”Kriget mellan Ryssland och Ukraina har varit en absolut katastrof. Hundratusentals har dödats eller skadats. Miljontals har fördrivits. Miljömässig och ekonomisk förstörelse har varit oöverskådlig. Framtida förödelse kan bli exponentiellt större när kärnvapenmakterna kryper allt närmare ett öppet krig.
Vi beklagar våldet, krigsförbrytelserna, urskillningslösa missilangrepp, terrorism och andra grymheter som är en del av detta krig. Lösningen på detta chockerande våld är inte fler vapen eller mer krig, de garanterar enbart ytterligare död och förstörelse.
Som amerikaner och nationella säkerhetsexperter uppmanar vi president Biden och kongressen att använda sin fulla makt för att snabbt få slut på kriget mellan Ryssland och Ukraina genom diplomati, särskilt med tanke på de allvarliga farorna med militär eskalering vilken kan komma att bli okontrollerbar.
För sextio år sedan gjorde president John F Kennedy en observation som är avgörande för vår överlevnad idag. ”Samtidigt som de försvarar våra egna vitala intressen, måste kärnvapenmakterna framför allt avvärja de konfrontationer som leder en motståndare till ett val mellan antingen en förödmjukande reträtt eller ett kärnvapenkrig. Att anta den typen av kurs i kärnvapenåldern skulle bara vara bevis på vår bankrutta politik – eller på en kollektiv dödslängtan för världen.”
Den omedelbara orsaken till detta katastrofala krig i Ukraina är Rysslands invasion. Ändå var det planerna och åtgärderna för att utvidga Nato till Rysslands gränser som tjänade till att framkalla rysk rädsla. Och ryska ledare har påpekat detta i 30 år. Ett misslyckande i diplomatin ledde till krig. Nu behövs det akut diplomati för att få ett slut på kriget mellan Ryssland och Ukraina innan det förstör Ukraina och äventyrar mänskligheten.
Fredspotentialen
Rysslands nuvarande geopolitiska oro är kultiverad av minnen från invasion från Karl XII, Napoleon, Kaisern och Hitler. Amerikanska trupper var bland en allierad invasionsstyrka som ingrep utan framgång mot den vinnande sidan i Rysslands inbördeskrig efter första världskriget. Ryssland ser Natos utvidgning och närvaro vid sina gränser som ett direkt hot; USA och NATO ser bara en försiktig beredskap. I diplomatin måste man försöka se med strategisk empati, försöka förstå sina motståndare. Detta är inte svaghet: det är visdom.
Slaget vid Narva 1700, av Cederström 1905
Vi förkastar tanken att diplomater som söker fred måste välja sida, i detta fall antingen Ryssland eller Ukraina. När vi gynnar diplomati väljer vi förnuftets sida, mänsklighetens sida, för fred.
Vi anser att president Bidens löfte om att stödja Ukraina ”så lång tid det tar”, är en licens att sträva efter dåligt definierade och i slutändan ouppnåeliga mål. Det kan visa sig vara lika katastrofalt som president Putins beslut förra året att inleda sin kriminella invasion och ockupation. Vi kan och kommer inte att stödja strategin att bekämpa Ryssland till den sista ukrainaren.
Vi förespråkar ett meningsfullt och genuint engagemang för diplomati, särskilt en omedelbar vapenvila och förhandlingar utan några diskvalificerande eller förbjudande förutsättningar. Medvetna provokationer ledde till kriget mellan Ryssland och Ukraina. På samma sätt kan medveten diplomati få slut på det.
USA:s åtgärder och Rysslands invasion av Ukraina
När Sovjetunionen kollapsade och det kalla kriget tog slut, försäkrade amerikanska och västeuropeiska ledare, sovjetiska och sedan ryska ledare att NATO inte skulle expandera mot Rysslands gränser. ”Det skulle inte bli någon expansion av…NATO en tum österut”, sa USA:s utrikesminister James Baker till sovjetledaren Mikhail Gorbatjov den 9 februari 1990. Liknande försäkringar från andra amerikanska ledare såväl som från brittiska, tyska och franska ledare på 1990-talet bekräftar detta.
Michail Gorbatjov diskuterar det tyska enandet med Hans-Dietrich Genscher och Helmut Kohl i Ryssland, 15 juli 1990. Foto: Bundesbildstelle / Presseund Informationsamt der Bundesregierung.
Sedan 2007 har Ryssland upprepade gånger varnat för att Natos väpnade styrkor vid de ryska gränserna var intolerabla – precis som ryska styrkor i Mexiko eller Kanada skulle vara intolerabla för USA nu, eller som sovjetiska missiler på Kuba var 1962. Ryssland pekade speciellt ut Natos expansion till Ukraina som särskilt provocerande.
Att se på kriget med Rysslands ögon
Vårt försök att förstå det ryska perspektivet av deras krig stöder inte invasionen och ockupationen, och det betyder inte heller att ryssarna inte hade något annat alternativ än detta krig.
Men precis som Ryssland hade andra alternativ, så hade också USA och Nato fram till detta ögonblick.
Ryssarna gjorde sina röda linjer tydliga. I Georgien och Syrien bevisade de att de skulle använda våld för att försvara dessa linjer. 2014 visade deras omedelbara beslagtagande av Krim och deras stöd till Donbas separatister* att de var seriösa i sina åtagande att försvara sina intressen. Varför detta inte förstods av USA:s och Natos ledning är oklart; inkompetens, arrogans, cynism eller en förrädisk blandning av alla tre är sannolikt bidragande faktorer.
[*Egentligen federalister]
Återigen, även när det kalla kriget slutade, varnade amerikanska diplomater, generaler och politiker för farorna med att utvidga Nato till Rysslands gränser och med att illvilligt blanda sig i Rysslands inflytandesfär. Tidigare regeringstjänstemän Robert Gates och William Perry utfärdade dessa varningar, liksom de vördade diplomaterna George Kennan,Jack Matlock och Henry Kissinger. 1997 skrev femtio seniora amerikanska utrikespolitiska experter ett öppet brev till president Bill Clinton där de rådde honom att inte utöka Nato och kallade det ”ett politiskt misstag av historiska proportioner.” President Clinton valde att ignorera dessa varningar.
Viktigast för vår förståelse av hybrisen och den machiavelliska beräkningen i USA:s beslutsfattande kring Ryssland-Ukraina-kriget är avfärdandet av varningarna utfärdade av Williams Burns, den nuvarande chefen för Central Intelligence Agency. I ett brev 2008 till utrikesminister Condoleezza Rice, skrev Burns om NATO-expansion och ukrainskt medlemskap, medan han tjänstgjorde som ambassadör i Ryssland:
”Ukrainas och Georgiens Nato strävanden berör inte bara en blottlagd nerv i Ryssland, det väcker allvarlig oro över konsekvenserna för stabiliteten i regionen. Ryssland uppfattar det inte bara som inringning och ansträngningar att undergräva Rysslands inflytande i regionen, utan de fruktar också oförutsägbara och okontrollerade konsekvenser som allvarligt skulle påverka ryska säkerhetsintressen. Experter berättar att Ryssland är särskilt oroligt över att de starka splittringarna i Ukraina om NATO medlemskap, med mycket av det etniskt ryska samfundet emot medlemskap, kan leda till en stor splittring, som involverar våld eller i värsta fall inbördeskrig. I så fall skulle Ryssland behöva besluta om det skulle ingripa; ett beslut Ryssland inte vill behöva stå inför.” [Hela Njet means Njet telegrammet översatt till svenska]
Varför fortsatte USA att expandera Nato trots sådana varningar? Vinsten från vapenförsäljningen var en viktig faktor. På grund av motstånd mot NATO expansionen bildade en grupp neokonservativa och de högsta cheferna för amerikanska vapentillverkare den amerikanska kommittén för att expandera NATO. Mellan 1996 och 1998 spenderade de största vapentillverkarna 51 miljoner dollar (94 miljoner dollar idag) på lobbyverksamhet och miljoner mer på kampanjbidrag. Med denna generositet blev NATO expansion snabbt en klar affär, varefter amerikanska vapentillverkare sålde vapen för miljarder dollar till de nya NATO medlemmarna.
Hittills har USA skickat militärutrustning och vapen till ett värde av 30 miljarder dollar till Ukraina, med ett totalt bistånd till Ukraina som överstiger 100 miljarder dollar. Det har sagts att krig är skumraskaffärer, mycket lönsamma sådana för ett fåtal utvalda.
Sammanfattningsvis är NATO expansion ett nyckeldrag i en militariserad amerikansk utrikespolitik som kännetecknas av unilateralism med regimskiften och förebyggande krig. Senast i Irak och Afghanistan har dessa misslyckade krig, enbart producerat slakt och ytterligare konfrontationer, en hård verklighet som USA skapat. Kriget mellan Ryssland och Ukraina har öppnat en ny arena för konfrontation och slakt. Denna verklighet är inte helt av vårt eget skapande, men det kan mycket väl vara vår undergång, om vi inte ägnar oss åt att skapa en diplomatisk uppgörelse som stoppar dödandet och minskar spänningarna.
Låt oss göra Amerika till en kraft för fred i världen.
UNDERTECKNARNA
Dennis Fritz, direktör, Eisenhower Media Network; Command Chief Master Sergeant, US Air Force (pensionerad) Matthew Hoh, biträdande direktör, Eisenhower Media Network; Tidigare marinkårsofficer och stats- och försvarstjänsteman. William J. Astore, överstelöjtnant, US Air Force (pensionerad) Karen Kwiatkowski, överstelöjtnant, US Air Force (pensionerad) Dennis Laich, generalmajor, US Army (pensionerad) Jack Matlock, USA:s ambassadör i U.S.S.R., 1987-91; författare till Reagan and Gorbatjov: How the Cold War Ended Todd E. Pierce, Major, Judge Advocate, U.S. Army (pensionerad) Coleen Rowley, specialagent, FBI (pensionerad) Jeffrey Sachs, universitetsprofessor vid Columbia University Christian Sorensen, tidigare arabisk lingvist, US Air Force Chuck Spinney, pensionerad ingenjör/analytiker, försvarsministerns kontor Winslow Wheeler, nationell säkerhetsrådgivare till fyra republikanska och demokratiska USA Lawrence B. Wilkerson, överste, amerikanska armén (pensionerad) Ann Wright, överste, amerikanska armén (pensionerad) och tidigare amerikansk diplomat
1996 – Amerikanska vapentillverkare bildar kommittén för att expandera NATO och spenderar över 51 miljoner dollar på att lobbya kongressen.
1997 – 50 utrikespolitiska experter inklusive tidigare senatorer, pensionerade militära officerare och diplomater undertecknar ett öppet brev som säger att Natos expansion är ”ett politiskt misstag av historiska proportioner.”
2001 – USA drar sig ensidigt ur antiballistiska missilavtalet.
2004 – Ytterligare sju östeuropeiska länder går med i NATO. Nato-trupper är nu direkt vid Rysslands gräns.
2004 – Rysslands parlament antog en resolution som fördömer Natos expansion. Putin svarade med att säga att Ryssland kommer att ”bygga upp vår försvars- och säkerhetspolitik på motsvarande sätt.”
Jag vill inte med den här artikeln påstå att jag på något sätt har en fullständig bild av vad titeln antyder, men det finns mycket som med små medel kan sammanfattas till en översikt. Den kan kanske i något fall peta hål på det falska narrativ som presenteras för oss i massmedia, och därmed skapa en bättre grund för en realistisk säkerhetspolitisk världsbild.
Innan vi kan börja resan strax innan Sovjetunionens upplösning, måste vi begrunda de historiska orsakerna till både NATO och Warszawapakten, vilket översiktligt låter sig göras i dessa båda Wikipedia länkar, även om de också lämnar mycket i övrigt att önska.
Resan tar egentligen sin början långt innan förhandlingarna om Tysklands återförenande 1989-90 eller ens under Malta-toppmötet i december 89. Förhistorien är slutskedet av det andra världskriget, och efterkrigstidens kalla krig, vilka tillsammans utgjorde förspelet till förhandlingarna som ledde till det nuvarande enade Tyskland med Berlinmurens fall och efterhand frigörelsen av alla de Östeuropeiska länderna.
Huvudaktörerna i dessa förhandlingar och viktiga diplomatiska diskussioner och möten var;
Michael Gorbatjov som var det dåvarande Sovjetunionens president med utrikesminister Eduard Shevardnadze;
USA:s dåtida president George H.W. Bush och utrikesminister James Baker med Robert Gates från (NSA) som assistent till presidenten;
Västtysklands förbundskansler Helmut Kohl och utrikesminister Hans-Dietrich Genscher;
Frankrikes presidenten Francois Mitterrand;
Den brittiska premiärministern Margaret Thatcher med utrikesministern Douglas Hurd och John Major;
Natos dåvarande generalsekreterare Manfred Wörner.
Det tillkommer ett antal sekreterare och mötes assistenter, vilka har kommit att spela en historiskt viktig roll för uppkomsten av detta dokument.
Resultatet av förhandlingarna blev bland annat att Tyskland kunde återförenas, under det muntliga löftet att NATO inte skulle utvidgas österut över Oder–Neisse linjen, vilken utgjorde gränsen mellan Tyskland och Polen. Det förhandlades även fram vilka stående arméer och vapenslag, från båda sidor, som kunde tillåtas inom Europas gränser.
Efter dessa förhandlingar, där Gorbatjov gav uttryck för sin politiska vision om ett Europa där Ryssland ingick som en naturligt integrerad del av den Europeiska gemenskapen, föll Sovjetunionen samman och Warszawapakten upplöstes 1991.
Den 25 december, avgick Gorbatjov som president i Sovjetunionen och överlämnade all makt som fanns kvar i ämbetet till Rysslands nya president Boris Jeltsin. Dagen efter, den 26 december, upplöste Sovjetunionens högsta sovjet sig själv.
Lyssna på Jeffrey Sachs som var närvarande i Kreml vid händelsen.
De följande åren utgjorde ett plundringståg mot Ryssland av president Bill Clintons (1992) utsedda ekonomiska ”rådgivare” till den alkoholiserade Boris Jeltsin. Utplundringen av Rysslands tillgångar pågick fram till Boris Jeltsins avgång den 31 december 1999, då han utsåg Vladimir Putin som tillförordnad president.
Kanske insåg Jeltsin redan den 12 mars 1999 – då NATO utvidgades med Tjeckien, Ungern och Polen – men allra senast den 24 mars – då Bill Clinton förklarade för det amerikanska folket att det var dags att sätta in flyganfall mot Serbien – att han hade blivit förrådd av Clinton.
Det är fullt möjligt att det var detta som fick honom att välja Vladimir Putin, en tidigare KGB agent okänd för väst och med Rysslands bästa som mål, till ställföreträdande president.
Detta år blev alltså startskottet för USA/NATO sveket mot Ryssland med den fjärde utvidgning av NATO som kom till stånd den 12 mars 1999, med Polen, Tjeckien och Ungern.
För att fem år senare den 24 mars 2004, följas upp av ytterligare ett gigantiskt svek. Ryssland protesterade givetvis, men ingen i väst tog det ”försvagade” Ryssland på allvar.
Rysslands ekonomi återhämtade sig stadigt under Vladimir Putin, som höll ett linjetal på säkerhetskonferensen i München 2007 (Här översatt i sin helhet).
Han sa bland annat detta:
”För bara två decennier sedan var världen ideologiskt och ekonomiskt delad och det var två supermakters enorma strategiska potential som säkerställde global säkerhet.
Denna globala ståndpunkt förde de skarpaste ekonomiska och sociala problemen till marginalen på det internationella samfundets och världens agenda. Och precis som alla andra krig lämnade det kalla kriget oss med skarp ammunition, bildligt talat. Jag syftar på ideologiska stereotyper, dubbelmoral och andra typiska aspekter av kalla krigets blocktänkande.
Den unipolära värld som hade föreslagits efter det kalla kriget ägde inte heller rum.
Mänsklighetens historia har verkligen gått igenom unipolära perioder och sett strävanden mot världs överhöghet. Och vad har inte hänt i världshistorien?
Men vad är en unipolär värld? Hur man än försöker försköna denna term, hänvisar den i slutändan till en typ av situation, nämligen ett centrum för auktoritet, ett kraftcentrum, ett centrum för beslutsfattande.
Det är en värld där det finns en mästare, en suverän. Och i slutändan är detta skadligt, inte bara för alla inom detta system, utan också för suveränen själv eftersom den förstör sig själv inifrån.
Och detta [system] har verkligen ingenting gemensamt med demokrati. För som ni vet är demokrati majoritetens makt i ljuset av minoritetens intressen och åsikter.
För övrigt får Ryssland – vi – ständigt lektioner om demokrati. Men av någon anledning vill de som lär ut inte lära sig själva.
Jag anser att den unipolära modellen inte bara är oacceptabel utan också omöjlig i dagens värld. Och detta beror inte bara på att om det fanns individuellt ledarskap i dagens – och just i dagens – värld, så skulle de militära, politiska och ekonomiska resurserna inte räcka till. Vad som är ännu viktigare är att själva modellen är felaktig eftersom det inte finns, och kan inte finnas någon moralisk grund för den i den moderna civilisationen.”
Talet var chockerande för de västliga ledarna och många av dem gjorde narr av Putin medan han talade.
Vad de inte förstod var att det var här Putin satte ned foten. Det var i detta tal han talade om att Ryssland var tillbaka och inte tänkte vara varken USA:s eller Europas strykpojke längre.
Det fanns fortfarande några av USA:s intelligentsia kvar i den amerikanska administrationen som insåg detta redan innan och öppet hade uttryckt sina åsikter bland annat George Kennan, som hade varit med och utformat den kallakriget politik som gällt fram till 1991.
I ett utdrag ur en artikel i New York Times den 2 maj 1998 säger han bland annat detta, efter att ha åhört senatsdebatten 1997 om utvidgningen som skulle komma 1999.
“Jag tror att det är början på ett nytt kallt krig. Jag tror att ryssarna gradvis kommer att reagera ganska negativt och det kommer att påverka deras politik. Jag tycker att det är ett tragiskt misstag. Det fanns ingen som helst anledning till detta. Ingen hotade någon annan.”
”Och Rysslands demokrati är lika långt framskridet, om inte längre, som något av dessa länder som vi just har skrivit på för att försvara från Ryssland. Det visar så lite förståelse för rysk och sovjetisk historia. Naturligtvis kommer det att bli en dålig reaktion från Ryssland, och då kommer NATO utvidgarna att säga ‘vad var det vi sa, det är så ryssarna är’ – men det är bara helt fel.”
Istanbul och Astana deklarationerna
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) har sitt ursprung i de multilaterala samtalen i november 1972 i Esbo Finland, vilka var avsedda att främja det fredliga samarbetet under avspänningstiden. Idag har OSSE 57 medlemmar och 11 observatörer och fortsätter att fungera som ett regionalt forum för att lösa (?) internationella frågor.
Två av dess viktigaste principförklaringar kom vid toppmöten i Istanbul Turkiet 1999, och i Astana Kazakstan2010 , vilket bland annat bekräftar i kontexten av ett internationellt samfund, varje nations rätt till sin egen säkerhet.
“Säkerheten i varje deltagande stat är oskiljaktigt kopplad till alla andras säkerhet. Varje deltagande stat har lika rätt till säkerhet. Vi bekräftar den inneboende rätten för varje deltagande stat att vara fri att välja eller ändra sina säkerhetsarrangemang, inklusive alliansfördrag, allt eftersom de utvecklas. Varje stat har också rätt till neutralitet. Varje deltagande stat kommer att respektera alla andras rättigheter i dessa avseenden. De kommer inte att stärka sin säkerhet på bekostnad av andra staters säkerhet”, står det i Astana deklarationen.
På detta möte 2008 i Bukarest, hade alltså alla de Europeiska länderna med medlemskap i OSSE, EU och NATO, möjligheten att stoppa detta erbjudande, i åberopande av 1999 års Istanbul fördrag och argumenten “gemensamt och odelbart säkerhetsutrymme” och “fritt från skiljelinjer och zoner med olika säkerhetsnivåer.” Med betoning på att de deltagande staterna “inte kommer att stärka sin säkerhet på bekostnad av andra staters säkerhet.”
Det gjorde man inte, och det var här hela den Europeiska säkerhetsordningen sköts i sank av NATO hökarna i EU och USA. Alla NATO länderna hade VETO rätt och kunde förhindrat detta.
Vilka dessa länder var kan du se här.
Ett citat ur Rysslands utrikesdepartement uttalande från 10/12 2021, säger en hel del om hur skarpt läget är.
”Kursen har valts för att dra in Ukraina i Nato, som fylls av utplaceringar av attackrobotsystem med en minimal flygtid till centrala Ryssland, och andra destabiliserande vapen. Sådant oansvarigt beteende skapar allvarliga militära risker för alla inblandade parter, upp till och inklusive en storskalig konflikt i Europa.
Samtidigt görs uttalanden om att frågan om Ukrainas hypotetiska NATO-medlemskap uteslutande berör Kiev och Alliansen, och att ingen bör blanda sig i denna process. Låt oss dock komma ihåg att Nato-länderna, förutom Washingtonfördraget, har skyldigheter när det gäller den odelbara säkerheten i det euroatlantiska området och hela OSSE:s omfattning. Denna princip proklamerades ursprungligen i Helsingfors slutakt och bekräftades senare i Parisstadgan för ett nytt Europa från 1990 , som säger att: “Säkerheten är odelbar och säkerheten för varje deltagande stat är oskiljaktigt kopplad till alla de andras” 1999 antogs stadgan för europeisk säkerhet vid OSSE:s toppmöte i Istanbul, som betonade att de deltagande staterna “inte kommer att stärka sin säkerhet på bekostnad av andra staters säkerhet.”
Något avslut på terrorbalansen kom aldrig till stånd, varken 1990 eller i några andra fördrag, och därmed heller inga uppgörelser om de ”intressesfärer” som detta kärnvapenbestyckade avskräckningshot hade skapat.
Det kalla krig som Bush trodde sig ha vunnit 1990, var bara tillfälligt satt ur spel. Vad som skapats var de ”röda linjer” som utgör säkerhetsgränserna, eller de ”intressesfärer” som båda dessa kärnvapenmakter hävdar på olika sätt. USA med Monroe doktrinen och Wolfowitz doktrinen och Ryssland med de nyligen framlagda förslagen på en all Europeisk säkerhetsordning.
Underlag till förhandlingar saknas alltså inte, men det är bråttom och läget är explosivt.
Från Tysklands återförening den 3 oktober 1990 och fram till Ukraina kriget, har det funnits många toppdiplomater och statsvetare som varnat för utvidgningen av NATO mot Rysslands gränser. Återföreningen möjliggjordes av Michail Gorbatjovs socialdemokratiska perestrojka politik, hans dröm om ett gemensamt europeiskt folkhem, och därutav hans uppmjukade hållning gentemot de europeiska satellitstaterna i Warszawapakten. Den 15 mars 1991 då Tyskland fick sin fulla suveränitet, blev också det år då Sovjetunionen och med den Warszawapakten upplöstes.
Den logiska följden var att också NATO skulle upplösas då grunderna för dess syften hade försvunnit, vilket också en del av Europas politiker trodde, men det blev aldrig verklighet.
De diplomatiska förhandlingarna runt återföreningen, NATO och de stående arméstridskrafterna på båda sidor av blocken, Warszawapakten och NATO, var omfattande. Det kalla kriget monterades slutligen ned och förhandlades bort. Många var med rätta glädjerusiga över befrielsen från Sovjetunionens järnok, särskilt i de östeuropeiska lydstaterna, vilka nu blev suveräna stater. Det var många frågor att lösa samtidigt, varav de viktigaste rörde den kommande europeiska säkerhetsordningen. Komplexiteten och tidsmarginalerna gjorde att inte heller alla frågorna löstes, vilket osökt leder oss till dagsläget.
Jack F. Matlock
Jack F. Matlock
Bland de som varnade för en fortsatt utvidgning av NATO mot öst, fanns många prominenta USA politiker, analytiker, och diplomater. Bland dem finns Jack F. Matlock som tjänstgjorde som USA:s siste ambassadör i U.S.S.R. (1987-1991). Han är medlem i styrelsen för American Committee for U.S.-Russia Accord (ACURA).
När frågan om att lägga till fler medlemmar till Nordatlantiska fördragsorganisationen (NATO) kom upp 1997, ombads han att vittna inför senatens utrikesutskott, där han sade följande:
_____________________________________
“Jag anser att administrationens rekommendation att ta in nya medlemmar i Nato vid denna tidpunkt är missriktad. Om det skulle godkännas av den amerikanska senaten, kan det mycket väl gå till historien som mest djupgående strategiska blunder som gjorts sedan slutet av det kalla kriget. Långt ifrån att förbättra säkerheten för USA, dess allierade och de nationer som vill gå in i alliansen, skulle det mycket väl kunna uppmuntra en kedja av händelser vilka skulle kunna skapa det allvarligaste säkerhetshotet för nationen sedan Sovjetunionen kollapsade.”
“Planen att utöka medlemskapet i Nato tar inte hänsyn till den verkliga internationella situationen efter det kalla krigets slut, och fortsätter i enlighet med en logik som bara var meningsfull under det kalla kriget.
Uppdelningen av Europa upphörde innan det fanns någon tanke på att ta in nya medlemmar in i Nato. Ingen hotar att dela upp Europa igen. Det är därför absurt att hävda, som vissa har gjort, att det är nödvändigt att ta in nya medlemmar in i Nato för att undvika en framtida uppdelning av Europa; om Nato ska vara det främsta instrumentet för att ena kontinenten, så är det logiskt sett enda sättet att göra det genom att expandera till att omfatta alla europeiska länder. Men det verkar inte vara administrationens mål, och även om det är det, går vägen att nå dit inte genom att styckevis ta in nya medlemmar.”
Varpå han tillade “Alla de påstådda målen för Natos utvidgning är lovvärda. Naturligtvis är länderna i Central- och Östeuropa kulturellt en del av Europa och bör garanteras en plats i europeiska institutioner. Naturligtvis har vi en del i utvecklingen av demokrati och stabila ekonomier där. Men medlemskap i Nato är inte det enda sättet att uppnå dessa mål. Det är inte ens det bästa sättet i avsaknad av ett tydligt och identifierbart säkerhetshot.”
George Kennan
George Kennan
George Kennan (16 februari 1904 – 17 mars 2005) var en amerikansk diplomat och historiker. Han var mest känd som en förespråkare för en politik för inneslutning av sovjetisk expansion under det kalla kriget. Kennan var ställföreträdare för den amerikanska ambassadören i Moskva 1944-1946. Han föreläste brett och skrev vetenskaplig historia om relationerna mellan Sovjetunionen och USA. Han var också en i gruppen av utrikespolitiska äldste som kallades ”De vise männen”, och blev en av de mest inflytelserika i den amerikanska utrikespolitiken under kalla kriget. I ett utdrag ur en artikel i New York Times den 2 maj 1998 säger han:
________________________________________
”Jag tror att det är början på ett nytt kallt krig. Jag tror att ryssarna gradvis kommer att reagera ganska negativt och det kommer att påverka deras politik. Jag tycker att det är ett tragiskt misstag. Det fanns ingen som helst anledning till detta. Ingen hotade någon annan.
Denna expansion skulle få det här landets grundande fäder att vända sig i sina gravar. Vi har skrivit under för att skydda en hel rad länder, även om vi varken har resurserna eller avsikten att göra det på något seriöst sätt. Det [NATO-expansionen] var helt enkelt en lättsam handling av en senat som inte har något verkligt intresse för utrikesfrågor.
Det som stör mig är hur ytlig och dåligt informerad hela senatsdebatten var,” tillade Mr. Kennan, som var närvarande vid skapandet av NATO. Hans anonyma artikel från 1947 i tidskriften Foreign Affairs, som grundade sig på ”det långa telegrammet” och var undertecknad ”X”, definierade USA:s kalla kriget inneslutningspolitik i 40 år.
”Jag var särskilt bekymrad över hänvisningarna till Ryssland som ett land som längtar efter att attackera Västeuropa. Förstår folk inte? Våra meningsskiljaktigheter i det kalla kriget var med den sovjetiska kommunistregimen. Och nu vänder vi ryggen åt just de människor som genomförde historiens största blodlösa revolution för att avlägsna den sovjetregimen.
Och Rysslands demokrati är lika långt framskridet, om inte längre, som något av dessa länder som vi just har skrivit på för att försvara från Ryssland. Det visar så lite förståelse för rysk och sovjetisk historia. Naturligtvis kommer det att bli en dålig reaktion från Ryssland, och då kommer NATO utvidgarna att säga ‘vad var det vi sa, det är så ryssarna är’ – men det är bara helt fel.”
John Mearsheimer
Den ledande internationella relationsforskaren John Mearsheimer gav en intervju i The New Yorker, efter den ryska invasionen, där han förklarade att situationen “startade i april 2008, vid toppmötet i Bukarest, där NATO efteråt utfärdade ett uttalande som sa att Ukraina och Georgien skulle bli NATO medlemmar.
Statsvetaren John Mearsheimer har varit en av de mest kända kritikerna av amerikansk utrikespolitik sedan det kalla krigets slut. Kanske är han mest känd för boken han skrev tillsamman med Stephen Walt, ”The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy”. Mearsheimer är förespråkare för en tes inom stormaktspolitiken, en skola för realistiska internationella relationer som utgår ifrån att; i egenintresset att försöka bevara den nationella säkerheten, kommer stater att agera förebyggande i väntan på motståndare. Under flera år har Mearsheimer hävdat att USA, genom att driva på expansionen av Nato österut och upprättandet av vänskapliga förbindelser med Ukraina, har sannolikheten för krig mellan kärnvapenmakterna ökat och lagt grunden för Vladimir Putins aggressiva inställning mot Ukraina. Faktum är att 2014, efter att Ryssland annekterat Krim, skrev Mearsheimer att ”USA och dess europeiska allierade delar det mesta av ansvaret för denna kris.”
Mearsheimer menade att “ryssarna gjorde det otvetydigt klart vid 2008 att de såg detta som ett existentiellt hot, och de drog ett streck i sanden.” Mearsheimer argumenterade i intervjun, som han hävdat i flera år i denna fråga, att nyckelfrågan i Rysslands centrala nationella säkerhetsintressen, är frågan om att Ukrainas medlemskap i NATO.
William Burns
Skrev det berömda och av Wikileaks läckta, ”Njet means Njet” memorandumet 2008.
Sammanfattning. Efter en dämpad första reaktion på Ukrainas avsikt att söka en handlingsplan för NATO-medlemskap (MAP) vid Bukarest-toppmötet (ref A), har utrikesminister Lavrov och andra höga tjänstemän upprepat ett starkt motstånd, och betonade att Ryssland skulle se ytterligare expansion österut som ett potentiellt militärt hot. Natos utvidgning, särskilt med Ukraina, förblir “en känslomässig och neuralgisk” fråga för Ryssland, men även strategiska politiska överväganden ligger till grund för ett starkt motstånd mot NATO-medlemskap för Ukraina och Georgien. I Ukraina inkluderar dessa farhågor att frågan potentiellt skulle kunna dela landet i två, vilket leder till våld eller till och med hävdar vissa till inbördeskrig, vilket skulle tvinga Ryssland till ett besluta om att ingripa. Dessutom fortsätter GOR och experter att hävda att ukrainska NATO-medlemskap skulle få stor inverkan på Rysslands försvarsindustri, Rysk-ukrainska familjeförbindelser och bilaterala relationer generellt sett. I Georgien fruktar GOR fortsatt instabilitet och “provokativa handlingar” i separatistregionerna.
Stephen F. Cohen (1938 – 2020) var professor emeritus i ryska studier och politik vid New York University och Princeton University. Hans sista bok av ett tiotal titlar var, ”Krig med Ryssland? Från Putin & Ukraina till Trump & Russiagate”, släpptes den 27 november 2018.
”Vi möts idag under den värsta och potentiellt farligaste amerikansk-ryska konfrontationen på många decennier, förmodligen sedan den kubanska missilkrisen 1962.
Det ukrainska inbördeskriget, som utlöstes av det olagliga regeringsskiftet i Kiev i februari, och växer redan till en proxy krig mellan USA och Ryssland. Det till synes otänkbara börjar bli tänkbart: ett verkligt krig mellan USA ledda Nato, och det postsovjetiska Ryssland.
Självklart befinner vi oss redan i ett nytt kallt krig, vilket eskalerande sanktioner bara kommer att fördjupa och institutionalisera. Ett kallt krig som är potentiellt farligare än sin USA – Sovjet föregångare, som världen med nöd och näppe överlevde. Så är det av flera anledningar:
– Epicentrum för detta nya kalla krig är inte i Berlin, utan vid Rysslands gränser mot Ukraina, en region som är absolut nödvändig i Moskvas syn på sin nationella säkerhet och till och med för dess civilisation. Det betyder att den typ av missbedömningar, missöden och provokationer som världen bevittnade för decennier sedan, kommer att vara förenade med ännu större fara.
– En ännu större risk är att det nya kalla kriget kan fresta till användningen av kärnvapen, på ett sätt som det amerikansk-sovjetiska inte gjorde. Jag tänker på argumentet från några militärstrateger i Moskva, att om Ryssland direkt hotas av Natos överlägsna konventionella styrkor, kan Ryssland ta till sin mycket större arsenal av taktiska kärnvapen. Den pågående USA/NATO omringningen av Ryssland med baser, såväl på land som havsbaserat missilförsvar, ökar bara denna möjlighet.
—Ännu en riskfaktor är att det nya kalla kriget saknar de ömsesidigt återhållande regler som utvecklats under det fyrtioåriga kalla kriget, och då särskilt efter den kubanska missilkrisen. Mycket laddade misstankar, förbittring, missuppfattningar och desinformation både i Washington och Moskva, kan de facto göra sådana ömsesidiga begränsningar ännu svårare.
Detsamma gäller den surrealistiska demoniseringen av Vladimir Putin Rysslands president, – en sorts personligt förtal utan något egentligt prejudikat i det förflutna, åtminstone efter Stalins död. Henry Kissinger har påpekat att ”demoniseringen av Vladimir Putin inte är en politik; det är ett alibi för frånvaron av en sådan.” Jag tycker att det är ännu värre: en abdikering från verklig analys och rationellt beslutsfattande.
— Slutligen kan det nya kalla kriget bli än mer farligt eftersom det, också till skillnad från under dess fyrtioåriga föregångare, inte finns någon effektiv amerikansk opposition – inte i administrationen, kongressen, etablissemangsmedia, universitet, tankesmedjor eller i samhället.
Om vi flyttar NATO styrkor mot Rysslands gränser … kommer det uppenbarligen att militarisera situationen och Ryssland kommer inte att backa. Det här är existentiellt.”
Henry Kissinger
Henry Kissinger, född 1923 i Tyskland, är en amerikansk diplomat, statsvetare och republikansk politiker. Kissinger var USA:s utrikesminister 1973–1977. Dessförinnan var han nationell säkerhetsrådgivare 1969–1973. Han tilldelades Nobels fredspris 1973.
USA:s förre utrikesminister Henry Kissinger, är en av de mest ansedda amerikanska strategiska tänkarna genom tiderna, sa 2014 i en kommentar i The Washington Post att:
“Ukraina borde inte gå med i NATO, därför att det skulle göra Ukraina till en teater i en öst-västkonfrontation. Att behandla Ukraina som en del av en öst-västlig konfrontation skulle i årtionden försvaga alla möjligheter att föra Ryssland och väst, särskilt Ryssland och Europa – in i ett internationellt samarbetssystem.”
William Perry
William Perry
William Perry var USA:s försvarsminister från 3 februari 1994 till 23 januari 1997 under president Bill Clinton, han förklarar i sina memoarer att för honom är Nato utvidgningen orsaken till ”brottet i relationerna med Ryssland” Han var 1996 så kraftigt motståndare till utvidgningen att han skrev ”i styrkan av min övertygelse övervägde jag att avgå”.
Noam Chomsky
Noam Chomsky
Noam Chomsky sa 2015 att ”tanken att Ukraina skulle kunna gå med i en västerländsk militärallians skulle vara helt oacceptabel för vilken som helst rysk ledare” och att Ukrainas önskan att gå med i Nato ”inte skyddar Ukraina, det hotar Ukraina med ett storkrig.”
_________________________________
Ett antal andra mycket aktade och kunniga personer i organisationen VIPS (Veteran Intelligence Professionals for Sanity) varnade i ett memorandum den 6 april 2021 Biden, de menade att:
Vi vill uppmärksamma er på den farliga situation i Ukraina idag, där det finns en växande risk för krig om ni inte vidtar åtgärder för att förebygga en sådan konflikt. Vid denna tidpunkt påminner vi om två grundläggande realiteter som behöver betonas särskilt, mitt i den växande spänningen mellan Ukraina och Ryssland. För det första; eftersom Ukraina inte är medlem i Nato, skulle artikel 5 i Natofördraget naturligtvis inte gälla i fallet med en väpnad konflikt mellan Ukraina och Ryssland. För det andra kan Ukrainas nuvarande militära böjelser, om de tillåts övergå till faktiska militära aktioner, leda till fientligheter med Ryssland. Vi anser att det är avgörande att er administration omedelbart försöker ta bort detta från bordet , det vill säga, varje “lösning” i den nuvarande återvändsgränden som har en militär komponent. Kort sagt, det finns inte och kan aldrig finnas, en militär lösning på detta problem. Din interimistiska vägledning för nationella säkerhetsstrategier indikerade att din administration skulle “göra smarta och disciplinerade val när det gäller vårt nationella försvar och ansvarsfull användning av vår militär, samtidigt som diplomatin lyfts fram som vår första utväg.” Just nu är det perfekta tillfället så att alla kan se, att omsätta dessa ord i handling.
Vladimir Pozner
Det här är den berömda rysk-amerikanske journalisten Vladimir Pozner, som 2018 säger att NATO-expansion i Ukraina är oacceptabel för Ryssland, att det måste bli en kompromiss där ”Ukraina, garanterat, inte kommer att bli medlem i NATO.”
____________________________________________
George Friedman
George Friedman Bild: Alexander Shcherbak
Stratfors vd George Friedman om grundorsakerna till den ukrainska krisen. Den välkände amerikanske statsvetaren George Friedman gjorde ett besök i Moskva. Den privata underrättelse och analysbyrån Stratfor, kallas ofta för ”skugg CIA” i USA. I en intervju i Kommersant (2014-12-19) talade han om de mål USA strävar efter i Ukraina och förklarade varför dessa mål är oförenliga med Rysslands intresse.
”Rysslands strategiska imperativ är att ha en så djup buffertzon som möjligt vid sina västra gränser. Därför har Ryssland alltid haft en speciell inställning till Vitryssland, Ukraina, de baltiska staterna och andra länder i Östeuropa. De är av stor betydelse för Rysslands nationella säkerhet.
I början av detta år (2014) hade Ukraina en något pro-rysk men skakad regering. Det passade Moskva: Ryssland vill inte helt kontrollera Ukraina eller ockupera det – det räcker att Ukraina inte går med i Nato och EU. Ryska federationens myndigheter kan inte tillåta en situation där de västerländska väpnade styrkorna kommer att stå hundra kilometer från Kursk eller Voronezh.
USA var intresserade av att bilda en provästlig regering i Ukraina. De såg att Ryssland var på frammarsch och försökte hindra det från att befästa sin position i det postsovjetiska utrymmet. Framgången för provästliga styrkor i Ukraina skulle göra det möjligt att hålla tillbaka Ryssland.
Ryssland kallar händelserna i början av året för en USA-organiserad statskupp. Och det var verkligen den mest uppenbara statskuppen i historien.
– Så krisen i Ukraina är resultatet av konfrontationen mellan Ryssland och USA?
– Här har du två länder det ena vill att Ukraina ska vara neutralt, och det andra att Ukraina ska vara en del av frontlinjen i den ryska inneslutningen. Man kan inte säga att en av parterna har fel: båda handlar utifrån sina nationella intressen. Det är bara det att dessa intressen är oförenliga med varandra.
För amerikanerna är det som sagt viktigt att förhindra uppkomsten av en hegemon i Europa. Och på senare tid har de börjat oroa sig på allvar för Rysslands potential och avsikter. Ryssland har börjat gå från den defensiva ställning det har haft sedan 1992 till att återupprätta sin inflytandesfär. Poängen är den grundläggande diskrepansen mellan de två stormakternas nationella intressen.”
”Rysslands invasion av Ukraina har chockat världen. Låt oss titta bakom rubrikerna in i en historia som kanske inte passar in i narrativet.
Näktergal bild från Wikipedia
En iskall vinternatt 1949, på höjden av det kalla kriget, klättrade en man upp på kanten av ett fönster på sextonde våningen på Bethesda Naval Hospital i Maryland och hoppade ut. Fallet dödade honom omedelbart.
Mannens identitet orsakade en omedelbar mörkläggning av pressen. James Forrestal var den amerikanska regeringens förste försvarsminister och arkitekten bakom den amerikanska regeringens kalla kriget politik gentemot Ryssland.
Det fanns en enda förbryllande ledtråd till varför han hade avslutat sitt eget liv. Forrestal hade ägnat sina sista timmar sent på natten åt att kopiera den antika grekiska tragedin Ajax av Sofokles. I pjäsen betraktar Ajax sin långa exil hemifrån:
”Ve, ve!” kommer skriken låta – Intet mummel tyst som en darrande klagan Av den ensamma fågeln, aftonens näktergal –
Plötsligt runt 02.00 när Forrestal kom fram till ordet ”näktergal” mitt i en meningen, slutade Forrestal skriva och verkade helt enkelt ha lagt ner sin penna och hoppat ut genom fönstret.
Kopia av Forrestals förmodade transkription av Sofokles dikten strax före hans död. Handstilen stämmer inte överens med hans vanliga handstil | Källa: ariwatch.com
Detta var hans självmordsbrev, om regeringens utredare hade kunnat låsa upp betydelsen för Forrestal av ordet ”Näktergal”, kunde detta varit nyckeln till hans död. På Princeton hade han röstats fram som ”mest sannolik att lyckas.” Det enda någon kunde vara säker på var att James Forrestal var briljant och fortfarande hade en lysande karriär framför sig.
James Forrestal
Forrestal hade börjat karriären som investerings bankir – stilig, framgångsrik och självsäker, och redan vid 31 var Forrestal ett stort namn på Wall Street som partner på investeringsföretaget Dillon Read. Som en karaktär tagen direkt ur en F. Scott Fitzgerald-roman blandade han sig med ´the Roaring Twenties’ bohemiska jetset – och på ett cocktailparty i Paris på Left Bank, träffade han sin lika glamorösa fru societetslejonet Josephine Ogden.
Att dricka och festa föll sig naturligt för båda – liksom affärer, som de båda höll på med även efter att de hade gift sig.
Som en republikan när kriget började, rekryterades han till regeringstjänsten sekreterare för marinen av den demokratiske presidenten Roosevelt. Ett konstigt val kunde det verkade, då de enda fartyg Forrestal någonsin tidigare hade varit på var fritidsyachter. Amiralerna hatade honom – ändå var han den mest effektiva sekreterare tjänsten någonsin sett, vilket förde marinen in i en ny tid av stridsberedskap.
När det kalla kriget började utsågs Forrestal till USA:s första försvarsminister, ansvarig för den gigantiska nya försvarsdepartementets (DoD) byggnad vid Potomac – känt som Pentagon. Forrestal var bara i början av femtioårsåldern men för tjänsten ung, briljant och ambitiös. Han omgav sig med lika briljanta män och blev mentor för nästa generation av amerikanska utrikespolitiska intellektuella, som George Kennan och Paul Nitze, som hade varit hans vise chef på Dillon Read.
Enligt författaren James Caroll förstärkte den femsidiga byggnaden en syn baserad på globalt hot. Från hans första dagar på ämbetet började Forrestals tjänstgöring på den nya tjänsten att störas av ett allt mer oberäkneligt beteende. En djup antikommunistisk paranoia började ta över hans personlighet. Efter mordet på den tjeckiske politikern Jan Masaryk av en stalinistisk mord patrull (Masaryk kastades ut genom ett fönster i Prag), började Forrestal tro att han var märkt för attentat av sovjetiska lönnmördare, och att en mordpatrull patrullerade på DC:s gator spanande efter honom. När en vän (och den blivande CIA-chefen John McCone) besökte honom hemma, uppmanade Forrestal honom att hålla sig borta från fönstren så att han inte skulle utgöra ett lätt mål för en prickskytt. President Truman blev störd av ryktena om hans beteende och bad FBI att hålla ett öga på honom.
Forrestal blev efter Berlinkrisen till slut avskedad från sin tjänst av Truman. Kolumnisten Drew Pearson spred ett förmodligen apokryfiskt rykte, att han sprungit genom gatorna och ropat ”ryssen kommer!” Han led av ”reaktiv depression” och blev inlagd på Bethesda, där han fick VIP-sviten på översta våningen.
Sovjetisk propaganda som skildrar Forrestals misstänkta död i juli 1949 | Källa: CovertAction Magazine
Nyheten om hans självmord undanhölls pressen medan utredarna arbetade. Hans mystiska död skulle förbli ett stort kalla krigets mysterium, och de fakta som upptäcktes av de statliga utredarna kom inte ut förrän 2004. Nyckeln till allt var ordet ”Näktergal”.
Forrestal hade några år tidigare under sin tid som Pentagon-chef, samarbetat med det nya CIA i ett flertal globala ”hemliga aktioner”, till exempel manipulerandet av det italienska valet 1948 för att förhindra en kommunistisk seger. Ett annat sådant hemligt projekt var skapandet av vad som kom att kallas en ”Stay Behind Army” [Gladio-B] i Ukraina – för att destabilisera Sovjetunionen.
Det sista ordet han någonsin skrev var det kodnamn – godkänt av honom – för den hemlig västerländska armén, utformad för att hindra Sovjetunionen. Gruppen som var känd av nazisterna som ”Nachtigall” eller ”Näktergal” bestod av före detta ukrainska WWII dödstruppernas medlemmar. Som återaktiverade nazister hade de sin bas i München och var kända som ”UPA”, enheten flögs in till bergen runt Lviv. Gruppen registrerades för många dödsfall vilka fortsatte att orsaka förödelse i regionen, som CIA:s krona på verket, tills den ”folded up” som det heter på byråns språkbruk. Till stor del orsakat av information som läckts till sovjeterna av den brittiske superspionen Kim Philby, på den tiden chefen för den gemensamma USA UK underrättelsetjänsten vid den brittiska ambassaden i Washington DC. Den lärde brittiske agenten var samtida med Forrestal – och rykten säger att Forrestals fru Josephine en gång i berusat tillstånd somnat på en brittisk ambassadfest.
UPA – Den hemliga Nightingale Army finansierad av Forrestal och CIA. Grunden till det som sedan blev UNA-UNSO
På grund av arten av denna mycket hemliga pågående operation, var utredarna 1949 inte medvetna om betydelsen av ordet ”Näktergal” för Forrestal och tillskrev därför hans död ”mental depression” som ett resultat av hans avskedande. Den ukrainska armén som han hjälpte till att skapa hade aldrig något hopp om framgång utan direkt amerikansk hjälp, men avklassificeringen av hemliga CIA-dokument avslöjar att den var cyniskt designad att ”få Sovjetunionen att förblöda”. Flera år senare drog en intern CIA rapport slutsatsen att operation ”Näktergal” var ”olycklig och tragisk”.
Var det skuld som fick Forrestal att ta sitt liv, eller? Det kommer vi aldrig med säkerhet att få veta. Det finns dock massor av spekulationer på nätet.”
Av Glenn Diesen publicerad av Steigan den 26. mars 2022
Grotesk, karikatyr, karaktär. En väldig björn i soldathatt som tittar västerut och röker. En King Kongalluderandekomisk propagandaklyscha av Ryssland och Sovjetunionen.
Av Glenn Diesen, professor vid Universitetet i Sydöstra Norge.
Människan drivs till stor del av instinkter som har utvecklats under tusentals år. När vi upplever ett yttre hot söker vi solidaritet i vår grupp med konformitet i det trygga narrativet, för att tolka den komplexa världen omkring oss. Världen blir en kamp mellan gott och ont, och med rättvisan på vår sida kommer vi att vinna. Jag står precis bredvid de andra som fördömer detta fruktansvärda krig, men önsketänkandet leder till farliga beslut. Till slut kommer verkligheten ikapp oss.
Nato är inte ett hot?
Hur kommer det sig att vi inte kan erkänna att Nato, världens största militära allians som upprättats mot ryssarna, kan tolkas som ett hot av Ryssland? Ledande tänkare inom politik och akademi har de senaste 25 åren varnat för att Natos expansionism skulle leda till ett nytt kallt krig eller kärnvapenkrig med Ryssland. George Kennan, Jack Matlock, Henry Kissinger, Robert Gates, William Burns, Stephen Cohen, Kenneth Waltz, John Mearsheimer, Stephen Walt och andra ledande tänkare, insåg också att Ryssland skulle betrakta Natos intåg i Ukraina som ett existentiellt hot. Men detta avfärdas nu som ”rysk propaganda”.
USA var villiga att riskera kärnvapenkrig för att avlägsna sovjetiska missiler från Kuba 1962, och amerikanerna skulle göra detsamma idag om Kina eller Ryssland beslutade sig för att etablera sig militärt i Mexiko eller Kuba. Ryssland visar också att man är villiga att riskera kärnvapenkrig, för att sätta stopp för en fientlig militär allians vid sina gränser. Detta ursäktar inte Rysslands invasion, men vi måste förstå sammanhanget och förhålla oss till verkligheten av hur stormakter agerar.
Ryssland förlorar kriget?
Hur kan det komma sig att vi tror att Ryssland förlorar detta krig? Vi får veta att Rysslands militär är svag och dysfunktionell, men i verkligheten har Ryssland begränsat sin egen krigföring. Newsweek rapporterade nyligen att USA använde fler bomber och missiler mot Irak den första dagen, än vad Ryssland har använt på en månad mot Ukraina. Denna verklighet vill vi inte erkänna, på grund av rädslan för att den ska tolkas som ett normativt argument att Ryssland är ”goda”. Rysslands begränsade krigföring är strategisk. Efter att ha vunnit kriget kommer Moskva också att vinna freden. Men ju mer militärt motstånd Ryssland möter, desto mer destruktiv kommer krigföringen att bli, för att uppnå de strategiska målen. Detta är uppenbart i Mariupol.
Mariupol 2022-03-25
Media hävdar att Ryssland inte har lyckats ta Kiev, men detta är missvisande eftersom ryska soldater inte har fått order om att storma huvudstaden. De största striderna är i Donbas, där cirka 60 000 av de bästa ukrainska soldaterna finns. Krig handlar till stor del om logistik. De ukrainska soldaterna i Donbas är nu till stor del omringade och är uppdelade i mindre fickor utan tillgång till ammunition, bensin, mat och möjlighet att samordna sig. När dessa ukrainska styrkor är besegrade kommer huvudstriden att vara över och tiotusentals ryska och tjetjenska styrkor kommer att frigöras för att gå till offensiv mot mycket enklare mål. Med Mariupol under rysk kontroll kommer logistiken också att lösas med en direkt landkorridor till Krim, vilket är nödvändigt för att ta sig vidare till Odessa med stabila försörjningsleder.
Detta är inte ett normativt argument eller en kritik av ukrainska styrkor. Ukrainska soldater kämpar hårt och tappert, till den grad att Ryssland har tvingats att ändra sina strategier, men vi måste fortfarande hantera verkligheten att Ryssland har en överväldigande makt och därför vinner.
Denna verklighet är viktig eftersom diplomati och ett fredsavtal kommer att bli svårare ju längre vi väntar. Under sju år saboterade amerikanerna Minskavtalet, eftersom detta fredsavtal skulle ge viss autonomi till Donbas och därmed förhindra USA:s planer att inkludera Ukraina i ett NATO medlemskap. När Ryssland svarade med sin invasion av Ukraina eskalerade också de ryska kraven: ett oberoende Donbas och ett neutralt Ukraina. Men ju längre detta krig fortsätter och ju mer resurser Ryssland måste använda, desto mer kommer Ryssland att kräva i ett fredsavtal. Fortsätter vi på den vägen kommer Ryssland att genomföra autonomi, eller erkänna fullständigt oberoende för alla de rysktalande regionerna i sydöstra Ukraina – från Kharkov till Odessa.
Är Ryssland isolerat?
Sanktionerna skulle knäcka ekonomin, isolera Ryssland i världen och skicka rubeln in i hyperinflation. Men hittills har det inte hänt.
Vårt önsketänkande dikterar att det internationella samfundet har isolerat Ryssland, men i verkligheten är detta bara Nato länder och deras närmaste allierade. Kina, Indien, Brasilien och resten av världen kommer inte att ta parti i proxy kriget mellan Nato och Ryssland. Det betyder inte att de stöder Rysslands illegala krig mot Ukraina, men de erkänner inte vår [västs] moraliska auktoritet. Länder som Kina och Sydafrika skyller kriget på Nato.
Ryssland förväntar sig inte att sanktionerna någonsin kommer att hävas och kommer därför inte att ändra sin politik. Utan paneuropeiska säkerhetsavtal kommer konflikten att fortsätta om var Europas delningslinjer ska dras. Ryssland kommer därför att fortsätta att omorientera sin ekonomi bort från väst, som man gjort sedan februari 2014 då Nato länderna stödde ett regimskifte i Ukraina. Kina har svarat positivt och vill nu leda Ryssland och resten av världen mot ett nytt tekniskt, ekonomiskt och finansiellt system som inte är hotat av Nato länderna.
Beslutet att ta pengarna från Rysslands centralbank har ödelagt det internationella förtroendet för dollarn och euron. Ryssland anser att detta är ett brott av Nato länderna och hävdar nu att de bara kommer att acceptera rubel för sin gas och olja. EU hävdar i sin tur att man ska ersätta energiimporten från Ryssland, men experterna bekräftar att detta är orealistiskt. Även om det hade varit möjligt att ersätta billig rysk gas, skulle det innebära att européerna måste köpa dyrare flytande gas, och att Ryssland skulle skicka sin billiga gas till Asien. Detta är mycket problematiskt då billig energi är en absolut nödvändighet för en konkurrenskraftig industri. I länder som Frankrike och Tyskland råder nu panik då den europeiska industrin och ekonomin kommer att köras över av Asien.
Ett slut på önsketänkandet
Natos lösning på konflikten är mer av samma sak – fortsätt mobiliseringen mot Ryssland och pumpa in fler vapen i Ukraina. Avsikten är att förhandla med Ryssland baserat på [militär] styrka. Men är inte detta källan till problemen? I 30 år förhandlade Nato utifrån styrka mot ett svagt Ryssland och resultatet blev att Nato kunde göra som de ville och Rysslands säkerhetsintressen ignorerades. Utan paneuropeiska säkerhetsavtal kollapsar den europeiska säkerheten. Både Nato och Ryssland har gjort många misstag och som ett resultat av detta lider ukrainarna.
Vi har rört oss mot ett europeiskt storkrig i 30 år och det finns inte längre några bra lösningar. Men ett slut på önsketänkande måste vara början. ” ~ Glenn Diesen
Denna artikel är publicerad med författarens välvilliga godkännande
”Självrättfärdigt ryggmärgshat, inre russofobiska svinhundar och laglöshet, som svar på Rysslands invasion av Ukraina kommer att skada västvärlden själv och påskynda dess nedgång och fall.
Enligt det danska lexikonet betyder termen ”den inre svinhunden” ungefär ”illvilligt, hatiskt drivna, som gömmer sig bakom en persons till synes vänliga och toleranta exteriör”.
Den här hunden, som kan tillhöra både eliten och massorna, har de senaste veckorna blivit helt lössläppt bland både höga och låga längs det politiska spektrumet. Det verkar inte längre finnas några gränser för vad som kan sägas om ryssar och Ryssland – även utan ett jämförande perspektiv – och vad som kan göras för att isolera landet och folket ekonomiskt, kulturellt, socialt, finansiellt och mediemässigt. Allt med hänvisning till Rysslands – huvudlöst överreagerande – invasion av Ukraina. Ordet ”Putin” förklarar allt som genom ett magiskt trick.
Det är ett förakt och ett hat som måste ha legat latent djupt i det kollektivt omedvetna väldigt länge. Detta är förmodligen till stor del en konsekvens av de så kallade fria mediernas systematiska, ensidiga ”hot bedömningar” under decennier – återigen utan jämförande analys av Natos beteende och militära överutgifter – och utelämnandet av något som helst perspektiv på Rysslands historia, säkerhetsbehov eller dess uppfattningar om oss.
Att förklara har förvrängts – av vem? – till att vara identiskt med att försvara. Konversationen är tystad. Fallet – bollen – försvinner och bara personangrepp, kategorisering och positionering återstår: ”Putin förstående”, ”pro-ryss”, ”anti-NATO”, ”putinist” eller ”betald av Kreml”.
Även om jag som reaktioner på mina uttalanden till dansk press har fått så många lovord som jag är djupt tacksam för, har jag också fått min del av shitstormen på sociala medier.
Medias roll i den hatiska reaktionen
Media har lagt en mycket betydande del av soundtracket till det gränslösa hat som nu sprider sig från de lägsta instinkterna till konkreta handlingar och reaktiva åtgärder på högsta nivå av politiskt beslutsfattande.
Dansk [och svensk] mainstreammedia, inte minst public service Danmark Radio, som enligt lagen har ett särskilt ansvar för offentlig information, har helt enkelt meddelat – som ett faktum som inte krävde dokumentation – att Ryssland var fienden och ett hot, – dolt den militär ekonomiska utvecklingens obalans, nedtonad eller lämnat utan kommentar, det förkastliga i USA:s och andra NATO-länders krig, ockupationer, massdöd, flyktingskapande, regimskifte – och misslyckade försök med detta som i Syrien – samarbete med terrorister, de fruktansvärda mänskliga konsekvenserna av dessa krig och t.ex de kvävande sanktionerna mot Irans oskyldiga 85 miljoner människor. Och Israels bombningar och kärnvapen har för länge sedan upphört att rapporteras.
Jag, som dagligen följer dessa teman genom ett brett spektrum av medier, har under de senaste 20 åren varje dag förvånats över det uppenbara sättet på vilket allt är organiserat till klart fördel för USA och Nato-länderna. Man har uteslutande använt västerländska källor och nyhetsbyråer, sammankallat experter bekostade av Nato länders regeringar i statliga forskningsinstitut som DIIS i Danmark, och praktiskt taget aldrig publicerat material som skulle kunna belysa Rysslands intressen, sätt att tänka eller åsikter om vad vi i Natos krets företog oss.
Ett mediekrig har pågått i decennier. Idag reagerar helt vanliga människor så våldsamt och har ingen aning om hur mycket de har blivit förförda av ständiga, objektivt okunniga goda/onda världsbilder.
De oåterkalleliga, förhastade beslutens outhärdliga dårskap
Därmed är regering, politiker, forskare och media – med den klassiska reservationen av några få undantag – idag helt i känslostormarnas våld. Lagar kan brytas, särskilda lagar införas, pengar tas från världens fattiga till ukrainska flyktingar; affärer har plötsligt blivit PR politiskt korrekta med Ukrainska flaggor och blå/gula lampor, och omedelbart upphörande av all verksamhet i Ryssland. Från den ena dagen till den andra har EU inga resursproblem med 2-3 miljoner flyktingar från Ukraina, medan man 2015 inte kunde hantera 1,5 miljoner – främst muslimer, och det är viktigt – från de krigsområden USA och andra NATO-länder har förhärjat i årtionden, och många gånger värre än Ryssland, åtminstone fram till idag, har gjort det i Ukraina. Tyskland beslutar – återigen utan analys – att omedelbart upprusta med 112 miljarder USD per år. Rysslands upprustning är US $ 66 miljarder!
Danmark och flera politiska partier kastar sina grundläggande åsikter om militarism, baser, kärnvapen och Nato överbord. Man måste ta ansvar i den nya situationen, lägga handen på spisen som premiärminister Frederiksen uttrycker det. I hundflockens berusning vill ingen riskera att framstå som försiktig, måttfull eller förstående angående de underliggande Ryssland-NATO-konflikterna. Man tar avstånd från våldet – Rysslands men inte andras i tillnärmelsevis samma grad – och förbiser helt de bakomliggande konflikterna som är Ryssland och Nato och inte alls Ryssland och Ukraina. Ukraina är bara den olyckliga krigsskådeplatsen.
Fler vapen och mer rustning – oavsett kostnaden för vårt samhälle på lite längre sikt, vilket ingen analyserar – är det enda svaret som behövs. Det måste gå undan. Och vi måste stå eniga nu – och vi står tillsammans.
Kanske inte så bra om det man äntligen kan enas om – i en annars genomgående splittrad västvärld utan klarsynt ledarskap – visar sig i övermorgon vara en fundamentalt felaktig och självdestruktiv attityd.
Gudarna må veta hur en sådan intellektuellt lågtstående åtgärd som att öka Danmarks militärutgifter upp till 2 % av BNP, kan antas av människor vi skulle vilja uppfatta som ansvarsfulla politiker.
För det första är det intellektuellt nonsens att militärutgifterna ska öka om ett lands ekonomi går bra och falla om den inte gör det. Militära utgifter måste avgöras i förhållande till en seriös hotanalys – Vilka tänkbara hot har så liten sannolikhet och effekt att vi inte behöver förbereda oss på dem? – Vilka hot är så stora att vi inte har eller har råd att gardera oss mot dem? Och – vilka hot finns kvar som vi både kan göra något åt och har råd att bygga ett adekvat försvar mot? Och så tittar man på statskassan och prioriterar mellan alla utgifter för en stat.
Gudarna måste alltså också vara de enda som vet hur man på Christiansborg har räknat ut att Rysslands invasion av Ukraina ska mötas av 2% av BNP och inte på 1,8% eller 4,4%. I själva verket är den sortens beslut inget annat än en extremt dyr signalpolitik av lägsta kunskapskaraktär och på bekostnad av skattebetalarna, vilka aldrig protesterar mot galenskapen för att de är kyssta av …. Putin, den där djävulen, kommer om vi inte pungar ut.
Vad detta kommer att kosta det danska samhället på 10-20 års sikt finns det garanterat ingen som analyserat innan beslutet antogs.
Och vidare:
Kulturevenemang som involverar ryssar läggs ner på rad – utställningar och konserter. Det groteska är att dessa initiativ även påverkar ryska konstnärer som uttryckligen tagit avstånd från Rysslands invasion. Med andra ord, de straffas för att de är ryssar.
Ministrarna uppmanar forskarna att stoppa pågående forskningssamarbeten och absolut inte starta nya. Ryska varor tas bort från butikerna. Freds och andra demonstrationer går bara till den ryska ambassaden, inte till Nato-ländernas, som – extremt provocerande – just har utökat Nato och dumpat alla kunniga varningar i papperskorgen. Och som nämnts jämförelsevis för krig i en omfattning som gör Ryssland till en dvärg.
Facebook finner det lämpligt att tillåta hatretorik mot ryssar – och bara dem förstås – så länge det är inom ramen för kriget i Ukraina.
Jag undrar under hur länge ryssarna och vi andra kommer att tvingas lida av denna vår tids parallell till antisemitism: russofobi?
Jag undrar när denna kollektiva psykos, denna masshysteri med ett enda fokus, kommer att kunna avslutas generationer framöver?
Jag undrar om någon i det kristna västerlandet en dag kommer att tänka på Lukas: ”Varför ser du flisan i din brors öga, men märker inte bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först flisan ur ditt eget öga; då kan du se tillräckligt tydligt för att ta ut flisan som finns i din brors öga.” (Luk 6, 41-42).”
Laglöshetens glidning
Det verkar nu finnas en orgiastisk hetta av självrättfärdighet. Hela reaktionen – varje enskild åtgärd – har beslutats på så kort tid att det inte har funnits tid för någon form av konsekvensanalys bara 6 månader framåt och inte alls på en 6 eller 30 års horisont. Varken inom en dansk, europeisk eller global ram.
G7-länderna fryser Rysslands utlandsförvarade valutareserv på 400 miljarder USD. Det är ren stöld. Man stänger luftrummet så t.ex. den ryske utrikesministern inte kan flyga till FN-möten i Genève. Olje- och gasimport från Ryssland skärs ned och otaliga sanktioner införs mot Ryssland och allt som kan röra Ryssland: ”Vi kommer för att hämta dig!” Säger president Biden i sitt State of the Union-tal.
Så här uppför du dig inte om du känner dig underlägsen eller rädd för motståndaren – så argumenterar du när du ska höja militärutgifterna. Anders Fogh Rasmussen Natos förre generalsekreterare säger till TV2 att – ”Putin kommer att bli slagen i bitar av Nato. När Nato väl rör sig är det med enorm kraft. ”Vi måste komma ihåg att de investeringar vi gör i försvaret är tio gånger så stora som Putins.”
Och nu måste de kraftigt överrostade överrosta ännu mer.
Mer än 150 danska företag i Ryssland står inför möjligt förstatligande. Undrar hur den danska staten eller EU eller USA har tänkt (nej det gör de inte) att kompensera dem? Tänk på kostnaden för det tyska näringslivet av detta på en 10-20 års horisont – det är i bästa fall den tid som kommer att gå tills vi kan hoppas på ett närmande till Ryssland efter detta.
Bumerangerna kommer tillbaka till oss. Var säker på det. Och när det händer så gör det ont, då kommer det enda svaret från alla beslutsfattare att vara: Det var och är ju alltsammans Putins fel! Vi var tvungna att göra något!
Men det håller inte en meter enligt västvärldens egna normer.
Nato har provocerat Ryssland med sin expansion i 30 år och ignorerat dussintals varningar om vart det var på väg. När solida, mycket erfarna amerikanska statsmän och intellektuella av en helt annan kaliber än västvärldens idag – som George F. Kennan, Henry Kissinger, John Mearsheimer, Jack Matlock och William Perry – varnade för NATO-expansion och/eller försök att få Ukraina in i Nato, hånade man dem.
Löften att inte utöka Nato en tum, som gavs till Gorbatjov 1989-90, har brutits. Missilsköldar har satts upp, vilket undergräver Rysslands förmåga att svara på en kärnvapenattack. Man har fört krig i Jugoslavien och behandlat Ryssland liksom FN och internationell rätt som något i det närmaste underordnat.
Att det skulle komma en reaktion är jag inte den enda som förutspått sedan många år tillbaka. Ingen lyssnade. Nu har Ryssland reagerat – överreagerat. Jag håller med om att det är en överreaktion och har hävdat att Putin kunde ha gjort andra saker än denna invasion.
Proportionalitet, kollektiva bestraffningar och kränkning av yttrandefriheten
Här står vi inför ett helt klassiskt dilemma och ansvar:
Det är möjligt för A att provocera B, men det är trots allt B som väljer sitt sätt att reagera och ska hållas ansvarig för det.
Det är just detta resonemang om den provocerade partens ansvar för sin reaktion som måste gälla även för Nato/EU-ländernas reaktion på Rysslands invasion.
Och här är två principer som vanligtvis gäller i riktig politik: (a) Reaktionen måste stå i proportion till attacken eller provokationen, och: (b) Kollektiv bestraffning av ett folk får inte utföras för något för vilket endast en eller ett fåtal är de facto och de jure ansvarig. Läs om kollektiv bestraffning, som är en del av Genèvekonventionerna här.
Det är odiskutabelt och förståeligt att det lidande vi ser Ukrainas oskyldiga civilbefolkning just nu utsätts för, väcker stort medlidande och en vilja att hjälpa. Frågan kvarstår dock: Varför har vi inte sett liknande reaktioner, med ett liknande intensivt djup och bredd, i några av de många och långt värre krigen sedan Vietnam? Ett liknande fördömande, liknande sanktioner, liknande isolering av den som bryter mot folkrätten, inklusive allt som står i FN-deklarationen?
I skrivande stund är reaktionen mot Ryssland för dess invasion av Ukraina speciell, oproportionerlig och den har ingen tidsbegränsning. En brottsling sätts i fängelse och avtjänar ett tidsbestämt straff i förhållande till brottet. Vad som nu har antagits som svar på invasionen är obegränsat i tid. Och även om Ryssland skulle acceptera en vapenvila i morgon och dra sig tillbaka från Ukraina, kommer ingen av de många åtgärderna att hävas.
Det här handlar inte om verklig politik eller logisk sanktionspolitik: när du väl har gjort X, Y och Z kommer vi att häva alla våra åtgärder. De är utan proportion och utan villkor.
Nu till den andra olagligheten. Läkare Utan Gränser definierar kollektiv bestraffning på följande sätt: ”Internationell lag slår fast att ingen person får straffas för handlingar som han eller hon inte har begått. Den säkerställer att kollektiv bestraffning av en grupp personer för ett brott som begåtts av en individ är förbjudet… Detta är en av de grundläggande garantierna som fastställts av Genèvekonventionerna och deras protokoll. Denna garanti gäller inte bara skyddade personer utan alla individer, oavsett deras status eller vilken kategori av personer de tillhör…”
En grupp eller ett folk får alltså aldrig, oavsett omständigheterna, straffas för en gärning som begåtts av en eller ett fåtal. Moraliskt sett är kollektiv bestraffning fullständigt motbjudande och oacceptabelt.
Detta gäller i särskilt hög grad när de som gör det, tror att de står inför en diktator. I en demokrati skulle man möjligen kunna hävda att folket är medansvarigt för ledarnas handlingar, eftersom de har blivit ledare genom fria val. Situationen är helt annorlunda i vad samma personer beskriver som diktaturer; där kan man inte göra folket medansvarigt (jag menar inte med detta att Ryssland är en diktatur; jag utmanar resonemanget från de som tror att det är det).
George Washington
Och så finns det en tredje olaglighet: nedstängningen av ryska medier som RT och Sputnik, konton på sociala medier och vilka som nu kan komma att drabbas i framtiden.
I fördraget om den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter från 1966 anges i artikel 19 att:
Var och en ska ha rätt att ha åsikter utan inblandning.
Var och en ska ha rätt till yttrandefrihet; denna rättighet ska innefatta frihet att söka, ta emot och förmedla information och idéer av alla slag, oavsett gränser, antingen muntligt, skriftligt eller i tryck, i form av konst eller genom valfritt annat medium.”
Det måste stå klart att om man utesluter rysk media och annan information från att komma till uttryck i de medieutrymmen man kan nå från väst, så bryter man mot paragraf 1. Detsamma gäller när man aktivt försöker förhindra att människor i västvärlden är fria att söka information om hur ryska medier behandlar Ukraina och resten av världens övriga teman.
I artikel 20 i fördraget anges att:
All propaganda för krig ska vara förbjuden enligt lag.
Varje förespråkande av nationellt, rasistiskt eller religiöst hat som utgör uppvigling till diskriminering, fientlighet eller våld ska vara förbjudet enligt lag.
Även om det är svårt att bedöma när sådana saker faktiskt händer och borde dömas för, så tangerar hela den offentliga debatten att åtminstone bryta mot andan i dessa folkrättsliga bestämmelser. Och det kan och bör inte sopas under mattan med hänvisning till att ryssar eller andra gör detsamma. Vi är ansvariga för våra handlingar.
Det är för tillfället västvärlden själv som 24/7 trampar på internationella mänskliga rättigheter.
Sådana rätt uppenbara etisk-juridiska dimensioner är förstås helt satta ur spel.
Den inre svinhunden fradgar om munnen och kan i allt sitt ljugande och självgodhet inte få nog. Oavsett anständighet, folkrättens anda och bokstav.
Hatets bumeranger – Västs självdestruktion
Vi, våra barn och barnbarn kommer att få betala dyrt för detta – västvärldens självisolering och snabbare förfall och fall. Och kanske kärnvapenkrig – medvetet eller av ett tekniskt och/eller mänskligt misstag.
Och det vill säga att man vill att vi ska minnas för alltid, att allt var en enda persons fel, Vladimir Putin. Och honom behöver ”vi” varken förstå eller ta hänsyn till. Amatörpsykologerna och redaktörerna står just nu i kö i våra medier för att nu också få hans diagnos ställd till nästan galen. Det blev han den 23 februari 2022.
På så sätt kan denna helvetes komplexa konflikt, som funnits under decennier med minst 50 parter, reduceras till frågan om en persons psykiska hälsa. Och med det följer också att ”vi” inte har något som helst ansvar för att världen just nu befinner sig i den mest existentiellt hotfulla situationen sedan 1945. Vi ställs mot en rysk Hitler-”Putler” – och nu finns det inget knep som är för litet och ingen lögn för stor.
Det finns bara dessa utvalda möjliga scenarier som västerländska beslutsfattare knappt bevärdigat en tanke:
• Ju längre fientligheterna varar i Ukraina – och de varar längre än de annars skulle göra eftersom enorma mängder vapen och ammunition pumpas in från väst – desto större blir den humanitära katastrofen och därefter återuppbyggnaden av ett land som redan var fattigast i Europa och starkt präglad av korruption. Hatet inom Ukraina måste också förväntas bli tio gånger mer intensivt än före invasionen.
• Det ganska utbredda inslaget av nynazism i Ukrainas politik- och säkerhetssektor – förmodligen den största någonstans i Europa – kommer inte att minska när kriget är över. Dessa kretsar kommer att kräva en speciell status i framtidens Ukraina på grund av sina ansträngningar i motståndskampen. Vilken roll kan de komma att försöka spela internationellt – i t.ex. USA-lika rörelser och i europeiska länder med hittills mindre högerextremism? Under åren kunde nazismen spridas just i ljuset av att dess anhängare betraktades som hjältar i kampen mot Ryssland.
• Rysslands folk kommer att lida så mycket i det långa loppet på grund av våra sanktioner, att världen kan stå inför en gigantisk humanitär katastrof som den inte kan bära ovanpå alla andra problem med fattigdom, flyktingar och nöd. Och någon kommer att börja inse och säga: Dessa stackars, meningslösa människor är offer för västerlandets sanktioner, som infördes på obestämd tid.
• Medan många pratar om vilka länder Putin nu ska försöka erövra, tror jag att detta är ett rimligt och troligt scenario. I USA:s ögon finns det nu en utmärkt chans att binda Ryssland till kriget i Ukraina och göra det så långt som möjligt, genom att pumpa in vapen och allt annat i Ukraina – men inte själv delta direkt. Samtidigt pågår nu en 100-procentig ansträngning för att kväva den ryska ekonomin, och i praktiken få landet att kollapsa som det gamla Sovjetunionen. Jag vet för lite om den ryska ekonomin för att säga om det överhuvudtaget är en möjlighet – men i Washingtons tankevärld är det här insatserna måste läggas: Dränera Rysslands militära styrka i Ukraina och undergräv dess ekonomiska bas på hemmaplan. Å andra sidan är jag ganska säker på att Kina och andra inte kommer att låta det hända. Oavsett detta kan USA då räkna med att miljontals ryssar måste fly – bland annat till Europa. Och det är med detta det transatlantiska avtalet kommer att avslutas: EU kommer att anklaga USA för att ha krävt att EU införde dessa kvävande sanktioner, av vars mänskliga konsekvenser bara Europa inte USA, kommer att drabbas.
• Långt mer nationalistiska och militaristiska människor i Kreml avsätter Putin och upprustar dubbelt upp som Tyskland, för att bomba de NATO-anläggningar som Nato inte vill diskutera som provocerande. I så fall finns det en långt över 50 % risk för kärnvapenkrig i Centraleuropa.
• Denna konflikt kommer att legitimera varje ökning av USA:s tunga materiella närvaro, så nära Rysslands gräns som möjligt. Det planeras redan i de amerikanska militärkretsarna. I praktiken kommer USA att invadera Europa militärt och politiskt i en omfattning utan motstycke. Fram till den dag då USA kommer att ha militariserat sig till döds genom att samtidigt försöka föra två kalla krig – mot Ryssland och Kina – med stora inslag av upprustning och militaristisk politik. Det kallas överextension och ekonomin kommer, som i det gamla Sovjetunionen att kollapsa under denna börda. Varför satsar amerikaner så mycket på Europa? För att Natos huvudsyfte – när man skalar bort all retorik – är att se till att ett krig med Ryssland utkämpas på europeisk mark inte på USA:s.
• Med de vapen och ammunition som Nato- och EU-länderna nu pumpar in i och runt Ukraina pågår redan ett de facto-krig mellan Nato/EU och Ryssland. Eftersom gränserna också är öppna för alla möjliga legosoldater och äventyrare från hela världen kan du med säkerhet förvänta dig mer lidande än vad som annars är nödvändigt. Terroristgrupper av olika slag kommer givetvis också att känna sig attraherade; Jag kan tänka mig att de terrorgrupper som Ryssland har hjälpt till att besegra i Syrien kommer att se Ukraina som ett gyllene territorium för hämnd mot ryssarna.
• Ett annat scenario kan vara att Ryssland klarar sig någorlunda ekonomiskt med en långvarig militär närvaro i Ukraina, övergår till en slags krigsekonomi och utökat samarbete med Iran, Kina och kanske Indien. Andra än dessa utanför väst kommer att se samma skrift på väggen: Det är meningslöst att försöka ha en någorlunda förtroendefull relation med USA, Nato och EU efter detta. När de kan göra detta mot ryssarna, vad kan de inte göra mot oss? Det USA-ledda systemet, som även Danmark tillhör helt utan självständighet, kommer med åren att bli perifert i den framtida världsordningen.
• Västvärlden har med sina reaktioner på Rysslands invasion upplevt att det enda som kan få den att stå samman är hat – den har inte lyckats stå enad kring vare sig finanskrisen, Natos framtid och bördefördelning, flyktingarna 2015 eller Coronakrisen, som annars borde ha kunnat få oss att stiga närmare varandra och samarbeta för vårt eget och mänsklighetens bästa. Mer hat ger tillfredsställelse, skapar solidaritet och betonar gemensamma värderingar. Så vem blir nästa hatobjekt?
• Mycket enkelt: Kina i ännu högre grad än tidigare. Vi har precis sett början på det hittills av USA-ledda och finansierade kalla kriget mot Kina. Väst kommer att anklaga Kina för att inte ställa sig tillräckligt nära väst mot Ryssland (och det kommer Kina inte att göra, även om de säkert är arga på Ryssland över invasionen). Det framtida iskalla kriget i världen kommer alltså att kunna stå mellan den fallande västern och den växande Orienten för att nu förenkla det. Västvärldens gigantiska upprustning som ”svar” på Rysslands invasion kommer givetvis att tömma dess civila ekonomier – all militarisering är skadlig för alla utom vapenindustrierna – och underminera västvärldens ekonomiska styrka ännu snabbare och snabbare under upprustningens vansinniga slöseri med resurser.
Som ni vet behöver mänskligheten desperat ett konstruktivt samarbete om vi i 11:e timmen ska lösa problemen med ojämlikhet, klimat och miljöproblem, skapa teknisk fart och ny infrastruktur till allas bästa, skapa en ny grön global ekonomi, minska militarism och avskaffa kärnvapnen… osv. Allt det – allt detta – kommer att omöjliggöras på grund av västvärldens destruktiva energi, kalla krigets filosofi, övergången till en sorts krigsekonomi och den totala avsaknaden av positiva realpolitiska visioner på bara en 20-årig horisont.
Den intellektuella latheten, föraktet för ’de andra’ som ett slags Untermenschen, ryggmärgshatet och cocktailen av självrättfärdighet kommer säkert att skada det ryska folket. Men ju längre denna ”politik” förs, desto mer skadlig kommer den att vara för västvärlden själv. Kina och de andra behöver inte lyfta ett finger, en efter en kommer historiens frukter att falla ner i dess korg och det amerikanska systemet faller sönder.
Men jag vet att sådana resonemang inte har en chans på tusen att höras i dessa – ödesdigra – timmar och dagar. Hur outhärdligt det än må vara så har jag känt att det ska sägas som jag har gjort här.”
Västerländska utrikespolitiska tänkare från Kennan till Kissinger, såg Natos marsch österut som ett farligt spel.
Bradley Blankenship
Av Bradley Blankenship som är en amerikansk journalist, krönikör och politisk kommentator. Han har en syndikerad kolumn på CGTN och är frilansreporter för internationella nyhetsbyråer inklusive Xinhua News Agency. Följ honom på Twitter @BradBlank_
”Rysslands offensiv i Ukraina har framkallat allvarliga motreaktioner runt om i världen, särskilt i västvärlden – en förståelig reaktion mot ett anfallskrig i strid med internationell rätt. Men det är också sant att resultatet hade förutspåtts av världens främsta utrikespolitiska experter i årtionden.
Experterna har konsekvent och specifikt varnat för att Natos expansion österut skulle provocera en konflikt med Ryssland. Det väcker frågan, hur hamnade vi här om så många människor varnade för det? Här är några exempel på dessa varningar, innan vi går in på svaret.
Till att börja med sa den främste amerikanska Rysslandsforskaren George Kennan, mannen som lade grunden för USA:s kalla krigets utrikespolitiska strategi, att Natos expansion till Centraleuropa på 1990-talet var ”det mest ödesdigra misstaget i amerikansk politik under hela efter det kalla kriget eran.” Han varnade för att en utvidgning av Nato skulle skada relationen mellan USA och Ryssland så djupt att Ryssland aldrig skulle bli en partner utan förbli en fiende.
USA:s ambassadör i Sovjetunionen från 1987 till 1991 Jack F. Matlock Jr. skrev en uppsats nio dagar före invasionen, som svarade på frågan om den eskalerande krisen vid den tidpunkten hade varit möjlig att undvika. ”Kort sagt, ja,” förklarade han. Och om den var förutsägbar, ”Absolut. Natos expansion var det mest djupgående strategiska misstag som gjorts sedan slutet av det kalla kriget.”
Den ledande internationella relationsforskaren John Mearsheimer gav en intervju efter den ryska invasionen, där han förklarade att situationen ”startade i april 2008, vid toppmötet i Bukarest, där NATO efteråt utfärdade ett uttalande som sa att Ukraina och Georgien skulle bli en del av [NATO].”
Mearsheimer menade att ”ryssarna gjorde det otvetydigt klart vid den tiden att de såg detta som ett existentiellt hot, och de drog ett streck i sanden.” Mearsheimer argumenterade i intervjun, som han hävdat i flera år i denna fråga, att nyckelfrågan i Rysslands centrala nationella säkerhetsintressen, är frågan om att Ukrainas medlemskap i NATO .
Den berömda forskaren i ryska studier Stephen Cohen varnade likaså 2014, under det årets konflikt i Ukraina vilken involverade Ryssland, att ”om vi flyttar NATO-styrkor mot Rysslands gränser … kommer det uppenbarligen att militarisera situationen [och] Ryssland kommer inte att backa. Det här är existentiellt.”
USA:s förre utrikesminister Henry Kissinger, en av de mest ansedda amerikanska strategiska tänkarna genom tiderna, sa i en kommentar från 2014 att ”Ukraina inte borde gå med i NATO.” För att detta skulle göra Ukraina till en teater i en öst-västkonfrontation. Han sa ”att behandla Ukraina som en del av en öst-västlig konfrontation skulle i årtionden försvaga alla möjligheter att föra Ryssland och väst, särskilt Ryssland och Europa – in i ett internationellt samarbetssystem.”
Det finns många andra, inklusive USA:s förre försvarsminister William Perry, den rysk-amerikanske journalisten Vladimir Pozner Jnr, ekonomen Jeffrey Sachs, FN:s tidigare undergeneralsekreterare Pino Arlacchi, tidigare CIA-chefen William Burns, USA:s tidigare försvarsminister Bob Gates och andra listade av Arnaud Bertrand i en bra Twitter-tråd om detta ämne.
Med allt detta ute och allmänt känt, flitigt diskuterat, kommer vi tillbaka till frågan, varför? Det har med största sannolikhet att göra med att kontrollera Europa och se till att NATO själv inte faller sönder. I den meningen har Rysslands invasion av Ukraina säkerställt detta mål och lite till.
Madrid kommer att stå värd för ett stort NATO-toppmöte i juni som kommer att se bildandet av Natos första strategiska konceptdokument sedan 2010, vilket hade varit en stor stridsfråga både på den europeiska kontinenten och på andra sidan dammen i Washington. Det kommer att vara alliansens strategiska ramverk för åtminstone det kommande decenniet och kommer tydligt att definiera dess mål.
Vi hade dessförinnan sett att Europa och särskilt Frankrike, drev på för en gemensam europeisk försvarsstrategi – som för att vara rättvis, sades ”komplettera Nato” men var så tydligt mot NATO att Washington rutinmässigt gjorde motstånd mot denna hållning . Efter handlingar från USA särskilt AUKUS-avtalet, som skakade de europeiska ledarna, gjorde president Joe Bidens administration tydliga eftergifter som de förmodligen aldrig åtnjöt.
Detta framgick tydligt av en ”readout” av ett samtal mellan Biden och Frankrikes president Emmanuel Macron i september 2021, vilket inkluderade meningen: ”USA inser också vikten av ett starkare och mer kapabelt europeiskt försvar som bidrar positivt till den transatlantiska och globala säkerheten och är ett komplement till Nato.”
Rysslands invasion av Ukraina har till synes föryngrat Nato över en natt och försatt Europa i högsta beredskap. Detta blir uppenbart i Tysklands utrikespolitiska pivot med tillkännagivandet att landet kommer att öka sina militära utgifter till över 2 % av sin BNP, som ett direkt svar på situationen i Ukraina; Sverige och Finland har enligt uppgift övervägt att gå med i Nato; även Schweiz avslutar sin neutrala status och går med i EU:s sanktioner mot ryska tillgångar.
Toppmötet i Madrid i juni kommer utan tvekan att förhöja de Nato-vänliga rösterna, vilka annars skulle betraktas som mer extrema, diskussion om ytterligare splittring av det internationella systemet och, utan tvekan direkta omnämnanden av Ryssland – kanske till och med Kina – i organisationens strategiska konceptdokument. Allt detta faller väl i linje med USA:s utrikespolitik.
Samtidigt har allt detta fördelen av att öka beroendet av Amerika – särskilt när det gäller naturgas, med Nord Stream 2 som nu skrotas och att Ryssland stryps ekonomiskt – och av den militär hårdvara som det militärindustriella komplexet säkert är nöjda med handeln med.
Inget av detta minimerar Rysslands roll i konflikten. De invaderade Ukraina och begick oavsett motiveringen, ett brott mot internationell lag. Men de strategiska tänkarna i väst förutspådde tydligt att detta skulle hända och på grund av det kan vi bara anta att det passar in i den större agenda som beskrivs här.
Med det i åtanke är det uppenbart att alla som verkligen stöder det ukrainska folket främst måste vara emot Natos expansion. EU-invånare kommer också att drabbas av ”nedfallet”, både ekonomiskt och kanske till och med i sin grundläggande fysiska säkerhet. Men låt oss komma ihåg att fram till Rysslands invasion gjorde Europa – främst Tyskland och Frankrike – allt det kunde för att avväpna situationen trots Washingtons våghalsiga politik.”
De uttalanden, uppfattningar och åsikter som uttrycks i denna artikel är enbart författarens och representerar inte nödvändigtvis varken mina eller RT:s.
Burns Nej betyder nej memorandum efter Bukarest mötet 2008. Läckt av Wikileaks.
William J. Burns är den nuvarande CIA chefen. Allt det som är citerat i detta dokument visste USA, NATO och EU redan 2008, långt innan kuppen 2014 och kunde alltså övervägt dessa kunskaper och förhindrat det krig vi nu ser. De var väl medvetna om de röda linjer som Moskva hade upplyst dem om, också den inbyggda faran av ett inbördeskrig i Ukraina. I de underliggande bedömningsgrunderna för USA:s agerande i NATO utvidgningen, ligger också Wolfowitzdoktrinen (WD). Ett dokument som tydligt pekar ut USA:s aspirationer på total hegemoni och den föraktfulla inställningen till internationella lagar och avtal. WD är också ett manifest över den exceptionalistiska hybris som genomsyrar hela det övre skiktet av makten i USA. Ett i grunden rasistisk fundament med en Übermensch mentalitet som inte skulle få Azov att skämmas, vilket också ger en förklaring till grunderna för användandet av olika fundamentalistiska rörelser som proxystyrkor i USA:s olika krig, bl.a i Syrien, och Ukraina.
Ryska tanks i Ukraina
To: Joint Chiefs of Staff | NATO – European Union Cooperative | National Security Council | Russia Moscow Political Collective | Secretary of Defense | Secretary of State
Klassificerat av: Ambassadör William J. Burns. Skälen 1.4 b och d.
1.(C) Sammanfattning. Efter en dämpad första reaktion på Ukrainas avsikt att söka en handlingsplan för NATO-medlemskap (MAP) vid Bukarest-toppmötet (ref A), har utrikesminister Lavrov och andra höga tjänstemän upprepat ett starkt motstånd, och betonade att Ryssland skulle se ytterligare expansion österut som ett potentiellt militärt hot. Natos utvidgning, särskilt med Ukraina, förblir ”en känslomässig och neuralgisk” fråga för Ryssland, men även strategiska politiska överväganden ligger till grund för ett starkt motstånd mot NATO-medlemskap för Ukraina och Georgien. I Ukraina inkluderar dessa farhågor att frågan potentiellt skulle kunna dela landet i två, vilket leder till våld eller till och med hävdar vissa till inbördeskrig, vilket skulle tvinga Ryssland till ett besluta om att ingripa. Dessutom fortsätter GOR och experter att hävda att ukrainska NATO-medlemskap skulle få stor inverkan på Rysslands försvarsindustri, Rysk-ukrainska familjeförbindelser och bilaterala relationer generellt sett. I Georgien fruktar GOR fortsatt instabilitet och ”provokativa handlingar” i separatistregionerna.
Slut på sammanfattning.
MFA: Natos utvidgning ”potentiellt militärt hot mot Ryssland”
2. (U) Under sin årliga översyn av Rysslands utrikespolitik 22-23 januari (ref B), betonade utrikesminister Lavrov att Ryssland var tvunget att se Natos fortsatta expansion österut, särskilt till Ukraina och Georgien, som ett potentiellt militärt hot. Medan Ryssland kanske tror på uttalanden från väst att Nato inte var riktat mot Ryssland, när man tittade på senaste militära aktiviteter i Nato-länder (etablering av USA:s framskjutna operativa platser etc. måste de utvärderas inte utifrån de uttalade avsikterna, utan utifrån [inneboende] potential.) Lavrov betonade att bibehållande av Rysslands ”inflytandesfär” i grannskapet var anakronistiskt och erkände att USA och Europa hade ”legitima intressen” i regionen. Men han hävdade att medan länder var fria att göra sina egna beslut om sin säkerhet och vilka politiskt-militära strukturer att gå med i, behövde de ha i åtanke påverkan på sina grannar.
3. (U) Lavrov betonade att Ryssland var övertygat om att utvidgningen inte var baserad på säkerhetsskäl, utan var ett arv från det kalla kriget. Han bestred argumentet att Nato var en lämplig mekanism för att bidra till att stärka de demokratiska regeringarna. Han sa att Ryssland förstod att Nato sökte efter ett nytt uppdrag, men att det fanns en växande tendens hos nya medlemmar att göra och säga vad de ville, helt enkelt därför att de var under Natos paraply (t.ex. försöken av några av de nya medlemsländerna att ”skriva om historien och glorifiera fascister”).
4. (U) Under en presskonferens den 22 januari som svar på en fråga om Ukrainas begäran om en MAP, sa MFA att ”en radikal ny expansion av Nato kan medföra en allvarlig militär politisk förändring, som oundvikligen kommer att påverka Rysslands säkerhetsintressen.” Talesmannen fortsatte med att betona att Ryssland var bilateralt bundet med Ukraina förpliktelser som anges i 1997 års vänskap, samarbete och partnerskaps fördrag, där båda parter åtagit sig att ”avstå från att delta i eller stödja några åtgärder kapabla att skada den andra sidans säkerhet.” Talesmannen noterade att Ukrainas ”den sannolika integration i Nato allvarligt skulle försvåra den mångsidiga rysk-ukrainska relationerna”, och att Ryssland skulle vara ”tvungna att ta till lämpliga åtgärder.” Talesmannen tillade att ”man har intrycket att det nuvarande ukrainska ledarskapet ser på närmandet till Nato till stor del som ett alternativ till god grannsämja med Ryska federationen.”
Ryska oppositionen, neuralgiskt och konkret
________________________________________________
5. (C) Ukrainas och Georgiens Nato-strävanden berör inte bara en rå nerv i Ryssland, de väcker en allvarlig oro över konsekvenserna för stabiliteten i regionen. Ryssland uppfattar inte bara inringning och ansträngningarna att undergräva Rysslands inflytande i regionen, men de fruktar också de oförutsägbara och okontrollerade konsekvenser, som allvarligt skulle påverka ryska säkerhetsintressen. Experterna säger till oss att Ryssland är särskilt oroade över de starka splittringarna i Ukraina över NATO-medlemskap, med mycket av det etniskt-ryska samhället mot medlemskap, skulle kunna leda till en stor splittring, som involverar våld eller i värsta fall inbördeskrig. Om så blir fallet, blir Ryssland tvunget att bestämma sig om det skall ingripa; ett beslut Ryssland inte vill behöva stå inför.
6. (C) Biträdande direktören för Carnegie Moscow Center Dmitriy Trenin, uttryckte oro över att Ukraina potentiellt på lång sikt var den mest destabiliserande faktorn i USA-ryska relationer, med tanke på nivån av känslor och neuralgi denna strävan efter medlemskap i Nato utlöst. Det brev med begäran om övervägande av MAP kom som en ”dålig överraskning” för de ryska tjänstemännen, vilka beräknat att Ukrainas Nato-strävanden var i säkerhet på baksidan. Med sitt offentliga brev ”vässades” frågan till. Då medlemskapet förblev splittrat i ukrainsk inrikespolitik, skapade det en öppning för rysk intervention. Trenin uttryckte oro över att element inom det ryska etablissemanget skulle uppmuntras att blanda sig i, vilket stimulerar U.S. till öppen uppmuntran av motsatta politiska krafter, och lämnar USA och Ryssland i en klassisk konfrontationsställning. Trenin bekände att ironin skulle vara att Ukrainas medlemskap skulle avväpna Nato, men varken den ryska allmänheten eller elitens åsikter var redo för det argumentet. Ukrainas gradvisa förändring mot väst är en sak, men dess förebyggande status som en de jure USA militär allierad en annan. Trenin varnade starkt mot att nu låta den interna ukrainska kampen om makten, där MAP bara är en hävstång i inrikespolitiken, ytterligare komplicera förbindelserna mellan USA och Ryssland.
7. (C) En annan fråga som driver ryskt motstånd mot ukrainska medlemskap är det betydande försvarsindustrin samarbete de två länderna emellan, inklusive ett antal anläggningar där ryska vapen tillverkas. Medan ansträngningar pågår och växter till i Ryssland för att stänga ner eller flytta de flesta av dessa, och för att flytta Svartahavsflottan från Sevastopol till Novorossjsk tidigare än 2017 deadlinen, har GOR gjort klart att Ukrainas medlemskap i Nato skulle kräva att Ryssland gör stora (kostsamma) förändringar av sitt försvarsindustriella samarbete.
8. (C) På samma sätt noterar GOR och experter att det också skulle ha en betydande inverkan på de rysk-ukrainska ekonomiska och arbetsrelationerna, inklusive effekten för tusentals Ukrainare som bor och arbetar i Ryssland och vice versa, p.g.a nödvändigheten av att införa ett nytt viseringssystem. Chefen för Institutet för Strategisk Bedömning Aleksandr Konovalov, hävdade att det skulle bli en kokande kittel av ilska och förbittring bland lokalbefolkningen.
9. (C) När det gäller Georgien sa de flesta experter att medan det inte var lika neuralgiskt för Ryssland som Ukraina, så ansåg GOR att situationen där var för instabil för att stå emot splittringen ett NATO-medlemskap kunde orsaka. Vice Direktören för Carnegie Moscow Center Aleksey Arbatov, hävdade att Georgiens Nato-strävanden helt enkelt var ett sätt för dem att lösa sina problem i Abchazien och Sydossetien, och varnade för att Ryssland skulle försättas i en svår situation i ett sådant fall.
Rysslands svar ________________ 10. (C) GOR har gjort det klart att det skulle behöva ”seriöst granska” hela sin relation med Ukraina och Georgien i händelse av att Nato bjuder in dem att gå med. Detta kan komma att omfatta stora effekter på energi, ekonomi och politiskt-militärt engagemang, med möjliga återverkningar i hela regionen och in i Central- och Västeuropa. Ryssland skulle sannolikt också revidera sin egen relation med alliansen och sina aktiviteter i Nato-Ryssland-rådet, och överväga ytterligare åtgärder på arenan för vapenkontroll, inklusive möjligheten till fullständigt utträde från CFE och INF Fördragen och mer direkta hot mot de amerikanska missil försvarsplanerna. 11. (C) Chefen för NATO:s Informations Kontor i Moskva Isabelle Francois (skydda), sa att hon trodde att Ryssland hade accepterat att Ukraina och Georgien så småningom skulle gå med i Nato, och var engagerade i långsiktig planering för att omkonfigurera sina förbindelser med båda länderna och med alliansen. Men att Ryssland ännu inte var redo att ta itu med konsekvenserna av ytterligare Nato-utvidgning söderut. Hon tillade att medan Ryssland gillade samarbetet med Nato i Nato-Ryssland-rådet, skulle Ryssland känna det nödvändigt att insistera på att omarbeta förhållandet mellan NATO och Ryssland, om inte att helt dra sig ur NRC, i händelse av att Ukraina och Georgien går med i NATO.
Kommentar ______________ (C) Rysslands motstånd mot NATO-medlemskap för Ukraina och Georgien är både känslomässigt och baserat på upplevda och strategiska farhågor om inverkan på Rysslands intressen i regionen. Det är också politiskt populärt att måla ut U.S.A. och Nato som Rysslands motståndare och att använda Natos inviter till Ukraina och Georgien som ett sätt att generera stöd från ryska nationalister. Medan det ryska motståndet mot den första omgången av Natos utvidgning i mitten av 1990-talet var starkt, känner sig nu Ryssland kunna svara mer kraftfullt på vad de uppfattar som handlingar som strider mot deras nationella intressen.
BURNS
_________________________________________________
Efter Bukarest mötet 2008 kom mer …..
Lögner och förrädiskt beteende
Vid Seoul Nuclear Security Summit i Sydkorea i mars 2012, blev Obama bandad i en incident med en ”hemlig mikrofon”. Utan att inse att han bandades sa Obama till Rysslands dåvarande president Dmitrij Medvedev att han skulle ha större handlingsfrihet att förhandla med ryssarna om missilförsvaret efter valet i november. ”I alla dessa frågor, men särskilt missilförsvaret, detta, detta kan lösas, men det är viktigt för honom [den tillträdande president Putin] att ge mig utrymme”, sa Obama till Medvedev, uppenbarligen med hänvisning till den tillträdande ryske presidenten Vladimir Putin. ”Ja, jag förstår,” svarade Medvedev. Obama inflikade med: ”Detta är mitt sista val. Efter mitt val har jag mer flexibilitet.” Obama berättade alltså för Putin där, genom Medvedev i Seoul, att hans nästa regering skulle mildra sin ståndpunkt om USA:s missil installationer i östra Europa, nära och till och med vid Rysslands gränser. Missiler som är utformade för att förhindra Rysslands förmåga att hämnas mot ett amerikanskt första kärnvapenanfall, med hjälp av USA:s ABM eller anti-ballistisk missilsystem, vilka med lätthet också kan ändras till attack missiler. Obama ljög inte bara för USA:s väljare; han visade sig också ljuga för Putin privat, genom att indikera för Medvedev att istället för att bli mer aggressiv (genom hans planerade ABM) mot Ryssland under en andra mandatperiod, så hade han blivit mindre aggressiv genom att förhandla med Putin om saken.
Samtidigt arbetade Victoria Nuland hårt för att möjliggöra Ukrainas NATO inträde, det fanns i stort sett inga gränser för hur långt hon tillät sig att gå.
George Frost Kennan (February 16, 1904 – March 17, 2005) was an American diplomat and historian. He was best known as an advocate of a policy of containment of Soviet expansion during the Cold War. He lectured widely and wrote scholarly histories of the relations between the USSR and the United States. He was also one of the group of foreign policy elders known as ”The Wise Men”.
By late 1948, Kennan became confident that positive dialogue could commence with the Soviet government. His proposals were discounted by the Truman administration and Kennan’s influence was marginalized.
Originally put together by Patrick Armstrong 2016-02-14, and whom I highly recommend you seek out for further wise analysis at Patrick Armstrong Analysis, Canada Russia Observer
”I think it is the beginning of a new cold war,” said Mr. Kennan from his Princeton home. ”I think the Russians will gradually react quite adversely and it will affect their policies. I think it is a tragic mistake. There was no reason for this whatsoever. No one was threatening anybody else. This expansion would make the Founding Fathers of this country turn over in their graves. We have signed up to protect a whole series of countries, even though we have neither the resources nor the intention to do so in any serious way. [NATO expansion] was simply a light-hearted action by a Senate that has no real interest in foreign affairs.”
”What bothers me is how superficial and ill informed the whole Senate debate was,” added Mr. Kennan, who was present at the creation of NATO and whose anonymous 1947 article in the journal Foreign Affairs, signed ”X,” defined America’s cold-war containment policy for 40 years. ”I was particularly bothered by the references to Russia as a country dying to attack Western Europe. Don’t people understand? Our differences in the cold war were with the Soviet Communist regime. And now we are turning our backs on the very people who mounted the greatest bloodless revolution in history to remove that Soviet regime.
”And Russia’s democracy is as far advanced, if not farther, as any of these countries we’ve just signed up to defend from Russia,” said Mr. Kennan, who joined the State Department in 1926 and was U.S. Ambassador to Moscow in 1952. ”It shows so little understanding of Russian history and Soviet history. Of course there is going to be a bad reaction from Russia, and then [the NATO expanders] will say that we always told you that is how the Russians are — but this is just wrong.”
Did Kennan miss out anything in his prediction, do you think?
Thomas L. Friedman: “Foreign Affairs; Now a Word From X”, 2 May 1998
CartagoCat 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.