Den ukrainske presidenten Volodymyr Zelensky har utsetts av Time Magazine till ”Årets person 2022”; ett självklart val, enligt tidningens redaktörer. Han förkroppsligar verkligen ett smittsamt mod som har gjort det möjligt för hans folk att stå emot den ryska invasionen.
Men i hans land har makten gradvis sedan den 25 juli övergått från hans händer till Oleksiy Danilov, hans vice ordförande i det nationella säkerhets och försvarsrådet. Zelenskij koncentrerar sig på sin roll som talesman för regimen och lämnar åt Danilov att förbereda de dekret han undertecknar. Tillsammans etablerar de två männen en terrorregim.
Den 17 och 25 juli avskedades tre medlemmar av rådet för multipla förräderi anklagelser vilket rapporterats av tjänstemännen under deras befäl:
Diplomaten Ruslan Demchenko,
Ivan Bakanov, Zelenskys barndomsvän och chefen för säkerhetstjänsten SBU.
Irina Venediktova, Zelenskys tidigare juridiska rådgivare och allmänna åklagare i Ukraina.
Rinat Akhmetov, den rikaste mannen i Ukraina före kriget, sa på tal om dessa avgörande dagar att Zelenskij hade tagit makten, all makt, under sken av reformer.
Den 26 augusti avslöjade Oleksiy Danilov på NTA-kanalen att säkerhets- och försvarsrådet hade antagit en plan för försvaret av landet redan i november 2021, det vill säga fyra månader före den ryska militära interventionen. Detta dokument utarbetades sedan Zelensky förkastat planen för ett Minsk-3, som föreslogs av Paris den 8-9 december 2019. ”Det är ett stort och grundläggande dokument som anger verksamheten för alla organ utan undantag: vem och hur man ska agera i en situation med krigslagar”, sa han den 7 september i Left Bank.
Att mörda politiska motståndare
Politiska mord utförs vanligtvis av ”mainstream-nationalister” och inte av statliga organ. När som helst kan de kidnappa och låta försvinna, eller till och med avrätta politiska motståndare direkt på gatan inför allmänheten. Offren är i första hand journalister och förtroendevalda. Detta är inte en ny företeelse eftersom dessa mord har präglat inbördeskriget sedan 2014.
Man tänker på ställföreträdaren Oleg Kalashnikov, mördad med elva kulor i huvudet på tröskeln till sitt hus, 2015. Polisen har aldrig fastställt, varken vem som utförde attentatet, eller vem som beordrade det.
Men i vissa fall är de SBU:s (säkerhetstjänstens) verk. Till exempel avrättningen av den officiella förhandlaren Denis Kireev, när han återvände från Kiev, där han hade deltagit i kontakter med Ryssland utan framgång. Han dödades på gatan den 6 mars 2022, eftersom han under förhandlingarna hade vågat nämna de historiska banden mellan Kiev och Moskva.
De politiska ledarna godkänner inte offentligt dessa handlingar, utan uppmuntrar dem. De säger att landet måste ”renas”. Det är inte en fråga om att döda agenter från Ryska federationen, utan vilken som helst bärare av rysk kultur, eller någon som erkänner värdet av denna kultur.
Kievs borgmästare, boxningsmästaren Vitali Klitschko, har gett den nynazistiska gruppen C-14 i uppdrag att jaga och döda ”sabotörer” av slaviskt ursprung bland ukrainarna.
Brottsrättsliga förfaranden har inletts mot tidigare högt uppsatta statliga tjänstemän som parlamentsledamoten Jevhen Murayev, tidigare inrikesminister Arsen Avakov, tidigare premiärminister Arseni Yatsenyuk, tidigare sekreterare för Nationella säkerhets- och försvarsrådet Oleksandr Turchynov och tidigare presidenten Petro Porosjenko.
SBU har framgent arresterat många civila som de anklagat för att ha samarbetat med ryssarna.
Förbjuda det ryska språket
Medan Donbass regionerna enligt Minsk II-avtalen (art. 11, förklarande not ) av den 12 februari 2015 skulle kunna bestämma sitt eget officiella språk, förklarade Oleksiy Danilov den 1 september 2022: ”Det är de [invånarna i Donbass] som måste hitta ett gemensamt språk med oss, inte vi med dem. Vi har gränser, och om någon inte är nöjd med de lagar och regler som gäller på vårt lands territorium, håller vi inte någon tillbaka.”
Den 21 oktober var han mer specifik: ”Det ryska språket borde försvinna helt från vårt territorium, som ett inslag av fientlig propaganda och hjärntvätt för vår befolkning.”
Förstör 100 miljoner ryska böcker
Det ukrainska bokinstitutet som övervakar alla offentliga bibliotek, fick den 19 maj i uppdrag, det vill säga före krisen i säkerhets- och försvarsrådet, att förstöra 100 miljoner böcker.
Syftet var att förstöra alla böcker av ryska författare, tryckta på ryska, eller enbart tryckta i Ryssland. I praktiken tillsattes en kommission inom Verkhovna Rada [Ukrainas parlament], för att säkerställa genomförandet av denna intellektuella utrensning. Det visade sig att de allra flesta böckerna på biblioteken var praktiska böcker om matlagning, sömnad etc. De väntade ett tag innan dessa plockades bort. Likaså väntade de ett tag, innan biblioteken plundrades på de prioriterade onda författarna, som Alexander Pushkin och Leo Tolstoj.
Att förbjuda politiska partier
De 12 politiska oppositionspartierna förbjöds ett efter ett. Det sista sanktionerades den 22 oktober och deras förtroendevalda avskedades.
Endast Transcarpathian oblast (nära Ungern) vägrar att avsätta lokala representanter för förbjudna politiska partier och konfiskera egendom från motståndare och ryssar.
Sedan slutet av februari har den ukrainska byrån för tillgångsforskning och förvaltning (ARMA), Europeiska unionens anti-korruptionsorgan, beslagtagit tillgångar värda mer än 1,5 miljarder hryvnia, eller 41 miljoner dollar.
En efter en tvingades oligarkerna som äger media att lämna över sina tillgångar. Detta är en allmän plan för att befria landet från deras inflytande. De har dock fortfarande rätt att äga andra typer av företag.
Enligt den ukrainska lagen från 2021 är oligarker de 86 medborgare som har minst 80 miljoner dollar, deltar i det politiska livet och har stort inflytande på media. Enligt Oleksiy Danilov borde det inte finnas några fler oligarker i slutet av kriget.
Den 7 november beslutade säkerhets och försvarsrådet att förstatliga fabriker som tillhör oligarker, inklusive Igor Kolomoisky, Volodymyr Zelenskys finansiär. De har ställts under försvarsministeriets administration och bör ”återlämnas till det ukrainska folket” när krigslagarna avslutas.
Detta beslut gäller bland annat den ukrainska flygmotortillverkaren Motor Sich, som befann sig i tvist med kinesiska investerare inför en skiljedomstol i Haag (fallet Peking Skyrizon). Kina gör anspråk på 4,5 miljarder dollar och kallade förstatligandet för ”stöld”. Enligt Peking: ”Sedan 2020 har den ukrainska regeringen kontinuerligt skapat problem, skyllt på, förtryckt och förföljt kinesiska investerare utan anledning, och till och med infört särskilda ekonomiska sanktioner utan anledning, med avsikten att nationalisera Motor Sich PJSC med olagliga medel och skamlöst plundra Kinas tillgångar i landet.”
Säkerhets- och försvarsrådet beslagtog den 20 oktober tillgångarna hos 4 000 ryska företag och individer i landet.
Detta beslut gäller även ukrainska personligheter som före kriget hade bosatt sig i Ryssland, som sångerskorna Taisiya Povaliy, Ani Lorak, Anna Sedokova och tv-presentatören Regina Todorenko.
Att förbjuda den ryskortodoxa kyrkan
Den 1 december 2022 beslutade Ukrainas nationella säkerhets och försvarsråd att ”förbjuda religiösa organisationer som är anslutna till Ryska federationens inflytandecentra från att verka i Ukraina”, meddelade president Zelenskij när han undertecknade dekret 820/2022 .
”Statstjänsten för etnopolitik och samvetsfrihet” fick i uppdrag att beslagta Ortodoxa kyrkobyggnader under Moskvapatriarkatet.
Sedan genomsökte den ukrainska säkerhetstjänsten (SBU) med våld ett kloster och anklagade påvarna för att våga beskriva Ryssland som ”Moderlandet”.
President Zelensky anser att han respekterar västerländska normer för mänskliga rättigheter. Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter kommer faktiskt inte längre att kunna registrera klagomål från Ryssland sedan Moskva har lämnat Europarådet.
Att avbryta alla förbindelser med Ryssland
Den 4 oktober 2022 undertecknade president Zelenskij ett dekret som förbjöd ytterligare förhandlingar med Ryssland.
Den 1 december påbjöd Oleksiy Danilov ”förstörelsen av Ryssland”. Han klargjorde sitt uttalande på följande sätt: ”De behöver bara förstöras så att de upphör att existera som ett land, inom de gränser där de nu finns… De är bara barbarer. Och när ni säger att vi måste sitta vid samma bord som dessa barbarer och prata med dem, anser jag att det är ovärdigt vårt folk. »
”Kriget mellan Ryssland och Ukraina har varit en absolut katastrof. Hundratusentals har dödats eller skadats. Miljontals har fördrivits. Miljömässig och ekonomisk förstörelse har varit oöverskådlig. Framtida förödelse kan bli exponentiellt större när kärnvapenmakterna kryper allt närmare ett öppet krig.
Vi beklagar våldet, krigsförbrytelserna, urskillningslösa missilangrepp, terrorism och andra grymheter som är en del av detta krig. Lösningen på detta chockerande våld är inte fler vapen eller mer krig, de garanterar enbart ytterligare död och förstörelse.
Som amerikaner och nationella säkerhetsexperter uppmanar vi president Biden och kongressen att använda sin fulla makt för att snabbt få slut på kriget mellan Ryssland och Ukraina genom diplomati, särskilt med tanke på de allvarliga farorna med militär eskalering vilken kan komma att bli okontrollerbar.
För sextio år sedan gjorde president John F Kennedy en observation som är avgörande för vår överlevnad idag. ”Samtidigt som de försvarar våra egna vitala intressen, måste kärnvapenmakterna framför allt avvärja de konfrontationer som leder en motståndare till ett val mellan antingen en förödmjukande reträtt eller ett kärnvapenkrig. Att anta den typen av kurs i kärnvapenåldern skulle bara vara bevis på vår bankrutta politik – eller på en kollektiv dödslängtan för världen.”
Den omedelbara orsaken till detta katastrofala krig i Ukraina är Rysslands invasion. Ändå var det planerna och åtgärderna för att utvidga Nato till Rysslands gränser som tjänade till att framkalla rysk rädsla. Och ryska ledare har påpekat detta i 30 år. Ett misslyckande i diplomatin ledde till krig. Nu behövs det akut diplomati för att få ett slut på kriget mellan Ryssland och Ukraina innan det förstör Ukraina och äventyrar mänskligheten.
Fredspotentialen
Rysslands nuvarande geopolitiska oro är kultiverad av minnen från invasion från Karl XII, Napoleon, Kaisern och Hitler. Amerikanska trupper var bland en allierad invasionsstyrka som ingrep utan framgång mot den vinnande sidan i Rysslands inbördeskrig efter första världskriget. Ryssland ser Natos utvidgning och närvaro vid sina gränser som ett direkt hot; USA och NATO ser bara en försiktig beredskap. I diplomatin måste man försöka se med strategisk empati, försöka förstå sina motståndare. Detta är inte svaghet: det är visdom.
Slaget vid Narva 1700, av Cederström 1905
Vi förkastar tanken att diplomater som söker fred måste välja sida, i detta fall antingen Ryssland eller Ukraina. När vi gynnar diplomati väljer vi förnuftets sida, mänsklighetens sida, för fred.
Vi anser att president Bidens löfte om att stödja Ukraina ”så lång tid det tar”, är en licens att sträva efter dåligt definierade och i slutändan ouppnåeliga mål. Det kan visa sig vara lika katastrofalt som president Putins beslut förra året att inleda sin kriminella invasion och ockupation. Vi kan och kommer inte att stödja strategin att bekämpa Ryssland till den sista ukrainaren.
Vi förespråkar ett meningsfullt och genuint engagemang för diplomati, särskilt en omedelbar vapenvila och förhandlingar utan några diskvalificerande eller förbjudande förutsättningar. Medvetna provokationer ledde till kriget mellan Ryssland och Ukraina. På samma sätt kan medveten diplomati få slut på det.
USA:s åtgärder och Rysslands invasion av Ukraina
När Sovjetunionen kollapsade och det kalla kriget tog slut, försäkrade amerikanska och västeuropeiska ledare, sovjetiska och sedan ryska ledare att NATO inte skulle expandera mot Rysslands gränser. ”Det skulle inte bli någon expansion av…NATO en tum österut”, sa USA:s utrikesminister James Baker till sovjetledaren Mikhail Gorbatjov den 9 februari 1990. Liknande försäkringar från andra amerikanska ledare såväl som från brittiska, tyska och franska ledare på 1990-talet bekräftar detta.
Michail Gorbatjov diskuterar det tyska enandet med Hans-Dietrich Genscher och Helmut Kohl i Ryssland, 15 juli 1990. Foto: Bundesbildstelle / Presseund Informationsamt der Bundesregierung.
Sedan 2007 har Ryssland upprepade gånger varnat för att Natos väpnade styrkor vid de ryska gränserna var intolerabla – precis som ryska styrkor i Mexiko eller Kanada skulle vara intolerabla för USA nu, eller som sovjetiska missiler på Kuba var 1962. Ryssland pekade speciellt ut Natos expansion till Ukraina som särskilt provocerande.
Att se på kriget med Rysslands ögon
Vårt försök att förstå det ryska perspektivet av deras krig stöder inte invasionen och ockupationen, och det betyder inte heller att ryssarna inte hade något annat alternativ än detta krig.
Men precis som Ryssland hade andra alternativ, så hade också USA och Nato fram till detta ögonblick.
Ryssarna gjorde sina röda linjer tydliga. I Georgien och Syrien bevisade de att de skulle använda våld för att försvara dessa linjer. 2014 visade deras omedelbara beslagtagande av Krim och deras stöd till Donbas separatister* att de var seriösa i sina åtagande att försvara sina intressen. Varför detta inte förstods av USA:s och Natos ledning är oklart; inkompetens, arrogans, cynism eller en förrädisk blandning av alla tre är sannolikt bidragande faktorer.
[*Egentligen federalister]
Återigen, även när det kalla kriget slutade, varnade amerikanska diplomater, generaler och politiker för farorna med att utvidga Nato till Rysslands gränser och med att illvilligt blanda sig i Rysslands inflytandesfär. Tidigare regeringstjänstemän Robert Gates och William Perry utfärdade dessa varningar, liksom de vördade diplomaterna George Kennan,Jack Matlock och Henry Kissinger. 1997 skrev femtio seniora amerikanska utrikespolitiska experter ett öppet brev till president Bill Clinton där de rådde honom att inte utöka Nato och kallade det ”ett politiskt misstag av historiska proportioner.” President Clinton valde att ignorera dessa varningar.
Viktigast för vår förståelse av hybrisen och den machiavelliska beräkningen i USA:s beslutsfattande kring Ryssland-Ukraina-kriget är avfärdandet av varningarna utfärdade av Williams Burns, den nuvarande chefen för Central Intelligence Agency. I ett brev 2008 till utrikesminister Condoleezza Rice, skrev Burns om NATO-expansion och ukrainskt medlemskap, medan han tjänstgjorde som ambassadör i Ryssland:
”Ukrainas och Georgiens Nato strävanden berör inte bara en blottlagd nerv i Ryssland, det väcker allvarlig oro över konsekvenserna för stabiliteten i regionen. Ryssland uppfattar det inte bara som inringning och ansträngningar att undergräva Rysslands inflytande i regionen, utan de fruktar också oförutsägbara och okontrollerade konsekvenser som allvarligt skulle påverka ryska säkerhetsintressen. Experter berättar att Ryssland är särskilt oroligt över att de starka splittringarna i Ukraina om NATO medlemskap, med mycket av det etniskt ryska samfundet emot medlemskap, kan leda till en stor splittring, som involverar våld eller i värsta fall inbördeskrig. I så fall skulle Ryssland behöva besluta om det skulle ingripa; ett beslut Ryssland inte vill behöva stå inför.” [Hela Njet means Njet telegrammet översatt till svenska]
Varför fortsatte USA att expandera Nato trots sådana varningar? Vinsten från vapenförsäljningen var en viktig faktor. På grund av motstånd mot NATO expansionen bildade en grupp neokonservativa och de högsta cheferna för amerikanska vapentillverkare den amerikanska kommittén för att expandera NATO. Mellan 1996 och 1998 spenderade de största vapentillverkarna 51 miljoner dollar (94 miljoner dollar idag) på lobbyverksamhet och miljoner mer på kampanjbidrag. Med denna generositet blev NATO expansion snabbt en klar affär, varefter amerikanska vapentillverkare sålde vapen för miljarder dollar till de nya NATO medlemmarna.
Hittills har USA skickat militärutrustning och vapen till ett värde av 30 miljarder dollar till Ukraina, med ett totalt bistånd till Ukraina som överstiger 100 miljarder dollar. Det har sagts att krig är skumraskaffärer, mycket lönsamma sådana för ett fåtal utvalda.
Sammanfattningsvis är NATO expansion ett nyckeldrag i en militariserad amerikansk utrikespolitik som kännetecknas av unilateralism med regimskiften och förebyggande krig. Senast i Irak och Afghanistan har dessa misslyckade krig, enbart producerat slakt och ytterligare konfrontationer, en hård verklighet som USA skapat. Kriget mellan Ryssland och Ukraina har öppnat en ny arena för konfrontation och slakt. Denna verklighet är inte helt av vårt eget skapande, men det kan mycket väl vara vår undergång, om vi inte ägnar oss åt att skapa en diplomatisk uppgörelse som stoppar dödandet och minskar spänningarna.
Låt oss göra Amerika till en kraft för fred i världen.
UNDERTECKNARNA
Dennis Fritz, direktör, Eisenhower Media Network; Command Chief Master Sergeant, US Air Force (pensionerad) Matthew Hoh, biträdande direktör, Eisenhower Media Network; Tidigare marinkårsofficer och stats- och försvarstjänsteman. William J. Astore, överstelöjtnant, US Air Force (pensionerad) Karen Kwiatkowski, överstelöjtnant, US Air Force (pensionerad) Dennis Laich, generalmajor, US Army (pensionerad) Jack Matlock, USA:s ambassadör i U.S.S.R., 1987-91; författare till Reagan and Gorbatjov: How the Cold War Ended Todd E. Pierce, Major, Judge Advocate, U.S. Army (pensionerad) Coleen Rowley, specialagent, FBI (pensionerad) Jeffrey Sachs, universitetsprofessor vid Columbia University Christian Sorensen, tidigare arabisk lingvist, US Air Force Chuck Spinney, pensionerad ingenjör/analytiker, försvarsministerns kontor Winslow Wheeler, nationell säkerhetsrådgivare till fyra republikanska och demokratiska USA Lawrence B. Wilkerson, överste, amerikanska armén (pensionerad) Ann Wright, överste, amerikanska armén (pensionerad) och tidigare amerikansk diplomat
1996 – Amerikanska vapentillverkare bildar kommittén för att expandera NATO och spenderar över 51 miljoner dollar på att lobbya kongressen.
1997 – 50 utrikespolitiska experter inklusive tidigare senatorer, pensionerade militära officerare och diplomater undertecknar ett öppet brev som säger att Natos expansion är ”ett politiskt misstag av historiska proportioner.”
2001 – USA drar sig ensidigt ur antiballistiska missilavtalet.
2004 – Ytterligare sju östeuropeiska länder går med i NATO. Nato-trupper är nu direkt vid Rysslands gräns.
2004 – Rysslands parlament antog en resolution som fördömer Natos expansion. Putin svarade med att säga att Ryssland kommer att ”bygga upp vår försvars- och säkerhetspolitik på motsvarande sätt.”
In honouring these freedom protesters and there right to return to their occupied land I wrote this down.
From 30 March 2018 until 27 December 2019, during which a total of 223 Palestinians were killed by Israeli forces. These numbers of victims in the مسیرة العودة الكبرى are from the Wikipedia, and might actually be yet much higher.
Armed with nothing but slingshots and stones they where cold bloodedly gunned down by Israeli snipers hiding behind scooped up hills with barbed wire fences and concrete walls, without having any realistic threat to their lives opposed upon them.
Protesters wave Palestinians flags in front of Israeli solders on Gaza’s border with Israel, east of Beit Lahiya, Gaza Strip, Wednesday, April 4, 2018. A leading Israel human rights group urged Israeli forces in a rare step Wednesday to disobey open-fire orders unless Gaza protesters pose an imminent threat to soldiers’ lives. (AP Photo/Adel Hana)
In an attempt to hinder the murderous Israeli snipers from clear sight the protesters burnt rubber tires.
The demonstrators demanded that the Palestinian refugees must be allowed to return to lands they were displaced from in what is now occupied territory and they protested against Israel’s land theft, air and sea blockade of the Gaza Strip and the United States recognition of Jerusalem as the capital of Israel.
They where met with wartime tear-gas canisters and snipers from behind layers of barbed wire.
We are going to protest peacefully in the 28th Friday in a row2018-10-05
Several thousands in peaceful demonstration 2018-11-23
Massive tear gas attack
Old and young men women and children where among the protesters, no mercy was shown to any one by the israeli occupation army.
One of the many courageous Palestine women
Women of Palestine 21 September 2018
An elderly man who was shot by israeli snipers in Gaza 2018-10-12
Even without legs he is trying to make his mark 2018-09-21
Snipers far out of reach of any slingshot stone, behind the electrified barbed wire fence
Young boy shot in the leg 2019-01-25
The use of prohibited ammunition was obvious
The use of prohibited ammunition was obvious
Young man shot in the head with exploding bullet 2018-09-21
An unarmed Palestinian young boy against 4 israeli military vehicles and a sniper’s tent 2018-11-23
Naser Azmy Musabih was murdered 2018-09-28 God bless his soul
Majdi Ramzi Kamal Satri Shot in the head 2018-06-27 God bless his soul
Photojournalist Do’a Zarab shot dead 2018-10-05God bless her soul
Not even the press was spared from the mass killing spree by the IOF snipers.
Photojournalist Do’a Zarab shot dead 2018-10-05God bless her soul
Jewish bloodthirsty spectators waved happily at us, as if it were a football match and not extrajudicial executions.
A Self-proclaimed extrajudicial executioner of israel’s occupation army
Saving a child 2018-09-21
Shot in the face with a tear gas cannister 21 september 2018
Don’t forget this official WhatsApp message sent by the butcherers
There are no excuses for this massacre of civilian protesting Palestinians in Gaza, it was undoubtedly one of many war crimes committed by the israeli army of occupation.
Some of the victims God save their souls
32 weeks and 250 murdered 23 000 wounded 2018-11-05
Screaming out frustration 2018-09-28
Hope of a Palestine girl den 2018-10-29
Please share or use it to honour the Palestine victims in Gaza.
Rapporten utarbetades, på begäran av ESCWA, av två specialister kända för sin expertis inom området: Richard Falk, en före detta FN:s specialrapportör om situationen för mänskliga rättigheter i de palestinska områdena som ockuperats sedan 1967 och professor emeritus i internationell rätt. vid Princeton University; och Virginia Tilley, en forskare och professor i statsvetenskap vid Southern Illinois University med stor erfarenhet av israelisk policyanalys.
FN:s generalsekreterare António Guterres drog tillbaka en rapport vilken presenterade detaljerade bevis som hävdar att Israel begår brottet apartheid mot det palestinska folket, trots att den utfärdades av ett FN-organ och utarbetats av kända internationella experter. Detta anses vara en efterlåtenhet som undergräver trovärdigheten för det universella systemet för mänskliga rättigheter, där FN-sekretariatet är en hörnsten.
Palestinian Human Rights Organisations Council (PHROC) framhåller att FN:s generalsekreterares beslut att dra tillbaka denna rapport bidrar till att Israel blir straffritt från sanktioner i samband med brott mot mänskligheten, vars delar avslöjades i rapporten, och gör generalsekreteraren till en part i det palestinska folkets lidande under den israeliska apartheidregimen.
Rapporten togs bort från den officiella webbplatsen för FN:s Ekonomiska och Sociala Kommission för Västasien (ESCWA) den 17 mars 2017, först två dagar efter publiceringen. Denna rapport granskar fakta som alltid har dokumenterats och publicerats av internationella och palestinska människorättsorganisationer och som har behandlats i olika forskning. PHROC betonar att rapporten bör berömmas när det gäller dess ämne och korrekta innehåll. Generalsekreteraren borde ha arbetat med att garantera tillämpningen av rapportens rekommendationer istället för att dra tillbaka den.
Rapporten avslöjar också verkligheten av den israeliska apartheidpolitiken mot palestinier som pågått sedan dess upprättande 1948. Den tar upp hur denna politik delade det palestinska folket i fyra delar och utsatte varje del för diskriminerande lagar vilka garanterar det judiska folket överhöghet över det palestinska. Rapporten förklarar också de israeliska åtgärderna sedan 1967, som under 50 år i det ockuperade territoriet, använts för att säkerställa separationen av palestinier från Israel, och dess förföljelse mot dem för att säkerställa den judiska rasens demografiska, sociala och ekonomiska överlägsenhet.
ESCWA:s verkställande sekreterare Rima Khalafs avgång som svar på tillbakadragandet av ESCWA-rapporten av FN:s generalsekreterare, är ett monumentalt ögonblick inför alla påtryckningar som vissa internationella parter utövar på FN för att behålla Israel som en stat som står över lagen och åtnjuter straffrihet. PHROC visar stor uppskattning för de som under mycket ansträngningarna utarbetat denna rapport, dessa är personer med position som följer principerna för mänskliga rättigheter. Denna rapport utarbetades av professor Richard Falk, tidigare FN:s specialrapportör om ”situationen för mänskliga rättigheter i de palestinska områdena som ockuperats sedan 1967”, och professor Virginia Tilley, professor i statsvetenskap vid Southern Illinois University-Carbondale i USA. PHROC anser att denna rapport grundar en ny fas och strategi för kampen för att få slut på de israeliska brotten mot apartheid lagen. PHROC uppmanar också det internationella samfundet, särskilt Europeiska unionen (EU), FN och alla relevanta organ, att tillämpa rapportens rekommendationer.
Det bör nämnas att ESCWA är en av de fem kommissioner som bildas av FN för att uppnå ekonomiska och sociala mål som identifierats av FN-stadgan. Det inrättades 1973 på grundval av det ekonomiska och sociala rådets resolution 1818 (LV) för att främja samarbetet mellan medlemsstaterna och uppmuntra hållbar utveckling.
Följande [se länk] är PHROC:s ståndpunkt med avseende på rapporten och dess tillbakadragande i fyra avsnitt. Det första avsnittet tar upp rapportens betydelse medan det andra belyser de allvarliga konsekvenserna av dess tillbakadragande. Den tredje delen går kortfattat igenom rapportens innehåll medan den sista delen presenterar rekommendationer till beslutsfattare.
__________________________________________
RAPPORTEN
[Av rapporten är förordet, sammanfattningen och avsnittet C och D översatta här. I övrigt hänvisas till länken nedan. Alla bilder och vissa länkar är tillagda av översättaren]
Palestina och den israeliska ockupationen, problem nummer 1.
_______________________________________________
Förord
Författarna till denna rapport vilken undersöker om Israel har etablerat en apartheidregim som förtrycker och dominerar det palestinska folket som helhet, inser till fullo frågans känslighet. (1)
Även att ta upp frågan har av talespersoner för den israeliska regeringen och många av dess anhängare fördömts som antisemitism i en ny skepnad. Under 2016 lobbad Israel framgångsrikt för att inkludera kritik av Israel i lagar mot antisemitism i Europa och USA, och bakgrundsdokument till dessa rättsliga instrument listar apartheidanklagelsen som ett exempel på försök som syftar till att ”förstöra Israels image” och isolera den som en pariastat”. (2)
Författarna avvisar anklagelsen om antisemitism på det starkaste. För det första, frågan om huruvida staten Israel är konstituerad som en apartheidregim härrör från samma samling av internationella mänskliga rättighets lagar och principer som avvisar antisemitism: det vill säga förbudet mot rasdiskriminering.
Ingen stat är immun mot de normer och regler som är inskrivna i den internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, vilka måste tillämpas opartiskt.
Förbudet mot apartheid, som ett brott mot mänskligheten, kan inte medge några undantag då den härrör från konventionen. Att stärka denna internationella lag kan bara gynna alla grupper som historiskt har utstått diskriminering, dominans och förföljelse, inklusive judar.
För det andra utgör situationen i Israel-Palestina en ouppfylld skyldighet för det organiserade internationella samfundet att lösa en konflikt som delvis genererats av dess egna handlingar.
Den skyldigheten dateras formellt till 1922, när Nationernas Förbund etablerade det brittiska mandatet för Palestina, som ett territorium som var ytterst redo för självständighet som en inkluderande sekulär stat, men ändå införlivade i mandatet kärnlöftet i Balfourdeklarationen att stödja det ”judiska folket” i sina ansträngningar att etablera ett ”judiskt nationalhem” i Palestina. (3)
Senare resolutioner från FN:s säkerhetsråd och generalförsamling försökte lösa konflikten som genererades av detta arrangemang, men kunde ändå inte förhindra att relaterade förslag, såsom uppdelning, övertogs av händelser på marken. Om FN:s uppmärksamhet på fallet Israel framstår som exceptionell, är det bara därför att det inte finns någon jämförbar koppling mellan FN:s agerande och någon annan långvarig förnekelse av ett folk och deras rätt till självbestämmande.
För det tredje hotar den politik, praxis och åtgärder som tillämpas av Israel för att genomdriva ett system för rasdiskriminering den regionala freden och säkerheten. FN:s resolutioner har länge erkänt denna fara och krävt en lösning av konflikten för att återställa och upprätthålla fred och stabilitet i regionen.
Att hävda att en suverän stats politik och praxis motsvarar apartheid är en allvarlig anklagelse. En studie som syftar till att göra ett sådant beslut bör genomföras och lämnas in för övervägande endast när stödjande bevis uppenbarligen överstiger rimligt tvivel.
Författarna till denna rapport anser att bevis för att misstänka att ett apartheidsystem har påtvingats det palestinska folket uppfyller ett så krävande kriterium. Med tanke på det palestinska folkets utdragna lidande skulle det vara oansvarigt att inte presentera bevis och juridiska argument om huruvida Israel har upprättat en apartheidregim som förtrycker det palestinska folket som helhet, och att inte ge rekommendationer för lämpliga ytterligare åtgärder från internationella och civilsamhällets aktörer.
Sammanfattningsvis motiverades denna studie av en önskan att främja efterlevnad av internationell lag om mänskliga rättigheter, upprätthålla och stärka internationell straffrätt och att säkerställa att FN:s och dess medlemsstaters kollektiva ansvar när det gäller brott mot mänskligheten uppfylls.
Mer konkret syftar det till att se det internationella samfundets kärnåtaganden att upprätthålla internationell rätt, tillämpad på det palestinska folkets fall, till försvar av dess rättigheter enligt internationell rätt, inklusive rätten till självbestämmande.
__________________________________________
1. Denna rapport utarbetades som svar på en begäran från medlemsländerna i Förenta Nationernas ekonomiska och sociala Commission for Western Asia (ESCWA) vid det första mötet i dess verkställande kommitté, som hölls i Amman den 8 och 9 juni 2015. De preliminära resultaten av rapporten presenterades för ESCWA:s tjugonionde session, som hölls i Doha den 13-15 december 2016. Som ett resultat antog medlemsstaterna resolution 326 (XXIX) av den 15 december 2016, där de begärde att sekretariatet skulle ”brett publicera resultaten av studien”
2. ”Coordinating Forum for Countering Antisemitism” (CFCA). Kampanjen för att förtala Israel. CFCA är ett ”nationellt forum” för den israeliska regeringen. ”Den nya antisemitismen” har blivit den term som används för att likställa kritik av israelisk raspolitik med antisemitism, särskilt där sådan kritik sträcker sig till att föreslå att den etniska premissen för judisk statsbildning är olaglig, eftersom den bryter mot den internationella lagen om mänskliga rättigheter. Europeiska unionens parlaments arbetsgrupp mot antisemitism har följaktligen inkluderat följande exempel i sin arbetsdefinition av antisemitism: ”Att neka det judiska folket deras rätt till självbestämmande, t.ex. genom att hävda att staten Israels existens är en rasistisk strävan”. 2016 antog USA ”Antisemitism Awareness Act”, där definitionen av antisemitism är den som anges av det särskilda sändebudet för att övervaka och bekämpa antisemitism vid utrikesdepartementet i ett faktablad av den 8 juni 2010. Exempel på antisemitism som räknas upp där inkluderar: ”Att neka det judiska folket deras rätt till självbestämmande och att förvägra Israel rätten att existera.”
Denna rapport drar slutsatsen att Israel har etablerat en apartheidregim som dominerar det palestinska folket som helhet. Medvetna om allvaret i detta påstående drar författarna av rapporten slutsatsen att tillgängliga bevis, bevisar bortom rimligt tvivel att Israel är skyldigt till politik och praxis som utgör brottet apartheid, enligt lag definierat i internationella rättsinstrument.
Analysen i denna rapport vilar på samma samling av internationella mänskliga rättighetslagar och principer som avvisar antisemitism och andra rasdiskriminerande ideologier, inklusive: Förenta nationernas stadga (1945), den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna (1948), och den internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (1965).
Rapporten förlitar sig för sin definition av apartheid i första hand på artikel II i den internationella konventionen om förbudet mot och bestraffning av brottet apartheid (1973, nedan kallad apartheidkonventionen):
”Termen ”apartheidbrott”, som ska innefatta liknande politik och metoder för rassegregering och diskriminering som praktiserades i Sydafrika, ska gälla för… omänskliga handlingar begångna i syfte att etablera och upprätthålla dominans av en rasgrupp av personer över vilken annan rasgrupp av personer som helst och systematiskt förtrycka dem.”
Även om termen ”apartheid” ursprungligen förknippades med det specifika exemplet Sydafrika, representerar de nu en art av brott mot mänskligheten enligt internationell sedvanerätt och Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen (ICJ), enligt vilken:
”Apartheidbrottet” betyder omänskliga handlingar… som begås inom ramen för en institutionaliserad regim, med systematiskt förtryck och dominans av en rasgrupp över någon annan rasgrupp eller grupper och som begås i avsikt att upprätthålla den regimen.”
Mot den bakgrunden återspeglar denna rapport expertens konsensus om att förbudet mot apartheid är universellt tillämpligt och inte gjordes omtvistat av kollapsen av apartheid i Sydafrika och Sydvästafrika (Namibia).
Det rättsliga förhållningssättet till frågan om apartheid som antagits i denna rapport, bör inte förväxlas med användningen av termen i en folklig diskurs som ett uttryck för vanära.
Att se apartheid som diskreta handlingar och metoder (som t.ex. ”apartheidmuren”), ett fenomen som genereras av anonyma strukturella förhållanden som kapitalism (”ekonomisk apartheid”), eller privat socialt beteende från vissa rasgruppers sida gentemot andra (social rasism), kan ha sin plats i vissa sammanhang.
Denna rapport förankrar dock sin definition av apartheid i internationell rätt, som medför ansvar för stater, som specificeras i internationella instrument. Valet av bevis styrs av apartheidkonventionen, som slår fast att brottet apartheid består av diskreta omänskliga handlingar, men att sådana handlingar får status som brott mot mänskligheten endast om de avsiktligt tjänar kärnsyftet med rasdominans.
Romstadgan specificerar i sin definition närvaron av en ”institutionaliserad regim” som tjänar ”avsikten” med rasherravälde. Eftersom ”syfte” och ”avsikt” ligger i kärnan i båda definitionerna, undersöker denna rapport faktorer som skenbart är skilda från den palestinska dimensionen – särskilt doktrinen om en judisk stat som uttrycks i lag och utformningen av israeliska statliga institutioner – för att utom tvivel fastställa förekomsten av ett sådant kärnsyfte.
Att den israeliska regimen är utformad för detta kärnsyfte visade sig vara uppenbart i samlingen av lagar, av vilka endast några diskuteras i rapporten av utrymmesskäl. Ett framträdande exempel är markpolitiken. Den israeliska grundlagen (konstitutionen) ger mandat att mark som innehas av staten Israel, den israeliska utvecklingsmyndigheten eller den judiska nationella fonden inte ska överföras på något sätt, vilket innebär att dess förvaltning permanent står under denna myndighet.
Lagen om statlig egendom från 1951 föreskriver återföring av egendom (inklusive mark) till staten i alla områden ”där lagen i staten Israel är tillämplig”. Israel Lands Authority (ILA) förvaltar statlig mark, som står för 93 procent av marken inom Israels internationellt erkända gränser och är enligt lag stängd för användning, utveckling eller ägande av icke-judar.
Dessa lagar återspeglar begreppet ”allmänt ändamål” som uttrycks i grundlagen. Sådana lagar kan ändras genom omröstning i Knesset, men Grundlagen: ”Knesset förbjuder något politiskt parti att utmana det offentliga syftet.” Israelisk lag gör faktiskt därigenom motstånd mot rasdominans olaglig.
Demografisk ingenjörskonst är ett annat politikområde som tjänar syftet att upprätthålla Israel som en judisk stat. Mest välkänd är israelisk lag som ger judar över hela världen rätten att komma in i Israel och få israeliskt medborgarskap, oavsett deras ursprungsland och om de kan visa länkar till Israel-Palestina eller inte, samtidigt som de undanhåller palestinier alla jämförbara rättigheter, inklusive de med dokumenterade förfäders hem i landet.
Den sionistiska världsorganisationen och den judiska byrån har laglig auktoritet som myndigheter i staten Israel att underlätta judisk immigration och i första hand tjäna judiska medborgares intressen i frågor som sträcker sig från markanvändning till offentlig utvecklingsplanering och andra frågor som bedöms vara avgörande för judiskt statsbildning.
Vissa lagar som involverar demografisk ingenjörskonst uttrycks i kodat språk, till exempel de som tillåter judiska råd att avslå ansökningar om uppehållstillstånd från palestinska medborgare. Israelisk lag tillåter normalt makar till israeliska medborgare att flytta till Israel men förbjuder på ett unikt sätt detta alternativ när det gäller palestinier från det ockuperade territoriet eller utanför det.
I en mycket större skala är det en fråga om israelisk politik att avvisa återvändandet av alla palestinska flyktingar och landsförvisade (totalt cirka sex miljoner människor) till territorium under israelisk kontroll [ockupation].
För att kvalificera regimen som ett exempel på apartheid, måste ytterligare två attribut för en systematisk regim av rasdominans finnas. Det första involverar identifieringen av de förtryckta personerna som tillhörande en specifik ”rasgrupp”. Denna rapport accepterar definitionen av ”rasdiskriminering”, från den internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, som ”varje skillnad, uteslutning, begränsning eller preferens baserad på ras, hudfärg, härkomst eller nationellt eller etniskt ursprung som har syftet eller effekten av att omintetgöra eller försämra erkännandet, åtnjutandet eller utövandet, på lika villkor, av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter inom det politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller något annat område av det offentliga livet”.
På grundval av detta hävdar denna rapport att judar och palestinier i Palestinas geopolitiska sammanhang kan betraktas som ”rasgrupper”. Vidare citeras den internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering uttryckligen i apartheidkonventionen.
Det andra attributet är gränsen och karaktären för den eller de inblandade grupperna. Palestiniernas status som ett folk med rätt att utöva rätten till självbestämmande har fastställts juridiskt, mest auktoritativt av Internationella domstolen (ICJ) i dess rådgivande yttrande från 2004 om juridiska konsekvenser av byggandet av en mur i ockuperat Palestinskt territorium.
På grundval av detta undersöker rapporten Israels behandling av det palestinska folket som helhet, med hänsyn till de distinkta omständigheterna för geografisk och juridisk fragmentering av det palestinska folket, som de villkor vilka Israel har infört. (Bilaga II tar upp frågan om en korrekt identifiering av det ”land” som är ansvarigt för förnekandet av palestinska rättigheter enligt internationell rätt.)
Denna rapport finner att den strategiska fragmenteringen av det palestinska folket är den huvudsakliga metoden genom vilken Israel påtvingar en apartheidregim. Den undersöker först hur historien om krig, uppdelning, de jure och de facto annektering och långvarig ockupation i Palestina, har lett till att det palestinska folket har delats upp i olika geografiska regioner som administreras av olika lagar.
Denna fragmentering verkar för att stabilisera den israeliska regimens rasmässiga dominans över palestinierna, och att försvaga det palestinska folkets vilja och förmåga att skapa ett enat och effektivt motstånd. Olika metoder används beroende på var palestinierna bor.
Detta är det centrala sättet med vilket Israel upprätthåller apartheid och samtidigt hindrar internationell uppmärksamhet av hur systemet fungerar som en kompletterande helhet i det som utgör en apartheidregim. Sedan 1967 har palestinier som folk levt i vad rapporten refererar till som fyra ”domäner”, där fragmenten av den palestinska befolkningen skenbart behandlas olika, men gemensamt delar det rasförtryck som följer av apartheidregimen.
Dessa domäner är:
Civilrätt, med särskilda restriktioner, som styr palestinier som lever som medborgare i Israel;
Lagen om permanent uppehållstillstånd som reglerar palestinier som bor i staden Jerusalem;
Militärlagar som styr palestinier, inklusive de boende i flyktingläger, som sedan 1967 lever under förhållanden av krigförande ockupation på Västbanken och Gazaremsan;
Politik för att förhindra återvändande av palestinier, oavsett om de är flyktingar eller landsförvisade, vilka bor utanför territorium under Israels kontroll.
Domän 1 omfattar cirka 1,7 miljoner palestinier som är medborgare i Israel. Under de första 20 åren av landets existens levde de under krigslagar och är än i dag utsatta för förtryck på grund av att de inte är judar. Den här dominanspolitiken visar sig i, sämre tjänster, restriktiva zonindelningslagar och begränsade budgetanslag vilka görs till palestinska samhällen; i begränsningar av jobb och yrkesmöjligheter; och i det mestadels segregerade landskap där judiska och palestinska medborgare i Israel lever.
Palestinska politiska partier kan kampanja för mindre reformer och bättre budgetar, men är förbjudna enligt grundlagen från att utmana lagstiftning som upprätthåller rasregimen. Policyn är förstärkt av implikationerna av den distinktion som görs i Israel mellan ”medborgarskap” (ezrahut) och ”nationalitet” (le’um): alla israeliska medborgare åtnjuter det förra, men bara judar åtnjuter det senare.
”Nationella” rättigheter i israelisk lag betyder judiskt nationella rättigheter. De palestinska medborgarnas kamp för jämlikhet och civila reformer enligt israelisk lag är således isolerad av regimen från palestiniernas på andra håll.
Domän 2 omfattar de cirka 300 000 palestinier som bor i östra Jerusalem, vilka upplever diskriminering när det gäller tillgång till utbildning, hälsovård, sysselsättning, uppehållstillstånd och byggrätter. De lider också av utvisningar och rivningar av hem, vilket tjänar den israeliska politiken med ”demografisk balans” till förmån för judiska invånare.
Palestinier i östra Jerusalem klassificeras som permanenta invånare, vilket placerar dem i en separat kategori som är utformad för att förhindra att deras demografiska och, än viktigare, valvikt läggs till den för palestinska medborgare i övriga Israel.
Som permanent invånare har de ingen juridisk ställning att ifrågasätta israelisk lag. Att öppet identifiera sig med palestinier i det ockuperade palestinska territoriet innebär dessutom politiskt risken för utvisning till Västbanken och förlust av rätten att till och med besöka Jerusalem. Således är detta urbana epicentrum för det palestinska politiska livet, fångat i en juridisk bubbla som begränsar dess invånares förmåga att lagligt motsätta sig apartheidregimen.
Domän 3 är det system av militärlagar som påtvingas cirka 4,6 miljoner palestinier som bor i det ockuperade palestinska territoriet, 2,7 miljoner av dem på Västbanken och 1,9 miljoner i Gazaremsan.
Territoriet administreras på ett sätt som helt uppfyller definitionen av apartheid enligt apartheidkonventionen: förutom bestämmelsen om folkmord, utövas varje illustrativ ”omänsklig handling” som anges i konventionen rutinmässigt och systematiskt av Israel på Västbanken.
Palestinierna styrs av militär lag, medan de cirka 350 000 judiska bosättarna styrs av israelisk civillag. Den rasistiska karaktären av denna situation bekräftas ytterligare av det faktum att alla judiska bosättare på Västbanken åtnjuter skyddet av israelisk civilrätt på grundval av att de är judar, oavsett om de är israeliska medborgare eller inte.
Detta dubbla rättssystem, som är problematiskt i sig, är ett tecken på en apartheidregim i kombination med den rasdiskriminerande förvaltningen av mark och utveckling som administreras av judisk-nationella institutioner, som har till uppgift att administrera ”statsmark” i den judiska befolkningens intresse.
Till stöd för de övergripande slutsatserna i denna rapport anger bilaga I mer i detalj Israels politik och praxis i det ockuperade palestinska territoriet som utgör kränkningar av artikel II i apartheidkonventionen.
Domän 4 syftar på de miljontals palestinska flyktingar och ofrivilligt landsförvisade, av vilka de flesta bor i grannländerna. De är förbjudna att återvända till sina hem i Israel och det ockuperade palestinska territoriet. Israel försvarar sitt avslag för ett palestinskt återvändande i rakt ut rasistiskt språk: det påstås att palestinierna utgör ett ”demografiskt hot” och att deras återkomst skulle förändra Israels demografiska karaktär till den grad att Israel elimineras som en judisk stat.
Att vägra rätten att återvända spelar en viktig roll i apartheidregimen, genom att se till att den palestinska befolkningen i mandatet Palestina inte växer till en punkt som skulle hota israelisk militär kontroll över territoriet, och/eller ge den demografiska hävstångseffekten för palestinska medborgare i Israel att kräva (och få) fulla demokratiska rättigheter, vilket eliminerar staten Israels judiska karaktär.
Även om domän 4 är begränsad till politik som nekar palestinier deras rätt till repatriering enligt internationell lag, behandlas den i denna rapport som en integrerad del av systemet för förtryck och dominans av det palestinska folket som helhet, med tanke på dess avgörande roll i demografiska termer för att upprätthålla apartheidregimen.
Denna rapport finner att de fyra domänerna tillsammans utgör en heltäckande regim, utvecklad i syfte att säkerställa en bestående dominans över icke-judar i allt land som uteslutande står under israelisk kontroll oavsett kategori. Till viss del har skillnaderna i behandling av palestinier provisoriskt behandlats som giltiga av FN, i avsaknad av en bedömning av om de utgör en form av apartheid. Mot bakgrund av denna rapports slutsatser kan denna långvariga fragmenterade internationella strategi behöva ses över.
I rättvisans och fullständighetens intresse undersöker rapporten flera motargument som framförts av Israel och anhängare av dess politik som förnekar tillämpligheten av apartheidkonventionen i fallet Israel-Palestina.
De inkluderar påståenden om att: Israels beslutsamhet att förbli en judisk stat är förenlig med praxis i andra stater, såsom Frankrike; Israel är inte skyldig palestinska icke-medborgare likabehandling med judar, just för att de inte är medborgare; och israelisk behandling av palestinierna återspeglar inget ”syfte” eller ”avsikt” att dominera, utan är snarare ett tillfälligt tillstånd som påtvingas Israel av verkligheten med pågående konflikter och säkerhetskrav.
Rapporten visar att inget av dessa argument håller för granskning. Ett ytterligare påstående om att Israel inte kan anses vara skyldigt till apartheidbrott eftersom palestinska medborgare i Israel har rösträtt, vilar på två felaktigheter i den juridiska tolkningen: en alltför bokstavlig jämförelse med sydafrikansk apartheidpolitik och lösgörande av frågan om rösträtt från andra lagar, särskilt bestämmelser i grundlagen som förbjuder politiska partier att utmana statens judiska, och därmed rasmässiga karaktär.
Rapporten drar slutsatsen att vikten av bevisen, utom rimligt tvivel stöder påståendet att Israel är skyldigt till att påtvinga det palestinska folket en apartheidregim, vilket innebär att ett brott mot mänskligheten begåtts, vars förbud anses vara jus cogens i internationell sedvanerätt.
Det internationella samfundet, särskilt FN och dess organ och medlemsstater, har en rättslig skyldighet att agera inom gränserna för sina möjligheter för att förhindra och straffa fall av apartheid som på ett ansvarsfullt sätt uppmärksammas för dem.
Mer specifikt har stater en kollektiv skyldighet: (a) att inte erkänna en apartheidregim som laglig; (b) att inte bistå eller hjälpa en stat att upprätthålla en apartheidregim; och (c) att samarbeta med Förenta Nationerna och andra stater för att få apartheidregimer att upphöra.
Det civila samhällets institutioner och individer har också en moralisk och politisk skyldighet att använda de instrument som står till deras förfogande för att öka medvetenheten om denna pågående kriminella företeelse, och att utöva påtryckningar på Israel för att övertala det att avveckla apartheidstrukturer i enlighet med internationell rätt.
Rapporten avslutas med allmänna och specifika rekommendationer till FN, nationella regeringar och civilsamhället och privata aktörer om åtgärder de bör vidta med tanke på upptäckten att Israel upprätthåller en apartheidregim i sitt utövande av kontroll över det palestinska folket.
Apartheid genom fragmentering C.
Olika administrationsmetoder används för att kontrollera den palestinska befolkningen beroende på var de bor. Den praxis som tillämpas inom denna administrativa komplexitet gynnar också Israel, eftersom fragmenteringen av det palestinska folket är kärnmetoden genom vilken Israel tvingar fram apartheid.
Trots att det inbegriper en regim vore det ett misstag att anta, att apartheid sker genom en enda monolitisk kropp av lagar, som tillämpas överallt på alla utan variation. Det relevanta i jämförelsen med Sydafrika fallet är: att även inom den omfattande lagstiftning, som definierade livsmöjligheterna för alla i landet, inkluderades för apartheid viktiga variationer: till exempel olika lagar för svarta sydafrikaner som bor i kommuner mot de som bor i Bantustans, olika privilegier för Indier och färgade. På samma sätt verkar Israels apartheidregim genom att dela det palestinska folket geografiskt och politiskt i olika juridiska kategorier.
Det internationella samfundet har oavsiktligt samarbetat med denna manöver, genom att göra en strikt åtskillnad mellan palestinska medborgare i Israel och palestinier inom det ockuperade palestinska territoriet och behandla palestinier utanför landet som ”flyktingproblemet”. Den israeliska apartheidregimen bygger på denna geografiska fragmentering, som har kommit att accepteras som normativ. Fragmenteringsmetoden tjänar också till att dölja denna regims existens. Detta system ligger således i hjärtat av vad som ska behandlas i denna rapport.
De fyra domänerna
Denna rapport visar att Israel upprätthåller en apartheidregim genom att administrera palestinier under olika lagar, som här anges som fyra juridiska domäner:
• Domän 1: lagar som begränsar de palestinska medborgarnas förmåga att erhålla lika rättigheter inom statens demokrati.
• Domän 2: lagar om permanent uppehållstillstånd för att upprätthålla en mycket osäker rättslig status för palestinska invånare i det ockuperade Östra Jerusalem.
• Domän 3: militär lag som styr palestinier i ockuperat palestinskt territorium som en permanent främmande befolkning, som avvisar alla krav de kan göra mot israelisk politisk representation för lika rättigheter och villkor.
• Domän 4: politik som förhindrar palestinska flyktingar och ofrivilliga i exil från att återvända till sina hem i det Palestinska mandatet (allt territorium under direkt kontroll av Israel). Dessa domäner samverkar för att försvaga palestinskt motstånd mot israeliskt apartheidförtryck i var och en av dem och stärker därmed förtrycket av palestinska folket som helhet.
Dessa domäner samverkar för att försvaga palestinskt motstånd mot israeliskt apartheidförtryck, i var och en av dem, och förstärker därmed förtrycket av det palestinska folket som helhet. Följande avsnitt beskriver hur systemet fungerar. (61)
Domän 1: Palestinska medborgare i Israel.
Cirka 1,7 miljoner palestinier är medborgare i Israel och har hem inom dess internationellt erkända gränser. De representerar de som inte utvisades eller inte flydde i krigen 1948 eller 1967. Som medborgare åtnjuter de, påstås det, lika rättigheter tillsammans med alla israeliska medborgare. Under de första 20 åren av landets existens utsattes de dock för krigsrättegångar och de fortsätter att uppleva dominans och förtryck enbart för att de inte är judar.
Empiriskt framträder denna dominanspolicy genom tillhandahållande av sämre sociala tjänster, restriktiva zonbestämmelser och begränsade budgetfördelningar som skulle gynnat deras samhällen, genom formella och informella begränsningar av jobb och yrkesmöjligheter. I deras bostadsorters segregerade landskap: Judiska och palestinska medborgare bor till överväldigande del separat i sina egna respektive städer (de få blandade områdena, som i vissa stadsdelar i Haifa, är exceptionella). (62)
Dessa problem är inte bara resultatet av diskret politik. Dilemmat för palestinska muslimer, kristna eller andra icke-judiska medborgare, är att söka lika rättigheter i en regim som öppet privilegierar judar. (63)
Alla åtgärder för att försvaga eller eliminera regimen anses vara ”nationella” (det vill säga judiskt-nationella) hot. Till och med konstitutionell lag som föreskriver likabehandling inför lagen, såsom grundläggande lag: mänsklig värdighet och frihet och grundläggande lag: ockupationsfrihet (se ovan), möjliggör diskriminering på de ”nationella” grunderna. Israelisk konstitutionell lag gör därför motstånd mot förtryck olagligt snarare än att tillhandahålla verktyg för att bekämpa förtryck.
Regimens oro är att palestinska medborgare i Israel skulle kunna eliminera dess diskriminerande utformning om de skulle kunna övervaka grundlagen och annan nyckellagstiftning (såsom återvändandelagen). Sådana förändringar kräver endast en enkel majoritetsröstning i Knesset. Men så länge palestinierna representerar bara 20 procent av befolkningen kommer de inte att kunna vinna den nödvändiga andelen Knesset-platser.
Till exempel, även efter att ha bildat en aldrig tidigare skådad enhetslista för val till Knesset 2015, hade palestinska partier endast 13 (10,6 procent) av 120 platser. Eftersom grundlagen förbjuder politiska partier i Knesset från att anta en plattform som innehåller någon utmaning mot Israels identitet som en judisk stat, kan Palestinska partier bara driva kampanjer för mindre reformer och bättre kommunala budgetar. De är lagligen förbjudna att utmana själva rasregimen. Rösträtten begränsas således av lagar om partiplattformar. (64)
Varje studie av domän 1 kommer att innebära tolkning av kodat språk. I antagningskommitténs lag från 2011 bemyndigas till exempel skapandet av privata judiska råd i små judiska städer på landsbygden för att utesluta ansökningar om uppehållstillstånd på grundval av de sökandes ”sociala lämplighet”. Detta är en kodad fullmakt för judisk identitet och ger en juridisk mekanism för sådana samhällen att avvisa palestinska sökanden. (65)
Israelisk lag måste utvärderas i sin tillämpning, för att avgöra om en rasistisk agenda ligger under det till synes neutrala rättsliga språket. En uppsjö av israeliska lagar reserverar offentliga fördelar för dem som kvalificerar sig som medborgare enligt medborgarskapslagen och återvändandelagen – en sned hänvisning till judar – vilket skapar ett kapslat system av hemlig rasism som är osynlig för den tillfälliga observatören.
Effektivt utbytbara enligt internationell rätt har termerna ”medborgarskap” (ezrahut) som ”nationalitet” (le’um) tydligt olika betydelser i Israel, där medborgarskap och nationella rättigheter inte är samma sak. Varje medborgare har det förstnämnda, men bara judar åtnjuter det senare, eftersom endast judisk nationalitet erkänns enligt israelisk lag. Dessa och andra lagar innefattar en regim av systematisk rasdiskriminering som påtvingar palestinska medborgare i Israel ett andra klassens medborgarskap. (66)
Den breda effekten bekräftas även av israeliska data, som till exempel i detalj beskriver sämre finansiering för palestinska skolor, företag, jordbruk, hälsa och sjukvård samt begränsningar för tillgång till jobb och bosättningsfrihet.
Domän 1 upprätthåller således myten om att en del av det palestinska folket åtnjuter demokratins fulla fördelar, samtidigt som apartheidregimen stärks som tjänar till att bevara Israel som en judisk stat. Israel använder den allmänna demokratins symboler som fällor för att vilseleda många observatörer och därigenom förhindra allvarlig internationell kritik.
Framgången med detta tillvägagångssätt, är avhängigt begränsningen av palestinska medborgare till en politiskt ineffektiv minoritet. Det är dock omöjligt att fullt ut värdera detta resultat utan att undersöka israelisk politik och praxis inom de andra tre domänerna. Faktum är att domän 1:s framgång beror på hur de tre andra fungerar.
_______________________________________
61. Mycket av följande avsnitt representerar en redigerad version av diskussionen i Tilley (red.), Beyond Occupation, kap. 4.
62. Se Ian Lustick, araber i den judiska staten: Israels kontroll över en nationell minoritet (Austin, University of Texas Press, 1980); Nadim Rouhana, palestinska medborgare i en etnisk judisk stat: identiteter i konflikt (New Haven, Yale University Press, 1997) och Ben White, palestinier i Israel: segregation, diskriminering och demokrati (London, Pluto Press, 2011)
63. Drusiska medborgare i Israel har fallit i en annan kategori under israelisk politik. De gör militärtjänst och ges rättigheter och behandling som är överlägsna de palestinska muslimerna och de kristnas.
64. Det arab-israeliska partiet Balad har unikt antagit en öppet antisionistisk plattform och uppmanar Israel att bli en stat för alla sina medborgare. Gripanden, attacker, utredningar och högsta domstolsärenden som rör Balad illustrerar de israeliska myndigheternas beslutsamhet att inte låta denna ståndpunkt sprida sig.
65. Human Rights Watch, ”Israel: Nya lagar marginaliserar palestinska arabiska medborgare”, 30 mars 2011: ”Lagen om” antagningskommitté ”kräver att alla som vill flytta till något samhälle i regionerna Negev och Galileen med färre än 400 familjer ska få godkännande från kommittéer som består av stadens invånare, en medlem av Jewish Agency eller World Zionist Organization och flera andra. Lagen ger dessa kommittéer befogenhet att avvisa kandidater som bland annat ”inte är lämpliga för samhällets levnadssätt” eller ”kan skada samhällets struktur”. Tillgänglig från https://www.hrw.org/news/2011/03/30/israel-new-laws-marginalize-palestinian-arab-citizens
66. En särskilt värdefull källa till denna diskriminering är databasen över diskriminerande lagar som upprätthålls av Adalah: Center for Legal Rights of the Arab Minority in Israel, som 2016 listade mer än 50 diskriminerande lagar i Israel och rapporterar om relaterade juridiska utmaningar. Tillgänglig från www.adalah.org/en/law/index
______________________________________
Domän 2: Palestinier i Östra Jerusalem
Israels politik gentemot de cirka 300 000 palestinierna i östra Jerusalem kan hanteras mer kortfattat. (67)
Den diskriminering som är uppenbar i domän 1 återupprepas: Palestinier i Östra Jerusalem upplever diskriminering inom områden som utbildning, hälsa och sjukvård, anställning, bosättning och byggrättigheter, upplever fördrivning från sina hem och husrivningar, i överensstämmelse med ett projekt i etnisk teknik av Stor Jerusalem och drabbas av hårdare behandling av säkerhetsstyrkorna. (68)
Den centrala frågan här är emellertid inte huruvida Israel diskriminerar palestinier – mer än tillräckligt bekräftat av data – utan hur domänen för palestinier i Östra Jerusalem fungerar som en integrerad del av apartheidregimen.
Kort sagt, domän 2 placerar palestinier från Jerusalem i en separat kategori som syftar till att hindra dem från att utöka det demografiskt politiska trycket, av det palestinska väljarkåren i Israel. Specifika riktlinjer för deras befolkningsgrupp och deras rättigheter, är utformade för att pressa dem att emigrera och för att kväsa, eller åtminstone minimera detta tryck.
Dimensionen ”grand apartheid” (69) för denna domän kan bedömas genom att observera hur det israeliska Jerusalems kommun, öppet har bedrivit en politik för ”demografisk balans” i östra Jerusalem. Exempelvis syftar huvudplanen i Jerusalem 2000 att uppnå en demografisk balans på 60/40 till förmån för judiska invånare. (70)
I juni 1967 annekterade Israel olagligt 70 km2 land inkorporerat i östra Jerusalem och ett antal närliggande palestinska byar till de utvidgade gränserna för Jerusalems kommun. Det byggde omedelbart 12 israeliska kvarter som omslöt närliggande palestinska kvarter och byar. Därefter byggdes ett yttre lager av bosättningar bortom kommungränserna och därmed försämrades stadens geografiska sammanhang från resten av Västbanken.
Sedan 1970-talet har den israeliska kommunen Israel öppet bedrivit en politik för ”demografisk balans”, senast sett i stadsplanen, även känd som ”Jerusalem 2000”. Huvudplanen kräver en demografisk balans på 60/40 till förmån för judiska invånare.
Så länge sedan som på 1980-talet hade kommunen utarbetat huvudplaner för att splittra palestinska stadsdelar genom införande av judiska stadsdelar, och på så sätt kväva den naturliga tillväxten hos den palestinska befolkningen och pressa palestinierna att lämna. (71)
Att beskriva judiska bosättningar i östra Jerusalem som ”stadsdelar” är en del av den bredare taktiken att dölja brott mot internationell humanitär lag genom att använda ett icke-förpliktande språk.
Sådan politik har en betydande inverkan eftersom Jerusalem har en stor betydelse för palestiniernas kollektiva identitet som folk. För dem är staden den administrativa, kulturella, affärsmässiga och politiska huvudstaden i Palestina, hem för den palestinska eliten, och platsen för heliga platser för tillbedjan och minnesmärken.
Även om många palestinier i östra Jerusalem upprätthåller nätverk av familjeband och affärsförbindelser med palestinska medborgare i Israel, Västbanken och (nu i mindre utsträckning) Gazaremsan, är deras främsta intresse att leva sina liv, eftersträvande sina intressen i staden där de har hem, företag, ett kraftfullt stadssamhälle, starka kulturella resonanser och i vissa fall förfäders rötter som går tillbaka årtusenden.
Israel strävar efter att politiskt försvaga palestinierna och kontrollera demografins betydelse på flera sätt. Det ena är att ge palestinier i östra Jerusalem status som permanent bosatta: det vill säga som utlänningar för vilka bosättning i det land där de föds är ett privilegium snarare än en rättighet, med förbehåll för återkallande.
Denna status görs sedan villkorad av vad israelisk lag kallar deras ”livscentrum”, utvärderat av dokumenterade kriterier som hem och företagsägande, närvaro vid lokala skolor och engagemang i lokala organisationer.
Om en individs eller familjs livscentrum tycks ha skiftat någon annanstans, till exempel över den gröna linjen, kan deras uppehållstillstånd i Jerusalem upphävas. En palestinsk invånare i Jerusalem som har tillbringat tid utomlands kan också upptäcka (vid återkomsten) att Israel har återkallat hens hemvist i Jerusalem.
Att bevisa att Jerusalem är ens ”livscentrum” är betungande: det kräver att man skickar in många dokument, ”inklusive sådant som bostadsägande papper eller hyreskontrakt, olika räkningar (vatten, el, kommunala skatter), lönebevis, bevis på att man har fått medicinsk hjälp vård i staden, certifiering av barns skolregistrering ”. (72)
Svårigheten att uppfylla kriterierna förstås genom konsekvenserna av underlåtenhet att göra det: mellan 1996 (ett år efter antagandet av ”livets centrum” lagstiftning) och 2014 återkallades Jerusalems uppehållstillstånd för mer än 11 000 palestinier. (72-73) För att undvika denna risk , har ett växande om än relativt lågt antal palestinier sökt israeliskt medborgarskap. Israel har endast beviljat ungefär hälften av dessa ansökningar. (74)
____________________________________
67. Siffran 300 000 tillhandahölls av Association for Civil Rights in Israel i mars 2015.
Domän 3: Palestinier i ockuperat palestinskt territorium
De cirka 4,6 miljoner palestinier som bor i det ockuperade palestinska territoriet (2,7 miljoner på Västbanken och 1,9 miljoner i Gazaremsan) styrs inte av israelisk civilrättslig lag, utan av militär lag, kodifierad som order utfärdade av befälhavaren för territorierna och administreras av de israeliska försvarsmakten (IDF) och andra utsedda krafter för ockupationsmakten. (76)
Allt sedan den israeliska ”frigörelsen” och tillbakadragandet av bosättare 2005, har Gazaremsan styrts internt av Hamas regering (vald 2006 till chef för den palestinska myndigheten men senare avsatt), fortsätter israelisk militärlag att gälla för Gaza, beträffande exklusiv israelisk kontroll över palestinsk rörelse och handel in och ut ur territoriet, den ensidigt införda ”säkerhetszonen” längs gränsstaketet och palestinsk tillgång till fiskeområden och sjövägar. Gaza är därför under militär ockupation i FN: s ögon. (77)
År 2009 fann en omfattande rapport från Human Rights Research Council of South Africa att israelisk praxis på det ockuperade palestinska territoriet överväldigande väl överensstämde med apartheid (se bilaga I).
Israel har emellertid inte accepterat dessa slutsatser av flera skäl. De som hävdar att Israel inte styr palestinier i en apartheidregim citerar alltid villkor och rättigheter för palestinier i domän 1 (medborgare i Israel). Bortsett från frågan om domän 2 säger de att palestiniernas situation på det ockuperade territoriet är irrelevant för frågan.
Det sättet att nalkas frågan kan vara övertygande vid första anblicken. Palestinier på det ockuperade palestinska territoriet är inte medborgare i Israel och enligt krigslagarna (jfr fjärde Genèvekonventionen) borde de inte vara det. Israels olika behandling av medborgare och icke-medborgare på det ockuperade palestinska territoriet kan därför verka tillåtet eller åtminstone irrelevant.
Enligt denna gemensamma uppfattning skulle Israel bara utöva apartheid om landet annekterade territoriet och förklarade en stat i hela Palestina Mandatet och därefter fortsatte att förneka lika rättigheter till palestinier. Inflytelserika röster som tidigare Israeliska premiärministern Ehud Olmert, tidigare USA:s president Jimmy Carter, tidigare USA:s utrikesminister John Kerry, och en mängd israeliska, amerikanska och andra kritiker och fackmän har varnat för att Israel bör dra sig ur Västbanken exakt för att undvika detta scenario.
Dessa varningar vilar dock på felaktiga antaganden. För det första administrerar Israel redan det ockuperade palestinska territoriet på ett sätt som är förenligt med apartheid, med tanke på att territoriet inte har en befolkning utan två:
(a) palestinska civila, styrda av militär lag;
(b) cirka 350 000 judiska bosättare, som styrs av israelisk civilrätt.
Den rasistiska karaktären framgår av det faktum att alla bosättare på Västbanken förvaltas av israelisk civil lag på grundval av att de är judar, oavsett om de är israeliska medborgare eller inte. (78)
Således administrerar Israel Västbanken genom ett dubbelt rättssystem, baserat på ras, vilket har lett till oro från bland andra tidigare före detta specialrapportörerna Dugard och Falk.
För det andra förvärras karaktären av detta dubbla rättssystem, problematiskt i sig, av hur staten Israel hanterar mark och utveckling på grundval av ras. Genom att förneka palestinierna nödvändig zonindelning, bygg och affärstillstånd har det israelisk militär styret förlamat den palestinska ekonomin och samhället och lämnat palestinska städer (även städer utanför Ramallah-enklaven) alltmer utan resurser, vilket kväver deras tillväxt och invånarnas välfärd.
Den israeliska blockaden av Gaza har resulterat i ännu sämre levnadsvillkor för den inneslutna palestinska befolkningen där. Däremot blomstrar judiska bosättningar på Västbanken. Alla statliga ministerier tillhandahåller stöd för planering, finansiering, byggande och service; vissa, såsom ministeriet för byggande av bostäder och ministeriet för jordbruk och landsbygdsutveckling, har varit helt engagerade i att göra detta. De erbjuder också ekonomiska incitament för judar att flytta till bosättningarna, inklusive räntefria lån, skolbidrag, särskilda fritidsanläggningar, nya kontor, jordbruksstöd, jobbutbildning och anställningsgarantier.
Den statliga medbrottsligheten påvisas ytterligare genom åtgärder för att integrera de judiska bosättningarnas ekonomi, samhälle och politik i Israels, genom att skapa sömlösa rese- och elnät, ett enhetligt bank- och finanssystem för judar, judiska affärsinvesteringar och i synnerhet en tullunion . (79)
Detta stora statliga engagemang vederlägger alla påståenden att bosättningarna är religiösa fanatikers arbete och utmanar sannolikheten för påståenden om att Israel kommer att lämna Västbanken så snart en förhandlad lösning uppnås. (80)
Omfattningen, komplexiteten och kostnaden för bosättningsnätet, som vissa forskare uppskattar till hundratals miljarder amerikanska dollar, understryker ytterligare intensiteten i det israeliska engagemanget för bosättningarna. Den potentiella kostnaden för (och politiskt motstånd mot) tillbakadragande överstiger långt den israeliska regeringens politiska vilja eller kapacitet.
Det dubbla rättssystemet som används av Israel på det ockuperade palestinska territoriet motiverar två korta avvikelser från rapportens metod: att undvika en checklista (jämför en stats beteende med apartheidkonventionens urval ”omänskliga handlingar”) och undvika jämförelser med Syd Afrika.
En checklista hjälper till att klargöra hur Israel påtvingar apartheid på en rasgrupp för att säkerställa dominans av en annan. En sådan jämförelse punkt för punkt, av israelisk praxis med de ”omänskliga handlingar” som anges i Apartheidkonventionen, genomfördes för rapporten om Human Sciences Research Council of South Africa (HSRC) som publicerades 2009.
Resultaten av den studien, som sammanfattas i bilaga 1. var avgörande: med undantag för bestämmelsen om folkmord (som inte heller tillämpades i södra Afrika), praktiseras alla ”omänskliga handlingar” av Israel på Västbanken, som listas i apartheidkonventionen.
Arkitekterna för sydafrikansk apartheid antog en strategi – ”grand apartheid” – för att säkra den vita överhögheten på lång sikt, genom landets geografiska uppdelning i vita områden (större delen av landet) och icke ihopkopplade svarta områden.
Den politiken inspirerade klausulen i Apartheidkonventionen som fördömde skapandet av ”separata reserver och getton för medlemmar i en rasgrupp eller grupper” (artikel II (d)). ”Bantu” eller ”svarta” reservat kontrollerades av svarta sydafrikaner som utsågs till ledare av staten. I retoriken om ”grand apartheid” skulle dessa reservat eller ”hemländer” bli oberoende stater som skulle ge självbestämmande till svarta Sydafrikanska folk (språkgrupper).
Svarta sydafrikanska guvernörer bemyndigades (och beväpnades) att undertrycka motståndet från sina afrikanska invånare – av vilka många hade tvångsöverförts till dem – och att styra deras territorier på sätt som var förenligt med vita utvecklingsintressen. Den modellen liknar så mycket de nuvarande premisserna som stöder en tvåstatslösning i Palestina, att den kräver nykter eftertanke, inte minst på grund av de våldsamma och destabiliserande effekter som den hade i Afrika söder om Sahara.
Frågan uppstår om Israel medvetet har strävat efter fragmentering av Västbanken till en övärld av palestinska distrikt, fragmenterat av endast judiska områden (Bantustan modellen). Med all säkerhet kommer denna geografiska modell permanent försvaga all förmodad palestinsk suveränitet och bevara Israels befogenheter att administrera ockuperad mark för det judiska folket.
Oslo II underlättade paradoxalt nog, denna ”stora” strategi genom att skapa gränser för de palestinska självständighetsenklaverna. Jämförelsen med Sydafrika hjälper till att klargöra en väsentlig iakttagelse: med israelisk judisk-nationell dominans över ett område, prickat med palestinska autonomizoner, uttrycks apartheid fullt ut i delningsstrategin, som om det vore en enhetlig stat.
Sammanfattningsvis har domän 3 konfigurerats för att på obestämd tid utesluta de 4,6 miljoner palestinier som lever under israelisk militärlag, från att ställa krav på staten Israel för rättigheter enligt israelisk civilrätt.
Internationell rätt och diplomati, med sitt åtagande att avvisa förvärv av territorium med våld, har lett till att befolkningen i det ockuperade palestinska territoriet projiceras som en permanent separat och distinkt Palestinsk-nationell enhet.
Välmenande och baserad på internationell lag har detta tillvägagångssätt lett till att palestinierna i det ockuperade territoriet har splittrats från de 1,7 miljoner palestinska medborgarna i Israel och de i östra Jerusalem. På det sättet kan den demografiska balansen i Israel upprätthållas som judisk och en enad Palestinsk utmaning mot dess apartheidregim kan undvikas.
______________________________________
76. Fram till Osloavtalen 1993 och 1995 tilldelades styrningen av det ockuperade palestinska territoriet en ”civil administration” som verkade inom IDF. 1994 överfördes mycket av dess auktoritet till den palestinska myndigheten (även känd som den palestinska nationella myndigheten), ett tillfälligt själv styr organ.
77. Författarna till denna rapport instämmer med de forskare som har dragit slutsatsen att Gaza förblir under militär ockupation. Även om de helt styrs av palestinier, kvarstår nyckelelement i apartheid enligt definitionen i apartheidkonventionen. I synnerhet har Israel exklusiv kontroll över Gazas gränser och har sedan 2007 infört en blockad som tolkas som drakoniska restriktioner för all palestinsk rörelse som påverkar handel, arbete, utbildning och tillgång till vård (artikel II c)). och förtryck av motstånd mot dessa förhållanden (artikel II (f)). Den palestinska myndigheten har lidit av de facto-separering, särskilt sedan Hamas lagstiftade val 2006 och de sammandrabbningar som ledde till att den tog en effektiv kontroll över Gazaremsan 2007. Mellan dess och 2014 fanns två de facto palestinska regeringar, en i Gaza och den andra i Ramallah, kontrollerad av Hamas respektive Fatah-rörelsen. 2014 bildade de en nationell enhetsregering, även om Hamas behöll effektiv kontroll över Gazaremsan.
80. I juli 2014 tillkännagav den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu: ”Jag tror att det israeliska folket förstår vad jag alltid säger: att det under en överenskommelse inte kan finnas en situation där vi avstår från säkerhetskontrollen av territoriet väster om floden Jordanien. ” Se David Horovitz, ”Netanyahu finally speaks his mind”, The Times of Israel, 13 juli 2014.
____________________________________________
Domän 4: Palestinska flyktingar och ofrivilliga landsflyktingar
I början av 2016 registrerades officiellt 3 162 602 palestinier som bodde utanför Palestinas mandat som flyktingar av FN: s hjälp- och arbetsbyrå för Palestina flyktingar i Mellanöstern (UNRWA).(81) Uppskattningar av hela flyktingbefolkningen, inklusive de som inte är registrerade i UNRWA och personer som lämnade Palestina under andra omständigheter och inte får återvända (kallas ”ofrivilliga landsflyktingar” i denna rapport), sträcker sig från sex till åtta miljoner människor.
Även om en exakt folkräkning är svår med tanke på den palestinska globala diasporan, nu inne på fjärde och femte generationen, lever det enligt en ansvarsfull uppskattning fler palestinier utanför Palestina Mandatet än i det. (82)
Palestinska flyktingar är i stor utsträckning spridda . Cirka två miljoner bor på det ockuperade palestinska territoriet: 792 000 i läger på Västbanken och 1,3 miljoner i Gazaremsan. Dessa människor lever under israelisk ockupation och faller under domän 3, även om de drar nytta av vissa skydd och specialtjänster från UNRWA. Resten bor mestadels i gränsområdena i Jordanien (cirka 2,1 miljoner), Libanon (cirka 458 000) och Syrien (cirka 560 000). (83)
Bara cirka 5 procent bor utanför Mellanöstern. Eftersom de saknar medborgarskap är de underkastade, utan att kunna använda sig av, lagarna i värdstaterna (inte alltid bekvämt, eftersom vissa stater – särskilt Libanon – inför särskilda begränsningar för palestinska flyktingar). (84)
Dessa förhållanden har bidragit till att upprätthålla en stark nationalistisk nostalgi och känsla bland den stora majoriteten av palestinska flyktingar angående deras ursprung i Palestina och en stark känsla av bestående orättvisa till följd av israelisk politik. Deras oförmåga att återvända till sitt land är därför fortfarande ett centralt klagomål och en nyckelfråga i fredssamtalen. Politiskt kan inget palestinskt ledarskap godta ett fredsavtal som ignorerar flyktingarna.
1948 beslutade generalförsamlingens resolution 194 (III) att ”de [palestinska] flyktingarna som vill återvända till sina hem och leva i fred med sina grannar ska tillåtas att göra det” och att ersättning ska ges till resten.
Israel har avvisat tillämpningen av denna resolution av säkerhetsskäl och på grundval av det ”demografiska hotet” från en palestinsk majoritet: i det osannolika fallet att hela den palestinska befolkningen av flyktingar och ofrivilliga landsflyktingar återvände massivt till Palestina, skulle den palestinska befolkningen under Israels styre totalt uppgå till cirka 12 miljoner, överväldigande de 6,5 miljoner judarna i Israels väljarkår.
Även om den flyktingbefolkningen återvände i antal som var tillräcklig för att bara generera en palestinsk majoritet (vilket är mycket mer troligt), skulle Israel tvingas antingen anta en öppen apartheidpolitik för att utesluta dem och helt överge demokratin, eller låta dem få medborgerliga rättigheter och överge visionen av Israel som en judisk stat.
Såsom uttrycks i en artikel publicerad på webbplatsen för det israeliska utrikesministeriet: ”Enligt palestinska källor finns det cirka 3,5 miljoner palestinska flyktingar numera registrerade hos UNRWA. Om Israel skulle tillåta dem alla att återvända till sitt territorium, skulle detta vara en självmordshandling från Israels sida, och ingen stat kan förväntas förstöra sig själv.”(85)
Domän 4 spelar således en viktig roll i Israels apartheidregim. Dess vägran att låta flyktingar och ofrivilliga landsflyktingar återvända säkerställer att den palestinska befolkningen aldrig får den demografiska tyngden som antingen skulle hota israelisk militär kontroll över det ockuperade palestinska territoriet, eller ge en demografisk hävstång inom Israel för att kunna insistera på fullständiga demokratiska rättigheter, vilket skulle ersätta den israeliska judiska karaktären. Kort sagt säkerställer domän 4 att palestinierna aldrig kommer att kunna ändra systemet på ett sätt som skulle leda till politisk jämlikhet mellan de två folken.
_______________________________________
81. UNRWA listar över totalt 5 266 603 flyktingar, skillnaden står för de som bor i det ockuperade palestinska territoriet. Se https://www.unrwa.org/where-we-work. Åtkomst 8 februari 2017
82. Siffran är en medeluppskattning, eftersom antalet palestinier som flydde i kriget 1948 inte har fastställts ordentligt. Vissa forskare föreslår 700 000 och 750 000 kvar; israelerna tillhandahåller en siffra på 520 000; och palestinska myndigheter uppskattar antalet till mellan 900 000 och 1 miljon.
84 För en kort sammanfattning av förhållandena under vilka palestinska flyktingar bor i Libanon, se Meghan Monahan, Behandling av palestinska flyktingar i Libanon, Human Rights Brief (2 februari 2015). Tillgänglig från http://hrbrief.org/2015/02/treatment-of-palestinian-refugees-in-lebanon.
Flera argument kan vara och har gjorts för att förneka att apartheidkonventionen till och med är tillämplig på fallet Israel-Palestina. Några av dem, såsom påståendet att judar och palestinier inte är ”raser” och att, eftersom de palestinska medborgarna i Israel åtnjuter rösträtt, kan den israeliska statens behandling av dem inte utgöra apartheid, behandlas och avvisas ovan. Andra argument inkluderar:
1. Överensstämmelse med internationell praxis: Den israeliska doktrinen om att upprätthålla en judisk majoritet, som gör det möjligt för det judiska folket att ha sin egen nationalstat, överensstämmer med uppförandena hos stater runt om i världen, såsom Frankrike, som uttrycker självbestämmandet av deras respektive etniska nationer. Det är därför orättvist och exceptionell behandling – och implicit antisemitiskt – att rikta kritik mot Israel som en apartheidstat när det bara gör detsamma.
Detta vanliga argument härrör från missförståndet hur nationella identiteter fungerar i moderna nationalstater. I Frankrike, till exempel, är alla som har franskt medborgarskap, oavsett om de är inhemska eller invandrare, lika medlemmar i den franska nationen och har lika rättigheter.
Enligt Israels Högsta domstol är inte staten den ”israeliska nationen” utan den ”judiska nationen”. (86)
Kollektiva rättigheter i israelisk lag tilldelas uttryckligen judar som folk och ingen annan kollektiv identitet: nationella rättigheter för judar, inbäddade i sådana lagar som återvändandelagen och medborgarskapslagen (diskuterades ovan) omfattar inte någon annan grupp under Israeliskt styre. Följaktligen är ras-nationalistiska privilegier inbäddade i statens legala och doktrinära grundvalar. Det är exceptionellt och skulle möta uppror i något annat land (som det gjorde i apartheid Sydafrika).
2. Palestiniernas ställning som utlänningar: Palestinska invånare i det ockuperade palestinska territoriet är inte medborgare i staten och staten är därför inte skyldig dem rättigheter och behandling som är lika med den som tilldelas israeliska judiska medborgare och bosättare.
Likheterna mellan den rättsliga situationen på palestinskt territorium under israelisk ockupation och den i Namibia under sydafrikansk ockupation har redan noterats. Israel har nekat palestinier i det ockuperade palestinska territoriet israeliskt medborgarskap eftersom de inte är judar.
Då ”insamlingen” av judar är ett centralt uppdrag för israeliska statliga institutioner och staten främjar naturalisering av judar från andra delar av världen, är det rimligt att anta att palestinierna, födda på territorium under statens exklusiva kontroll, skulle har fått israeliskt medborgarskap om de varit judar (och de hade velat det).
I sin allmänna rekommendation nr 30 om diskriminering av icke-medborgare rekommenderar kommittén för avskaffande av rasdiskriminering att stater som är parter i den internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering bör:
Erkänna att berövande av medborgarskap på grund av ras, hudfärg, härkomst eller nationellt eller etniskt ursprung är ett brott mot konventionsstaternas skyldigheter att säkerställa icke-diskriminerande åtnjutande av rätten till medborgarskap. (87)
Apartheidkonventionen citerar som apartheid brott ”åtgärder som är avsedda att förneka medlemmar av en rasgrupp eller grupper” grundläggande mänskliga rättigheter, inklusive ”rätten till nationalitet” (artikel II (c)).
Således förstärker argumentet att Israel inte kan vara ansvarigt för palestinier som är icke-medborgare ett konstaterande av apartheid när man frågar varför de inte är medborgare.
Kärnan i den israelisk-palestinska konflikten är verkligen uteslutningen av palestinierna, som icke-judar, från medborgarskap i den stat som styr deras land. (Det liminala villkoret av att leva i ”Staten Palestina” som nyligen erkändes av generalförsamlingen, men som ändå saknar alla attribut av suveränitet har inte gett palestinierna ett ”medborgarskap” som har en konkret tillämpning.)
3. Ändamålsparagrafen. Israelisk politik som förtrycker palestinier är motiverad av säkerhetsproblem, och inte med avsikten eller önskan att införa rasherravälde.
Apartheidkonventionen och Romstadgan definierar apartheidbrott som handlingar som begås i syfte att etablera och upprätthålla dominans av en rasgrupp över en annan.
Det skulle kunna hävdas att israelisk praxis endast är tillfälliga åtgärder, vars syfte inte är raslig dominans, utan endast att upprätthålla ordningen tills ett fredsavtal tar bort behovet av sådana åtgärder.
Säkerhetsfrågorna relaterade till israeliska åtgärder som är relevanta för denna studie nämns vanligtvis endast i relation till det ockuperade palestinska territoriet, medan apartheidregimen tillämpas på det palestinska folket som helhet.
Dessutom är apartheid förbjuden enligt internationell rätt oavsett dess varaktighet. (88) Apartheidkonventionen gör ingen åtskillnad i termer av den tidsperiod som apartheid genomförs eller statens ultimata vision för framtiden. (89)
___________________________________________
86. George Rafael Tamarin v. State of Israel(1972) C.A.630/70.
87. CERD/C/64/Misc.11/rev.3, para. 14.
88. Den israeliska ockupationens unikt utvidgade karaktär har genererat en ny mängd litteratur om de juridiska konsekvenserna av ”långvarig ockupation”. För mer om detta, se Tilley (red.), Beyond Occupation, kap. 2.
89. Sydafrikas apartheidregering hävdade också att rasherravälde inte var ett mål i sig utan en defensiv åtgärd utformad för att bevara den vita befolkningens livsstil. Apartheid presenterades bara som ett steg på vägen till ett ömsesidigt fördelaktigt slut, där alla ”folk” i Sydafrika skulle njuta av självbestämmande och fredlig samexistens. I praktiken var ”homelands” systemet inriktat på att stabilisera lågkostnadsarbetskraften och de vitas markinnehav.
_____________________________________________
”The Great March of Return” 2014
OBS. ATT DETTA INTE ÄR EN KOMPLETT ÖVERSÄTTNING AV RAPPORTEN
Av rapporten är förordet, sammanfattningen och avsnittet C och D översatta här. I övrigt hänvisas till länken. Alla bilder och vissa länkar är tillagda av översättaren.
(PS. Till och med en liten micro blog som den här har blivit shadow banned, så vänligen använd gärna dela knapparna nedan. Tack )
Detta är inte det första fallet av AFU angrepp på städer i Donbass regionen, som medvetet riktat in sig på civila.
Toshka-U rester i Centrala Donetsk den 14/3 2022. Lägg märke till att det fortfarande brinner i resterna
På morgonen den 14 mars, runt 11:20 lokal tid, attackerade ukrainska enheter Donetsks centrum med en Tochka-U taktisk missil utrustad med klusterladdning. Ett dussintal civila dödades. Attacken riktade sig mot stadens centrum där det varken fanns någon militär infrastruktur eller utrustning.
Civila valdes medvetet ut som mål.
Kiev regimens nationalistiska enheter försökte, med hjälp av klustervapen, träffa så många av stadens invånare i den centrala delen av staden som möjligt.
Centrala Donetsk den 14/3 2022
Dussintals ukrainska Tochka-U missiler skjuts dagligen mot städer och närliggande områden som är under DPR och LPR kontroll. Dessa fall av krigsbrott tystas ned och vi hör inget om dom i MSM. Massakern på civila i Kramatorsk var inte en olycka, utan ett annat fall av krigsbrott som utförts av Kiev regimen mot civil befolkningen i Kramatorsk.
Centrala Donetsk den 14/3 2022
På den stensatta ytan bakom det drabbade paret syns de tydliga spåren av en klustervapen detonation.
Barn dödas av den ukrainsk beskjutning i Donbass. Ukrainas väpnade styrkor beskjuter avsiktligt bostadsområden. Resultatet är ett ökat antal civila offer varje dag. Invånarna i folkrepublikerna Donetsk och Luhansk har lidit av Kiev-regimens terrorkrig i åtta år.
Den 6 juli besköt Ukrainas väpnade styrkor bostadskvarteren i stadsdelen Makiïvka i Donetsk med Hurricane MLRS. Attacken dödade tre barn och en man. Offren är en 8-årig flicka, en 7-årig pojke och en 17-årig pojke. 10 andra civila skadades, inklusive 7 barn.
Maria dödades av Ukrainas armé den 6 juli
Ett ögonvittne beskrev attacken:
”Efter att det lugnat ner sig lite gick jag ut på balkongen och tittade: det var två barn på lekplatsen. En pojke och en flicka… Flickan satt fortfarande, hon levde. Hon drog i pojken… Sedan, när jag rusade ut… låg flickan redan på pojken.”
Militärexperterna från JCCC i DPR bekräftade beskjutningen av det Central City-distriktet i Makeyevka med användning av BM-27 ”Hurricane” MLRS med en 9M27K klusterstridsspets. AFU besköt det tätbefolkade området Makeyevka från sina positioner nära Solovyovo.
Resterna av en 9M27K klusterstridsspets på platsen
Beskjutningen utfördes av AFU:s 25:e separata attackbrigad, vars befälhavare är – Överste Kurash Evgeny Yuryevich; chef för artilleri – och Överstelöjtnant för kapitlet Vladimir Viktorovich.
Resterna av en 9M27K klusterstridsspets på platsen
”Det finns särskilt starka bevis för att ukrainska regeringsstyrkor var ansvariga för flera klusterammunitionsattacker mot centrala Donetsk i början av oktober, sade Human Rights Watch. Förutom bevis vid nedslagsplatsen som tyder på att klustervapen kom från regeringskontrollerade områden sydväst om Donetsk, sa vittnen i det området att de observerade raketer som avfyrades mot Donetsk under de tider och dagar då klustervapen slog ner i staden . En journalist från New York Times spårade flera raketer i det området, som verkade ha fungerat felaktigt och fallit till marken kort efter att de avfyrats, vilket tydligt fastställde raketernas flygbana.
I de 12 incidenter som dokumenterats av Human Rights Watch dödade klustervapen minst 6 personer och skadade dussintals. Det verkliga antalet offer för användning av klustervapen i konflikten är förmodligen högre, sade Human Rights Watch, eftersom man inte har undersökt alla anklagelser om användning av klustervapen.”
”Human Rights Watch identifierade klusterammunitionen genom den distinkta kratern och fragmenteringsmönstret som sub ammunition skapar när de exploderar, genom rester av sub ammunitionen som hittats vid nedslagsplatserna och rester av raketerna som hittats i närheten. Flera av dessa rester innehöll markeringar som möjliggjorde en positiv identifiering av vapnet.
Human Rights Watch hittade bevis på mark avfyrade 220 mm Uragan (orkan) och 300 mm Smerch (Tornado) klusterammunitionsraketer. Human Rights Watch forskare observerade och fotograferade resterna av lastsektionerna av 16 Uragan och 6 Smerch klusterammunitionsraketer. Sammanlagt skulle dessa 22 raketer ha innehållit 912 individuella fragmenterings sub amunitioner. Det totala antalet klusterammunitionsraketer som hittills använts i konflikten är okänt.
En brottsutredning har inletts, och brottslingarna kommer förmodligen att dömas till dödsstraff när de grips av ryska styrkor.
Den ukrainska militären stoppar inte terrorattackerna och den massiva beskjutningen fortsätter. Den 7 juli dödades en 30-årig kvinna på Stakhanovgatan i Donetsk av en ukrainsk granat.
Donetsk
Den 7 juli, från och med 19.00. lokal tid har ukrainska styrkor avfyrat nästan 300 granater av grov kaliber – 155, 152 och 122 mm artillerigranater – mot republikens territorium, inklusive raketer BM-21 Grad MLRS, Som ett resultat av beskjutningen dödades kvinnan och ytterligare 10 personer skadades, inklusive ett barn. Under 141 dagars upptrappning av beskjutningen har 232 civila, inklusive 16 barn, dödats.
New York Times kallade det ett ”mysterium”, men USA genomförde en hemlig sjöoperation som hölls hemlig – fram till nu.
U.S. Naval Diving and Salvage Center hittar du på en plats som är lika obskyr som dess namn – längs vad som en gång var en landsväg på landsbygden i Panama City, en nu blomstrande semesterort på Floridas sydvästra kust, 11 mil söder om Alabamas gräns.
Centrets komplex är lika obeskrivligt som dess läge – en trist grågul betongstruktur efter andra världskriget, som ser ut som ett yrkesgymnasium från västra sidan av Chicago. En myntdriven tvättomat och en dansskola ligger tvärs över vad som nu är en fyrfilig väg.
U.S. Naval Diving and Salvage Center
Centret har utbildat mycket skickliga djuphavsdykare i decennier som, när de en gång tilldelades amerikanska militärenheter över hela världen, kunde den dykteknik som behövdes för att göra nytta – med hjälp av C4-sprängämnen för att rensa hamnar och stränder från skräp och oexploderad ammunition – samtidigt med de dåliga, som att spränga utländska oljeriggar, förstöra undervattens insugningsventiler för kraftverk, och förstöra slussportar på viktiga sjöfartskanaler.
Panama City Center som skryter med den näst största inomhuspoolen i Amerika, var den perfekta platsen för att rekrytera de bästa och mest tystlåtna studenterna från dykskolan som framgångsrikt förra sommaren utförde vad de hade fått order att göra 260 fot [80 meter] under ytan av Östersjön. I juni förra året placerade marinens dykare, vilka opererade under täckmantel av den allmänt uppmärksammade midsommar Natoövning känd som BALTOPS 22, de fjärrutlösta sprängämnen som tre månader senare förstörde tre av de fyra Nord Stream rörledningarna. Detta enligt en källa med direkt kunskap om verksamhetsplaneringen.
Två av rörledningarna som tillsammans var kända som Nord Stream 1, hade försett Tyskland och stora delar av Västeuropa med billig rysk naturgas i mer än ett decennium. Det andra paret rörledningar Nord Stream 2 hade byggts [färdigt], men var ännu inte i drift. Nu stod ryska trupper samlade vid den ukrainska gränsen och det blodigaste kriget i Europa sedan 1945 var i antågande, när president Joseph Biden såg rörledningarna som ett medel för Vladimir Putin att beväpna naturgasen för sina politiska och territoriella ambitioner.
Tillfrågad om en kommentar svarade Adrienne Watson, talesperson för Vita huset, i ett mejl: ”Detta är falsk och fullständig fiktion.” Tammy Thorp, talesman för Central Intelligence Agency, skrev på ett liknande sätt: ”Detta påstående är helt och fullständigt falskt.”
Bidens beslut att sabotera rörledningarna kom efter mer än nio månader av mycket hemlig debatt fram och tillbaka inom Washingtons nationella säkerhetsgemenskap om hur man bäst uppnår det målet. Under en stor del av den tiden var frågan inte om man skulle göra uppdraget, utan hur man skulle få det gjort utan någon tydlig aning om vem som var ansvarig.
Det fanns en viktig byråkratisk anledning till att förlita sig på utexaminerade från centrets hårda dykskola i Panama City. Dykarna var endast marinens, och inte medlemmar av America’s Special Operations Command, vars hemliga operationer måste rapporteras till kongressen och informeras i förväg till senaten och husets ledning – det så kallade Gang of Eight. Biden-administrationen gjorde allt för att undvika läckor eftersom planeringen ägde rum sent under 2021 och under de första månaderna av 2022.
President Biden och hans utrikespolitiska team – den nationella säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan, utrikesminister Tony Blinken och understatssekreteraren för politik Victoria Nuland – hade varit högljudda och konsekventa i sin fientlighet mot de två rörledningarna, som löpte 1234 km sida vid sida under Östersjön, från två olika hamnar i nordöstra Ryssland nära den estniska gränsen, de passerar nära den danska ön Bornholm innan de slutar i norra Tyskland.
Direktvägen som kringgick alla behov av att transitera via Ukraina, hade varit en välsignelse för den tyska ekonomin, som åtnjöt ett överflöd av billig rysk naturgas – tillräckligt för att driva sina fabriker och värma upp sina hem samtidigt som det gjorde det möjligt för tyska distributörer att sälja överskotts gas med vinst i hela Västeuropa. Åtgärder som kunde spåras till administrationen skulle bryta mot USA:s löften om att minimera direkta konflikter med Ryssland. Sekretess var viktigt.
Enda från dess tidigaste dagar sågs Nord Stream 1 av Washington och dess antiryska NATO partners som ett hot mot västerländsk dominans. Holdingbolaget bakom det, Nord Stream AG, bildades i Schweiz 2005 i samarbete med Gazprom, ett börsnoterat ryskt företag som producerar enorma vinster för aktieägarna som domineras av oligarker som är kända för att vara i Putins trälar.
Gazprom kontrollerade 51 procent av företaget, med fyra europeiska energiföretag – ett i Frankrike, ett i Nederländerna och två i Tyskland – som delade på de återstående 49 procenten av lagret och hade rätten att kontrollera nedströmsförsäljningen av den billiga naturgasen till lokala distributörer i Tyskland och Västeuropa. Gazproms vinster delades med den ryska regeringen, och statens gas- och oljeintäkter uppskattades under vissa år uppgå till så mycket som 45 procent av Rysslands årliga budget.
Amerikas politiska farhågor var verkliga: Putin skulle nu ha ytterligare en viktig och välbehövlig inkomstkälla, och Tyskland med resten av Västeuropa skulle bli beroende av lågkostnads naturgas från Ryssland – samtidigt som Europas beroende av Amerika minskade.
I själva verket är det precis vad som hände. Många tyskar såg Nord Stream 1 som en del av befrielsen som förre förbundskanslern Willy Brandts berömda Ostpolitik teori förespråkade, den skulle göra det möjligt för Tyskland att efter kriget rehabilitera sig själv och andra europeiska nationer som förstördes under andra världskriget, bland annat genom att använda billig rysk gas för att driva en välmående västeuropeisk marknads- och handelsekonomi.
Nord Stream 1 var tillräckligt farlig enligt Nato och Washington, men med Nord Stream 2, vars konstruktion färdigställdes i september 2021, skulle, om den godkändes av tyska tillsynsmyndigheter, fördubbla mängden billig gas som skulle vara tillgänglig för Tyskland och Västeuropa. Den andra rörledningen skulle också ge tillräckligt med gas för mer än 50 procent av Tysklands årliga förbrukning. Spänningarna eskalerade ständigt mellan Ryssland och NATO, uppbackad av Biden administrationens aggressiva utrikespolitik.
Motståndet mot Nord Stream 2 blossade upp på tröskeln till Bidens president installation i januari 2021, när senatsrepublikanerna ledda av Ted Cruz från Texas, upprepade gånger tog upp det politiska hotet om billig rysk naturgas under bekräftelseutfrågningen av Blinken som utrikesminister. Då hade en enad senat framgångsrikt antagit en lag som, som Cruz sa till Blinken, ”stoppade [rörledningen] i dess spår.” Det skulle bli ett enormt politiskt och ekonomiskt tryck från den tyska regeringen, då ledd av Angela Merkel, för att få den andra pipelinen online.
Skulle Biden stå upp mot tyskarna? Blinken sa ja, men tillade att han inte hade diskuterat detaljerna i den tillträdande presidentens åsikter. ”Jag känner till hans starka övertygelse om att det här är en dålig idé, Nord Stream 2,” sa han. ”Jag vet att han ville att vi skulle använda alla övertygande verktyg som vi har för att övertyga våra vänner och partners, inklusive Tyskland, att inte gå vidare med den.”
Några månader senare, när konstruktionen av den andra rörledningen närmade sig slutskedet, blinkade Biden. I maj kom så en häpnadsväckande vändning, då administrationen avstod från sanktionerna mot Nord Stream AG. En tjänsteman från utrikesdepartementet medgav att försöken att stoppa pipelinen genom sanktioner och diplomati ”alltid hade varit ett lång skott.” Bakom kulisserna ska förvaltningstjänstemän ha uppmanat den ukrainska presidenten Volodymyr Zelensky, som då stod inför ett hot om rysk invasion, att inte kritisera policy ändringen.
Det fick omedelbara konsekvenser. Senatens republikaner, ledda av Cruz, tillkännagav en omedelbar blockad av alla Bidens utrikespolitiska nominerade och försenade godkännandet av den årliga försvarspropositionen i månader, till långt in på hösten. Politico skildrade senare Bidens vändning på den andra ryska pipelinen som ”det enda beslutet som utan tvekan mer än det kaotiska militära tillbakadragandet från Afghanistan, har äventyrat Bidens agenda.”
Administrationen tjafsade, trots att de fick uppskov med krisen i mitten av november, när Tysklands energitillsynsmyndigheter avbröt godkännandet av den andra Nord Stream rörledningen. Naturgaspriserna steg med 8 % på några dagar, mitt i en växande rädsla i Tyskland och Europa för att avstängningen av rörledningen och den växande möjligheten till ett krig mellan Ryssland och Ukraina skulle leda till en mycket oönskad kall vinter. Det stod inte klart för Washington var Olaf Scholz, Tysklands nyutnämnde kansler, stod i frågan. Några månader tidigare efter Afghanistans fall, hade Scholtz offentligt ställt sig bakom Frankrikes president Emmanuel Macrons uppmaning till en mer autonom europeisk utrikespolitik i ett tal i Prag – vilket tydligt antydde mindre beroende av Washington och dess oförutsägbara handlingar.
Under tiden allt detta pågick hade ryska trupper stadigt och olycksbådande byggts upp vid Ukrainas gränser, och i slutet av december var mer än 100 000 soldater i position för att slå till från Vitryssland och Krim. Alarmen tilltog i Washington, inklusive en bedömning från Blinken att dessa trupper kunde ”fördubblas på kort tid.”
Administrationens uppmärksamhet var återigen fokuserad på Nord Stream. Så länge Europa förblev beroende av rörledningarna för billig naturgas var Washington rädd för att länder som Tyskland skulle vara ovilliga att förse Ukraina med de pengar och vapen det behövde för att besegra Ryssland.
Det var i detta oroliga ögonblick som Biden bemyndigade Jake Sullivan att sammanföra en byråövergripande grupp för att komma på en plan.
Alla alternativ skulle finnas på bordet. Men bara ett skulle dyka upp.
I december 2021 två månader innan de första ryska stridsvagnarna rullade in i Ukraina, sammankallade Jake Sullivan ett möte med en nybildad insatsstyrka – män och kvinnor från Joint Chiefs of Staff, CIA och stats och finansdepartementen – och frågade efter rekommendationer om hur man skulle svara på Putins förestående invasion.
Planeringen
Det skulle bli det första i en serie topphemliga möten, som hölls i ett säkert rum på översta våningen i Old Executive Office Building intill Vita huset, vilket också inhyste kontoret för presidentens Foreign Intelligence Advisory Board (PFIAB) . Det blev det sedvanliga tjattrandet fram och tillbaka som så småningom ledde till en avgörande preliminär fråga: Skulle den rekommendation som gruppen vidarebefordrade till presidenten vara reversibel – såsom ytterligare ett lager av sanktioner och valutarestriktioner – eller oåterkallelig – det vill säga kinetiska handlingar, som inte kunde ångras?
Det som blev tydligt för deltagarna, enligt källan med direkt kännedom om processen, är att Sullivan hade för avsikt att gruppen skulle komma med en plan för förstörelsen av de två Nord Stream rörledningarna – och att han levererade på önskemålen från President.
Spelarna Från vänster till höger: Victoria Nuland, Anthony Blinken och Jake Sullivan.
Under de kommande mötena diskuterade deltagarna alternativen för en attack. Marinen föreslog att man skulle använda en nybeställd ubåt för att direkt anfalla rörledningen. Flygvapnet diskuterade att släppa bomber med fördröjda säkringar som kunde tändas på distans. CIA hävdade att vad som än gjordes så måste det vara hemligt. Alla inblandade förstod insatserna. ”Det här är inga barngrejer”, sa källan. Om attacken kunde spåras till USA, ”då är det en krigshandling.”
Vid den tiden leddes CIA av William Burns, en mild före detta ambassadör i Ryssland som hade tjänstgjort som biträdande utrikesminister i Obama-administrationen. Burns auktoriserade snabbt en arbetsgrupp från byrån vars ad hoc medlemmar inkluderade – av en slump – någon som var bekant med kapaciteten hos marinens djuphavsdykare i Panama City. Under de närmaste veckorna började medlemmar av CIA:s arbetsgrupp att skapa en plan för en hemlig operation som skulle använda djuphavsdykare för att utlösa en explosion längs rörledningen.
William Burns
Något liknande hade gjorts tidigare. År 1971 fick den amerikanska underrättelsetjänsten veta från ännu okända källor att två viktiga enheter inom den ryska flottan kommunicerade via en undervattenskabel begravd i Ochotska havet vid Rysslands Fjärran Östern kust. Kabeln länkade en regional flottbas kommando till fastlandets högkvarter i Vladivostok.
Ett handplockat team av anställda från Central Intelligence Agency [CIA] och National Security Agency [NSA] samlades någonstans i Washington-området under djupt hemlighetsmakeri, och utarbetade en plan med hjälp av marinens dykare, modifierade ubåtar och en räddnings dyk farkost för djuphavsubåtar, vilka lyckades att lokalisera den ryska kabeln efter många försök. Dykarna planterade en sofistikerad avlyssningsapparat på kabeln som lyckades avlyssna den ryska trafiken och spelade in den på ett bandsystem.
NSA fick koll på att seniora ryska marin officerare, var så övertygade om säkerheten för sin kommunikationslänk, att de chattade iväg med sina kamrater utan kryptering. Inspelningsenheten och dess band måste bytas ut varje månad och projektet rullade glatt på i ett decennium tills det äventyrades av en fyrtiofyraårig civil NSA-tekniker vid namn Ronald Pelton som talade flytande ryska. Pelton blev förrådd av en rysk avhoppare 1985 och dömdes till fängelse. Han betalades bara med 5 000 dollar av ryssarna för sina avslöjanden om operationen, tillsammans med 35 000 dollar för andra ryska operativa uppgifter som han lämnade och som aldrig offentliggjordes.
Den där undervattensframgången med kodnamnet Ivy Bells, var innovativ och riskabel, men producerade ovärderliga underrättelser om den ryska flottans avsikter och planering.
Ändå var den byråövergripande gruppen till en början skeptisk till CIA:s entusiasm för en hemlig djuphavsattack. Det fanns för många obesvarade frågor. Östersjöns vatten patrullerades hårt av den ryska flottan och det fanns inga oljeriggar som kunde användas att skylla på för en dykoperation. Skulle dykarna behöva åka till Estland, tvärs över gränsen från Rysslands naturgaslastbryggor, för att träna inför uppdraget? ”Det skulle vara ett get knull,” fick byrån höra.
Under hela ”hela detta intrigerande”, sa källan, ”sa några av de arbetande killarna i CIA och utrikesdepartementet,” Gör inte det här. Det är dumt och kommer att bli en politisk mardröm om det kommer ut.”
Icke desto mindre, i början av 2022 rapporterade CIA:s arbetsgrupp tillbaka till Sullivans interagency grupp: ”Vi har hittat ett sätt att spränga rörledningarna.”
Tjugo dagar tidigare hade undersekreterare Nuland levererat i stort sett samma meddelande vid en briefing på utrikesdepartementet, med liten pressbevakning. ”Jag vill vara väldigt tydlig för er idag,” sa hon som svar på en fråga. ”Om Ryssland invaderar Ukraina kommer Nord Stream 2 på ett eller annat sätt inte att gå framåt.”
Flera av de som var inblandade i planeringen av pipelineuppdraget var bestörta över vad de såg som indirekta referenser till attacken.
”Det var som att lägga en atombomb på marken i Tokyo och berätta för japanerna att vi kommer att detonera den”, sa källan. ”Planen var att alternativen skulle verkställas efter invasionen och inte annonseras offentligt. Biden förstod det helt enkelt inte, eller ignorerade det.”
Bidens och Nulands indiskretion, om det var vad det var, kan ha frustrerat några av planerarna. Men det skapade också en möjlighet. Enligt källan fastslog några av CIA:s höga tjänstemän att sprängning av pipelinen ”inte längre kunde betraktas som ett hemligt alternativ eftersom presidenten precis hade meddelat att vi visste hur man gör det.”
Planen att spränga Nord Stream 1 och 2 nedgraderades plötsligt från en hemlig operation som krävde att kongressen skulle informeras till en som ansågs vara en högklassig underrättelseoperation med amerikanskt militärt stöd. Enligt lagen förklarade källan, ”Fanns det inte längre ett juridiskt krav på att rapportera operationen till kongressen. Allt de behövde göra nu är att bara göra det – men det måste fortfarande vara hemligt. Ryssarna har superlativ övervakning av Östersjön.”
Arbetsgruppens medlemmar hade ingen direkt kontakt med Vita huset och var ivriga att ta reda på om presidenten menade vad han hade sagt – det vill säga om uppdraget nu hade klartecken. Källan erinrar sig att: ”Bill Burns kommer tillbaka och säger ”Gör det.”
”Den norska flottan var snabb med att hitta rätt plats, på det grunda vattnet några mil utanför Danmarks ö Bornholm . .”
Operationen
Norge var den perfekta platsen som bas för uppdraget.
Under de senaste åren av öst-väst krisen har den amerikanska militären utökat sin närvaro i Norge enormt, vars västra gräns sträcker sig 225 mil längs norra Atlanten och smälter samman över polcirkeln med Ryssland. Pentagon har skapat högbetalda jobb och kontrakt trots vissa lokala kontroverser, genom att investera hundratals miljoner dollar för att uppgradera och utöka amerikanska flottans och flygvapnets anläggningar i Norge. Viktigast av allt inkluderade de nya installationerna en avancerad radar, med syntetisk bländaröppning långt upp i norr som kunde tränga djupt in i Ryssland, och den kom online precis när den amerikanska underrättelsetjänsten förlorade tillgången till en rad långdistanslyssningssajter inne i Kina [ !!? ].
En nyrenoverad amerikansk ubåtsbas som varit under uppbyggnad i flera år, hade tagits i drift och fler amerikanska ubåtar kunde nu arbeta nära sina norska kollegor för att övervaka och spionera på en stor rysk kärnvapen skans 40 mil österut på Kolahalvön. Amerika har också kraftigt utvidgat en norsk flygbas i norr och till det norska flygvapnet levererat en flotta av Boeing-byggda P8 Poseidon-patrullplan för att stärka sin långdistans spionering mot allt som berör Ryssland.
I gengäld upprörde den norska regeringen liberaler och vissa moderater i sitt parlament, i november förra året genom att anta det kompletterande försvarssamarbetet (SDCA). Enligt det nya avtalet skulle det amerikanska rättssystemet ha jurisdiktion i vissa ”överenskomna områden” i norr, över amerikanska soldater anklagade för brott utanför basen, såväl som över de norska medborgare som anklagades eller misstänks för att störa arbetet vid basen.
Norge var en av de ursprungliga undertecknarna av Natofördraget 1949, under det kalla krigets tidiga dagar. I dag är Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg, en engagerad antikommunist, som tjänstgjorde som Norges statsminister i åtta år innan han flyttade till sin höga Nato post 2014, med amerikanskt stöd. Han var en hardliner i allt som rör Putin och Ryssland, som hade samarbetat med den amerikanska underrättelsetjänsten sedan Vietnamkriget. Han har fått fullt förtroende sedan dess. ”Han är handsken som passar den amerikanska handen”, sa källan.
Tillbaka i Washington visste planerare att de var tvungna att åka till Norge. ”De hatade ryssarna, och den norska flottan var full av fantastiska sjömän och dykare som hade generationer av erfarenhet av mycket lönsam djuphavs olje och gasutvinning”, sa källan. De kunde också lita på de skulle hålla uppdraget hemligt. (Norrmännen kan ha haft andra intressen också. Förstörelsen av Nord Stream – om amerikanerna kunde klara det – skulle göra det möjligt för Norge att sälja mycket mer av sin egen naturgas till Europa.)
Någon gång i mars flög några medlemmar i teamet till Norge för att träffa den norska underrättelsetjänsten och marinen. En av nyckelfrågorna var exakt var i Östersjön det bästa stället var att plantera sprängämnena. Nord Stream 1 och 2, var och en med två uppsättningar av rörledningar, var åtskilda mycket av vägen och med lite mer än en mil där de tog sig till hamnen i Greifswald i nordöstra Tyskland.
Den norska flottan var snabba med att hitta rätt plats, i det grunda vattnet i Östersjön några mil utanför Danmarks Bornholm, där rörledningarna löper inte mer än en mil från varandra längs en havsbotten som bara är 80 meter djup. Det skulle vara väl inom räckvidden för dykarna, som opererade från en norsk Alta klass minröjare. De skulle dyka med en blandning av syre, kväve och helium som strömmade från deras tankar. Att placera de växtformade C4-laddningar på de fyra rörledningarna täckta med betongskydd, skulle vara tråkigt, tidskrävande och farligt arbete, men vattnet utanför Bornholm hade en annan fördel: det fanns inga större tidvattenströmmar, vilket skulle ha försvårat dykuppdraget avsevärt.
Bilden visar hur rören i Nord Stream 2 är konstruerade.
Kartan visar de fyra läckorna på gasledningarna Nord Stream och Nord Stream 2 samt ekonomiska zoner och territorialvatten.
Efter lite research var amerikanerna all in. Vid denna tidpunkt kom marinens obskyra djupdykningsgrupp i Panama City återigen i spel. Djuphavs dyk skolan i Panama City, vars praktikanter deltog i Ivy Bells, ses som ett oönskat bakvatten av elitstudenterna från Naval Academy i Annapolis, vilka vanligtvis söker äran av att bli tilldelad en Navy Seal, stridspilot eller ubåtsbefälsplats . Om man måste bli en ”svart sko” – det vill säga en medlem av det mindre önskvärda ytfartygskommandot – finns det alltid åtminstone tjänst på en jagare, kryssare eller amfibiefartyg. Det minst glamorösa av allt är minkrigföring. Dessa dykare förekommer aldrig i Hollywood-filmer eller på omslaget till populära tidningar.
”De bästa dykarna med djupdykningskvalifikationer är en tät gemenskap, och bara de allra bästa rekryteras för operationen och uppmanas att vara beredda att bli kallade till CIA i Washington”, sade källan.
Norrmännen och amerikanerna hade platsen och de operativa männen, men det fanns en annan oro: varje ovanlig undervattensaktivitet i vattnen utanför Bornholm kunde uppmärksamma de svenska eller danska flottorna, som kunde rapportera det.
Danmark hade också varit en av de ursprungliga NATO undertecknarna och var känt inom underrättelsetjänsten för sina speciella band till Storbritannien. Sverige hade ansökt om medlemskap i Nato och hade visat sin stora skicklighet i att hantera sina undervattensljud och magnetiska sensorsystem som framgångsrikt spårade ryska ubåtar som då och då skulle dyka upp i avlägsna vatten i den svenska skärgården och tvingas upp till ytan.
Norrmännen anslöt sig till amerikanerna och insisterade på att några högre tjänstemän i Danmark och Sverige måste informeras i allmänna ordalag om möjlig dyk aktivitet i området. På så sätt skulle någon högre upp kunna ingripa och hålla en rapport utanför kommandokedjan och på så sätt isolera pipeline operationen. ”Vad de fick höra och vad de visste var avsiktligt altererat,” sa källan till mig. (Den norska ambassaden, ombedd att kommentera denna historia, svarade inte.)
Norrmännen var nyckeln till att lösa andra hinder. Den ryska flottan var känd för att ha övervakningsteknik som kunde upptäcka och utlösa undervattens minor. De amerikanska sprängladdningarna behövde kamoufleras på ett sätt som skulle få dem att framstå för det ryska systemet som en del av den naturliga bakgrunden – något som krävde anpassning till vattnets specifika salthalt. Norrmännen hade en fix.
Norrmännen hade också lösningen på den avgörande frågan om när operationen skulle ske. Varje juni under de senaste 21 åren, har den amerikanska sjätte flottan, vars flaggskepp är baserat i Gaeta i Italien söder om Rom, sponsrat en stor NATO-övning i Östersjön som involverar mängder av allierade fartyg i hela regionen. Den nuvarande övningen som hölls i juni, skulle bli känd som Baltic Operations 22, eller BALTOPS 22. Norrmännen föreslog att detta skulle vara den perfekta täckmanteln för att plantera minorna.
Amerikanerna tillhandahöll en viktig detalj: de övertygade sjätte flottans planerare att lägga till en forsknings- och utvecklingsövning till programmet. Övningen som offentliggjorts av marinen, involverade sjätte flottan i samarbete med marinens ”forsknings och krigföringscentra”. Evenemanget till sjöss skulle hållas utanför Bornholms kust och involvera NATO team av dykare som planterar minor, med konkurrerande team som använder den senaste undervattenstekniken för att hitta och förstöra dem.
Det var både nyttig övning och genialiskt täckmanteln. Panama City pojkarna skulle göra sitt och C4-sprängämnena skulle vara på plats i slutet av BALTOPS22, med en 48-timmars timer påkopplad. Alla amerikaner och norrmän skulle för längesedan vara borta vid den första explosionen.
Dagarna räknade ner. ”Klockan tickade och vi närmade oss uppdraget”, sa källan.
Men sedan kom Washington på andra tankar. Bomberna skulle fortfarande planteras under BALTOPS, men Vita huset oroade sig för att ett tvådagarsfönster för detonationerna skulle vara för nära slutet av övningen, och det skulle vara uppenbart att Amerika hade varit inblandat.
Istället kom Vita huset med en ny begäran: ”Kan killarna i fältet komma på något sätt att spränga rörledningarna senare på kommando?”
Vissa medlemmar i planeringsteamet blev arga och frustrerade över presidentens till synes obeslutsamhet. Panama City dykarna hade upprepade gånger övat på att plantera C4:an på rörledningar, som de skulle göra under BALTOPS, men nu var teamet i Norge tvunget att komma på ett sätt att ge Biden vad han ville ha – möjligheten att utfärda en framgångsrik exekutionsorder med egen vald tidpunkt.
Att ha i uppdrag att genomföra en godtycklig förändring i sista minuten var något som CIA var vana vid att hantera. Men det förnyade också de farhågor som vissa delade över nödvändigheten och lagligheten av hela operationen.
Presidentens hemliga order framkallade också CIA:s dilemma som under Vietnamkrigets dagar, när president Johnson blev konfronterad med ett växande motstånd mot Vietnamkriget och beordrade byrån att bryta mot sina stadgar – vilka specifikt hindrade dem från att verka inne i Amerika – genom att spionera på antikrigsledare för att avgöra om de kontrollerades av det kommunistiska Ryssland.
Byrån accepterade till slut och under hela 1970-talet blev det tydligt hur långt den hade varit villig att gå. Det kom efterföljande tidningsavslöjanden i efterdyningarna av Watergate skandalen om byråns spioneri mot amerikanska medborgare, dess inblandning i mordet på utländska ledare och dess undergrävande av Salvador Allendes socialistiska regering.
Dessa avslöjanden ledde till en dramatisk serie senats utfrågningar i mitten av 1970-talet, ledda av Frank Church från Idaho, som gjorde det klart att byråns direktör Richard Helms vid den tiden, accepterade att han hade en skyldighet att göra vad President ville, även om det innebar att bryta mot lagen.
I opublicerade vittnesmål bakom stängda dörrar förklarade Helms ångerfullt men med glimten i ögat att ”du har nästan en obefläckad avlelse när du gör något” under hemliga order från en president. ”Oavsett om det är rätt att du ska ha den, eller fel att du ska ha den, arbetar [CIA] under andra lagar och grundlagar än någon annan del av regeringen.” Han berättade i huvudsak för senatorerna att han som chef för CIA, förstod att han hade arbetat för kronan och inte för konstitutionen.
Amerikanerna som arbetade i Norge opererade under samma dynamik och började plikttroget arbeta med det nya problemet – hur man på Bidens beställning kan detonera C4-sprängämnena på distans. Det var ett mycket mer krävande uppdrag än vad de i Washington förstod. Det fanns inget sätt för laget i Norge att veta när presidenten kunde trycka på knappen. Skulle det vara om några veckor, om många månader eller om ett halvår eller längre?
C4:an kopplad till rörledningarna skulle triggas av en ekolodsboj som skulle fällas av ett flygplan med kort varsel, men proceduren involverade den mest avancerade signalbehandlingstekniken. Väl på plats kan de fördröjda tidtagningsanordningarna som är anslutna till någon av de fyra rörledningarna av misstag utlösas av den komplexa blandningen av havsbakgrundsljud i hela den hårt trafikerade Östersjön – från nära och avlägsna fartyg, undervattensborrningar, seismiska händelser, vågor och till och med av havsvarelser. För att undvika detta skulle ekolodsbojen, när den väl var på plats, sända ut en sekvens av unika lågfrekventa tonala ljud – ungefär som de som sänds ut av en flöjt eller ett piano – som skulle kännas igen av tidtagningsanordningen och efter en förinställd timmes fördröjning, utlösa sprängämnena. (”Du vill ha en signal som är tillräckligt robust så att ingen annan signal av misstag skulle kunna skicka en puls som detonerade sprängämnena,” fick jag höra av Dr. Theodore Postol, professor emeritus i vetenskap, teknologi och nationell säkerhetspolitik vid MIT. Postol som har fungerat som vetenskapsrådgivare till Pentagons chef för sjöoperationer, sa att frågan som gruppen stod inför i Norge på grund av Bidens order om fördröjning var en slumpartad chansning: ”Ju längre sprängämnena är i vattnet desto större risk skulle det vara för en slumpmässig signal som skulle avfyra bomberna.”)
Den 26 september 2022 gjorde ett P8-övervakningsplan från norska marinen en till synes rutinartad flygning och släppte en ekolodsboj. Signalen spreds under vattnet, först till Nord Stream 2 och sedan vidare till Nord Stream 1. Några timmar senare utlöstes de kraftiga C4-sprängämnena och tre av de fyra rörledningarna sattes ur drift. Inom några minuter kunde pölar av metangas som fanns kvar i de kapade rörledningarna ses sprida sig på vattenytan och hela världen fick veta att något oåterkalleligt hade ägt rum.
Utfallet
I den omedelbara efterdyningen av pipelinebombningen behandlade amerikanska medier det som ett olöst mysterium. Ryssland citerades upprepade gånger vara en trolig gärningsman, sporrade av beräknande läckor från Vita huset – men utan att någonsin etablera ett tydligt motiv för ett sådant självsabotage, bortom enkel vedergällning. Några månader senare, när det framkom att ryska myndigheter i det tysta hade fått uppskattningar av kostnaden för att reparera rörledningarna, beskrev New York Times nyheterna som ”komplicerande teorier om vem som låg bakom” attacken. Ingen stor amerikansk tidning grävde i de tidigare hoten mot rörledningarna från Biden och statsundersekreterare Nuland.
Även om det aldrig stod klart varför Ryssland skulle försöka förstöra sin egen lukrativa pipeline, kom en mer talande motivering för presidentens agerande från utrikesminister Blinken.
Tillfrågad vid en presskonferens i september förra året om konsekvenserna av den förvärrade energikrisen i Västeuropa, beskrev Blinken ögonblicket som potentiellt bra:
”Det är en fantastisk möjlighet att en gång för alla ta bort beroendet av rysk energi och på så sätt ta bort från Vladimir Putin beväpningen av energin som ett sätt att främja hans imperialistiska planer. Det är mycket betydelsefullt och det erbjuder enorma strategiska möjligheter för de kommande åren, men under tiden är vi fast beslutna att göra allt vi kan för att se till att konsekvenserna av allt detta inte bärs av medborgarna i våra länder eller, för den delen, runt om i världen.”
På senare tid uttryckte Victoria Nuland tillfredsställelse över bortfallet av den nyaste av rörledningarna. När hon vittnade vid en utfrågning av utrikesutskottet i senaten i slutet av januari sa hon till senator Ted Cruz: ”Som du, är jag, och jag tror att administrationen är mycket glad över att veta att Nord Stream 2 nu, som du gillar att säga, en stor klump metall på havets botten.”
Källan hade en mycket mer av gatans klokskap över sin bild av Bidens beslut att sabotera mer än 241 mil av Gazproms rörledning när vintern närmade sig. ”Tja,” sa han och talade om presidenten, ”jag måste erkänna att killen har ballar. Han sa att han skulle göra det, och han gjorde det.”
På frågan varför han trodde att ryssarna inte svarade, sa han cyniskt: ”Kanske vill de ha förmågan att göra samma saker som USA gjorde.”
”Det var en vacker täckmantel historia”, fortsatte han. ”Bakom låg en hemlig operation som placerade experter på fältet med utrustning som opererade på en hemlig signal.”
”Det enda felet var beslutet att göra det.”
___________________________________________
Fabian Scheidler intervjuade Seymour Hersh för tidningen Berliner Zeitung.
I det nuvarande ”inbördes” (proxy) kriget i Sudan måste man ställa sig frågan CUI BONO. Speciellt viktig är maktbalansen i Röda Havet då det är världens viktigaste handelsrutt för sjöfart, med inloppet till Suezkanalen och därmed tillgången till Medelhavet och Europa.
Med tanke på Kinas problem med USA i Sydkinesiska sjön, Taiwan sundet och dess anknytningen till de snabbaste handelsrutterna med Europa via Suezkanalen, är en Rysk flottbas i Röda havet självklart en strategiskt viktig position. Vilket Knut Lindelöf berör i sin artikel om detta.
Suezkanalen
Med nya fredsförhandlingar mellan Saudiarabien, Syrien, Jemen och inte minst Iran, kommer Israels USA baserade maktposition att minska. Detta innebär att Sudans kust med en rysk flottbas är ett ypperligt stöd för Saudiernas rygg och Sudans demokratiutveckling och dessutom ett skydd mot eventuella angrepp från Israel, samtidigt som en sådan flottbas ger stöd åt Kinas handelsflotta.
Kina, med sin nära samarbetspartner Ryssland, Sudan, Saudiarabien, Iran, Irak och Jemen, är de länder som kommer att tjäna mest på fred i området.
Här kan Israel – Palestina frågan vara ett avgörande kort i leken. Den kan vändas till enbart Palestina frågan. Vi har tidigare sett USA:s svekfullhet mot sina ”allierade” i Afghanistan, så hur starkt Israel är i USA kan komma att ifrågasättas.
Med ett antal fartyg utrustade med den nya hypersoniska missilen Kinzhal skapar de en ny omskakande makt plattform i Mellanöstern och östra nord Afrika, med ytterligare en varmhavs hamn i Sudan förutom den de leasar av Syrien.
64 st. 3K95 Kinzhal installerade på världens största kärnvapenstridskryssare och flaggskeppet för norra flottan Pyotr Veiliky, 128 missiler på Admiral Lazarev och Admiral Nakhimov.
”Sudan avvisar att koppla borttagning från USA:s terroristlista med normalisering av förhållandet med Israel
Amerikanska tjänstemän i samtal med en sudanesisk delegation ska ha indikerat att de ville att Khartoum skulle följa Förenade Arabemiraten och Bahrain och öppna förbindelser med Israel. Uppger källor för Haaretz”.
~~> Till att vi kan följa USA:s desperata så kallade ”diplomati” i följande anteckningar.
Ingen ambassadör på 25 år förrän 2022.
En (1) MÅNAD senare varnar (hotar) ambassadör John T. Godfrey Sudan över deras suveräna rätt att avgöra vem som får göra vad i landet. (John T. Godfreys förre chef var William Burns, som är nuvarande chef för CIA . John Godfrey presenterade sina meriter för den sudanesiske statschefen Abdel Fattah al-Burhan den 1 september 2022.)
USA:s utrikesminister Blinken stiger in i debatten, vilket visar hur allvarligt han anser läget vara, med ett förslag om en CIA ledd övergång till civilt styre.
FN? mäklar en överenskommelse mellan Militärledningen och demokratirörelsen.
Biden administrationen skickar 288 miljoner dollar i ”humanitärt stöd”, att fördelas som mutor (via CIA kontoret på ambassaden) bland oppositionsgrupperingarna. Märk väl att USAID har samma funktion som NED att förmedla CIA pengar för färgrevolutionens draksådd.
Victoria Nuland besöker Sudan (jämför med Ukraina) för att styra upp, fördela och gödsla dessa frön (bullar) med lite ”demokrati” snack (ála ”fuck the EU”?).
En månad senare eskalerar konflikten!
Innan USA ens hunnit med ett helt år av ”diplomatisk” verksamhet i Sudan evakuerar de ur landet.
Man kan fundera över vad Nuland, Blinken, Burns och Sullivan, har tänkt sig ska ske nu (Biden ska vi nog inte räkna med finns bland de beslutande). Ska vi förvänta oss ett nytt Libyen eller Syrien scenario.
Ordern sa att ”situationen i Sudan, inklusive militärens maktövertagande i oktober 2021 och utbrottet av strider mellan avdelningarna i april 2023, utgör ett ovanligt och extraordinärt hot mot USA:s nationella säkerhet och utrikespolitik.”
”USA har blivit föremål för granskning efter att ha evakuerat cirka 70 ambassadpersonal i ett helikopteruppdrag med SEAL elitkommandot under helgen, samtidigt som de varnade tusentals privata amerikanska medborgare i Sudan att det inte skulle bli någon liknande evakuering för dem.
Utrikesdepartementet, som har avrått amerikanska medborgare i flera år att inte resa till Sudan, fortsätter att råda amerikaner att ta skydd på plats. De flesta av de uppskattningsvis 16 000 amerikaner som tros vara i Sudan just nu har dubbla medborgarskap och endast en bråkdel av dem har uttryckt en önskan att lämna.”
____________________________________
Det våras för Arabförbundet
Arab League eller Arabförbundet
Är den Arabiska freden på väg att bryta ut tack vare Kinas inledande initiativ.
Toppdiplomaterna i Saudiarabien och Iran träffades under den pågående muslimska heliga månaden Ramadan för att återuppliva relationerna
Ett historiskt möte har hållits mellan Iraks president Abdul Latif Rashid och hans iranska motsvarighet, Ebrahim Raisi, i Teheran, med fokus på att undanröja tidigare meningsskiljaktigheter och stärka banden mellan de två grannstaterna. Iran är inte ett arabiskt land utan persiskt, och följaktligen inte medlem av Arabförbundet. Det som förenar är Islam.
I linje med det senaste rådgivande mötet för GCC länderna, Jordanien, Irak och Egypten som hölls i Jeddah, kommer utrikesministrarna från Jordanien, Saudiarabien, Syrien, Irak och Egypten att mötas i morgon, måndag, i Amman.
Iraks president Abdul Latif Rashid och Irans president Ebrahim Raisi, granskar en hedersvakt, under hans officiella ankomstceremoni i Teheran, 29 april 2023
Amerikanska lagstiftare har för avsikt att lägga fram ett lagförslag för att förhindra normalisering av relationerna med den syriske presidenten.
– En tvåpartigrupp av amerikanska lagstiftare presenterade på torsdagen ett lagförslag som syftade till att hindra den amerikanska regeringen från att erkänna Bashar al-Assad som Syriens president och för att förbättra Washingtons förmåga att införa sanktioner – en varning till andra länder som normaliserar relationerna med Assad.
Lagförslaget skulle förbjuda (US) regeringen från att erkänna eller normalisera förbindelserna med någon syrisk regering ledd av Assad, som redan är under amerikanska sanktioner, och utöka Caesar Act, vilken införde hårda sanktioner mot Syrien 2020.
Den föreslagna lagstiftningen kom efter det att arabstaterna på söndagen vände blad, genom att tillåta Syrien tillbaka till Arabförbundet efter många år av konfrontationer med Assad, en milstolpe i hans regionala rehabilitering trots att västvärlden fortsätter att undvika honom efter år av (proxy) inbördeskrig.
Sudans flagga är baserad på den arabiska befrielseflaggan från den egyptiska revolutionen 1952 (då Abdel Nasser befriade Suezkanalen), liksom flaggorna för Egypten , Irak , Syrien , Jemen och Palestina och tidigare Förenade Arabrepubliken , Nordjemen , Sydjemen och Libyen .
(På grund av den västliga censuren behöver du en VPN tunnel till länder som tillåter alla mediekanaler att visas, t.ex. Sydafrika, Brasilien eller Indien, för att kunna läsa original artiklarna.)
Den tidigare biträdande FN-generalsekreterare och FN:s humanitära samordnare för Irak, Dr Hans-Christof von Sponeck, som avgick 2000 i protest mot FN:s sanktionsregim, som han sa utgjorde ett brott mot Genèvekonventionen, hyser inga tvivel i sitt sinne om konsekvenserna för civila irakier, av USA:s och Storbritanniens användning av DU.
”Jag kommer inte att uttala mig i frågan om huruvida användningen av utarmat uran är lagligt eller olagligt – det är en debatt som fortfarande pågår på annat håll. Vad jag utan att tveka kan konstatera är att jag har sett offren för ammunition med utarmat uran som använts av den amerikanska militären i södra Irak.
Vid flera tillfällen under 1999 besökte jag Mother and Child Hospital i Basra och såg unga mammor med sina fruktansvärt missbildade barn, något som inte existerade före kriget 1991.” säger Sponeck.
”Låt mig också tillägga att utarmat uran inte gör någon skillnad mellan olika nationaliteter. Brittiska och amerikanska soldater utplacerade till södra Irak och deras familjer blev också offer för utarmat uran, vilket rättsfall i Storbritannien och USA bekräftar… (Lyssna på intervjun med Chris Busby längre fram i artikeln)
Skulle ammunition med utarmat uran användas i Ukraina skulle det innebära att människor i området, både soldater och civila, skulle bli utsatta även om farorna med sådan ammunition är välkända 2023”, betonade den tyske veteran diplomaten.
Dr. Keith Baverstock, en biolog vid University of Eastern Finland och tidigare chef för strålskyddsprogrammet vid Världshälsoorganisationens europeiska kontor. WHO
Dr Baverstock menar att ”exponeringen är mycket lokal där ammunition med utarmat uran träffar, men det utarmade uranet, särskilt i torra förhållanden, kvarstår på markytan, så att definiera en exponerad population är också svårt.”
Utöver det utgör säkerhetsläget i vissa drabbade länder, särskilt Irak, att meningsfull epidemiologisk forskning blir näst intill omöjlig, enligt forskaren.
” Men vi har information från djur- och laboratoriestudier som säger oss att DNA kommer att skadas om inandat utarmat uraniumdamm passerar blod/luftbarriären i lungan (det kan bli systemiskt), och därmed påverkas den normala funktionen av celler, inklusive grodd-celler, de kan försämras och därför är hälsoeffekter, inklusive cancer och fosterskador, sannolika risker för personer som utsätts för utarmat uraniumdamm via inandning.”
”Som folkhälsoforskare betraktar jag dessa vapen som olagliga, det gör också vissa EU-länder.”
Baverstock
Chris Busby: ”Europa kan drabbas av cancer och fosterskador som liknar de i Fallujah, om Kiev använder utarmat uran.”
USA och Storbritannien förbrukade över 2 000 ton utarmat uran (DU) i Irak, Jugoslavien, Afghanistan och Syrien. Nu planerar London att lämna över DU ammunition till Ukraina. Brittiska och amerikanska tjänstemän insisterar på att vapnen är säkra, men vad säger bevisen?
Sputnik talade med Dr. Chris Busby, en fysikalisk kemist som har arbetat för den brittiska regeringens uran kommitté. Han berättade om sin forskning om cancer och barnadödlighet i Irak, som han genomförde från 2005 till 2009.
Rysslands president Vladimir Putin har exakt identifierat ammunition med utarmat uran (DU) som ett massförstörelsevapen (WMD) med urskillningslös effekt, betonade Dr Chris Busby, en fysikalisk kemist som har arbetat för den brittiska regeringens uran kommitté, när han pratade med Sputnik.
”Britterna och amerikanerna fortsätter att hålla fast vid sin galna teori om att dessa radioaktiva ämnen som binder till DNA i praktiken är ofarliga och inte har några genetiska eller urskillningslösa effekter på populationerna.”
”I det här fallet måste jag bara säga att britterna har fel, att om detta ämne förorenar Europa kommer det att orsaka samma effekter som det orsakade i Irak (…) Det kommer att orsaka alla dessa effekter i Tyskland och Luxemburg och Frankrike , och Sverige, och de baltiska staterna och en lång rad länder som står mellan Ukraina och Storbritannien, där vi uppmätte det.”
Busby
Den 21 mars berättade Storbritanniens försvarsminister Annabel Goldie för brittiska lagstiftare att London skulle ge en skvadron Challenger 2 stridsvagnar till Kiev, såväl som ammunition inklusive pansar genomborrande patroner som innehåller utarmat uran. Hon skröt att ”sådan ammunition är mycket effektiva för att besegra moderna stridsvagnar och pansarfordon”.
Glöm aldrig hennes namn Annabel Goldie, hon kommer att vara ansvarig för detta oåterkalleliga beslut att förgifta Europas kornbod.
Vad hon dock inte nämnde är att utarmat uran orsakar oåterkalleliga hälsoeffekter som tidigare registrerats bland civila i Jugoslavien och Irak, bombade av NATO med DU-vapen såväl som bland militärblockets trupper.
En absolut måste lyssna på intervju
Dr Busbys forskning om Irakkrigets smärtsamma arv
Dr Chris Busby har stor erfarenhet inom vetenskaplig forskning om strålningsrisker och som personligen genomförde en serie studier, inklusive den i Fallujah som blev utsatt för massiva attacker med DU ammunition som användes av den amerikanska militären redan 2004.
”Vi var oroliga över rapporterna som kom från Fallujah om höga nivåer av cancer och fosterskador. Eftersom det var omöjligt att få officiell data bestämde vi oss för att själva göra en undersökning, där folk gick runt och knackade dörr och frågade vem bodde i fastigheten, hur många människor var där och hur många cancersjukdomar det fanns, vilken typ av cancer, hur många barn som hade dött under de senaste fem åren och alla dessa typer av frågor, ”minns Busby.
Han noterade efter det att han analyserat hans teams cancerdata, som de fick under de föregående fem åren, genom att jämföra det med cancerfrekvensen i Egypten och i Jordanien som en sorts bakgrund. De fann att nivåerna av all cancer var enormt höga, till och med högre än i Hiroshima som utsattes för kärnvapenbombningar av den amerikanska militären den 6 augusti 1945.
”Jag har redan studerat hälsoeffekterna av Hiroshima bombningen, som är ganska väl registrerade,” fortsatte forskaren. ”Och vad vi fann var att nivåerna av cancer i Fallujah var högre än så. Och de speciella cancertyperna som vi hittade var cancer associerade med strålning: dessa var leukemi – särskilt leukemi hos barn – och även lymfom hos barn. Och det är en annan sjukdom som du får av strålning, eller vi tror det.
Vi fick reda på den höga nivån av spädbarnsdödlighet under det första levnadsåret och orsaken till dessa dödsfall var medfödda missbildningar. Vi fick också reda på ett skevt förhållande mellan födsel och kön, vilket är en annan tecken på genetisk skada i samband med strålningsexponering.”
”Yaroslav Stetsko var nummer två i rang för OUN under andra världskriget. När Stefan Bandera, som var chef för OUN, dödades 1959 var det Stetsko som tog över ledningen. Stetsko var killen som faktiskt marscherade in i Lvov med den tyska armén den 30 juni 1941 och OUN utfärdade då en proklamation under hans namn, som uppmanade att prisa och ära den tyske ledaren Adolf Hitler och hur de kommer att marschera arm i arm för Ukraina och så vidare. Efter kriget var han en av nyckel figurerna som blev upp plockad av amerikanerna.
Det finns ett antal akter jag har sett, åtminstone tre trovärdiga rapporter, om hur de befann sig i lägret för fördrivna personer. De allierade styrkorna upprättade läger för fördrivna personer och plockade upp tiotusentals av de tidigare allierade till Hitler från alla länder över hela öst, Ungern, Lettland, Litauen – det fanns inga polska kollaboratörer. Jag tror att de flesta känner till att tyskarna förföljde och mördade miljontals polska invånare – utan Bulgarien, Rumänien, Kroatien och så vidare, även Vitryssland. De hade dem i dessa läger som de byggde och där de organiserade dem.
Ukrainarna mördade sin ukrainska nationalistiska rivaler så att de skulle vara de obestridda ledarna för den ukrainska nationalistiska rörelsen, så att de skulle få sponsring av USA för att fortsätta sin politiska verksamhet, och de var framgångsrika i det avseendet. Så när Bandera var ute ur bilden blev Stetsko den obestridda ledaren för ukrainska nationalister.
[Ett av de dokument Bellant nämner finns renskrivet ur CIA:s arkiv och översatt till svenska. I detta dokument kan vi se att nazisterna formerade 14:e Waffen SS-Galizien Grenadier Division med hjälp av OUN]
Reichsführer SS Heinrich Himmler besöker 14:e Waffen SS-Galizien Grenadier Division maj 1943
Waffen SS-Galizien Grenadier Division standar ser än idag ut så här
Organisationen av de ukrainska nationalister [OUN], organiserade 1943 under tysk sponsring en multinationell styrka för att slåss på uppdrag av den retirerande tyska armén. Efter slaget vid Stalingrad 1943 fick tyskarna ett ökat behov av att få fler allierade, så det rumänska Järngardet, det ungerska Pilkorset, Organisationen för Ukrainska Nationalister [OUN] och andra med militära formationer på plats, gick samman för att hjälpa tyskarna och bildade enhetsfronten, kallad kommittén för underkuvade nationer och arbetade återigen på uppdrag av den tyska militären. 1946 döpte de om sig till Anti-bolsjevikernas block av nationer, ABN.
Stetsko var ledare för den tills han dog 1986.
Jag nämner detta delvis för att OUN försöker säga att ”under kriget kämpade vi mot tyskarna och kommunisterna”. Faktum är att de var ledningen för hela denna multinationella allians å tyskarnas vägnar de sista två åren av kriget och därefter i [kalla] kriget. Efterkrigstidens ledare för de obotfärdiga nazistallierade stod alla under Yaroslav Stetskos ledning.
Vad har hänt sedan`? Du skrev din bok och större delen av andra världskrigets generation dog. Vad har OUN och deras allierade sysslat med sedan dess som vi bör vara medvetna om?
När OUN väl sponsrades av den amerikanska säkerhetsorganisationens underrättelsetjänster, blev de inbäddade på en mängd olika sätt även i Europa. Som i Radio Free Europe som har sitt huvudkontor i München. Många av dessa grupper i ABN hade sitt huvudkontor i München under sponsring av Radio Free Europe.
Därifrån drev de olika typer av operationer där de försökte utföra arbete i Warszawapakt länder. När Sovjetunionen kollapsade 1991, flyttade ett antal av dem tillbaka till Ukraina såväl som de andra respektive länderna, och började etablera verksamhet där och organisera politiska partier.
De rekonstruerade veterangruppen i Waffen SS, de höll marscher på 1990-talet i Ukraina och organiserade politiska partier i allians med USA, och blev en del av det som kallades den Orangea Revolutionen 2004, när de vann valet där.
Den regeringen satt vid makten fram till 2010, då det var ett nytt val, och en ny regim valdes med mycket stöd från öst. Ukrainska nationalistiska grupperingar kring den orangea revolutionen var skarpt splittrade mot varandra, och det var en utbredd korruption, och folk röstade bort dem. USA var mycket aggressiva när de försökte hålla nationalisterna vid makten, men de förlorade valet.
USA spenderade pengar genom National Endowment for Democracy [NED], som pumpade in pengar till olika ukrainska organisationer, och de gjorde samma sak i Ryssland och många andra länder runt om i världen. Vi pratar om många miljoner dollar per år för att påverka politiken i dessa länder.”
_______________________________________________
Nazister i CIA och NATO
Med alla dessa olika händelseutvecklingar blir det mer och mer tydligt med fler och fler bevis för att CIA också är ansvarigt för krigen i Tjetjenien genom att stödja radikaler för att destabilisera Ryssland. Innan dess var det Jugoslavien, Syrien, Libyen etc. och nu Ukraina.
Nazisterna besegrades inte under andra världskriget. De ”evakuerades” till USA där de satte sina klor i varenda amerikansk bokstavsbyrå, främst CIA. Det här är det fjärde rikets hämnd på Ryssland som sparkade dem i röven under andra världskriget.
________________________________________________
(PS. Till och med en liten micro blog som den här kan ha blivit shadow banned, så vänligen använd gärna dela knapparna nedan. Tack.)
Publicerad på Sputnik International 2023-03-22 av Scott Ritter
Storbritanniens försvarsminister meddelade att man skulle skicka med pansarvärnsammunition som innehåller utarmat uran, till de Challenger 2 stridsvagnar som levereras till Ukraina.
Challenger 2
Enligt det brittiska MoD är utarmat uran (DU) ”en standardkomponent och har ingenting med kärnvapen att göra”, och de tillägger att ”den brittiska armén har använt DU i sina pansarbrytande granater i decennier”. Dessutom har ”Oberoende forskning av forskare från grupper som Royal Society, bedömt att all påverkan på personlig hälsa och miljön från användningen av ammunition med utarmat uran sannolikt är låg”, och de förklarade att ”Ryssland vet detta.”
För sin egen del har Ryssland alltid motsatt sig införandet av alla vapen som härrör från uran i Ukrainakonflikten, och svarade å sin sida med hårda misstroende och varningsord. ”Om allt detta händer,” sa Rysslands president Vladimir Putin att ”Ryssland kommer att svara i enlighet med detta, med tanke på att västvärlden kollektivt redan börjar använda vapen med en kärnvapenkomponent.” Sergei Shoigu den ryske försvarsministern, noterade likaså att tack vare britternas agerande finns det nu färre steg kvar innan en potentiell ”kärnvapenkollision” mellan Ryssland och väst.
Giftigheten hos DU ammunition som används på slagfältet är fortfarande en tvistefråga. I Kosovo avfyrade Nato 1999 omkring 30 000 patroner med utarmat uran ammunition som en del av den militära interventionen i Kosovo (KFOR). Enligt en KFOR talesman överstelöjtnant Alexander Willing, ”har Natos användning av DU i Kosovo konflikten inte orsakat någon fortsatt hälsorisk och därför krävdes heller inga ytterligare åtgärder från vår sida”, skrev han.
KFOR/NATO:s ståndpunkt backas upp av en bedömning gjord av Internationella atomenergiorganet (IAEA), som drog slutsatsen att ”Det fanns ingen detekterbar, utbredd utarmat uran förorening av markytan. Detta innebär att all utbredd förorening finns i så låga nivåer att den inte kan upptäckas eller särskiljas från den naturliga uran koncentrationen som finns i stenar och jord. Motsvarande radiologiska och toxikologiska risker är därför obetydliga och till och med obefintliga.”
KFOR/NATO/IAEA:s rapporter motsägs dock av en studie publicerad av National Institute of Health angående en ökning av hematologiska maligniteter (HM) i Kosovo som verkar vara kopplade till exponering för DU. Denna rapport angav att ”förekomsten av HM ökade med 3,19/100 000 personer (82%)” i regioner där användningen av DU-ammunition var hög. ”Trots dessa fynd”, avslutades rapporten, ”kräver den här studien ytterligare undersökning och leder oss inte till ett avgörande fynd om förekomsten av ett orsakssamband mellan användningen av DU under kriget och ökningen av förekomsten av HM i Kosovo. ”
Detsamma kan inte sägas om USA:s användning av DU-ammunition i Irak. En Japan-baserad icke-statlig organisation, Human Rights Now (HRN), utförde en oberoende analys på vilken inverkan DU hade på civilbefolkningen i staden Fallujah. Tunga strider som involverade amerikanska styrkor vilka använde DU-ammunition ägde rum i Fallujah. Enligt HRN:s rapport upptäcktes ”en extraordinär situation med medfödda missbildningar, i både art och mängd”. Rapporten drog slutsatsen att förekomsten av DU i miljön till följd av strid ”kan spela en betydande roll i den observerade frekvensen av fosterskador.”
Den amerikanska militären har själv pekat på den potentiella hälsorisk som exponering för DU innebär, men de säger att för det mesta är ammunition med utarmat uran säker. ”När den avfyras, eller efter att ha ”kokat av” i bränder eller explosioner, utgör den exponerade staven av utarmat uran ett extremt lågt radiologiskt hot så länge den förblir utanför kroppen, konstaterar US Military Health Agency. ”Kommer den in i kroppen via metallfragment eller dammliknande partiklar kan utarmat uran utgöra en långsiktig hälsorisk för personalen om mängden är stor. Men mängden som finns kvar i kroppen beror på ett antal faktorer, inklusive mängden som andas in eller förtärs, partikelstorleken och partiklarnas förmåga att lösas upp i kroppsvätskor.”
Oron för DU:s toxicitet har fått Pentagon att meddela att USA inte kommer att tillhandahålla DU-ammunition till Ukraina.
Västerländska medier har gjort en del ansträngningar att måla ut Ryssland som hycklande i sin inställning till användningen av utarmat uran i sina egna pansarvärnsvapen. Trots att den sovjetiska armén faktiskt använt penetratorer av utarmat uran i vissa typer av pansarvärnsammunition, har det varit den ryska arméns praxis att ta bort dessa vapen från sina lager, något som gjordes i början av 2000 talet. Vissa medier har dock publicerat påståendet om att den nya Svinets-2 (3BM-60) ammunitionen, som används i den nya T-90 tanksen, använder en DU-penetrator.
Detta är uppenbarligen ett falskt påstående. Enligt onlineanalystjänsten Rybar ”har Svinets-2 en kärna av volframlegering, som tillsammans med 4Zh96 Ozon-T-laddningen ger cirka 700 mm (27 tum) rätvinklig penetration genom massivt stål på 2 km avstånd. Projektilens längd 740 mm gör att den endast kan användas i nyare T-90A, T-90M, T72B3 och T80BVM stridsvagnar.”
Att Ryssland har intagit en principiell ståndpunkt mot användningen av DU som vapen understryker det faktum att deras uttalande angående införandet av DU i Ukraina av Storbritannien inte bara är en politisk show, utan en nationell säkerhetsrealitet, och att den ryska varningen angående konsekvenserna av sådana handlingar bör tas på största allvar.
” Under de senaste åren har vi hört ledare från både Ryssland och Kina uttala att de har bildat en relation ”utan gränser”. Men trots att de säger så, verkar många ifrågasätta deras uppriktighet. Till exempel skrev en av våra favoritkommentatorer:
Varför är kinesiska ledare fortfarande så försiktiga med att förbli ”neutrala” i Ryssland-Ukraina / Ryssland-NATO-byProxy-USA-kriget, när USA trots allt öppet talar om att underkuva Ryssland bara för att fortsätta med att besegra Kina? Varför omfamnar inte Kina Ryssland mer, när de europeiska nationerna öppet hotar att blanda sig i Taiwan, om någon konflikt skulle uppstå i den regionen? Varför vill Kina fortfarande räcka ut en hand för att vara vän med Europa och USA, när de både formellt och öppet behandla Kina som sin fiende? Varför lade Kina ner sin röst i den senaste (icke-bindande) FN-omröstningen som fördömer Rysslands militära operationer i Ukraina? Varför vill Kina förbli neutralt i Ukraina när Ukraina har gjort så mycket för att skada kinesiska intressen där, som t.ex. nationaliseringen av Motor Sich, trots år av kinesiskt partnerskap och investeringar? När Kina ser hur västvärlden har stött ut Ryssland under de senaste två decennierna trots Putins (et al) fulla ansträngningar att bli vän med dem, vad tror Kina att det kan tjäna på att bli vän med väst i dag?
Även som Larchmonter445, en annan av våra favoritkommentatorer nyligen noterade:
Relationen mellan Kina och Ryssland är upphöjd till en ”samordning” av deras strategiska samarbete, så verkar det på senare tid vara okoordinerat i den diplomatiska sfären. Kina är desperata att rädda EU-marknaden och de logistiska planer man har för BRI att använda Ukrainas geografiska positioner och attribut.
Ändå … tror jag inte att ledarna i Ryssland och Kina ljuger när de uttalar att deras partnerskap är starkare än traditionella militärallianser. Som en Global Times artikel uttryckte det, en nyckelpunkt i relationen mellan Ryssland och Kina, är ”inga gränser för samarbete mellan Kina och Ryssland, inga gränser för vår strävan efter fred och upprätthållande av säkerhet, och ingen gräns för vårt motstånd mot hegemoni.” En annan viktig punkt i relationen mellan Ryssland och Kina är att ingen av parterna har för avsikt att fullfölja en militär allians dem emellan. Dessa två nyckelegenskaper kan orsaka besvikelse hos en del i bloggosfären, men jag tror att ländernas ledare är mycket mer förutseende än vad man kan ana.
Enligt min åsikt visar ”ingen gräns” och ”ingen allians” egenskaperna hos relationen mellan Ryssland och Kina den otroliga styrkan – inte svagheten – i relationen mellan Ryssland och Kina. De två egenskaperna klargör varför relationen mellan Ryssland och Kina är så speciell – och potentiellt så kraftfull.
De två nationerna har lovat att skapa en ny multipolär värld. Men de planerar inte att erövra hegemonin genom att bli en ny hegemon. De planerar att lösa upp den genom att erbjuda ett alternativ som är så mycket mer opartisk och rättvis och som erbjuder så mycket fler möjligheter för alla att frodas än vad som är tillgängligt genom den nuvarande ordningen.
I stället för att brottas mot hegemonen, strävar Kina och Ryssland efter att visa världen ett annat ramverk för utveckling – att öppna nya fönster av möjligheter som inte bygger på rovdrift och hegemonins förtryck, utan på ömsesidigt samarbete och ömsesidig respekt för olikheter. Om de lyckas kommer resten av världen att vända sig bort från den nuvarande världsordningen. Även krafter inom väst kommer att vilja ansluta sig. Den nuvarande hegemoniska världsordningen som drivs av Deep State [oligarkins diktatur] i väst kommer att kollapsa befriande folk runt om i världen, inklusive de i väst.
Ur en rent teoretisk synvinkel, åtminstone från det kinesiska perspektivet, är hegemoni inte nödvändigtvis dåligt. Trots allt kan en allsmäktig kejsare – med himmelskt mandat – vara bra. Rom i sina glansdagar skapade en fred som möjliggjorde en era av välstånd för människor i stora delar av Europa och Mellanöstern. I nyare historia, när Ryssland och USA befriade Europa och Asien från fascismen och militarismen, förde de gott till världen just för att de var allsmäktiga (relativt resten av världen) – hegemoner – som sa ”nej” till vissa idéer.
Men ofta kommer dåligt att uppstå ur det goda … och så småningom kommer det goda att uppstå ur det dåliga.
Det viktigaste är att se att Ryssland och Kina måste vara medvetna om att för många i världen är multipolaritet i sig inte nödvändigtvis bra eller dåligt. För många länder kan att vara i hegemoniens goda nåder också ge enorma fördelar (tänk Indien?). Det som förenar Ryssland och Kina att bekämpa den nuvarande världshegemonin måste vara den nuvarande hegemonins depraverade korruption, det rent omoraliska – inte bara att multipolaritet i sig är bra.
Men hur bekämpar man hegemoni utan att själv vara hegemon?
Här är en vision. Vi är i slutet av eran för hegemoni. Vi har haft några hundra år av västerländsk hegemoni, och även om det har medfört många bra saker, har det också lett till tårar för många. Så många folk, civilisationer, historier och berättelser som har dämpats. Det är tids nog för stora delar mänskligheten att återuppliva och återuppväcka, och för folken och deras kulturer att återupptäcka och plantera om sina traditioner och sin historia … för att bygga en ny, mer levande och välmående värld.
Vilka framsteg hegemonin än har fört med sig till världen, så räcker det nu. Det är dags för en förändring. I historiens kretslopp har gott följt dåligt och dåligt har följt gott. Det är dags för multipolaritetens gryning återigen.
Vi är inte i slutet av historien; vi har inte ens sett symbolen för historien. Som Mahatma Gandhi en gång påstås ha sagt efter att ha blivit tillfrågad om vad han tyckte om den västerländska civilisationen: ”Jag tror att det skulle vara en bra idé!”
Tillåt mig en liten utvikning. Många av den västerländska civilisationens grundläggande hyresgäster är enbart en fasad. Fri marknad och öppen ekonomi? Ja … men bara som ett verktyg för att själv kunna plundra. När en relativ ekonomisk jämlike uppstår – det vill säga Kina – försvinner idealen om en fri marknad, frihandel och öppna ekonomier ut genom fönstret.
Rättssäkerhet? Bara när de är de regelskapande och yttersta domare av lagen. Men när nära jämlikar som Ryssland och Kina uppstår, som också potentiellt kan bli regelskapare och lagstiftare, måste dessa nedvärderas. Det kan bara finnas en global domare, en verkställare.
Yttrandefrihet? Bara när de redan är säkra och har kontroll över diskursens verktyg och kanaler. Men när de inte är säkra eller inte har kontroll … slänger de ut det fria ordet i första instans. Det är okej att hetsa folkmassor att marschera mot regeringsbyggnader i Hong Kong … men inte i Washington?
Inte ens demokrati, inskriven i FN:s stadgan, är något absolut och bra, enligt den kinesiska uppfattningen. Visst kan demokrati vara bra när en politik arbetar för folkets gemensamma bästa. Men demokrati – som i ”väljarmakt” – kan också betyda laglöshet, pöbelvälde, särintressens maktövertagande och regerings infångande. Demokrati kan kontrollera styrning, men den kan också vara en fasad för kriminella ledare att undvika sitt yttersta ansvar.
Min långa utvikning här är för att påpeka att det inte finns något absolut gott eller ont i hegemoni, kontra multipolaritet (eller demokrati) i allmänhet. Så när Ryssland och Kina nu vill utmana västvärlden över den nuvarande förfallna världsordningen måste de vara försiktiga. De måste vara ett gott exempel på hur man kan vara ansvarsfulla partners som arbetar med varandra i en ny världsordning. De måste bli ankarna i en ny världsordning – inte hegemoner-i-kohort. De två ansvariga intressenterna måste ömsesidigt förstå varje respektives intressen och visa att de kan arbeta med varandra på ett positivt, ömsesidigt förstärkande, ”win-win” sätt, trots oundvikliga skillnader.
Det är därför Kina aldrig kommer att be Ryssland att överlämna Indien eller Vietnam åt Kina att sköta. Kina förstår att Ryssland har sina intressen som Kina kommer att respektera. Men Kina kan och kommer att be Ryssland att också vara medvetet om Kinas intressen och att inte vara blint emot Kina. Om de stora pojkarna Kina och Ryssland kan samarbeta kan andra vara med och känna sig trygga och bli respekterade.
Det nuvarande Europa sparkar just nu ut Ryssland ur den europeiska familjen. Detta är olyckligt och är historiskt irrationellt. Ryssland borde dock ta tillfället i akt att bli en riktigt distinkt pol oberoende av Europa. När jag hör att Ryssland vill ha ett enat Europa som sträcker sig från Vladivostok till Paris (eller var som helst), ryser jag. [not: Ett enat Europa från Vladivostok till Paris är en demaskerad form av imperialism ur ett asiatiskt perspektiv.] Jag hoppas att Ryssland en dag stolt kommer att främja ett enat Eurasien från Vladivostok till London (eller var som helst). Jag hoppas att Ryssland kommer att växa ur sammankopplingen med Europa.
Hur svårt det än kan vara för ryssar att vilja arbeta med andra européer idag, vet jag att ryssarna fortfarande är beredda att arbeta med sina ukrainska bröder, så att arbeta med européer igen borde inte vara så svårt att föreställa sig…
Låt nu Kina vara de som söker bättre förbindelser med Europa även med Ukrainakriget i full kraft. Det fina med multipolaritet är att om det görs på rätt sätt kommer saker och ting att kristalliseras ihop till ett mästerverk vid lämplig tidpunkt. Världen har många flöden och floder av historia och folk. De har varit undertryckta alldeles för länge. När resten får tillåtelse att vakna upp igen kan en ny världsordning uppstå, på ett sätt som är harmoniskt och stabilt. Om människor som arbetar tillsammans kan resultera i att 1+1 blir fler än 2, tänk då på vad de miljarder som tillåts arbeta i harmoni kan åstadkomma
Ryssland och Kina måste värdesätta sin vänskap – eftersom det är den nuvarande nyckeln till denna föreställda nya världsordning. En ny ljus framtid väntar världen om de kan arbeta tillsammans – utan gränser – utan att behöva bilda en ny hegemoni (eller militär allians).
Här är en ny världsordning. Även för de som har en andel i den nuvarande världsordningen och som snubblat fram till denna sida, förstå att det inte kan fortsätta. Ni kan inte fortsätta att trampa på Rysslands röda säkerhetslinjer eller försöka undertrycka Kinas tekniska utveckling. Vilka av era kärnintressen har Ryssland eller Kina kränkt?
Jag har under lång tid läst den här bloggen [Saker]. Det är tråkigt att den ska behöva läggas ner – åtminstone för nu. Jag (kanske andra också) kommer att försöka arbeta med Saker nästa månad för att se om det finns andra inkarnationer vi kan skapa för att hålla denna gemenskap vid liv. Jag tror att i dessa mörkaste stunder är det av vikt att hålla en sådan gemenskap vid liv. Men även om vi inte lyckas, uppmanar jag alla att förbli starka i sina djupaste ideal och övertygelser. Det är så det bästa av mänskligheten alltid har skapats. I den andan kommer jag att här dela två av mina senaste kompositioner med alla – eftersom jag också har ett musikaliskt hjärta.
Ett år har gått sedan starten av Special Military Operation (SMO). Om det började som en speciell militär operation står det idag klart att Ryssland har hamnat i ett fullfjädrat och svårt krig. Inte bara med Ukraina – som en regim och inte med folket (därav kravet på politisk avnazifiering som inledningsvis framfördes), utan också med det ”kollektiva västerlandet”; det vill säga i själva verket med Nato-blocket (förutom Turkiets och Ungerns särställning, som försöker förbli neutrala i konflikten – de återstående Natoländerna deltar i kriget på ett eller annat sätt på Ukrainas sida).
Detta år av krig har krossat många illusioner som alla sidor av konflikten hade.
Var gick västvärlden fel?
Västvärlden har, i hopp om effektiviteten av en lavin av sanktioner mot Ryssland och dess nästan fullständiga avstängning från den del av världsekonomin, politiken och diplomatin som kontrolleras av USA och dess allierade, inte lyckats. Den ryska ekonomin har i sig själv hållit ihop. Det har inte förekommit några interna protester, och Putins ställning har inte vacklat, utan enbart blivit starkare.
Det har inte varit möjligt att tvinga Ryssland att sluta genomföra militära operationer, attackera Ukrainas militärtekniska infrastruktur eller dra tillbaka beslut om annektering av nya områden. Det blev heller inget uppror från oligarkerna, vars tillgångar beslagtagits i väst. Ryssland överlevde trots att västvärlden på allvar trodde att det skulle falla.
Redan från början av konflikten gjorde Ryssland, som insåg att relationerna med väst höll på att falla sönder, en skarp vändning mot de icke-västliga länderna – särskilt Kina, Iran, de islamiska länderna, men även Indien, Latinamerika och Afrika – tydligt och i kontrast, förklarar de sin beslutsamhet att bygga en multipolär värld.
Delvis har Ryssland gjort detta tidigare, genom stärkande av sin suveränitet, men med tvekan; inte konsekvent, ständigt återvändande till försök att integreras i det globala västerlandet. Nu har denna illusion till slut försvunnit, och Moskva har helt enkelt inget annat val än att kasta sig huvudstupa in i att bygga en multipolär världsordning. Detta har redan gett vissa resultat; men här är vi i början på vägen.
Rysslands planer har förändrats avsevärt
Det gick dock inte som förväntat för Ryssland självt. Uppenbarligen var planen att ge Ukraina ett snabbt och ödesdigert slag, att skynda sig att belägra Kiev och tvinga Zelenskij regimen att kapitulera, utan att vänta på att Ukraina skulle attackera Donbass och sedan Krim, vilket förbereddes av väst under sken av ett formellt avtal Minskavtalet och med aktivt stöd från den globalistiska eliten – Soros, Nuland, Biden själv och hans kabinett. Sedan var det meningen att de [Ryssland] skulle föra en moderat politiker (som Medvedchuk) till makten och börja återställa förbindelserna med väst (som efter återföreningen med Krim). Inga betydande ekonomiska, politiska eller sociala reformer planerades. Allt skulle vara som förut.
Men så gick det inte. Efter de första riktiga framgångarna blev vissa missräkningar i den strategiska planeringen av hela verksamheten uppenbara. Militären, eliten och samhället var inte redo för en allvarlig konfrontation; varken med den ukrainska regimen eller med det kollektiva väst.
Offensiven avstannade och mötte desperat och våldsamt motstånd från en motståndare med ett aldrig tidigare skådat stöd från Natos militärmaskin. Kreml tog förmodligen inte hänsyn till vare sig de ukrainska nazisternas psykologiska beredskap att slåss till sista ukrainare eller omfattningen av västerländskt militärt bistånd.
Dessutom tog vi inte hänsyn till effekterna av åtta år av intensiv propaganda, som med tvång inpräntat russofobi och extrem hysterisk nationalism dag ut och dag in i hela det ukrainska samhället.
Medan den överväldigande majoriteten av östra Ukraina (Novorossiya) och hälften av centrala Ukraina 2014 var positivt inställda till Ryssland, även om det inte var lika radikalt ”för” som invånarna på Krim och Donbass, har denna balans förändrats 2022 – nivån av hat mot ryssar har ökat avsevärt, och pro-ryska sympatier har undertryckts med våld – ofta genom direkt förtryck, våld, tortyr och misshandel. I alla fall blev Moskvas aktiva anhängare i Ukraina passiva och skrämda, medan de som vacklade ställde sig på den ukrainska nynazismens sida, uppmuntrade på alla möjliga sätt av väst (i rent pragmatiska och geopolitiska syften).
Först ett år senare insåg Moskva till slut att detta inte längre var en Speciell Militär Operation, utan ett fullfjädrat krig.
Ukraina var redo
Ukraina var mer förberett än någon annan för Rysslands agerande, som de började prata om redan 2014, när Moskva inte ens hade några avlägsna avsikter att utvidga konflikten, och då återföreningen med Krim verkade vara helt tillräcklig.
Om Kievregimen överraskades av något så var det just Rysslands militära misslyckanden som följde på dess första framgångar. Detta höjde moralen i det ukrainska samhället avsevärt, redan genomsyrat av skenande russofobi och upphöjd nationalism. Vid något tillfälle beslöt Ukraina att bekämpa Ryssland på allvar ända till slutet. Med tanke på den enorma militära hjälpen från väst trodde Kiev på möjligheten till seger, och detta blev en mycket viktig faktor i den ukrainska psykologin.
Det enda som överraskade Kievregimen var den förebyggande attacken från Moskva, vars beredskap många ansåg vara en bluff. Kiev planerade att påbörja militära aktioner i Donbass, där de förberedde sig, övertygade om att Moskva inte skulle attackera först. Men Kievregimen hade också förberett sig grundligt för att slå tillbaka en eventuell attack, som skulle ha följt i alla fall (ingen hade några illusioner om det).
I åtta år hade man oavbrutet arbetat med att stärka flera försvarslinjer i Donbass, där huvudstriderna förväntades äga rum. Nato-instruktörer förberedde välkoordinerade och stridsberedda enheter och mättade dem med den senaste tekniska utvecklingen.
Väst tvekade inte att välkomna bildandet av bestraffande nynazistiska grupper engagerade i direkt massterror mot civila i Donbass. Och det var där som Rysslands framgång var svårast. Ukraina var redo för krig just för att det ville starta det vilken dag som helst nu.
Moskva, å andra sidan, höll allt hemligt in i det allra sista momentet, vilket gjorde att samhället inte riktigt var redo för det som följde den 24 februari 2022.
Rysslands liberala elit har hållits som gisslan av SMO
Men den största överraskningen var början på SMO för den ryska liberala pro-västerländska eliten. Denna elit var individuellt och nästan institutionellt djupt integrerad i västvärlden. De flesta behöll sina besparingar (ibland gigantiska) i väst och deltog aktivt i värdepapperstransaktioner och aktiehandel. SMO satte faktiskt denna elit i riskzonen för total ruin. Och i Ryssland självt har denna sedvanliga praxis av många uppfattats som ett svek mot nationella intressen. Därför trodde ryska liberaler till sista stund inte att SMO skulle börja; och när det ändå hände, började de räkna dagarna till det skulle ta slut. Efter att ha förvandlats till ett långt och utdraget krig, med ett osäkert resultat, var SMO en katastrof för hela den liberala delen av den härskande klassen.
Hittills gör några i eliten desperata försök att stoppa kriget (och på vilka villkor som helst). Men varken Putin, massorna, Kiev eller ens västvärlden, som har märkt Rysslands svaghet att sitta fast i konflikten, kommer att gå hela vägen i sin förmodade destabilisering.
Fluktuerande allierade och rysk ensamhet
Jag tror att Rysslands vänner också var delvis besvikna över det första året av SMO. Många trodde nog att dess militära kapacitet var så betydande och vältrimmad att konflikten med Ukraina borde ha lösts relativt enkelt. För många verkade övergången till en multipolär värld redan oåterkallelig och naturlig, och problemen som Ryssland stod inför på vägen förde alla tillbaka till ett mer problematiskt och blodigt scenario.
Det visade sig att den västerländska liberala eliten var redo att kämpa seriöst och desperat för att bevara sin unipolära hegemoni – upp till sannolikheten för ett fullskaligt krig med direkt Nato-deltagande och till och med en fullfjädrad kärnvapenkonflikt.
Kina, Indien, Turkiet och andra islamiska länder, såväl som afrikanska och latinamerikanska stater, var knappast redo för en sådan vändning. Det är en sak att komma närmare ett fredligt Ryssland, i det tysta stärka dess suveränitet och bygga icke-västliga (men inte heller antivästliga!) regionala och interregionala strukturer. Att gå in i en frontal huvudstupa konflikt med väst är en annan sak. Därför lämnades Ryssland i huvudsak ensamt i detta krig med väst, med tyst stöd från anhängare av multipolaritet (framför allt Kinas vänskapliga politik, Irans solidaritet och Indiens och Turkiets neutralitet).
Allt detta blev uppenbart ett år efter starten av SMO.
Den första fasen: En snabb segerrik början
Det första krigsåret hade flera faser. I var och en av dem förändrades många saker i Ryssland, i Ukraina och i världssamfundet.
Den första plötsliga fasen av ryska framgångar, under vilken ryska trupper från norr passerade Sumy och Chernigov och nådde Kiev, möttes av en storm av raseri i väst. Ryssland bevisade sitt allvar med att befria Donbass och etablerade med en snabb rusning från Krim kontroll över ytterligare två regioner, Cherson och Zaporozhye, såväl som delar av Kharkov-regionen. Mariupol, en strategiskt viktig stad i DNR, togs med svårighet. Sammantaget nådde Ryssland, när det agerade blixtsnabbt och oväntat, allvarliga framgångar i början av operationen. Vi vet dock inte helt vilka misstag som gjordes i detta skede som ledde till de efterföljande misslyckandena. Denna fråga måste fortfarande studeras. Men helt klart gjordes det misstag.
Sammantaget varade denna fas under de första två månaderna av SMO. Ryssland utökade sin närvaro, klarade av sanktioner och aldrig tidigare skådad påtryckning, etablerade sig i regionerna och etablerade en militär/civil administration.
Med påvisbara och påtagliga framgångar var Moskva redo för förhandlingar som skulle konsolidera militära vinster med politiska. Kiev gick också motvilligt med på förhandlingar.
Den andra fasen: Logiken i misslyckandet med förhandlingarna
Men så började den andra fasen. Det var militära och strategiska missräkningar i planeringen av operationen, felaktigheten i prognoserna och misslyckandet med ouppfyllda förväntningar, både från lokalbefolkningens sida, och beredskapen hos några ukrainska oligarker att stödja Ryssland under vissa förhållanden.
Offensiven avstannade; och på något sätt tvingades Ryssland att dra sig tillbaka från sina positioner. Den militära ledningen försökte uppnå vissa resultat genom förhandlingar i Istanbul, men det gav inga resultat.
Förhandlingarna förlorade sin mening eftersom Kiev ansåg att man kunde lösa konflikten militärt till sin fördel.
Från och med då började västvärlden, efter att ha förberett den allmänna opinionen med den första fasens rasande ryssofobi, att förse Ukraina med alla former av dödliga vapen i en aldrig tidigare skådad omfattning. Situationen började försämras steg för steg.
Den tredje fasen: dödläge
Sommaren 2022 började situationen hamna i ett dödläge, även om Ryssland hade vissa framgångar på vissa områden. I slutet av maj hade Mariupol intagits.
Den tredje fasen varade till augusti. Under denna period uppstod motsättningen mellan förståelsen av SMO som en hastig och snabb operation, som måste övergå till den politiska fasen; och behovet av att slåss mot en välbeväpnad fiende, som fick logistik, intelligens, teknologi, kommunikation och politiskt stöd från hela västvärlden, blev helt uppenbart. Och detta längs en front av enorm längd.
Moskva försökte fortfarande fortsätta med det ursprungliga scenariot, de ville inte störa samhället som helhet och inte vända sig direkt till folket. Detta skapade en motsättning i frontens och hemmafrontens känslor som ledde till en dissonans i militärledningen. Den ryska ledningen ville inte släppa in ”kriget” och sköt på alla sätt upp imperativet av partiell mobilisering, ett beslut som redan var försenat vid den tiden.
Under denna period använde sig Kiev och västvärlden i allmänhet av terroristtaktik – att döda civila i själva Ryssland, spränga Krimbron och sedan Nord Streams gasledningar.
Crimeanbridge 23 augusti 2019 (Rosavtodor)
Den fjärde fasen: Kievregimens motattacker
Därmed gick vi in i fas fyra, som präglades av en motattack av AFU i Kharkov-regionen, redan delvis under rysk kontroll i början av SMO. Ukrainarnas attacker intensifierades även i andra delar av fronten, och massleveransen av HIMARS-enheter och leveransen av det slutna satellitkommunikationssystemet Starlink till ukrainska trupper, i kombination med en rad andra militära och tekniska hjälpmedel, skapade allvarliga problem för den ryska armén, som den inte var förberedd på i det första skedet. Reträtten i Kharkov-regionen, förlusten av Kupyansk och till och med Krasny Liman, en stad i DNR, var resultatet av ”till hälften krig” (som Vladlen Tatarsky så exakt uttryckte det). Attackerna på ”gamla” territorier ökade också, med regelbunden beskjutning av Belgorod och Kursk-regionen. Fienden använde också drönare för att träffa några mål djupt inne på ryskt territorium.
Det var inte längre möjligt att slåss och inte slåss samtidigt; eller med andra ord, att hålla samhället på avstånd från det som hände i de nya territorierna.
Det var vid denna tidpunkt som SMO förvandlades till ett fullfjädrat krig. Eller för att vara mer exakt, detta fullbordade faktum förverkligades till slut i de ryska övre kretsarna.
Den femte fasen: Den avgörande vändningen
Dessa misslyckanden följdes av en femte fas, som även om den är mycket försenad, har förändrat saker och ting. Putin vidtog följande steg: han tillkännagav partiell mobilisering, ombildning av den militära ledningen, inrättande av samordningsrådet för särskilda operationer, satte militärindustrin på ett skärpt schema, och skärpte åtgärderna mot störande av statliga försvarsorder, och så vidare.
Kulmen på denna fas var folkomröstningen om anslutning till Ryssland i de fyra regionerna – DNR, LNR, Cherson och Zaporozhye; Putins beslut att acceptera dem i Ryssland; och hans programtal vid detta tillfälle den 30 september, där han för första gången med all öppenhet visade Rysslands motstånd mot västerländsk liberal hegemoni, uttalade den fullständiga och oåterkalleliga beslutsamheten att bygga en multipolär värld och början på krigets akuta fas mellan civilisationer, där västerlandets moderna civilisation förklarades ”satanisk”. I sitt senare Valdai-tal upprepade och utvecklade presidenten dessa huvudteser.
Även om Ryssland redan hade tvingats överlämna Cherson och dra sig tillbaka ytterligare, hade AFU:s attacker stoppats och försvaret av de kontrollerade gränserna stärktes och kriget gick in i en ny fas.
Som nästa steg i eskaleringen började Ryssland regelbundet förstöra Ukrainas militärtekniska och ibland energiinfrastruktur med missilbombning.
Inifrån reningen av samhället började också: fiendens förrädare och kollaboratörer lämnade Ryssland, patrioter upphörde att vara en marginell grupp, med sina positioner av osjälvisk hängivenhet till hemlandet, och blev – åtminstone utåt – den etiska huvudfåran. Där liberaler en gång brukade sammanställa systematiska fördömanden mot alla som visade tecken på vänsterorienterade eller konservativa åsikter som var kritiska mot liberaler, väst, etc., nu däremot, misstänktes alla med liberala känslor automatiskt för att vara åtminstone en utländsk agent, eller till och med en förrädare, sabotör och terroristkollaboratör. Offentliga konserter och tal med uttalade av motståndare till SMO förbjöds. Ryssland började vägen till sin ideologiska omvandling.
Den sjätte fasen: Jämvikt igen
Gradvis stabiliserades fronten och ett nytt dödläge uppstod igen. Ingen av motståndarna kunde nu vända utvecklingen. Ryssland förstärkte med en mobiliserad reserv. Moskva stödde volontärerna och särskilt Wagner PMC, som lyckades nå betydande framgångar med att vända utvecklingen på de lokala krigsteatrarna. Många nödvändiga åtgärder för att förse armén med den nödvändiga utrustningen vidtogs. Frivilligrörelsen var i full gång.
Kriget har nu kommit in i det ryska samhället.
Denna sjätte fas varar till nutid. Den kännetecknas av en relativ maktbalans. Ingen av sidorna kan uppnå avgörande och genombrottsframgångar i ett sådant tillstånd. Men Moskva, Kiev och Washington är redo att fortsätta konfrontationen så länge den varar.
Frågan om hur snart konflikten i Ukraina tar slut har med andra ord förlorat sin mening och sin relevans. Vi är först nu verkligen i krig. Vi har insett detta faktum. Det är ett slag att vara i krig. Det är en svår, tragisk och smärtsam tillvaro, som det ryska samhället för länge sedan har vant sig av med, och de flesta av oss kände inte ens riktigt till krig.
Användningen av kärnvapen: Det senaste argumenten
Allvaret i Rysslands konfrontation med väst har väckt nya frågor om sannolikheten för att konflikten kommer att eskalera till ett kärnvapenkrig. Användningen av taktiska kärnvapen (TNWs) och Strategic Nuclear Weapons (SNWs) diskuteras på alla nivåer, från regeringar till media. Eftersom vi redan talar om ett fullfjädrat krig mellan Ryssland och väst, upphör denna utsikt att vara rent teoretisk och blir ett argument som alltmer nämns av olika parter i konflikten.
Några kommentarer bör göras i detta avseende.
Trots att frågan om det faktiska tillståndet inom kärnvapenteknik är djupt hemligstämplad, och ingen kan vara helt säker på hur det verkligen står till på detta område, tror man (och förmodligen inte utan anledning) att rysk kärnvapen förmåga, såväl som medlen att använda dem genom missiler, ubåtar och andra metoder, räcker för att förstöra USA och Nato-länderna. För närvarande har Nato inte tillräckliga medel för att skydda sig från ett potentiellt ryskt kärnvapenangrepp. Därför kan Ryssland i nödfall använda detta sista argument.
Putin har varit mycket tydlig med vad han menar med det – i huvudsak, om Ryssland står inför ett direkt militärt nederlag mot Nato-länderna och deras allierade, eller vid ockupation och förlust av suveränitet, kan kärnvapen komma att användas av Ryssland.
Nukleär suveränitet
Samtidigt saknar Ryssland också luftvärnsutrustning som på ett tillförlitligt sätt skulle skydda det från ett amerikanskt kärnvapenangrepp. [?] Följaktligen kommer utbrottet av en fullskalig kärnvapenkonflikt, oavsett vem som slår först, nästan säkert att bli en kärnvapenapokalyps och förstörelsen av mänskligheten, och kanske hela planeten. Kärnvapen – särskilt med tanke på NSNWs [Non-Strategic Nuclear Weapons] – inte kan användas effektivt av endast en av parterna. Den andra skulle svara, och det skulle räcka för mänskligheten att brinna i kärnvapeneld.
Självklart innebär själva faktumet att inneha kärnvapen att de i en kritisk situation kan användas av suveräna härskare – det vill säga av de högsta myndigheterna i USA och Ryssland. Knappast någon annan är kapabel att påverka ett sådant beslut om globalt självmord. Det är poängen med kärnvapensuveränitet. Putin har varit direkt och uppriktig om villkoren för användningen av kärnvapen. Naturligtvis har Washington sina egna åsikter om detta problem; men det är uppenbart att som svar på en hypotetisk attack från Ryssland kommer även de att behöva reagera symmetriskt.
Kan det komma till det? Jag tror att det skulle kunna.
Nukleära röda linjer
Om användningen av kärnvapen nästan säkert innebär slutet för mänskligheten, kommer de bara att användas om dess röda linjer överträds. Denna gång mycket allvarliga sådana. Väst ignorerade de första röda linjerna som Ryssland identifierade före starten av SMO, övertygade om att Putin bluffade. Väst blev övertygade om detta av den ryska liberala eliten, vilka vägrade tro att Putins avsikter var seriösa. Men dessa avsikter bör tas på största allvar.
Så för Moskva är överträdelse av de mycket tydliga röda linjerna, fyllda med början av ett kärnvapenkrig. Och det kan låta så här: ett kritiskt nederlag i kriget i Ukraina med direkt och intensiv inblandning av USA och Nato-länderna i konflikten. Vi stod på tröskeln till detta i den fjärde fasen av SMO, när i själva verket alla pratade om TNW och NSNW [icke strategiska kärnvapen]. Endast några framgångar för den ryska armén, som förlitade sig på konventionella vapen och krigföring, avslöjade situationen till viss del. Men de avbröt naturligtvis inte kärnvapenhotet helt. För Ryssland kommer frågan om kärnvapenkonfrontation att tas bort från dagordningen först efter att landet har uppnått seger. Vi kommer att prata lite senare om vad ”Segern” består av.
USA och västvärlden har ingen anledning att använda kärnvapen
I den situation USA och Nato nu befinner sig, finns det ingen som helst motivation att använda kärnvapen ens inom överskådlig framtid. De skulle bara användas som svar på en rysk kärnvapenattack, som inte skulle ske utan en grundläggande anledning (d.v.s. utan ett allvarligt – till och med dödligt – hot om militär förintelse). Även om man föreställer sig att Ryssland skulle ta kontroll över hela Ukraina, skulle det inte föra USA närmare sina röda linjer.
På sätt och vis har USA redan uppnått mycket i sin konfrontation med Ryssland – de har förhindrat en fredlig och smidig övergång till multipolaritet; de har avskurit Ryssland från västvärlden och dömt dem till partiell isolering; de har lyckats visa en viss svaghet hos Ryssland på det militära och tekniska området; de har infört allvarliga sanktioner; de har bidragit till försämringen av Rysslands image bland de som var dess verkliga eller potentiella allierade; de har uppdaterat sin militära och tekniska arsenal och har testat ny teknik i verkliga situationer.
Om Ryssland kan besegras med andra medel kommer det kollektiva Väst mer än gärna att göra det. På alla sätt, utom med kärnvapen. Västvärldens ställning är med andra ord sådan att den inte har några motiv att vara först med att använda kärnvapen mot Ryssland, inte ens i en avlägsen framtid. Men det har Ryssland och här beror allt på väst. Om Ryssland inte drivs in i en återvändsgränd kan det lätt undvikas. Ryssland kommer bara att förstöra mänskligheten om Ryssland självt förs till randen av förintelse.
Kiev är dömt
Och slutligen, Kiev. Kiev är i en mycket svår situation. Zelenskij har redan en gång bett sina västerländska partners och beskyddare att inleda en kärnvapenattack mot Ryssland efter det att en ukrainsk missil föll på polskt territorium. Vad var hans idé med det?
Faktum är att Ukraina är dömt i detta krig ur alla synvinklar. Ryssland kan inte förlora, för dess röda linje är dess nederlag. Då kommer alla att förlora.
Även om det förlorar något har det kollektiva väst redan vunnit mycket, och det finns inget kritiskt hot från Ryssland mot de europeiska Nato-länderna, än mindre mot USA självt. Allt som sägs i detta avseende är ren propaganda.
Men i den situation som Ukraina har hamnat i flera gånger i sin historia, mellan hammaren och städet, mellan imperiet (vitt eller rött) och väst, är dömt. Ryssarna kommer inte att göra några som helst eftergifter och kommer att slåss tills de segrar. En seger för Moskva skulle innebära ett fullständigt nederlag för Kievs pro-västliga nazistregim. Och som en nationell suverän stat kommer det inte att finnas något Ukraina ens i den mest allmänna approximationen.
Det är i denna situation som Zelenskij delvis imiterande Putin, proklamerar att han är redo att trycka på kärnvapenknappen. Eftersom det inte kommer att finnas något Ukraina är det nödvändigt att förstöra mänskligheten. I princip är detta förståeligt; det ligger helt i terroristtänkandets logik. Det enda är att Zelenskij inte har en kärnvapenknapp – eftersom han inte har någon suveränitet. Att be USA och Nato att begå globalt självmord för Ukrainas självständighets skull (vilket inte är något annat än en fiktion) är minst sagt naivt. Vapen ja, pengar ja, mediestöd ja, självklart, politiskt stöd ja, hur mycket han vill. Men kärnvapen?
Svaret är för självklart för att ge. Hur kan man på allvar tro att Washington, oavsett hur fanatiska anhängare av globalism, unipolaritet och upprätthållande av hegemoni till varje pris är, kommer de inte att genomföra mänsklighetens förstörelse för ”Ära åt hjältarna!” Inte ens genom att förlora hela Ukraina förlorar västvärlden särskilt mycket. Och Kievs nazistregim och dess drömmar om världsstorhet kommer naturligtvis att kollapsa.
Med andra ord, Kievs röda linjer bör inte tas på allvar, även om Zelensky agerar som en riktig terrorist. Han har tagit ett helt land som gisslan och hotar att förstöra mänskligheten.
Krigets slut: Rysslands mål
Efter ett år av krig i Ukraina är det helt klart att Ryssland inte kan förlora det. Detta är en existentiell utmaning – att vara eller inte vara ett land, en stat, ett folk? Det handlar inte om att förvärva omtvistade territorier eller om säkerhetsbalansen, det var för ett år sedan. Saker och ting är mycket mer akuta nu. Ryssland kan inte förlora; och att korsa denna röda linje hänvisar oss igen till ämnet kärnvapenapokalyps. Och i denna fråga bör alla vara tydliga – detta är inte bara Putins beslut, utan logiken i hela Rysslands historiska väg, som i alla skeden har kämpat mot att bli beroende av väst – vare sig det är den tyska Teutonic Order, det katolska Polen , den borgerlige Napoleon, rasisten Hitler eller moderna globalister. Ryssland kommer att vara fritt eller ingenting alls.
En liten seger: befrielsen av nya territorier
Nu återstår det för oss att fundera på vad är en seger? Det finns tre alternativ här.
Minsta skala för seger för Ryssland skulle under vissa omständigheter kunna bestå av att sätta alla territorier i de fyra nya medlemmarna i Ryska federationen – DNR, LNR, Cherson och Zaporozhye-regionerna – under kontroll. Parallellt med detta en nedrustningen av Ukraina och fullständiga garantier för dess neutrala status under överskådlig framtid. I det här fallet måste Kiev erkänna och acceptera det faktiska läget. Med detta kan fredsprocessen börja.
Ett sådant scenario är dock mycket osannolikt. Kievregimens relativa framgångar i Kharkov-regionen har gett ukrainska nationalister hopp om att de kan besegra Ryssland. Det hårda motståndet i Donbass visar deras avsikt att slåss till slutet, vända kampanjens gång och gå till motoffensiv igen – mot alla nya motståndare, inklusive Krim. Och det är inte alls osannolikt att de nuvarande myndigheterna i Kiev skulle gå med på en sådan fixering av status quo.
För västvärlden skulle detta dock vara den bästa lösningen, eftersom en paus i fientligheterna skulle kunna användas, liksom Minsk-avtalen, för att ytterligare militarisera Ukraina. Ukraina självt – även utan dessa områden – förblir ett enormt territorium, och frågan om neutral status kan förvändas med tvetydiga termer.
Moskva förstår allt detta; Washington förstår det något mindre. Och den nuvarande ledningen i Kiev vill inte förstå det alls.
Den genomsnittliga segern: Novorossias befrielse
Den genomsnittliga versionen av seger för Ryssland, skulle kunna vara befrielsen av hela det historiska Novorossias territorium, vilket inkluderar Krim, fyra nya medlemmar av Ryssland och ytterligare tre regioner – Kharkov, Odessa och Nikolaev (med delar av Krivoy Rog, Dneprovsk och Poltava) . Detta skulle fullborda den logiska uppdelningen av Ukraina i öst och väst, som har olika historia, identiteter och geopolitiska inriktningar. En sådan lösning skulle vara acceptabel för Ryssland och skulle säkerligen uppfattas som en mycket verklig seger, fullbordande av det som påbörjades, och sedan avbröts, 2014. På det hela taget skulle det också passa västvärlden, vars strategiska planer skulle vara mest känsliga för förlusten av hamnstaden Odessa. Men även det är inte så avgörande, på grund av närvaron av andra Svartahavshamnar – Rumänien, Bulgarien och Turkiet, de tre Nato-länderna (är inte potentiella, utan faktiska medlemmar av alliansen).
Det är tydligt att ett sådant scenario är kategoriskt oacceptabelt för Kiev, även om en reservation bör göras här. Det är kategoriskt oacceptabelt för den nuvarande regimen i den nuvarande militärstrategiska situationen. Om det kommer till den fullständiga framgångsrika befrielsen av de fyra nya medlemmarna i federationen och det efterföljande tillbakadragandet av ryska trupper till gränserna för de tre nya regionerna, både Ukrainas armé och befolkningens psykologiska tillstånd och den ekonomiska potentialen, och Zelenskys politiska regim kommer att befinna sig i ett helt annat – fullständigt söndertrasat – tillstånd.
Ekonomins infrastruktur kommer att fortsätta att förstöras av ryska attacker, och nederlag på fronterna kommer att leda ett samhälle som redan är utmattat och blöder från kriget till fullkomlig förtvivlan. Kanske kommer det att bli en annan regering i Kiev; och det kan inte uteslutas att det också kommer att ske ett regeringsskifte i Washington, där vilken realistisk härskare som helst säkerligen kommer att minska omfattningen av stödet till Ukraina, helt enkelt genom att nyktert beräkna USA:s nationella intressen, utan en fanatisk tro på globalisering. Trump är ett levande exempel på att detta är fullt möjligt och inte långt bortom sannolikhetens horisont.
I en situation av ”medel” segern, det vill säga den fullständiga befrielsen av Novorossia, skulle det vara oerhört fördelaktigt för Kiev och för väst att övergå till fredsavtal för att åtminstone bevara det återstående Ukraina. En ny stat skulle kunna upprättas som inte skulle ha de nuvarande restriktionerna och skyldigheterna, och som – gradvis – skulle kunna bli ett bålverk för att omringa Ryssland. För att västvärlden skulle kunna rädda åtminstone resten av Ukraina, skulle Novorossiya projektet vara helt acceptabelt och i det långa loppet vara ganska fördelaktigt för dem – inklusive för konfrontation med ett suveränt Ryssland.
Den stora segern: Ukrainas befrielse
Slutligen skulle en fullständig seger för Ryssland vara befrielsen av hela Ukrainas territorium från kontrollen av den provästliga nazistregimen och återupprättandet av den historiska enheten för både en östslavisk stat och en stormakt. Multipolaritet skulle vara oåterkalleligt etablerad, och vi skulle omstörta mänsklighetens historia. Dessutom skulle endast en sådan seger möjliggöra ett fullständigt genomförande av de mål som sattes in i början – avnazifiering och demilitarisering – för utan full kontroll över ett militariserat och nazifierat territorium kan detta inte uppnås.
Atlantisisten och geopolitikern Zbigniew Brzezinski skrev helt riktigt: ”Utan Ukraina kan Ryssland inte bli ett imperium.” Han har rätt. Men vi kan också läsa denna formel på ett eurasiskt sätt: ”Och med Ukraina kommer Ryssland att bli ett imperium.” det vill säga en suverän pol i den multipolära världen.
Men även med detta alternativ skulle västvärlden inte lida kritisk skada i militär-strategisk och ännu mindre i ekonomisk mening. Ryssland skulle förbli avskilt från väst, demoniserat i många länders ögon. Dess inflytande på Europa skulle reduceras till noll, eller till och med negativt. Det atlantiska samhället skulle vara mer konsoliderat än någonsin inför en så farlig fiende. Och Ryssland, utestängt från det kollektiva väst och avskuret från teknologi och nya nätverk, skulle ta emot en betydande inte helt lojal, om inte fientlig befolkning, vars integration i ett enda utrymme skulle kräva en otrolig, extraordinär insats från ett redan krigstrött Land.
Och Ukraina självt skulle inte vara under ockupation, utan som en del av en enda nation, utan etniska nackdelar och med alla möjligheter öppna för att ta positioner och röra sig fritt i hela Ryssland. Om man så önskar skulle detta kunna ses som en annektering av Ryssland till Ukraina, och den ryska statens antika huvudstad Kiev, skulle återigen stå i centrum för den ryska världen snarare än i dess periferi.
Naturligtvis skulle freden i detta fall komma av sig själv, och det skulle inte vara någon mening med att förhandla om dess villkor med någon.
Ändra den ryska formeln
Det sista som är värt att tänka på, när man analyserar det första året av SMO. Den här gången är det en teoretisk värdering av den förändring som kriget i Ukraina har orsakat inom ramen för internationella relationer.
Vi har här följande bild. Clinton, neocon Bush Jr. och Obama-administrationerna, såväl som Biden-administrationen, har en stark liberal hållning när det gäller internationella relationer. De ser världen som global och styrd av världsregeringen genom cheferna för alla nationalstater. Till och med USA är i deras ögon inget annat än ett tillfälligt verktyg i händerna på en kosmopolitisk världselit. Därav motviljan och till och med hatet från demokrater och globalister, mot någon form av amerikansk patriotism och mot amerikanernas mycket traditionella identitet.
För anhängare av liberalism i IR [Internationella Relationer] är vilken nationalstat som helst ett hinder för världsregeringen, och en stark suverän nationalstat som öppet utmanar den liberala eliten, är den verkliga fienden som måste förgöras.
Efter Sovjetunionens fall upphörde världen att vara bipolär och blev unipolär, och den globalistiska eliten, liberalismens anhängare inom IR tog hand om mänsklighetens ledning.
De besegrade och styckade Ryssland på 1990-talet som en rest av den andra polen, under Jeltsin accepterades spelreglerna som höll med liberalernas logik i IR. Allt Moskva behövde göra var att integrera sig i västvärlden, skiljas från sin suveränitet och börja följa dess regler. Målet var att åtminstone få en viss status i den framtida världsregeringen, och den nya oligarkiska toppmästaren gjorde allt de kunde för att passa in i västvärlden till varje pris – även på individuell basis.
Alla ryska universitet och institutioner för högre utbildning har sedan denna tid ställt sig på liberalismens sida i frågan om internationella relationer. Realismen glömdes bort (även om de kände till den) och likställdes med ”nationalism”, och ordet ”suveränitet” uttalades inte alls.
Med Putins ankomst har allt förändrats i realpolitiken (men inte i utbildningen). Putin var från början en övertygad realist i internationella relationer och en stark anhängare av suveränitet. Samtidigt delade han till fullo de västerländska värderingarnas universala grund, med avsaknaden av något alternativ till marknaden och demokratin; och han ansåg att västerlandets sociala och vetenskapliga och tekniska framsteg var det enda sättet att utveckla civilisationen. Det enda han insisterade på var suveränitet. Därav myten om hans inflytande på Trump. Det var realism som förde Putin och Trump samman. Annars är de väldigt olika. Putins realism är inte mot väst; den är emot liberalismen i internationella relationer, mot världsregeringen. Så är också amerikansk realism, kinesisk realism, och europeisk realism, och vilken annan som helst realism.
Men den unipolaritet som har utvecklats sedan början av 1990-talet har förvänt huvudet på liberalerna i internationella relationer. De trodde att det historiska ögonblicket hade kommit; historien som en konfrontation av ideologiska paradigm är över (Fukuyamas avhandling) och tiden har kommit att med ny kraft börja processen för ett enande av mänskligheten under världsregeringen. Men för att göra detta måste kvarvarande suveränitet avskaffas.
En sådan linje var strikt i strid med Putins realism. Ändå försökte Putin balansera på kanten och upprätthålla relationerna med väst till varje pris. Detta var ganska lätt att göra med realisten Trump, som förstod Putins vilja för suveränitet, men blev stört omöjligt med Bidens ankomst till Vita huset. Så, Putin kom till gränsen för möjlig kompromiss som realist. Det kollektiva väst, med liberalerna i IR i spetsen, pressade Ryssland hårdare och hårdare för att äntligen börja avveckla sin suveränitet, snarare än att stärka den.
Kulmen på denna konflikt var början på SMO. Globalisterna stödde aktivt militariseringen och nazifieringen av Ukraina. Putin gjorde uppror mot detta eftersom han förstod att det kollektiva västvärlden förberedde sig för en symmetrisk kampanj av ”demilitarisering” och ”avnazifiering” [avsuveränisering] av Ryssland självt. Liberalerna blundade för den snabba uppblomstringen av russofobisk nynazism i Ukraina och främjade den dessutom aktivt, samtidigt som de främjade dess militarisering så mycket som möjligt, och anklagade Ryssland självt för samma sak – ”militarism” och ”nazism”, ” i försök att likställa Putin med Hitler.
Putin startade SMO som en realist. Inte mer än så. Men ett år senare förändrades situationen. Det blev tydligt att Ryssland är i krig med den moderna västerländska liberala civilisationen som helhet, med globalismen och dess värderingar som väst påtvingar alla andra. Denna vändning i Rysslands medvetenhet om världssituationen är kanske det viktigaste resultatet av SMO.
Från försvaret av Rysslands suveräniteten har kriget förvandlats till en civilisationskonflikt. Och Ryssland insisterar inte längre bara på oberoende styrning från, delar av västerländska attityder, kriterier, normer, regler och värderingar, utan agerar som en oberoende civilisation – med sina egna attityder, kriterier, normer, regler och värderingar. Ryssland är inte längre västvärlden alls. Inte längre ett europeiskt land, utan en eurasisk-ortodox civilisation. Detta är vad Putin deklarerade i sitt tal med anledning av antagandet av fyra nya medlemmar i Ryska federationen den 30 september, sedan återigen i Valdai-talet och upprepade antal gånger i andra tal. Och slutligen godkände Putin grunden för en statlig politik i Edikt 809, för att skydda de ryska traditionella värderingarna. En politik som inte bara skiljer sig väsentligt från liberalism, utan på vissa punkter är raka motsatsen till den.
Ryssland har ändrat sitt paradigm från realism till teorin om en multipolär värld. De har förkastat liberalismen i alla dess former och direkt utmanat den moderna västerländska civilisationen genom att öppet neka den rätten att vara universell. Putin tror inte längre på väst. Och han kallar den moderna västerländska civilisationen ”satanisk”. I detta kan man enkelt identifiera både en direkt vädjan till ortodox eskatologi och teologi, såväl som en antydan till konfrontation mellan Stalintidens kapitalistiska och socialistiska system. Idag är det sant att Ryssland inte är en socialistisk stat. Men detta är resultatet av det nederlag som Sovjetunionen led i början av 1990-talet, vilket lämnade Ryssland och andra postsovjetiska länder i positionen som ideologiska och ekonomiska kolonier i det globala västerlandet.
Putins hela regeringstid fram till den 24 februari 2022 var en förberedelse för detta avgörande ögonblick. Men innan dess höll det sig inom realismens ramar. Det vill säga det västerländska utvecklingssättet + suveränitet. Nu, efter ett år av svåra prövningar och fruktansvärda uppoffringar som Ryssland har lidit, har formeln ändrats: suveränitet + civilisationsidentitet. Det ryska sättet.
Alexander Dugins dotter Daria Dugina mördades den 20 augusti 2022, när hennes bil exploderade på Mozhayskoye Highway i bosättningen Bolshiye Vyazyomy utanför Moskva runt 21:45. lokal tid.
Med största sannolikhet mördades Daria Dugina av Ukrainska terrorister knutna till nätverket runt Mirotvorets, när hon körde mot Moskva efter att ha deltagit i den årliga festivalen ”Tradition”, som beskrivs som en familjefestival för konstälskare.
Utredarna sa att en explosiv anordning var fäst på undersidan av bilen. Det är oklart om hon medvetet var måltavlan, eller om hennes far som hade förväntats resa med henne, men bytte till en annan bil i sista minuten, var det avsedda målet, eller om avsikten kan ha varit att döda båda.
Förvandlingen av Europeiska unionen från en ekonomisk union som allmänt förknippas med fredsidealet på den europeiska kontinenten till ett ambitiöst centrum för militär makt. Clare Daly är ledamot av EU-parlamentet för Irland Mick Wallace är ledamot av EU-parlamentet för Irland
”Som internationalister tror vi på möjligheten till ett fredligt och socialt rättvist Europa. Men som ledamöter av Europaparlamentet, som varje dag arbetar med EU:s säkerhets- och försvarspolitik i Bryssel och Strasbourg, måste vi vara ärliga mot allmänheten om hur realistiskt detta ideal är just nu. Fred är ett ovälkommet ord i Bryssel. När spänningarna ökar globalt, grips EU-politiken istället av en frenetisk entusiasm för beväpning och militarism, för konfrontation med ”geopolitiska rivaler” och för att engagera sig i regionala konflikter i avlägsna hörn av världen. Det har inte alltid varit så. Medan en gemensam EU-armé länge var en dröm för europeiska federalister, var idén impopulär bland allmänheten och sattes på sparlåga medan EU strävade efter integration på andra områden. De ansträngningar som gjordes i den riktningen hindrades av organisatoriska svårigheter. Men reformerna av Lissabonfördraget 2009 förändrade allt detta och förberedde grunden för en djupgående acceleration mot en gemensam utrikes- och försvarspolitik, och projektet har tagit fart sedan dess.
De flesta européer vill ha fred. Det finns ärevördiga och mäktiga fredsrörelser i vart och ett av EU:s medlemsländer. Men för att organisera och motsätta sig omvälvningen till krig i Europa är det nödvändigt att först ha en gemensam förståelse för det. Vår känsla är att det antikrig som finns kvar över hela Europa är medvetet om att EU genomgår en process av militarisering. Men på grund av EU-politikens ogenomtränglighet och dess avstånd från den nationell allmänheten, är detaljerna i den processen svåra att få fram. Detta gör det svårare att hålla nationella regeringar ansvariga, eller att pressa dem att motsätta sig militarisering i Europeiska unionens råd.
Denna svårighet kan lösas genom att skära igenom akronymerna och institutionerna i EU:s politiska debatter och placera det som händer väl synligt. Vi kan börja med detta genom att dela upp EU:s försvarspolitik i fem breda områden.
1. I riktning för en EU-armé
Den första av dessa är integrering av väpnade styrkor, vilket eftersträvas genom en struktur skapad av Lissabonfördraget – PESCO, eller Permanent Structured Cooperation. Tidigare kommissionsordförande Jean Claude Junckers kallade en gång PESCO för ”Lissabonfördragets sovande skönhet” – det låg vilande tills det aktiverades 2017. PESCO är en uppsättning regler för att inrätta en rad gemensamma militära projekt, för närvarande ligger antalet på cirka 60 projekt. Medlemsstaterna förväntas uppfylla målen för försvarsutgifter på 2 % av BNP och kan välja vilka projekt som ska delta i till exempel nya utbildningsprojekt eller utveckla ny militär teknik eller utrustning, såsom drönare eller missiler eller stridsflygplan eller krigsfartyg. Det långsiktiga målet är att få de väpnade styrkorna att prata med och samarbeta med varandra, att börja arbeta efter gemensamma standarder och använda gemensam utrustning, system och koncept, i hopp om att de vid ett senare tillfälle ska börja fungera mer som en enda militär.
2. Stövlar på marken
Det andra området är gemensamma EU-uppdrag, där väpnade styrkor är utplacerade utomlands tillsammans. Förment är dessa uppdrag begränsade till de så kallade ”Petersberg uppgifterna”: humanitär räddning, avrustning, konfliktförebyggande, militär utbildning och fredsbevarande. Verkligheten är att EU:s beskickningar utomlands används som ett instrument för EU:s utrikespolitik.
Det finns för närvarande 21 aktiva EU-uppdrag. Ett stort antal av dem använder Afrika som lekplats. Vår grupp, vänstergruppen i Europaparlamentet publicerade nyligen en utmärkt studie om EU-uppdrag i Sahel regionen, kallad ”Mission Creep Mali – Europas misslyckade bakgårdspolitik.” EU:s militära närvaro i Mali och det bredare Sahel har inte varit godartad; den har utformats för att främja EU:s och medlemsstaternas intressen, såsom tillgång till resurser och övervakning av migrationsströmmar. Det har underrapporterats, men uppdraget har varit en oförminskad katastrof, ofta med chockerande konsekvenser för lokalbefolkningen och följdeffekter på regionala konflikter. I diskussioner i Bryssel ses afrikanska länder nu alltmer som platser för EU att engagera sig i geopolitiska tävlingar med ryska och kinesiska intressen, och EU-uppdragen anses vara strategiska tillgångar i dessa tävlingar.
3. Det försvarsindustriella komplexet
Ett tredje stort område är projektet att bygga upp en gemensam europeisk försvarssektor. Traditionellt har militärmakter en egen försvarsindustri – vapenföretag och försvarsentreprenörer – som har en parasitisk relation till staten. Detta är vad USA:s president Dwight Eisenhower beskrev i sitt avskedsanförande som det ”militär-industriella komplexet”. Staten finansierar vapenföretag – med skattebetalarnas pengar – för att göra forskning och utveckling, för att skapa ny teknik och vapen. Staten spenderar sedan skattebetalarnas pengar igen för att köpa tillbaka dessa produkter för att utrusta sin militär. Detta förhållande skapar naturligtvis allvarliga intressekonflikter. Det skapar också ekonomiska incitament för att hitta och skapa konflikter.
Vissa EU-medlemsstater har redan en stark försvarssektor, men syftet med EU:s politik är att uppmuntra europeiska försvarsföretag att utveckla samma parasitära relation med EU själv. Huvudinstrumentet för detta kallas Europeiska försvarsfonden, en fond som kommer direkt ur EU:s budget och ger forsknings- och utvecklingsbidrag till vapenföretag.
Europeiska försvarsfonden har en intressant bakgrund. Det är ett rådgivande organ som inrättades 2015 av EU-kommissionen, för att ge råd om hur man utformar EU:s försvarsindustripolitik. Den kallades ”högnivågruppen av personligheter om den förberedande åtgärden för försvarsrelaterad forskning”. Helst skulle ett sådant organ bestå av neutrala experter, som inte kunde dra nytta av de råd de skulle ge kommissionen. Koncernen var istället packad med VD:ar för de stora europeiska försvarsentreprenörerna: Airbus, MBDA, BAE Systems, Saab, TNO, Leonardo, Indra och Frauenhofer, vilket dokumenterats av övervakningsgrupper. En annan medlem var från Aeronautics, Space, Defence and Security Industries, den stora lobbyorganisationen i Europa för försvarsentreprenörer.
Gruppen utarbetade en rapport som rekommenderade skapandet av en europeisk försvarsfond, som skulle kanalisera ökande summor pengar från EU:s budget till vapenföretag. Kommissionen följde rekommendationerna i rapporten. Efter två prekursorprogram lanserades EDF 2020 och finansierar för närvarande forskning och utveckling inom vapen- och försvarsforskning till ett belopp av 8 miljarder euro för 2021-2027. Forskning om mottagarna av EU:s försvarsforskningsfinansiering visar att företagen i ”gruppen av personligheter” hade stor nytta av just den policy de utformade. Nu när EUF finns kan vi förvänta oss att EU:s utgifter kommer att öka exponentiellt när industrin lobbar för fler och fler bidrag.
En viktig konsekvens av att EU pumpar massiva delar av skattebetalarnas pengar till försvarsforskning, är att försvaret sprids ut på alla områden av EU:s politik, inte bara rent försvar. Tillgången till EU-medel för försvarsforskning innebär att industripolitik över hela EU lockar små och medelstora företag till försvarssektorn eftersom det finns pengar där. Produkter och tjänster dyker upp med både civil och militär användning. Universiteten har incitament att hitta militära dimensioner för sina forskningsprogram. Den civila sektorn militariseras långsamt och görs delaktig i krigsaffärer, eftersom dess finansiering och prioriteringar överlappar försvarsintressen. Det är EU-finansiering som nu driver på militariseringen.
4. Kontanter till vapen
Det fjärde området för EU:s försvarspolitik är EU:s gemensamma finansiering av vapenköp. För tillfället kommer detta inte ur EU:s budget – det görs genom ett instrument utanför budgeten som lanserades 2021, som medlemsstaterna finansierar med direkta bidrag från sina nationella budgetar. Dess finansiella tak är 5,7 miljarder euro mellan 2021 och 2027. Det kallas – med en Orwellsk känsla av anständighet – ”European Peace Facility”. På rådets webbplats beskrivs det som ”syftat till att förbättra unionens förmåga att förebygga konflikter, bygga fred och stärka internationell säkerhet.” Dess huvudsakliga användning för tillfället är att köpa vapen från försvarsföretag med det uttryckliga syftet att skicka dem till konfliktzoner som anses vara av strategisk betydelse för EU. Under det senaste året har sju trancher på 500 miljoner euro vardera – 3,5 miljarder euro – godkänts under den ”europeiska fredsfaciliteten” för att beväpna Ukraina.
5. EU:s strategiska planering
Ett femte stort område är strategisk planering. Detta genomförs genom ett projekt som kallas European Strategic Compass – i huvudsak ett EU-strategidokument som syftar till att ge en helhetsbild för alla medlemsstater. Den syftar till att definiera vilka motståndarna är, var hoten kommer ifrån och vilka delar av världen EU bör engagera sig i, och ger rekommendationer för saker som EU och medlemsstaterna bör göra för att förbereda sig för konflikter, hot och utmaningar. Den strategiska kompassen är tänkt att bli en viktig mekanism för att samla olika medlemsstater (några av dem neutrala, som vårt eget land, Irland) med olika intressen, till ett enda geopolitiskt och militärt block.
Den strategiska kompassen liknar mer och mer en motorväg till Natos hegemoni i Europa. Under några år pågick en dragkamp mellan stater som är pro-NATO, som ville att EU:s försvarspolitik skulle vara underordnad Nato, och Nato-agnostikerna, som ville att den skulle vara autonom för Nato och USA. Rysslands invasion av Ukraina gav de Natovänliga staterna ett avgörande övertag. Som ett resultat av detta används nu EU:s försvarsstrukturer som inrättats för att vara oberoende av Nato för att integrera Europa mer snävare i Natos strategi. Oavsett deras officiella positioner förvandlar detta alliansfria och icke-NATO-medlemsstater till de facto-medlemmar i Nato, och fångar Europeiska unionen allt säkrare inom USA:s övergripande strategi.
Slutsats
De processer vi beskriver är en del av en omvandling av Europeiska unionen från en ekonomisk union som allmänt förknippas med fredsidealet på den europeiska kontinenten till ett ambitiöst centrum för militär makt. Denna utveckling är av intresse för människor och samhällen över hela Europa som föredrar fred. Genom historien har beväpning och militarisering alltid varit motiverad på grund av försvar, men har tenderat att föregå perioder av särskilt brutala världskonflikter. I efterhand gjorde militariseringen dessa konflikter mer sannolika, inte mindre.
Allt detta sker i samband med en återuppkommande inter-imperialistisk konflikt, som bär med sig försämrade internationella relationer, ökande militära spänningar, försämringen av vapenkontrollavtal och multilaterala institutioner, och accelerationen av en ny global kapprustning. Det är ett politiskt val om Europeiska unionen kommer att fortsätta att delta i och påskynda dessa processer, eller om den kommer att vända sin kurs och arbeta för att hålla tillbaka dem. Balansen mellan politiska krafter i Europa gynnar för närvarande de förra framför de senare. Utan en betydande mobilisering av antikrigs- och antimilitaristiska krafter i Europa, organiserade på nationell nivå och EU-nivå, är det osannolikt att den balansen kommer att förändras.”
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) har sitt ursprung i de multilaterala samtalen i november 1972 i Esbo Finland, vilka var avsedda att främja det fredliga samarbetet under avspänningstiden. Idag har OSSE 57 medlemmar och 11 observatörer och fortsätter att fungera som ett regionalt forum för att lösa (?) internationella säkerhetsfrågor.
Istanbul och Astana deklarationerna
Två av dess viktigaste principförklaringar kom vid toppmöten i Istanbul Turkiet 1999, och i Astana Kazakstan2010 , vilka bland annat bekräftar i kontexten av ett internationellt samfund, varje nations rätt till sin egen säkerhet.
“Säkerheten i varje deltagande stat är oskiljaktigt kopplad till alla andras säkerhet. Varje deltagande stat har lika rätt till säkerhet. Vi bekräftar den inneboende rätten för varje deltagande stat att vara fri att välja eller ändra sina säkerhetsarrangemang, inklusive alliansfördrag, allt eftersom de utvecklas. Varje stat har också rätt till neutralitet. Varje deltagande stat kommer att respektera alla andras rättigheter i dessa avseenden. De kommer inte att stärka sin säkerhet på bekostnad av andra staters säkerhet”, står det i Astana deklarationen.
På Bukarest mötet 2008 hade alltså alla de Europeiska länderna med medlemskap i OSSE, EU och NATO, möjligheten att stoppa detta erbjudande, åberopande 1999 års Istanbul fördrag med argumenten “gemensamt och odelbart säkerhetsutrymme” och “fritt från skiljelinjer och zoner med olika säkerhetsnivåer.” Med betoning på att de deltagande staterna “inte kommer att stärka sin säkerhet på bekostnad av andra staters säkerhet.”
Det gjorde man inte, och det var här hela den Europeiska säkerhetsordningen sköts i sank av NATO hökarna i EU och USA. Alla NATO länderna i OSSE hade var och en VETO rätt och kunde förhindrat detta.
Ett citat ur Rysslands utrikesdepartement uttalande från 10/12 2021, säger en hel del om hur skarpt läget är.
“Kursen har valts för att dra in Ukraina i Nato, som fylls av utplaceringar av attackrobotsystem med en minimal flygtid till centrala Ryssland, och andra destabiliserande vapen. Sådant oansvarigt beteende skapar allvarliga militära risker för alla inblandade parter, upp till och inklusive en storskalig konflikt i Europa.
Samtidigt görs uttalanden om att frågan om Ukrainas hypotetiska NATO-medlemskap uteslutande berör Kiev och Alliansen, och att ingen bör blanda sig i denna process. Låt oss dock komma ihåg att Nato-länderna, förutom Washingtonfördraget, har skyldigheter när det gäller den odelbara säkerheten i det euroatlantiska området och hela OSSE:s omfattning.
Denna princip proklamerades ursprungligen i Helsingfors slutakt och bekräftades senare i Parisstadgan för ett nytt Europa från 1990 , som säger att: “Säkerheten är odelbar och säkerheten för varje deltagande stat är oskiljaktigt kopplad till alla de andras”.
1999 antogs stadgan för europeisk säkerhet vid OSSE:s toppmöte i Istanbul, som betonade att de deltagande staterna “inte kommer att stärka sin säkerhet på bekostnad av andra staters säkerhet.”
Något avslut på terrorbalansen kom aldrig till stånd, varken 1990 eller i några andra fördrag, därmed heller inga uppgörelser om de “intressesfärer” som detta kärnvapenbestyckade avskräckningshot hade skapat.
Det kalla krig som Bush trodde sig ha vunnit 1990, var bara tillfälligt satt ur spel. Vad som skapats var de “röda linjer” som utgör säkerhetsgränserna, eller de “intressesfärer” som båda dessa kärnvapenmakter hävdar på olika sätt. USA med Monroe doktrinen och Wolfowitz doktrinen och Ryssland med de nyligen framlagda förslagen på en all Europeisk säkerhetsordning.
Underlag till förhandlingar saknas alltså inte, men det är bråttom och läget är explosivt.
Den undersökande journalisten Seymour Hersh har publicerat en kontroversiell utredning om Nord Stream-attacken. Vi pratade med honom i en intervju.
Seymour Hersh
14.02.2023 Intervjuare Fabian Scheidler (F.S.)
Den undersökande journalisten Seymour Hersh (S.H.) har publicerat en utredning enligt vilken attackerna mot Nord Streams rörledningar arrangerades av den amerikanska regeringen med stöd av Norge. Den amerikanska regeringen och CIA har på Hershs fråga bestridit hans påstående. Många medier har anklagat Hersh för att inte avslöja sin anonyma källa, vilket gör att hans påståenden inte går att verifiera. Det formulerades också kritik mot att efterforskningen var inkonsekvent. Berlinpublicisten Fabian Scheidler talade med Seymour Hersh för Berliner Zeitung.
F.S
Herr Hersh, var vänlig beskriv dina resultat i detalj. Enligt din källa, exakt vad hände, vem var inblandade i Nord Stream attacken och vilka var motiven?
S.H ”Det var en historia som bad att få berättas. I slutet av september 2022 skulle åtta bomber detoneras nära ön Bornholm i Östersjön, varav sex av dem detonerade i ett ganska grunt område. De förstörde tre av de fyra stora rörledningarna Nord Stream 1 och 2. Rörledningen Nord Stream 1 har försett Tyskland och andra delar av Europa med mycket billig naturgas i många år. Sedan sprängdes den, liksom Nord Stream 2, och frågan var vem som gjorde det och varför. Den 7 februari 2022, drygt två veckor innan Ryssland invaderade Ukraina, sa USA:s president Joe Biden vid en presskonferens i Vita huset som han höll med Tysklands förbundskansler Olaf Scholz att USA skulle stoppa Nord Stream.
Biden sa bokstavligen: ”Om Ryssland invaderar kommer det inte att finnas någon Nord Stream 2, vi kommer att sätta stopp för projektet.” Och när en reporter frågade exakt hur han planerade att göra det, eftersom projektet i första hand var under tysk kontroll, sa Biden bara, ”Jag lovar att vi kommer att kunna göra det.”
Hans biträdande utrikesminister Victoria Nuland, som var djupt involverad i händelserna under Maidan-revolutionen 2014, hade gjort ett liknande uttalande några veckor tidigare.
F.S.
Ni säger att beslutet att stänga av rörledningen togs ännu tidigare av president Biden. Du skriver i din rapport att i december 2021 kallade den nationella säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan till ett möte med den nybildade arbetsgruppen för Joint Chiefs of Staff, CIA, State Department och Treasury Department. Ni skriver, ”Sullivan ville att gruppen skulle komma med en plan för förstörelsen av de två Nord Stream rörledningarna.”
S.H.
Denna grupp sammankallades ursprungligen för att studera problemet. De träffades på ett mycket hemligt kontor. Alldeles intill Vita huset ligger en kontorsbyggnad, Executive Office Building, som är ansluten till Vita huset genom en underjordisk tunnel. Och högst upp finns ett kontor för den hemliga externa gruppen av rådgivare som kallas President’s Intelligence Advisory Board. Jag tog upp detta för att signalera till folket i Vita huset att jag har information. Mötet sammankallades alltså för att undersöka vad de skulle göra om Ryssland gick i krig.
Det var tre månader före kriget, före julen 2021. Det var en grupp på hög nivå som förmodligen hade ett annat namn, jag kallade den bara ”Interagency Group”, jag vet inte deras officiella namn om det fanns något. De var CIA och National Security Agency, som övervakar och avlyssnar kommunikation, State Department och Treasury Department, som tillhandahåller pengarna, och säkert några andra organisationer som var inblandade. Även de gemensamma stabscheferna var representerade. Poängen var att ge rekommendationer om hur Ryssland skulle stoppas, antingen med reversibla åtgärder som ytterligare sanktioner och ekonomisk press eller med irreversibla, ”kinetiska” åtgärder, t.ex. genom sprängningar.
Jag vill inte gå in på detaljerna här eller prata om något specifikt möte eftersom jag behöver skydda min källa. Jag vet inte hur många som deltog, förstår ni vad jag menar?
F.S.
I din artikel skrev du att i början av 2022 rapporterade CIA:s arbetsgrupp till Sullivans ”Interagency Group” och sa, citat, ”Vi har ett möjligt sätt att spränga rörledningarna.”
S.H.
De hade hittat ett sätt. Det fanns människor där som kände till vad vi i Amerika kallar ”minkrigföring”. I den amerikanska flottan finns det enheter som sysslar med ubåtar, det finns också ett kärntekniskt kommando, och det finns en mineringsgrupp. Undervattensminor är ett mycket viktigt område och vi har utbildade specialister inom det. Central orten för deras utbildning är en liten semesterstad som heter Panama City mitt i ingenstans i Florida. Vi utbildar väldigt bra människor där och anställer dem. Undervattens minläggare och röjdykare har stor betydelse, till exempel för att rensa blockerade inlopp till hamnar och spränga saker som är i vägen. De kan också spränga ett specifikt lands undervattens gasledningar. Det är inte alltid bra saker de gör, men de jobbar i absolut hemlighet.
Det stod klart för gruppen i Vita huset att de kunde spränga rörledningarna. Det finns en sprängmedel som heter C4 som är otroligt kraftfull, speciellt på den nivå de använder. Man kan fjärrstyra laddningen med sonar signaler. Dessa ekolod sänder ut signaler vid låga frekvenser, så det var möjligt, och det kommunicerades till Vita huset i början av januari, två eller tre veckor senare sa viceutrikesminister Victoria Nuland att de kunde göra det. Jag tror att det var den 20 januari. Och då sa presidenten, när han höll presskonferensen tillsammans med Tysklands förbundskansler den 7 februari 2022, också att de kunde göra det.
Den tyske förbundskanslern sa inget konkret då, han var väldigt vag. En fråga jag skulle vilja ställa till Scholz om jag ledde en parlamentarisk utfrågning är denna: Har Joe Biden berättat för dig om detta? Berättade han vid tillfället varför han var så säker på att han kunde förstöra rörledningen? Som amerikaner hade vi ingen plan på plats då, men vi visste att vi hade förmågan att göra det.
F.S.
Du skriver att Norge spelade en roll. I vilken utsträckning var landet inblandat – och varför skulle norrmännen göra något sådant?
S.H.
Norge är en stor sjöfartsnation och de har sina energikällor på djupt vatten. De är också mycket angelägna om att öka sina naturgasleveranser till Västeuropa och Tyskland. Och det var vad de gjorde, de ökade sin export. Så varför inte slå sig samman med USA av ekonomiska skäl? Dessutom finns det en påtaglig fientlighet mot Ryssland i Norge.
F.S.
I din artikel skriver du att den norska underrättelsetjänsten och marinen var inblandade. Du säger också att Sverige och Danmark till viss del var informerade, men att de inte visste allt.
S.H.
Det jag fick höra var: De gjorde som de gjorde och de visste vad de gjorde och de förstod vad som pågick, men det var kanske ingen som någonsin sa ja. Jag har jobbat mycket med det här ämnet med de jag har pratat med. Hur som helst, för att det här uppdraget skulle genomföras var norrmännen tvungna att hitta rätt plats. Dykarna, som utbildades i Panama City, kunde dyka upp till 100 meters djup utan tung utrustning. Norrmännen hittade en plats utanför ön Bornholm i Östersjön som bara var 80 meter djup där operationen kunde genomföras.
Kartan visar de fyra läckorna på gasledningarna Nord Stream och Nord Stream 2 samt ekonomiska zoner och territorialvatten.
Dykarna måste stiga upp sakta till ytan, det fanns en dekompressionskammare och vi använde en norsk ubåtsjägare. Endast två dykare användes för de fyra rörledningarna. Ett problem var hur man skulle hantera de människor som övervakar Östersjön. Östersjön övervakas väldigt noga, det finns mycket data fritt tillgängligt, så vi tog hand om det, det var tre eller fyra olika personer på det problemet. Och det som sedan gjordes är väldigt enkelt. Under 21 år har vår sjätte flotta, som kontrollerar Medelhavet och även Östersjön, genomfört en övning för Natos flottor i Östersjön varje sommar (BALTOPS, reds. anm.). Vi skickar ett hangarfartyg och andra stora fartyg till dessa övningar. Och för första gången i historien hade Nato-operationen i Baltikum ett nytt program. En 12 dagar lång minläggnings och minröjningsövning skulle genomföras. Ett antal nationer skickade ut min-team, en grupp släppte en mina och en annan min-grupp gick på jakt och sprängde den.
Så det fanns således en tid när saker och ting exploderade, och det var då djuphavsdykare som lade minorna på rörledningarna kunde arbeta. De två rörledningarna ligger ungefär en mil från varandra, de ligger lite under havsbottenslammet, men de är inte svåra att nå och dykarna hade tränat. Det tog bara några timmar att plantera bomberna.
Bilden visar hur rören i Nord Stream 2 är konstruerade.
F.S.
Så det var i juni 2022?
S.H.
Ja, de gjorde det mot slutet av övningen. Men i sista minuten blev Vita huset nervöst. Presidenten sa att han var rädd för att göra det. Han ändrade sig och utfärdade nya order, så att man hade möjligheten att när som helst fjärrdetonera bomberna. Det gör man med ett vanligt ekolod, en Raytheon produkt förresten, man flyger över området och släpper en cylinder, den skickar ut en lågfrekvent signal, den kan beskriva som ett flöjtljud, och man kan ställa in olika frekvenser.
Rädslan var dock att bomberna inte skulle fungera om de låg för länge i vattnet, vilket i själva verket borde vara fallet med de två bomberna. Så det fanns en oro inom gruppen för att hitta rätt botemedel, och vi var faktiskt tvungna att nå ut till andra underrättelsetjänster, vilket jag medvetet inte skrev om.
F.S.
Och vad hände sedan? Sprängämnena var på plats och man hittade ett sätt att fjärrstyra dem.
S.H.
Joe Biden bestämde sig för att inte spränga dem i juni, det var fem månader in i kriget. Men i september beordrade han att det skulle göras. Den operativa personalen, människorna som gör ”kinetiska” saker för USA, de gör som presidenten säger, och först trodde de att det var ett användbart vapen som han kunde använda i förhandlingar. Men någon gång efter att ryssarna invaderade, och sedan när operationen var avslutad, blev det hela allt mer motbjudande för de människor som drev den. Det är personer som jobbar på topp-positioner inom underrättelsetjänsten och är välutbildade. De motsatte sig projektet, de tyckte det var galenskap.
Kort efter attacken, efter att de gjort som de blivit tillsagda, blev det mycket ilska över operationen och vägran bland de inblandade. Det är en av anledningarna till att jag lärde mig så mycket. Och jag ska berätta en sak till. Folket i Amerika och Europa som bygger pipelines vet vad som hände. Det jag säger dig är viktigt. Människorna som äger företag som bygger pipelines känner till historien. Jag hörde inte historien från dem, men jag lärde mig snabbt att de visste.
F.S.
Låt oss återgå till situationen i juni förra året. President Joe Biden beslutade att inte göra det direkt och sköt upp det.
S.H.
Utrikesminister Antony Blinken sa vid en presskonferens några dagar efter att rörledningarna sprängts att en viktig maktfaktor hade tagits från Putin. Han sa att att de förstörda rörledningarna utgör en enorm möjlighet – en möjlighet att beröva Ryssland möjligheten att använda rörledningarna som ett vapen. Poängen var att Ryssland inte längre kunde pressa Västeuropa att avsluta USA:s stöd i Ukrainakriget. Rädslan var att Västeuropa inte längre skulle vilja delta. Jag tror att anledningen till detta beslut var att kriget inte gick bra för väst och de var rädda för den annalkande vintern. Nord Stream 2 lades på is av Tyskland självt, inte internationella sanktioner, och USA var rädd att Tyskland skulle häva sanktionerna på grund av en kall vinter.
F.S
Vad tror du var motiven till attacken? Den amerikanska regeringen var emot pipelinen av många anledningar. Vissa säger att ni var emot den för att ni ville försvaga Ryssland eller försvaga relationerna mellan Ryssland och Västeuropa, särskilt Tyskland. Men kanske också för att försvaga den tyska ekonomin, som är en konkurrent till den amerikanska ekonomin. Höga gaspriser har fått företag att flytta till USA. Vad tycker du om den amerikanska regeringens motiv?
S.H.
Jag tror inte att de har tänkt igenom det här ordentligt. Jag vet att det låter konstigt, men jag tror inte att utrikesminister Blinken eller några av de andra i regeringen är några djuptänkare. Det finns säkert människor i det amerikanska näringslivet som gillar tanken på att vi blir mer konkurrenskraftiga. Vi säljer flytande naturgas (LNG) till extremt höga vinster, vi tjänar mycket pengar på det.
Jag är säker på att det fanns några människor som tänkte, gosse detta kommer att ge den amerikanska ekonomin en långsiktig uppsving. Men i Vita huset tror jag att de alltid har varit besatta av omval, och de ville vinna kriget, de ville vinna en seger, de ville att Ukraina på något magiskt sätt skulle vinna. Det kan finnas vissa människor som tror att det kanske är bättre för vår ekonomi om den tyska ekonomin är svag, men det är galet. Jag tror att vi fastnade i något som inte kommer att fungera, kriget kommer inte att sluta bra för den här regeringen.
F.S.
Hur tror du att det här kriget kan sluta?
S.H.
Det spelar ingen roll vad jag tycker. Vad jag vet är att det inte finns något sätt som gör att kriget kommer att sluta som vi vill, och jag vet inte vad vi kommer att göra när vi ser längre in i framtiden. Det skrämmer mig att presidenten var villig att göra något sånt här. Och folket som ledde det uppdraget trodde att presidenten var medveten om vad han gjorde med folket i Tyskland, att han straffade dem för ett krig som inte gick bra. Och i det långa loppet kommer detta inte bara att skada hans rykte som president, det kommer också att vara mycket skadligt politiskt. Det kommer att vara ett stigma för USA.
Vita huset var bekymrat över att det som kunde gå förlorat var att Tyskland och Västeuropa inte skulle köpa de vapen de vi ville ha, och att den tyske förbundskanslern kunde sätta pipelinen online igen – det var ett stort bekymmer i Washington. Jag skulle ställa många frågor till kansler Scholz. Jag skulle fråga honom vad han fick veta i februari när han mötte presidenten. Operationen var topphemlig och presidenten var inte tänkt att berätta för någon om våra planer, men han gillar att pladdra, och han säger ibland saker han inte borde ha sagt.
F.S.
Din berättelse återgavs i tyska medier på ett ganska försiktigt och kritiskt sätt. Vissa attackerade ditt rykte eller sa att du bara hade en anonym källa och att den inte var tillförlitlig.
S.H.
Hur skulle jag kunna prata om min källa? Jag har skrivit många berättelser som varit baserade på okrediterade källor. Om jag namngav någon skulle de få sparken eller ännu värre, hamna i fängelse. Lagen är mycket sträng. Jag har aldrig avslöjat någon källa, och självklart säger jag när jag skriver, som jag också gjort i den här artikeln, att det är en källa, punkt. Genom åren har berättelserna jag skrivit alltid blivit accepterade.
F.S.
Hur kollade du dina fakta?
S.H.
För den aktuella historien arbetade jag med samma erfarna faktagranskare som jag brukade ha på New Yorker. Naturligtvis finns det många sätt att verifiera obskyr information som delas med mig. Personangreppen mot mig missar också poängen. Poängen är att Biden har bestämt sig för att låta tyskarna frysa i vinter. USA:s president ser hellre att Tyskland fryser än att Tyskland eventuellt slutar stödja Ukraina, och det är för mig en förödande sak för detta Vita huset.
Poängen är också att detta kan uppfattas som en krigshandling inte bara mot Ryssland utan även mot de västallierade, särskilt Tyskland.
Jag kan uttrycka det enklare. De inblandade i operationen såg att presidenten ville låta Tyskland frysa för sina kortsiktiga politiska mål, och det förskräckte dem. Jag pratar om amerikaner som är mycket lojala mot USA. CIA, som jag uttryckte det i min artikel, arbetar för makten, inte för konstitutionen. Den politiska fördelen med CIA är att en president som inte kan få sina planer genom i kongressen, kan ta en promenad med CIA-chefen i Vita husets rosenträdgård för att planera något hemligt som genomförs på andra sidan Atlanten – eller var som helst i världen – som kan drabba många människor. Det har alltid varit CIA:s unika marknadsföring — som jag har haft problem med. Men även detta samhälle är bestört över att Biden har beslutat att kasta ut Europa i kylan för att stödja ett krig han inte kommer att vinna. Det här är för mig skrupulöst.
F.S.
Du sa i din artikel att planeringen av attacken inte rapporterades till kongressen, vilket är nödvändigt med andra hemliga operationer.
S.H.
Saken förblev också orapporterad för många inom militären. Det fanns personer på andra håll som borde ha informerats men som inte blev informerade. Operationen var mycket hemlig.
F.S.
Vilken roll spelar mod för dig i ditt jobb?
S.H.
Vad är modigt med att berätta sanningen? Det är inte vårt jobb att vara rädda, och ibland blir det hotfullt. Det har funnits tillfällen i mitt liv när… – du vet, jag pratar inte om det. Men hot riktas inte mot sådana som jag, utan mot barn till sådana som mig. Det var hemska saker. Men man oroar sig inte för det, det kan man inte. Du måste bara göra det du gör.
Den västerländska allmänheten är, liksom andra, med rätta bestört över det mänskliga lidandet och fasorna i det ukrainska kriget. Empati är en av mänsklighetens stora dygder, vilket i detta fall översätts till kravet på att hjälpa ukrainare.
Men propaganda beväpnar vanligtvis det bästa i den mänskliga naturen, som medkänsla, för att få fram det värsta. Eftersom sympati och viljan att hjälpa de fördrivna används för att mobilisera allmänhetens stöd för konfrontation och krig med Ryssland, är det nödvändigt att ställa frågan om den västerländska allmänheten och ukrainarna manipuleras för att stödja ett proxykrig.
Hjälper Nato Ukraina att bekämpa Ryssland eller använder Nato Ukraina för att bekämpa Ryssland?
Organisationen som passiv aktör?
Det USA-ledda militärblocket framställer sig vanligtvis som en oskyldig tredje part som bara svarar på det ukrainska folkets överväldigande önskan att ansluta sig till dess led. Ändå har Nato i flera år försökt att absorbera ett motvilligt Ukraina i sin krets. En Nato-publikation från 2011 erkände att ”Den största utmaningen för förbindelserna mellan Ukraina och Nato ligger i uppfattningen om Nato bland det ukrainska folket. NATO-medlemskap har inte brett stöd i landet, med vissa undersökningar som tyder på att det folkliga stödet för det är mindre än 20%”.
2014 löstes detta problem genom att stödja vad Stratfors George Friedman kallade ”den mest uppenbara kuppen i historien” eftersom det inte gjordes några försök att dölja västerländsk inblandning. Regimbytet legitimerades med att de hjälpte ukrainare med deras ”demokratiska revolution”. Ändå innebar det ett författningsstridigt avlägsnande av den valda regeringen som ett resultat av ett uppror som inte ens BBC medgav hade majoritetsstöd bland allmänheten. De myndigheter som valts av det ukrainska folket ersattes av personer som handplockats av Washington. Ett ökänt läckt telefonsamtal mellan utrikesdepartementets apparatchik Victoria Nuland och ambassadör Geoffrey Pyatt avslöjade att Washington hade valt exakt vilka som skulle sitta i den nya regeringen flera veckor innan de ens hade avlägsnat president Janukovitj från makten.
Donbass avvisade förutsägbart nog och gjorde motstånd mot den nya regimens legitimitet i Kiev med stöd av Ryssland. Istället för att efterlysa en ”enhetsregering”, en plan som västeuropeiska stater hade skrivit under på som garanter, stödde Nato-länderna tyst en ”antiterroristoperation” mot östra ukrainare, vilket resulterade i minst 14 000 dödsfall.
Minsk-2 fredsavtalet från februari 2015 skapade en väg för fred, men USA och Storbritannien saboterade det under de kommande sju åren. Dessutom erkände Tysklands Angela Merkel och Frankrikes Francois Hollande nyligen att både Tyskland och Frankrike ansåg avtalet vara en möjlighet att köpa tid för Ukraina att beväpna sig och förbereda sig för krig.
I valet 2019 blev miljontals ukrainare fråntagna sin rösträtt, vilket inkluderade de som bodde i Ryssland. Ändå blev resultatet en jordskredsseger för Vladimir Zelenskys med 73 % av ukrainarna som röstade på Zelenskys fredsplattform, baserad på att implementera Minsk-2-avtalet, förhandla med Donbass, skydda det ryska språket och återställa freden med Moskva.
Men de högerextrema miliserna som var beväpnade och tränade av USA lade effektivt ned ett veto genom att hota Zelensky och trotsa honom vid frontlinjen när han krävde att dra tillbaka tunga vapen. När han även blev pressad av USA, reverserade Zelenskij så småningom hela fredsplattformen som ukrainarna hade röstat för. Istället rensades oppositionsmedia och politiska partier ut, och den främste oppositionsledaren Viktor Medvedchuk arresterades. Att undergräva ukrainares önskemål, i syfte att styra landet mot en konfrontation med Ryssland kallades återigen för att ”hjälpa” Ukraina.
Vägen till ett proxykrig
År 2019 publicerade Rand Corporation en 325-sidig rapport beställd av den amerikanska armén med titeln ”Extending Russia: Competing from Advantageous Ground”. Med en språkligt antytt proxykrig förespråkade rapporten att Ukraina skulle beväpnas för att Moskva skulle förblöda, och att ”Att tillhandahålla mer amerikansk militär utrustning och råd kan få Ryssland att öka sitt direkta engagemang i konflikten och priset det betalar för det”.
Adam Schiff USA:s ordförande för parlamentets underrättelsekommitté, förklarade 2020 på liknande sätt strategin att beväpna Ukraina och hävdade: ”USA hjälper Ukraina och dess folk så att vi kan slåss mot Ryssland där borta så att inte vi behöver slåss mot Ryssland här ”.
Den tidigare chefen för Rysslandsanalys vid CIA, varnade i december 2021 för att Kreml var under växande press att invadera för att hindra Washington från att ytterligare bygga upp sin militära närvaro vid Rysslands gränser, vilket inkluderade modernisering av ukrainska hamnar för att passa amerikanska krigsfartyg. ”Det förhållandet [USA-Ukraina] kommer att bli mycket starkare och djupare, och USA:s militär kommer att vara mer fast förankrad i Ukraina om två till tre år. Så passivitet från [Kremlin’s] sida är riskabelt”, förklarade George Beebe. Ändå, trots att han var övertygad om att Ryssland skulle invadera, vägrade Washington att ge några rimliga säkerhetsgarantier till Moskva.
Bara tre dagar efter den ryska invasionen gick Kiev med på att inleda förhandlingar, vilket resulterade i ett fredsavtal några veckor senare. De tidigare underrättelseagenterna Fiona Hill och Angela Stent skrev senare en artikel som bekräftade att ”ryska och ukrainska förhandlare preliminärt verkade ha kommit överens om konturerna av en förhandlad interimsuppgörelse: Ryssland skulle dra sig tillbaka till sin position den 23 februari, när det kontrollerade en del av Donbass. regionen och hela Krim, och i utbyte skulle Ukraina lova att inte söka NATO-medlemskap och istället få säkerhetsgarantier från ett antal länder”.
Men efter ett besök av Storbritanniens premiärminister Boris Johnson, drog sig Kiev plötsligt ur fredsförhandlingarna. Rapporter i ukrainska och amerikanska medier har antytt att London och Washington hade pressat Kiev att överge förhandlingarna och istället söka seger på slagfältet med Nato-vapen.
Johnson höll flera tal som varnade för en ”dålig fred”, medan den tyske generalen Harald Kujat, tidigare ordförande för NATO:s militära kommitté, bekräftade att Johnson hade saboterat fredsförhandlingarna för att utkämpa ett proxykrig med Ryssland: ”Hans resonemang var att väst var inte redo för ett krigsavslut”.
De amerikanska målen hade också till synes lite att göra med att ”hjälpa” Ukraina. USA:s försvarsminister Lloyd Austin förklarade USA:s mål i Ukraina som en försvagning av en strategisk rival: ”Vi vill se Ryssland försvagat till den grad att det inte kan göra den sortens saker som de har gjort när de invaderar Ukraina”. President Biden argumenterade för ett regimskifte i Moskva eftersom Putin ”inte kan förbli vid makten”, vilket upprepades av Boris Johnsons yttrande som sa att ”Kriget i Ukraina kan bara sluta med Vladimir Putins nederlag”.
USA:s kongressledamot Dan Crenshaw förespråkade ett proxykrig genom att leverera vapen till Ukraina eftersom ”att investera i förstörelsen av vår motståndares militär, utan att förlora en enda ur amerikansk trupp, tycker jag är en bra idé”. På samma sätt hävdade senator Lindsey Graham att USA borde slåss mot Ryssland till den sista ukrainaren: ”Jag gillar den strukturella vägen vi är på här. Så länge vi hjälper Ukraina med de vapen de behöver och det ekonomiska stödet kommer de att kämpa till sista person”.
Retoriken är kusligt lik den ungerske miljardären George Soros, som hävdade att Nato skulle kunna dominera om det kunde använda östeuropeiska soldater eftersom de accepterar fler dödsfall än sina västerländska kamrater: ”kombinationen av arbetskraft från Östeuropa med Natos tekniska kapacitet skulle avsevärt förbättra partnerskapets militära potential eftersom det skulle minska risken för liksäckar för Nato-länderna, vilket är den främsta begränsningen för deras vilja att agera”.
Efter Natos generalsekreterare Jens Stoltenbergs senaste Orwellska uttalande att ”vapen är vägen till fred”, är det värt att bedöma om Nato hjälper Ukraina eller använder Ukraina.
Nato-makterna har uppgett att de förser Ukraina med vapen för att få en starkare position vid förhandlingsbordet, men ett år in i kriget har inga större västledare efterlyst några fredssamtal. Nato har ett kraftfullt förhandlings argument, som faktiskt skulle hjälpa Ukraina, vilket skulle vara ett avtal för att stoppa Natos expansion mot de ryska gränserna.
Att vittvätta Nato blockets direkta bidrag till kriget förhindrar dock en förhandlingslösning.
Veteran Intelligence Professionals For Sanity (VIPS)
/January 25, 2023/
VARNINGSMEMORANDUM FÖR: Presidenten
FRÅN: Veteran Intelligence Professionals For Sanity (VIPS)
ÄMNE: Leoparder vs. den ryska björnen
Beslut tagna i ett underrättelsevakuum.
Käre president Biden:
Vi är medvetna om att det nyss rapporterade beslutet att skicka Abrams stridsvagnar till Ukraina svarar på Berlins pryda insisterande att ”ni går före.” Nu ska även Leopard-stridsvagnar från Tyskland och andra allierade skickas. Problemet är att de få som tar sig in i Ukraina kommer att vara sena till partyt.
Vad dina rådgivare borde ha sagt till dig är att inga av de nyligen utlovade vapnen kommer att hindra Ryssland från att besegra det som finns kvar av den ukrainska armén. Om du har blivit tillsagd något annat, byt ut dina underrättelse och militärrådgivare med kompetenta yrkesmän – ju förr desto bättre.
”Dåligt underrättelse arbete”
Det har länge varit tydligt att ni inte har blivit tillräckligt informerad om två viktiga frågor: (1) kriget i Ukraina och (2) det strategiska partnerskapet mellan Ryssland och Kina. Vi valde den här genren av ”ALERT MEMORANDUM” eftersom vi vill förbereda dig på en stor chock. Rysslands vinteroffensiv är på väg att krossa den ukrainska armén. Då måste ovälkomna val göras. Utgångar ur konflikten måste sökas – återigen, ju förr desto bättre.
Dina underrättelserådgivare verkar lyckligt omedvetna om vad som kommer. Än mindre verkar de kunna erbjuda dig alternativ för att undvika ytterligare katastrofer för Ukraina, utan ännu farligare eskalering. När det gäller Kina är partnerskapet med Ryssland nu så tätt att det finns en risk för ett tvåfrontskrig med två starka kärnvapenmakter som starkt stödjer varandra mot USA.
”Eskaleringsdominans”
President Obama medgav, i en intervju med The Atlantic 2016, att Ryssland har eskaleringsdominans i Ukraina, han tillade att Ukraina är av kärnintresse för Ryssland men inte för USA. Därför varnade han, ”vi måste vara mycket tydliga med vad vårt kärnintresse är och vad vi är villiga att gå i krig för.” Dessutom kom Obamas varning flera år innan ententen mellan Ryssland och Kina tog den solida form den har idag.
Flera av oss undertecknare var underrättelseofficerare under Vietnam för 55 år sedan, när de vietnamesiska kommunisterna inledde en hård landsomfattande offensiv vid Tet (slutet av januari – början av februari 1968). Smiley-face-underrättelserapporter från militären i Saigon innan Tet, gjorde politikerna totalt oförberedda på debaclet. Anklagelserna var så utbredda och bittra att president Johnson följande månad meddelade att han inte skulle kandidera igen som president.
”Att spela med ‘fixad’ (skadad) intelligens’
För tjugo år sedan, innan USA/UK attacken mot Irak, varnade vi upprepade gånger president George W. Bush för att ett ”rättfärdigande” för en sådan attack var baserad på falska underrättelser. (Se till exempel ”Today’s Speech By Secretary Powell At The UN” och ”Iraq Intel: Forgery, Hyperbole, Half-Truth.”) Jay Rockefeller ordföranden för senatens underrättelsekommitté, släppte fem år senare slutsatserna av en 5-årig två parti kommittéutredning, och sammanfattade dem med dessa ord:
”Genom att argumentera för krig presenterade [Bush]-administrationen upprepade gånger underrättelser som ett faktum när de i verkligheten var ogrundade, motsagda eller till och med obefintliga.”
‘Obefintliga’! Fundera på det. Tillverkade, bedrägliga. I vår varning den 5 februari 2003 om utrikesminister Colin Powells tal, varnade vi för att de oavsiktliga konsekvenserna av en attack mot Irak sannolikt skulle komma att bli katastrofala. Vi uppmanade också president Bush att vidga kretsen av sina rådgivare ”utöver de som tydligt är inställda på ett krig som vi inte ser några tvingande skäl för.”
President Biden, var vänlig överväg att bredda din krets nu. Ta in nytt blod, med beprövad erfarenhet och förmågan att väga saker rationellt och förstå andra länders perspektiv.
”Ukraina: Ingen tvingande anledning”
Emissionerna från era nuvarande bästa underrättelserådgivare konkurrerar med Bush och Cheney:s fixare i oärlighet. Deras uttalanden går från oärliga till naiva (se nedan). De avslöjar en bedrövlig brist på förståelse för Rysslands strategiska bekymmer och dess beslutsamhet att använda sin formidabla militära makt för att möta upplevda yttre hot. Deras uttalanden återspeglar också avgrundsdjup okunskap om hur USA:s beteende med vilje har lett till en djupgående världskorrelerande förändring av styrkeförhållandena till förmån för Ryssland och Kina – vilket inbegriper att göra dem till militärt allierade i allt utom namnet.
CIA chefen William Burns är menat vara den legendariskt ”vuxne i rummet.” Och ändå hör vi honom främja föreställningen att Rysslands invasion av Ukraina var ”oprovocerad”. Burns var USA:s ambassadör för 15 år sedan när Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov berättade för USA vad de kan förvänta sig om Ukraina blir medlem i Nato. I ett telegram till Washington den 1 februari 2008 med titeln ”Nyet Means Nyet: NATO Enlargement Redlines”, rapporterade ambassadör Burns – till hans ära då – att:
”NATO-utvidgningen, särskilt till Ukraina, förblir ”en känslomässig och neuralgisk” fråga för Ryssland, men strategiska politiska överväganden ligger också till grund för starkt motstånd mot NATO-medlemskap … ”I Ukraina inkluderar dessa farhågor om att frågan potentiellt skulle kunna dela landet i två delar, vilket leder till våld eller till och med, som vissa hävdar, inbördeskrig, vilket skulle tvinga Ryssland att besluta om det ska ingripa.”
Så mycket för ”oprovocerat”.
”Underrättelse Illusioner”
En granskning av uttalanden som gjordes förra månaden av CIA direktören William Burns och National Intelligence Director Avril Haines visade upp följande:
Om Ukraina:
”Vad vi ser, åtminstone på CIA, är ett minskat tempo i striderna… när vintern sätter in. Den ryska militären är hårt åtgångna nu.” (WB)
”Vi ser ett slags minskat tempo … och en sorts avmattning … Och vi förväntar oss att det sannolikt kommer att vara vad vi kommer att se under de kommande månaderna … Och sedan när vi väl har passerat vintern … hur kommer motoffensiven att se ut … vi har faktiskt en hel del skepsis angående huruvida ryssarna faktiskt kommer att vara förberedda på det eller inte… Jag tror på mer optimism för ukrainarna under den tidsramen.” (AH)
”Vi ser brist på ammunition… De [ryssarna] håller ganska snabbt på att [bränna igenom militära lager av ammunition] … jag menar att det är ganska extraordinärt och vår egen känsla är att de inte är kapabla att producera vad de förbrukar i detta skede… deras precisionsammunition tar slut mycket snabbare.” (AH)
Om Kina:
”Tja, jag tror att Xi Jinping och Vladimir Putin har bildat ett ganska nära partnerskap de senaste åren. Några veckor innan Putin inledde sin invasion i Ukraina, när de träffades vid vinter-OS i Peking, utropade de en vänskap utan gränser. Det finns faktiskt gränser för det partnerskapet … (WB)
Kommentar: Enligt VIPs åsikt är det absolut viktigare att Putin fick XI Jinpings tysta godkännande för att invadera Ukraina när OS i Peking var över. Oavsett vilka ”gränser” Burns har i åtanke, bleknar de i betydelse jämfört med XI:s villighet att ge Putin, i huvudsak undantag från Kinas grundsten i den Westfaliska principen om icke-inblandning.
”Kina fortsätter att spela på båda sidor av det här spelet, eller hur? Jag menar att de fortsätter att arbeta med Ryssland på en mängd olika saker. De fortsätter att göra saker som att ha möten. … Vi ser inget som är avgörande i militär hjälp. Men det finns saker i marginalen som bekymrar oss.” (AH)
Kommentar: På marginalen? Det tektoniska skiftet till en två-mot-en i den triangulära supermaktskorrelationen av krafter anses ”på marginalen” – och inte värt att nämna?
‘Putin: ‘Det här är helt enkelt galenskap’
President Putin talade den 27 oktober på Valdai International Discussion Club och ifrågasatte förståndet hos dem som skulle ”förstöra relationerna med Kina samtidigt som de levererar vapen för miljarder till Ukraina i en kamp mot Ryssland. …
”Ärligt talat vet jag inte varför de gör det här. … Är de friska? Det verkar som att detta strider helt mot sunt förnuft och logik… Det här är helt enkelt galenskap. … Sådana irrationella handlingar har sina rötter i arrogans och en känsla av straffrihet.”
”En off-ramp mot Ukraina?”
Vid Valdai den 27 oktober släppte Putin också en bred antydan om att, när den ryska armén rör sig västerut, kan Moskva gå med på att stanna innan de tar Odessa, i utbyte mot eftergifter från USA/NATO/Ukraina. En blyg ungersk journalist berättade för Putin att han planerar att besöka Odessa. Han frågade: ”Ska jag ansöka om ett ryskt eller ukrainskt visum om två år?”.
Vi undrar om era rådgivare har berättat för er om dessa kommentarer från Putin och hans svar. (Ett missat tillfälle?) Odessa kan vara ett oenighetsäpple, en symbol för konfliktlösning och en symbol för att hitta någon slags lösning på allt som händer nu.
”Det är inte en fråga om Ryssland. Vi har många gånger sagt att vi är redo att förhandla … Men ledarna för Kievregimen har beslutat att inte fortsätta förhandlingarna med Ryska federationen. Det är sant att sista ordet tillhör dem som genomför denna politik i Washington. Det är mycket lätt för dem att lösa detta problem: att skicka den lämpliga signalen till Kiev att de bör ändra sin ståndpunkt och söka en fredlig lösning på dessa problem. Och det kommer att göra just det.”
Vi tror inte att Ryssland vill ockupera hela, kanske inte ens större delen av Ukraina. I utbyte mot flexibilitet från Washington/Kievs sida föreslår vi att ryssarna kan överväga att stoppa sin framryckning vid floden Dnjepr och försöka ordna samtal för att skapa någon form av demilitariserad zon från Odessa norrut, ungefär längs Dnjepr. Detta skulle ge Ukraina tillgång till havet. Det kanske inte är för sent att följa upp Putins antydan från Valdai i slutet av oktober. Vad finns att förlora?
Alla möjligheter till deeskalering bör undersökas på allvar. Alternativen är alla ganska dystra.
‘Slutsats’
Ryssland är inte bara fast beslutet att segra utan har också medel att segra i Ukraina – trots infusionen av vapen från väst. Om man parafraserar president Obama, ser Ryssland ett existentiellt hot i Ukraina, medan Ukraina inte utgör något allvarligt hot mot USA. Det är ett faktum att kärnvapenmakter inte tolererar existentiella hot vid sin gräns. Och det finns inga bevis för att stödja anklagelsen om att ”efter Ukraina kommer Putin att gå på andra europeiska länder.” Det gamla Sovjetunionen är dött och borta. Vila i frid.
Inte heller kan Putin avfärdas som paranoid. Han har hört uttalandet från USA:s försvarsminister Lloyd Austins läppar:
”Ett av USA:s mål i Ukraina är att uppnå ett försvagat Ryssland… USA är redo att flytta himmel och jord för att hjälpa Ukraina att vinna kriget mot Ryssland.”
Kan USA uppnå Austins mål? Inte utan att använda kärnvapen.
Det finns alltså en stor konceptuell – och exceptionellt farlig – frånkoppling. Enkelt uttryckt är det inte möjligt att ”vinna kriget mot Ryssland” OCH undvika WWIII. Det är rent ut sagt skrämmande att försvarsminister Austin tror att det är möjligt. Kreml måste i alla fall anta att han tycker det. Det är en mycket farlig villfarelse.
FÖR STYRGRUPPEN, VETERAN INTELLIGENS PROFESSIONALS FOR SANITY (VIPs)
– Richard H. Black, Senator of Virginia, 13th District; Colonel US Army (ret.); former Chief, Criminal Law Division, Office of the Judge Advocate General, the Pentagon (associate VIPS)
– Bogdan Dzakovic, former Team Leader of Federal Air Marshals and Red Team, FAA Security, (ret.) (associate VIPS)
Av-klassificerad och släppt av CIA. Källor och metoder är undantagna enligt 3B2B Nazistiska Krigsbrott Upplysningslag. Datum 2004/2006.
Med brasklappen: ”Alla påståenden om fakta, åsikter eller analyser som uttrycks i denna publikation är författarens. De återspeglar inte nödvändigtvis officiella ståndpunkter eller åsikter från Central Intelligence Agency eller någon annan amerikansk regeringsenhet, tidigare eller nuvarande. Ingenting i innehållet ska tolkas som att det hävdar eller antyder att USA:s regering stöder denna artikels faktauttalanden och tolkningar.”
Jag har lyft bort alla fotnoter från texten, då de fortfarande är hemligstämplade och därmed värdelösa. Vill du se dessa kan du läsa dem i originaldokumentet. Observera att detta enbart är inledningen till memoarerna av Kevin C Ruffrer.
Kalla krigets allierade: Ursprunget till CIA:s relation med ukrainska nationalister
Kontakten med etniska grupper från Sovjetunionen gav amerikanska underrättelsetjänsten den första direkta kunskapen om oliktänkande inom Sovjetunionen. Till en början rekryterade USA spionageagenter bland emigrant grupperna [främst nazist kollaboratörer], men utökade snart sina ansträngningar till att omfatta rekrytering för potentiella hemliga aktioner och paramilitära operationer. Den senaste tidens erfarenheter från krigstid med motståndsgrupper bakom tyska linjer påverkade starkt det amerikanska tänkandet om emigranterna. Amerikanerna hoppades att om kriget med Sovjetunionen bröt ut, skulle öst- och sydeuropéer komma att bli motståndskämpar som den franska maquis. När relationerna mellan USA och Sovjetunionen försämrades utökade Central Intelligence Agency [CIA] sina band med dessa emigranter. Med ukrainarna som exempel, illustrerar denna sammanbindning fallgroparna och problemen med att värva missnöjda etniska minoriteter i en ideologisk kamp.
Medlemmar av Maquis i La Tresorerie
Tveksamt första möte
Amerikansk underrättelsetjänst hade sitt första trevande möte med ukrainska emigrantgrupper redan i april 1946, vilket markerade början på ett av de tidigaste och mest kontroversiella hemliga aktionsprojekten under det kalla kriget: The Strategic Services Unit (SSU) efterträdaren till Wartime Office of Strategic Services, eller OSS, och föregångare till Central Intelligence Group och Central Intelligence Agency CIA, lärde sig om de antisovjetiska ukrainska motståndsrörelser som fortsatte efter kriget i Västeuropa. Boleslav A. Holtsman, SSU:s X-2 (Kontraspionage) representant i München, blev den främsta amerikanska kontakten med de ukrainska ledarna i den amerikanska zonen i Tyskland. I september 1946 gav ukrainska källor Holtsman flera rapporter som handlade om organisationen av den sovjetiska underrättelsetjänsten i västra Europa. Tre problem hindrade ett omedelbart och nära samarbete mellan SSU och de ukrainska emigranterna. Viktigast av allt var att amerikansk underrättelsetjänsten var bedrövligt okunnig om de olika ukrainska grupperna och deras syften. Överste William Quinn, direktör för SSU, rekommenderade att samla in underrättelser om historien, tillförlitligheten och motivationen, för de olika ukrainska emigrant organisationerna innan ”större steg tas för att utnyttja dem för underrättelseändamål.”
Ett andra problem var några av de antikommunistiska ukrainarnas krigs meriter. Kampen mellan Wehrmacht och Röda armén väckte och inflammerade gammal rivalitet och hat i Ukraina, många ukrainare föraktade polacker, judar och sovjetkommunister. Ukrainare hade tjänstgjort i den tyska armén och hade kopplats till nazisternas grymheter på östfronten.
Slutligen var motivation och tillförlitlighet ett SSU-problem. Quinn ansåg att ukrainarna var ”skickliga politiska intrigörer och tidigare mästare i propaganda konsten” som inte skulle tveka att använda USA för sina egna syften. Dessutom var emigrantgrupper i allmänhet – och sovjetiska etniska minoritetsgrupper i synnerhet – uppenbara mål för sovjetisk penetration och manipulation.
Ukrainska personligheter och grupper
En ungersk konsult på SSU [CIA] Zsolt Aradi, var instrumentell i att etablera amerikanska underrättelsekontakter med ukrainarna. Aradi hade i oktober 1946 skrivit ”The Ukrainian Nationalist Movement” för SSU, och använde sina band med ukrainska kyrkliga tjänstemän vid Vatikanen för att träffa emigrantledare i Tyskland. Aradi arbetade till en början med fader Ivan Hrinioch och Yury Lopatinsky, medlemmar av Ukrainas högsta befrielseråd (UHVR eller Ukrainska holovna vyzvolna rada).
Ivan Hrinioch
Hrinioch var grekisk-katolsk präst och långvarig ukrainsk nationalist, han tjänstgjorde som UHVR:s andra vice president medan Lopatinsky agerade som länk mellan UHVR och Ukrainska upprorsarmén, UPA (eller Ukrainska povstanska armiia), som fortfarande kämpade mot sovjet i Ukraina. UHVR:s påståenden om att UPA var engagerad i en hård kamp mot sovjetiska trupper i Ukraina väckte amerikanskt intresse och slutligen också stöd.
Aradi träffade också Mykola Lebed som var en hård nationalist och nyckelperson i den ukrainska befrielserörelsen. Lebed var en av grundarna av Organizacya Ukrainskych Nationaltiv, eller the Organisation of Ukrainian Nationalists (OUN), och fungerade som utrikesminister för Zakordonne Predstavnytstvo, UHVR eller utrikesrepresentationen för Ukrainas högsta befrielseråd. Lebed trodde passionerat på ukrainsk självständighet, men var kontroversiell. Polen dömde honom till döden (vilket senare omvandlades till livstids fängelse) för hans inblandning i mordet på den polske inrikesministern 1934.
Mykola Lebed
I en operativ rapport från den 27 december 1946, kallade Aradi denna grupp ukrainare Referat-33 (eller R-33) och diskuterade dess medlemmars personligheter. Han beskrev Hrinioch, Lebed och Lopatinsky, som ”bestämda och dugliga män, men med de jagades psykologiska [trauma]. De är redo att när som helst offra sina liv eller begå självmord för att främja sin sak eller för att förhindra säkerhetskränkningar, och de är lika redo att döda om de måste.” Aradi tillade ”Det är alltid nödvändigt att komma ihåg att de har en nästan religiös dyrkan av sin nation och misstror allt främmande: först och främst det polska; sedan ryska: sedan det tyska.” Ändå tyckte Aradi att de var användbara om amerikanerna behandlade dem ordentligt.
Stefan Bandera
Stefan Bandera var inte medlem i R-33, utan var av en annan personlighet – kanske de ukrainska emigranternas personlighet – vilken måste uppmärksammas. Enligt en OSS-rapport från september 1945 hade Bandera ett starkt rykte om sig för att ha bedrivit ett ”skräckvälde” under andra världskriget. Han ledde den största fraktionen av OUN [B] (som splittrades när kriget bröt ut), och Andrey Melnik ledde den mindre [OUN M].
Andrey Melnik
Båda fraktionerna deltog i terroristaktiviteter mot polska tjänstemän före kriget, och de ukrainska nationalisterna allierade sig med sina nazistiska ”befriare” under de första dagarna av Operation Barbarossa 1941. Även om OUN:s entusiasm minskade efter att nazisterna misslyckades med att stödja den ukrainska statsbildningen, fortsatte många ukrainare att slåss tillsammans med tyskarna fram till slutet av kriget.
Nazister samlade OUN medlemmar och placerade dem i koncentrationsläger*. Vilka grupper hade då bäst anspråk på legitimitet och folkligt stöd?
Aradi drog slutsatsen utifrån sina kontakter och rapporterade i december 1946 att ”efter en grundlig studie av det ukrainska problemet och en jämförelse av information från flera källor i Tyskland, Österrike och Rom, tror källorna att UHVR, UPA och OUN [B] är de enda stora och effektiva organisationerna bland ukrainarna.”
Baserat på underrättelser som ledarna för UHVR hade tillhandahållit, beslutade Aradi att denna grupp ”ska uppmärksammas för att ha stödet från den yngre generationen och från ukrainare där hemma.” Han teoretiserade att motståndet mot UHVR i ukrainska kretsar uppstod ”eftersom organisationen är oberoende och kraftfull och alltid har vägrat att samarbeta med tyskar, polacker eller ryssar.”
*[Stetsko och de andra OUN/B politiska ledarna arresterades tillfälligt efter att de i förtid hade förklarat ett “oberoende” Ukraina vilket förolämpade Gestapo. Några av pro-Stesko polischeferna togs bort, men i stort sett förblev de OUN dominerade polisstyrkorna inte bara intakta, utan de utvidgades faktiskt av S.S. 1941-1942, från enbart hjälppoliser till fullfjädrade polisbataljoner.]
De första projekten
I mitten av 1946 lanserade Aradi och Holtsman två separata spionage och kontraspionageprojekt för SSU/X-2 med ukrainare som fortfarande fanns i Tyskland. BELLADONNA utnyttjade Aradis kontakt med Hrinioch för att samla in information om den sovjetiska militären. LYNX, under Holtsmans ledning, fokuserade på att identifiera sovjetiska agenter i västra Tyskland. Project TRIDENT ersatte LYNX i början av 1947; TRIDENT lovade bättre kontroll över ukrainska angelägenheter och säkerhet. Projekt UKULELE, under Bill Holtsmans ledning och en utlöpare av LYNX/TRIDENT, utnyttjade tjänsterna från en dubbelagent endast känd som SLAVKO.
[Boleslav A. Holtsman, SSU:s X-2 (Kontraspionagets) representant i München, blev den främsta amerikanska kontakten med ukrainska ledare i den amerikanska zonen i Tyskland. (SEP 1946)]
I alla tre projekten använde Holtsman och Aradi, chefen för OUN:s säkerhetsavdelning (Sluzba Bezpeka) Myron Matvieyko, som sin primära kontakt i München. Att använda Matvieyko visade sig vara ett misstag. Han var Abwehr agent under kriget och utbytte senare information från OUN:s ”bunkrar” i Tyskland ”för skydd i den amerikanska zonen och några mindre operativa förnödenheter.” Hans rapporter blev snart opålitliga och hans handlingar tvivelaktiga, så CIA dumpade honom 1950 för ”oduglighet”. 1951 hoppade Matvieyko av till sovjet och fördömde hela den ukrainska emigrant ledningen som nazistiska kollaboratörer och verktyg för de ”kapitalistiska underrättelsetjänsterna”. Matvieykos avhopp bekräftade vissa amerikanska och ukrainska misstankar om att han hade varit en sovjetisk dubbelagent under hela sitt arbete med USA:s underrättelsetjänst. Matvieykos illegala aktiviteter under slutet av 1940-talet (inkluderande mord och förfalskning) ansträngde den amerikanska viljan att arbeta med ukrainarna i Tyskland. På våren 1947 rapporterade högkvarteret att ”Washington känner inte att underrättelser som härrör från sådana ukrainska grupper är värt den tid och ansträngning som nödvändigtvis skulle behöva läggas på ett sådant projekt. Erfarenheten har visat att information som härrör från sådana organisationer har varit både lågvärdig och ideologiskt partisk.”
Faktum var att Holtsman avbröt arrangemangen med LYNX gruppen i slutet av 1946 och fokuserade på en mer begränsad kontakt under Operation TRIDENT. Därmed avbröt han förbindelserna med Hrinioch (som hade varit Aradis källa) samtidigt som han behöll kontakten med Matvidyko. OUN:s pågående interna oenighet var under tiden ytterligare en påfrestning för det amerikanska tålamodet med ukrainarna. Efter ett stormigt möte i Tyskland i augusti 1948 bröt ledarna för ZPUHVR i Tyskland (huvudsakligen Lebed och Hrinioch) med Banderas OUN. [Foreign Representation of the Ukrainian Supreme Council of Liberation (ZPUHVR) UHVR] Huvudorsakerna bakom detta avbrott var Banderas alltmer totalitära attityd och hans envishet mot väst.”
Gömma Bandera
Sovjetunionens krav på repatriering av alla sina medborgare som misstänktes för krigsförbrytelser och samarbete med nazisterna komplicerade Aradis och Holtsmans arbete med ukrainarna, samtidigt som de etablerade inledande kontakter med OUN och ZPUHVR. Amerikanskt samtycke till det sovjetiska kravet skulle skada relationerna med ukrainarna. En Amerikansk vägran skulle å andra sidan skada förbindelserna med Sovjetunionen i det delade Tyskland. Medborgarskapsfrågor komplicerade problemet ytterligare. De omritade gränserna för Polen och Sovjetunionen hade placerat delar av Ukraina i båda länderna, och därför hävdade många ukrainare att de var polska medborgare undantagna från repatriering till Sovjetunionen. Sovjet ville ha Stefan Bandera. Amerikanska underrättelsetjänstemän insåg att hans arrestering skulle få snabba och negativa effekter i framtiden för USA:s operationer tillsammans med ukrainarna. Enligt Aradi, skulle Banderas arrestering ”antyda för ukrainarna att vi som organisation inte kan skydda dem, d.v.s. vi har ingen auktoritet. I ett sådant fall finns det ingen anledning eller mening för dem att samarbeta med oss. En av anledningarna till att fullt samarbete mellan UHVR och vår organisation inte har utvecklats än, är dessa ledares misstankar om att vi i slutändan kommer att ”förråda” dem. Redan från början klagade de över att amerikanerna inte har något verkligt intresse av dem och att kommunistpenetrerade amerikanska officerare eller tjänstemän kommer att utväxla dem med Ryssland. Denna övertygelse delas av både Bandera folket och de konservativa ukrainarna.”
Aradi drog slutsatsen att ”om det skulle beslutas att inte använda dessa människor och deras organisation för underrättelseändamål, skulle det vara bättre att arrestera inte bara Bandera, utan alla ledare vars namn och uppehållsort vi känner till.” Högkvarteret höll inte med om Aradis värdering, och hade faktiskt heller aldrig satt stor tillit till de ”underrättelser” som ukrainarna tillhandahållit. Central Intelligence Group insåg att Banderas utlämning till Sovjetunionen skulle vara ett slag för den underjordiska rörelsen, men noterade att hans organisation är ”som fältet håller med om, i första hand [ursprunglig betoning] en terroristorganisation.” Den tillförordnade chefen för Special Projects Division-Sovjet (SPD-S) Harry Rositzke skrev den 7 januari 1947 att ”Fallet med Banderas utlämning och vår del i den, aktualiserar hela det ukrainska problemet. Om det nödvändiga för det ukrainska samarbetet är politiskt, bör vi upphöra med all direktkontakt (ursprunglig betoning) omedelbart. Vi är inte i stånd att ge det [politiskt stöd], och om vi försöker skapa intrycket att vi kan, kan vi bara förvänta oss dåliga resultat, för det kommer att bli uppenbart förr eller senare att det skydd vi erbjuder är extremt bräckligt, eftersom faktorer utanför vår kontroll kommer in i spelet. Om vi accepterar premissen att politiskt stöd är ute, måste vi också inse att i det långa loppet driva operationer med ukrainarna som en organiserad grupp, sannolikt kommer att visa sig vara värdelöst – helt enkelt för att utan politiskt stöd kommer de ukrainska nationalistgrupperna att decimeras av sovjetiska påtryckningar och demoralisering. Det är därför svårt att se Bandera problemet som verkligt betydande. Effekterna av Banderas arrestering kommer bara att framkalla en oundviklig utveckling.”
Dagen innan skrev han denna promemoria, där Rositzke kritiserade CIG för att ha misslyckats med att utveckla sovjetiska strategiska ”Lambda-mål” och protesterade mot att amerikansk underrättelsetjänst var överinvolverad i taktiska operationer i Europa. Han var oroad över CIG:s ”förhastade exploatering av möjliga källor, särskilt antisovjetiska emigranter från Sovjetunionen och dess satellitländer, med uteslutande av faktiska penetrationsoperationer.” Han efterlyste en koncentrerad amerikansk insats mot Sovjetunionen och en minskning av ”CIG:s” exploatering av sådana organiserade anti-sovjetiska grupper som ukrainarna, georgier och balter för att penetrera Sovjetunionen [vilka] innebär farliga säkerhets och politiska risker.” — Rositzkes argument var uppenbarligen övertygande, för under våren 1947 fick Münchenbasen order att stoppa sitt arbete med de olika emigrantgrupperna, särskilt ukrainarna och koncentrera sig på andra mål. Den nya chefen för Münchens operationsbas [censurerat namn] upphörde med kontakten med ukrainarna och CIG överlämnade Ivan Hrinioch och Mykola Lebed till den amerikanska armén som källor.
[Censurerat namn] noterade att ZPUHVR’s verksamheten inte bara var olaglig enligt USA:s militärregeringsregler, utan att dess nyckelpersoner inte heller hade någon juridisk status i Tyskland. [Censurerat namn] varnade ”Om kuriroperationen misslyckas och personalen helt enkelt förloras” [kan] ”inga kasseringskostnader förutses.” [Censurerat namn] tillade dock att ”evakueringen av CAPARISON [Hrinioch], ANTLER [Lebed] och ACROBAT (Lopatinsky) och deras fyra anhöriga från Västtyskland kan anses tillrådlig vid ett senare tillfälle, om det första försöket att utveckla detta projekt som helhet är framgångsrik eller inte.
Det första CIA-sponsrade luftlandsättningen in i Sovjetunionen inträffade i September 1949 när två ukrainare landade nära Lvov. Detta uppdrag som [NN] samordnat och hanterat, försökte etablera kontakt med UHVR/UPA i Ukraina. 43* Medan sovjeterna snabbt eliminerade agenterna, väckte [NN:s] operation stort intresse på huvudkontoret och resulterade i utökad CIA-exploatering av ZPUHVR. 44*
År 1950 inledde CIA gemensamma diskussioner med britterna för att inleda operationer i Ukraina; USA stödde emellertid ZPUHVR medan britterna förespråkade användningen av Banderas OUN.45* (S)
De ukrainska luftlandsättningarna utgjorde också grunden för CIA:s utökade illegala gränsövergångar till Sovjetunionen av utrikesavdelningen S, som hade tagit på sig ansvaret för all verksamhet bakom järnridån. Huvuddelen av uppdragen lanserades från München i en operation som så småningom blev känd som REDSOX.46*
Efter ett antal misslyckade uppdrag avbröt CIA denna inflygning till Ukraina efter 1953. Byrån upprätthöll dock en operativ relation med ukrainarna som visade sig inte bara vara dess första, utan också bland dess mest motståndskraftiga projekt med antikommunistiska emigrantgrupper. Under Mykola Lebed, som CIA förde till USA 1949, vände sig ZPUHVR till andra former av motståndsverksamhet. Med byråfinansiering etablerade ukrainarna ett forskningsinstitut i New York och publicerade ett antal antisovjetiska publikationer, inklusive Suchasnist. Från denna bas i USA fortsatte ukrainarna sin kamp mot det sovjetiska förtrycket fram till Sovjetunionens kollaps. (s)
Nyhetskonferensen efter de rysk-vitryska samtalen (Video med Engelsk simultantolkning finns i länken)
Vladimir Putin och Vitrysslands president Alexander Lukasjenko höll en gemensam presskonferens efter rysk-vitryska samtal. 19 december 2022
Rysslands president Vladimir Putin:
Herr president, mina damer och herrar,
Till att börja med vill jag tacka Vitrysslands president för inbjudan att besöka Minsk och för det traditionellt varma mottagandet till den ryska delegationen.
Som president Lukasjenko med rätta påpekade var våra samtal mycket praktiska – vi noterade detta i dag under våra samtal både i det expanderade formatet och nyss ansikte mot ansikte – de var verkligen mycket användbara och lägliga. Det verkar som om vi träffas tillräckligt ofta, och ändå visade det sig vara mycket användbart att sammanfatta resultaten av det gemensamma arbete som gjorts av våra regeringar och olika ministerier och avdelningar under året. Det var användbart inte bara för att granska vad som har gjorts utan också för att planera våra nästa steg.
Som jag nämnde pratade vi först i det expanderade formatet, med regeringsledarna, nyckelministrarna och andra representanter som övervakar specifika områden av våra bilaterala förbindelser, och fortsatte sedan våra samtal ansikte mot ansikte. Vi kom också överens om att diskutera vissa frågor under en arbetsmiddag.
Vi gick igenom de viktigaste frågorna om relationerna mellan Ryssland och Vitryssland på ett affärsmässigt och konstruktivt sätt, inklusive ekonomin, den kulturella och humanitära sfären, säkerhet och försvar.
Naturligtvis diskuterade vi dessa med vederbörlig hänsyn till situationen som håller på att ta form i världen som helhet och i vår region i synnerhet. Jag vill understryka att våra länder är de närmaste allierade och strategiska partnerna, och att vi fortsätter att utveckla samarbete kring principerna om ömsesidig respekt och med hänsyn till varandras intressen.
Vi är förenade av en gemensam historia, moraliska värderingar och djupa familj och släktband mellan många ryssar och vitryssar. Ryssland och Vitryssland bygger unionsstaten tillsammans och fördjupar konsekvent den ekonomiska integrationen som syftar till att säkra hållbar ekonomisk tillväxt och förbättra levnadsstandarden för vårt folk.
Tillsammans motverkar vi sanktionstrycket från ovänliga stater och försök att isolera Ryssland och Vitryssland från globala marknader. Vi samordnar också våra åtgärder för att minimera effekten av de olagliga restriktionerna på våra ekonomier. Jag kan säga att vi gör det här effektivt och med tillförsikt.
Jag kan med tillfredsställelse konstatera det framgångsrika genomförandet av de 28 sektoriella integrationsprogram som utarbetades i sammanhang med implementeringen av Union State Treaty. I dag har vi genomfört cirka 600 av de nästan 1 000 integrationsprojekt som är planerade att implementeras fram till 2023.
Det är en mycket bra framåtrörelse, ett bra tempo.
I synnerhet har vi implementerat ett program för att harmonisera våra valutakontroll- och regleringssystem, undertecknat ett avtal om en gemensam penningpolitik, antagit ett enhetligt redovisningssystem och ekonomisk rapportering, och lanserat ett gemensamt system för produktspårbarhet och Interstate Customs Services Coordination Center . Vår nästa uppgift är att skapa ett integrerat system för administrering av indirekta skatter och en överstatlig skattekommitté.
Vår ömsesidiga handel växer snabbt. Under de första 10 månaderna i år har den ökat med 10,1 procent. Det här är ett bra resultat med tanke på den solida bas vi har skapat. Som jag noterade vid den utökade delen av samtalen växte vår handel till 38,5 miljarder USD eller med en tredjedel förra året och med 10 procent under de första 10 månaderna i år. Vi hoppas att vår handel i år kommer att nå ett rekord som överstiger 40 miljarder USD.
Ryssland är den största investeraren i den vitryska ekonomin med över 4 miljarder USD i investeringar. Cirka 2 500 företag med ryskt kapital verkar på den vitryska marknaden.
Vi genomför storskaliga bilaterala projekt inom industri, högteknologiska sektorer och innovationer inom många nyckelområden.
Sammantaget upprätthåller ryska och vitryska företag nära samarbeten och har avtal om ömsesidiga leveranser av komponenter och färdiga varor.
Ryssland har allokerat ytterligare 105 miljarder rubel till våra vitryska partner för att finansiera framtidsorienterade gemensamma importersättningsprojekt inom mekanik, maskinteknik och elektronik.
Jag vill påpeka att det här är ömsesidigt fördelaktiga projekt, som är nödvändiga inte bara för Vitryssland och inte bara för att landet behöver denna finansiering. Ryssland behöver också dessa projekt för att mätta vår marknad, särskilt efter att några utländska företag har lämnat oss.
Jag vill också notera att Ryssland förser Vitryssland med olja och gas till mycket bra och förmånliga villkor, vilket är ett bevis på den privilegierade karaktären av vårt partnerskap och ett stort mått av stöd till den vitryska ekonomin.
Vi diskuterade parametrarna för energipriser. Jag tror – vi har diskuterat detta med president Lukasjenko under våra enskilda samtal – vi kan anta att vi har samordnat alla huvudparametrar, inklusive de som är känsliga när det gäller prissättning inom energisektorn.
Dessutom har vi systematiskt utökat vårt samarbete inom civila kärnkraftsprojekt. Nästa år planerar vi att slutföra konstruktionen av den andra enheten för det vitryska kärnkraftverket. Dess första enhet har genererat cirka 10 miljarder kWh energi under de senaste två åren.
Våra länder samarbetar nära i många andra kunskapsintensiva industrier som utforskning av rymden, vilket inkluderar gemensam utveckling av satelliter. Enligt överenskommelse är en vitrysk kosmonaut flygning till orbitalstationen planerad till nästa år.
Om jag förstår det rätt har Lukasjenko tackat ja till min inbjudan att besöka Cosmonaut Training Center i Ryssland strax före CIS informella toppmöte i S:t Petersburg.
Naturligtvis ger ryska och vitryska regioner ett väsentligt bidrag till att utveckla samarbetet inom de nämnda områdena. De har etablerat direkta kopplingar mellan lokala myndigheter, affärskretsar, offentliga aktivister, kulturella, utbildnings- och det akademiska samhället.
Jag vill ta tillfället i akt att bjuda in våra vitryska vänner till det tionde forumet för ryska och vitryska regioner som kommer att hållas i Ufa nästa sommar.
Under samtalen idag diskuterade vi naturligtvis ingående uppbyggnaden av vårt gemensamma försvarsområde och säkerställandet av säkerheten i unionsstaten, samt samarbete inom organisationen för kollektiva säkerhetsfördrag med tanke på det faktum att Vitryssland tar över CSTO-ordförandeskapet den 1 januari.
Skärmdump från videon
Jag vill påminna er om att som del av det konsekventa genomförandet av den militära doktrinen mellan Ryssland och Vitryssland, arbetar vi med gemensam militär planering och har en operativ regionalstyrka mellan Ryssland och Vitryssland. Våra länders divisioner och militära enheter genomgår för närvarande koordinationsträning i Vitryssland. Vi har skapat ett gemensamt luftförsvarssystem som redan är i stridstjänst. Vi har kommit överens om att fortsätta att vidta alla nödvändiga åtgärder för att garantera säkerheten i våra länder, prioritera utbildning av trupperna, förbättra deras stridsberedskap och fortsätta utövandet av regelbundna gemensam övningar och andra operativa stridsträningsevenemang, ömsesidiga leveranser av nödvändiga vapen och ny militär utrustning tillsammans.
Jag tror att det också är möjligt att fortsätta att implementera president Lukasjenkos förslag om att utbilda den vitryska arméns stridsflygplansbesättningar som har ny utrustats för potentiell användning av luft avfyrad ammunition med speciella stridsspetsar. Jag vill understryka att denna form av samarbete inte är vår uppfinning. USA har till exempel genomfört liknande aktiviteter med sina NATO-allierade i decennier. Dessa samordnade åtgärder är oerhört viktiga med tanke på spänningarna vid unionsstatens yttre gränser.
Slutligen vill jag återigen tacka Vitrysslands president för de konstruktiva samtal som säkerligen kommer att gynna den fortsatta utvecklingen av alliansen Ryssland och Vitryssland på alla områden.
Vårt arbete slutar inte här. Som jag sa, bjöd president Lukasjenko också in mig till en arbetsmiddag där vi också kommer att ha saker att diskutera.
Tack.
Vitrysslands president Alexander Lukasjenko: Herr president, mina Damer och herrar,
Idag har vi haft konstruktiva och givande samtal med presidenten för Ryska federationen om de viktigaste frågorna inom det vitryska-ryska samarbetet, precis som vi alltid har gjort. Men vi var inte de enda två, våra statliga delegationer inkluderade de mest ”högt uppsatta” tjänstemännen.
Vi lade vikten på strategiska områden, framför allt i ekonomin. Som vanligt ägnades mycket uppmärksamhet åt den utrikespolitiska agendan. Rysslands utrikesminister Sergei Lavrov talade om förhandlingarna vid det vitryska utrikesministeriet och de strategiska överenskommelser som har nåtts.
Under den hela 30-åriga postsovjetiska historien var det utgående året verkligen ett rekord år, när det gäller antal och intensitet av kontakter på alla nivåer. Men detta är objektivt: situationen i världen förändras snabbt, och dessa förändringar är, utan att överdriva, verkligt betydelsefulla när det gäller djupet och skalan. Faktum är att framtiden för det vitryska och ryska folket bestäms. Verkligheten är sådan, och det finns inget patos här alls.
I dag kan vi tydligt konstatera: tillsammans har vi inte bara lyckats stå för vår plats, utan också hittat möjligheter för utvecklingen av våra ekonomier, även om det var till allas förvåning och framför allt oväntat för de som har skapat svårigheterna för oss.
Dagen innan, vid mötet i Eurasiens högsta ekonomiska råd i Bishkek, kunde vi notera att västerlandets primitiva massproduktion av ekonomiska sanktioner mot våra länder redan börjat blekna.
Det är nu uppenbart för alla att dessa restriktioner har haft en smärtsam bumerang effekt på initiativtagarna, vilket är viktigt. Och det är inte alls siffrorna som kom med sanktionerna som drabbas, utan vanliga människor och företag. De som bär skulden är de som först släppte lös ett ekonomiskt krig mot våra länder och sedan ett proxykrig med Ryssland i ukrainarnas händer, för vilka det nu står klart, ”till den sista ukrainaren”.
Ändå ger året 2022 skäl att med försiktig optimism hävda att vi klarar det – och ganska bra – med de ekonomiska utmaningarna. Till vår egen förvåning låser vi upp vår enorma potential, som vi andra gånger helt enkelt inte kunde se eller inte trodde på. Men vi måste vara snabbare med att ta och implementera beslut, tid är nu viktigare än pengar – det vill säga kärnan i våra förhandlingar idag.
Rysslands president och jag diskuterade implementeringen av den gemensamma ekonomiska utvecklingsplanen som omfattar 28 unionsprogram. Hittills har vi uppnått cirka 60 procent av alla mål som fastställts av de här programmen. Vi har undertecknat ett antal grundläggande tull- och skattedokument, som presidenten sa. Vi måste utnyttja vår framgång.
Program som syftar till att skapa konsoliderade energimarknader har en central betydelse. Vi har instruerat regeringarna att slutföra dessa program i enlighet med dessa.
När det gäller utformningen av en gemensam industri- och agrarpolitik kom vi överens om att stärka våra samproduktionsarrangemang. Vi kommer inte att skapa några onödiga dubbletter av produktionsanläggningar, även om något av länderna har dem, och vi kommer att fokusera på industri.
Vi diskuterade åtgärder för att harmonisera regleringen av transportmarknaden. Jag tror att vi snart kommer att lösa alla problem på det området.
Dessa frågor kommer att underlätta lika möjligheter för drift av ekonomiska enheter och gör det möjligt att sälja varor enligt statliga upphandlingskontrakt. Vi har beslutat att påskynda vårt arbete på alla dessa områden. Vi måste röra oss snabbare eftersom tiden är knapp.
Självklart måste vi fokusera våra gemensamma ansträngningar på omvandling av ekonomierna i Vitryssland och Ryssland. Vi måste göra dem mer vetenskapsintensiva, mer högteknologiska och mer innovativa. Det är också nödvändigt att digitalisera dem och förstärka vår tekniska suveränitet.
Herr president! Jag skulle vilja uppmärksamma våra kollegor på något som jag redan har berättat om många gånger på våra möten. Du känner till ämnet, men ändå är Vitryssland en mycket liten stat jämfört med Ryssland. Vi pratar ofta om ingenjörssektorn, industrin, jordbruket, vetenskapen, ny teknik och resten.
Några av våra kollegor från Ryssland, särskilt de från avlägsna regioner, tittade på kartan och undrade var allt detta kom ifrån. Detta är inte bara vår förtjänst. Vår förtjänst är att vi behöll dessa sovjetiska produktionsanläggningar. Vitryssland, till en grad som Ukraina, och västra Ryssland rankades bland avancerade industriområden med den senaste tekniken och de vetenskapliga landvinningarna från den perioden. Vi behöll allt detta och vi lyckades utveckla dessa sektorer under extremt ogynnsamma förhållanden. Vi kan konsumera cirka 60 procent av det vi producerar, och vi exporterar allt det andra.
När våra västerländska partners drog sig tillbaka visade det sig att Ryssland, med sina stora vidder, behöver oss. Det här är något vi skapat tillsammans ganska nyligen. Därför kan vi också vara användbara, och om Ryssland behöver oss, och de har upptäckt att den ryska marknaden behöver oss, kommer vi att åka dit för att ersätta dem som har lämnat. Ge oss bara lite mer tid så kommer vi att ersätta dem genom att arbeta med ryssarna – forskare och ingenjörer – vi kommer att skapa prototyper som världen aldrig har sett förut.
Detta är inte grundlösa eller orealistiska ambitioner. Vi har redan uppnått mycket.
Jag har redan sagt att vår BNP inte har sjunkit med 20 eller 25 procent, som en del hade förutspått. Rysslands BNP kommer faktiskt att minska med två till tre procent, och det är det hela.
Vladimir Putin: 2,9 procent.
Alexander Lukasjenko: Ryssland kommer att se en minskning med 2,9 procent, medan de förutspådde en minskning med över 20 procent.
BNP förväntas minska med drygt 3 procent i Vitryssland. Därför har vi inte fallit sönder, och kommer inte att falla sönder i framtiden.
Dessa är alla strategiska sektorer och ärenden av den här typen kan inte lösas idag eller i morgon. De behöver mer tid.
Med tanke på den nuvarande situationen längs våra gränser, som presidenten redan har sagt, diskuterade vi vissa viktiga aspekter av vårt samarbete inom området för militär säkerhet.
Jag skulle vilja tacka dig, herr president, för att vi har kunnat hitta en gemensam grund och ömsesidigt stöd i alla ämnen, och vi tog det beslut vi var tvungna att ta.
Ett särskilt tack, och inte bara å min vägnar eller från militärens sida, för att du uppfyllde ditt löfte. Idag sattes ett S-400-komplex som du överförde till Vitryssland i stridstjänst. Ännu viktigare är att vi fick ett Iskander-komplex som du lovade oss för sex månader sedan.
Du har precis tagit upp en mycket känslig fråga och närmar dig det med stor försiktighet. Men du gjorde rätt när du noterade att det inte var vi som startade det. Jag pratar om att träna våra flygvapenbesättningar i att hantera specialvapen och specialstridsspetsar. Jag måste berätta att vi har förberett våra flygplan. Det visar sig att vi har haft dessa plan sedan sovjettiden. Vi testade dem i ryska federationen och arbetar nu med ryssarna för att utbilda våra besättningar i att framföra flygplan som bär dessa speciella stridsspetsar. Genom att göra det hotar vi inte någon. Jag har informerat dig vid flera tillfällen, inklusive under våra möten i S:t Petersburg, Moskva och Sochi, att vi har stora bekymmer främst i väst, angående vad du kallar spänningar längs gränserna till unionsstaten. Vi känner ett behov av att garantera säkerheten för den vitryska staten. Du har tagit ett beslutsamt och mycket viktigt steg för att stödja Vitryssland. Än en gång, tack så mycket.
Jag vill också uttrycka min uppskattning och tacka för det varma, djupgående, engagerade och konstruktiva samtalet under vårt möte med deltagande av vitryska och ryska regeringsmedlemmar.
Tack för detta mycket givande möte.
Tack för din uppmärksamhet.
Ilona Krasutskaya:
God eftermiddag.
Ilona Krasutskaya, Vitryssland 1 tv-kanal. Och jag har en fråga till båda statscheferna.
Era möten äger ofta rum i cirkulationen av någon sorts konspirationsteorier – och ni har faktiskt haft så många som tio möten eller så i år. Vad är anledningen till så frekventa personliga möten? Och mer, med allt det här snacket om att Vitryssland är ”absorberat” av Kreml varför tror ni att dessa teorier är så ihärdiga?
Vladimir Putin: Ryssland är inte intresserad av att absorbera någon; detta är bara meningslöst.
Idag har vi pratat om – du vet, det här verkar vara en trivial och jordnära fråga, men samtidigt är det väldigt känsligt för ekonomin – om prissättning och prisreglering i energisektorn.
Dagens möte var mycket konstruktivt och mycket innehållsrikt, och president Lukasjenko hade helt rätt i detta. Men några ”absorptioner” nämndes där också. Men det är inte det som spelar någon roll alls. Det viktiga är att prissättningen ska vara rättvis, som Vitrysslands president har sagt.
Man behöver inte vara någon stor expert för att förstå vad problemet är. Problemet är att vi har olika nivåer av subventioner och olika metoder för att subventionera specifika marknadsaktörer, allmännyttiga sektorn och hushållen. Nivån är olika, tillvägagångssätten är olika, och därför är det viktigt för oss att gå djupare in där och komma överens om några allmänna principer. Detsamma gäller för våra ansträngningar att anpassa tullreglering och skattereglering. Skrupelfria kritiker utifrån vet antingen inte vad de pratar om, eller så gör de detta med avsikt att vilseleda människor som inte har djupare bekantskap i ärendet.
Absorption är inte problemet; problemet är att samordna den ekonomiska politiken, som medlemmar i många andra integrationsföreningar gör. Allt annat är bara ytligt nonsens eller försök av de som vill oss illa att sakta ner vår integrationsprocess. Och de gör detta med det enda syftet att inte låta effektiva och farliga konkurrenter komma in på globala marknader. Det är allt.
Alexander Lukasjenko: Herr Putin, du har helt rätt. Jag skulle bara vilja informera dig om att våra ”flyktingar” för det mesta uttrycker dessa uttalanden från utlandet. Ungefär 2 000 av dem flydde utomlands och de måste tjäna pengar eftersom ingen ger dem gratis pengar. Så de skriver inte ens dessa uttalanden, de upprepar helt enkelt andra människors berättelser.
Vad bör de diskutera inför ditt besök i Vitryssland? De kan prata om absorption. (Till Ilona Krasutskaya.) Du bör inse detta och du ställer rätt fråga. Ja, de börjar nu prata om det här från utlandet. Det är dock slutresultatet som räknas. Vilka resultat kan vi prata om? Rysslands president och jag frågade medlemmar av hans delegation som kom hit om några brådskande frågor.
När det gäller energisektorn, producerar vi gas? Nej, vi får naturgas från broderliga Ryssland. Producerar vi 25 miljoner ton råolja som vi kan raffinera? Kan Vitryssland, som har två uppgraderade och toppmoderna raffinaderier, förse dem med tillräckligt med råolja? Nej det kan vi inte. Vem bad vi om hjälp? Vi frågade Ryska federationen. Vi frågade inte bara. Okej, dessa belopp är inget problem. Lönsamma priser är också viktiga. Dessutom har petroleumförsäljningen blivit ett problem nuförtiden. Man kan diskutera andra liknande frågor. Vi har diskuterat allt detta och vi har antagit ett beslut om de här frågorna.
Vi pratade om transport och godstrafik, inklusive tvåvägs- och kusttrafik, etc. Rysslands president har instruerat regeringen att slutföra dessa aspekter och att anta beslut som är fördelaktiga för oss så snart möjligt. Det handlar om 25 000 fraktfartyg. Vi bör multiplicera detta med ett minsta tal – cirka 100 000 personer tillsammans med sina familjer. Så vilken absorption pratar de om?
Industripolitiken, snarare än olja och gas, visade sig vara den mest allvarliga och högprioriterade frågan idag. Vi bör inte skapa någon onödig dubblering av produktionsanläggningar. Vi måste arbeta med samproduktionsarrangemang, så att ingen någonsin kommer att pressa oss, precis som de gjorde förr när investerare anlände och senare övergav olika projekt. Är det inte lönsamt för oss? Ryssland klarar sig utan Vitryssland, men inte tvärtom. Vi har här kommit överens om att vi ska agera lika.
Rysslands president och jag har precis gjort ett mycket seriöst uttalande om försvar och säkerhet. Låt oss vara ärliga: kan vi försvara vår självständighet och suveränitet helt ensamma utan Ryssland? Nej det kan vi inte. Ryssland övergav oss inte när vi behövde dom.
I dag kommer de att hävda att Putin har anlänt för att skrämma någon här. Efter våra uttalanden kan vi se att han har mött oss halvvägs, som en när och kär person som håller Vitryssland nära hjärtat.
flagga är baserad på den arabiska befrielseflaggan från den 
, Irak 
, Syrien 
, Jemen 
och Palestina 
och tidigare Förenade Arabrepubliken 
.
CartagoCat 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.