisera omedelbart efter Tysklands attack mot Sovjetunionen och att provocera fram demonstrationer i Ukraina för att störa de sovjetiska arméernas omedelbara eftertrupper, och även för att övertyga den internationella opinionen om en påstådd upplösning av de sovjetiska trängtrupperna.
Vi förberedde också särskilda avledningsgrupper av Abwehr II för subversiva aktiviteter i de baltiska republikerna i Sovjetunionen.”
~Abwehr överste Erwin Stolz
Även om det inte fanns några invändningar mot samarbete med nazisterna, var OUN djupt splittrat om vad man skulle göra efteråt. Ledaren för OUN vid denna tidpunkt, Andriy Melnyk, förespråkade en mer moderat hållning och förblev mer underordnad nazisterna.
Andriy Melnyk
Bandera höll inte med och förordade en revolutionär hållning och en deklaration om ukrainsk självständighet. Oenigheten förvandlades till en våldsam schism, där Bandera tog de mest radikala medlemmarna för att bilda OUN-B. Melnyks grupp blev förminskad av splittringar och under attack från Bandera, blev de snabbt omkörda. OUN-M överlevde kriget, men från denna tidpunkt kontrollerade Bandera den ukrainska fascistiska rörelsen med lite meningsskiljaktigheter.
Stepan Bandera
Snart skulle samarbetet med Abwehr börja bära fruktansvärda frukter. Under beskydd av Abwehrs kommandobataljon ”Brandenburg” men under OUN:s befäl, bildades två OUN-enheter, ”Roland” och ”Nightingale”. Den senare stod under befäl av den ökända Roman Shukhevych, en massmördare som senare skulle planera några av de värsta av OUN:s grymheter. Det fanns också andra OUN-styrkor knutna till både Wehrmacht- och Gestapo-enheterna, vilka mestadels tjänstgjorde som tolkar och guider. Tillsammans med nazistiska styrkor skickades ”Nightingale” och ”Roland” till Lviv för att utföra sitt blodiga uppdrag 1941.
”Under de följande dagarna av kaos blev det uppenbart för tyskarna att Bandera anhängarna, inklusive de i ‘Nightingale‘ regementet, visade betydande initiativ i genomförandet av utrensningar och pogromer.”
Ur SS-Obersturmbannführer Friedrich Buchardt Einsatzgruppe z B vittnesmål under Nürnbergrättegången
”Vi är alla UPA-soldater och alla i synnerhet underjordiska krigare, och jag är medveten om att vi förr eller senare kommer att måste dö i kampen mot brutalt våld. Men jag försäkrar er att vi inte kommer att vara rädda för att dö, för när vi dör kommer vi att vara medvetna om att vi kommer att bli ett gödningsmedel för det ukrainska landet. Detta är vårt hemland som behöver mycket gödsel, så att en ny ukrainsk generation i framtiden kommer att växa upp på det, som kommer att fullborda det vi inte var avsedda att slutföra.”
”Den nybildade ukrainska staten kommer att ha ett nära samarbete med det nationalsocialistiska Stortyskland, under ledning av dess ledare Adolf Hitler som bildar en ny ordning i Europa och världen och hjälper det ukrainska folket att befria sig från den moskovitiska ockupationen.
Den ukrainska folkrevolutionära armén som har bildats på de ukrainska länderna kommer att fortsätta att kämpa med den allierade tyska armén mot den moskovitiska ockupationen för en suverän och enad stat och en ny ordning i hela världen.
Länge leve den ukrainska suveränen United Ukraine! Länge leve organisationen av ukrainska nationalister! Länge leve ledaren för organisationen av ukrainska nationalister och det ukrainska folket – STEPAN BANDERA. ÄRA TILL UKRAINA!”
En liten del av den hemliga Nightingale Army UPA som senare ska komma att finansieras av Forrestal och CIA. Grunden för det som senare blev UNA-UNSO. I mitten Roman Shukhevych
År 1943 hade Lviv varit under polsk eller österrikisk kontroll sedan 1300-talet. Det var en stad med omkring 500 000 innevånare, över hälften av dem var polska katoliker med en ansenlig judisk minoritet på 100-160 000, där tiotusentals av dem var flyktingar från det nazistiskt ockuperade Europa. Den ukrainska befolkningen var cirka 20%. OUN slösade inte bort någon tid utan att ändra på det.
OUN-styrkorna gick in i staden med specifika order att utrota den judiska, polska och ryska befolkningen, en uppgift som de skulle utföra med övertygelse. Den första blodsutgjutelsen stod tolkarna för sent den 30 juni. De hade den tvivelaktiga äran av den första massakern efter Lvivs fall, nämligen bortförandet, tortyren och morden på misstänkta antinazistiska polska professorer.
Genom att arbeta med OUN:s dödslistor arresterade nazistiska och ukrainska styrkor professorerna och deras familjer och höll dem i sovsalarna under tortyr i timmar. Alla utom en avrättades och efter deras död plundrades deras lägenheter och ockuperades av SS- och OUN-officerare.
För att inte synas skulle Nightingale börja jobba strax efter. Det som hände i Lviv med början den 30 juni 1941 ska inte förstås som en massaker utan snarare en serie av massakrer som varar i över en månad. Nightingale var en av de två första enheterna som kom in i Lviv. Tillsammans med nazistiska elit bergstrupper tog Nightingale slottet på en kulle i beslag, inrättade ett högkvarter och började samla ihop de lokala judarna. Först tvingade de dem att rensa gatorna från kroppar och bombskador. Slumpmässiga mord och plundring av judiska hem och egendom åtföljde detta arbete den första natten.
På morgonen mobiliserades OUN-infiltratörer, avhoppare och sympatisörer och började det systematiska våldet mot judar vid sidan av nazisterna. Under dagarna före attacken spreds OUN:s propagandabroschyrer i stor utsträckning i Lviv som berättade för invånarna:
”Släng inte dina vapen än. Ta upp dem. Förstör fienden. … Moskva, ungrarna, judarna – de här är dina fiender. Förgör dem.”
Det verkar som att många som tog det rådet till sig. I den resulterande pogromen brutaliserade de ukrainska nationalisterna tusentals judar vid fullt dagsljus i hela staden.
De tvingade ut många kvinnor på gatorna, där nationalister klädde av dem nakna, våldtog och mördade dem. Männen kom inte bättre undan; många misshandlades brutalt på gatorna med klubbor och knytnävar, där folkhopen hånade och kastade skräp på dem. Nazistiska reportrar filmade och fotograferade mycket av detta våld medan det hände.
Jew being beaten in the streets. [Source: wikipedia.org]
Ett propagandaföretag från Wehrmacht tog till exempel den här bilden av en lokal man som sparkar ut en jude på gatan. Dessa tjänade sitt syfte i tidningar och filmsändningar över hela Tyskland, ett bevis på att nazisterna skulle och kunde genomföra sina sedan länge planerade och välkända utrotningsplaner. Den här dagen slaktades allt mellan 2 000 till 5 000 judar, praktiskt taget alla av OUN och anslutna styrkor.
Einsatzgruppen skulle komma strax efter. Dessa var de professionella mördarna, elitgruppen av fascistiska bödlar som redan hade ”rensat” otaliga städer, städer och byar i hela Polen och Sovjetunionen.
Genom att gå från dörr till dörr jagade Einsatzgruppen fram och hittade sina prioriterade mål. På ett lite ordnat sätt skulle Einsatzgruppens män marschera dem till förgrävda gropar, tvinga dem på knä och avrätta dem med ett skott. De skulle upprepa processen i timmar tills cirka 3 000 judar var döda. Nightingale, OUN-milisen och olika andra fascistiska kollaboratörer var involverade i varje aspekt av denna massaker. De fungerade som poliser och skulle hjälpa till med att lasta in judar i lastbilar och köra dem till arenor för att möta massavrättningar med maskingevär.
Dessa utrotningsoperationer skulle fortsätta över flera dagar, tillsammans med en systematisk plundring av allt av värde från den judiska befolkningen. De nazistiska revisorerna i Berlin krävde att underkuvade människor skulle exploateras ekonomiskt i största möjliga utsträckning, så långt att de tog bort fyllningar från deras tänder. Mycket av pengarna gick direkt till tyska industrimän, som tjänade enorma summor på de nazistiska arbets- och utrotningsprogrammen.
Under hela denna process dödades mer än 4 000, många av dem misshandlades till döds med klubbor. Värdet av allt som stulits från offren för denna massaker och många andra liknande kommer aldrig att bli känt.
Tyvärr var Nightingale och kompani ännu inte färdiga.
Den 25 juli skulle ukrainska styrkor inleda ytterligare en pogrom på cirka tre dagar. De kallas Pelitura-dagarna, efter en mördad ukrainsk ledare. Under ledning av OUN marscherade ukrainska nationalister från landsbygden in i Lviv. Genom att arbeta utifrån listor som tillhandahållits av den ukrainska hjälppolisen, skulle nationalistiska styrkor utrota kvarvarande judar, polacker, kommunister och andra ”oönskade”.
Nightingales offer under Lviv-pogromen. [Källa: vintage.es]
Under dessa tre dagars blodsutgjutelse mördades omkring 2 000, de flesta hackade i stycken med jordbruksredskap. Denna sorts brutalitet skulle förbli Shukhevychs och OUN:s visitkort under hela dess existens.
När Röda armén befriade Lviv 1944 fanns bara 150 000 människor kvar och av dem var bara 800 judar. OUN, ukrainska hjälporganisationer och nazister antingen dödade resten, eller arresterade och deporterade dem till koncentrationslägret Belzec. Där skulle nazisterna mörda dem alla som en del av ”Operation Reinhard”. Belzec var så effektivt att färre än ett dussin överlevande någonsin har identifierats.
Högt uppe i slottet var OUN:s ledning inte sysslolös. När slakten fortsatte i Lviv, förklarade Yaroslav Stetsko, den andre befälhavaren för OUN, en infödd i Lviv och en militant fascist i sin egen rätt, en oberoende nazistiskt anpassad ukrainsk regering. Detta skulle lägga grunden för ett mer komplicerat kapitel i OUN:s historia.
Kollaborations frågan
”Den nybildade ukrainska staten kommer att ha ett nära samarbete med det nationalsocialistiska Stortyskland, under ledning av dess ledare Adolf Hitler som bildar en ny ordning i Europa och världen och hjälper det ukrainska folket att befria sig från den moskovitiska ockupationen.
Den ukrainska folkrevolutionära armén som har bildats på de ukrainska länderna kommer att fortsätta att kämpa med den allierade tyska armén mot den moskovitiska ockupationen för en suverän och enad stat och en ny ordning i hela världen.
Länge leve den ukrainska suveränen United Ukraine! Länge leve organisationen av ukrainska nationalister! Länge leve ledaren för organisationen av ukrainska nationalister och det ukrainska folket – STEPAN BANDERA. ÄRA TILL UKRAINA!”
Här någonstans kommer ultranationalisterna att skjuta tillbaka med: Bandera arresterades! Han sattes i läger! Han var inte fascist eller nazist! OUN bekämpade nazisterna!
Heil Hitler! Heil Bandera! På centralporten till en stad utanför Lviv. [Källa: wikimedia.org]
Jag finner inte dessa argument särskilt övertygande av flera skäl.
För det första kan Bandera och OUN stå på egna ben som fascister. De var våldsamt och militant antisemitiska, antipolska, antikommunistiska och etnonationalistiska. Även om de inte var nazistiska kollaboratörer, skulle deras egna fruktansvärda illdåd lämna en permanent svart prägel på deras rykte.
Den kanske mest chockerande av dessa var i Volyna, en etnisk rensningskampanj som genomfördes under två års strider mellan polska och OUN-styrkor, och nådde sitt crescendo med ”Bloody Sunday”.
Den 11 juli 1943 inleddes en attack av Roman Shukhevych mot omkring 100 polska bosättningar samtidigt. UPA mördade omkring 8 000 polska civila den dagen, många av dem sköts eller brändes levande i sina kyrkor när de deltog i mässan. UPA skulle sedan sprida sig ut på landsbygden – med yxor, hammare och knivar – för att jaga och döda alla som hade rymt. I mer än två år skulle OUN fortsätta att slakta lokalbefolkningen, vilket skulle leda till omkring 100 000 dödsfall, de flesta kvinnor och barn. (Glöm inte frimärket från 2007)
Uppgrävda kvarlevor av OUN-offer, Polen, 1990-talet. [Källa: kresky.pl]
Denna sorts brutalitet var väldigt typisk för OUN. Moshe Maltz, en ukrainsk jude som gömt sig från Banderiterna antecknade det i sin dagbok, som senare publicerades som hans memoarer.
”Bandera män … diskriminerar inte vem de dödar; de skjuter ner befolkningen i hela byar… Eftersom det knappt finns några judar kvar att döda, har Banderagängen vänt sig mot polackerna. De bokstavligen hackar polacker i stycken. Varje dag … kan du se polackernas kroppar, med ståltrådar runt halsen, flyta nerför floden Bug.”
Moshe Maltz
Därför behöver OUN inte Hitler för att få dem att se dåliga ut. För det andra var de nazistiska kollaboratörer.
Flera månader efter självständighetsförklaringen, som nazisterna inte accepterade, skulle spänningarna stiga så mycket att nazisterna arresterade Bandera, Stetsko och andra ledare. Efter en period av husarrest överfördes de till koncentrationslägret Sachsenhausen 1943.
Banderas vistelse var dock inte typisk för ett koncentrationsläger. Bandera hade en tvårumssvit med målningar och mattor, fick ha äktenskapsbesök med sin fru, utförde inget tvångsarbete, bar ingen uniform, var befriad från namnupprop, åt med vakterna som inte låste hans celldörr på natten.
Nazisterna släppte Bandera 1944 efter ett möte med Otto Skorzeny, i Hitlers bästa commandotrupp, för att genomföra en terrorkampanj mot den framryckande Röda armén. Nazisterna kunde ha dödat Bandera och Stetsko när som helst under tiden, men det gjorde de inte. Snarare gjorde de en stor och framgångsrik insats för att rekrytera dem.
Även om OUN skulle vidta vissa åtgärder mot nazisterna, skulle de bara göra det kort och halvhjärtat. 1942 var det praktiskt taget inga strider alls.
I början av 1943 skulle det förändras, och det blev en del strider i västra Ukraina. I enlighet med deras rykte som banditer, skulle OUN mestadels plundra gårdar och små bosättningar, brände och mördade allt eftersom. De flesta av dessa attacker, utförda med OUN:s typiska brutalitet, resulterade i fler civila döda än militära.
Under stridsåret 1943 dödade OUN omkring 12 000 ”tyskar”. Endast 700 – 1000 av dem var Wehrmacht; resten var civila, antingen i nazistisk administration eller helt enkelt farmare och bönder på territorium under nazistisk kontroll. Enligt sovjetiska partisanrapporter från den tiden, engagerade OUN sig i själva verket endast med nazistiska soldater när det var nödvändigt: ”Nationalister ägnar sig inte åt sabotageaktiviteter; de engagerar sig bara i strid med tyskarna där tyskarna hånar den ukrainska befolkningen och när tyskarna attackerar dem.”
Nazisterna som planerade att utrota båda grupperna så småningom, drog fördel av situationen genom att överföra polska samarbetsenheter till regionen. Dessa, tillsammans med ungerska hjälptrupper, stod för huvuddelen av striderna mot OUN.
Den sovjetiska segern i Stalingrad skrämde dock både nazisterna och OUN, vilket tvingade fram förhandlingar och en nedkylning av spänningen. Vid sitt tredje råd i slutet av 1943 bekräftade OUN:s ledning att sovjeterna var deras primära fiende och avslutade aktiva ansträngningar mot nazisterna. Vissa skärmytslingar mellan nazisterna och OUN skulle fortsätta fram till 1944, men det var inte längre några betydande strider.
”Organisationen av ukrainska nationalister. Under tysk sponsring organiserades 1943 en multinationell styrka för att slåss på uppdrag av den retirerande tyska armén. Efter slaget vid Stalingrad 43 kände tyskarna ett ökat behov av att få fler allierade, och så gick det rumänska Iron Guard, det ungerska Arrow Cross, Organisationen för ukrainska nationalister [OUN] och andra med militära formationer på plats, samman för att hjälpa och bildade enhetsfronten, kallad ”kommittén för underkuvade nationer” och arbetade återigen på uppdrag av den tyska militären. 1946 döpte de om det till Anti-bolsjevikernas block av nationer, ABN. Stetsko var ledare för det tills han dog 1986.”
Ukrainsk hjälppolis avrättar en mor och ett barn i Miropol, Sovjetunionen, 1941. [Källa: static01/nyt.com]
Det är frestande att tänka på OUN som bara dess ledare, men verkligheten är att OUN alltid bestod av tusentals mestadels anonyma meniga soldater. Många av dessa soldater skulle driva fram och tillbaka mellan nationalistiska miliser och nazisterna.
Det var dessa ”polis” enheter som skulle göra det mesta av det smutsiga arbetet med det nazisterna kallade ”säkerhetskrigföring”. Detta var lite mer än en eufemism för terrorisering och massmord på alla som motsatte sig det nazistiska styret. Abwehrs kommandoenheter gav också ett annat utlopp för OUN soldater att samarbeta och användes nästan helt för att pacificera motståndsrörelser.
Den ökända SS Galicia divisionen bildades också 1943, och överlappningen mellan denna division och OUN var omfattande. Trots omfattande försök att vittvätta deras rykte var Galicien divisionen lika kriminell som man kan förvänta sig av SS. Marcher och monument för att hedra denna SS-enhet är vanliga i västra Ukraina idag.
Ukrainska fascister marscherar 2018 under SS Galicia Divisionens standar. [Källa: ria.ru]
”Ryska Ukraina kan inte jämföras med österrikiska Galicien… De österrikisk-galiciska Ruthenierna är nära sammanflätade med den österrikiska staten. Därför är det i Galicien möjligt att tillåta SS att bilda en division från lokalbefolkningen.”
Adolf Hitler 1942
Det mesta av denna debatt är dock meningslös, eftersom ukrainarna själva beslutsamt avgjorde denna fråga 1993. Under ledning av den ukrainska regeringen, ledd av dåvarande presidenten Leonid Kravchuk, fick SBU (ukrainska statens säkerhetstjänst) order om att undersöka omfattningen av OUN:s samarbete med nazisterna. Kravchuk hade för avsikt att påbörja rehabiliteringen av OUN och ville ha ett historiskt berättigande för att göra det.
Han fick inte det.
För att citera från deras resultat:
”Arkiven innehåller material, trofédokument från OUN-UPA och tyska specialtjänster, som bara vittnar om mindre skärmytslingar mellan UPA-enheterna och tyskarna 1943. Inga betydande offensiva eller defensiva operationer, eller storskaliga strider registrerades i dokumenten . Taktiken för UPA-enheternas kamp med tyskarna under denna period reducerades till attacker mot poster, små militära enheter, försvar av deras baser, bakhåll på vägen.”
Som jag tidigare har beskrivit var det inga strider alls 1942 och vid 1944 hade OUN officiellt avslutat den väpnade kampen mot nazisterna. Därför, och eftersom OUN knappast slogs mot nazisterna 1943, skulle det betyda att de knappt slogs mot nazisterna alls.
Mot bakgrund av detta kanske den före detta komikern Zelensky behöver bättre skämt.
”Jag vänder mig till ryska medborgare, personalen i de väpnade styrkorna, brottsbekämpande myndigheter och säkerhetstjänster, och de soldater och befälhavare som nu kämpar i sina stridspositioner, slår tillbaka fiendens attacker och gör det heroiskt – jag vet detta därför att jag igår kväll återigen talat med befälhavarna för alla sektioner av frontlinjen. Jag vänder mig också till dem som drogs in i detta kriminella äventyr genom bedrägeri eller hot och drevs in på vägen för ett allvarligt brott – ett väpnat myteri.
Idag för Ryssland en tuff kamp för sin framtid och stöter bort nynazisternas och deras beskyddares aggression. Hela västvärldens militära, ekonomiska och informativa maskin är riktad mot oss. Vi kämpar för vårt folks liv och säkerhet, för vår suveränitet och oberoende, för rätten att vara och förbli Ryssland, en stat med en tusenårig historia.
Denna strid, när vår nations öde avgörs, kräver konsolidering av alla krafter. Det kräver enighet, konsolidering och ansvarskänsla, och allt som försvagar oss, alla stridigheter som våra yttre fiender kan använda och gör det för att undergräva oss inifrån, måste förkastas.
Därför är alla handlingar som splittrar vår nation i grunden ett förräderi mot vårt folk, mot våra vapenkamrater som nu kämpar vid frontlinjen. Det här är en kniv i ryggen på vårt land och vårt folk.
Ett slag som detta tilldelades Ryssland 1917, när landet kämpade i första världskriget. Men segern stals från det: intriger, gräl och politisering bakom ryggen på armén och nationen förvandlades till det största kaoset, förstörelsen av armén och statens kollaps och förlusten av enorma territorier, vilket i slutändan ledde till inbördeskrigets tragedi.
Ryssar dödade ryssar och bröder dödade bröder, medan alla möjliga politiska äventyrare och utländska styrkor tjänade på situationen genom att splittra landet för att dela det.
Vi kommer inte att tillåta att detta händer igen. Vi kommer att skydda vårt folk och vår stat från alla hot, inklusive från internt förräderi.
Det vi står inför är i grunden ett förräderi. Uppblåsta ambitioner och personliga intressen har lett till förräderi – förräderi mot vårt land, vårt folk och den gemensamma sak som Wagnergruppens soldater och befälhavare kämpade och dog för, skuldra vid skuldra, tillsammans med våra andra enheter och trupper. Hjältarna som befriade Soledar och Artyomovsk, städer och byar i Donbass, kämpade och gav sina liv för Novorossiya och den ryska världens enighet. Deras minne och ära har också svikits av dem som försöker iscensätta en revolt och driva landet mot anarki och brodermord – och i slutändan mot nederlag och kapitulation.
Återigen är varje intern revolt ett dödligt hot mot vår stat och vår nation. Det är ett slag mot Ryssland, mot vårt folk. Våra handlingar för att försvara fäderneslandet från detta hot kommer att vara hårda. Alla de som medvetet har valt förräderiets väg, planerat ett väpnat myteri och tagit vägen med utpressning och terrorism, kommer oundvikligen att straffas och kommer att svara inför lagen och vårt folk.
Försvarsmakten och andra statliga myndigheter har fått nödvändiga order. Ytterligare åtgärder mot terrorism är nu i kraft i Moskva, i Moskvaregionen och flera andra regioner. Resoluta åtgärder kommer också att vidtas för att stabilisera situationen i Rostov-on-Don. Det är fortfarande svårt; i själva verket har de civila och militära myndigheternas arbete blockerats.
Som Rysslands president och överbefälhavare och som medborgare i Ryssland kommer jag att göra allt för att försvara landet och skydda den konstitutionella ordningen såväl som våra medborgares liv, säkerhet och frihet.
De som iscensatte myteriet och tog till vapen mot sina kamrater – de har förrått Ryssland och kommer att ställas till svars. Jag uppmanar dem som dras in i detta brott att inte göra ett ödesdigert och tragiskt misstag utan att göra det enda rätta valet: att sluta delta i kriminella handlingar.
Jag är säker på att vi kommer att bevara och försvara det vi håller kärt och heligt, och tillsammans med vårt fosterland kommer vi att övervinna alla svårigheter och bli ännu starkare.”
Uttalande vid FN:s säkerhetsråds briefing 14 juni 2023, av Ryska Federationens ständige representant Vassily Nebenzia om ”Värdet av mänskligt broderskap för att främja och upprätthålla fred”
Vassily Nebenzia
Fru President,
Vi tackar Förenade Arabemiraten för att de sammankallade en briefing om en så viktig fråga som ”Värdet av mänskligt broderskap för att främja och upprätthålla fred”.
Vi tackar generalsekreterare Guterres, den Stora Imamen av Al-Azhar – Sheikh Dr Ahmed El-Tayeb, Ärkebiskop Paul Gallagher och Latifa Ibn Ziaten för deras stödjande insatser.
I denna utmanande tid kan vi genom att diskutera detta ämne lyfta fram vikten av värderingarna i mänskligt brödraskap, tolerans, fredskultur och fredlig samexistens mellan olika folk. Det tillåter oss också att vända oss till ursprunget och de grundläggande principerna för denna organisation som anges i FN-stadgan. Idag som aldrig förr krävs av medlemsländerna att återigen åta sig tolerans och att fredligt leva som goda grannar, utveckla internationellt samarbete, bl.a. i syfte att lösa de globala ekonomiska, sociala, kulturella och humanitära problemen. Det är exakt principerna i FN-stadgan som bör ligga till grund för en verkligt multipolär värld som respekterar mänskliga broderskapsvärden.
Ämnet för detta möte resonerar också med artikel 1 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, som lyder: ”Alla människor är födda fria och lika i värdighet och rättigheter. De är utrustade med förnuft och samvete och bör handla mot varandra i en anda av broderskap”. Vi ansluter oss helt till dessa avgörande bestämmelser.
Det är vår fasta övertygelse att mångfalden av traditioner och särdrag i den historiska utvecklingen (allt som värderingar av mänskligt brödraskap bygger på) bör vara en förenande faktor för det globala samfundet. Vilka kontroverser som än kan uppstå mellan stater, kan universella mänskliga värden som alla delas av alla större religioner och förankrade i kulturella och historiska traditioner tjäna som en pålitlig grund för dialog.
Fru President,
Som en multietnisk och multikonfessionell stat anstränger sig Ryssland för att utveckla dialog och partnerskap mellan representanter för olika kulturer, religioner och civilisationer och driver konsekvent denna politik inom internationella och regionala organisationer.
I detta sammanhang har FN en särskild plats i det internationella samarbetet och dess Alliance of Civilizations, som spelar en ledande roll i att främja en fullfjädrad inter civilisatorisk dialog som syftar till att uppnå harmoni mellan representanter för olika religioner, bekännelser och kulturer. Vi räknar med att Alliance of Civilizations kommer att fortsätta sitt användbara arbete för att främja utbildning i fredlig anda och globalt medborgarskap för att fördjupa förståelsen för människor, särskilt ungdomar, för sådana värderingar som fred, tolerans, öppenhet och ömsesidig respekt, vilka är avgörande för att bygga en fredskultur.
Fru President,
Vi är mycket oroade över det ökande antalet fall av diskriminering intolerans och extremism, baserade på ras, etniskt eller annat hat, islamofobi, antisemitism och kristen fobi, främst i de europeiska länderna.
Genom att utnyttja sin straffrihet, ägnar sig digitala plattformar och sociala medier ofta med att sprida desinformation och hatretorik, med bristande respekt för religiösa och andliga värderingar från olika trosriktningar, hyllas extremister och tolerans och mångfald undergrävs.
En av de tydligaste manifestationerna av intolerans är russofobi, som vi talade om under ett extra möte i säkerhetsrådet som sammanträdde den 14 mars på vårt initiativ.
Vi säger alla att attacker på platser för tillbedjan är oacceptabla. I detta sammanhang vill vi fästa särskild uppmärksamhet på de flagranta kränkningarna av de universella mänskliga och konstitutionella rättigheterna för anhängare av den kanonisk ortodoxa kristendomen i Ukraina. Detta sker med tyst samtycke från sponsorerna av Kiev-regimen.
Emblem för den ortodoxa kyrkan i Ukraina, föreställande ett kors med Orans i Kiev
Diskriminerande lagstiftning möjliggör beslagtagande av kyrkor i den kanoniska ukrainska ortodoxa kyrkan (UOC) och påtvingad, olaglig likvidation av deras samfund. Sådana åtgärder går sida vid sida med våld mot de troende. Ett flertal fall av mordbrand och skadegörelse i kyrkor har registrerats. Hierarker och anhängare av UOC utsätts för diskriminering, fysiskt och moraliskt våld. Under flera månader har världen sett människor som är hängivna sin tro skydda Kiev Pechersk Lavra, och modigt motstå extremister och påtryckningar från Kievs myndigheter.
Kiev Pechersk Lavra
Ukrainska massmedier har lanserat en ohämmad ärekränkningskampanj mot UOC och uppmanar till att helt förbjuda UOC. Mot denna bakgrund verkar bristen på reaktion från internationella rättighetsförespråkare på detta våldsamma tillslag mot de troende, såväl som förstörelse och tillägnande av religiösa anläggningar särskilt cynisk. Vi uppmärksammade det internationella samfundet på denna situation och sammankallade ett särskilt möte i säkerhetsrådet om förföljelsen av UOC av myndigheterna i Kiev den 17 januari i år. Vi höll också ett Arria formelmöte om detta ämne.
Vi kan också se att det, på initiativ av ledarna för Kiev-regimen, har skett en ökning av islamofobi i Ukraina.
Att skydda platser för tillbedjan är en skyldighet för alla stater – moskéer, synagogor och kyrkor – skyddas av internationell lag, nationell lagstiftning, religion och normer för mänsklig moral.
Fall av trosbaserad förföljelse av tillbedjare, liksom förföljelse på grundval av nationell, etnisk och språklig tillhörighet är ganska många.
Fru President,
Representanter för världens traditionella religioner kan och bör engagera sig mer aktivt i ansträngningarna att upprätthålla fred och lösa väpnade konflikter. Vi lovordar religiösa ledares verksamhet som syftar till att stärka och utveckla dialog mellan konfessionella och uppnå förståelse och medvetenhet om gemensamma mänskliga värderingar, samt respekt för andra religiösa traditioners tro. Vi välkomnar undertecknandet av dokument som återspeglar dessa mål, såsom den gemensamma förklaringen av Hans Helighet Påve Franciskus och Hans Eminens Grand Imam Al-Azhar, Sheikh Ahmed Al-Tayeb ”Human Brotherhood for Global Peace and Living Together” i februari 2019 och det gemensamma uttalandet av Hans Helighet Påve Franciskus och Hans Helighet Patriark Kirill i februari 2016.
Vi är överens om att statliga och religiösa ledare måste förstå den exceptionella betydelsen av att arbeta för att uppnå interetnisk och inter konfessionell enhet och broderskap, söka efter vägar för dialog och kompromisser för att säkerställa en rättvis världsordning och välstånd. Det finns alltid ett alternativ till konfrontation. Det är en ömsesidig respektfull dialog som syftar till att lösa motsättningar mellan stater och skapa en atmosfär som främjar fred och förståelse.
Den ukrainske presidenten Volodymyr Zelensky har utsetts av Time Magazine till ”Årets person 2022”; ett självklart val, enligt tidningens redaktörer. Han förkroppsligar verkligen ett smittsamt mod som har gjort det möjligt för hans folk att stå emot den ryska invasionen.
Men i hans land har makten gradvis sedan den 25 juli övergått från hans händer till Oleksiy Danilov, hans vice ordförande i det nationella säkerhets och försvarsrådet. Zelenskij koncentrerar sig på sin roll som talesman för regimen och lämnar åt Danilov att förbereda de dekret han undertecknar. Tillsammans etablerar de två männen en terrorregim.
Den 17 och 25 juli avskedades tre medlemmar av rådet för multipla förräderi anklagelser vilket rapporterats av tjänstemännen under deras befäl:
Diplomaten Ruslan Demchenko,
Ivan Bakanov, Zelenskys barndomsvän och chefen för säkerhetstjänsten SBU.
Irina Venediktova, Zelenskys tidigare juridiska rådgivare och allmänna åklagare i Ukraina.
Rinat Akhmetov, den rikaste mannen i Ukraina före kriget, sa på tal om dessa avgörande dagar att Zelenskij hade tagit makten, all makt, under sken av reformer.
Den 26 augusti avslöjade Oleksiy Danilov på NTA-kanalen att säkerhets- och försvarsrådet hade antagit en plan för försvaret av landet redan i november 2021, det vill säga fyra månader före den ryska militära interventionen. Detta dokument utarbetades sedan Zelensky förkastat planen för ett Minsk-3, som föreslogs av Paris den 8-9 december 2019. ”Det är ett stort och grundläggande dokument som anger verksamheten för alla organ utan undantag: vem och hur man ska agera i en situation med krigslagar”, sa han den 7 september i Left Bank.
Att mörda politiska motståndare
Politiska mord utförs vanligtvis av ”mainstream-nationalister” och inte av statliga organ. När som helst kan de kidnappa och låta försvinna, eller till och med avrätta politiska motståndare direkt på gatan inför allmänheten. Offren är i första hand journalister och förtroendevalda. Detta är inte en ny företeelse eftersom dessa mord har präglat inbördeskriget sedan 2014.
Man tänker på ställföreträdaren Oleg Kalashnikov, mördad med elva kulor i huvudet på tröskeln till sitt hus, 2015. Polisen har aldrig fastställt, varken vem som utförde attentatet, eller vem som beordrade det.
Men i vissa fall är de SBU:s (säkerhetstjänstens) verk. Till exempel avrättningen av den officiella förhandlaren Denis Kireev, när han återvände från Kiev, där han hade deltagit i kontakter med Ryssland utan framgång. Han dödades på gatan den 6 mars 2022, eftersom han under förhandlingarna hade vågat nämna de historiska banden mellan Kiev och Moskva.
De politiska ledarna godkänner inte offentligt dessa handlingar, utan uppmuntrar dem. De säger att landet måste ”renas”. Det är inte en fråga om att döda agenter från Ryska federationen, utan vilken som helst bärare av rysk kultur, eller någon som erkänner värdet av denna kultur.
Kievs borgmästare, boxningsmästaren Vitali Klitschko, har gett den nynazistiska gruppen C-14 i uppdrag att jaga och döda ”sabotörer” av slaviskt ursprung bland ukrainarna.
Brottsrättsliga förfaranden har inletts mot tidigare högt uppsatta statliga tjänstemän som parlamentsledamoten Jevhen Murayev, tidigare inrikesminister Arsen Avakov, tidigare premiärminister Arseni Yatsenyuk, tidigare sekreterare för Nationella säkerhets- och försvarsrådet Oleksandr Turchynov och tidigare presidenten Petro Porosjenko.
SBU har framgent arresterat många civila som de anklagat för att ha samarbetat med ryssarna.
Förbjuda det ryska språket
Medan Donbass regionerna enligt Minsk II-avtalen (art. 11, förklarande not ) av den 12 februari 2015 skulle kunna bestämma sitt eget officiella språk, förklarade Oleksiy Danilov den 1 september 2022: ”Det är de [invånarna i Donbass] som måste hitta ett gemensamt språk med oss, inte vi med dem. Vi har gränser, och om någon inte är nöjd med de lagar och regler som gäller på vårt lands territorium, håller vi inte någon tillbaka.”
Den 21 oktober var han mer specifik: ”Det ryska språket borde försvinna helt från vårt territorium, som ett inslag av fientlig propaganda och hjärntvätt för vår befolkning.”
Förstör 100 miljoner ryska böcker
Det ukrainska bokinstitutet som övervakar alla offentliga bibliotek, fick den 19 maj i uppdrag, det vill säga före krisen i säkerhets- och försvarsrådet, att förstöra 100 miljoner böcker.
Syftet var att förstöra alla böcker av ryska författare, tryckta på ryska, eller enbart tryckta i Ryssland. I praktiken tillsattes en kommission inom Verkhovna Rada [Ukrainas parlament], för att säkerställa genomförandet av denna intellektuella utrensning. Det visade sig att de allra flesta böckerna på biblioteken var praktiska böcker om matlagning, sömnad etc. De väntade ett tag innan dessa plockades bort. Likaså väntade de ett tag, innan biblioteken plundrades på de prioriterade onda författarna, som Alexander Pushkin och Leo Tolstoj.
Att förbjuda politiska partier
De 12 politiska oppositionspartierna förbjöds ett efter ett. Det sista sanktionerades den 22 oktober och deras förtroendevalda avskedades.
Endast Transcarpathian oblast (nära Ungern) vägrar att avsätta lokala representanter för förbjudna politiska partier och konfiskera egendom från motståndare och ryssar.
Sedan slutet av februari har den ukrainska byrån för tillgångsforskning och förvaltning (ARMA), Europeiska unionens anti-korruptionsorgan, beslagtagit tillgångar värda mer än 1,5 miljarder hryvnia, eller 41 miljoner dollar.
En efter en tvingades oligarkerna som äger media att lämna över sina tillgångar. Detta är en allmän plan för att befria landet från deras inflytande. De har dock fortfarande rätt att äga andra typer av företag.
Enligt den ukrainska lagen från 2021 är oligarker de 86 medborgare som har minst 80 miljoner dollar, deltar i det politiska livet och har stort inflytande på media. Enligt Oleksiy Danilov borde det inte finnas några fler oligarker i slutet av kriget.
Den 7 november beslutade säkerhets och försvarsrådet att förstatliga fabriker som tillhör oligarker, inklusive Igor Kolomoisky, Volodymyr Zelenskys finansiär. De har ställts under försvarsministeriets administration och bör ”återlämnas till det ukrainska folket” när krigslagarna avslutas.
Detta beslut gäller bland annat den ukrainska flygmotortillverkaren Motor Sich, som befann sig i tvist med kinesiska investerare inför en skiljedomstol i Haag (fallet Peking Skyrizon). Kina gör anspråk på 4,5 miljarder dollar och kallade förstatligandet för ”stöld”. Enligt Peking: ”Sedan 2020 har den ukrainska regeringen kontinuerligt skapat problem, skyllt på, förtryckt och förföljt kinesiska investerare utan anledning, och till och med infört särskilda ekonomiska sanktioner utan anledning, med avsikten att nationalisera Motor Sich PJSC med olagliga medel och skamlöst plundra Kinas tillgångar i landet.”
Säkerhets- och försvarsrådet beslagtog den 20 oktober tillgångarna hos 4 000 ryska företag och individer i landet.
Detta beslut gäller även ukrainska personligheter som före kriget hade bosatt sig i Ryssland, som sångerskorna Taisiya Povaliy, Ani Lorak, Anna Sedokova och tv-presentatören Regina Todorenko.
Att förbjuda den ryskortodoxa kyrkan
Den 1 december 2022 beslutade Ukrainas nationella säkerhets och försvarsråd att ”förbjuda religiösa organisationer som är anslutna till Ryska federationens inflytandecentra från att verka i Ukraina”, meddelade president Zelenskij när han undertecknade dekret 820/2022 .
”Statstjänsten för etnopolitik och samvetsfrihet” fick i uppdrag att beslagta Ortodoxa kyrkobyggnader under Moskvapatriarkatet.
Sedan genomsökte den ukrainska säkerhetstjänsten (SBU) med våld ett kloster och anklagade påvarna för att våga beskriva Ryssland som ”Moderlandet”.
President Zelensky anser att han respekterar västerländska normer för mänskliga rättigheter. Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter kommer faktiskt inte längre att kunna registrera klagomål från Ryssland sedan Moskva har lämnat Europarådet.
Att avbryta alla förbindelser med Ryssland
Den 4 oktober 2022 undertecknade president Zelenskij ett dekret som förbjöd ytterligare förhandlingar med Ryssland.
Den 1 december påbjöd Oleksiy Danilov ”förstörelsen av Ryssland”. Han klargjorde sitt uttalande på följande sätt: ”De behöver bara förstöras så att de upphör att existera som ett land, inom de gränser där de nu finns… De är bara barbarer. Och när ni säger att vi måste sitta vid samma bord som dessa barbarer och prata med dem, anser jag att det är ovärdigt vårt folk. »
Mina kommentarer är tillagda inom [*parenteser] och vissa länkar markerade med * av klargörande betydelse för texten.
”Kriget mellan Ryssland och Ukraina[*1] har varit en absolut katastrof. Hundratusentals har dödats eller skadats. Miljontals har fördrivits. Miljömässig och ekonomisk förstörelse har varit oöverskådlig. Framtida förödelse kan bli exponentiellt större när kärnvapenmakterna kryper allt närmare ett öppet krig.”
[*1 Kriget är numera klart definierat som ett proxykrig *mellan USA/NATO via Ukraina mot Ryssland]
”Vi beklagar våldet, krigsförbrytelserna, urskillningslösa missilangrepp, terrorism och andra grymheter som är en del av detta krig. Lösningen på detta chockerande våld är inte fler vapen eller mer krig, de garanterar enbart ytterligare död och förstörelse.
Som amerikaner och nationella säkerhetsexperter uppmanar vi president Biden och kongressen att använda sin fulla makt för att snabbt få slut på kriget mellan Ryssland och Ukraina genom diplomati, särskilt med tanke på de allvarliga farorna med militär eskalering vilken kan komma att bli okontrollerbar.
För sextio år sedan gjorde president John F Kennedy en observation som är avgörande för vår överlevnad idag. ”Samtidigt som de försvarar våra egna vitala intressen, måste kärnvapenmakterna framför allt avvärja de konfrontationer som leder en motståndare till ett val mellan antingen en förödmjukande reträtt eller ett kärnvapenkrig. Att anta den typen av kurs i kärnvapenåldern skulle bara vara bevis på vår bankrutta politik – eller på en kollektiv dödslängtan för världen.”
Den omedelbara orsaken till detta katastrofala krig i Ukraina är Rysslands invasion. [*2] Ändå var det planerna och åtgärderna för att utvidga Nato till Rysslands gränser som tjänade till att framkalla rysk rädsla. Och ryska ledare har påpekat detta i 30 år. Ett misslyckande i diplomatin ledde till krig. Nu behövs det akut diplomati för att få ett slut på kriget mellan Ryssland och Ukraina innan det förstör Ukraina och äventyrar mänskligheten.
[*2 Kriget startade 2014, som ett inbördeskrig orsakat av en kupp mot den folkvalda presidenten]
”Fredspotentialen”
”Rysslands nuvarande geopolitiska oro är kultiverad av minnen från invasion från Karl XII, Napoleon, Kaisern och Hitler. Amerikanska trupper var bland en allierad invasionsstyrka som ingrep utan framgång mot den vinnande sidan i Rysslands inbördeskrig efter första världskriget. Ryssland ser Natos utvidgning och närvaro vid sina gränser som ett direkt hot; USA och NATO ser bara en försiktig beredskap. I diplomatin måste man försöka se med strategisk empati, försöka förstå sina motståndare. Detta är inte svaghet: det är visdom.”
Vi förkastar tanken att diplomater som söker fred måste välja sida, i detta fall antingen Ryssland eller Ukraina. När vi gynnar diplomati väljer vi förnuftets sida, mänsklighetens sida, för fred.
Vi anser att president Bidens löfte om att stödja Ukraina ”så lång tid det tar”, är en licens att sträva efter dåligt definierade och i slutändan ouppnåeliga mål. Det kan visa sig vara lika katastrofalt som president Putins beslut förra året att inleda sin kriminella invasion och ockupation. Vi kan och kommer inte att stödja strategin att bekämpa Ryssland till den sista ukrainaren.
Vi förespråkar ett meningsfullt och genuint engagemang för diplomati, särskilt en omedelbar vapenvila och förhandlingar utan några diskvalificerande eller förbjudande förutsättningar. Medvetna provokationer ledde till kriget mellan Ryssland och Ukraina. På samma sätt kan medveten diplomati få slut på det.”
”USA:s åtgärder och Rysslands invasion av Ukraina”
När Sovjetunionen kollapsade och det kalla kriget tog slut, försäkrade * amerikanska och västeuropeiska ledare, sovjetiska och sedan ryska ledare att NATO inte skulle expandera mot Rysslands gränser. ”Det skulle inte bli någon expansion av…NATO en tum österut”, sa USA:s utrikesminister James Baker till sovjetledaren Mikhail Gorbatjov den 9 februari 1990. Liknande försäkringar från andra amerikanska ledare såväl som från brittiska, tyska och franska ledare på 1990-talet bekräftar detta.
Michail Gorbatjov diskuterar det tyska enandet med Hans-Dietrich Genscher och Helmut Kohl i Ryssland, 15 juli 1990. Foto: Bundesbildstelle / Presseund Informationsamt der Bundesregierung.
Sedan 2007 * har Ryssland upprepade gånger varnat för att Natos väpnade styrkor vid de ryska gränserna var intolerabla – precis som ryska styrkor i Mexiko eller Kanada skulle vara intolerabla för USA nu, eller som sovjetiska missiler på Kuba var 1962. Ryssland pekade speciellt ut Natos expansion till Ukraina som särskilt provocerande.
”Att se på kriget med Rysslands ögon”
Vårt försök att förstå det ryska perspektivet av deras krig stöder inte invasionen och ockupationen, och det betyder inte heller att ryssarna inte hade något annat alternativ än detta krig.*3
Men precis som Ryssland hade andra alternativ, så hade också USA och Nato fram till detta ögonblick.
Ryssarna gjorde sina röda linjer tydliga *. I Georgien och Syrien bevisade de att de skulle använda våld för att försvara dessa linjer. 2014 visade deras omedelbara beslagtagande av Krim och deras stöd till Donbas separatister *4 att de var seriösa i sina åtagande att försvara sina intressen. Varför detta inte förstods av USA:s och Natos ledning är oklart; inkompetens, arrogans, cynism eller en förrädisk blandning av alla tre är sannolikt bidragande faktorer.
[*3 Alternativen presenterades av Ryssland som ett förhandlingsunderlag * den 17 December 2021]
[*4 Egentligen federalister. Putin avrådde från Lugansk och Donetsk folkomröstningar för självständighet och ville att Minsk-avtalet skulle följas.]
Återigen, även när det kalla kriget slutade, varnade amerikanska diplomater, generaler och politiker för farorna med att utvidga Nato till Rysslands gränser och med att illvilligt blanda sig i Rysslands inflytandesfär. Tidigare regeringstjänstemän Robert Gates och William Perry utfärdade dessa varningar, liksom de vördade diplomaterna George Kennan*,Jack Matlock* och Henry Kissinger*. 1997 skrev femtio seniora amerikanska utrikespolitiska experter ett öppet brev till president Bill Clinton där de rådde honom att inte utöka Nato och kallade det ”ett politiskt misstag av historiska proportioner.” President Clinton valde att ignorera dessa varningar.
Viktigast för vår förståelse av hybrisen och den machiavelliska beräkningen i USA:s beslutsfattande kring Ryssland-Ukraina-kriget är avfärdandet av varningarna utfärdade av Williams Burns, den nuvarande chefen för Central Intelligence Agency. I ett brev 2008* till utrikesminister Condoleezza Rice, skrev Burns om NATO-expansion och ukrainskt medlemskap, medan han tjänstgjorde som ambassadör i Ryssland:
”Ukrainas och Georgiens Nato strävanden berör inte bara en blottlagd nerv i Ryssland, det väcker allvarlig oro över konsekvenserna för stabiliteten i regionen. Ryssland uppfattar det inte bara som inringning och ansträngningar att undergräva Rysslands inflytande i regionen, utan de fruktar också oförutsägbara och okontrollerade konsekvenser som allvarligt skulle påverka ryska säkerhetsintressen. Experter berättar att Ryssland är särskilt oroligt över att de starka splittringarna i Ukraina om NATO medlemskap, med mycket av det etniskt ryska samfundet emot medlemskap, kan leda till en stor splittring, som involverar våld eller i värsta fall inbördeskrig. I så fall skulle Ryssland behöva besluta om det skulle ingripa; ett beslut Ryssland inte vill behöva stå inför.” [*Hela Njet means Njet telegrammet översatt till svenska]
Varför fortsatte USA att expandera Nato trots sådana varningar? Vinsten från vapenförsäljningen var en viktig faktor. På grund av motstånd mot NATO expansionen bildade en grupp neokonservativa och de högsta cheferna för amerikanska vapentillverkare den amerikanska kommittén för att expandera NATO. Mellan 1996 och 1998 spenderade de största vapentillverkarna 51 miljoner dollar (94 miljoner dollar idag) på lobbyverksamhet och miljoner mer på kampanjbidrag. Med denna generositet blev NATO expansion snabbt en klar affär, varefter amerikanska vapentillverkare sålde vapen för miljarder dollar till de nya NATO medlemmarna.
Hittills har USA skickat militärutrustning och vapen till ett värde av 30 miljarder dollar till Ukraina, med ett totalt bistånd till Ukraina som överstiger 100 miljarder dollar. Det har sagts att krig är skumraskaffärer, mycket lönsamma sådana för ett fåtal utvalda.
Sammanfattningsvis är NATO expansion ett nyckeldrag i en militariserad amerikansk utrikespolitik som kännetecknas av unilateralism med regimskiften och förebyggande krig. Senast i Irak och Afghanistan har dessa misslyckade krig, enbart producerat slakt och ytterligare konfrontationer, en hård verklighet som USA skapat. Kriget mellan Ryssland och Ukraina har öppnat en ny arena för konfrontation och slakt. Denna verklighet är inte helt av vårt eget skapande, men det kan mycket väl vara vår undergång, om vi inte ägnar oss åt att skapa en diplomatisk uppgörelse som stoppar dödandet och minskar spänningarna.
Låt oss göra Amerika till en kraft för fred i världen.
”UNDERTECKNARNA”
Dennis Fritz, direktör, Eisenhower Media Network; Command Chief Master Sergeant, US Air Force (pensionerad) Matthew Hoh, biträdande direktör, Eisenhower Media Network; Tidigare marinkårsofficer och stats- och försvarstjänsteman. William J. Astore, överstelöjtnant, US Air Force (pensionerad) Karen Kwiatkowski, överstelöjtnant, US Air Force (pensionerad) Dennis Laich, generalmajor, US Army (pensionerad) Jack Matlock, USA:s ambassadör i U.S.S.R., 1987-91; författare till Reagan and Gorbatjov: How the Cold War Ended Todd E. Pierce, Major, Judge Advocate, U.S. Army (pensionerad) Coleen Rowley, specialagent, FBI (pensionerad) Jeffrey Sachs, universitetsprofessor vid Columbia University Christian Sorensen, tidigare arabisk lingvist, US Air Force Chuck Spinney, pensionerad ingenjör/analytiker, försvarsministerns kontor Winslow Wheeler, nationell säkerhetsrådgivare till fyra republikanska och demokratiska USA Lawrence B. Wilkerson, överste, amerikanska armén (pensionerad) Ann Wright, överste, amerikanska armén (pensionerad) och tidigare amerikansk diplomat
1996 – Amerikanska vapentillverkare bildar kommittén för att expandera NATO och spenderar över 51 miljoner dollar på att lobba kongressen.
1997 – 50 utrikespolitiska experter inklusive tidigare senatorer, pensionerade militära officerare och diplomater undertecknar ett öppet brev som säger att Natos expansion är ”ett politiskt misstag av historiska proportioner.”
2001 – USA drar sig ensidigt ur antiballistiska missilavtalet.
2004 – Ytterligare sju östeuropeiska länder går med i NATO. Nato-trupper är nu direkt vid Rysslands gräns.
2004 – Rysslands parlament antog en resolution som fördömer Natos expansion. Putin svarade med att säga att Ryssland kommer att ”bygga upp vår försvars- och säkerhetspolitik på motsvarande sätt.”
The Great March of return were a series of demonstrations held each Friday in the Gaza Strip near the Gaza-Israel border from 30 March 2018 until 27 December 2019, during which a total of 223 Palestinians were killed by Israeli occupation forces.
To date, one soldier has been convicted of abuse of authority in a manner that endangers human life for shooting and killing a 14-year-old Palestinian and sentenced to one month’s community service. During these protests, Israeli security forces – mostly snipers – killed 223 Palestinians, 46 of them minors under the age of 18, and injured 8,079 with live fire.
In honouring these freedom protesters and there right to return to their occupied land I wrote this down.
From 30 March 2018 until 27 December 2019, during which a total of 223 Palestinians were killed by Israeli forces. These numbers of victims in the مسیرة العودة الكبرى are from the Wikipedia, and might actually be yet much higher.
Thousands of demonstrators have sustained severe gunshot wounds, mostly in the legs, shattering bones. Between the first protest and November 2019, more than 35,600 demonstrators were injured, 7,996 with live ammunition, according to the United Nations Office for the Coordination of Humanitarian Affairs (OCHA).
Armed with nothing but slingshots and stones they where cold bloodedly gunned down by Israeli snipers hiding behind scooped up hills with barbed wire fences and concrete walls, without having any realistic threat to their lives opposed upon them.
Protesters wave Palestinians flags in front of Israeli solders on Gaza’s border with Israel, east of Beit Lahiya, Gaza Strip, Wednesday, April 4, 2018. A leading Israel human rights group urged Israeli forces in a rare step Wednesday to disobey open-fire orders unless Gaza protesters pose an imminent threat to soldiers’ lives. (AP Photo/Adel Hana)
In an attempt to hinder the murderous Israeli snipers from clear sight the protesters burnt rubber tires.
The demonstrators demanded that the Palestinian refugees must be allowed to return to lands they were displaced from in what is now occupied territory and they protested against Israel’s land theft, air and sea blockade of the Gaza Strip and the United States recognition of Jerusalem as the capital of Israel.
They where met with wartime tear-gas canisters and snipers from behind layers of barbed wire.
We are going to protest peacefully in the 28th Friday in a row2018-10-05
Several thousands in peaceful demonstration 2018-11-23
Massive tear gas attack
Old and young men women and children where among the protesters, no mercy was shown to any one by the israeli occupation army.
One of the many courageous Palestine women
Women of Palestine 21 September 2018
An elderly man who was shot by israeli snipers in Gaza 2018-10-12
Even without legs he is trying to make his mark 2018-09-21
Snipers far out of reach of any slingshot stone, behind the electrified barbed wire fence
Young boy shot in the leg 2019-01-25
The use of prohibited ammunition was obvious
The use of prohibited ammunition was obvious
Young man shot in the head with exploding bullet 2018-09-21
An unarmed Palestinian young boy against 4 israeli military vehicles and a sniper’s tent 2018-11-23
Naser Azmy Musabih was murdered 2018-09-28 God bless his soul
Majdi Ramzi Kamal Satri Shot in the head 2018-06-27 God bless his soul
Photojournalist Do’a Zarab shot dead 2018-10-05God bless her soul
Not even the press was spared from the mass killing spree by the IOF snipers.
Photojournalist Do’a Zarab shot dead 2018-10-05God bless her soul
Jewish bloodthirsty spectators waved happily at us, as if it were a football match and not extrajudicial executions.
A Self-proclaimed extrajudicial executioner of israel’s occupation army
Saving a child 2018-09-21
Shot in the face with a tear gas cannister 21 september 2018
Don’t forget this official WhatsApp message sent by the butcherers
There are no excuses for this massacre of civilian protesting Palestinians in Gaza, it was undoubtedly one of many war crimes committed by the israeli army of occupation.
Some of the victims God save their souls
32 weeks and 250 murdered 23 000 wounded 2018-11-05
Screaming out frustration 2018-09-28
Hope of a Palestine girl den 2018-10-29
Please share or use it to honour the Palestine victims in Gaza.
Rapporten utarbetades, på begäran av ESCWA, av två specialister kända för sin expertis inom området: Richard Falk, en före detta FN:s specialrapportör om situationen för mänskliga rättigheter i de palestinska områdena som ockuperats sedan 1967 och professor emeritus i internationell rätt. vid Princeton University; och Virginia Tilley, en forskare och professor i statsvetenskap vid Southern Illinois University med stor erfarenhet av israelisk policyanalys.
FN:s generalsekreterare António Guterres drog tillbaka en rapport vilken presenterade detaljerade bevis som hävdar att Israel begår brottet apartheid mot det palestinska folket, trots att den utfärdades av ett FN-organ och utarbetats av kända internationella experter. Detta anses vara en efterlåtenhet som undergräver trovärdigheten för det universella systemet för mänskliga rättigheter, där FN-sekretariatet är en hörnsten.
Palestinian Human Rights Organisations Council (PHROC) framhåller att FN:s generalsekreterares beslut att dra tillbaka denna rapport bidrar till att Israel blir straffritt från sanktioner i samband med brott mot mänskligheten, vars delar avslöjades i rapporten, och gör generalsekreteraren till en part i det palestinska folkets lidande under den israeliska apartheidregimen.
Rapporten togs bort från den officiella webbplatsen för FN:s Ekonomiska och Sociala Kommission för Västasien (ESCWA) den 17 mars 2017, först två dagar efter publiceringen. Denna rapport granskar fakta som alltid har dokumenterats och publicerats av internationella och palestinska människorättsorganisationer och som har behandlats i olika forskning. PHROC betonar att rapporten bör berömmas när det gäller dess ämne och korrekta innehåll. Generalsekreteraren borde ha arbetat med att garantera tillämpningen av rapportens rekommendationer istället för att dra tillbaka den.
Rapporten avslöjar också verkligheten av den israeliska apartheidpolitiken mot palestinier som pågått sedan dess upprättande 1948. Den tar upp hur denna politik delade det palestinska folket i fyra delar och utsatte varje del för diskriminerande lagar vilka garanterar det judiska folket överhöghet över det palestinska. Rapporten förklarar också de israeliska åtgärderna sedan 1967, som under 50 år i det ockuperade territoriet, använts för att säkerställa separationen av palestinier från Israel, och dess förföljelse mot dem för att säkerställa den judiska rasens demografiska, sociala och ekonomiska överlägsenhet.
ESCWA:s verkställande sekreterare Rima Khalafs avgång som svar på tillbakadragandet av ESCWA-rapporten av FN:s generalsekreterare, är ett monumentalt ögonblick inför alla påtryckningar som vissa internationella parter utövar på FN för att behålla Israel som en stat som står över lagen och åtnjuter straffrihet. PHROC visar stor uppskattning för de som under mycket ansträngningarna utarbetat denna rapport, dessa är personer med position som följer principerna för mänskliga rättigheter. Denna rapport utarbetades av professor Richard Falk, tidigare FN:s specialrapportör om ”situationen för mänskliga rättigheter i de palestinska områdena som ockuperats sedan 1967”, och professor Virginia Tilley, professor i statsvetenskap vid Southern Illinois University-Carbondale i USA. PHROC anser att denna rapport grundar en ny fas och strategi för kampen för att få slut på de israeliska brotten mot apartheid lagen. PHROC uppmanar också det internationella samfundet, särskilt Europeiska unionen (EU), FN och alla relevanta organ, att tillämpa rapportens rekommendationer.
Det bör nämnas att ESCWA är en av de fem kommissioner som bildas av FN för att uppnå ekonomiska och sociala mål som identifierats av FN-stadgan. Det inrättades 1973 på grundval av det ekonomiska och sociala rådets resolution 1818 (LV) för att främja samarbetet mellan medlemsstaterna och uppmuntra hållbar utveckling.
Följande [se länk] är PHROC:s ståndpunkt med avseende på rapporten och dess tillbakadragande i fyra avsnitt. Det första avsnittet tar upp rapportens betydelse medan det andra belyser de allvarliga konsekvenserna av dess tillbakadragande. Den tredje delen går kortfattat igenom rapportens innehåll medan den sista delen presenterar rekommendationer till beslutsfattare.
__________________________________________
RAPPORTEN
[Av rapporten är förordet, sammanfattningen och avsnittet C och D översatta här. I övrigt hänvisas till länken nedan. Alla bilder och vissa länkar är tillagda av översättaren]
Palestina och den israeliska ockupationen, problem nummer 1.
_______________________________________________
Förord
Författarna till denna rapport vilken undersöker om Israel har etablerat en apartheidregim som förtrycker och dominerar det palestinska folket som helhet, inser till fullo frågans känslighet. (1)
Även att ta upp frågan har av talespersoner för den israeliska regeringen och många av dess anhängare fördömts som antisemitism i en ny skepnad. Under 2016 lobbad Israel framgångsrikt för att inkludera kritik av Israel i lagar mot antisemitism i Europa och USA, och bakgrundsdokument till dessa rättsliga instrument listar apartheidanklagelsen som ett exempel på försök som syftar till att ”förstöra Israels image” och isolera den som en pariastat”. (2)
Författarna avvisar anklagelsen om antisemitism på det starkaste. För det första, frågan om huruvida staten Israel är konstituerad som en apartheidregim härrör från samma samling av internationella mänskliga rättighets lagar och principer som avvisar antisemitism: det vill säga förbudet mot rasdiskriminering.
Ingen stat är immun mot de normer och regler som är inskrivna i den internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, vilka måste tillämpas opartiskt.
Förbudet mot apartheid, som ett brott mot mänskligheten, kan inte medge några undantag då den härrör från konventionen. Att stärka denna internationella lag kan bara gynna alla grupper som historiskt har utstått diskriminering, dominans och förföljelse, inklusive judar.
För det andra utgör situationen i Israel-Palestina en ouppfylld skyldighet för det organiserade internationella samfundet att lösa en konflikt som delvis genererats av dess egna handlingar.
Den skyldigheten dateras formellt till 1922, när Nationernas Förbund etablerade det brittiska mandatet för Palestina, som ett territorium som var ytterst redo för självständighet som en inkluderande sekulär stat, men ändå införlivade i mandatet kärnlöftet i Balfourdeklarationen att stödja det ”judiska folket” i sina ansträngningar att etablera ett ”judiskt nationalhem” i Palestina. (3)
Senare resolutioner från FN:s säkerhetsråd och generalförsamling försökte lösa konflikten som genererades av detta arrangemang, men kunde ändå inte förhindra att relaterade förslag, såsom uppdelning, övertogs av händelser på marken. Om FN:s uppmärksamhet på fallet Israel framstår som exceptionell, är det bara därför att det inte finns någon jämförbar koppling mellan FN:s agerande och någon annan långvarig förnekelse av ett folk och deras rätt till självbestämmande.
För det tredje hotar den politik, praxis och åtgärder som tillämpas av Israel för att genomdriva ett system för rasdiskriminering den regionala freden och säkerheten. FN:s resolutioner har länge erkänt denna fara och krävt en lösning av konflikten för att återställa och upprätthålla fred och stabilitet i regionen.
Att hävda att en suverän stats politik och praxis motsvarar apartheid är en allvarlig anklagelse. En studie som syftar till att göra ett sådant beslut bör genomföras och lämnas in för övervägande endast när stödjande bevis uppenbarligen överstiger rimligt tvivel.
Författarna till denna rapport anser att bevis för att misstänka att ett apartheidsystem har påtvingats det palestinska folket uppfyller ett så krävande kriterium. Med tanke på det palestinska folkets utdragna lidande skulle det vara oansvarigt att inte presentera bevis och juridiska argument om huruvida Israel har upprättat en apartheidregim som förtrycker det palestinska folket som helhet, och att inte ge rekommendationer för lämpliga ytterligare åtgärder från internationella och civilsamhällets aktörer.
Sammanfattningsvis motiverades denna studie av en önskan att främja efterlevnad av internationell lag om mänskliga rättigheter, upprätthålla och stärka internationell straffrätt och att säkerställa att FN:s och dess medlemsstaters kollektiva ansvar när det gäller brott mot mänskligheten uppfylls.
Mer konkret syftar det till att se det internationella samfundets kärnåtaganden att upprätthålla internationell rätt, tillämpad på det palestinska folkets fall, till försvar av dess rättigheter enligt internationell rätt, inklusive rätten till självbestämmande.
__________________________________________
1. Denna rapport utarbetades som svar på en begäran från medlemsländerna i Förenta Nationernas ekonomiska och sociala Commission for Western Asia (ESCWA) vid det första mötet i dess verkställande kommitté, som hölls i Amman den 8 och 9 juni 2015. De preliminära resultaten av rapporten presenterades för ESCWA:s tjugonionde session, som hölls i Doha den 13-15 december 2016. Som ett resultat antog medlemsstaterna resolution 326 (XXIX) av den 15 december 2016, där de begärde att sekretariatet skulle ”brett publicera resultaten av studien”
2. ”Coordinating Forum for Countering Antisemitism” (CFCA). Kampanjen för att förtala Israel. CFCA är ett ”nationellt forum” för den israeliska regeringen. ”Den nya antisemitismen” har blivit den term som används för att likställa kritik av israelisk raspolitik med antisemitism, särskilt där sådan kritik sträcker sig till att föreslå att den etniska premissen för judisk statsbildning är olaglig, eftersom den bryter mot den internationella lagen om mänskliga rättigheter. Europeiska unionens parlaments arbetsgrupp mot antisemitism har följaktligen inkluderat följande exempel i sin arbetsdefinition av antisemitism: ”Att neka det judiska folket deras rätt till självbestämmande, t.ex. genom att hävda att staten Israels existens är en rasistisk strävan”. 2016 antog USA ”Antisemitism Awareness Act”, där definitionen av antisemitism är den som anges av det särskilda sändebudet för att övervaka och bekämpa antisemitism vid utrikesdepartementet i ett faktablad av den 8 juni 2010. Exempel på antisemitism som räknas upp där inkluderar: ”Att neka det judiska folket deras rätt till självbestämmande och att förvägra Israel rätten att existera.”
Denna rapport drar slutsatsen att Israel har etablerat en apartheidregim som dominerar det palestinska folket som helhet. Medvetna om allvaret i detta påstående drar författarna av rapporten slutsatsen att tillgängliga bevis, bevisar bortom rimligt tvivel att Israel är skyldigt till politik och praxis som utgör brottet apartheid, enligt lag definierat i internationella rättsinstrument.
Analysen i denna rapport vilar på samma samling av internationella mänskliga rättighetslagar och principer som avvisar antisemitism och andra rasdiskriminerande ideologier, inklusive: Förenta nationernas stadga (1945), den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna (1948), och den internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (1965).
Rapporten förlitar sig för sin definition av apartheid i första hand på artikel II i den internationella konventionen om förbudet mot och bestraffning av brottet apartheid (1973, nedan kallad apartheidkonventionen):
”Termen ”apartheidbrott”, som ska innefatta liknande politik och metoder för rassegregering och diskriminering som praktiserades i Sydafrika, ska gälla för… omänskliga handlingar begångna i syfte att etablera och upprätthålla dominans av en rasgrupp av personer över vilken annan rasgrupp av personer som helst och systematiskt förtrycka dem.”
Även om termen ”apartheid” ursprungligen förknippades med det specifika exemplet Sydafrika, representerar de nu en art av brott mot mänskligheten enligt internationell sedvanerätt och Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen (ICJ), enligt vilken:
”Apartheidbrottet” betyder omänskliga handlingar… som begås inom ramen för en institutionaliserad regim, med systematiskt förtryck och dominans av en rasgrupp över någon annan rasgrupp eller grupper och som begås i avsikt att upprätthålla den regimen.”
Mot den bakgrunden återspeglar denna rapport expertens konsensus om att förbudet mot apartheid är universellt tillämpligt och inte gjordes omtvistat av kollapsen av apartheid i Sydafrika och Sydvästafrika (Namibia).
Det rättsliga förhållningssättet till frågan om apartheid som antagits i denna rapport, bör inte förväxlas med användningen av termen i en folklig diskurs som ett uttryck för vanära.
Att se apartheid som diskreta handlingar och metoder (som t.ex. ”apartheidmuren”), ett fenomen som genereras av anonyma strukturella förhållanden som kapitalism (”ekonomisk apartheid”), eller privat socialt beteende från vissa rasgruppers sida gentemot andra (social rasism), kan ha sin plats i vissa sammanhang.
Denna rapport förankrar dock sin definition av apartheid i internationell rätt, som medför ansvar för stater, som specificeras i internationella instrument. Valet av bevis styrs av apartheidkonventionen, som slår fast att brottet apartheid består av diskreta omänskliga handlingar, men att sådana handlingar får status som brott mot mänskligheten endast om de avsiktligt tjänar kärnsyftet med rasdominans.
Romstadgan specificerar i sin definition närvaron av en ”institutionaliserad regim” som tjänar ”avsikten” med rasherravälde. Eftersom ”syfte” och ”avsikt” ligger i kärnan i båda definitionerna, undersöker denna rapport faktorer som skenbart är skilda från den palestinska dimensionen – särskilt doktrinen om en judisk stat som uttrycks i lag och utformningen av israeliska statliga institutioner – för att utom tvivel fastställa förekomsten av ett sådant kärnsyfte.
Att den israeliska regimen är utformad för detta kärnsyfte visade sig vara uppenbart i samlingen av lagar, av vilka endast några diskuteras i rapporten av utrymmesskäl. Ett framträdande exempel är markpolitiken. Den israeliska grundlagen (konstitutionen) ger mandat att mark som innehas av staten Israel, den israeliska utvecklingsmyndigheten eller den judiska nationella fonden inte ska överföras på något sätt, vilket innebär att dess förvaltning permanent står under denna myndighet.
Lagen om statlig egendom från 1951 föreskriver återföring av egendom (inklusive mark) till staten i alla områden ”där lagen i staten Israel är tillämplig”. Israel Lands Authority (ILA) förvaltar statlig mark, som står för 93 procent av marken inom Israels internationellt erkända gränser och är enligt lag stängd för användning, utveckling eller ägande av icke-judar.
Dessa lagar återspeglar begreppet ”allmänt ändamål” som uttrycks i grundlagen. Sådana lagar kan ändras genom omröstning i Knesset, men Grundlagen: ”Knesset förbjuder något politiskt parti att utmana det offentliga syftet.” Israelisk lag gör faktiskt därigenom motstånd mot rasdominans olaglig.
Demografisk ingenjörskonst är ett annat politikområde som tjänar syftet att upprätthålla Israel som en judisk stat. Mest välkänd är israelisk lag som ger judar över hela världen rätten att komma in i Israel och få israeliskt medborgarskap, oavsett deras ursprungsland och om de kan visa länkar till Israel-Palestina eller inte, samtidigt som de undanhåller palestinier alla jämförbara rättigheter, inklusive de med dokumenterade förfäders hem i landet.
Den sionistiska världsorganisationen och den judiska byrån har laglig auktoritet som myndigheter i staten Israel att underlätta judisk immigration och i första hand tjäna judiska medborgares intressen i frågor som sträcker sig från markanvändning till offentlig utvecklingsplanering och andra frågor som bedöms vara avgörande för judiskt statsbildning.
Vissa lagar som involverar demografisk ingenjörskonst uttrycks i kodat språk, till exempel de som tillåter judiska råd att avslå ansökningar om uppehållstillstånd från palestinska medborgare. Israelisk lag tillåter normalt makar till israeliska medborgare att flytta till Israel men förbjuder på ett unikt sätt detta alternativ när det gäller palestinier från det ockuperade territoriet eller utanför det.
I en mycket större skala är det en fråga om israelisk politik att avvisa återvändandet av alla palestinska flyktingar och landsförvisade (totalt cirka sex miljoner människor) till territorium under israelisk kontroll [ockupation].
För att kvalificera regimen som ett exempel på apartheid, måste ytterligare två attribut för en systematisk regim av rasdominans finnas. Det första involverar identifieringen av de förtryckta personerna som tillhörande en specifik ”rasgrupp”. Denna rapport accepterar definitionen av ”rasdiskriminering”, från den internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, som ”varje skillnad, uteslutning, begränsning eller preferens baserad på ras, hudfärg, härkomst eller nationellt eller etniskt ursprung som har syftet eller effekten av att omintetgöra eller försämra erkännandet, åtnjutandet eller utövandet, på lika villkor, av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter inom det politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller något annat område av det offentliga livet”.
På grundval av detta hävdar denna rapport att judar och palestinier i Palestinas geopolitiska sammanhang kan betraktas som ”rasgrupper”. Vidare citeras den internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering uttryckligen i apartheidkonventionen.
Det andra attributet är gränsen och karaktären för den eller de inblandade grupperna. Palestiniernas status som ett folk med rätt att utöva rätten till självbestämmande har fastställts juridiskt, mest auktoritativt av Internationella domstolen (ICJ) i dess rådgivande yttrande från 2004 om juridiska konsekvenser av byggandet av en mur i ockuperat Palestinskt territorium.
På grundval av detta undersöker rapporten Israels behandling av det palestinska folket som helhet, med hänsyn till de distinkta omständigheterna för geografisk och juridisk fragmentering av det palestinska folket, som de villkor vilka Israel har infört. (Bilaga II tar upp frågan om en korrekt identifiering av det ”land” som är ansvarigt för förnekandet av palestinska rättigheter enligt internationell rätt.)
Denna rapport finner att den strategiska fragmenteringen av det palestinska folket är den huvudsakliga metoden genom vilken Israel påtvingar en apartheidregim. Den undersöker först hur historien om krig, uppdelning, de jure och de facto annektering och långvarig ockupation i Palestina, har lett till att det palestinska folket har delats upp i olika geografiska regioner som administreras av olika lagar.
Denna fragmentering verkar för att stabilisera den israeliska regimens rasmässiga dominans över palestinierna, och att försvaga det palestinska folkets vilja och förmåga att skapa ett enat och effektivt motstånd. Olika metoder används beroende på var palestinierna bor.
Detta är det centrala sättet med vilket Israel upprätthåller apartheid och samtidigt hindrar internationell uppmärksamhet av hur systemet fungerar som en kompletterande helhet i det som utgör en apartheidregim. Sedan 1967 har palestinier som folk levt i vad rapporten refererar till som fyra ”domäner”, där fragmenten av den palestinska befolkningen skenbart behandlas olika, men gemensamt delar det rasförtryck som följer av apartheidregimen.
Dessa domäner är:
Civilrätt, med särskilda restriktioner, som styr palestinier som lever som medborgare i Israel;
Lagen om permanent uppehållstillstånd som reglerar palestinier som bor i staden Jerusalem;
Militärlagar som styr palestinier, inklusive de boende i flyktingläger, som sedan 1967 lever under förhållanden av krigförande ockupation på Västbanken och Gazaremsan;
Politik för att förhindra återvändande av palestinier, oavsett om de är flyktingar eller landsförvisade, vilka bor utanför territorium under Israels kontroll.
Domän 1 omfattar cirka 1,7 miljoner palestinier som är medborgare i Israel. Under de första 20 åren av landets existens levde de under krigslagar och är än i dag utsatta för förtryck på grund av att de inte är judar. Den här dominanspolitiken visar sig i, sämre tjänster, restriktiva zonindelningslagar och begränsade budgetanslag vilka görs till palestinska samhällen; i begränsningar av jobb och yrkesmöjligheter; och i det mestadels segregerade landskap där judiska och palestinska medborgare i Israel lever.
Palestinska politiska partier kan kampanja för mindre reformer och bättre budgetar, men är förbjudna enligt grundlagen från att utmana lagstiftning som upprätthåller rasregimen. Policyn är förstärkt av implikationerna av den distinktion som görs i Israel mellan ”medborgarskap” (ezrahut) och ”nationalitet” (le’um): alla israeliska medborgare åtnjuter det förra, men bara judar åtnjuter det senare.
”Nationella” rättigheter i israelisk lag betyder judiskt nationella rättigheter. De palestinska medborgarnas kamp för jämlikhet och civila reformer enligt israelisk lag är således isolerad av regimen från palestiniernas på andra håll.
Domän 2 omfattar de cirka 300 000 palestinier som bor i östra Jerusalem, vilka upplever diskriminering när det gäller tillgång till utbildning, hälsovård, sysselsättning, uppehållstillstånd och byggrätter. De lider också av utvisningar och rivningar av hem, vilket tjänar den israeliska politiken med ”demografisk balans” till förmån för judiska invånare.
Palestinier i östra Jerusalem klassificeras som permanenta invånare, vilket placerar dem i en separat kategori som är utformad för att förhindra att deras demografiska och, än viktigare, valvikt läggs till den för palestinska medborgare i övriga Israel.
Som permanent invånare har de ingen juridisk ställning att ifrågasätta israelisk lag. Att öppet identifiera sig med palestinier i det ockuperade palestinska territoriet innebär dessutom politiskt risken för utvisning till Västbanken och förlust av rätten att till och med besöka Jerusalem. Således är detta urbana epicentrum för det palestinska politiska livet, fångat i en juridisk bubbla som begränsar dess invånares förmåga att lagligt motsätta sig apartheidregimen.
Domän 3 är det system av militärlagar som påtvingas cirka 4,6 miljoner palestinier som bor i det ockuperade palestinska territoriet, 2,7 miljoner av dem på Västbanken och 1,9 miljoner i Gazaremsan.
Territoriet administreras på ett sätt som helt uppfyller definitionen av apartheid enligt apartheidkonventionen: förutom bestämmelsen om folkmord, utövas varje illustrativ ”omänsklig handling” som anges i konventionen rutinmässigt och systematiskt av Israel på Västbanken.
Palestinierna styrs av militär lag, medan de cirka 350 000 judiska bosättarna styrs av israelisk civillag. Den rasistiska karaktären av denna situation bekräftas ytterligare av det faktum att alla judiska bosättare på Västbanken åtnjuter skyddet av israelisk civilrätt på grundval av att de är judar, oavsett om de är israeliska medborgare eller inte.
Detta dubbla rättssystem, som är problematiskt i sig, är ett tecken på en apartheidregim i kombination med den rasdiskriminerande förvaltningen av mark och utveckling som administreras av judisk-nationella institutioner, som har till uppgift att administrera ”statsmark” i den judiska befolkningens intresse.
Till stöd för de övergripande slutsatserna i denna rapport anger bilaga I mer i detalj Israels politik och praxis i det ockuperade palestinska territoriet som utgör kränkningar av artikel II i apartheidkonventionen.
Domän 4 syftar på de miljontals palestinska flyktingar och ofrivilligt landsförvisade, av vilka de flesta bor i grannländerna. De är förbjudna att återvända till sina hem i Israel och det ockuperade palestinska territoriet. Israel försvarar sitt avslag för ett palestinskt återvändande i rakt ut rasistiskt språk: det påstås att palestinierna utgör ett ”demografiskt hot” och att deras återkomst skulle förändra Israels demografiska karaktär till den grad att Israel elimineras som en judisk stat.
Att vägra rätten att återvända spelar en viktig roll i apartheidregimen, genom att se till att den palestinska befolkningen i mandatet Palestina inte växer till en punkt som skulle hota israelisk militär kontroll över territoriet, och/eller ge den demografiska hävstångseffekten för palestinska medborgare i Israel att kräva (och få) fulla demokratiska rättigheter, vilket eliminerar staten Israels judiska karaktär.
Även om domän 4 är begränsad till politik som nekar palestinier deras rätt till repatriering enligt internationell lag, behandlas den i denna rapport som en integrerad del av systemet för förtryck och dominans av det palestinska folket som helhet, med tanke på dess avgörande roll i demografiska termer för att upprätthålla apartheidregimen.
Denna rapport finner att de fyra domänerna tillsammans utgör en heltäckande regim, utvecklad i syfte att säkerställa en bestående dominans över icke-judar i allt land som uteslutande står under israelisk kontroll oavsett kategori. Till viss del har skillnaderna i behandling av palestinier provisoriskt behandlats som giltiga av FN, i avsaknad av en bedömning av om de utgör en form av apartheid. Mot bakgrund av denna rapports slutsatser kan denna långvariga fragmenterade internationella strategi behöva ses över.
I rättvisans och fullständighetens intresse undersöker rapporten flera motargument som framförts av Israel och anhängare av dess politik som förnekar tillämpligheten av apartheidkonventionen i fallet Israel-Palestina.
De inkluderar påståenden om att: Israels beslutsamhet att förbli en judisk stat är förenlig med praxis i andra stater, såsom Frankrike; Israel är inte skyldig palestinska icke-medborgare likabehandling med judar, just för att de inte är medborgare; och israelisk behandling av palestinierna återspeglar inget ”syfte” eller ”avsikt” att dominera, utan är snarare ett tillfälligt tillstånd som påtvingas Israel av verkligheten med pågående konflikter och säkerhetskrav.
Rapporten visar att inget av dessa argument håller för granskning. Ett ytterligare påstående om att Israel inte kan anses vara skyldigt till apartheidbrott eftersom palestinska medborgare i Israel har rösträtt, vilar på två felaktigheter i den juridiska tolkningen: en alltför bokstavlig jämförelse med sydafrikansk apartheidpolitik och lösgörande av frågan om rösträtt från andra lagar, särskilt bestämmelser i grundlagen som förbjuder politiska partier att utmana statens judiska, och därmed rasmässiga karaktär.
Rapporten drar slutsatsen att vikten av bevisen, utom rimligt tvivel stöder påståendet att Israel är skyldigt till att påtvinga det palestinska folket en apartheidregim, vilket innebär att ett brott mot mänskligheten begåtts, vars förbud anses vara jus cogens i internationell sedvanerätt.
Det internationella samfundet, särskilt FN och dess organ och medlemsstater, har en rättslig skyldighet att agera inom gränserna för sina möjligheter för att förhindra och straffa fall av apartheid som på ett ansvarsfullt sätt uppmärksammas för dem.
Mer specifikt har stater en kollektiv skyldighet: (a) att inte erkänna en apartheidregim som laglig; (b) att inte bistå eller hjälpa en stat att upprätthålla en apartheidregim; och (c) att samarbeta med Förenta Nationerna och andra stater för att få apartheidregimer att upphöra.
Det civila samhällets institutioner och individer har också en moralisk och politisk skyldighet att använda de instrument som står till deras förfogande för att öka medvetenheten om denna pågående kriminella företeelse, och att utöva påtryckningar på Israel för att övertala det att avveckla apartheidstrukturer i enlighet med internationell rätt.
Rapporten avslutas med allmänna och specifika rekommendationer till FN, nationella regeringar och civilsamhället och privata aktörer om åtgärder de bör vidta med tanke på upptäckten att Israel upprätthåller en apartheidregim i sitt utövande av kontroll över det palestinska folket.
Apartheid genom fragmentering C.
Olika administrationsmetoder används för att kontrollera den palestinska befolkningen beroende på var de bor. Den praxis som tillämpas inom denna administrativa komplexitet gynnar också Israel, eftersom fragmenteringen av det palestinska folket är kärnmetoden genom vilken Israel tvingar fram apartheid.
Trots att det inbegriper en regim vore det ett misstag att anta, att apartheid sker genom en enda monolitisk kropp av lagar, som tillämpas överallt på alla utan variation. Det relevanta i jämförelsen med Sydafrika fallet är: att även inom den omfattande lagstiftning, som definierade livsmöjligheterna för alla i landet, inkluderades för apartheid viktiga variationer: till exempel olika lagar för svarta sydafrikaner som bor i kommuner mot de som bor i Bantustans, olika privilegier för Indier och färgade. På samma sätt verkar Israels apartheidregim genom att dela det palestinska folket geografiskt och politiskt i olika juridiska kategorier.
Det internationella samfundet har oavsiktligt samarbetat med denna manöver, genom att göra en strikt åtskillnad mellan palestinska medborgare i Israel och palestinier inom det ockuperade palestinska territoriet och behandla palestinier utanför landet som ”flyktingproblemet”. Den israeliska apartheidregimen bygger på denna geografiska fragmentering, som har kommit att accepteras som normativ. Fragmenteringsmetoden tjänar också till att dölja denna regims existens. Detta system ligger således i hjärtat av vad som ska behandlas i denna rapport.
De fyra domänerna
Denna rapport visar att Israel upprätthåller en apartheidregim genom att administrera palestinier under olika lagar, som här anges som fyra juridiska domäner:
• Domän 1: lagar som begränsar de palestinska medborgarnas förmåga att erhålla lika rättigheter inom statens demokrati.
• Domän 2: lagar om permanent uppehållstillstånd för att upprätthålla en mycket osäker rättslig status för palestinska invånare i det ockuperade Östra Jerusalem.
• Domän 3: militär lag som styr palestinier i ockuperat palestinskt territorium som en permanent främmande befolkning, som avvisar alla krav de kan göra mot israelisk politisk representation för lika rättigheter och villkor.
• Domän 4: politik som förhindrar palestinska flyktingar och ofrivilliga i exil från att återvända till sina hem i det Palestinska mandatet (allt territorium under direkt kontroll av Israel). Dessa domäner samverkar för att försvaga palestinskt motstånd mot israeliskt apartheidförtryck i var och en av dem och stärker därmed förtrycket av palestinska folket som helhet.
Dessa domäner samverkar för att försvaga palestinskt motstånd mot israeliskt apartheidförtryck, i var och en av dem, och förstärker därmed förtrycket av det palestinska folket som helhet. Följande avsnitt beskriver hur systemet fungerar. (61)
Domän 1: Palestinska medborgare i Israel.
Cirka 1,7 miljoner palestinier är medborgare i Israel och har hem inom dess internationellt erkända gränser. De representerar de som inte utvisades eller inte flydde i krigen 1948 eller 1967. Som medborgare åtnjuter de, påstås det, lika rättigheter tillsammans med alla israeliska medborgare. Under de första 20 åren av landets existens utsattes de dock för krigsrättegångar och de fortsätter att uppleva dominans och förtryck enbart för att de inte är judar.
Empiriskt framträder denna dominanspolicy genom tillhandahållande av sämre sociala tjänster, restriktiva zonbestämmelser och begränsade budgetfördelningar som skulle gynnat deras samhällen, genom formella och informella begränsningar av jobb och yrkesmöjligheter. I deras bostadsorters segregerade landskap: Judiska och palestinska medborgare bor till överväldigande del separat i sina egna respektive städer (de få blandade områdena, som i vissa stadsdelar i Haifa, är exceptionella). (62)
Dessa problem är inte bara resultatet av diskret politik. Dilemmat för palestinska muslimer, kristna eller andra icke-judiska medborgare, är att söka lika rättigheter i en regim som öppet privilegierar judar. (63)
Alla åtgärder för att försvaga eller eliminera regimen anses vara ”nationella” (det vill säga judiskt-nationella) hot. Till och med konstitutionell lag som föreskriver likabehandling inför lagen, såsom grundläggande lag: mänsklig värdighet och frihet och grundläggande lag: ockupationsfrihet (se ovan), möjliggör diskriminering på de ”nationella” grunderna. Israelisk konstitutionell lag gör därför motstånd mot förtryck olagligt snarare än att tillhandahålla verktyg för att bekämpa förtryck.
Regimens oro är att palestinska medborgare i Israel skulle kunna eliminera dess diskriminerande utformning om de skulle kunna övervaka grundlagen och annan nyckellagstiftning (såsom återvändandelagen). Sådana förändringar kräver endast en enkel majoritetsröstning i Knesset. Men så länge palestinierna representerar bara 20 procent av befolkningen kommer de inte att kunna vinna den nödvändiga andelen Knesset-platser.
Till exempel, även efter att ha bildat en aldrig tidigare skådad enhetslista för val till Knesset 2015, hade palestinska partier endast 13 (10,6 procent) av 120 platser. Eftersom grundlagen förbjuder politiska partier i Knesset från att anta en plattform som innehåller någon utmaning mot Israels identitet som en judisk stat, kan Palestinska partier bara driva kampanjer för mindre reformer och bättre kommunala budgetar. De är lagligen förbjudna att utmana själva rasregimen. Rösträtten begränsas således av lagar om partiplattformar. (64)
Varje studie av domän 1 kommer att innebära tolkning av kodat språk. I antagningskommitténs lag från 2011 bemyndigas till exempel skapandet av privata judiska råd i små judiska städer på landsbygden för att utesluta ansökningar om uppehållstillstånd på grundval av de sökandes ”sociala lämplighet”. Detta är en kodad fullmakt för judisk identitet och ger en juridisk mekanism för sådana samhällen att avvisa palestinska sökanden. (65)
Israelisk lag måste utvärderas i sin tillämpning, för att avgöra om en rasistisk agenda ligger under det till synes neutrala rättsliga språket. En uppsjö av israeliska lagar reserverar offentliga fördelar för dem som kvalificerar sig som medborgare enligt medborgarskapslagen och återvändandelagen – en sned hänvisning till judar – vilket skapar ett kapslat system av hemlig rasism som är osynlig för den tillfälliga observatören.
Effektivt utbytbara enligt internationell rätt har termerna ”medborgarskap” (ezrahut) som ”nationalitet” (le’um) tydligt olika betydelser i Israel, där medborgarskap och nationella rättigheter inte är samma sak. Varje medborgare har det förstnämnda, men bara judar åtnjuter det senare, eftersom endast judisk nationalitet erkänns enligt israelisk lag. Dessa och andra lagar innefattar en regim av systematisk rasdiskriminering som påtvingar palestinska medborgare i Israel ett andra klassens medborgarskap. (66)
Den breda effekten bekräftas även av israeliska data, som till exempel i detalj beskriver sämre finansiering för palestinska skolor, företag, jordbruk, hälsa och sjukvård samt begränsningar för tillgång till jobb och bosättningsfrihet.
Domän 1 upprätthåller således myten om att en del av det palestinska folket åtnjuter demokratins fulla fördelar, samtidigt som apartheidregimen stärks som tjänar till att bevara Israel som en judisk stat. Israel använder den allmänna demokratins symboler som fällor för att vilseleda många observatörer och därigenom förhindra allvarlig internationell kritik.
Framgången med detta tillvägagångssätt, är avhängigt begränsningen av palestinska medborgare till en politiskt ineffektiv minoritet. Det är dock omöjligt att fullt ut värdera detta resultat utan att undersöka israelisk politik och praxis inom de andra tre domänerna. Faktum är att domän 1:s framgång beror på hur de tre andra fungerar.
_______________________________________
61. Mycket av följande avsnitt representerar en redigerad version av diskussionen i Tilley (red.), Beyond Occupation, kap. 4.
62. Se Ian Lustick, araber i den judiska staten: Israels kontroll över en nationell minoritet (Austin, University of Texas Press, 1980); Nadim Rouhana, palestinska medborgare i en etnisk judisk stat: identiteter i konflikt (New Haven, Yale University Press, 1997) och Ben White, palestinier i Israel: segregation, diskriminering och demokrati (London, Pluto Press, 2011)
63. Drusiska medborgare i Israel har fallit i en annan kategori under israelisk politik. De gör militärtjänst och ges rättigheter och behandling som är överlägsna de palestinska muslimerna och de kristnas.
64. Det arab-israeliska partiet Balad har unikt antagit en öppet antisionistisk plattform och uppmanar Israel att bli en stat för alla sina medborgare. Gripanden, attacker, utredningar och högsta domstolsärenden som rör Balad illustrerar de israeliska myndigheternas beslutsamhet att inte låta denna ståndpunkt sprida sig.
65. Human Rights Watch, ”Israel: Nya lagar marginaliserar palestinska arabiska medborgare”, 30 mars 2011: ”Lagen om” antagningskommitté ”kräver att alla som vill flytta till något samhälle i regionerna Negev och Galileen med färre än 400 familjer ska få godkännande från kommittéer som består av stadens invånare, en medlem av Jewish Agency eller World Zionist Organization och flera andra. Lagen ger dessa kommittéer befogenhet att avvisa kandidater som bland annat ”inte är lämpliga för samhällets levnadssätt” eller ”kan skada samhällets struktur”. Tillgänglig från https://www.hrw.org/news/2011/03/30/israel-new-laws-marginalize-palestinian-arab-citizens
66. En särskilt värdefull källa till denna diskriminering är databasen över diskriminerande lagar som upprätthålls av Adalah: Center for Legal Rights of the Arab Minority in Israel, som 2016 listade mer än 50 diskriminerande lagar i Israel och rapporterar om relaterade juridiska utmaningar. Tillgänglig från www.adalah.org/en/law/index
______________________________________
Domän 2: Palestinier i Östra Jerusalem
Israels politik gentemot de cirka 300 000 palestinierna i östra Jerusalem kan hanteras mer kortfattat. (67)
Den diskriminering som är uppenbar i domän 1 återupprepas: Palestinier i Östra Jerusalem upplever diskriminering inom områden som utbildning, hälsa och sjukvård, anställning, bosättning och byggrättigheter, upplever fördrivning från sina hem och husrivningar, i överensstämmelse med ett projekt i etnisk teknik av Stor Jerusalem och drabbas av hårdare behandling av säkerhetsstyrkorna. (68)
Den centrala frågan här är emellertid inte huruvida Israel diskriminerar palestinier – mer än tillräckligt bekräftat av data – utan hur domänen för palestinier i Östra Jerusalem fungerar som en integrerad del av apartheidregimen.
Kort sagt, domän 2 placerar palestinier från Jerusalem i en separat kategori som syftar till att hindra dem från att utöka det demografiskt politiska trycket, av det palestinska väljarkåren i Israel. Specifika riktlinjer för deras befolkningsgrupp och deras rättigheter, är utformade för att pressa dem att emigrera och för att kväsa, eller åtminstone minimera detta tryck.
Dimensionen ”grand apartheid” (69) för denna domän kan bedömas genom att observera hur det israeliska Jerusalems kommun, öppet har bedrivit en politik för ”demografisk balans” i östra Jerusalem. Exempelvis syftar huvudplanen i Jerusalem 2000 att uppnå en demografisk balans på 60/40 till förmån för judiska invånare. (70)
I juni 1967 annekterade Israel olagligt 70 km2 land inkorporerat i östra Jerusalem och ett antal närliggande palestinska byar till de utvidgade gränserna för Jerusalems kommun. Det byggde omedelbart 12 israeliska kvarter som omslöt närliggande palestinska kvarter och byar. Därefter byggdes ett yttre lager av bosättningar bortom kommungränserna och därmed försämrades stadens geografiska sammanhang från resten av Västbanken.
Sedan 1970-talet har den israeliska kommunen Israel öppet bedrivit en politik för ”demografisk balans”, senast sett i stadsplanen, även känd som ”Jerusalem 2000”. Huvudplanen kräver en demografisk balans på 60/40 till förmån för judiska invånare.
Så länge sedan som på 1980-talet hade kommunen utarbetat huvudplaner för att splittra palestinska stadsdelar genom införande av judiska stadsdelar, och på så sätt kväva den naturliga tillväxten hos den palestinska befolkningen och pressa palestinierna att lämna. (71)
Att beskriva judiska bosättningar i östra Jerusalem som ”stadsdelar” är en del av den bredare taktiken att dölja brott mot internationell humanitär lag genom att använda ett icke-förpliktande språk.
Sådan politik har en betydande inverkan eftersom Jerusalem har en stor betydelse för palestiniernas kollektiva identitet som folk. För dem är staden den administrativa, kulturella, affärsmässiga och politiska huvudstaden i Palestina, hem för den palestinska eliten, och platsen för heliga platser för tillbedjan och minnesmärken.
Även om många palestinier i östra Jerusalem upprätthåller nätverk av familjeband och affärsförbindelser med palestinska medborgare i Israel, Västbanken och (nu i mindre utsträckning) Gazaremsan, är deras främsta intresse att leva sina liv, eftersträvande sina intressen i staden där de har hem, företag, ett kraftfullt stadssamhälle, starka kulturella resonanser och i vissa fall förfäders rötter som går tillbaka årtusenden.
Israel strävar efter att politiskt försvaga palestinierna och kontrollera demografins betydelse på flera sätt. Det ena är att ge palestinier i östra Jerusalem status som permanent bosatta: det vill säga som utlänningar för vilka bosättning i det land där de föds är ett privilegium snarare än en rättighet, med förbehåll för återkallande.
Denna status görs sedan villkorad av vad israelisk lag kallar deras ”livscentrum”, utvärderat av dokumenterade kriterier som hem och företagsägande, närvaro vid lokala skolor och engagemang i lokala organisationer.
Om en individs eller familjs livscentrum tycks ha skiftat någon annanstans, till exempel över den gröna linjen, kan deras uppehållstillstånd i Jerusalem upphävas. En palestinsk invånare i Jerusalem som har tillbringat tid utomlands kan också upptäcka (vid återkomsten) att Israel har återkallat hens hemvist i Jerusalem.
Att bevisa att Jerusalem är ens ”livscentrum” är betungande: det kräver att man skickar in många dokument, ”inklusive sådant som bostadsägande papper eller hyreskontrakt, olika räkningar (vatten, el, kommunala skatter), lönebevis, bevis på att man har fått medicinsk hjälp vård i staden, certifiering av barns skolregistrering ”. (72)
Svårigheten att uppfylla kriterierna förstås genom konsekvenserna av underlåtenhet att göra det: mellan 1996 (ett år efter antagandet av ”livets centrum” lagstiftning) och 2014 återkallades Jerusalems uppehållstillstånd för mer än 11 000 palestinier. (72-73) För att undvika denna risk , har ett växande om än relativt lågt antal palestinier sökt israeliskt medborgarskap. Israel har endast beviljat ungefär hälften av dessa ansökningar. (74)
____________________________________
67. Siffran 300 000 tillhandahölls av Association for Civil Rights in Israel i mars 2015.
Domän 3: Palestinier i ockuperat palestinskt territorium
De cirka 4,6 miljoner palestinier som bor i det ockuperade palestinska territoriet (2,7 miljoner på Västbanken och 1,9 miljoner i Gazaremsan) styrs inte av israelisk civilrättslig lag, utan av militär lag, kodifierad som order utfärdade av befälhavaren för territorierna och administreras av de israeliska försvarsmakten (IDF) och andra utsedda krafter för ockupationsmakten. (76)
Allt sedan den israeliska ”frigörelsen” och tillbakadragandet av bosättare 2005, har Gazaremsan styrts internt av Hamas regering (vald 2006 till chef för den palestinska myndigheten men senare avsatt), fortsätter israelisk militärlag att gälla för Gaza, beträffande exklusiv israelisk kontroll över palestinsk rörelse och handel in och ut ur territoriet, den ensidigt införda ”säkerhetszonen” längs gränsstaketet och palestinsk tillgång till fiskeområden och sjövägar. Gaza är därför under militär ockupation i FN: s ögon. (77)
År 2009 fann en omfattande rapport från Human Rights Research Council of South Africa att israelisk praxis på det ockuperade palestinska territoriet överväldigande väl överensstämde med apartheid (se bilaga I).
Israel har emellertid inte accepterat dessa slutsatser av flera skäl. De som hävdar att Israel inte styr palestinier i en apartheidregim citerar alltid villkor och rättigheter för palestinier i domän 1 (medborgare i Israel). Bortsett från frågan om domän 2 säger de att palestiniernas situation på det ockuperade territoriet är irrelevant för frågan.
Det sättet att nalkas frågan kan vara övertygande vid första anblicken. Palestinier på det ockuperade palestinska territoriet är inte medborgare i Israel och enligt krigslagarna (jfr fjärde Genèvekonventionen) borde de inte vara det. Israels olika behandling av medborgare och icke-medborgare på det ockuperade palestinska territoriet kan därför verka tillåtet eller åtminstone irrelevant.
Enligt denna gemensamma uppfattning skulle Israel bara utöva apartheid om landet annekterade territoriet och förklarade en stat i hela Palestina Mandatet och därefter fortsatte att förneka lika rättigheter till palestinier. Inflytelserika röster som tidigare Israeliska premiärministern Ehud Olmert, tidigare USA:s president Jimmy Carter, tidigare USA:s utrikesminister John Kerry, och en mängd israeliska, amerikanska och andra kritiker och fackmän har varnat för att Israel bör dra sig ur Västbanken exakt för att undvika detta scenario.
Dessa varningar vilar dock på felaktiga antaganden. För det första administrerar Israel redan det ockuperade palestinska territoriet på ett sätt som är förenligt med apartheid, med tanke på att territoriet inte har en befolkning utan två:
(a) palestinska civila, styrda av militär lag;
(b) cirka 350 000 judiska bosättare, som styrs av israelisk civilrätt.
Den rasistiska karaktären framgår av det faktum att alla bosättare på Västbanken förvaltas av israelisk civil lag på grundval av att de är judar, oavsett om de är israeliska medborgare eller inte. (78)
Således administrerar Israel Västbanken genom ett dubbelt rättssystem, baserat på ras, vilket har lett till oro från bland andra tidigare före detta specialrapportörerna Dugard och Falk.
För det andra förvärras karaktären av detta dubbla rättssystem, problematiskt i sig, av hur staten Israel hanterar mark och utveckling på grundval av ras. Genom att förneka palestinierna nödvändig zonindelning, bygg och affärstillstånd har det israelisk militär styret förlamat den palestinska ekonomin och samhället och lämnat palestinska städer (även städer utanför Ramallah-enklaven) alltmer utan resurser, vilket kväver deras tillväxt och invånarnas välfärd.
Den israeliska blockaden av Gaza har resulterat i ännu sämre levnadsvillkor för den inneslutna palestinska befolkningen där. Däremot blomstrar judiska bosättningar på Västbanken. Alla statliga ministerier tillhandahåller stöd för planering, finansiering, byggande och service; vissa, såsom ministeriet för byggande av bostäder och ministeriet för jordbruk och landsbygdsutveckling, har varit helt engagerade i att göra detta. De erbjuder också ekonomiska incitament för judar att flytta till bosättningarna, inklusive räntefria lån, skolbidrag, särskilda fritidsanläggningar, nya kontor, jordbruksstöd, jobbutbildning och anställningsgarantier.
Den statliga medbrottsligheten påvisas ytterligare genom åtgärder för att integrera de judiska bosättningarnas ekonomi, samhälle och politik i Israels, genom att skapa sömlösa rese- och elnät, ett enhetligt bank- och finanssystem för judar, judiska affärsinvesteringar och i synnerhet en tullunion . (79)
Detta stora statliga engagemang vederlägger alla påståenden att bosättningarna är religiösa fanatikers arbete och utmanar sannolikheten för påståenden om att Israel kommer att lämna Västbanken så snart en förhandlad lösning uppnås. (80)
Omfattningen, komplexiteten och kostnaden för bosättningsnätet, som vissa forskare uppskattar till hundratals miljarder amerikanska dollar, understryker ytterligare intensiteten i det israeliska engagemanget för bosättningarna. Den potentiella kostnaden för (och politiskt motstånd mot) tillbakadragande överstiger långt den israeliska regeringens politiska vilja eller kapacitet.
Det dubbla rättssystemet som används av Israel på det ockuperade palestinska territoriet motiverar två korta avvikelser från rapportens metod: att undvika en checklista (jämför en stats beteende med apartheidkonventionens urval ”omänskliga handlingar”) och undvika jämförelser med Syd Afrika.
En checklista hjälper till att klargöra hur Israel påtvingar apartheid på en rasgrupp för att säkerställa dominans av en annan. En sådan jämförelse punkt för punkt, av israelisk praxis med de ”omänskliga handlingar” som anges i Apartheidkonventionen, genomfördes för rapporten om Human Sciences Research Council of South Africa (HSRC) som publicerades 2009.
Resultaten av den studien, som sammanfattas i bilaga 1. var avgörande: med undantag för bestämmelsen om folkmord (som inte heller tillämpades i södra Afrika), praktiseras alla ”omänskliga handlingar” av Israel på Västbanken, som listas i apartheidkonventionen.
Arkitekterna för sydafrikansk apartheid antog en strategi – ”grand apartheid” – för att säkra den vita överhögheten på lång sikt, genom landets geografiska uppdelning i vita områden (större delen av landet) och icke ihopkopplade svarta områden.
Den politiken inspirerade klausulen i Apartheidkonventionen som fördömde skapandet av ”separata reserver och getton för medlemmar i en rasgrupp eller grupper” (artikel II (d)). ”Bantu” eller ”svarta” reservat kontrollerades av svarta sydafrikaner som utsågs till ledare av staten. I retoriken om ”grand apartheid” skulle dessa reservat eller ”hemländer” bli oberoende stater som skulle ge självbestämmande till svarta Sydafrikanska folk (språkgrupper).
Svarta sydafrikanska guvernörer bemyndigades (och beväpnades) att undertrycka motståndet från sina afrikanska invånare – av vilka många hade tvångsöverförts till dem – och att styra deras territorier på sätt som var förenligt med vita utvecklingsintressen. Den modellen liknar så mycket de nuvarande premisserna som stöder en tvåstatslösning i Palestina, att den kräver nykter eftertanke, inte minst på grund av de våldsamma och destabiliserande effekter som den hade i Afrika söder om Sahara.
Frågan uppstår om Israel medvetet har strävat efter fragmentering av Västbanken till en övärld av palestinska distrikt, fragmenterat av endast judiska områden (Bantustan modellen). Med all säkerhet kommer denna geografiska modell permanent försvaga all förmodad palestinsk suveränitet och bevara Israels befogenheter att administrera ockuperad mark för det judiska folket.
Oslo II underlättade paradoxalt nog, denna ”stora” strategi genom att skapa gränser för de palestinska självständighetsenklaverna. Jämförelsen med Sydafrika hjälper till att klargöra en väsentlig iakttagelse: med israelisk judisk-nationell dominans över ett område, prickat med palestinska autonomizoner, uttrycks apartheid fullt ut i delningsstrategin, som om det vore en enhetlig stat.
Sammanfattningsvis har domän 3 konfigurerats för att på obestämd tid utesluta de 4,6 miljoner palestinier som lever under israelisk militärlag, från att ställa krav på staten Israel för rättigheter enligt israelisk civilrätt.
Internationell rätt och diplomati, med sitt åtagande att avvisa förvärv av territorium med våld, har lett till att befolkningen i det ockuperade palestinska territoriet projiceras som en permanent separat och distinkt Palestinsk-nationell enhet.
Välmenande och baserad på internationell lag har detta tillvägagångssätt lett till att palestinierna i det ockuperade territoriet har splittrats från de 1,7 miljoner palestinska medborgarna i Israel och de i östra Jerusalem. På det sättet kan den demografiska balansen i Israel upprätthållas som judisk och en enad Palestinsk utmaning mot dess apartheidregim kan undvikas.
______________________________________
76. Fram till Osloavtalen 1993 och 1995 tilldelades styrningen av det ockuperade palestinska territoriet en ”civil administration” som verkade inom IDF. 1994 överfördes mycket av dess auktoritet till den palestinska myndigheten (även känd som den palestinska nationella myndigheten), ett tillfälligt själv styr organ.
77. Författarna till denna rapport instämmer med de forskare som har dragit slutsatsen att Gaza förblir under militär ockupation. Även om de helt styrs av palestinier, kvarstår nyckelelement i apartheid enligt definitionen i apartheidkonventionen. I synnerhet har Israel exklusiv kontroll över Gazas gränser och har sedan 2007 infört en blockad som tolkas som drakoniska restriktioner för all palestinsk rörelse som påverkar handel, arbete, utbildning och tillgång till vård (artikel II c)). och förtryck av motstånd mot dessa förhållanden (artikel II (f)). Den palestinska myndigheten har lidit av de facto-separering, särskilt sedan Hamas lagstiftade val 2006 och de sammandrabbningar som ledde till att den tog en effektiv kontroll över Gazaremsan 2007. Mellan dess och 2014 fanns två de facto palestinska regeringar, en i Gaza och den andra i Ramallah, kontrollerad av Hamas respektive Fatah-rörelsen. 2014 bildade de en nationell enhetsregering, även om Hamas behöll effektiv kontroll över Gazaremsan.
80. I juli 2014 tillkännagav den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu: ”Jag tror att det israeliska folket förstår vad jag alltid säger: att det under en överenskommelse inte kan finnas en situation där vi avstår från säkerhetskontrollen av territoriet väster om floden Jordanien. ” Se David Horovitz, ”Netanyahu finally speaks his mind”, The Times of Israel, 13 juli 2014.
____________________________________________
Domän 4: Palestinska flyktingar och ofrivilliga landsflyktingar
I början av 2016 registrerades officiellt 3 162 602 palestinier som bodde utanför Palestinas mandat som flyktingar av FN: s hjälp- och arbetsbyrå för Palestina flyktingar i Mellanöstern (UNRWA).(81) Uppskattningar av hela flyktingbefolkningen, inklusive de som inte är registrerade i UNRWA och personer som lämnade Palestina under andra omständigheter och inte får återvända (kallas ”ofrivilliga landsflyktingar” i denna rapport), sträcker sig från sex till åtta miljoner människor.
Även om en exakt folkräkning är svår med tanke på den palestinska globala diasporan, nu inne på fjärde och femte generationen, lever det enligt en ansvarsfull uppskattning fler palestinier utanför Palestina Mandatet än i det. (82)
Palestinska flyktingar är i stor utsträckning spridda . Cirka två miljoner bor på det ockuperade palestinska territoriet: 792 000 i läger på Västbanken och 1,3 miljoner i Gazaremsan. Dessa människor lever under israelisk ockupation och faller under domän 3, även om de drar nytta av vissa skydd och specialtjänster från UNRWA. Resten bor mestadels i gränsområdena i Jordanien (cirka 2,1 miljoner), Libanon (cirka 458 000) och Syrien (cirka 560 000). (83)
Bara cirka 5 procent bor utanför Mellanöstern. Eftersom de saknar medborgarskap är de underkastade, utan att kunna använda sig av, lagarna i värdstaterna (inte alltid bekvämt, eftersom vissa stater – särskilt Libanon – inför särskilda begränsningar för palestinska flyktingar). (84)
Dessa förhållanden har bidragit till att upprätthålla en stark nationalistisk nostalgi och känsla bland den stora majoriteten av palestinska flyktingar angående deras ursprung i Palestina och en stark känsla av bestående orättvisa till följd av israelisk politik. Deras oförmåga att återvända till sitt land är därför fortfarande ett centralt klagomål och en nyckelfråga i fredssamtalen. Politiskt kan inget palestinskt ledarskap godta ett fredsavtal som ignorerar flyktingarna.
1948 beslutade generalförsamlingens resolution 194 (III) att ”de [palestinska] flyktingarna som vill återvända till sina hem och leva i fred med sina grannar ska tillåtas att göra det” och att ersättning ska ges till resten.
Israel har avvisat tillämpningen av denna resolution av säkerhetsskäl och på grundval av det ”demografiska hotet” från en palestinsk majoritet: i det osannolika fallet att hela den palestinska befolkningen av flyktingar och ofrivilliga landsflyktingar återvände massivt till Palestina, skulle den palestinska befolkningen under Israels styre totalt uppgå till cirka 12 miljoner, överväldigande de 6,5 miljoner judarna i Israels väljarkår.
Även om den flyktingbefolkningen återvände i antal som var tillräcklig för att bara generera en palestinsk majoritet (vilket är mycket mer troligt), skulle Israel tvingas antingen anta en öppen apartheidpolitik för att utesluta dem och helt överge demokratin, eller låta dem få medborgerliga rättigheter och överge visionen av Israel som en judisk stat.
Såsom uttrycks i en artikel publicerad på webbplatsen för det israeliska utrikesministeriet: ”Enligt palestinska källor finns det cirka 3,5 miljoner palestinska flyktingar numera registrerade hos UNRWA. Om Israel skulle tillåta dem alla att återvända till sitt territorium, skulle detta vara en självmordshandling från Israels sida, och ingen stat kan förväntas förstöra sig själv.”(85)
Domän 4 spelar således en viktig roll i Israels apartheidregim. Dess vägran att låta flyktingar och ofrivilliga landsflyktingar återvända säkerställer att den palestinska befolkningen aldrig får den demografiska tyngden som antingen skulle hota israelisk militär kontroll över det ockuperade palestinska territoriet, eller ge en demografisk hävstång inom Israel för att kunna insistera på fullständiga demokratiska rättigheter, vilket skulle ersätta den israeliska judiska karaktären. Kort sagt säkerställer domän 4 att palestinierna aldrig kommer att kunna ändra systemet på ett sätt som skulle leda till politisk jämlikhet mellan de två folken.
_______________________________________
81. UNRWA listar över totalt 5 266 603 flyktingar, skillnaden står för de som bor i det ockuperade palestinska territoriet. Se https://www.unrwa.org/where-we-work. Åtkomst 8 februari 2017
82. Siffran är en medeluppskattning, eftersom antalet palestinier som flydde i kriget 1948 inte har fastställts ordentligt. Vissa forskare föreslår 700 000 och 750 000 kvar; israelerna tillhandahåller en siffra på 520 000; och palestinska myndigheter uppskattar antalet till mellan 900 000 och 1 miljon.
84 För en kort sammanfattning av förhållandena under vilka palestinska flyktingar bor i Libanon, se Meghan Monahan, Behandling av palestinska flyktingar i Libanon, Human Rights Brief (2 februari 2015). Tillgänglig från http://hrbrief.org/2015/02/treatment-of-palestinian-refugees-in-lebanon.
Flera argument kan vara och har gjorts för att förneka att apartheidkonventionen till och med är tillämplig på fallet Israel-Palestina. Några av dem, såsom påståendet att judar och palestinier inte är ”raser” och att, eftersom de palestinska medborgarna i Israel åtnjuter rösträtt, kan den israeliska statens behandling av dem inte utgöra apartheid, behandlas och avvisas ovan. Andra argument inkluderar:
1. Överensstämmelse med internationell praxis: Den israeliska doktrinen om att upprätthålla en judisk majoritet, som gör det möjligt för det judiska folket att ha sin egen nationalstat, överensstämmer med uppförandena hos stater runt om i världen, såsom Frankrike, som uttrycker självbestämmandet av deras respektive etniska nationer. Det är därför orättvist och exceptionell behandling – och implicit antisemitiskt – att rikta kritik mot Israel som en apartheidstat när det bara gör detsamma.
Detta vanliga argument härrör från missförståndet hur nationella identiteter fungerar i moderna nationalstater. I Frankrike, till exempel, är alla som har franskt medborgarskap, oavsett om de är inhemska eller invandrare, lika medlemmar i den franska nationen och har lika rättigheter.
Enligt Israels Högsta domstol är inte staten den ”israeliska nationen” utan den ”judiska nationen”. (86)
Kollektiva rättigheter i israelisk lag tilldelas uttryckligen judar som folk och ingen annan kollektiv identitet: nationella rättigheter för judar, inbäddade i sådana lagar som återvändandelagen och medborgarskapslagen (diskuterades ovan) omfattar inte någon annan grupp under Israeliskt styre. Följaktligen är ras-nationalistiska privilegier inbäddade i statens legala och doktrinära grundvalar. Det är exceptionellt och skulle möta uppror i något annat land (som det gjorde i apartheid Sydafrika).
2. Palestiniernas ställning som utlänningar: Palestinska invånare i det ockuperade palestinska territoriet är inte medborgare i staten och staten är därför inte skyldig dem rättigheter och behandling som är lika med den som tilldelas israeliska judiska medborgare och bosättare.
Likheterna mellan den rättsliga situationen på palestinskt territorium under israelisk ockupation och den i Namibia under sydafrikansk ockupation har redan noterats. Israel har nekat palestinier i det ockuperade palestinska territoriet israeliskt medborgarskap eftersom de inte är judar.
Då ”insamlingen” av judar är ett centralt uppdrag för israeliska statliga institutioner och staten främjar naturalisering av judar från andra delar av världen, är det rimligt att anta att palestinierna, födda på territorium under statens exklusiva kontroll, skulle har fått israeliskt medborgarskap om de varit judar (och de hade velat det).
I sin allmänna rekommendation nr 30 om diskriminering av icke-medborgare rekommenderar kommittén för avskaffande av rasdiskriminering att stater som är parter i den internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering bör:
Erkänna att berövande av medborgarskap på grund av ras, hudfärg, härkomst eller nationellt eller etniskt ursprung är ett brott mot konventionsstaternas skyldigheter att säkerställa icke-diskriminerande åtnjutande av rätten till medborgarskap. (87)
Apartheidkonventionen citerar som apartheid brott ”åtgärder som är avsedda att förneka medlemmar av en rasgrupp eller grupper” grundläggande mänskliga rättigheter, inklusive ”rätten till nationalitet” (artikel II (c)).
Således förstärker argumentet att Israel inte kan vara ansvarigt för palestinier som är icke-medborgare ett konstaterande av apartheid när man frågar varför de inte är medborgare.
Kärnan i den israelisk-palestinska konflikten är verkligen uteslutningen av palestinierna, som icke-judar, från medborgarskap i den stat som styr deras land. (Det liminala villkoret av att leva i ”Staten Palestina” som nyligen erkändes av generalförsamlingen, men som ändå saknar alla attribut av suveränitet har inte gett palestinierna ett ”medborgarskap” som har en konkret tillämpning.)
3. Ändamålsparagrafen. Israelisk politik som förtrycker palestinier är motiverad av säkerhetsproblem, och inte med avsikten eller önskan att införa rasherravälde.
Apartheidkonventionen och Romstadgan definierar apartheidbrott som handlingar som begås i syfte att etablera och upprätthålla dominans av en rasgrupp över en annan.
Det skulle kunna hävdas att israelisk praxis endast är tillfälliga åtgärder, vars syfte inte är raslig dominans, utan endast att upprätthålla ordningen tills ett fredsavtal tar bort behovet av sådana åtgärder.
Säkerhetsfrågorna relaterade till israeliska åtgärder som är relevanta för denna studie nämns vanligtvis endast i relation till det ockuperade palestinska territoriet, medan apartheidregimen tillämpas på det palestinska folket som helhet.
Dessutom är apartheid förbjuden enligt internationell rätt oavsett dess varaktighet. (88) Apartheidkonventionen gör ingen åtskillnad i termer av den tidsperiod som apartheid genomförs eller statens ultimata vision för framtiden. (89)
___________________________________________
86. George Rafael Tamarin v. State of Israel(1972) C.A.630/70.
87. CERD/C/64/Misc.11/rev.3, para. 14.
88. Den israeliska ockupationens unikt utvidgade karaktär har genererat en ny mängd litteratur om de juridiska konsekvenserna av ”långvarig ockupation”. För mer om detta, se Tilley (red.), Beyond Occupation, kap. 2.
89. Sydafrikas apartheidregering hävdade också att rasherravälde inte var ett mål i sig utan en defensiv åtgärd utformad för att bevara den vita befolkningens livsstil. Apartheid presenterades bara som ett steg på vägen till ett ömsesidigt fördelaktigt slut, där alla ”folk” i Sydafrika skulle njuta av självbestämmande och fredlig samexistens. I praktiken var ”homelands” systemet inriktat på att stabilisera lågkostnadsarbetskraften och de vitas markinnehav.
_____________________________________________
”The Great March of Return” 2014
OBS. ATT DETTA INTE ÄR EN KOMPLETT ÖVERSÄTTNING AV RAPPORTEN
Av rapporten är förordet, sammanfattningen och avsnittet C och D översatta här. I övrigt hänvisas till länken. Alla bilder och vissa länkar är tillagda av översättaren.
(PS. Till och med en liten micro blog som den här har blivit shadow banned, så vänligen använd gärna dela knapparna nedan. Tack )
Detta är inte det första fallet av AFU angrepp på städer i Donbass regionen, som medvetet riktat in sig på civila.
Toshka-U rester i Centrala Donetsk den 14/3 2022. Lägg märke till att det fortfarande brinner i resterna
På morgonen den 14 mars, runt 11:20 lokal tid, attackerade ukrainska enheter Donetsks centrum med en Tochka-U taktisk missil utrustad med klusterladdning. Ett dussintal civila dödades. Attacken riktade sig mot stadens centrum där det varken fanns någon militär infrastruktur eller utrustning.
Civila valdes medvetet ut som mål.
Kiev regimens nationalistiska enheter försökte, med hjälp av klustervapen, träffa så många av stadens invånare i den centrala delen av staden som möjligt.
Centrala Donetsk den 14/3 2022
Dussintals ukrainska Tochka-U missiler skjuts dagligen mot städer och närliggande områden som är under DPR och LPR kontroll. Dessa fall av krigsbrott tystas ned och vi hör inget om dom i MSM. Massakern på civila i Kramatorsk var inte en olycka, utan ett annat fall av krigsbrott som utförts av Kiev regimen mot civil befolkningen i Kramatorsk.
Centrala Donetsk den 14/3 2022
På den stensatta ytan bakom det drabbade paret syns de tydliga spåren av en klustervapen detonation.
Barn dödas av den ukrainsk beskjutning i Donbass. Ukrainas väpnade styrkor beskjuter avsiktligt bostadsområden. Resultatet är ett ökat antal civila offer varje dag. Invånarna i folkrepublikerna Donetsk och Luhansk har lidit av Kiev-regimens terrorkrig sedan 2014.
Den 6 juli besköt Ukrainas väpnade styrkor bostadskvarteren i stadsdelen Makiïvka i Donetsk med Hurricane MLRS. Attacken dödade tre barn och en man. Offren är en 8-årig flicka, en 7-årig pojke och en 17-årig pojke. 10 andra civila skadades, inklusive 7 barn.
Maria dödades av Ukrainas armé den 6 juli
Ett ögonvittne beskrev attacken:
”Efter att det lugnat ner sig lite gick jag ut på balkongen och tittade: det var två barn på lekplatsen. En pojke och en flicka… Flickan satt fortfarande, hon levde. Hon drog i pojken… Sedan, när jag rusade ut… låg flickan redan på pojken.”
Militärexperterna från JCCC i DPR bekräftade beskjutningen av det Central City-distriktet i Makeyevka med användning av BM-27 ”Hurricane” MLRS med en 9M27K klusterstridsspets. AFU besköt det tätbefolkade området Makeyevka från sina positioner nära Solovyovo.
Resterna av en 9M27K klusterstridsspets på platsen
Beskjutningen utfördes av AFU:s 25:e separata attackbrigad, vars befälhavare är – Överste Kurash Evgeny Yuryevich; chef för artilleri – och Överstelöjtnant för kapitlet Vladimir Viktorovich.
Resterna av en 9M27K klusterstridsspets på platsen
”Det finns särskilt starka bevis för att ukrainska regeringsstyrkor var ansvariga för flera klusterammunitionsattacker mot centrala Donetsk i början av oktober, sade Human Rights Watch. Förutom bevis vid nedslagsplatsen som tyder på att klustervapen kom från regeringskontrollerade områden sydväst om Donetsk, sa vittnen i det området att de observerade raketer som avfyrades mot Donetsk under de tider och dagar då klustervapen slog ner i staden . En journalist från New York Times spårade flera raketer i det området, som verkade ha fungerat felaktigt och fallit till marken kort efter att de avfyrats, vilket tydligt fastställde raketernas flygbana.
I de 12 incidenter som dokumenterats av Human Rights Watch dödade klustervapen minst 6 personer och skadade dussintals. Det verkliga antalet offer för användning av klustervapen i konflikten är förmodligen högre, sade Human Rights Watch, eftersom man inte har undersökt alla anklagelser om användning av klustervapen.”
”Human Rights Watch identifierade klusterammunitionen genom den distinkta kratern och fragmenteringsmönstret som sub ammunition skapar när de exploderar, genom rester av sub ammunitionen som hittats vid nedslagsplatserna och rester av raketerna som hittats i närheten. Flera av dessa rester innehöll markeringar som möjliggjorde en positiv identifiering av vapnet.
Human Rights Watch hittade bevis på mark avfyrade 220 mm Uragan (orkan) och 300 mm Smerch (Tornado) klusterammunitionsraketer. Human Rights Watch forskare observerade och fotograferade resterna av lastsektionerna av 16 Uragan och 6 Smerch klusterammunitionsraketer. Sammanlagt skulle dessa 22 raketer ha innehållit 912 individuella fragmenterings sub amunitioner. Det totala antalet klusterammunitionsraketer som hittills använts i konflikten är okänt.
Orkan 220 mm MLRS-projektil 9M27K. Utrustad med 30 st. splitterstridsspetsar, som var och en innehåller 370-400 färdiga splitter delar som väger ca. 2 g/st
En brottsutredning har inletts, och brottslingarna kommer förmodligen att dömas till dödsstraff när de grips av ryska styrkor.
Den ukrainska militären stoppar inte terrorattackerna och den massiva beskjutningen fortsätter. Den 7 juli dödades en 30-årig kvinna på Stakhanovgatan i Donetsk av en ukrainsk granat.
Donetsk
Den 7 juli, från och med 19.00. lokal tid har ukrainska styrkor avfyrat nästan 300 granater av grov kaliber – 155, 152 och 122 mm artillerigranater – mot republikens territorium, inklusive raketer BM-21 Grad MLRS. Som ett resultat av beskjutningen dödades kvinnan och ytterligare 10 personer skadades, inklusive ett barn. Under 141 dagars upptrappning av beskjutningen har 232 civila, inklusive 16 barn, dödats.
New York Times kallade det ett ”mysterium”, men USA genomförde en hemlig sjöoperation som hölls hemlig – fram till nu.
U.S. Naval Diving and Salvage Center hittar du på en plats som är lika obskyr som dess namn – längs vad som en gång var en landsväg på landsbygden i Panama City, en nu blomstrande semesterort på Floridas sydvästra kust, 11 mil söder om Alabamas gräns.
Centrets komplex är lika obeskrivligt som dess läge – en trist grågul betongstruktur efter andra världskriget, som ser ut som ett yrkesgymnasium från västra sidan av Chicago. En myntdriven tvättomat och en dansskola ligger tvärs över vad som nu är en fyrfilig väg.
U.S. Naval Diving and Salvage Center
Centret har utbildat mycket skickliga djuphavsdykare i decennier som, när de en gång tilldelades amerikanska militärenheter över hela världen, kunde den dykteknik som behövdes för att göra nytta – med hjälp av C4-sprängämnen för att rensa hamnar och stränder från skräp och oexploderad ammunition – samtidigt med de dåliga, som att spränga utländska oljeriggar, förstöra undervattens insugningsventiler för kraftverk, och förstöra slussportar på viktiga sjöfartskanaler.
Panama City Center som skryter med den näst största inomhuspoolen i Amerika, var den perfekta platsen för att rekrytera de bästa och mest tystlåtna studenterna från dykskolan som framgångsrikt förra sommaren utförde vad de hade fått order att göra 260 fot [80 meter] under ytan av Östersjön. I juni förra året placerade marinens dykare, vilka opererade under täckmantel av den allmänt uppmärksammade midsommar Natoövning känd som BALTOPS 22, de fjärrutlösta sprängämnen som tre månader senare förstörde tre av de fyra Nord Stream rörledningarna. Detta enligt en källa med direkt kunskap om verksamhetsplaneringen.
Två av rörledningarna som tillsammans var kända som Nord Stream 1, hade försett Tyskland och stora delar av Västeuropa med billig rysk naturgas i mer än ett decennium. Det andra paret rörledningar Nord Stream 2 hade byggts [färdigt], men var ännu inte i drift. Nu stod ryska trupper samlade vid den ukrainska gränsen och det blodigaste kriget i Europa sedan 1945 var i antågande, när president Joseph Biden såg rörledningarna som ett medel för Vladimir Putin att beväpna naturgasen för sina politiska och territoriella ambitioner.
Tillfrågad om en kommentar svarade Adrienne Watson, talesperson för Vita huset, i ett mejl: ”Detta är falsk och fullständig fiktion.” Tammy Thorp, talesman för Central Intelligence Agency, skrev på ett liknande sätt: ”Detta påstående är helt och fullständigt falskt.”
Bidens beslut att sabotera rörledningarna kom efter mer än nio månader av mycket hemlig debatt fram och tillbaka inom Washingtons nationella säkerhetsgemenskap om hur man bäst uppnår det målet. Under en stor del av den tiden var frågan inte om man skulle göra uppdraget, utan hur man skulle få det gjort utan någon tydlig aning om vem som var ansvarig.
Det fanns en viktig byråkratisk anledning till att förlita sig på utexaminerade från centrets hårda dykskola i Panama City. Dykarna var endast marinens, och inte medlemmar av America’s Special Operations Command, vars hemliga operationer måste rapporteras till kongressen och informeras i förväg till senaten och husets ledning – det så kallade Gang of Eight. Biden-administrationen gjorde allt för att undvika läckor eftersom planeringen ägde rum sent under 2021 och under de första månaderna av 2022.
President Biden och hans utrikespolitiska team – den nationella säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan, utrikesminister Tony Blinken och understatssekreteraren för politik Victoria Nuland – hade varit högljudda och konsekventa i sin fientlighet mot de två rörledningarna, som löpte 1234 km sida vid sida under Östersjön, från två olika hamnar i nordöstra Ryssland nära den estniska gränsen, de passerar nära den danska ön Bornholm innan de slutar i norra Tyskland.
Direktvägen som kringgick alla behov av att transitera via Ukraina, hade varit en välsignelse för den tyska ekonomin, som åtnjöt ett överflöd av billig rysk naturgas – tillräckligt för att driva sina fabriker och värma upp sina hem samtidigt som det gjorde det möjligt för tyska distributörer att sälja överskotts gas med vinst i hela Västeuropa. Åtgärder som kunde spåras till administrationen skulle bryta mot USA:s löften om att minimera direkta konflikter med Ryssland. Sekretess var viktigt.
Enda från dess tidigaste dagar sågs Nord Stream 1 av Washington och dess antiryska NATO partners som ett hot mot västerländsk dominans. Holdingbolaget bakom det, Nord Stream AG, bildades i Schweiz 2005 i samarbete med Gazprom, ett börsnoterat ryskt företag som producerar enorma vinster för aktieägarna som domineras av oligarker som är kända för att vara i Putins trälar.
Gazprom kontrollerade 51 procent av företaget, med fyra europeiska energiföretag – ett i Frankrike, ett i Nederländerna och två i Tyskland – som delade på de återstående 49 procenten av lagret och hade rätten att kontrollera nedströmsförsäljningen av den billiga naturgasen till lokala distributörer i Tyskland och Västeuropa. Gazproms vinster delades med den ryska regeringen, och statens gas- och oljeintäkter uppskattades under vissa år uppgå till så mycket som 45 procent av Rysslands årliga budget.
Amerikas politiska farhågor var verkliga: Putin skulle nu ha ytterligare en viktig och välbehövlig inkomstkälla, och Tyskland med resten av Västeuropa skulle bli beroende av lågkostnads naturgas från Ryssland – samtidigt som Europas beroende av Amerika minskade.
I själva verket är det precis vad som hände. Många tyskar såg Nord Stream 1 som en del av befrielsen som förre förbundskanslern Willy Brandts berömda Ostpolitik teori förespråkade, den skulle göra det möjligt för Tyskland att efter kriget rehabilitera sig själv och andra europeiska nationer som förstördes under andra världskriget, bland annat genom att använda billig rysk gas för att driva en välmående västeuropeisk marknads- och handelsekonomi.
Nord Stream 1 var tillräckligt farlig enligt Nato och Washington, men med Nord Stream 2, vars konstruktion färdigställdes i september 2021, skulle, om den godkändes av tyska tillsynsmyndigheter, fördubbla mängden billig gas som skulle vara tillgänglig för Tyskland och Västeuropa. Den andra rörledningen skulle också ge tillräckligt med gas för mer än 50 procent av Tysklands årliga förbrukning. Spänningarna eskalerade ständigt mellan Ryssland och NATO, uppbackad av Biden administrationens aggressiva utrikespolitik.
Motståndet mot Nord Stream 2 blossade upp på tröskeln till Bidens president installation i januari 2021, när senatsrepublikanerna ledda av Ted Cruz från Texas, upprepade gånger tog upp det politiska hotet om billig rysk naturgas under bekräftelseutfrågningen av Blinken som utrikesminister. Då hade en enad senat framgångsrikt antagit en lag som, som Cruz sa till Blinken, ”stoppade [rörledningen] i dess spår.” Det skulle bli ett enormt politiskt och ekonomiskt tryck från den tyska regeringen, då ledd av Angela Merkel, för att få den andra pipelinen online.
Skulle Biden stå upp mot tyskarna? Blinken sa ja, men tillade att han inte hade diskuterat detaljerna i den tillträdande presidentens åsikter. ”Jag känner till hans starka övertygelse om att det här är en dålig idé, Nord Stream 2,” sa han. ”Jag vet att han ville att vi skulle använda alla övertygande verktyg som vi har för att övertyga våra vänner och partners, inklusive Tyskland, att inte gå vidare med den.”
Några månader senare, när konstruktionen av den andra rörledningen närmade sig slutskedet, blinkade Biden. I maj kom så en häpnadsväckande vändning, då administrationen avstod från sanktionerna mot Nord Stream AG. En tjänsteman från utrikesdepartementet medgav att försöken att stoppa pipelinen genom sanktioner och diplomati ”alltid hade varit ett lång skott.” Bakom kulisserna ska förvaltningstjänstemän ha uppmanat den ukrainska presidenten Volodymyr Zelensky, som då stod inför ett hot om rysk invasion, att inte kritisera policy ändringen.
Det fick omedelbara konsekvenser. Senatens republikaner, ledda av Cruz, tillkännagav en omedelbar blockad av alla Bidens utrikespolitiska nominerade och försenade godkännandet av den årliga försvarspropositionen i månader, till långt in på hösten. Politico skildrade senare Bidens vändning på den andra ryska pipelinen som ”det enda beslutet som utan tvekan mer än det kaotiska militära tillbakadragandet från Afghanistan, har äventyrat Bidens agenda.”
Administrationen tjafsade, trots att de fick uppskov med krisen i mitten av november, när Tysklands energitillsynsmyndigheter avbröt godkännandet av den andra Nord Stream rörledningen. Naturgaspriserna steg med 8 % på några dagar, mitt i en växande rädsla i Tyskland och Europa för att avstängningen av rörledningen och den växande möjligheten till ett krig mellan Ryssland och Ukraina skulle leda till en mycket oönskad kall vinter. Det stod inte klart för Washington var Olaf Scholz, Tysklands nyutnämnde kansler, stod i frågan. Några månader tidigare efter Afghanistans fall, hade Scholtz offentligt ställt sig bakom Frankrikes president Emmanuel Macrons uppmaning till en mer autonom europeisk utrikespolitik i ett tal i Prag – vilket tydligt antydde mindre beroende av Washington och dess oförutsägbara handlingar.
Under tiden allt detta pågick hade ryska trupper stadigt och olycksbådande byggts upp vid Ukrainas gränser, och i slutet av december var mer än 100 000 soldater i position för att slå till från Vitryssland och Krim. Alarmen tilltog i Washington, inklusive en bedömning från Blinken att dessa trupper kunde ”fördubblas på kort tid.”
Administrationens uppmärksamhet var återigen fokuserad på Nord Stream. Så länge Europa förblev beroende av rörledningarna för billig naturgas var Washington rädd för att länder som Tyskland skulle vara ovilliga att förse Ukraina med de pengar och vapen det behövde för att besegra Ryssland.
Det var i detta oroliga ögonblick som Biden bemyndigade Jake Sullivan att sammanföra en byråövergripande grupp för att komma på en plan.
Alla alternativ skulle finnas på bordet. Men bara ett skulle dyka upp.
I december 2021 två månader innan de första ryska stridsvagnarna rullade in i Ukraina, sammankallade Jake Sullivan ett möte med en nybildad insatsstyrka – män och kvinnor från Joint Chiefs of Staff, CIA och stats och finansdepartementen – och frågade efter rekommendationer om hur man skulle svara på Putins förestående invasion.
Planeringen
Det skulle bli det första i en serie topphemliga möten, som hölls i ett säkert rum på översta våningen i Old Executive Office Building intill Vita huset, vilket också inhyste kontoret för presidentens Foreign Intelligence Advisory Board (PFIAB) . Det blev det sedvanliga tjattrandet fram och tillbaka som så småningom ledde till en avgörande preliminär fråga: Skulle den rekommendation som gruppen vidarebefordrade till presidenten vara reversibel – såsom ytterligare ett lager av sanktioner och valutarestriktioner – eller oåterkallelig – det vill säga kinetiska handlingar, som inte kunde ångras?
Det som blev tydligt för deltagarna, enligt källan med direkt kännedom om processen, är att Sullivan hade för avsikt att gruppen skulle komma med en plan för förstörelsen av de två Nord Stream rörledningarna – och att han levererade på önskemålen från President.
Spelarna Från vänster till höger: Victoria Nuland, Anthony Blinken och Jake Sullivan.
Under de kommande mötena diskuterade deltagarna alternativen för en attack. Marinen föreslog att man skulle använda en nybeställd ubåt för att direkt anfalla rörledningen. Flygvapnet diskuterade att släppa bomber med fördröjda säkringar som kunde tändas på distans. CIA hävdade att vad som än gjordes så måste det vara hemligt. Alla inblandade förstod insatserna. ”Det här är inga barngrejer”, sa källan. Om attacken kunde spåras till USA, ”då är det en krigshandling.”
Vid den tiden leddes CIA av William Burns, en mild före detta ambassadör i Ryssland som hade tjänstgjort som biträdande utrikesminister i Obama-administrationen. Burns auktoriserade snabbt en arbetsgrupp från byrån vars ad hoc medlemmar inkluderade – av en slump – någon som var bekant med kapaciteten hos marinens djuphavsdykare i Panama City. Under de närmaste veckorna började medlemmar av CIA:s arbetsgrupp att skapa en plan för en hemlig operation som skulle använda djuphavsdykare för att utlösa en explosion längs rörledningen.
William Burns
Något liknande hade gjorts tidigare. År 1971 fick den amerikanska underrättelsetjänsten veta från ännu okända källor att två viktiga enheter inom den ryska flottan kommunicerade via en undervattenskabel begravd i Ochotska havet vid Rysslands Fjärran Östern kust. Kabeln länkade en regional flottbas kommando till fastlandets högkvarter i Vladivostok.
Ett handplockat team av anställda från Central Intelligence Agency [CIA] och National Security Agency [NSA] samlades någonstans i Washington-området under djupt hemlighetsmakeri, och utarbetade en plan med hjälp av marinens dykare, modifierade ubåtar och en räddnings dyk farkost för djuphavsubåtar, vilka lyckades att lokalisera den ryska kabeln efter många försök. Dykarna planterade en sofistikerad avlyssningsapparat på kabeln som lyckades avlyssna den ryska trafiken och spelade in den på ett bandsystem.
NSA fick koll på att seniora ryska marin officerare, var så övertygade om säkerheten för sin kommunikationslänk, att de chattade iväg med sina kamrater utan kryptering. Inspelningsenheten och dess band måste bytas ut varje månad och projektet rullade glatt på i ett decennium tills det äventyrades av en fyrtiofyraårig civil NSA-tekniker vid namn Ronald Pelton som talade flytande ryska. Pelton blev förrådd av en rysk avhoppare 1985 och dömdes till fängelse. Han betalades bara med 5 000 dollar av ryssarna för sina avslöjanden om operationen, tillsammans med 35 000 dollar för andra ryska operativa uppgifter som han lämnade och som aldrig offentliggjordes.
Den där undervattensframgången med kodnamnet Ivy Bells, var innovativ och riskabel, men producerade ovärderliga underrättelser om den ryska flottans avsikter och planering.
Ändå var den byråövergripande gruppen till en början skeptisk till CIA:s entusiasm för en hemlig djuphavsattack. Det fanns för många obesvarade frågor. Östersjöns vatten patrullerades hårt av den ryska flottan och det fanns inga oljeriggar som kunde användas att skylla på för en dykoperation. Skulle dykarna behöva åka till Estland, tvärs över gränsen från Rysslands naturgaslastbryggor, för att träna inför uppdraget? ”Det skulle vara ett get knull,” fick byrån höra.
Under hela ”hela detta intrigerande”, sa källan, ”sa några av de arbetande killarna i CIA och utrikesdepartementet,” Gör inte det här. Det är dumt och kommer att bli en politisk mardröm om det kommer ut.”
Icke desto mindre, i början av 2022 rapporterade CIA:s arbetsgrupp tillbaka till Sullivans interagency grupp: ”Vi har hittat ett sätt att spränga rörledningarna.”
Tjugo dagar tidigare hade undersekreterare Nuland levererat i stort sett samma meddelande vid en briefing på utrikesdepartementet, med liten pressbevakning. ”Jag vill vara väldigt tydlig för er idag,” sa hon som svar på en fråga. ”Om Ryssland invaderar Ukraina kommer Nord Stream 2 på ett eller annat sätt inte att gå framåt.”
Flera av de som var inblandade i planeringen av pipelineuppdraget var bestörta över vad de såg som indirekta referenser till attacken.
”Det var som att lägga en atombomb på marken i Tokyo och berätta för japanerna att vi kommer att detonera den”, sa källan. ”Planen var att alternativen skulle verkställas efter invasionen och inte annonseras offentligt. Biden förstod det helt enkelt inte, eller ignorerade det.”
Bidens och Nulands indiskretion, om det var vad det var, kan ha frustrerat några av planerarna. Men det skapade också en möjlighet. Enligt källan fastslog några av CIA:s höga tjänstemän att sprängning av pipelinen ”inte längre kunde betraktas som ett hemligt alternativ eftersom presidenten precis hade meddelat att vi visste hur man gör det.”
Planen att spränga Nord Stream 1 och 2 nedgraderades plötsligt från en hemlig operation som krävde att kongressen skulle informeras till en som ansågs vara en högklassig underrättelseoperation med amerikanskt militärt stöd. Enligt lagen förklarade källan, ”Fanns det inte längre ett juridiskt krav på att rapportera operationen till kongressen. Allt de behövde göra nu är att bara göra det – men det måste fortfarande vara hemligt. Ryssarna har superlativ övervakning av Östersjön.”
Arbetsgruppens medlemmar hade ingen direkt kontakt med Vita huset och var ivriga att ta reda på om presidenten menade vad han hade sagt – det vill säga om uppdraget nu hade klartecken. Källan erinrar sig att: ”Bill Burns kommer tillbaka och säger ”Gör det.”
”Den norska flottan var snabb med att hitta rätt plats, på det grunda vattnet några mil utanför Danmarks ö Bornholm . .”
Operationen
Norge var den perfekta platsen som bas för uppdraget.
Under de senaste åren av öst-väst krisen har den amerikanska militären utökat sin närvaro i Norge enormt, vars västra gräns sträcker sig 225 mil längs norra Atlanten och smälter samman över polcirkeln med Ryssland. Pentagon har skapat högbetalda jobb och kontrakt trots vissa lokala kontroverser, genom att investera hundratals miljoner dollar för att uppgradera och utöka amerikanska flottans och flygvapnets anläggningar i Norge. Viktigast av allt inkluderade de nya installationerna en avancerad radar, med syntetisk bländaröppning långt upp i norr som kunde tränga djupt in i Ryssland, och den kom online precis när den amerikanska underrättelsetjänsten förlorade tillgången till en rad långdistanslyssningssajter inne i Kina [ !!? ].
En nyrenoverad amerikansk ubåtsbas som varit under uppbyggnad i flera år, hade tagits i drift och fler amerikanska ubåtar kunde nu arbeta nära sina norska kollegor för att övervaka och spionera på en stor rysk kärnvapen skans 40 mil österut på Kolahalvön. Amerika har också kraftigt utvidgat en norsk flygbas i norr och till det norska flygvapnet levererat en flotta av Boeing-byggda P8 Poseidon-patrullplan för att stärka sin långdistans spionering mot allt som berör Ryssland.
I gengäld upprörde den norska regeringen liberaler och vissa moderater i sitt parlament, i november förra året genom att anta det kompletterande försvarssamarbetet (SDCA). Enligt det nya avtalet skulle det amerikanska rättssystemet ha jurisdiktion i vissa ”överenskomna områden” i norr, över amerikanska soldater anklagade för brott utanför basen, såväl som över de norska medborgare som anklagades eller misstänks för att störa arbetet vid basen.
Norge var en av de ursprungliga undertecknarna av Natofördraget 1949, under det kalla krigets tidiga dagar. I dag är Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg, en engagerad antikommunist, som tjänstgjorde som Norges statsminister i åtta år innan han flyttade till sin höga Nato post 2014, med amerikanskt stöd. Han var en hardliner i allt som rör Putin och Ryssland, som hade samarbetat med den amerikanska underrättelsetjänsten sedan Vietnamkriget. Han har fått fullt förtroende sedan dess. ”Han är handsken som passar den amerikanska handen”, sa källan.
Tillbaka i Washington visste planerare att de var tvungna att åka till Norge. ”De hatade ryssarna, och den norska flottan var full av fantastiska sjömän och dykare som hade generationer av erfarenhet av mycket lönsam djuphavs olje och gasutvinning”, sa källan. De kunde också lita på de skulle hålla uppdraget hemligt. (Norrmännen kan ha haft andra intressen också. Förstörelsen av Nord Stream – om amerikanerna kunde klara det – skulle göra det möjligt för Norge att sälja mycket mer av sin egen naturgas till Europa.)
Någon gång i mars flög några medlemmar i teamet till Norge för att träffa den norska underrättelsetjänsten och marinen. En av nyckelfrågorna var exakt var i Östersjön det bästa stället var att plantera sprängämnena. Nord Stream 1 och 2, var och en med två uppsättningar av rörledningar, var åtskilda mycket av vägen och med lite mer än en mil där de tog sig till hamnen i Greifswald i nordöstra Tyskland.
Den norska flottan var snabba med att hitta rätt plats, i det grunda vattnet i Östersjön några mil utanför Danmarks Bornholm, där rörledningarna löper inte mer än en mil från varandra längs en havsbotten som bara är 80 meter djup. Det skulle vara väl inom räckvidden för dykarna, som opererade från en norsk Alta klass minröjare. De skulle dyka med en blandning av syre, kväve och helium som strömmade från deras tankar. Att placera de växtformade C4-laddningar på de fyra rörledningarna täckta med betongskydd, skulle vara tråkigt, tidskrävande och farligt arbete, men vattnet utanför Bornholm hade en annan fördel: det fanns inga större tidvattenströmmar, vilket skulle ha försvårat dykuppdraget avsevärt.
Bilden visar hur rören i Nord Stream 2 är konstruerade.
Kartan visar de fyra läckorna på gasledningarna Nord Stream och Nord Stream 2 samt ekonomiska zoner och territorialvatten.
Efter lite research var amerikanerna all in. Vid denna tidpunkt kom marinens obskyra djupdykningsgrupp i Panama City återigen i spel. Djuphavs dyk skolan i Panama City, vars praktikanter deltog i Ivy Bells, ses som ett oönskat bakvatten av elitstudenterna från Naval Academy i Annapolis, vilka vanligtvis söker äran av att bli tilldelad en Navy Seal, stridspilot eller ubåtsbefälsplats . Om man måste bli en ”svart sko” – det vill säga en medlem av det mindre önskvärda ytfartygskommandot – finns det alltid åtminstone tjänst på en jagare, kryssare eller amfibiefartyg. Det minst glamorösa av allt är minkrigföring. Dessa dykare förekommer aldrig i Hollywood-filmer eller på omslaget till populära tidningar.
”De bästa dykarna med djupdykningskvalifikationer är en tät gemenskap, och bara de allra bästa rekryteras för operationen och uppmanas att vara beredda att bli kallade till CIA i Washington”, sade källan.
Norrmännen och amerikanerna hade platsen och de operativa männen, men det fanns en annan oro: varje ovanlig undervattensaktivitet i vattnen utanför Bornholm kunde uppmärksamma de svenska eller danska flottorna, som kunde rapportera det.
Danmark hade också varit en av de ursprungliga NATO undertecknarna och var känt inom underrättelsetjänsten för sina speciella band till Storbritannien. Sverige hade ansökt om medlemskap i Nato och hade visat sin stora skicklighet i att hantera sina undervattensljud och magnetiska sensorsystem som framgångsrikt spårade ryska ubåtar som då och då skulle dyka upp i avlägsna vatten i den svenska skärgården och tvingas upp till ytan.
Norrmännen anslöt sig till amerikanerna och insisterade på att några högre tjänstemän i Danmark och Sverige måste informeras i allmänna ordalag om möjlig dyk aktivitet i området. På så sätt skulle någon högre upp kunna ingripa och hålla en rapport utanför kommandokedjan och på så sätt isolera pipeline operationen. ”Vad de fick höra och vad de visste var avsiktligt altererat,” sa källan till mig. (Den norska ambassaden, ombedd att kommentera denna historia, svarade inte.)
Norrmännen var nyckeln till att lösa andra hinder. Den ryska flottan var känd för att ha övervakningsteknik som kunde upptäcka och utlösa undervattens minor. De amerikanska sprängladdningarna behövde kamoufleras på ett sätt som skulle få dem att framstå för det ryska systemet som en del av den naturliga bakgrunden – något som krävde anpassning till vattnets specifika salthalt. Norrmännen hade en fix.
Norrmännen hade också lösningen på den avgörande frågan om när operationen skulle ske. Varje juni under de senaste 21 åren, har den amerikanska sjätte flottan, vars flaggskepp är baserat i Gaeta i Italien söder om Rom, sponsrat en stor NATO-övning i Östersjön som involverar mängder av allierade fartyg i hela regionen. Den nuvarande övningen som hölls i juni, skulle bli känd som Baltic Operations 22, eller BALTOPS 22. Norrmännen föreslog att detta skulle vara den perfekta täckmanteln för att plantera minorna.
Amerikanerna tillhandahöll en viktig detalj: de övertygade sjätte flottans planerare att lägga till en forsknings- och utvecklingsövning till programmet. Övningen som offentliggjorts av marinen, involverade sjätte flottan i samarbete med marinens ”forsknings och krigföringscentra”. Evenemanget till sjöss skulle hållas utanför Bornholms kust och involvera NATO team av dykare som planterar minor, med konkurrerande team som använder den senaste undervattenstekniken för att hitta och förstöra dem.
Det var både nyttig övning och genialiskt täckmanteln. Panama City pojkarna skulle göra sitt och C4-sprängämnena skulle vara på plats i slutet av BALTOPS22, med en 48-timmars timer påkopplad. Alla amerikaner och norrmän skulle för längesedan vara borta vid den första explosionen.
Dagarna räknade ner. ”Klockan tickade och vi närmade oss uppdraget”, sa källan.
Men sedan kom Washington på andra tankar. Bomberna skulle fortfarande planteras under BALTOPS, men Vita huset oroade sig för att ett tvådagarsfönster för detonationerna skulle vara för nära slutet av övningen, och det skulle vara uppenbart att Amerika hade varit inblandat.
Istället kom Vita huset med en ny begäran: ”Kan killarna i fältet komma på något sätt att spränga rörledningarna senare på kommando?”
Vissa medlemmar i planeringsteamet blev arga och frustrerade över presidentens till synes obeslutsamhet. Panama City dykarna hade upprepade gånger övat på att plantera C4:an på rörledningar, som de skulle göra under BALTOPS, men nu var teamet i Norge tvunget att komma på ett sätt att ge Biden vad han ville ha – möjligheten att utfärda en framgångsrik exekutionsorder med egen vald tidpunkt.
Att ha i uppdrag att genomföra en godtycklig förändring i sista minuten var något som CIA var vana vid att hantera. Men det förnyade också de farhågor som vissa delade över nödvändigheten och lagligheten av hela operationen.
Presidentens hemliga order framkallade också CIA:s dilemma som under Vietnamkrigets dagar, när president Johnson blev konfronterad med ett växande motstånd mot Vietnamkriget och beordrade byrån att bryta mot sina stadgar – vilka specifikt hindrade dem från att verka inne i Amerika – genom att spionera på antikrigsledare för att avgöra om de kontrollerades av det kommunistiska Ryssland.
Byrån accepterade till slut och under hela 1970-talet blev det tydligt hur långt den hade varit villig att gå. Det kom efterföljande tidningsavslöjanden i efterdyningarna av Watergate skandalen om byråns spioneri mot amerikanska medborgare, dess inblandning i mordet på utländska ledare och dess undergrävande av Salvador Allendes socialistiska regering.
Dessa avslöjanden ledde till en dramatisk serie senats utfrågningar i mitten av 1970-talet, ledda av Frank Church från Idaho, som gjorde det klart att byråns direktör Richard Helms vid den tiden, accepterade att han hade en skyldighet att göra vad President ville, även om det innebar att bryta mot lagen.
I opublicerade vittnesmål bakom stängda dörrar förklarade Helms ångerfullt men med glimten i ögat att ”du har nästan en obefläckad avlelse när du gör något” under hemliga order från en president. ”Oavsett om det är rätt att du ska ha den, eller fel att du ska ha den, arbetar [CIA] under andra lagar och grundlagar än någon annan del av regeringen.” Han berättade i huvudsak för senatorerna att han som chef för CIA, förstod att han hade arbetat för kronan och inte för konstitutionen.
Amerikanerna som arbetade i Norge opererade under samma dynamik och började plikttroget arbeta med det nya problemet – hur man på Bidens beställning kan detonera C4-sprängämnena på distans. Det var ett mycket mer krävande uppdrag än vad de i Washington förstod. Det fanns inget sätt för laget i Norge att veta när presidenten kunde trycka på knappen. Skulle det vara om några veckor, om många månader eller om ett halvår eller längre?
C4:an kopplad till rörledningarna skulle triggas av en ekolodsboj som skulle fällas av ett flygplan med kort varsel, men proceduren involverade den mest avancerade signalbehandlingstekniken. Väl på plats kan de fördröjda tidtagningsanordningarna som är anslutna till någon av de fyra rörledningarna av misstag utlösas av den komplexa blandningen av havsbakgrundsljud i hela den hårt trafikerade Östersjön – från nära och avlägsna fartyg, undervattensborrningar, seismiska händelser, vågor och till och med av havsvarelser. För att undvika detta skulle ekolodsbojen, när den väl var på plats, sända ut en sekvens av unika lågfrekventa tonala ljud – ungefär som de som sänds ut av en flöjt eller ett piano – som skulle kännas igen av tidtagningsanordningen och efter en förinställd timmes fördröjning, utlösa sprängämnena. (”Du vill ha en signal som är tillräckligt robust så att ingen annan signal av misstag skulle kunna skicka en puls som detonerade sprängämnena,” fick jag höra av Dr. Theodore Postol, professor emeritus i vetenskap, teknologi och nationell säkerhetspolitik vid MIT. Postol som har fungerat som vetenskapsrådgivare till Pentagons chef för sjöoperationer, sa att frågan som gruppen stod inför i Norge på grund av Bidens order om fördröjning var en slumpartad chansning: ”Ju längre sprängämnena är i vattnet desto större risk skulle det vara för en slumpmässig signal som skulle avfyra bomberna.”)
Den 26 september 2022 gjorde ett P8-övervakningsplan från norska marinen en till synes rutinartad flygning och släppte en ekolodsboj. Signalen spreds under vattnet, först till Nord Stream 2 och sedan vidare till Nord Stream 1. Några timmar senare utlöstes de kraftiga C4-sprängämnena och tre av de fyra rörledningarna sattes ur drift. Inom några minuter kunde pölar av metangas som fanns kvar i de kapade rörledningarna ses sprida sig på vattenytan och hela världen fick veta att något oåterkalleligt hade ägt rum.
Utfallet
I den omedelbara efterdyningen av pipelinebombningen behandlade amerikanska medier det som ett olöst mysterium. Ryssland citerades upprepade gånger vara en trolig gärningsman, sporrade av beräknande läckor från Vita huset – men utan att någonsin etablera ett tydligt motiv för ett sådant självsabotage, bortom enkel vedergällning. Några månader senare, när det framkom att ryska myndigheter i det tysta hade fått uppskattningar av kostnaden för att reparera rörledningarna, beskrev New York Times nyheterna som ”komplicerande teorier om vem som låg bakom” attacken. Ingen stor amerikansk tidning grävde i de tidigare hoten mot rörledningarna från Biden och statsundersekreterare Nuland.
Även om det aldrig stod klart varför Ryssland skulle försöka förstöra sin egen lukrativa pipeline, kom en mer talande motivering för presidentens agerande från utrikesminister Blinken.
Tillfrågad vid en presskonferens i september förra året om konsekvenserna av den förvärrade energikrisen i Västeuropa, beskrev Blinken ögonblicket som potentiellt bra:
”Det är en fantastisk möjlighet att en gång för alla ta bort beroendet av rysk energi och på så sätt ta bort från Vladimir Putin beväpningen av energin som ett sätt att främja hans imperialistiska planer. Det är mycket betydelsefullt och det erbjuder enorma strategiska möjligheter för de kommande åren, men under tiden är vi fast beslutna att göra allt vi kan för att se till att konsekvenserna av allt detta inte bärs av medborgarna i våra länder eller, för den delen, runt om i världen.”
På senare tid uttryckte Victoria Nuland tillfredsställelse över bortfallet av den nyaste av rörledningarna. När hon vittnade vid en utfrågning av utrikesutskottet i senaten i slutet av januari sa hon till senator Ted Cruz: ”Som du, är jag, och jag tror att administrationen är mycket glad över att veta att Nord Stream 2 nu, som du gillar att säga, en stor klump metall på havets botten.”
Källan hade en mycket mer av gatans klokskap över sin bild av Bidens beslut att sabotera mer än 241 mil av Gazproms rörledning när vintern närmade sig. ”Tja,” sa han och talade om presidenten, ”jag måste erkänna att killen har ballar. Han sa att han skulle göra det, och han gjorde det.”
På frågan varför han trodde att ryssarna inte svarade, sa han cyniskt: ”Kanske vill de ha förmågan att göra samma saker som USA gjorde.”
”Det var en vacker täckmantel historia”, fortsatte han. ”Bakom låg en hemlig operation som placerade experter på fältet med utrustning som opererade på en hemlig signal.”
”Det enda felet var beslutet att göra det.”
___________________________________________
Fabian Scheidler intervjuade Seymour Hersh för tidningen Berliner Zeitung.
Christopher Black är en internationell brottsadvokat baserad i Toronto.
Christopher Black är en internationell brottsadvokat baserad i Toronto. Han är känd för ett antal uppmärksammade krigsbrottsfall. Han skriver essäer om internationell rätt, politik och världshändelser.
”Västerländska massmedier och regeringar har hamnat i en frenesi av anti-rysk propaganda över Rysslands militära operationer i Ukraina. En del av deras propagandakrig är påståendet att Rysslands agerande är olagligt enligt internationell lag.
Men är det så, och vad betyder det för dessa länder att göra det påståendet, när de själva har invaderat och attackerat för många nationer att räkna upp här, och var och en av dem var inte bara olaglig, utan också utan någon som helst moralisk, eller etisk motivering?
Lagen om våldsanvändning i internationella förbindelser har två aspekter, kodifierad internationell rätt enligt FN:s stadgan, och den allmänt uppfattade rätten till självförsvar.
FN-stadgan är det primära dokumentet som reglerar användningen av våld. Nationalstater har inte rätt att använda våld i relationer med andra suveräna stater förutom under mycket begränsade omständigheter. Före nittonhundratalet brukade det vara som ett allmänt tankesätt att alla nationer hade rätt att använda våld, att gå i krig för att säkerställa sina intressen. Men kataklysmerna i första och andra världskriget ledde i båda fallen till försök att förhindra anfallskrig.
Efter första världskriget skapades Nationernas Förbund, med stöd av Kellogg-Briand-pakten från 1928, som jag har hänvisat till i tidigare artiklar, ett fördrag som fortfarande gäller, där USA och Sovjetunionen och alla andra nationer lovade att aldrig använda krig att lösa politiska tvister. Nationernas Förbund föll samman på 1930-talet i och med fascismens framväxt och Italiens och Tysklands aggressioner. Men Kellogg-Briand-pakten existerar fortfarande.
Emellertid ansågs KB pakten tillåta krig till försvar av en nation som var under attack. Detsamma gäller säkerhetsstrukturen som skapades efter andra världskriget i och med skapandet av FN och FN-stadgan som reglerar relationerna mellan suveräna nationer och våldsanvändning,
Enligt artikel 2.4 i stadgan är alla medlemsländer skyldiga att avstå från hot eller användning av våld mot någon stats territoriella eller politiska integritet. Det finns två viktiga undantag från denna skyldighet, det första är rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar enligt artikel 51 och säkerhetsrådets kollektiva verkställighet på grundval av kapitel VII i stadgan som handlar om hot mot freden, kränkningar av freden och aggressionshandlingar.
Den inneboende rätten till självförsvar, individuellt eller kollektivt, med stöd av andra stater, existerar så länge säkerhetsrådet inte har vidtagit åtgärder för att ”upprätthålla internationell fred och säkerhet.” Denna rätt är därför avsedd att vara en sista utväg.
Kellogg-Briand-pakten var ett paradigmskifte i hur krig betraktades. Innan dess tillkomst ansågs ”krig vara en del av en fortsättning av politiskt umgänge [diplomati] med ett tillägg av andra medel”, som Clausewitz uttryckte det i sin berömda bok ”On War”, och ett acceptabelt sätt att lösa tvister. Åtminstone ansågs det inte vara olagligt. Det låg utanför lagen, förutom de sedvanliga krigsreglerna som styrde behandlingen av kombattanter, civila, proportionalitet och så vidare.
Denna förändring anges i FN-stadgans ingress som säger att,
”Väpnade styrkor får inte användas, utom i det gemensamma intresset och artikel 2(4) förbjuder varje hot eller användning av väpnade styrkor oförenliga med Förenta Nationernas syften.”
Det gemensamma intresset bestäms av den väsentliga principen om alla staters likvärdiga suveränitet, vilket i sin tur innebär skydd mot aggressionshandlingar.
När de gemensamma intressena är inblandade kan säkerhetsrådet genomdriva stadgan, genom att använda de tvångsåtgärder som finns i stadgan. Artikel 42 i kapitel VII bemyndigar rådet att vidta åtgärder med väpnad makt, för att ”upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet.”
Men denna auktoritet utövas inom begränsningarna i artikel 27(3) som ger de permanenta medlemmarna av rådet rätt att lägga in veto mot alla beslut, även när den nation som lägger veto rösten är föremålet för omröstningen. Denna vetorätt har i praktiken lett till att Förenta Nationerna förlamats i ett antal internationella konflikter, där nationella intressen står i konflikt och har i verkligheten lett till ett tillstånd i världen där vapenmakt skapar rätt.
Tvister i FN har också lett till en situation där till exempel USA kunde manipulera rådet att tillåta, om vi kan använda den termen, användningen av våld genom bakdörren att bilda ”koalitioner av de villiga” för att attackera USA:s mål nationer.
Termen är naturligtvis en eufemism för en koalition som är villig att bryta mot internationell lag för USA:s intressen. Denna praxis har blivit rutin för USA och dess NATO allians sedan Koreakriget. Det undergrävde det allmänna förbudet mot användning av våld och tillät i praktiken USA att attackera och invadera nationer efter behag.
Så, hur står sig det ryska påståendet om laglighet i deras operationer i Ukraina mot internationell lag, och hur står det sig i jämförelse med USA:s militära operationer?
För att svara på den frågan måste vi blicka tillbaka i historien till Koreakriget, eftersom det är det enda amerikanska NATO kriget som amerikanerna hävdar hade lagligt stöd.
Detta var den första av de många olagliga aggressionshandlingar som utfördes av USA efter andra världskriget. Amerikanerna hävdar att deras ”polisinsatser”, deras eufemism för invasionen och förstörelsen av Korea och dödsfallen av miljontals människor, och attackerna på och försöken att invadera Kina, vid den tiden var lagliga, genom ett beslut av säkerhetsrådet. Men det är en lögn.
Det fanns inget giltigt godkännande av FN, av den amerikanska/NATO aggressionen mot Korea och Kina. USA manipulerade omröstningen så att deras motion om att godkänna deras militära planer presenterades för säkerhetsrådet en dag då ryssarna var frånvarande från rådet.
Röstningen i säkerhetsrådet kräver positiva röster från alla de permanenta medlemmarna. Ryssland var inte där för att rösta men amerikanerna tvingade sina NATO allierade, Storbritannien, Frankrike och Kuomintang kineserna, som fortfarande hade Folkrepubliken Kinas plats i FN, att rösta för att ändå godkänna deras krig. De gjorde som de blev tillsagda, men röstningen var inte giltig och i lag existerade den aldrig. Det är på detta tricksande som deras aggression vilade.
Har något av de andra amerikanska krigen varit lagligt? Inget av dem. Alla bryter mot artikel 2(4). Listan är lång. När jag först utarbetade detta, redogjorde jag för alla de invasioner av nationer som amerikanerna genomfört sedan dess, men att lista dem här skulle göra detta till en tjock bok med amerikanska brott, från Korea till Vietnam, från Kuba till Kongo, från Irak till Afghanistan, från Latinamerika, till Jugoslavien, Syrien, Libanon. Men ett brott måste läggas till alla deras krigsförbrytelser och aggressioner, hyckleriets brott. För alla deras aggressioner utfördes på grund av dominans och exploatering av resurser och folk i vinstsyfte. Det har aldrig erbjudits någon juridisk motivering, eftersom det inte fanns någon. Ingen av dem utfördes i självförsvar, medan Rysslands agerande uppenbarligen är det.
Enligt min åsikt handlade Ryssland i enlighet med internationell rätt enligt artikel 51 i FN-stadgan av följande skäl;
För det första inledde Kiev regimen en stor offensiv med Natos hjälp mot Donbassrepublikerna i avsikt att förstöra dem. Intensiv beskjutning hade redan börjat dagarna innan Ryssland agerade. Beskjutningen av civila byggnader och infrastruktur resulterade i att tusentals civila flydde in i Ryssland. Under den perioden försökte Kiev regimen också att mörda en av ledarna för republikerna med en bilbomb.
Ryssland hade inget annat val än att skydda Donbass befolkningen och eftersom säkerhetsrådet inte kunde göra något, och EU och NATO stödde Kiev offensiven mot Donbass, var Ryssland den enda nationen som kunde agera.
Begäran om militär hjälp från Donbassrepublikerna tvingade också Ryssland att skicka in sina styrkor för att hjälpa till att pressa tillbaka Kiev styrkorna från republikernas territorier.
För det andra hade Ryssland självt attackerats flera gånger av Kiev regimens styrkor. Sabotörer skickades gång på gång till Krim för att utföra räder, mörda tjänstemän, och för att förstöra infrastruktur. De skar till och med av Krims vattenförsörjning, ett brott mot mänskligheten. Bara några dagar innan Ryssland agerade invaderade en spaningsenhet från Kiev Ryssland, men upptäcktes och förstördes.
Ryssland hade all rätt under Caroline Doktrinen att ge sig på angriparna för att förhindra ytterligare attacker.
Caroline doktrinen etablerades 1837 när amerikanska styrkor invaderade Kanada, för att hjälpa kanadensiska rebeller som hade rest sig mot regeringen. Amerikanerna tog sig till Kanada med fartyg över Lake Ontario. Britterna invaderade senare staten New York för att hämnas och bränna skeppet som heter Caroline. Som ett resultat av den incidenten kom både USA och Storbritannien överens om att en nations rätt till självförsvar vilade på två faktorer:
Användning av våld måste vara nödvändigt eftersom hotet är överhängande och därför är det inte ett alternativ att eftersträva fredliga lösningar.
Svaret måste stå i proportion till hotet.
I fallet, Ryssland Ukraina, var hotet mer än överhängande, det pågick och ökade. Den enda effektiva och proportionella defensiva reaktionen var att förstöra de offensiva styrkorna som Kiev satte in. Dessa styrkor inkluderar inte bara regeringsstyrkorna i Kievs regim utan också de nationalistiska, nazistiska brigader som stöder och ledde Kiev offensiven, med all Nato utrustning som levererats till dem för att genomföra offensiven.
För det tredje var den djupare frågan det överhängande hotet mot Ryssland från Nato, som utgjordes av dess kontinuerliga expansion österut, dess kontinuerliga uppbyggnad av styrkor och offensiv struktur riktad mot Ryssland, och fullbordandet i september av de amerikanska missilsystemen i Polen, Rumänien och Ukraina som sedan skulle kunna användas för att inleda en kärnvapenattack mot Ryssland.
Vi ska komma ihåg att Nato länderna under de senaste månaderna har genomfört militära övningar som inkluderade övningar på att inleda kärnvapenangrepp mot Ryssland. Vi ska också komma ihåg att USA har en kärnvapenkrigspolitik med första attack möjlighet, som hävdar rätten att använda kärnvapen var och närhelst de anser lämpligt. Det var uppenbart att de övade attacker eftersom det var och är deras avsikt.
Ryssland krävde att amerikanerna skulle dra tillbaka dessa system och dra tillbaka NATO från Östeuropa, vilket de blankt vägrade. Ukrainas president talade om att skaffa kärnvapen för att hota Ryssland med. Det skulle ta tid för dem att tillverka, men det fanns inget som hindrade amerikanerna från att ge dem kärnvapen under deras kontroll, som amerikanerna har gjort med till exempel Tyskland.
_________________________________________________
USA har skapat ett kryphål i icke-spridningsfördraget, genom att ”låna” ut kärnvapen till de NATO allierade länderna.
Ryssland kunde ingenting göra, hålla freden och se på när vapnen för dess förstörelse installerades och gjordes redo att avfyras; att begå självmord med andra ord, eller så kunde det försvara sig. Ryssland varnade USA att det skulle göra så, och hade rätten att göra det, samma rätt som amerikanerna alltid hävdat att de har, men återigen ignorerades Ryssland. De var tvungna att agera eller möta förstörelse och underkastelse.
Vi minns att under Kubakrisen 1962, hotade amerikanerna att invadera Kuba och attackera Sovjetunionen, eftersom kärnvapenmissiler hade placerats på Kuba för att skydda det mot amerikansk aggression. President Kennedy etablerade därmed en prejudikatprincip, att när en nation känner att dess existens står på spel med kärnvapen, har den rätt att använda våld för att skydda sig själv i förebyggande syfte. Ryssland agerar helt enligt samma princip.
Slutligen har NATO makterna på sistone förlitat sig på sin falska juridiska doktrin om ”ansvar att skydda” (R2P), som de uppfann i efterhand för att försöka rättfärdiga sin aggression mot Jugoslavien. Ingen sådan doktrin existerar i internationell rätt, men de hävdar rätten att använda den likafullt.
Den gäller enligt dem ”av legitima humanitära skäl” när en militär aktion är motiverad, fast den är olaglig. De varnades för att denna falska doktrin kunde vändas mot dem. Ryssland har inte hänvisat till R2P alls, men om Nato kan lita på den för sina anfallskrig, så kan Ryssland säkert lita på den för att rättfärdiga sin militära aktion för att försvara Donbass och sig själva.
När man tar hänsyn till alla de faktorer som styrde det ryska beslutet att skicka sina styrkor in i Ukraina, står det tydligt att de enligt lag hade rätten att göra det. Medan USA fortsätter sin illegala invasion och ockupation av Irak och Syrien till denna dag, och Natos media makter och regeringar säger ingenting, eftersom de är alla delaktiga i dessa invasioner.
Om USA och Nato alliansen i första hand hade följt internationell lag som den anges i FN-stadgan, skulle världen inte befinna sig i denna röra.
De orsakade detta, inte Ryssland. Ansvaret är helt och hållet deras och de kommer att dömas efter det.”
(Denna artikel publicerades först av New Eastern Outlook, 9 mars 2022)
Jag lyssnade på Magdalena Anderssons och Sanna Marins presskonferens idag den 22-04-13.
Där förekom en del intressanta, inte ens 1/2 sanningar utan möjligen 1/8 dels ”sanningar”; för det första förändrades säkerhetsläget i Europa radikalt redan 2008, på grund av att NATO ville annektera Ukraina, som vid den tiden inte alls ville bli medlem. Vladimir Putin varnade redan 2007.
Detta var och är ett brott mot det fördrag alla OSSE medlemmarna hade skrivit under redan 1999 i Istanbul. OSSE är alltså Organization for Security and Co-operation in Europe (OSCE)
I detta viktiga Europeiska säkerhetsorgan, där många medlemmar inte är NATO medlemmar eller med i EU, och där också Europas största land Ryssland är medlem, beslutades 1999 följande;
”Vi är fast beslutna att förhindra utbrott av våldsamma konflikter där det är möjligt. De steg vi har kommit överens om att ta i denna stadga kommer att stärka OSSE:s förmåga i detta avseende såväl som dess förmåga att lösa konflikter och att rehabilitera samhällen som härjats av krig och förstörelse. Stadgan kommer att bidra till bildandet av ett gemensamt och odelbart säkerhetsutrymme. Det kommer att främja skapandet av ett OSSE-område fritt från skiljelinjer och zoner med olika säkerhetsnivåer.”
Lägg speciellt märke till skrivningen ”gemensamt och odelbart säkerhetsutrymme” och ”fritt från skiljelinjer och zoner med olika säkerhetsnivåer.”
Magdalena Anderssons ord ”intressesfärer”, som hon i intervjun beskyller Ryssland för att på nytt vilja dela upp Europa i, har en stark korrelation till OSSE fördraget. Det är dessutom så att dessa intressesfärer aldrig någonsin varit försvunna, borttagna eller seriöst förhandlade sedan 1989-90.
OSSE fördraget går stick i stäv mot NATO:s utvidgningsplaner och den demagogiska nyliberala floskel Magdalena Andersson uttalat, om att varje land själv ska få avgöra om ett medlemskap i NATO.
Många av länderna i OSSE är redan medlemmar i NATO och EU, och binder därigenom också NATO och EU till Istanbul fördraget.
Detta var alltså 1999. Då kommer vi till 2008 och NATO:s Bukarestmöte, där det beslutades att erbjuda både Ukraina och Georgia medlemskap i NATO.
På detta möte hade alltså alla de Europeiska länderna med medlemskap i OSSE, EU och NATO, möjligheten att stoppa detta erbjudande, i åberopande av 1999 års Istanbul fördrag och argumenten ”gemensamt och odelbart säkerhetsutrymme” och ”fritt från skiljelinjer och zoner med olika säkerhetsnivåer.” Med betoning på att de deltagande staterna “inte kommer att stärka sin säkerhet på bekostnad av andra staters säkerhet.”
Det gjorde man inte, och det var här hela den Europeiska säkerhetsordningen sköts i sank av NATO hökarna i EU och USA.
Reaktionen från Ryssland på Bukarestmötet kan du läsa om här och här
För att skydda sig mot opinionen mot NATO, spinner man nu den populistiska neoliberala floskeln att ”det står varje land fritt att välja” om man vill gå med i NATO.
Detta är en lögn om man vill ha ett ”gemensamt och odelbart säkerhetsutrymme” som är ”fritt från skiljelinjer och zoner med olika säkerhetsnivåer.”, då kan inte varje land fritt välja att gå med i en uppenbart aggressiv militärallians, som har som sitt huvudmål, enligt Wolfowitzdoktrinen att;
Därmed är också NATO och följaktligen EU inne på samma linje.
RAND Corporation.
RAND är USA:s utrikespolitiskt mest inflytelserika tankesmedja och analysföretag, huvudsakligen finansierad av USA:s försvarsdepartement (DoD) och dess försvarsindustri. (MIC, Military Industrial Complex) De publicerade 2019 en analys med följande nyckelpunkter.
“Rysslands blödning” (sic) ska uppnås med användning av följande åtgärder:
– Hindra rysk naturgasexport till Europa genom att motsätta sig renoveringar av rörledningar och manipulera världsmarknadspriserna på olja;
– Uppmuntra kompetensflykt och försöka förvärra Rysslands demografiska kris ytterligare;
Att OSSE blivit en NATO/EU allierad organisation har delegitimiserat dess tidigare betydelse och ytterligare försämrat det övergripande säkerhetsläget i hela Europa. Beslutet av NATO efter Bukarest mötet av OSSE/EU/NATO anslutna länder är beviset på det.
Magdalena Andersson nämner en utredning i intervjun här har jag kommenterat inledningen av den, det är en ren partsinlaga.
Den sista åttondelen har hon rätt, Rysslands attack på Ukraina har också den förändrat säkerhetsläget i Europa.
erinrar om otillåtligheten av hotet [om] eller användningen av våld på något sätt som är oförenligt med syftena och principerna i Förenta nationernas stadga både i deras ömsesidiga och internationella förbindelser i allmänhet,
stödjer rollen för FN:s säkerhetsråd som har det primära ansvaret för att upprätthålla internationell fred och säkerhet,
inser behovet av enade ansträngningar för att effektivt svara på moderna säkerhetsutmaningar och hot i en globaliserad och ömsesidigt beroende värld,
överväger behovet av strikt efterlevnad av principen om icke-inblandning i de interna angelägenheterna, inklusive att avstå från att stödja organisationer, grupper eller individer som kräver ett grundlagsstridigt maktskifte, samt från att vidta några åtgärder som syftar till att förändra det politiska eller sociala systemet av en av de avtalsslutande parterna,
med tanke på behovet av att skapa ytterligare effektiva och snabbstartade samarbetsmekanismer eller förbättra de befintliga för att lösa nya frågor och tvister genom en konstruktiv dialog på grundval av ömsesidig respekt för och erkännande av varandras säkerhetsintressen och bekymmer, så väl som att utarbeta adekvata svar på säkerhetsutmaningar och hot,
försöker undvika militära konfrontationer och väpnade konflikter mellan parterna och inser att en direkt militär sammandrabbning dem emellan kan resultera i användning av kärnvapen som skulle få långtgående konsekvenser,
bekräftar att ett kärnvapenkrig inte kan vinnas och aldrig får utkämpas, och erkänner behovet av att göra allt för att förhindra risken för utbrott av ett sådant krig bland stater som har kärnvapen,
bekräftar på nytt sina åtaganden enligt avtalet mellan Amerikas förenta stater och unionen av socialistiska sovjetrepubliker [USSR Sovjetunionen] om åtgärder för att minska risken för utbrott av kärnvapenkrig av den 30 september 1971, avtalet mellan USA:s regering och regeringen för unionen av socialistiska sovjetrepubliker om förebyggande av incidenter på och över öppet hav av den 25 maj 1972, avtalet mellan Amerikas förenta stater och unionen av socialistiska sovjetrepubliker om inrättande av kärnvapen riskreduktionscentra av den 15 september 1987, samt avtalet mellan Amerikas förenta stater och unionen av socialistiska sovjetrepubliker om förebyggande av farlig militär verksamhet av den 12 juni 1989.
Parterna har kommit överens om följande:
Artikel 1.
Parterna ska samarbeta på grundval av principerna om odelbar, jämlik och oförminskad säkerhet och i dessa syften:
ska [Parterna ] inte vidta åtgärder eller delta i eller stödja aktiviteter som påverkar den andra partens säkerhet;
ska [Parterna] inte genomföra säkerhetsåtgärder som antagits av varje part enskilt eller inom ramen för en internationell organisation, militär allians eller koalition som skulle kunna undergräva den andra partens centrala säkerhetsintressen.
Artikel 2.
Parterna ska sträva efter att säkerställa att alla internationella organisationer, militära allianser och koalitioner i vilka minst en av parterna deltar följer principerna i Förenta Nationernas stadga.
Artikel 3.
Parterna får inte använda andra staters territorier i syfte att förbereda eller genomföra ett väpnat angrepp mot den andra parten eller andra handlingar som påverkar den andra partens kärnsäkerhetsintressen.
Artikel 4.
Amerikas förenta stater skall åta sig att förhindra ytterligare utvidgning österut av Nordatlantiska fördragsorganisationen [NATO] och förneka anslutning till alliansen för staterna i den tidigare unionen av socialistiska sovjetrepubliker [USSR].
Amerikas förenta stater får inte upprätta militärbaser på territoriet för de stater som tillhörde före detta unionen av socialistiska sovjetrepubliker [USSR] som inte är medlemmar i Nordatlantiska fördragsorganisationen, inte använda sin infrastruktur för någon militär verksamhet eller utveckla bilateralt militärt samarbete med dem.
Artikel 5.
Parterna ska avstå från att placera ut sina väpnade styrkor och beväpning, inklusive inom ramen för internationella organisationer, militära allianser eller koalitioner, i de områden där sådan utplacering av den andra parten skulle kunna uppfattas som ett hot mot dess nationella säkerhet, med undantag av sådan utplacering inom parternas nationella territorier.
Parterna ska avstå från att flyga tunga bombplan utrustade för kärnvapen eller icke-nukleär rustning eller att placera ut ytgående krigsfartyg av något slag, inklusive inom ramen för internationella organisationer, militära allianser eller koalitioner, i områden utanför det nationella luftrummet respektive nationella territorialvatten, fr.o.m. där de kan attackera mål på den andra partens territorium.
Parterna ska upprätthålla en dialog och samarbeta för att förbättra mekanismer för att förhindra farlig militär verksamhet på och över öppet hav, inklusive att enas om det maximala inflygningsavståndet mellan örlogsfartyg och luftfartyg.
Artikel 6.
Parterna ska åta sig att inte placera ut markavfyrade medeldistans och kortdistansmissiler utanför sina nationella territorier, såväl som i områdena inom sina nationella territorier, från vilka sådana vapen kan angripa mål på den andra partens nationella territorium.
Artikel 7.
Parterna ska avstå från att placera ut kärnvapen utanför sina nationella territorier och återta sådana vapen som redan är utplacerade utanför deras nationella territorier vid tidpunkten för fördragets ikraftträdande till sina nationella territorier. Parterna ska eliminera all befintlig infrastruktur för utplacering av kärnvapen utanför deras nationella territorier.
Parterna ska inte utbilda militär och civil personal från icke-kärntekniska länder att använda kärnvapen. Parterna ska inte genomföra övningar eller träning av styrkor med allmänna syften, som inkluderar scenarier som involverar användning av kärnvapen.
Artikel 8.
Fördraget träder i kraft från och med dagen för mottagandet av det sista skriftliga notifierandet om parternas slutförande av de inhemska förfaranden som är nödvändiga för att fördraget ska träda i kraft.
Utfärdat i två original, vart och ett på engelska och ryska språken, båda texterna är lika giltiga.
För Amerikas förenta stater ______________________ För Ryska federationen ___________________
If we all keep in mind what Raphael Lemkin said – who actually created the expression ”Genocide” – at the same time as we read about the atrocities the Israeli Zionists in this minute does to the Palestinian people, you would be surprised as how well it coincides.
“Generally speaking, genocide does not necessarily mean the immediate destruction of a nation, except when accomplished by mass killings of all members of a nation.
It is intended rather to signify a coordinated plan of different actions aiming at the destruction of essential foundations of the life of national groups, with the aim of annihilating the groups themselves.
The objectives of such a plan would be the disintegration of the political and social institutions, of culture, language, national feelings, religion, and the economic existence of national groups, and the destruction of the personal security, liberty, health, dignity, and even the lives of the individuals belonging to such groups.
Genocide is directed against the national group as an entity, and the actions involved are directed against individuals, not in the individual capacity, but as members of a national group.
Genocide has two phases.
1. Destruction of national pattern of the oppressed group.
2. The imposition of the national pattern of the oppressor. This imposition, in turn, may be made upon the oppressed population which is allowed to remain, or upon the territory alone, after removal of the population and the colonization of the area by the oppressor´s own nationals”
Av Alan Hart. Författare och före detta chefskorrespondent för Mellanöstern för Independent Television News, och tidigare BBC Panorama presentatör specialiserad på Mellanöstern. Han skrev den tredelade serien sionismen: Judarnas verkliga fiende.
2010-04-05
”För läsare som kanske inte är väl förtrogna med den engelska terminologin är en oxymoron bildligt uttryckt, där motsägelsefulla termer kombineras för att bilda en uttrycksfull fras eller epitet, som skitgott och jätteliten. (Det härrör från det grekiska ordet oxymora (οξύμωρα) som betyder spetsfundigt dum).
I detta bidrag till serien ”De-legitimering av Israel” kommer jag att begränsa mig till en fråga och ett svar.
Frågan är: Hur kan du av-legitimera något, i detta fall den sionistiska staten, när den INTE är legitim?
Om man bortser från sagan om Guds löfte – som även om den är sann inte i sak skulle ha någon betydelse, då judarna som ”återvände”, som svar på sionismens uppmaning, inte hade någon biologisk koppling till de gamla hebréerna – vilar sioniststatens påstående om legitimitet på Balfour-deklarationen från 1917 och FN:s generalförsamlings resolution med uppdelningsplanen från 1947.
Balfourdeklarationens enda verkliga relevans, finns i det faktum att den var ett uttryck både för den brittiska regerings vilja att använda judarna för imperialistiska ändamål och de sionistiska judarnas vilja att användas. Sanningen är den att Storbritannien inte hade någon som helst rätt att lova sionismen en plats i Palestina, ett territorium som britterna inte ägde. (Palestina 1917 kontrollerades effektivt och ägdes av det osmanska Turkiet). Balfourdeklarationen tillät sionismen att säga att dess anspråk mot Palestina hade erkänts av en stormakt, för att sedan hävda att det sionistiska företaget därför var ett legitimt. Men den legitimitet som Storbritannien förmedlade med sin inblandning var helt oäkta, falsk, och en bluff.
Sionismens påstående att Israel fick sitt födelsebevis och därmed legitimitet av FN:s generalförsamlings uppdelning – i resolutionen den 29 november 1947 – är ren propaganda nonsens, vilket framgår av en ärlig granskning av vad som faktiskt hände.
För det första hade FN – utan samtycke från majoriteten av folket i Palestina – inte rätt att besluta om en uppdelning av Palestina, eller överlåtelse av någon del av dess territorium till en minoritet av främmande invandrare, för att de skulle kunna upprätta en stat för sina egen del.
Trots det antog FN:s generalförsamling med minsta möjliga marginal, och först efter en omröstning, en resolution om att dela upp Palestina och skapa två stater, en arabisk, en judisk, där Jerusalem inte ingick i någon av dem. Men generalförsamlingens resolution var bara ett icke bindande förslag, vilket innebar att det inte kunde få någon effekt, och inte skulle bli bindande förutan att det godkändes av säkerhetsrådet.
Sanningen är den att generalförsamlingens uppdelningsförslag aldrig gick till säkerhetsrådet för behandling. Varför blev det så? Eftersom USA visste att om det godkändes kunde det bara genomföras med våld, på grund av arabisk och annan muslimsk opposition, och president Truman var inte beredd att använda våld för att dela Palestina.
Så delningsplanen förföll (blev ogiltig). Frågan om vad i helvete man skulle göra med Palestina – efter att Storbritannien gjort en röra av det och lämnat – togs tillbaka till generalförsamlingen för ytterligare diskussion. Det alternativ som gynnades och föreslogs av USA var ett tillfälligt FN förvaltarskap. Det var medan generalförsamlingen diskuterade vad som skulle göras som Israel ensidigt deklarerade sin existens – faktiskt i strid med det organiserade internationella samfundets vilja, inklusive Truman administrationen.
Den tidens sanning var att Israel – som huvudsakligen kom till som en följd av sionistisk terrorism och planerad etnisk rensning – inte hade någon existensrätt. Eller mer precist uttryckt inte kunde ha någon rätt att existera om inte … .. Om inte … det erkändes och legitimerades av dem som avlägsnades från sitt land och sina rättigheter under skapandet av den sionistiska staten. I folkrätten kunde bara Palestinierna ge Israel den legitimitet som de längtade efter.
Som Khalad al-Hassan uttryckte det för mig för många år sedan – Fatahs intellektuella jätte till höger – var den legitimiteten ”det enda sionisterna inte kunde ta från oss med våld”.
Den historiska sanningen som sammanfattats helt kort här ovan, är den reella förklaringen till varför sionismen alltid har insisterat på att den absoluta förutsättning för förhandlingar, som ska ha mer än en snöbolls chans i helvetet till framgångsrikt resultat (ett acceptabelt mått av rättvisa för palestinierna och fred för alla) är erkännandet av Israels rätt att existera. En rättighet som de vet att de inte har och aldrig kommer att ha om inte palestinierna beviljar den.
Det kan sägas utan rädsla för motsägelse (utom av sionister) att det som av-legitimerar Israel är historiens sanning. Det är därför sionismen har arbetat så hårt för att undertrycka sanningen, med mindre framgång idag än tidigare, därav den ökande desperationen.”
Glenn Diesen är professor i statsvetenskap vid Universitetet i Sydöstra Norge (USN), med fokus på geoekonomi, rysk utrikespolitik och eurasisk integration.
”Propaganda innebär att vädja till det bästa i den mänskliga naturen för att övertyga publiken att göra det värsta i den mänskliga naturen.”
”Propaganda är en vetenskap om övertalning som vanligtvis kringgår individens rationella överväganden genom att istället vädja till den omedvetna gruppsykologin. Det medvetna sinnet tenderar att vara rationellt, men mänskligt beteende och handlingar formas till stor del av de omedvetna, ursprungliga instinkterna och känslorna. Den rationella individen har starka impulser att anpassa sig till gruppen, därför syftar propagandan till att påverka den irrationella gruppsykologin.
Propaganda som vetenskap
Sigmund Freud utforskade irrationaliteten i ”gruppsykologi” som åsidosätter individens rationella och kritiska kapacitet. Freud insåg att ”en grupp är utomordentligt godtrogen och öppen för påverkan, den har ingen kritisk förmåga” [1]. Konformiteten med gruppens idéer är kraftfull just därför att den är omedveten. Freud definierade gruppsykologi som: ”berörande den enskilda människan som medlem av en ras, en nation, en kast, ett yrke, en institution, eller som en del av en skara människor” som bildar ett kollektivt gruppmedvetande, social instinkt, flockinstinkt eller stammentalitet [2].
Sigmund Freuds brorson, Edward Bernays, utvecklade sin farbrors arbete till den grundläggande litteraturen om politisk propaganda. Bernays syftade till att manipulera gruppens kollektiva medvetande och identitet för att kontrollera massornas hjärtan och sinnen, utan att de kunde förstå att de hade blivit manipulerade:
”Gruppen har mentala egenskaper som skiljer sig från individens och motiveras av impulser och känslor som inte kan förklaras utifrån vad vi vet om individuell psykologi. Så frågan uppstod naturligtvis: Om vi förstår gruppsinnets mekanismer och motiv, är det inte möjligt att kontrollera och reglementera massorna enligt vår vilja utan att de vet om det?” [3]
Edward Bernays och Walter Lippman arbetade båda med propaganda för Woodrow Wilson-administrationen. Bernays hade hjälpt till att övertyga den amerikanska allmänheten att gå med i första världskriget genom att sälja krig som evig fred med slagord som ”kriget för att avsluta alla krig” och att ”göra världen säker för demokratin”.
Efter första världskriget använde Bernays sin expertis för att manipulera den allmänna opinionen i kommersiella syften med marknadsföringskampanjer. Till exempel ledde Bernays en marknadsföringskampanj som övertygade kvinnor om att det var feminint och emanciperande att röka cigaretter med kampanjen ”Torches of Freedom”. 1929 betalade Bernays kvinnor för att röka i Eastern Sunday Parade, vilket följer principen om källans trovärdighet, eftersom propaganda är effektivare när människor litar på källan och inte är medvetna om att det är propaganda.
När regeringen i Guatemala införde nya arbetslagar för att skydda arbetare, anställdes Bernays av United Fruit Company där han använde samma marknadsföringsprinciper, fast i politiska syften. Bernays övertygade den amerikanska allmänheten om att den liberala kapitalistiska presidenten i Guatemala var en kommunist som hotade grundläggande friheter. Efter att Bernays förändrat den amerikanska opinionen med bedrägeriet, startade president Eisenhower en militär intervention för att störta regeringen under täckmanteln av att bekämpa kommunismen och försvara friheten. På 1920-talet blev Joseph Goebbels – som skulle komma att bli den nazistiska propagandaministern – en ivrig beundrare av Bernays och kopierade hans propagandateknik. Vilket Bernays senare erkände: ”De använde mina böcker som grund för en destruktiv kampanj mot Tysklands judar”.[4]
Efterhand som världen blev mer och mer komplex, blev allmänheten alltmer beroende av kognitiva genvägar, som ofta förlitar sig på tilldelade identiteter för att bearbeta komplexa frågor. Människor måste göra hundratusentals tolkningar och beslut dagligen, och helt rationella val beror på en omfattande bedömning av alternativ och kunskap om relevanta variabler. Heuristik manipuleras genom att konstruera stereotyper baserade på verkliga eller fiktiva erfarenheter och beteendemönster.
De flesta ledande propaganda forskare erkänner det faktum att demokratier är mer benägna att engagera sig i propaganda, då det finns ett större behov av att hantera massorna när suveräniteten finns bland allmänheten. Propaganda antas också vara ett instrument för statliga medier. Propaganda förlitar sig dock på källans trovärdighet, eftersom meddelandet har större inflytande när det sänds genom en till synes godartad tredje part. Under det kalla kriget var Amerikansk och brittisk propaganda mer effektiv än sovjetisk propaganda, då västerländsk propaganda kunde spridas genom privata företag och ”icke-statliga organisationer”.
Propaganda brukade betraktas som ett normalt yrke tills tyskarna under första världskriget gav det negativa associationer. Edward Bernays döpte om propaganda till ”public relations” för att skilja mellan ”vår” goda propaganda och ”deras” skadliga propaganda.
Antirysk propaganda: De dygdiga ”oss” kontra de onda ”andra”
Människor organiserar sig i grupper som familjer, stammar, nationer eller civilisationer för mening, säkerhet och till och med en känsla av odödlighet genom att reproducera gruppen. Överensstämmelsen inom gruppen drivs av kraftfulla instinkter att organisera sig kring gemensamma övertygelser, idéer och moral, samtidigt som gruppen också straffar individen för att inte anpassa sig.
_____________________________
Jämför vad Glenn Diesen säger; ”Överensstämmelsen inom gruppen drivs av kraftfulla instinkter att organisera sig kring gemensamma övertygelser, idéer och moral, samtidigt som gruppen också straffar individen för att inte anpassa sig.”, med vad professor Mattias Desmet säger; ”Genom massformeringens narrativ återknyts den saknade mänskliga kommunikationen, i och med fokuseringen på ETT narrativ som också presenterar en ”vetenskaplig” lösning, och livet återfår plötsligt sin mening. Men den utgör inte en solidaritet byggd på verklig medmänsklig kommunikation och empati, utan en falsk solidaritet byggd enbart på narrativet.”
_____________________________
Gruppkonformitet är en överlevnadsinstinkt som stärks när den konfronteras med utanför-gruppen. ”Utanförskapande” av ett folk eller en stat är avgörande för att överdriva den upplevda homogeniteten hos innanför gruppen och stärka den kollektiva identiteten och solidariteten, medan utanför gruppen avbildas och de-legitimeras som den diametrala motsatsen.
Stereotyper används för att maskera förnuft och verklighet, såsom motståndarens mänsklighet. Propaganda innebär att vädja till det bästa i den mänskliga naturen för att övertyga publiken att göra det värsta i den mänskliga naturen.
Ryssland har i århundraden avbildats som det civilisationsmässiga ”Andra” till väst. Väst och Ryssland har ställts mot varandra som västerländskt mot öst, europeiskt mot asiatiskt, civiliserat mot barbariskt, modernt mot efterblivet, liberalt mot autokratiskt, och till och med gott mot ont. Under det kalla kriget föll sig de ideologiska skiljelinjerna naturliga, genom att stöpa debatten som kapitalism kontra kommunism, demokrati kontra totalitarism och kristendom kontra ateism.
Efter det kalla kriget återupplivades antirysk propaganda genom att tolka alla politiska frågor genom den förenklade binära stereotypen av demokrati kontra auktoritärism, som ger lite om ens något heuristiskt värde för att förstå relationernas komplexitet.
Att framställa Ryssland som de barbariska ”andra” antyder att väst måste civilisera, begränsa eller förstöra Ryssland för att öka säkerheten. Dessutom drar västvärldens civiliserande uppdrag eller socialiserande roll slutsatsen att dominans och fientlighet är godartade och välgörande, vilket bekräftar [och förstärker] Västs positiva självidentifiering. Alla konkurrerande maktintressen är dolda i liberalismens, demokratins och de mänskliga rättigheternas goda språk.
En grotesk karaktär karikatyr i form av en väldig björn i soldathatt som tittar västerut, rökande en Belomorkanal. En komisk King Kong alluderande propagandaklyscha av Ryssland och Sovjetunionen.
Russofobi är inte ett övergående fenomen utan har visat sig vara otroligt varaktig på grund av sin geopolitiska funktion. Till skillnad från den övergående germanofobin eller frankofobin som har kopplats till särskilda krig, har russofobi en uthållighet som kan jämföras med antisemitism. Från Peter den stores ansträngningar att europeisera Ryssland i början av 1700-talet till Jeltsins liknande ansträngningar att ”återvända till Europa” på 1990-talet, har Ryssland inte kunnat undkomma rollen som ”den andra”.
Västvärldens förkastande av en inkluderande europeisk säkerhetsarkitektur efter det kalla kriget, till förmån för att skapa ett nytt Europa utan Ryssland, legitimerades till stor del av den förment bestående dikotomin mellan väst och Ryssland.
För mer än ett sekel sedan observerade Walter Lippman att propaganda är bra för krig men dåligt för fred. Propaganda stärker intern solidaritet och hjälper till med att mobilisera resurser mot en motståndare. Allmänheten kommer dock att förkasta en fungerande fred om de tror att det finns en kamp mellan gott och ont. Lippman hävdade att för att övervinna allmänhetens tröghet mot konflikt ”måste fienden framställas som inkarnerad ondska, som absolut och medfödd ondska… Som ett resultat av detta passionerade nonsens blev den allmänna opinionen så förgiftad att folket inte skulle tolerera en fungerande fred” .[5]
Denna läxa förblir sann än idag. Att sälja berättelsen om ett ondskefullt och imperialistiskt Ryssland som släpper lös en oprovocerad attack mot en blomstrande demokrati, motiverade underblåsande av ett proxykrig och att avvisa alla förhandlingar. Hitler-analogin är kraftfull då fred kräver seger, medan diplomati är en eftergift. En fungerande fred är nu svår att motivera eftersom det innebär att det goda kompromissar med det onda.
[1] Freud, S., 1921. Group Psychology and the Analysis of the Ego [Massenpsychologie und Ich-Analyse], Internationaler Psychoanalytischer Verlag, Vienna, p.13.
[2] Freud, S., 1921. Group Psychology and the Analysis of the Ego [Massenpsychologie und Ich-Analyse], Internationaler Psychoanalytischer Verlag, Vienna, p.7.
[3] Bernays, E., 1928. Propaganda. Liveright, New York, p.47.
[4] Bernays, E., 1965. Biography of an Idea: Memoirs of Public Relations Counsel. Simon and Schuster, New York, p.652.
[5] Lippman, W., 1955. The Public Philosophy. Little, Brown & Co., Boston, p.21.
Palestinska Susan Abulhawa författare och aktivist höll ett starkt gripande anförande vid Oxford Union den 28/11 2024, där hon uppmanar till rättvisa och befrielse. Susan Abulhawa är författare till boken ”Morgon i Jenin”, som rönte mycket uppmärksamhet i kulturkretsar.
I ett djupt rörande och noggrant utformat tal, fängslade den palestinska författaren och människorättsaktivisten Susan Abulhawa Oxford Union under torsdagens debatt om motionen: ”Detta hus anser att Israel är en apartheidstat som är ansvarig för folkmord.”
Motionen antogs med ett överväldigande stöd av 278 röster mot 59, men det var Abulhawas tal som fick djupast resonans och lämnade publiken i en förstummad tystnad.
Abulhawa är dotter till palestinier som fördrevs under kriget 1967, och grundaren av den icke-statliga organisationen Playgrounds for Palestine, som avslöjar hennes folks historiska och pågående kamp under den israeliska ockupationen. Susans tal målade en skarp bild av det palestinska lidandet och folkets motståndskraft, men hölls med lugn och orubblig beslutsamhet.
Susan Abulhawa håller sitt tal vid Oxford Union
Talet:
”För att ta itu med utmaningen vad man ska göra med de ursprungliga invånarna i landet, sa den ryska juden Heim Weizmann till världssionistkongressen 1921 att palestinierna var besläktade med Judéens klippor – ett hinder som måste röjas undan på en svår väg. David Ben-Gurion, en polsk jude som bytte namn för att låta relevant för regionen, sa: ”Vi måste utvisa araber och ta deras platser.”
Det finns tusentals sådana samtal bland tidiga sionister som planerade och genomförde den våldsamma koloniseringen av Palestina och förintelsen av dess infödda folk. Men de var bara delvis framgångsrika, de mördade eller etniskt rensade 80 % av palestinierna, vilket innebar att 20 % av oss förblev ett bestående hinder för deras koloniala fantasier.
Sionister beklagade vår närvaro och debatterade offentligt i alla kretsar – politiska, akademiska, sociala och kulturella – angående vad man skulle göra med oss, vad man skulle göra med den palestinska förstfödslorätten, om våra barn, som de kallade ett demografiskt hot. Benny Morris beklagade en gång att Ben-Gurion inte avslutade jobbet med att bli av med oss alla, vilket skulle ha undanröjt det de kallade det ”arabiska problemet”. Benjamin Netanyahu beklagade en gång det missat tillfället under upproret på Himmelska fridens torg 1989 att förvisa stora delar av den palestinska befolkningen, medan världens uppmärksamhet var riktad mot Kina.
Några av deras artikulerade lösningar på besvären med vår existens inkluderade ”break their bones” politiken, beordrad av Yitzhak Rabin på 1980 och 1990 talet. Den fruktansvärda politiken som gjorde generationer av palestinier till krymplingar, lyckades inte få oss att lämna. Frustrerade av palestinsk motståndskraft uppstod en ny diskurs, särskilt efter att ett enormt naturgasfält upptäckts utanför norra Gazas kust värt biljoner dollar. Denna nya diskurs återspeglas i orden av överste Efraim Eitan som 2004 sa; ”Vi måste döda dem alla.”
En israelisk så kallad intellektuell och politisk rådgivare Aaron Sofer, insisterade 2018 på att ”vi måste döda och döda och döda, hela dagen, varje dag.” När jag var i Gaza såg jag en liten pojke, inte mer än nio år gammal, vars händer och en del av hans ansikte hade sprängts av från en [försåtsminerad] burk med mat, som soldaterna lämnat kvar åt Gazas svältande barn. Senare fick jag också veta att de hade lämnat giftig mat åt människor i Shuja’iyya och försåtsminerade leksaker i södra Libanon.
Skadan de gör är diabolisk, och ändå förväntar de sig att du ska tro att de är offren, åberopar européernas Förintelse och skriker ”antisemitism.” De förväntar sig att att du ska bortse från normalt mänskligt resonemang, för att dagligt prickskytte mot barn med s.k. ”döds skott” och bombning av hela stadsdelar som begraver familjer levande, är självförsvar.
De vill att du ska tro att en man som inte hade ätit något på över 72 timmar, som fortsatte att kämpa även när allt han hade var en fungerande arm, motiverades av någon medfödd omänsklighet eller irrationellt hat, snarare än hans okuvliga längtan efter att se sitt folk fria i sitt eget hemland.
Det är uppenbart för mig att vi inte är här för att diskutera om Israel är en apartheid- eller folkmordsstat. Den här debatten handlar i slutändan om värdet av palestinska liv – om värdet av våra skolor, forskningscentra, böcker, konst och drömmar. Det handlar om värdet av våra hem, som innehåller minnen från generationer, och värdet av vår mänsklighet och handlingskraft.
Om rollerna var omvända – om palestinier hade ägnat de senaste åtta decennierna åt att stjäla judiska hem, utvisa, förtrycka, fängsla, förgifta, tortera, våldta och döda dem – skulle det inte finnas någon debatt om huruvida det utgjorde terrorism eller folkmord. Ändå är vi här och uthärdar förödmjukelsen att debattera de som tror att vårt enda livsval borde vara att lämna vårt hemland, underkasta oss deras överhöghet eller dö tyst och artigt. Men du skulle ha fel om du tror att jag kom hit för att övertyga dig om någonting. Denna hus-resolution, även om den är välmenande och uppskattad, har liten betydelse mitt i vår tids Förintelse. Jag kom i Malcolm X och James Baldwins anda, vilka båda stod här innan jag föddes, inför alla fint klädda i Cambridge, vältalande monster som hyste samma överlägsenhets ideologi som sionismen.
Jag är här för historiens skull – för att tala till de generationer som ännu inte är födda och för krönikorna om denna extraordinära tid, där bombmattorna över försvarslösa ursprungssamhällen legitimeras. Jag är här för min mor och mormor, som båda dog som medellösa flyktingar medan utländska judar bodde i deras stulna hem.
Jag kom också för att tala direkt till sionister, här och överallt. Vi släppte in er i våra hem när era egna länder försökte mörda er och alla andra vände sig bort. Vi matade, klädde och skyddade er. Och när tiden var mogen sparkade ni ut oss från våra egna hem och vårt hemland, dödade, rånade och brände och plundrade våra liv. Ni skar ut våra hjärtan, för det är tydligt att ni inte vet hur man ska leva i världen utan att dominera andra.
Oavsett vad som händer i framtiden, oavsett vilka sagor ni berättar för er själv och för världen, kommer ni aldrig riktigt att tillhöra det landet. Ni kommer aldrig att förstå olivträdens helighet, som ni har huggit ner och bränt i decennier bara för att trotsa oss och krossa våra hjärtan lite mer. Ni kommer inte att utradera oss, oavsett hur många av oss ni dödar hela dagen och varje dag. Vi är inte stenarna som Heim Weizmann trodde att man kunde röja bort från landet. Vi är dess jord. Vi är hennes floder och hennes träd och hennes berättelser.
En dag kommer er straffrihet och arrogans att upphöra. Palestina kommer att befrias. Hon kommer att återställas till sin multireligiösa, multietniska, pluralistiska härlighet. Vi kommer att återställa och utöka tågen som går från Kairo till Gaza, Jerusalem, Haifa, Tripoli, Beirut, Damaskus, Amman och vidare. Antingen kommer ni att lämna, eller så kommer ni till slut lära er att leva med andra som jämlikar.”
Sedan slutet av det kalla kriget har USA ändrat sin deklarationspolicy för att minska kärnvapnens uppenbara roll i USA:s nationella säkerhet, men har inte deklarerat att de inte skulle använda dem först.
I 2010 års Nuclear Posture Review Report uttalade Obama-administrationen att USA ”endast skulle överväga användningen av kärnvapen under extrema omständigheter” och inte under några omständigheter skulle hota eller använda kärnvapen, ”mot icke-kärnvapen länder som är parter i fördraget om icke-spridning av kärnvapen, och i överensstämmelse med sina skyldigheter om icke-spridning av kärnvapen.” Men administrationen var inte beredd att säga att det ”enda syftet” med amerikanska kärnvapen var att avskräcka från kärnvapenattack eftersom de kunde föreställa sig ”ett snävt spektrum av oförutsedda händelser” där kärnvapen kan spela en roll för att avskräcka från konventionella, kemiska eller biologiska attacker.
I 2018 års Nuclear Posture Review (NPR)-rapport, avvisade Trump-administrationen också idén att kärnvapnens enda syfte är att avskräcka kärnvapenattacker, och antog därför inte en policy för ”ingen första användning”. Den noterade att ”USA endast skulle överväga användningen av kärnvapen under extrema omständigheter för att försvara de vitala intressena för USA, dess allierade och partners” men konstaterade att kärnvapen bidrar till ”avskräckande av kärnvapen och icke-nukleära attacker; försäkran av dess allierade och partners; uppnå amerikanska mål om avskräckningen skulle misslyckas; och förmågan att säkra sig mot en osäker framtid.”
”Ingen första användning” eller inte?
Även om USA inte utesluter första användningen av kärnvapen, handlar frånvaron av ett ”no first use” löfte mindre om det upplevda behovet av att först använda dessa vapen i en konflikt, än om uppfattningen om att hotet från kärnvapen fortsätter att fungera som ett avskräckande medel mot storskaligt konventionellt krig eller användning av kemiska och biologiska vapen.
Anhängare av den nuvarande politiken hävdar att ett avlägsnande av hotet om nukleär eskalering kan uppmuntra länder som Nordkorea, Kina eller Ryssland, som kanske tror att de kan överväldiga USA:s allierade i sina regioner och dra fördel av lokala eller regionala konventionella fördelar innan USA eller dess allierade kunnat svara. I ett sådant scenario, hävdar vissa, skulle löftet om ”ingen första användning” inte bara undergräva avskräckningen, utan skulle också kunna öka risken för att ett konventionellt krig skulle kunna eskalera och involvera användning av kärnvapen. Dessutom, eftersom USA har lovat att använda alla nödvändiga medel, inklusive kärnvapen, för att försvara allierade i Europa och Asien, kan denna förändring av USA:s deklarationspolitik undergräva de allierades förtroende för USA:s engagemang för deras försvar och möjligen sporra dem att skaffa sig sina egna kärnvapen. Som ett resultat, enligt detta synsätt, kan en ”no first use”-policy undergräva amerikanska mål för icke-spridning av kärnvapen.
Vissa analytiker utanför regeringen ifrågasätter dessa slutsatser. De hävdar att det saknas bevis för att hotet om kärnvapenupptrappning kan avskräcka konventionella krig, medan andra noterar att USA:s första användning av kärnvapen kan utlösa ett kärnvapensvar och ett totalt kärnvapenkrig. Dessutom hävdar vissa att ”ingen första användning” inte skulle undergräva USA:s engagemang för sina allierade eftersom dessa stater har tilltro till de amerikanska konventionella styrkorna för sitt försvar, såväl som kunskap om USA:s vilja att hämnas med kärnvapen som svar på kärnvapenattacker. Andra noterar att ett löfte om ”ingen första användning” kan minska risken för kärnvapenmisstag genom att försäkra motståndarna att USA inte var på väg att lansera en förebyggande kärnvapenattack. Därför drar många slutsatsen att den möjliga första användningen av kärnvapen inte bara är onödig, utan också kan förvandla konventionella krig till en kärnvapenkatastrof.
Pressrapporter tyder på att Obama-administrationen övervägde att anta en ”ingen första användning” policy 2016. Både militära och civila tjänstemän motsatte sig dock denna förändring. Vissa hävdade att en politik av beräknad tvetydighet gav presidenten alternativ i en kris; andra noterade att förändringen kan undergräva avskräckning och stabilitet i en osäker säkerhetsmiljö. Utrikesminister Kerry och försvarsminister Ash Carter uttryckte också farhågor om att en ”no first use” policy skulle kunna undergräva de amerikanska allierades förtroende och säkerhet. Rapporter tyder på att flera av de allierade också vägde in mot förändringen i politiken under Obama-administrationen, och igen när Biden administrationen övervägde ett eventuellt antagande av en policy med enbart ett avskräckande syfte.
”Uppenbarligen finns det fortfarande gränser för hur långt mainstreammedia är beredda att gå för att utmana det sionistiska narrativet om historien, men det kan också vara så att den lata journalistiken är en faktor i ekvationen.”
Man kan retrospektivt se att sexdagarskriget kriget 1967 var vändpunkten i förhållandet mellan den sionistiska staten Israel och världens judar (den majoritet av judar som föredrar att inte leva i Israel utan som medborgare i många andra nationer).
Fram till kriget 1967, om vi undantar en minoritet av de som var politiskt aktiva, hyste de flesta icke-israeliska judar – hur ska jag uttrycka det? – en stor empati för det sionistiska barnet. Israel fanns där i deras undermedvetna som den sista tillflyktsorten; men den judiska nationalism som kriget representerade, hade inte genererat det öppet entusiastiska stödet från världens judar. Israels judar var på sin utvalda plats och världens judar var på sina utvalda platser. Det fanns så att säga inte så stor känsla av samhörighet. Vid ett tillfälle blev Israels grundare och första premiärminister David Ben Gurion, så desillusionerad av likgiltigheten hos judarna världen över att han offentliggjorde sin kritik – att inte tillräckligt många judar kom för att bo i Israel.
Så hur och varför förändrade kriget 1967 förhållandet mellan världens judar och Israel?
En del av svaret är ett enda ord – stolthet. Ur det judiska perspektivet fanns det en hel del att vara stolta över. Det lilla Israel, med sin lilla men mycket professionella försvarsstyrka och dess, i huvudsak av medborgare bestående armé, hade på sex dagar krossat frontlinje arabstaternas krigsmaskin. Den judiska David hade dödat den arabiska Goliat. Israeliska styrkor ockuperade hela Sinai och Gazaremsan (egyptiskt territorium), Västbanken inklusive arabiska östra Jerusalem (jordanskt territorium) och Golanhöjderna (syriskt territorium). Och det hemlighölls inte att israelerna kunde ha fortsatt till Kairo, Amman och Damaskus. Det fanns inget som hindrade dem, förutom omöjligheten att upprätthålla en ockupation av tre arabiska huvudstäder.
Men intensiteten i stoltheten, som de flesta judar i världen upplevde i och med Israels militära seger, var till stor del en produkt av intensiteten i den rädsla som kom föregick den. Under tre veckor före kriget trodde världens judar verkligen, eftersom de (liksom israeliska judar) var betingade av sionismen att tro, att araberna var redo att anfalla och att Israels existens stod på spel och kunde betvivlas.
Världens judar (och israeliska judar) kunde inte klandras för att de trodde det, men det var en stor fet propagandalögn. Även om Egyptens president Nasser hade bett UNEF-styrkorna att dra sig tillbaka, hade stängt av Tiran sundet för israelisk sjöfart och hade förstärkt sin armé på Sinai, hade varken Nassers Egypten eller någon av arabstaterna i frontlinjen någon avsikt att attackera Israel. Det visste både Israels ledare och Johnson-administrationen.
Kort sagt, och som jag beskriver och dokumenterat i min bok Sionism: The Real Enemy of the Jews, var den offensiv Israel inledde kl. 07.50 (lokal tid) måndagen den 5 juni, inte en förebyggande attack eller en handling i självförsvar. . Det var ett anfallskrig.
Den summariska sanningen om kriget är denna.
Med hjälp av förnyelsen av den palestinska nationalismen, vilken blev svansen som viftade med den arabiska hunden, trots de brutala ansträngningarna från underrättelsetjänsterna i frontlinjens arabstater för att förhindra att det inträffade, gillrade Israels militära och politiska hökar en fälla för Nasser; och med halvöppna ögon gick han in i den, i hopp om att det internationella samfundet, lett av Johnson-administrationen, skulle hålla tillbaka Israel och kräva att de och Egypten skulle lösa momentära problemen genom diplomati. Ur Nassers perspektiv var det inte en orimlig förväntning på grund av det åtagande som president Eisenhower gett, att i händelse av att Egypten stängde Tiran sundet för israelisk sjöfart, skulle USA arbeta med ”nationernas samhälle” för att tvinga Egypten att återställa Israels rätt att passera, och genom att göra det, förhindra krig.
Den största anledningen till att en rationell debatt om att sluta fred i dag är omöjlig med den stora majoriteten av judar överallt, är att de fortfarande tror att Egypten och arabstaterna i frontlinjen hade för avsikt att förinta Israel 1967, och endast hindrades från att göra det av Israels förebyggande attack.
Om uttalandet att araberna inte hade för avsikt att attackera Israel och att den sionistiska statens existens inte var i fara, bara kom från en goy (en icke-jude som jag), skulle det kunna avfärdas av anhängare till Israel, oavsett om det var rätt eller fel, som antisemitiska gissningar. Faktum är att sanningen som uttalandet representerar erkändes av några av de israeliska nyckelaktörerna – men efter kriget naturligtvis.
På den här 45-årsdagen av sexdagarskrigets början kommer här några påminnelser om vad de sa.
I en intervju publicerad i Le Monde den 28 februari 1968 sa den israeliska stabschefen Rabin detta: ”Jag tror inte att Nasser ville ha krig. De två divisionerna som han skickade in i Sinai den 14 maj skulle inte ha varit tillräckliga för att starta en offensiv mot Israel. Han visste det och vi visste det.”
Den 14 april 1971 innehöll den israeliska tidningen Al-Hamishmar en rapport med följande uttalande av Mordecai Bentov, en medlem av den nationella krigstids regeringen. ”Hela historien om faran för utplåning uppfanns i varje detalj, och överdrevs i efterhand för att rättfärdiga den nya annekteringen av arabiskt territorium.”
Den 4 april 1972 citerades Rabins föregångare som stabschef general Haim Bar-Lev, i Ma’ariv på följande sätt: ”Vi hotades inte med folkmord på tröskeln till sexdagarskriget, och vi tänkte aldrig på det som en möjlighet.”
I samma israeliska tidning [Ma’ariv] och på samma dag, citerades den operativa chefen under kriget general Ezer Weizmann, brorson till Chaim Weizmann, med att säga: ”Det fanns aldrig någon fara för förintelse. Denna hypotes har aldrig övervägts i något seriöst möte.”
Under våren 1972 talade chefen för det logistiska kommandot under kriget, och en av 12 medlemmar av Israels generalstab, general Matetiyahu Peled *, till en politisk litterär klubb i Tel Aviv, där han sa: ”Tesen enligt vilken faran för folkmord hängde över oss i juni 1967, och enligt vilken Israel kämpade för sin fysiska överlevnad, var inget annat än en bluff som föddes och närdes efter kriget.” [*Fadern till Miko Peled, författare till boken Generalens son.]
I en radiodebatt sa general Peled också att: ”Israel var aldrig i verklig fara och det fanns inga bevis för att Egypten hade någon avsikt att attackera Israel.” Han tillade att ”den israeliska underrättelsetjänsten visste att Egypten inte var förberedda för krig.”
I samma program sa general Chaim Herzog (tidigare chef för den militära underrättelsetjänsten, blivande israelisk FN-ambassadör och president): ”Det fanns ingen fara för förintelse. Varken det israeliska högkvarteret eller Pentagon – vilket president Johnsons memoarer visade – trodde på denna fara.”
Den 3 juni 1972 var Peled ännu tydligare, i en egen artikel för Le Monde skrev han: ”Alla dessa historier om den enorma fara vi stod inför på grund av vår lilla territoriella storlek, förklarades vara ett argument först när kriget var över, det beaktades aldrig i våra beräkningar. Medan vi fortsatte mot en full mobilisering av våra styrkor, kunde ingen vid sitt fulla sinnen tro att all denna styrka var nödvändig för vårt ”försvar” mot det egyptiska hotet. Denna kraft skulle en gång för alla krossa egyptierna på militär nivå och deras sovjetiska herrar på politisk nivå. Att låtsas att de egyptiska styrkorna koncentrerade på våra gränser var kapabla att hota Israels existens förolämpar inte bara intelligensen hos envar person som kan analysera denna typ av situation, utan är i första hand en förolämpning mot den israeliska armén.”
Vissa generalers förkärlek för sanningssägande efter händelsen framkallade något av en debatt i Israel, men den blev kortlivad. Om några israeliska journalister hade fått sin vilja igenom skulle generalerna ha hållit käften. Weizmann var en av dem som kontaktades med förslaget att han och andra som ville säga ifrån inte skulle ”utöva sin omistliga rätt till yttrandefrihet, så att de inte skulle skada världsopinionen och påverka den judiska diasporan mot Israel.”
Det är inte förvånande att debatten i Israel stängdes av innan den ledde till en del seriös själsrannsakan om statens natur och om den skulle fortsätta att leva efter lögnen såväl som svärdet; men det är mer än anmärkningsvärt tycker jag, att de vanliga västerländska medierna fortsätter att föredra den sionistiska mytens bekvämlighet framför verkligheten av vad som hände 1967 och varför. När reportrar och kommentatorer i dag har behov av att hänvisa till sexdagarskriget, berättar nästan alla fortfarande om det som sionisterna sa att det var 1967, snarare än hur det i verkligheten var. Uppenbarligen finns det fortfarande gränser för hur långt mainstreammedia är beredda att gå för att utmana det sionistiska narrativet om historien, men det kan också vara så att den lata journalistiken är en faktor i ekvationen.
För de journalister som fortfarande tvivlar på vem som startade sexdagarskriget, lata eller inte, här är ett citat av vad premiärminister Begin sa offentligt i ett obevakat ögonblick 1982. ”I juni 1967 hade vi ett val. Den egyptiska arméns koncentration i närmandet i Sinai bevisade inte att Nasser verkligen var på väg att attackera oss. Vi måste vara ärliga mot oss själva. Vi bestämde oss för att attackera honom.”
Tänk om det fria valet, som ‘Gud’ straffade Adam och Eva med vid kunskapens träd, tillkom som en evolutionär utveckling redan när vi vandrade längs Afrikas kuster.
Där – när våra hjärnor tog ett språng i utvecklingen. Där – när vi förstod att samarbete var nödvändigt för överlevnad. Där – när allt stod öppet framför oss. Då – när vi förstod att dela med alla andra och girighet var ett hinder. Då – innan någon religion hunnit så sin draksådd av dikotomier i våra tankar.
Vi har fortfarande än idag detta inre fria val på precis samma sätt. Skillnaden är att det är så förorenat av (mitt och ditt) ego att helheten gått vilse i dimman. En kamp för att skilja på känsla och tanke är en strid mellan helheten och egot. En strid mellan den naturliga intuitiva förmågan att uppfatta helheten, och med den skydda oss från undergång i egots girighet, och den kortsiktigt cyniska tanken att mitt och ditt ego är det viktigare. Uppdelningen mellan känsla och tanke är en sådan dikotomi, en paradox. Båda är livsviktiga för varandra, utan känsla ingen kreativ tanke.
Det är den återupprepade historien om hönan och ägget, vilket var först – politiken eller religionen – känslan eller tanken. Det finns visserligen en psykiatrisk terminologi för människor utan känslor, allt ifrån sociopater till psykopater, och alla möjliga schatteringar däremellan. Deras möjligheter att förståndsmässigt uppfatta helheten skiftar med deras intellektuella kapacitet, men drunknar oftast i avsaknad av känslomässig anknytningsförmåga till andra. Men det finns de (sociopater och psykopater) som använder sin nedärvda känslomässiga kapacitet att läsa av andra, i syfte att utnyttja eller undanröja hinder, istället för att gynna helheten, eller för att förhindra att helheten åter blir synlig. Dessa människor förstår att utnyttja dikotomiernas fördelar att så split mellan grupper, att slå sönder den naturliga kontakten med helheten. Religionernas maktmänniskor har genom tiderna insett detta. Politikens maktmänniskor likaledes.
När politiker eller religiösa ledare idag pratar i termer av ont och gott, frihetskämpar kontra terrorister, demokrati mot autokrati, ska man vara medveten om denna strategi och dess taktiska grepp för att dölja helheten för allmänheten.
En invecklad väv av ondsinta aktörer arbetar hand-i-hand: Så är krig oundvikligt? – OpEd Av Alastair Crooke
Alastair Crooke är en före detta brittisk diplomat, som är grundare och chef för Beirut-baserade Conflict Forum, en organisation som förespråkar diplomatiskt engagemang mellan politisk islam och väst. Han var högt rankad inom både brittisk underrättelsetjänsten (MI6) och EU-diplomatin.
Alastair Crooke skriver följande på Strategic Culture och Eurasia Review
En amerikansk romanförfattare och kulturkritiker Walter Kirn, beskrev i sin memoarbok från 2009 ”Lost in the Meritocracy” hur han efter en vistelse i Oxford, kom att bli medlem i ”klassen som styr saker och ting” – den som ”skriver rubrikerna och berättelserna under dem”. Det var berättelsen om ett medelklassbarn från Minnesota som desperat försökte passa in i elitvärlden, för att sedan till sin förvåning inse att han inte alls ville passa in.
Kirn nu fyllda 61, har ett nyhetsbrev på Substack och delar värdskapet för en livlig podcast som till stor del ägnas åt kritik av ”etablissemangets liberalism”. Hans motstridiga men långsamma avdrift har gjort honom mer högljudd med sin misstro mot elitinstitutioner – han skrev 2022:
”I åratal har svaret på varje situation – ‘Russia gate’, COVID, Ukraina – varit mer censur, mer tystnad, mer splittring, mer syndabockar. Det är nästan som om dessa i sig själv är målen – och kaskaden av nödsituationer bara ursäkter för dem. Hat är alltid vägen”
En vän till Kirn föreslog honom att hans politik var ”old-school liberal”, och markerade att det var de andra ”så kallade liberalerna” (*1) som hade förändrats: ”Jag har under det senaste året upprepade gånger fått höra att yttrandefrihet är en högerfråga; Jag skulle inte kalla [Kirn] konservativ. Jag skulle säga att han bara är en fritänkare, icke-konformist, och subversiv”, sa vännen.
För att förstå Kirns vändning till det motsatta – och för att förstå formen av dagens amerikanska [och svenska] politik är det nödvändigt att förstå en nyckelterm – ”hela samhället” (“whole of society”) – den finns inte i de vanliga läroböckerna, men är likafullt central i maktens nya regelbok.
Obama-administrationen populariserade ”Hela samhället” termen för ungefär ett decennium sedan. De gillade att dess intetsägande teknokratiska anslag kunde användas som täckmantel, för att skapa en mekanism för ett styrande av just ”hela samhället”. En term som hävdar att de agerande – media, icke-statliga organisationer, företag och filantropi institutioner – som interagerar med offentliga tjänstemän för att spela en avgörande roll, inte bara sätter den offentliga agendan, utan även verkställer de offentliga besluten.
Jacob Siegel har förklarat den historiska utvecklingen av ”hela samhället” metoden under Obama-administrationen som ett försök att vända på ”kriget mot terrorismen”, till vad den kallade ”CVE” (countering violent extremism) – att motverka våldsbejakande extremism. Tanken var att övervaka det amerikanska folkets onlinebeteende, för att identifiera de som vid någon ospecificerad tidpunkt i framtiden kan ”begå ett brott”. [Determinism]
Inneboende i begreppet den potentiella ’våldsbejakande extremisten’ som ännu inte har begått något brott, finns en beväpnad vaghet: ”Ett moln av misstänksamhet som hänger över alla som utmanar de rådande ideologiska narrativen”.
”Vad de olika upprepningarna av denna hela-samhället-term har gemensamt, är att de ignorerar den demokratiska processen och rätten till föreningsfrihet – deras bejakande av övervakning av sociala medier – och deras upprepade misslyckande med att leverera resultat …”.
”Helt nyligen och över en natt, underlättade hela samhällets politiska maskineri växlingen från Joe Biden till Kamala Harris, med nyhetsmedia och partianhängare som vände på en femöring när de uppmanades att göra det – oberoende av de demokratiska primärväljarna. Detta skedde inte på grund av de inblandade kandidaternas personligheter, utan på order av partiledningen. De faktiska nominerade är ombytbara, och helt utbytbara funktionärer, som tjänar det styrande partiets intressen… Partiet överlämnades åt henne eftersom hon valdes ut av dess ledare att fungera som dess galjonsfigur. Den verkliga bedriften tillhör inte Harris, utan partistaten”.
Vad har detta med geopolitik att göra – och om det kommer att bli krig mellan Iran och Israel?
Tja, rätt mycket. Det är inte bara västerländsk inrikespolitik som har formats av Obamas CVE:s totaliseringsmekanik. ”Parti-stat”-maskineriet (Kheriatys term) för geopolitik har också adjungerats:
Kheriaty hävdar att ”För att undvika sken av totalitära övergrepp i sådana ansträngningar, kräver partiet ett oändligt utbud av orsaker … vilka partitjänstemän använder som förevändningar för att kräva ideologisk anpassning mellan offentliga och privata institutioner. Dessa ‘orsaker’ kommer i ungefär två former: dels den akuta existentiella krisen (exemplen inkluderar Covid och det mycket hypade hotet om rysk desinformation) – och dess offergrupper som antas vara i behov av partiets skydd”.
Kim understryker: ”Det är nästan som om dessa är mål i sig själva – och kaskaden av nödsituationer bara ursäkter för dem. Hat är alltid vägen”.
Bara för att vara extra tydlig är innebörden att; alla geostrategiska kritiker av partistatens ideologiska anpassning, gemensamt och kollektivt måste behandlas som potentiellt farliga extremister. Ryssland, Kina, Iran och Nordkorea är därför bundna till att presentera en enda vidrig extremism, som står i opposition till ”Vår demokrati”; kontra ”Vårt yttrandefrihet” och kontra ”Vår expertkonsensus”.
Så om övergången till krig mot en extremist (d.v.s. mot Iran) ”hyllas” av 58 stående ovationer i kongressens gemensamma session förra månaden, så är ytterligare debatt onödig – precis som Kamala Harris nominering som presidentkandidat inte behöver godkännas genom en primäromröstning:
På onsdagen sa Kandidaten Harris till häcklarna som skanderade om folkmordet i Gaza, ”att tona ner” – om de inte ”ville att Trump ska vinna”. Stammens normer får inte ifrågasättas (inte ens för folkmord).
Sandra Parker som är ordförande för den politiska opinionsbildningens förlängda arm, gav råd om korrekta diskussionspunkter till de tre tusen medlemmarna av Christians United for Israel (CUFI) , rapporterar Times of Israel:
”Uppkomsten av republikanska högerextrema som avskyr årtionden av (bipartisan) pro-israelisk ortodoxi, gynnar isolationism och återupplivande av antijudiska slagord, alarmerar pro-israeliska evangelikaler och deras judiska allierade… Avbrottet i decennier av självständig utrikespolitik blev uppenbart förra året, när senator Josh Hawley hånade det ”liberala imperiet” som han avvisande karakteriserade som bipartisan, ”Neokonservativa till höger och liberala globalister till vänster: Tillsammans utgör de vad man kan kalla enhetspartiet, DC-etablissemanget som transcenderar alla föränderliga förvaltningar”.”
Rädslan för ökad isolering på högerkanten var frågan på CUFI:s diskussionspunkts-konferens:
”Ni kommer att se att motståndarna kommer att se det som att USA är på reträtt” – om isolationister skulle få övertaget: Aktivister uppmanades att trycka tillbaka: Skulle lagstiftare hävda att Natos expansion är det som utlöste Rysslands invasion av Ukraina: ”Skulle vem som helst börja argumentera för att anledningen till att ryssarna har gått in i Ukraina – är på grund av Natos utvidgning – kan jag bara säga att detta är den urgamla ‘skylla på Amerika-harangen’”, rådde ordföranden de församlade delegaterna.
Chefen för policy och strategi för CUFI Action Fund Boris Zilberman sa ”De är ansträngda av isolationismen som är – ‘Låt oss bara göra Kina och glömma Iran, glömma Ryssland, låt oss bara göra en sak’ – men så fungerar det inte”. Istället beskrev han ”en intrikat struktur av ondsinta aktörer som arbetar hand i hand”.
Så, för att gå till botten med denna västerländska tankestyrning, där utseende och verklighet är skurna ur samma stycke fientlig extremism: Iran, Ryssland och Kina är också ”skurna ur det”.
Enkelt uttryckt: Betydelsen av detta ”beteende-styrnings företag (har inte längre något med sanningen att göra, inte heller har det längre något med din rätt att önska vad du vill att göra – eller att inte önska det du inte vill)” – betydelsen är, som Kirn säger: ”alla är med i spelet”. ”Företag och statliga intressen tror inte att du vill ha de rätta sakerna – du kanske vill ha Donald Trump – eller att du inte mer vill ha de saker du borde vilja ha” (som att se Putin avlägsnad).
Om detta ”hela samhällets” maskineri förstås korrekt av omvärlden, tvingas sådana som Iran eller Hizbollah notera att krig i Mellanöstern oundvikligen kan blöda över i ett större krig mot Ryssland – och även få negativa konsekvenser för Kina.
Det är inte för att det är vettigt. Det är det inte. Men det beror på att de ideologiska [3*] behoven hos ”hela samhällets” utrikespolitik är beroende av förenklade ”moraliska” narrativ: sådana som uttrycker känslomässiga attityder snarare än argumenterade förslag.
Netanyahu åkte till Washington för att lägga ut texten för ett totalt krig mot Iran – ett moraliskt civilisationskrig mot barbarerna, sade han. Och han applåderades för sin hållning. Han återvände till Israel och provocerade omedelbart Hizbollah, Iran och Hamas på ett sätt som vanhedrade och förödmjukade båda – väl medveten om att det skulle utlösa en repost som med största sannolikhet kommer leda till ett bredare krig.
Det är uppenbart att Netanyahu, uppbackad av ett flertal israeler, vill ha ett Armageddon (med fullt amerikanskt stöd, förstås). Han tror att han har USA, precis där han vill ha det. Netanyahu behöver bara eskalera på ett eller annat sätt – och han beräknar att Washington (med rätta eller fel) kommer att tvingas följa efter.
Är det därför Iran tar tid på sig? Kalkylen om en första repost mot Israel är ”en sak”, men hur kan då Netanyahu hämnas i Iran och Libanon? Det kan vara helt och hållet en ”annan sak”. Det har förekommit antydningar (i båda fallen), om kärnvapen utplaceringar, men det finns dock inget substans i dessa rykten.
Vidare, hur kan Israel komma att reagera mot Ryssland i Syrien, eller kan USA reagera genom eskalering i Ukraina? Moskva har trots allt hjälpt Iran med dess luftförsvar (precis som väst hjälper Ukraina mot Ryssland).
Många ogreppbara faktorer. Men en sak är klar (som den tidigare ryske presidenten Medvedev noterade nyligen): ”knuten dras åt” i Mellanöstern. Upptrappningen sker över alla fronter. Medvedev föreslog att krig kan vara ”det enda sättet den här knuten kan lösas”. (*2)
Iran har tvingats tro att det var ett misstag att blidka västerländska vädjanden, i kölvattnet av det israeliska mordet på iranska tjänstemän vid deras konsulat i Damaskus, då Netanyahu inte uppskattade Irans måttfullhet, utan fördubblade krigsprovokationen [med mordet på Hamas högsta politiska ledare Ismail Haniya i Teheran], vilket förr eller senare gör kriget oundvikligt.”
Politisk realism framställs ofta och felaktigt som omoralisk eftersom huvudfokus ligger på den oundvikliga säkerhetskonkurrensen, den avvisar således idealistiska ansträngningar att överskrida maktpolitiken. Eftersom stater inte kan bryta med säkerhetskonkurrensen, innebär moral för realisten att agera i enlighet med maktbalanslogiken som grunden för stabilitet och fred. Idealistiska ansträngningar att bryta med maktpolitiken kan då definieras som omoraliska, genom att de underminerar hanteringen av säkerhetskonkurrensen som grunden för fred. Som Raymond Aron uttryckte 1966: ”Idealisten, som tror att han har brutit med maktpolitik, överdriver dess brott”
Ukrainas suveräna rätt att gå med i Nato
Det mest tilltalande och farligaste idealistiska argumentet som förstörde Ukraina är att det har rätt att ansluta sig till vilken militär allians som helst. Det är ett mycket attraktivt uttalande som lätt vinner allmänhetens stöd, eftersom det bekräftar Ukrainas frihet och suveränitet, och dess alternativ verkar vara att Ryssland ska tillåtas att diktera Ukrainas politik.
Att argumentera för att Ukraina borde få gå med i vilken militär allians som helst är dock ett idealistiskt argument, då det tilltalar hur vi skulle vilja att världen borde vara, inte hur världen faktiskt fungerar. Principen att fred härrör från att utvidga militära allianser utan att ta hänsyn till andra stormakters säkerhetsintressen har aldrig funnits. Stater som Ukraina som gränsar till en stormakt har all anledning att uttrycka legitima säkerhetsproblem, men att bjuda in en rivaliserande stormakt som USA till sitt territorium skärper säkerhetskonkurrensen.
Är det moraliskt att insistera på hur världen borde vara när krig är konsekvensen av att ignorera hur världen faktiskt fungerar?
Alternativet till att expandera Nato är inte att acceptera en rysk inflytandesfär, som betecknar en zon med exklusivt inflytande. Fred härrör från att erkänna en rysk intressesfär, som är ett område där ryska säkerhetsintressen måste erkännas och införlivas snarare än uteslutas. Det brukade inte vara kontroversiellt att hävda att ryska säkerhetsintressen måste beaktas när man arbetar vid dess gränser. Det var därför Europa under det kalla kriget hade ett bälte av neutrala stater som en buffert mellan öst och väst, för att mildra säkerhetskonkurrensen.
Mexiko har gott om friheter i det internationella systemet, men det har inte friheten att gå med i en Kinesisk militär allians eller att vara värd för kinesiska militärbaser. Det idealistiska argumentet att Mexiko kan göra som det vill innebär att man ignorerar USA:s säkerhetsproblem, och resultatet skulle sannolikt bli att USA angriper Mexiko. Om Skottland lösgör sig från Storbritannien och sedan går med i en rysk-ledd militär allians och är värd för ryska missiler, skulle engelsmännen fortfarande kämpa för principen att de inte har något att säga till om?
När vi lever i en realistisk värld och inser att säkerhetskonkurrens måste mildras för att uppnå fred, då accepterar vi ett säkerhetssystem baserat på ömsesidiga begränsningar. När vi lever i den idealistiska världen av goda stater kontra onda stater, då bör kraften för det goda inte begränsas. Fred säkerställs då när de goda besegrar de onda, och kompromisser är enbart eftergifter. Idealister som försöker överskrida maktpolitiken och skapa en mer godartad värld, finner därmed att de intensifierar säkerhetskonkurrensen och anstiftar krig.
Moralen i att motsätta sig NATO-expansionism
Att hävda att Natos expansionism provocerade Rysslands invasion fördöms regelbundet av idealister som omoraliskt eftersom det påstås legitimera både maktpolitik och invasionen. Är den objektiva verkligheten omoralisk om den strider mot den ideala värld vi skulle vilja existerade?
2020 varnade Roderic Lyne, den tidigare brittiske ambassadören i Ryssland, för att det var ett ”massivt misstag” att driva på för Ukrainas NATO-medlemskap: ”Om du vill starta ett krig med Ryssland, är detta det bästa sättet att göra det på”.[ 2] Angela Merkel uppmärksammade att Ryssland skulle tolka möjligheten av ett ukrainskt NATO-medlemskap som en ”krigsförklaring”.[3] även CIA-chefen William Burns varnade för att dra in Ukraina i Nato, då Ryssland fruktar att bli inringad och därför kommer att utsättas för enorm press att använda militärt våld: ”Ryssland skulle tvingas bestämma sig för om man skulle ingripa; ett beslut Ryssland inte vill behöva stå inför”.[4] Rådgivaren till den tidigare franske presidenten Sarkozy hävdade att USA-Ukrainas stadga om strategiskt partnerskap från november 2021 ”övertygade Ryssland om att de måste attackera eller attackeras”.[5] Ingen av de tidigare nämnda personerna försökte legitimera en invasion, snarare försökte de undvika ett krig. Ändå fördömdes att ta till sig deras varningar som att ge Ryssland ett veto, medan ignorering av varningarna framställdes som principiell och dygdig.
När stormakter inte har ett mjukt institutionellt veto använder de ett hårt militärt veto. Idealisterna som insisterade på att Ryssland inte skulle ha ett veto mot NATO-expansionen, drev på den politik som förutsägbart resulterade i förlust av [Ukrainskt] territorium, hundratusentals dödsfall och en förstörd nation. Varför får idealisterna framstå som moraliska och ”pro-ukrainska”? Varför är realisterna som i mer än ett decennium varnat för NATO-expansion omoraliska och ”antiukrainska”? Utgår dessa etiketter från idealisternas teoretiska antagande?
Nato som tredje part?
Att antyda att Ukraina har suverän rätt att gå med i Nato, presenterar militärblocket som en passiv tredje part som bara stöder ukrainarnas demokratiska strävan. Detta narrativ försummar att Nato inte hade någon skyldighet att erbjuda ett framtida medlemskap till Ukraina. Faktum är att västländerna undertecknade flera avtal med Moskva efter det kalla kriget, såsom Parisstadgan för ett nytt Europa, för att kollektivt bygga ett Europa utan skiljelinjer, baserat på odelbar säkerhet. Nato bröt dessa avtal genom att driva på för expansion och vägra att erbjuda Ryssland säkerhetsgarantier för att mildra säkerhetskonkurrensen. Genom att erbjuda framtida medlemskap till Ukraina flyttade Nato trycket till Ukraina och Nato-Ryssland-konflikten blev en Ryssland-Ukraina-konflikt. Ryssland blev tvingat att förhindra Ukraina från att gå med i militärblocket och ta emot den amerikanska militären på Ukrainskt territorium.
Även Natos stöd för Ukrainas rätt att välja sin egen utrikespolitik är oärlig, då Ukraina måste dras in i det militära blockets omloppsbana mot sin vilja. Det tillhör sällsyntheterna att den västerländska allmänheten blir informerad om att varje opinionsundersökning mellan 1991 och 2014, endast visat att en mycket liten minoritet av ukrainare någonsin velat gå med i alliansen. I en rapport från 2011 erkände Nato bristen på intresse från den ukrainska regeringen och folket som ett problem som måste övervinnas: ”Den största utmaningen för förbindelserna mellan Ukraina och Nato ligger i uppfattningen om Nato bland det ukrainska folket. NATO-medlemskap har inget brett stöd i landet, där vissa undersökningar tyder på att det folkliga stödet för medlemskap är mindre än 20%”.[6]
Lösningen var att 2014 driva på för en ”demokratisk revolution” som störtade den demokratiskt valda regeringen i Ukraina, i strid med dess konstitution och utan majoritetsstöd från ukrainare. Det läckta Nuland-Pyatt-telefonsamtalet avslöjade att USA planerade ett regimskifte, inklusive vem som skulle sitta i regeringen efter kuppen, vem som måste hållas utanför och hur man skulle legitimera kuppen.[7] Efter kuppen hävdade USA öppet sitt inkräktande inflytande över den nya regering som de hade installerat i Kiev. Viktor Shokin den allmänna åklagaren i Ukraina, klagade att sedan 2014; ”det mest chockerande är att alla [regeringens] utnämningar gjordes i samförstånd med USA” och att Washington ”trodde att Ukraina var deras förläning”.[8] En konflikt med Ryssland kunde tillverkas, som skulle skapa en efterfrågan på Nato.
Vilka var de första besluten av den av Washington handplockade nya regeringen? Det första dekretet från det nya parlamentet var en uppmaning att upphäva ryska som regionalt språk. New York Times rapporterar att den första dagen efter kuppen ringde Ukrainas nya spionchef CIA och MI6 för att upprätta ett partnerskap för hemliga operationer mot Ryssland, vilket så småningom resulterade i 12 hemliga CIA-baser längs den ryska gränsen.[9] Konflikten intensifierades när Ryssland svarade med att annektera Krim och stödja ett uppror i Donbas, och Nato saboterade fredsavtalet i Minsk, som den överväldigande majoriteten av ukrainarna röstade för att få genomfört. Att bevara och intensifiera konflikten gav Washington en beroende ukrainsk proxy som kunde användas mot Ryssland. Samma New York Times-artikel som nämns ovan, avslöjade också att det hemliga kriget mot Ryssland efter kuppen, var en ledande orsak till Rysslands invasion:
”Enligt en hög europeisk tjänsteman övervägde Putin mot slutet av 2021, om han skulle inleda sin fullskaliga invasion, när han träffade chefen för en av Rysslands främsta spiontjänster, som berättade för honom att C.I.A., tillsammans med Storbritanniens MI6 kontrollerade Ukraina och gjorde det till ett brohuvud för operationer mot Moskva”.[10]
Fredens omoral kontra krigets moral?
Efter Rysslands ”oprovocerade” invasion av Ukraina, insisterar idealisterna på att Ukraina måste bli medlem i Nato så snart kriget är över. Det är tänkt som ett tilltalande och moraliskt uttalande för att säkerställa att Ukraina kommer att skyddas och att en sådan tragedi inte kommer att upprepas.
Men vad kommunicerar det till Ryssland? Alla territorium Ryssland inte erövrar kommer att falla i händerna på Nato, som sedan kan använda dem som frontlinje mot Ryssland. Hotet av Nato-expansionen uppmuntrar Ryssland att ta så mycket territorium som möjligt och se till att det som återstår är en djupt dysfunktionell rumpstat. Det enda som kan skapa fred i Ukraina och få slut på blodbadet är att återställa dess neutralitet, men idealisterna fördömer detta som djupt omoraliskt och därmed oacceptabelt. För att upprepa Raymond Aron: ”Idealisten, som tror att han har brutit med maktpolitik, överdriver dess brott”.[11]
Frågan om vem som är ansvariga för att ha orsakat kriget i Ukraina har varit en djupt omtvistad fråga sedan Ryssland invaderade Ukraina den 24 februari 2022.
(Alla länkar och bilder är tillagda av översättaren i klargörande syfte)
Svaret på denna fråga är oerhört viktig, eftersom kriget har varit en katastrof av en mängd olika anledningar, varav den viktigaste är att Ukraina i praktiken har förstörts. De har förlorat en betydande del av sitt territorium och kommer sannolikt att förlora ännu mer, dess ekonomi är i spillror, ett stort antal ukrainare är internt fördrivna eller har flytt landet, och de har lidit hundratusentals offer. Ryssland har naturligtvis också betalat ett betydande blodpris. På den strategiska nivån har relationerna mellan Ryssland och Europa, för att inte tala om Ryssland och Ukraina, förgiftats för överskådlig framtid, vilket innebär att hotet om ett storkrig i Europa kommer att vara med oss långt efter att Ukrainakriget förvandlats till ett frusen konflikt. Vem som bär ansvaret för denna katastrof är en fråga som inte kommer att försvinna hur som helst, och om något kommer den sannolikt att bli mer framträdande när omfattningen av katastrofen blir mer uppenbar för fler människor.
Den konventionella visdomen i väst är att Vladimir Putin är ansvarig för att ha orsakat kriget i Ukraina. Invasionen syftade till att erövra hela Ukraina och göra det till en del av ett större Ryssland, så lyder argumentet. När det målet väl var uppnått skulle ryssarna flytta aggressionen vidare för att skapa ett imperium i östra Europa, ungefär som Sovjetunionen gjorde efter andra världskriget. Därmed är Putin ytterst ett hot mot väst och måste hanteras med kraft. Kort sagt, Putin är en imperialist med en masterplan som prydligt passar in i en rik rysk tradition.
Det alternativa argumentet, som jag identifierar mig med, och som helt klart är minoritetssynen i väst, är att USA och dess allierade provocerade kriget. Detta är naturligtvis inte att förneka att Ryssland invaderade Ukraina och startade kriget. Men den främsta orsaken till konflikten är Natos beslut att föra in Ukraina i alliansen, som praktiskt taget alla ryska ledare ser som ett existentiellt hot som måste elimineras. Natos expansion är dock en del av en bredare strategi som är utformad för att göra Ukraina till ett västerländskt bålverk vid Rysslands gräns. Att föra in Kiev i Europeiska unionen (EU) genom främjandet av en färgrevolution i Ukraina – att förvandla dem till en pro-västlig liberal demokrati – är de två andra grenarna i politiken. Rysslands ledare fruktar alla tre grenarna, men de fruktar Natos expansion mest. För att hantera detta hot inledde Ryssland ett förebyggande krig den 24 februari 2022.
Debatten om vem som orsakade kriget i Ukraina hettade helt nyligen till när två framstående västerländska ledare – tidigare president Donald Trump och framstående brittiske parlamentsledamoten Nigel Farage – framförde argumentet att Natos expansion var drivkraften bakom konflikten. Föga överraskande möttes deras kommentarer av en våldsam motattack från försvarare av den konventionella visdomen. Det är också värt att notera att Natos avgående generalsekreterare Jens Stoltenberg två gånger under det senaste året sa att ”President Putin startade detta krig för att han ville stänga Natos dörr och neka Ukraina rätten att välja sin egen väg.” Knappast någon i väst ifrågasatte detta anmärkningsvärda erkännande av Natos chef och han drog inte heller tillbaka det.
Låt mig börja med de SJU HUVUDSKÄLEN att förkasta den konventionella visdomen. [Det gängse västliga narrativet]
För det FÖRSTA, det finns helt enkelt inga bevis från före den 24 februari 2022 för att Putin ville erövra Ukraina och införliva det i Ryssland. Förespråkare för den konventionella visdomen kan inte peka på något som Putin skrev eller sa som tyder på att han var inställd på att erövra Ukraina.
När de utmanas på denna punkt, tillhandahåller leverantörer av den konventionella visdomen bevis som har liten eller ingen betydelse för Putins motiv för att invadera Ukraina. Till exempel betonar vissa att han sa att Ukraina är en ”konstgjord stat” eller inte en ”riktig stat”. Sådana ogenomskinliga kommentarer säger dock ingenting om hans anledning att gå ut i krig. Detsamma gäller Putins uttalande att han ser ryssar och ukrainare som ”ett folk” med en gemensam historia. Andra påpekar att han kallade Sovjetunionens kollaps ”århundradets största geopolitiska katastrof”. Men Putin sa också: ”Den som inte saknar Sovjetunionen har inget hjärta. Den som vill ha tillbaka den har ingen hjärna.” Ändå pekar andra på ett tal där han förklarade att ”Det moderna Ukraina skapades helt och hållet av Ryssland eller, för att vara mer exakt, av det bolsjevikiska, kommunistiska Ryssland.” Men det är knappast ett bevis på att han var intresserad av att erövra Ukraina. Dessutom sa han i samma tal: ”Vi kan naturligtvis inte ändra tidigare händelser, men vi måste åtminstone erkänna dem öppet och ärligt.”
För att hävda att Putin var inställd på att erövra hela Ukraina och införliva det i Ryssland, är det nödvändigt att tillhandahålla bevis för att 1) han tyckte att det var ett önskvärt mål, 2) han trodde att det var ett genomförbart mål och 3) han avsåg att eftersträva det målet. Det finns inga bevis i de offentliga journalerna för att Putin övervägde, än mindre hade för avsikt att sätta stopp för Ukraina som en självständig stat och göra det till en del av det större Ryssland när han skickade sina trupper till Ukraina den 24 februari 2022.
Faktum är att det finns betydande bevis för att Putin erkände Ukraina som ett självständigt land. I sin välkända artikel den 12 juli 2021 som handlar om de rysk-ukrainska relationerna, som förespråkare för den konventionella visdomen ofta pekar på som bevis på hans imperialistiska ambitioner, säger han till det ukrainska folket: ”Ni vill upprätta en egen stat: ni är välkomna!” Angående hur Ryssland bör behandla Ukraina, skriver han: ”Det finns bara ett svar: med respekt.” Han avslutar den långa artikeln med följande ord: ”Och vad Ukraina kommer att bli – är upp till dess medborgare att bestämma.” Dessa uttalanden strider direkt mot påståendet att Putin ville införliva Ukraina i ett större Ryssland.
På samma sätt som i artikeln från den 12 juli 2021, och igen i ett viktigt tal som han höll den 21 februari 2022, betonade Putin att Ryssland accepterar ”den nya geopolitiska verklighet som tog form efter Sovjetunionens upplösning.” Han upprepade samma punkt för tredje gången den 24 februari 2022, när han meddelade att Ryssland skulle invadera Ukraina. Särskilt förklarade han att ”Det är inte vår plan att ockupera ukrainskt territorium” och gjorde klart att han respekterade ukrainsk suveränitet, även om det bara är till en viss punkt: ”Ryssland kan inte känna sig tryggt, utvecklas och existera, samtidigt som det står inför ett permanent hot från territoriet i dagens Ukraina.” Putin var i huvudsak inte intresserad av att göra Ukraina till en del av Ryssland; han var intresserad av att se till att det inte blev en ”språngbräda” för västerländsk aggression mot Ryssland.
För det ANDRA finns det inga bevis för att Putin förberedde en marionettregering för Ukraina, odlade pro-ryska ledare i Kiev, eller genomförde några politiska åtgärder som skulle göra det möjligt att ockupera hela landet och så småningom integrera det i Ryssland.
Dessa fakta strular till påståendet att Putin var intresserad av att radera Ukraina från kartan.
För det TREDJE hade Putin inte i närheten av tillräckligt med trupper för att erövra Ukraina.
Låt oss börja med de totala siffrorna. Jag har länge uppskattat att ryssarna invaderade Ukraina med som mest 190 000 soldater. General Oleksandr Syrskyi, den nuvarande överbefälhavaren för Ukrainas väpnade styrkor, sa nyligen i en intervju med The Guardian att Rysslands invasionsstyrka bara var 100 000 man starka. Faktum är att The Guardian använde samma siffror innan kriget började. Det finns inget sätt på vilket en styrka på varken 100 000 eller 190 000, skulle kunna erövra, ockupera och absorbera hela Ukraina in i ett större Ryssland.
Tänk på att när Tyskland invaderade den västra halvan av Polen i september 1939, räknade Wehrmacht omkring 1,5 miljoner man. Ukraina är geografiskt mer än 3 gånger större än vad den västra halvan av Polen var 1939, och Ukraina 2022 hade nästan dubbelt så många människor som Polen hade när tyskarna invaderade. Om vi accepterar general Syrskyis uppskattning att 100 000 ryska soldater invaderade Ukraina 2022, betyder det att Ryssland hade en invasionsstyrka som var 1/15 av storleken på den tyska styrkan som gick in i Polen. Och den där lilla ryska armén invaderade ett land som var mycket större än Polen vad gäller både territoriell storlek och befolkning.
Bortsett från siffrorna är det också en fråga om den ryska arméns kvalitéer. Till att börja med var det en militärstyrka som till stor del var utformad för att försvara Ryssland från invasion. Det var inte en armé som var redo att inleda en storoffensiv som skulle slutföra en erövring av hela Ukraina, än mindre hota resten av Europa. Vidare lämnade kvaliteten på de stridande styrkorna mycket att önska, eftersom ryssarna inte förväntade sig något krig när krisen började hetta till våren 2021. Därmed hade de små möjligheter att träna upp en skicklig invasionsstyrka. Både vad gäller kvalitet och kvantitet var den ryska invasionsstyrkan inte i närheten av att vara motsvarigheten till Wehrmacht i slutet av 1930-talet och början av 1940-talet.
Man skulle kunna hävda att de ryska ledarna trodde att den ukrainska militären var så liten och så vapenmässigt underlägsen att deras armé lätt kunde besegra Ukrainas styrkor och erövra hela landet. Faktum är att Putin och hans löjtnanter var väl medvetna om att USA och dess europeiska allierade, hade beväpnat och tränat den ukrainska militären sedan krisen först bröt ut den 22 februari 2014. Moskvas stora rädsla var att Ukraina höll på att bli en de facto medlem av NATO. Dessutom hade de ryska ledarna observerat hur den ukrainska armén, vilken var större än deras invasionsstyrka, med effektivitet stred i Donbass mellan 2014 och 2022. De förstod med all säkert att den ukrainska militären inte var en papperstiger som kunde besegras snabbt och bestämt, särskilt då den hade en stark uppbackning från väst.
Under loppet av 2022 tvingades ryssarna slutligen att dra tillbaka sin armé från Charkiv oblast och från den västra delen av Cherson oblast. I själva verket överlämnade Moskva territorium som dess armé hade erövrat under krigets inledande dagar. Det råder ingen tvekan om att trycket från den ukrainska armén spelade roll för att tvinga fram det ryska tillbakadragandet. Men ännu viktigare, Putin och hans generaler insåg att de inte hade tillräckliga styrkor för att hålla hela det territorium som deras armé hade erövrat i Charkiv och Cherson. Så de drog sig tillbaka och skapade mer hanterbara defensiva positioner. Detta är knappast ett beteende man kan förvänta sig av en armé som byggts och tränats för att erövra och ockupera hela Ukraina. Naturligtvis var den inte designad för det ändamålet och kunde därför inte uppnå den herkuliska uppgiften.
För det FJÄRDE försökte Putin under månaderna innan kriget började hitta en diplomatisk lösning på den annalkande krisen.
Den 17 december 2021 skickade Putin ett brev till både president Joe Biden och Nato chefen Stoltenberg, där han föreslog en lösning på krisen baserat på en skriftlig garanti om att: 1) Ukraina inte skulle gå med i Nato, 2) inga offensiva vapen skulle stationeras nära Rysslands gränser, och 3) Natos trupper och utrustning som flyttats in i Östeuropa sedan 1997 skulle flyttas tillbaka till Västeuropa. Vad man än tycker om möjligheten att förhandla baserat på Putins öppningskrav, vilket USA vägrade att förhandla om, visar det att han försökte undvika krig.
För det FEMTE, omedelbart efter kriget började, sträckte Ryssland ut handen till Ukraina för att inleda förhandlingar att avsluta kriget och utarbeta ett modus vivendi mellan de två länderna.
Vidare rapporterar Putin att när förhandlingarna pågick och gjorde framsteg, ombads han att avlägsna ryska trupper från området kring Kiev som en gest av god vilja, vilket han gjorde den 29 mars 2022. Ingen regering i väst eller tidigare politiker har ifrågasatt Putins påstående, vilket är direkt i strid med påståendet att han var inställd på att erövra hela Ukraina.
För det SJÄTTE, om man bortser från Ukraina, så finns det inte en gnista av bevis för att Putin övervägde att erövra några andra länder i Östeuropa.
Dessutom är den ryska armén inte ens tillräckligt stor för att köra över hela Ukraina, än mindre försöka erövra de baltiska staterna, Polen och Rumänien. Dessutom är alla dessa länder NATO-medlemmar, vilket nästan säkert skulle innebära krig med USA och dess allierade.
För det SJUNDE, hävdade knappast någon i väst att Putin hade imperialistiska ambitioner från det att han tog över makten 2000 tills Ukrainakrisen startade den 22 februari 2014. Då blev han plötsligt en imperialistisk angripare. Varför? Eftersom västerländska ledare behövde en anledning att skylla på honom för att ha orsakat krisen.
Det förmodligen bästa beviset på att Putin inte sågs som ett allvarligt hot under sina första fjorton år i ämbetet är att han var en inbjuden som gäst vid Nato-toppmötet i april 2008 i Bukarest, där alliansen meddelade att Ukraina och Georgien så småningom skulle bli medlemmar. Putin blev förstås rasande över det beslutet och gjorde sin ilska känd. Men hans motstånd mot det tillkännagivandet hade knappast någon effekt på Washington eftersom Rysslands militär bedömdes vara för svag för att stoppa ytterligare Nato-utvidgning, precis som den hade varit för svag för att stoppa expansionsvågorna 1999 och 2004. Väst trodde att det återigen kunde pressa Nato-expansionen ner i halsen på Ryssland.
När det gäller Natos utvidgning före den 22 februari 2014 syftade den inte till att hålla tillbaka Ryssland. Med tanke på den ryska militärmaktens sorgliga tillstånd var Moskva inte i någon position att erövra Ukraina, än mindre föra revanschistisk politik i östra Europa. Talande nog noterar USA:s tidigare ambassadör i Moskva, Michael McFaul, som är en hängiven försvarare av Ukraina och svidande kritiker av Putin, att Rysslands erövring av Krim 2014 inte var planerad innan krisen bröt ut; det var ett impulsivt drag som svar på kuppen som störtade Ukrainas pro-ryska ledare. Kort sagt var NATO-expansionen inte avsedd att hålla tillbaka ett ryskt hot, eftersom västvärlden inte trodde att det fanns ett sådant.
Det var först när Ukrainakrisen bröt ut i februari 2014 som USA och dess allierade plötsligt började beskriva Putin som en farlig ledare med imperialistiska ambitioner och Ryssland som ett allvarligt militärt hot som Nato var tvungen att hålla tillbaka. Denna plötsliga förändring i retorik var utformad för att tjäna ett väsentligt syfte: att göra det möjligt för väst att beskylla Putin för krisen och befria västvärlden från ansvar. Föga överraskande fick den porträtteringen av Putin mycket större kraft efter att Ryssland invaderade Ukraina den 24 februari 2022.
Det finns en twist på den konventionella visdomen som tål att nämnas. Vissa hävdar att Moskvas beslut att invadera Ukraina har lite att göra med Putin själv och istället är en del av en expansionistisk tradition som länge föregick Putin och är djupt kopplad till det ryska samhället. Denna förkärlek för aggression, som sägs drivas av interna krafter, inte Rysslands yttre hotmiljö, har drivit praktiskt taget alla ryska ledare över tid att uppträda våldsamt mot sina grannar. Det går inte att förneka att Putin är ansvarig i den här historien eller att han ledde Ryssland till krig, men han sägs ha liten påverkan. Nästan vilken annan rysk ledare som helst skulle ha agerat på samma sätt.
Det finns två problem med detta argument. Till att börja med är det icke-falsifierbart, eftersom den långvariga egenskapen i det ryska samhället som producerar denna aggressiva impuls aldrig identifierats. Ryssar sägs alltid ha varit aggressiva – oavsett vem som styr – och kommer alltid att vara det. Det är nästan som om det fanns i deras DNA. Samma påstående gjordes en gång om tyskar, som ofta framställdes under 1900-talet som medfödda angripare. Argument av det här slaget tas av goda skäl inte på allvar i den akademiska världen.
Vidare var det knappast någon i USA eller Västeuropa som karakteriserade Ryssland som medfött aggressivt mellan 1991 och 2014, när Ukrainakrisen bröt ut. Utanför Polen och de baltiska staterna, var rädsla för rysk aggression inte en oro som ofta uttrycktes under dessa tjugofyra år, vilket man skulle förvänta sig om ryssarna var beredda till aggression. Det verkar uppenbart att det plötsliga uppkomsten av denna argumentationslinje var en bekväm ursäkt för att skylla på Ryssland för att ha orsakat Ukrainakriget.
***********
Låt mig byta spår och beskriva de TRE HUVUDSKÄLEN för tanken att Natos expansion var den främsta orsaken till Ukrainakriget.
Putin gjorde många offentliga uttalanden som presenterade denna argumentation före den 24 februari 2022. När han talade till försvarsministeriets styrelse den 21 december 2021 uttalade han: ”det de gör, eller försöker eller planerar att göra i Ukraina, händer inte tusentals kilometer från vår nationella gräns. Det är på tröskeln till vårt hus. De måste förstå att vi helt enkelt inte har någonstans att dra oss tillbaka till. Tror de verkligen att vi inte ser dessa hot? Eller tror de att vi bara kommer att stå och titta på, när hot mot Ryssland dyker upp?” Två månader senare vid en presskonferens den 22 februari 2022, bara dagar innan kriget startade, sa Putin: ”Vi är kategoriskt emot att Ukraina går med i Nato eftersom detta utgör ett hot mot oss, och vi har argument för att stödja detta. Jag har upprepade gånger talat om det i den här salen.” Sedan klargjorde han att han insåg att Ukraina höll på att bli en de facto medlem i Nato. USA och dess allierade, sade han, ”fortsätter att pumpa de nuvarande Kiev myndigheterna fulla med moderna typer av vapen.” Han fortsatte med att säga att om detta inte stoppades, skulle Moskva ”bli kvar med ett ”anti-Ryssland” beväpnat till tänderna. Detta är helt oacceptabelt.”
Andra ryska ledare – inklusive försvarsministern, utrikesministern, vice utrikesministern och den ryske ambassadören i Washington – betonade också det centrala i Natos expansion som orsaken till Ukrainakrisen. Utrikesminister Sergej Lavrov påpekade detta kortfattat vid en presskonferens den 14 januari 2022: ”Nyckeln till allt är garantin att Nato inte kommer att expandera österut.”
Man hör ofta argumentet att de ryska farhågorna var ogrundade, eftersom det inte fanns någon chans att Ukraina skulle gå med i alliansen inom en överskådlig framtid, om någonsin. Det sägs faktiskt att USA och dess europeiska allierade ägnade lite uppmärksamhet åt att få Ukraina in i Nato före kriget. Men även om Ukraina gick med i alliansen skulle det inte vara ett existentiellt hot mot Ryssland eftersom Nato är en defensiv allians. Natoexpansion kan alltså inte ha varit orsaken till den ursprungliga krisen [inbördeskriget], som bröt ut i februari 2014 eller kriget som började i februari 2022.
Denna argumentation är falsk. Faktum är att det västerländska svaret på händelserna [inbördeskriget] 2014, var att fördubbla den befintliga strategin och dra Ukraina ännu närmare Nato. Alliansen började träna den ukrainska militären 2014, med i genomsnitt 10 000 tränade soldater årligen under de kommande åtta åren. I december 2017 beslutade Trump-administrationen att förse Kiev med ”defensiva vapen.” Andra Nato-länder kom snart in i handlingen och skickade ännu fler vapen till Ukraina. Dessutom började Ukrainas armé, flotta och flygvapen delta i gemensamma militärövningar med Natos styrkor. Västvärldens ansträngning att beväpna och träna Ukrainas militär förklarar till stor del varför det gick så bra mot den ryska armén under krigets första år. Som en rubrik i The Wall Street Journal från april 2022 uttryckte det, ”Hemligheten bakom Ukrainas militära framgång: år av NATO-träning.”
Om man lägger undan alliansens pågående ansträngningar för att göra den ukrainska militären till en mer formidabel stridsstyrka som kunde operera tillsammans med Nato-trupper, fanns det en förnyad entusiasm i väst under 2021 för att föra in Ukraina i Nato. Samtidigt vände president Zelenskyj, som aldrig hade visat mycket entusiasm för att föra in Ukraina i alliansen och som valdes i mars 2019 på en plattform som uppmanade till samarbete med Ryssland för att lösa den pågående krisen. Zelenskyj ändrade kurs i början av 2021 och inte bara anammade NATO-medlemskap för Ukraina, utan antog också en hård linje gentemot Moskva.
President Biden som flyttade in i Vita huset i januari 2021, hade länge varit engagerad i att föra in Ukraina i Nato och var en super-hök mot Ryssland. Föga överraskande utfärdade Nato, den 14 juni 2021, en kommuniké vid sitt årliga toppmöte i Bryssel, som sade: ”Vi upprepar beslutet som fattades vid Bukarest-toppmötet 2008 att Ukraina kommer att bli medlem i alliansen.” Den 1 september 2021 besökte Zelenskyj Vita huset, där Biden gjorde klart att USA har ”fast förbundit sig” till ”Ukrainas euro-atlantiska strävanden.” Varefter utrikesminister Antony Blinken och hans ukrainska motsvarighet Dmytro Kuleba, den 10 november 2021 undertecknade ett viktigt dokument – ”USA och Ukrainas stadga om strategiskt partnerskap”. Syftet för båda parter, enligt dokumentet, var att ”understryka … åtagandet att Ukraina genomför de djupgående och omfattande reformer, som är nödvändiga för en fullständig integration i europeiska och euro-atlantiska institutioner.” Det bekräftar också uttryckligen USA:s engagemang för ”2008 års Bukarests toppmötesdeklaration.”
Det verkar råda föga tvivel om att Ukraina var på god väg att bli medlem i Nato i slutet av 2021. Trots det hävdar vissa anhängare av denna politik att Moskva inte borde ha varit bekymrade över det resultatet, eftersom ”NATO är en defensiv allians och utgör inget hot mot Ryssland.” Men det är inte så Putin och andra ryska ledare tänker om Nato, och det är vad de tror som spelar roll. Kort sagt, det råder ingen tvekan om att Moskva såg på Ukrainas eventuella medlemskap i Nato som ett existentiellt hot som inte kunde tillåtas bestå.
För det ANDRA insåg ett stort antal inflytelserika och högt ansedda individer i väst innan kriget, att Natos expansion – särskilt till Ukraina – skulle ses av ryska ledare som ett dödligt hot och så småningom leda till katastrof.
William Burns den nuvarande CIA chefen, som var USA:s ambassadör i Moskva vid tiden för Nato-toppmötet i Bukarest, skrev i april 2008 ett memo till den dåvarande utrikesministern Condoleezza Rice, vilket kortfattat beskriver det ryska tänkandet om att ta med Ukraina i alliansen: ”Ukrainas inträde i Nato”, skrev han, ”är den klaraste av alla röda linjer för den ryska eliten (inte bara för Putin). Under mer än två och ett halvt år av samtal med ryska nyckelpersoner, från krigshökarna i Kremls mörka djuphålor till Putins skarpaste liberala kritiker, har jag ännu inte hittat någon som ser Ukraina i Nato som något annat än en direkt utmaning till ryska intressen.” Nato, sa han, ”skulle ses … som att kasta den strategiska handsken. Dagens Ryssland kommer att svara. Rysk-ukrainska relationer kommer att gå in i en djupfrysning…Det kommer att skapa bördig jord för rysk inblandning i Krim och östra Ukraina.”
Burns var inte den ende västerländska beslutsfattaren 2008 som förstod att inlemmandet av Ukraina i Nato var förenat med fara. På Bukaresttoppmötet motsatte sig både Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy att gå vidare med NATO-medlemskapet för Ukraina, eftersom de förstod att det skulle skrämma och göra Ryssland rasande. Merkel förklarade nyligen sitt motstånd med: ”Jag var väldigt säker på att Putin inte bara skulle låta det hända. Ur hans perspektiv skulle det vara en krigsförklaring.”
För att ta denna argumentation ytterligare ett steg längre, motsatte sig många amerikanska beslutsfattare och strateger president Clintons beslut att expandera Nato under 1990-talet, när dessa beslut diskuterades. Motståndarna förstod redan från början att ryska ledare skulle se det som ett hot mot deras vitala intressen, och att politiken så småningom skulle leda till katastrof. Listan över motståndare inkluderar framstående personer i etablissemanget som George Kennan, både president Clintons försvarsminister William Perry, och hans Chairman of the Joint Chiefs of Staff, general John Shalikashvili, Paul Nitze, Robert Gates, Robert McNamara, Richard Pipes och Jack Matlock, för att bara nämna några.
Logiken i Putins ståndpunkt borde ses som helt förnuftig för amerikaner, vilka länge har varit engagerade i Monroe-doktrinen, vilken föreskriver att ingen fjärran stormakt kan tillåtas bilda en allians med ett land på västra halvklotet och lokalisera sina militära styrkor där. USA skulle tolka ett sådant drag som ett existentiellt hot och gå väldigt långt för att eliminera faran. Naturligtvis var detta vad som hände under Kubakrisen 1962, när president Kennedy gjorde klart för sovjeterna att deras missiler med kärnvapen behövde avlägsnas från Kuba. Putin är djupt påverkad av samma logik. Stormakter vill trots allt inte att avlägsna stormakter flyttar in på deras bakgård.
För det TREDJE illustreras det centrala i Rysslands djupa rädsla för att Ukraina ska gå med i Nato av två händelser som har inträffat sedan kriget började.
Under Istanbulförhandlingarna som ägde rum omedelbart efter att invasionen började, gjorde ryssarna det tydligt och klart att Ukraina måste acceptera ”permanent neutralitet” och att de inte kunde gå med i Nato. Ukrainarna accepterade Rysslands krav utan något allvarligt motstånd, säkert för att de visste att det annars var omöjligt att avsluta kriget. Mer nyligen den 14 juni 2024, lade Putin upp två krav som Ukraina skulle behöva uppfylla, innan han skulle gå med på en vapenvila och påbörja förhandlingar för att avsluta kriget. Ett av dessa krav var att Kiev ”officiellt” uppger ”att man överger sina planer på att gå med i Nato.”
Inget av detta är förvånande, eftersom Ryssland alltid har sett Ukraina i Nato som ett existentiellt hot som till varje pris måste förebyggas. Denna logik är drivkraften bakom Ukrainakriget.
Slutligen är det uppenbart från Rysslands förhandlingsposition i Istanbul, såväl som Putins kommentarer om att avsluta kriget i hans tal den 14 juni 2024, att han inte är intresserad av att erövra hela Ukraina och göra det till en del av ett större Ryssland.
Publicerad av Moon of Alabama. Man kanske inte gillar Ryssland eller till och med känner sig fientlig mot dess nuvarande politik och ledarskap, men det bör inte hindra någon från att känna till och inse hur Ryssland ser på sig själv och hur de definierar sin egen roll i omvärlden.
Dmitrij Medvedev och Vladimir Putin
Dimitrij Medvedev, den tidigare ryske presidenten, är för närvarande vice ordförande i Rysslands säkerhetsråd och talade nyligen om flera definitioner av gränser. Medvedev har på senare tid blivit lite av den onde killen som spottar ut de hårda sanningarna, medan den gode killen är Rysslands president Vladimir Putin, som använder ett mindre hätskt språk. Men om man sållar bort agnarna av retorik är begreppen som båda förespråkar i olika tal ganska lika och bör ses som grunden för Rysslands politik.
Dmitrij Medvedev: ”Ryssland, som vilken stormakt som helst, har strategiska gränser långt bortom de geografiska.”
Talet presenterar en rysk syn på gränskonceptet längs sex teser.
Nedan följer några utdrag som jag tycker förtjänar en vidare diskussion:
För det första. Vi behöver inte någon annans land. Vi kommer aldrig att ge upp vårt eget. Så var det och så kommer det att förbli. Det är principen som styr vår statsgräns-politik. …
Författarna till olika geopolitiska teorier i olika länder (från Kina till Europa och Amerika) utgår från en uppenbar tes. Varje stat som suveränt subjekt i internationella relationer har två typer av gränser — geografiska och strategiska.
De förstnämnda är stabila och officiellt erkända i enlighet med folkrättsliga gränsdragningar och gränslinjer som fastställer statens geografiska gränser. Detta är en av huvuddelarna i dess politiska och territoriella ram. … [De senare] gränserna är inte begränsade till länders fysiska storlek, deras luftrum eller territorialvatten. De är inte direkt relaterade till statens suveränitet. De strategiska gränserna för en stat beror direkt på hur långt dess politiska makt sträcker sig. Ju mer kraftfull en stat är, desto längre utanför dess statsgränser ligger dess strategiska gränser. Och desto mer omfattande är det strategiska utrymme som ett sådant land utövar ekonomiskt, politiskt, sociokulturellt inflytande på. Detta är zonen för statens så kallade nationella intressen. Även om strategiska gränser och nationella intressen inte är samma begrepp.
I gengäld erbjuder de mäktiga makter som sätter tonen i världsrelationerna sina administrativa områden militärt och politiskt skydd. Svaga stater eller, ännu värre, de som nått slutet av sin ära och makt, blir marionetter eller vasallstater under sina beskyddare, eller som de senare börjat säga, ”vänligt sinnade” nationer (samma sak, men mindre stötande).
Staternas strategiska gränser, eller inflytandesfärer, skapar ingen anledning till fysisk utvidgning, de kommer på flera nivåer:
För det andra. Närvaron av strategiska gränser utanför det egna territoriet, betyder inte i dag att starka och ansvarsfulla länder tänker gå i krig med sina grannar och rita om den politiska kartan. Detta är skillnaden mellan vår tid och tidigare århundraden, då gränser var föremål för ständiga fluktuationer och kunde utmanas när som helst. … I allmänhet har Ryssland, som vilken stormakt som helst, strategiska gränser långt bortom de geografiska. Och de är inte baserade på militär makt eller ekonomiska tillskott, utan på en mycket mer solid, nästan orubblig grund.
För det tredje. Det finns flera nivåer av ryska strategiska gränser.
Den första nivån är begränsad till det naturliga landskapet (Karpaterna, det iranska höglandet, Kaukasusbergen, Pamirerna). Och civilisationsgränser – det är tydligt att ett antal av våra grannar, av historiska skäl, är ologiska att inkludera sig i den ryska ekumenin. … Det viktiga är att vi inte har några territoriella tvister med de länder som ingår i detta bälte. Under åren som har gått sedan Sovjetunionens kollaps har vi upprätthållit lönsamt handelssamarbete och bekväm mellanmänsklig kommunikation. … Om vi talar om våra strategiska gränser på andra nivån, täcker de det utrymme som vanligen kallas Greater Eurasia. Det är därför Rysslands president Vladimir Putin lade fram initiativet att skapa ett stort eurasiskt partnerskap. Detta är den viktigaste integrationsvägen på vår kontinent. Dess kärna är att förena potentialen hos alla stater och regionala organisationer i Eurasien så brett som möjligt. … Och om den högsta nivån av våra strategiska gränser. Rysslands globala intressen i världen är ganska förståeliga och naturliga. De har inte förändrats under de senaste decennierna. Som permanent medlem i FN:s säkerhetsråd är vårt land en stormakt. Och den kommer att fortsätta att visa en hälsosam, lämplig vård för dem som behöver hjälp. Detta är uppenbart i de traditionellt starka förbindelserna med afrikanska länder och Latinamerika.
Ryssland ser Ukraina som innanför Rysslands innersta strategiska gräns:
För det fjärde. När det gäller det så kallade ”Ukraina” (eller snarare Lilla Ryssland), måste alla våra motståndare bestämt och för alltid förstå den enkla sanningen. Territorier på båda stränderna av floden Dnieper är en integrerad del av Rysslands strategiska historiska gränser. Därför är alla försök att tvångsförändra dem, att skära bort dem ”levande” — dömda att misslyckas.
Våra fiender insisterar ständigt på att Rysslands huvudmål är att ”beslagta” ukrainsk mark, med några ”hemliga skatter i självständigheten”: vete, stål, gas, kol. Men i själva verket visar det sig att det inte finns något så speciellt i Banderas ”Ukraina” när det gäller ekonomin, som Ryssland – till skillnad från väst – inte skulle ha själv och i mycket större volymer.
I ”Ukraina” är den huvudsakliga rikedomen för oss av ett helt annat slag. Det stora värdet som vi inte kommer att ge upp till någon och för något är människorna. Nära oss och anhöriga.
…
För det femte. Det finns en kontrasterande skillnad mellan Rysslands och det ”kollektiva västerlandets” (främst USA:s) synsätt. Amerika och dess satelliter försöker utöka sina strategiska gränser till nästan alla regioner i världen. Under förevändning av att ”sprida demokrati” anstiftas krig över hela planeten. Målet är ganska transparent att tjäna pengar.
Konflikten kommer till ett avgörande:
För det sjätte. För västvärlden har konflikten om Ukraina nu förvandlats till en konfrontation mellan två civilisationer. Vår, all-ryska eller ryska (vars kärna är territoriet i Ryssland, Vitryssland och Ukraina), och den västra.
Våra motståndare är rädda för att konfrontera oss direkt. Även om västerländska galningar från politik och militär nyligen har ökat sitt tryck (kom bara ihåg samtalet med Bundeswehr officerare – och hur mycket av detta som ännu inte har publicerats), men ändå föredrar Washington-Bryssel att spela dockteater och kriga med sina dockor.
…
I marginalen av propagandastriderna tar våra fiender medvetet till skamlösa utbyten av begrepp. Västvärldens erövring av ”Ukraina” kallas ”befrielse från den ryska diktaturen”. Och att plantera och stödja en bastard till nynazistisk regim skapad av en komediserieskådespelare, är att ”stödja demokrati och frihet”. Omvänt beskrivs våra ansträngningar att bevara det gemensamma ryska rummet som rysk ”intervention” och ”ockupation”.
Alla normala människor har länge förstått att detta är en lögn. Friska politiska krafter i världen blir också gradvis medvetna om det verkliga tillståndet. För varje förnuftig person som inte är infekterad av russofobi och inte luras av anglosaxisk propaganda är slutsatserna uppenbara.
Det finns en hård verklighet som västländerna oundvikligen måste acceptera. […] Tiden spelar mot den så kallade ”gyllene miljarden” idag.
De strategiska gränserna för stater som inte är beroende av anglosaxarna kommer att bli bredare och starkare. […]
Vi strävar efter att göra det utrymme som definieras av våra strategiska gränser till en zon av ömsesidig förståelse och konstruktivt samarbete. […]
Det nuvarande nynazistiska ”Ukraina” är en murbräcka mot Ryssland, vilken används för att aggressivt driva igenom västerländska ideologiska principer i det allryska historiska rummet. Ännu ett försök att förverkliga västerlandets månghundraåriga drömmar att kasta vårt land in i Moskvafurstendömets gränser. Målet är uppenbarligen ouppnåeligt. […]
Vi kommer säkerligen att föra den speciella militära operationen till dess logiska slut. Fram till slutsegern. Före den nynazistiska kapitulationen. Sorgliga senila människor från Washington och Bryssel är rädda: om ryssarna får övertaget, så kommer de efter Ukraina att gå längre — in i Europa och till och med över havet, säger de. Du kommer inte att veta vad mer dessa vanföreställningar innehåller: i vanan av skamlösa lögner eller senil demens. Men i verkligheten är allt enkelt: vi behöver inte Polens, de baltiska staternas eller andra europeiska länders territorier. Men de som bor där, som är ett med oss, får inte bli trakasserade av någon.
Rysslands oundvikliga seger kommer också att skapa en ny arkitektur för eurasisk och internationell säkerhet. Det bör återspeglas i nya mellanstatliga dokument som kommer att ”konkretisera” dessa verkligheter. Detta inkluderar att iaktta internationella anständighetsregler med alla länder, ägna stor uppmärksamhet åt deras historia och befintliga strategiska gränser. Västvärlden måste äntligen lära sig en enkel läxa, lära sig att respektera våra nationella intressen.
Men kommer västvärlden att lära sig läxan?
Eller vad kan/kommer de att göra för att undvika att lära sig den?
CartagoCat 
#/media/File:Bundesarchiv_Bild_101I-186-0160-12,_Russland,_Misshandlung_eines_Juden.jpg){kind=link}
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.