This document gives an in depth view on the CIA backing of the Nazism in the western regions of Ukraine’s current state, its military and police. The document proves the US/CIA’s Nazi preferences in its plans to overthrow the Soviet Union. Today these long-cultivated contact surfaces are still being used against ethnic Russians and the Russian speaking population of Ukraine, to create regime change coup d’etat and civil war, all with a view to bring Ukraine into NATO, and finally to crush Russia.
Their main sources of information where Friedrich Buchardt, Yaroslav Stetsko, Stephan Bandera, Mykola Lebed and Reinhard Gehlen.
Reinhard Gehlen, head of the Foreign Armies East (FHO) intelligence unit during WW2, had been Hitler’s chief intelligence officer for the Eastern Front.
Reinhard Gehlen
Reinhard Gehlen turned himself in to US Army counter-intelligence in May of 1945, and offered to hand over a treasure trove of intelligence about the Soviet Union, stored on microfilm, in exchange for his liberty. He and three assistants were secretly flown to Washington DC, where they were interrogated by military intelligence and the OSS – the forerunner of the CIA. He also met OSS chief Bill Donovan, and Allen Dulles, who headed OSS operations in Europe at the time, and who would eventually get appointed CIA Director by Eisenhower.
He set up an underground escape network that included transit camps, and used fake passports supplied by the CIA, to help over 5000 Nazis flee Europe to South and Central America.
In 1955, the Gehlen Organization was turned over to the West German government, and the following year, it became the nucleus of the Bundesnachrichtendienst (BND – Federal Intelligence Service), headed by Gehlen. He ran the BND until 1968.
The CIA worked closely with OUN’s founders, Yaroslav Stetsko, Stephan Bandera and Lebed, ever since the final stages of WWII, amongst other in an operation called “Nachtigall” and Gladio.
Yaroslav Stetsko was honoured for his efforts by George H.W. Bush.
When Stetsko proclaimed himself Prime Minister of Ukraine under the Nazis, mentioned in the Buchardt document below, he wrote in his autobiography that:
“Moscow and Jewry are Ukraine’s greatest enemies and bearers of corruptive Bolshevik international ideas. Although I consider Moscow, which is in fact Ukraine held in captivity, and not Jewry, to be the main and decisive enemy, I nonetheless fully appreciate the undeniably harmful and hostile role of the Jews, who are helping Moscow to enslave Ukraine. I therefore support the destruction of the Jews and the expedience of bringing German methods of exterminating Jewry to Ukraine, barring their assimilation and the like.”
The ”Nightingale” consisted of members of the former Ukrainian WWII SS death squads (Einsatzgruppen). The reactivated Nazis were based in Munich and were known as the ”UPA”, the units were flown in to the mountains around Lviv. As the CIA’s crown, the group was registered to stand behind many deaths as it continued to wreak havoc in the region, until it ”folded up” as it is called in the agency’s language, largely caused by information leaked to the Soviet Union by British super spy Kim Philby , who at the time was head of the joint US / UK intelligence service at the British Embassy in Washington DC.
Stephan Bandera
In this declassified secret document from the CIA’s archives, you can read how it all began.
The re-written English text is presented as quotations. Explanatory links and illustrativ pictures have been added, these and all other markings are mine. I have highlighted the startling sections in which the CIA’s blatant involvement that points to what I mentioned earlier.
The first part is an explanatory background to the manuscript and what documents it is based upon.
Peter Norton Head of Specialist Talks Australian Broadcasting Corporation Broadcast House 145-1531 Elizabeth Street Sydney 2000 Australia
“Dear Mr. Norton,
Thank you for forwarding the article on page 10. Australian – Ukrainian Review, Spring 1986. The article implies that neither I nor Professor Dallin know of any evidence to show that Stetsko’s Organisation of Ukrainian Nationalists (OUN) collaborated with the Nazis or were involved with atrocities. The article implies that I had not even read the Nazi documents cited by Dallin, and that the OUN was a benign organisation that assisted Jews with false passports.
Finally, the article insinuates that my criticism of the OUN stems from communist sympathies. Each of these allegations are false and I shall rebut them specifically. Firstly, I not only read the Nazi documents sited by Professor Dallin in his book ”German Rule in Russia”, I flew to California in 1980 to interview Professor Dallin on behalf of the Justice Department. Professor Dallin graciously loaned me the three cases of Nazi documents that he used In writing the book. Not only did I read them, in many cases I verified their accuracy against original Nazi records in the U.S. National Archives
Next, the article implies that the West German government rejected Dallin’s research in the Oberlander case. Since Oberlander was convicted as a war criminal, as I recall, I doubt these allegations. Professor Dallin’s international reputation as a historian needs no defence from me. Even if these charges were true, there may have bean a very good reason for Professor Dallin to withhold certain source material. I shall now reveal what Professor Dallin perhaps could not tell the West German Government in 1961, since it was declassified only recently,
The U.S. government had a secret Nazi document entitled “The treatment of the Russian Problem during the Time of the National-Socialist Regime in Germany”. For nearly forty years, the contents of this voluminous manuscript have been classified TOP SECRET by the U.S. Amy, and was available, until very recently, only to federal employees.”
The manuscript is a personal account of the recruitment and secret collaboration of various Russian and White Russian and Ukrainian groups with Nazi intelligence during WWII. The author is an unimpeachable Nazi source, S.S. Obersturmbannführer Friedrich Buchardt, who helped coordinate the Nazi mobile killing units (Einsatzgruppen) on the eastern front.
In return for his encyclopedic knowledge of secret Nazi collaborators, including the OUN, Buchardt was bidden from the Nuremberg Prosecutors by American Intelligence. The remainder of the einsatzgruppen leaders were convicted as major war criminals and, with few exceptions were hanged. To my knowledge Buchardt was the only einsatzgruppen leader who escaped justice.
I verified Professor Dallin‘s carbon copy of Buchardt’s manuscript by comparing it with the original in the Top Secret Sensitive Document collection of the Army Chief of Staff for Intelligence.
In addition, I cross-checked the Buchardt manuscript against the unpublished and classified Einsatzgruppen report’s, as well as against our War Department Project (WDP) microfilm document collection of captured Nazi documents concerning the Ukraine and White Russia.
SS-Obersturmbannführer Friedrich Buchardt Einsatzgruppe z B
In addition. I had unrestricted access to the still classified eleven volume collection of the OUN/B which Mykola Lebed turned over to Army CIC, which consists of the internal files of the OUN. Professor Dallin and I are perhaps the only people alive who have had complete access to the original Nazi records of the OUN which have been classified by American intelligence for the last forty years. The Buchardt S.S. manuscript is indisputably authentic. I have a declassified translated version in my possession. The original German manuscript is in the Top Secret Vault N0.6. ACSI-SD Index, Confidential Informants Series, Suitland, Maryland.
Mykola Lebed 1934
I find It amusing that some Australian Ukrainians are denying the Nazi roots of the OUN. According to Buchardt the OUN in Australia was in secret contact with high level Nazi party leaders prior to 1933 through a man named Konovalets.
According to Buchardt (p.8), “Konovalets was the head of the extrem nationalistic Ukrainian secret organisation OUN which was active all over the world and supposedly was financially supported, especially by Ukrainian emigrants in Canada, USA and Australia. It developed a very active subversive and conspirative activity and would also not refrain from violence.”
Confirmation of Buchardts charges, can be found independently in Sayre and Kahn’s book Sabotage, which describes OUN terrorist activity on behalf of the Nazis in the pre-war America, including torture chambers, bombings, and robberies.
Admiral Canaris, head of German Military Intelligence (Abwehr) noted in his diary that he planned to use OUN for the ‘annihilation of the Jews and the Poles.’ (Nuremberg Doc.1047-P5.) Buchardt confirmes, that the plans were carried out (P.158) “The cooperation existing between the German authorities – particularly the German intelligence service – became effective for the first time in the German-Polish war when the OUN supplied services of all kinds to the German armed forces entering the Ukrainian settlement areas of Poland”
After the OUN proved its Nazi devotion in the Polish campaign, Buchardt notes (p.159)
‘The German Intelligence Service continued the promotion of the OUN because it was the intention to make use of its connections for their own intelligence service as well as for actions behind the Russian front during the expected war … Based on this assumed decisive back-up the OUN showed an increasing radicalism…This provoked a split in the OUN … whereby the more moderate predominantly older members, led by Colonel Melnik, left the organisation while Bandera continued its policy.’
According to Buchardt (P. 85) Banderas faction (OUN/B) continued through 1940 and 1941 with the planning for Operation Barbarossa,
‘In the south of the eastern front, in Ukraina, the above mentioned Ukrainian nationalist organisation OUN had been very much used already during the preparation of the Russian campaign by the German Armed Forces, particularly by the German intelligence. A close cooperation had been developed between the OUN under Bandera and the German authorities …´
Buchardt notes that the OUN’s role increased after the invasion to a new and more sinister role (p.26) ‘Thus, the OUN was used, before the war largely for intelligence purposes and later, during the advance, to put at the disposal [for] leaders, knowing the regions and the language, as well as for purposes of sabotage action, behind the Russian lines.´
Andriy Melnyk Ukrainian military leader for OUN/M
For the first time, Buchardt confirms that the OUN was secretly behind the selection of local collaborators for the Nazi security machine in the Ukraine (P. 26) “Ukrainians, mostly persons named by the OUN, were then also immediately nominated as temporary mayors, police chiefs, etc.”
Mykola Lebed was in charge of the internal security section of Banderas OUN faction (OUN/B ) and helped the Nazis hand-pick OUN members to staff the police forces all across the occupied Ukraine. Lebed later provided his files to U.S. intelligence, including the security checks for some 8,000 OUN members, listing their positions in the Nazi police and security agencies.
Buchardt admits the these local police forces created feelings of terror in the conquered areas (p. 27) “Even though the first contact with the German occupation power – the organisational confusion, the lack of planning, the first arbitrary measures of violence, the first shooting of Jews – already created often mistrust and even already aversion and feelings of hatred…”
Buchardt’s S.S. account confirms Dallin’s independent charges (Id. at p.119) that, “During the following days of chaos, it became obvious to the Germans that the Bandera followers, including those in the ‘Nightingale‘ regiment, were displaying considerable initiative conducting purges and pogroms.”
A small part of the secret Nightingale Army UPA later to be funded by Forrestal and the CIA. The basis for what later became UNA-UNSO
Dallin adds in a footnote ‘For some information on Banderas excesses against Russians, Poles, and Jews, as well as members of the rival OUN/M. see. Wolfgang Diewerge Hg. “Deutsche Soldaten sehen Sowjet-Union” (Wilhelm Limpert, 1941), p.45/ Einsatzgruppen Reports July 16, August 9, and 28. 1941. / Petro Yakovyi, K. desystole godovahina great provocatiff / [unreadable] Vestnik (New York). xxxi (1951), 138-49.
The asterisk in Dallin’s footnotes indicates that these Ukrainian Einsatzgruppen reports are not available to the general public. These incriminating S.S. records, like Buchardts manuscript were also classified by U.S. intelligence to protect the OUN.
Not to be outdone by OUN/B in antisemitism, the S.S. noted that OUN/M had promised Hitler that they would also free Europe of its Jews. (Unpublished Einsatzgruppen Report, July I5. 1941.) No one denies that Jaroslav Stetsko, in one of his first notes of “government” issued a public call for the destruction of the Jew-Bolshevik menace in the Ukraine. The murder of Jews was the official policy of both political factions of OUN. The Nazis followed the same policy in every country they invaded, hire a native organisation to secretly recruit police volunteers who would help the Nazis with there mass executions. The Ukraine was no exception.
As Buchardt notes. p. 72, these local police battalions were granted some advantages by the Germans, including better rations in return for their “security tasks” The nature of these ‘security tasks’ is well-documented In the West German court records in 1976, in several cases where Ukrainian police battalions committed systematic mass murder. In addition the Simon Wiesenthal Center in Canada has identified an OUN leader in Volyn as one of the police commanders who supervised the infamous massacre of Jews at Babi Yar.
Some Ukrainian revisionists have claimed that the OUN could not have collaborated with the Nazis because, its leaders were persecuted and imprisoned within a month efter the war. There is only a little truth in that. One faction of the Nazis, the Gestapo, hated the OUN. Other factions, including the Abwehr and the Ostministerium supported the OUN enthusiastically. Buchardt’s faction, [unreadable] (Ant VI), at first hated the OUN, but soon changed its mind when confronted with the task of policing the Ukraine with only a handful of German troops.
Stetsko and the other OUN/B political leaders where temporarily arrested after their premature declaration of an “Independent’ Ukraine offended the Gestapo. Some of the pro-Stesko police chiefs were removed, but by and large, the OUN-dominated police forces not only remained intact, but the S.S. out of necessity actually expanded them in 1941-1942, from mere auxiliary policemen to full-fledged police battalions.
Sensing a new dependency (or weakness) by the S.S. Bandera sought to avenge his previous betrayal by organising his own military force. As Buchardt notes (p.160) “The military group of the OUN being called UPA…started a lively partisan activity and grew constantly in numbers through the Ukrainian youth who wanted to avoid being sent as workers to Germany.” For a brief period of time, the OUN had its own renegade force, hiding in the forests which would fight anyone who bothered them, including the Germans.
14th SS-Volunteer Division “Galicia”
In order to wean potential police recruits sway from the political leadership of the OUN, the S.S. dangled a new bait in front of there noses; the elite honor of having their own Ukrainian S.S. Division. As Buchardt notes (p. 160). “The Germans hoped, in particular, to cut the ground away beneath the feet of the OUN or UPA, with the formation of this division.”
The new S.S. policy was enacted by “The new governor for Galicia, Dr. Wächter, who was appointed it the turn of the year 1942/43″, and according to Buchardt (p.160) “was considered a friend of the Ukrainians, and attempted to further strengthen the Ukrainian self-administration. Since he had good relations to Himmler, he succeeded in the establishment of an own Ukrainian division of the Military, as…and that is depended on how they would prove in combat whether additional national wishes of the Ukrainians would be taken into consideration.”
Reichsführer SS Heinrich Himmler visits 14th Waffen SS-Galicia Grenadier Division May 1943, third behind Himmler stands Wächter
The OUN was slightly sceptical of the Nazi promises, and defections to UPA increased. At this point, the S.S. stopped negotiating with Bandera and tried to force him to obey their wishes. Buchardt. (p.141). “Finally, in 1943/44, Bandera, Melnik and a large portion of the OUN leadership where arrested, even including their wives, by the Gestapo. Since Bandera refused to issue an order to the UPA, which was active in his name, to stop its partisan activity, he was sent, together with the remaining Ukrainian leaders, into the concentration camp Sachsenhausen.” Although Bandera had been arrested and released by the Gestapo before, this apparently was the first time that he had really been imprisoned.
14th SS-Volunteer Division “Galicia” of today
According to Buchardt the UPA forces negotiated a secret treaty with the S.S. while the OUN leaders were in jail. (p. 161) “the Germans made efforts to come to a tactical joint action against the Red Army, and to a truce with the Ukrainian partisan groups through a good treatment of the arrested Ukrainian leaders. Locally, respective agreements where actually made; attacks by the UPA against the German armed forces were temporarily stopped if it was left alone in the territories occupied by them.”
However, the S.S. wanted more than a cease fire, they wanted the OUN leaders to resume active collaboration with the Nazis who were rapidly losing the Ukraine to the communists.
Baron Otto Gustav von Wächter
As Buchardt states (p. 238): ” Also the German authorities – particularly the Armed Forces and the Gestapo – wanted to attempt to come to an understanding With Bandera and thus with the OUN and to a joint action with the UPA against the Red Amy and against the communist partisans. Since almost the entire Ukrainian settlement area, including Galicia, had been evacuated in the meantime by the German troops, the Germans believed that a tactical agreement could certainly be obtained because the disputed questions – Ukrainian self-administration…etc.. were not of any interest at the moment. Also the S.S. was in favour of an understanding with the OUN in order to give political impetus to its Ukrainian S.S. Division.”
14th Waffen SS-Galicia Grenadier Division standar
Bandera was more than willing to collaborate with the Nazis, and despite his “good treatment” at Sachsenhausen (where he was allegedly living comfortably in the guards barracks, and not in the prison proper), he asked to be released to help to coordinate the new OUN-SS alliance. Thus, Bandera, Melnik and the other leaders of the OUN, confined in concentration camps, were released in September 1944 or temporarily held in loose house arrest in a Berlin villa. (Buchardt. p.238).
Bandera bargained hard throughout 1944 and 1945 with the SS for recognition of the OUN as an official fascist ally of the Third Reich. Until official recognition was given, Bandera would collaborate only to the extent of “joint tactical actions, if the Germans would be willing to minder render counter-services: – for example, supply special weapons, medicine, etc – one would comply with special German wishes concerning the blasting of bridges, supplying of militarily important information, etc. on the part of the UPA.” (Buchardt. p.240).
Perhaps sensing that a German defeat was imminent, Bandera preferred to keep the extent of his collaboration a secret, and suggested to the S.S. “that a neutral personality was to take over the formation of the Ukrainian Committee who had the confidence of the Germans as well as of the OUN, and of the remaining Ukrainian-German groups within the German sphere of influence. The Ukrainian General Shandruk was finally proposed for this position. – This was the result of a number of negotiations between the Germans, on the one hand, and Bandera and Orlov, on the other hand.” (Buchardt, p.240).
However, Bandera and the UPA kept raising there demands, insisting that the Nazis, favour “the OUN more than VIasov´s army, which undercut Schandruk’s negotiations. Bandera wanted the OUN to be the pre-eminent Nazi force, and according to Buchardt, (p.242 .443.) had the backing of Himmler and S.S. Group Leader Wachter, “who was considered the one sided friend of the Galician Ukrainians, whose anti-Russian attitude he had always strengthened.” By the time that the rest of the Nazis agreed to all of Bandera’s demands, the war was almost over.
In sum, Buchardt’s manuscript is quite sympathetic to the OUN and critical of German mismanagement and lost opportunities. One is left with the impression of an S.S. leader sadly pining for the on-again off-again romance with OUN. It Is quite farcical for modern Ukrainians to allege that Banderas gang were never Nazi collaborators. From 1933 through 1949, one faction or another of OUN was always in bed with the Nazis. The lower-level ratio staffs were dominated by the OUN all through the Nazi occupation. They were the armies of the Ukrainian Holocaust, the members of the police battalions, the soldiers of the S.S.
The myth of “Bandera the freedom fighter” were invented by American intelligence after the defection of Lebed and Buchardt. In 1951, a false version of OUN history was created to convince American immigration authorities to drop their ban on OUN members. Bandera himself were protected from arrest by U.S. Intelligence, and the horrible Nazi record of OUN atrocities were hidden from public view. The classified files paint a very different, and very damning portrait of the OUN leaders.
For example, in 1981, I gave the U.S. General Accounting Office, classified information concerning a prominent Ukrainian collaborator living In America. The GAO investigators confirmed the information I had given them, and described the individual as “Subject D” in an official report to the U.S. Congress. Subject D is identified as a convicted assassin, terrorist, and member of a “nationalist revolutionary organisation” which rendered valuable services to the German war effort. Subject D. was recently identified by a former member of the Congress as Mykola Lebed. Perhaps Mr. Lebed will accuse the entire U.S. Congress of being communist sympathizers.
Quite frankly, I agree with the Gestapo on one point: The OUN was infected from top to bottom with communist double agents who had joined the organisation in the 1930s under orders from Moscow. Our NATO intelligence files show that the OUN was dropped from the cold war effort in the late 1950s because “it was riddled with communist agents”. This information did not become public until the I960’s when Kim Philby fled to Moscow and wrote a book bragging how he had tried to foist the OUN leaders on the gullible Americans.
In the 70’s the communist propaganda machine bombarded the west with a barrage of largely truthful disclosures where western intelligence had protected OUN members who were actually Nazi war criminals. In the 1980’s the U.S. Justice Department commenced litigation against several OUN members who lied about their war crimes background. The existence of the OUN today only benefits the communist press which seeks to belittle the heroic yearning of honest and decent Ukrainians for the liberation of their homeland from Russian rule.
Ukrainian nazists of today
There is a bad joke in the Ukraine, that “a thousand years from now, history will state that Hitler was a petty tyrant in the time of Stalin”. A special Commission of the U.S. Congress has been established to investigate the forced starvation of the Ukraine in the 1930’s as one of the worst acts of communist genocide in human history.
The OUN, which climbed to power over the bodies of its own countrymen, is a disgrace to proud Ukrainians around the world who have long condemned the evils of communism, and fascism. As a devout anti-communist and an admirer of Ukrainian culture and courage. I hope that my remarks are directed against a tiny handful of thugs who are not representative of – or worthy of – the Ukrainian nation. Some day the Ukraine will be freed, but not by the likes of the OUN.
In conclusion, I would note that I have additional corroborating information, but I have been ordered to withhold it by CIA and the Department of the Army, on grounds of national security. I am appealing the classification decision. In the meantime, I have been instructed to inform the Australian Commission headed by Mr. Menzies, that if he wishes to obtain the classified files on this topic, he should apply directly through the U.S. Military Attaché.
It is time for the fraud of OUN to end. As George Orwell stated, “the most powerful form of lie is the omission, and it is the duty of the historian to see that those lies do not creep into the history books” I am proud to have been of assistance to the Australian Broadcasting Corporation in setting the record straight.
Respectfully.
John J. Loftus Attorney at Law
Kameraderie
(PS. Even a small micro blog like this has been shadow banned, so please share. Thank You.)
Det finns många historiska bottnar till kriget i Ukraina, de allra äldsta och mest uppenbara är den etniskt rasistiska, vilket också är den fortsatt gängse synen på ryssar hos många ”renrasiga” européer. (Därav det något lättvindiga accepterandet av de ukrainska nazisterna.)
Rysslands och Ukrainas historiska rötter är tätt sammanvävda och detta faktum kan ingen nationalism sopa under mattan, det utgör också Rysslands grundsyn i förhållandet till Ukraina. Den kan tolkas olika beroende på de trauma befolkningarna har utsatts för, både i Ryssland och Ukraina, speciellt under och efter andra världskriget.
Efter det kalla kriget har många av maktens vålnader synliggjorts av grävande journalister och historieforskare. Dessa skräckfigurer har använts för att så rädsla och spä på ultranationalistiska strömningar främst i de östeuropeiska länderna.
Märkesåren 1990 och 1991 går inte att bortse ifrån i detta sammanhang, Tysklands återförening, Sovjetunionens och Warszawapaktens upplösning och självständighet för de många forna öststatsländerna.
Vad som blev sagt mellan, Baker, Bush, Genscher, Kohl, Gates, Mitterrand, Thatcher, Hurd, Major, Woerner och Gorbatjov med Shevardnadze och Andrei Grachev, har nu avslöjats i tidigare hemligstämplade dokument. De är avgörande för synen på den oupplösta ”terrorbalansen” och det som numera kallas ”intressesfärer”. Utvidgningen av NATO var ett direkt förräderi mot all ”god tro” (good faith), som diplomatin under mötena 1990-91 sades ha arbetat under. Om man inte inser att Ryssland ser på Ukraina som USA såg på Kuba 1962, och att detta utgör ett existentiellt hot mot Ryssland, då uppfattar man inte heller den röda linje som Ukraina utgör i intressesfären. Detta har många namnkunniga västerländska säkerhetsanalytiker varnat för i många år.
Men och det är ett stort men.
Ingen upplösning av de kärnvapenhot som utgjorde den så kallade ”terrorbalansen” i det kalla kriget, kom till stånd.
Ett annat märkesår var 1999, då OSSE höll ett möte i Istanbul. Där bekräftade man vad man redan bestämt på ett tidigare möte i Finland, nämligen Istanbul fördraget med ett “gemensamt och odelbart säkerhetsutrymme” och “fritt från skiljelinjer och zoner med olika säkerhetsnivåer.” Med betoning på att de deltagande staterna “inte kommer att stärka sin säkerhet på bekostnad av andra staters säkerhet.” Detta tolkades av ryssarna som en försäkran om ett stop för NATO utvidgningen mot öster.
På detta möte hade alltså alla de Europeiska länderna med medlemskap i OSSE, EU och NATO, möjligheten att stoppa detta erbjudande, i åberopande av 1999 års Istanbul fördrag och argumenten “gemensamt och odelbart säkerhetsutrymme” och “fritt från skiljelinjer och zoner med olika säkerhetsnivåer.” Med betoning på att de deltagande staterna “inte kommer att stärka sin säkerhet på bekostnad av andra staters säkerhet.”
Det gjorde man inte, och det var här hela den Europeiska säkerhetsordningen sköts i sank av NATO hökarna i EU och USA.
Inte bara det, de förstörde också allt förtroende arbete som gjorts inom OSSE.
Den diplomatiska reaktionen från Ryssland på Bukarestmötet och Ukraina innan kriget var ett faktum kan du läsa om här och här
Georgian Defense MinistryFebruary 11, 2022 The Minister of Defense hosted the Ambassador of the United Kingdom The Minister of Defense of Georgia Juansher Burchuladze received the Ambassador Extraordinary and Plenipotentiary of the United Kingdom Mark Clayton. The sides discussed the friendship between the two countries, which is reflected in the support of Georgia’s sovereignty, territorial […]
Originally put together by Patrick Armstrong You can find him at Patrick Armstrong Analysis, Canada Russia Observer
Project 877–class submarine
(This article was copied by me because Patrick Armstrong Analysis, Canada Russia Observer can not be shared on Facebook)
We are making it clear that we are ready to talk about changing from a military or a military-technical scenario to a political process that really will strengthen the military security… of all the countries in the OCSE, Euro-Atlantic and Eurasian space. We’ve told them that if that doesn’t work out, we will create counter-threats; then it will be too late to ask us why we made such decisions and positioned such weapons systems.
Moscow has issued an ultimatum to USA/NATO. It is this: seriously negotiate on the issues laid out here and here. Some of them are non-negotiable.
Ultimatums always have an “Or Else” clause. What is the “or else” in this case? I don’t know but I’ve been thinking and reading other peoples’ thoughts and some ideas/guesses/suppositions follow. They are the order that they occurred to me. Whether Moscow has such a list in front of it or not, it certainly has many “counter-threats” it can use.
Why now? Two possible answers, each of which may be true. US/NATO have been using “salami tactics” against Russia for years; Moscow has decided that a second Ukraine crisis in one year is one thin slice too many. Second: Moscow may judge that, in the USA’s precipitous decline, this will be the last chance that there will be sufficient central authority to form a genuine agreement; an agreement that will avoid a catastrophic war. (The so-called Thucydides Trap).
Of course I don’t know what Putin & Co will do and we do have to factor in the existence of a new international player: Putin, Xi and Partners. Xi has just made it clear that Beijing supports Moscow’s “core interests”. It is likely that any “counter-threats” will be coordinated. The Tabaquis have responded as expected but maybe (let’s hope so) Washington is taking it more seriously.
To my CSIS readers: the world is at a grave inflection point and the West had better concentrate its attention. Moscow and Beijing don’t depend on me for advice and I’m not talking to them: regard this as one of the briefing notes that I used to write. Moscow is serious and it does have real “counter-threats”.
MILITARY MEASURES
Moscow could publish a list of targets in NATO countries that can and will be hit by nuclear or non-nuclear stand-off weapons in the event of hostilities. These would likely include headquarters, airbases, port facilities, logistics facilities, ammunition dumps, military bases, munitions factories and so on.
Moscow could station medium and short-range nuclear missiles in Kaliningrad and Belarus. The latter requires agreement from Minsk but Belarus President Lukashenka has hinted that it will be granted. Moscow could then make it clear that they are aimed at NATO targets.
Moscow could station Iskanders and have lots of aircraft in the air with Kinzhals and let it be known that they are aimed at NATO targets.
Moscow could make a sudden strike by stand-off weapons and special forces that destroys the Azov Battalion in Eastern Ukraine. Moscow would see two advantages: 1) it would remove the principal threat to the LDNR and 2) it would change the correlation of forces in Kiev. It would also be a live demonstration of Russia’s tremendous military power.
Moscow could remind the West of the meaning of Soviet Marshal Ogarkov’s observation that precision weapons have, to a degree, made nuclear weapons obsolete. A prescient remark, somewhat ahead of its time 35 years ago, but realised now by Russia’s arsenal of hypersonic precision missiles.
The Russian Navy operates the quietest submarines in the world; Moscow could could make and publish a movie of the movements of some NATO ship as seen through the periscope.
I believe (suspect/guess) that the Russian Armed Forces have the capability to blind Aegis-equipped ships. Moscow could do so in public in a way that cannot be denied. Without Aegis, the US surface navy is just targets. Objection: this is a war-winning secret and should not be lightly used. Unless, of course, the Russian Armed Forces have something even more effective.
Russia has large and very powerful airborne forces – much stronger than the light infantry of other countries, they are capable of seizing and holding territory against all but heavy armoured attacks. And they’re being increased. Moscow could demonstrate their capability in an exercise showing a sudden seizing of key enemy facilities like a port or major airfield, inviting NATO representatives to watch from the target area.
The Russian Armed Forces could do some obvious targetting of the next NATO element to come close to Russia’s borders; they could aggressively ping ships and aircraft that get too close and publicise it.
Moscow could make a public demonstration of what Poseidons can do and show in a convincing way that they are at sea off the US coast. Ditto with Burevestnik. In short Moscow could directly threaten the US mainland with non-nuclear weapons. Something that no one has been able to do since 1814.
Does the Club-K Container Missile System actually exist? (If so, Moscow could give a public demonstration, if not pretend that it does). Either way, Moscow could publicly state that they will be all over the place and sell them to countries threatened by USA/NATO.
DIPLOMATIC/INTERNATIONAL MEASURES
Moscow could publicly transfer some key military technologies to China with licence to build them there.
Moscow could make a formal military treaty with China with an “Article 5” provision.
Moscow could make a formal military treaty with Belarus including significant stationed strike forces.
Moscow could station forces in Central Asian neighbours.
Russia and Chinese warships accompanied by long-range strike aircraft could do a “freedom of navigation” cruise in the Gulf of Mexico.
Moscow could recall ambassadors, reduce foreign missions, restrict movement of diplomats in Russia.
Moscow could ban all foreign NGOs immediately without going through the present process.
Moscow could recognise LDNR and sign defence treaties.
Moscow could work on Turkey, Hungary and other dissident EU/NATO members.
Moscow could give military aid to or station weapons in Western Hemisphere countries.
Beijing could do something in its part of the world to show its agreement and coordination with Moscow raising the threat of a two front conflict.
ECONOMIC MEASURES
Moscow could close airspace to civil airlines of the countries that sanction Russia.
Moscow could declare that Russian exports must now be paid for in Rubles, gold, Renminbi or Euros (Euros? It depends).
Moscow could announce that Nord Stream 2 will be abandoned if certification if delayed past a certain date. (Personally, I am amused by how many people think that shutting it down would cause more harm to Russia than to Germany: for the first it’s only money and Russia has plenty of that; for the second….)
Moscow could stop all sales of anything to USA (rocket motors and oil especially).
Moscow could announce that no more gas contracts to countries that sanction it will be made after the current ones end. This is a first step. See below.
As a second and more severe step, Moscow could break all contracts with countries that sanction Russia on the grounds that a state of hostility exists. That is, all oil and gas deliveries stop immediately.
Moscow could announce that no more gas will be shipped to or through Ukraine on the grounds that a state of hostility exists.
Russia and China could roll out their counter-SWIFT ASAP.
SUBVERSIVE MEASURES
Moscow could stir up trouble in eastern Ukraine (Novorossiya) supporting secession movements.
Moscow could order special forces to attack key nazi organisations throughout Ukraine.
Moscow could order special forces to attack military facilities throughout Ukraine.
*********************************************
But I’m sure that whatever “counter-threats” Moscow comes up with will be powerful and surprise the West. My recommendation is that USA/NATO take the ultimatums seriously.
After all, the Russian proposals really are mutually beneficial – their theme is that nobody should threaten anybody and if anybody should feel threatened, there should be serious talks to resolve the issue.
Security is mutual:
if all feel secure, then all are secure;
if one feels insecure, then none is secure.
As we now see: when Russia feels threatened by what USA/NATO do, it can threaten back. Better to live in a world in which nobody is threatening anybody and everybody feels secure.
George Kennan foresaw this a quarter of a century ago:
I think the Russians will gradually react quite adversely and it will affect their policies. I think it is a tragic mistake. There was no reason for this whatsoever. No one was threatening anybody else.
George Frost Kennan (February 16, 1904 – March 17, 2005) was an American diplomat and historian. He was best known as an advocate of a policy of containment of Soviet expansion during the Cold War. He lectured widely and wrote scholarly histories of the relations between the USSR and the United States. He was also one of the group of foreign policy elders known as ”The Wise Men”.
By late 1948, Kennan became confident that positive dialogue could commence with the Soviet government. His proposals were discounted by the Truman administration and Kennan’s influence was marginalized.
Originally put together by Patrick Armstrong 2016-02-14, and whom I highly recommend you seek out for further wise analysis at Patrick Armstrong Analysis, Canada Russia Observer
”I think it is the beginning of a new cold war,” said Mr. Kennan from his Princeton home. ”I think the Russians will gradually react quite adversely and it will affect their policies. I think it is a tragic mistake. There was no reason for this whatsoever. No one was threatening anybody else. This expansion would make the Founding Fathers of this country turn over in their graves. We have signed up to protect a whole series of countries, even though we have neither the resources nor the intention to do so in any serious way. [NATO expansion] was simply a light-hearted action by a Senate that has no real interest in foreign affairs.”
”What bothers me is how superficial and ill informed the whole Senate debate was,” added Mr. Kennan, who was present at the creation of NATO and whose anonymous 1947 article in the journal Foreign Affairs, signed ”X,” defined America’s cold-war containment policy for 40 years. ”I was particularly bothered by the references to Russia as a country dying to attack Western Europe. Don’t people understand? Our differences in the cold war were with the Soviet Communist regime. And now we are turning our backs on the very people who mounted the greatest bloodless revolution in history to remove that Soviet regime.
”And Russia’s democracy is as far advanced, if not farther, as any of these countries we’ve just signed up to defend from Russia,” said Mr. Kennan, who joined the State Department in 1926 and was U.S. Ambassador to Moscow in 1952. ”It shows so little understanding of Russian history and Soviet history. Of course there is going to be a bad reaction from Russia, and then [the NATO expanders] will say that we always told you that is how the Russians are — but this is just wrong.”
Did Kennan miss out anything in his prediction, do you think?
Thomas L. Friedman: “Foreign Affairs; Now a Word From X”, 2 May 1998
Anti-Palestinianism is hatred towards or prejudice against Palestinians as Palestinians.
Manifestations of Anti-Palestinianism might include the denial of Palestinian rights to a state of Palestine as recognized by over 135 member countries of the United Nations. It frequently charges Palestinians with conspiring to harm humanity, and it is often used to blame Palestinians for “why things go wrong.” It is expressed in speech, writing, visual forms and action, and may employ sinister stereotypes and negative character traits.
Contemporary examples of anti-Palestinianism in public life, the media, schools, the workplace, and in the religious sphere could, taking into account the overall context, include, but are not limited to:
1. Denying the Palestinian people their right to self-determination and nationhood (or equal rights – in a One State, modified One State or any other solution) or actively conspiring to prevent the exercise of these rights.
2. Denial that Israel is in breach of international law in its continued Blockade of Gaza which can be considered an Act Of War which is analogous with the Closing of the Straits Of Kiran being cited as the incident allowing Israel to pass the Caroline Test for Pre-emptive War when they started the War with a Sneak Attack on Egypt. The Occupation of the West Bank and East Jerusalem according to International Law (U.N. Resolutions/Geneva Conventions which Israel is a Signatory), and the opinion of every country in the world to this moment including the Israeli Courts (East Jerusalem excluded) which do not consider it Israeli Land.
3. Denial that Israel is an Apartheid State (if one includes East Jerusalem or the West Bank as part of Israel Proper) according to the definition of the International Convention on Apartheid.
6. Denial that the laws and policies which discriminate against Israeli Arab citizens of Israel (such as the recently passed Nation-State Law, The Jewish National Fund, The Spousal Reunification Act) are Discriminatory and inherently racist in a street sense.
7. Denial that there is widespread discrimination against Palestinians in Israel and the Occupied Territories in matters of employment, housing, justice, education, water supply…
8. Tolerating the harming or killing of Palestinians by violent Settlers in the name of an extremist view of religion (misreading of the Covenant) or that to put it mildly, the way the demonstrations in Gaza have been handled is a catastrophe and/or in reality a MASSACRE.
The Great March of Return
9. Making mendacious, dehumanizing, demonizing, or stereotypical allegations about Palestinians (Pallywood)— such as especially, but not exclusively, the myth of a Palestinian conspiracy to wipe Israel off the map.
10. Justifying the Collective Punishment of Palestinians (prohibited under the Geneva Conventions and an Internationally recognized War Crime) in response to the acts of individuals or groups. The Geneva Conventions also forbid Colonizing Occupied Land whether a Military Occupation is legal or illegal. Collective Punishment is overwhelmingly considered a War Crime by the International community.
11. Accusing the Palestinians as a people, of supporting the Holocaust and the Nazis because of the actions of the not so Grand Mufti who was banned from Palestine in 1937.
12. Applying double standards such as claiming that the Palestinians do not want to negotiate while supporting policies which make negotiation impossible, such as forced expulsions and land expropriation.
13. Denying that “Administrative Detention” used against Palestinian Christians and Muslims is a.k.a. detention without charge or trial is also known as “Unjust Imprisonment” which is an internationally recognized Crime Against Humanity.
14. Denying Americans the right to boycott products from the Occupied Territories labeled as Israeli or disallowing Americans to Boycott a foreign power (B.D.S.) under “Penalty Of Law” as a company or in an individual is not only Anti-Palestinianism it is Anti American. In NAACP versus Claiborne Hardware American’s Right To Boycott was Upheld. American Organization’s Right To Boycott was Upheld in NAACP versus Claiborne Hardware (1982). https://supreme.justia.com/cases/federal/us/458/886/
15. If one points to UNGA (United Nation General Assembly) 181, the Partition Plan as the Palestinians not wanting Peace while not acknowledging UNGA 194 because Israel’s admission to the United Nations in 1949 was voted on for a full Right Of Return for all residents of pre-War Of Independence/NAKBA Palestine if they wished to live in Peace with their neighbours” (paraphrased) – (UNGA 194). Instead, many returnees were shot on site as ”Infiltrators”.
16. Denying that every Act, Declaration, Mandate, or Resolution has specified full and equal rights for all residents including minorities This includes Balfour and others particularly slanted for Jews.
17. Denying that the NAKBA probably didn’t end in 1948, there is credible evidence that Moshe Dayan expelled the entire Arab Village of Huj and over 2000 Christians and Muslims of Ashkelon in 1951. Actually, there is a good argument that the NAKBA is a continuous exercise from 1948 to 2019.
18. Denial that the Nation State Bill was petty and unnecessary and is a form of punitive Supremacism..
19. Denial that the proposed Illegal Annexation of West Bank Settlements is Anti Palestinianism.
20. Denial that Zionism is Supremacism, when one has superior rights because of their conversion, ethnicity, or the religion they were born into — that is Supremacism. Zionism passes every Dictionary Definition of Supremacism. Supremacism – “The belief that a particular race, religion, gender, or culture is superior to others, such that those who belong to it are entitled to dominate, control, or rule those who do not.” Criminal acts are anti-Palestinian when the targets of attacks, whether they are people or property — such as buildings, schools, places of worship and burial — are selected because they are, or are perceived to be, Palestinian or linked to the Christian or Muslim faiths of Palestinians. A Truth and Reconciliation process is needed for Israel (as is the United States) not only for the brutal treatment of Christians and Muslims but for the treatment of the Mizrahi/Sephardic Jews especially the Ethiopian and Yemeni Jews.
*Tomas Rowan was with UNRWA as a United Nations Refugee Affairs Officer in Gaza during the First Intifada. His novel of that period “A Bar Mitzvah At Arafat’s” will be published this fall.
If we all keep in mind what Raphael Lemkin said – who actually created the expression ”genocide” – at the same time as we read about the atrocities the Israeli Zionists in this minute does to the Palestinian people, you would be surprised as how well it coincides.
“Generally speaking, genocide does not necessarily mean the immediate destruction of a nation, except when accomplished by mass killings of all members of a nation.
It is intended rather to signify a coordinated plan of different actions aiming at the destruction of essential foundations of the life of national groups, with the aim of annihilating the groups themselves.
The objectives of such a plan would be the disintegration of the political and social institutions, of culture, language, national feelings, religion, and the economic existence of national groups, and the destruction of the personal security, liberty, health, dignity, and even the lives of the individuals belonging to such groups.
Genocide is directed against the national group as an entity, and the actions involved are directed against individuals, not in the individual capacity, but as members of a national group.
Genocide has two phases.
1. Destruction of national pattern of the oppressed group.
2. The imposition of the national pattern of the oppressor. This imposition, in turn, may be made upon the oppressed population which is allowed to remain, or upon the territory alone, after removal of the population and the colonization of the area by the oppressor´s own nationals”
Av Alan Hart. Författare och före detta chefskorrespondent för Mellanöstern för Independent Television News, och tidigare BBC Panorama presentatör specialiserad på Mellanöstern. Han skrev den tredelade serien sionismen: Judarnas verkliga fiende.
2010-04-05
”För läsare som kanske inte är väl förtrogna med den engelska terminologin är en oxymoron bildligt uttryckt, där motsägelsefulla termer kombineras för att bilda en uttrycksfull fras eller epitet, som skitgott och jätteliten. (Det härrör från det grekiska ordet oxymoros som betyder spetsfundigt dum).
I detta bidrag till serien ”De-legitimering av Israel” kommer jag att begränsa mig till en fråga och ett svar.
Frågan är: Hur kan du av-legitimera något, i detta fall den sionistiska staten, när den INTE är legitim?
Om man bortser från sagan om Guds löfte – som även om den är sann inte i sak skulle ha någon betydelse, då judarna som ”återvände”, som svar på sionismens uppmaning, inte hade någon biologisk koppling till de gamla hebréerna – vilar sioniststatens påstående om legitimitet på Balfour-deklarationen från 1917 och FN:s generalförsamlings resolution med uppdelningsplanen från 1947.
Balfourdeklarationens enda verkliga relevans, finns i det faktum att den var ett uttryck både för den brittiska regerings vilja att använda judarna för imperialistiska ändamål och de sionistiska judarnas vilja att användas. Sanningen är den att Storbritannien inte hade någon som helst rätt att lova sionismen en plats i Palestina, ett territorium som britterna inte ägde. (Palestina 1917 kontrollerades effektivt och ägdes av det osmanska Turkiet). Balfourdeklarationen tillät sionismen att säga att dess anspråk mot Palestina hade erkänts av en stormakt, för att sedan hävda att det sionistiska företaget därför var ett legitimt. Men den legitimitet som Storbritannien förmedlade med sin inblandning var helt oäkta, falsk, och en bluff.
Sionismens påstående att Israel fick sitt födelsebevis och därmed legitimitet av FN:s generalförsamlings uppdelning – i resolutionen den 29 november 1947 – är ren propaganda nonsens, vilket framgår av en ärlig granskning av vad som faktiskt hände.
För det första hade FN – utan samtycke från majoriteten av folket i Palestina – inte rätt att besluta om en uppdelning av Palestina, eller överlåtelse av någon del av dess territorium till en minoritet av främmande invandrare, för att de skulle kunna upprätta en stat för sina egen del.
Trots det antog FN:s generalförsamling med minsta möjliga marginal, och först efter en omröstning, en resolution om att dela upp Palestina och skapa två stater, en arabisk, en judisk, där Jerusalem inte ingick i någon av dem. Men generalförsamlingens resolution var bara ett icke bindande förslag, vilket innebar att det inte kunde få någon effekt, och inte skulle bli bindande förutan att det godkändes av säkerhetsrådet.
Sanningen är den att generalförsamlingens uppdelningsförslag aldrig gick till säkerhetsrådet för behandling. Varför blev det så? Eftersom USA visste att om det godkändes kunde det bara genomföras med våld, på grund av arabisk och annan muslimsk opposition, och president Truman var inte beredd att använda våld för att dela Palestina.
Så delningsplanen förföll (blev ogiltig). Frågan om vad i helvete man skulle göra med Palestina – efter att Storbritannien gjort en röra av det och lämnat – togs tillbaka till generalförsamlingen för ytterligare diskussion. Det alternativ som gynnades och föreslogs av USA var ett tillfälligt FN förvaltarskap. Det var medan generalförsamlingen diskuterade vad som skulle göras som Israel ensidigt deklarerade sin existens – faktiskt i strid med det organiserade internationella samfundets vilja, inklusive Truman administrationen.
Den tidens sanning var att Israel – som huvudsakligen kom till som en följd av sionistisk terrorism och planerad etnisk rensning – inte hade någon existensrätt. Eller mer precist uttryckt inte kunde ha någon rätt att existera om inte … .. Om inte … det erkändes och legitimerades av dem som avlägsnades från sitt land och sina rättigheter under skapandet av den sionistiska staten. I folkrätten kunde bara Palestinierna ge Israel den legitimitet som de längtade efter.
Som Khalad al-Hassan uttryckte det för mig för många år sedan – Fatahs intellektuella jätte till höger – var den legitimiteten ”det enda sionisterna inte kunde ta från oss med våld”.
Den historiska sanningen som sammanfattats helt kort här ovan, är den reella förklaringen till varför sionismen alltid har insisterat på att den absoluta förutsättning för förhandlingar, som ska ha mer än en snöbolls chans i helvetet till framgångsrikt resultat (ett acceptabelt mått av rättvisa för palestinierna och fred för alla) är erkännandet av Israels rätt att existera. En rättighet som de vet att de inte har och aldrig kommer att ha om inte palestinierna beviljar den.
Det kan sägas utan rädsla för motsägelse (utom av sionister) att det som av-legitimerar Israel är historiens sanning. Det är därför sionismen har arbetat så hårt för att undertrycka sanningen, med mindre framgång idag än tidigare, därav den ökande desperationen.”
”Several letters have been received by me, asking me to declare my views about the Arab-Jew question in Palestine and the persecution of the Jews in Germany. It is not without hesitation that I venture to offer my views on this very difficult question.
My sympathies are all with the Jews. I have known them intimately in South Africa. Some of them became lifelong companions. Through these friends I came to learn much of their age long persecution. They have been the untouchables of Christianity. The parallel between their treatment by Christians and the treatment of untouchables by Hindus is very close. Religious sanction has been invoked in both cases for the justification of the inhuman treatment meted out to them.
Apart from the friendships, therefore, there is the more common universal reason for my sympathy for the Jews. But my sympathy does not blind me to the requirements of justice.
The cry for the national home for the Jews does not make much appeal to me. The sanction for it is sought in the Bible and the tenacity with which the Jews have hankered after return to Palestine.
Why should they not, like other peoples of the earth, make that country their home where they are born and where they earn their livelihood? Palestine belongs to the Arabs in the same sense that England belongs to the English or France to the French. It is wrong and inhuman to impose the Jews on the Arabs.
What is going on in Palestine today cannot be justified by any moral code of conduct. The mandates have no sanction but that of the last war. Surely it would be a crime against humanity to reduce the proud Arabs so that Palestine can be restored to the Jews partly or wholly as their national home.
The nobler course would be to insist on a just treatment of the Jews wherever they are born and bred. The Jews born in France are French in precisely the same sense that Christians born in France are French. If the Jews have no home but Palestine, will they relish the idea of being forced to leave the other parts of the world in which they are settled? Or do they want a double home where they can remain at will?
This cry for the national home affords a colourable justification for the German expulsion of the Jews. But the German persecution of the Jews seems to have no parallel in history. The tyrants of old never went so mad as Hitler seems to have gone. And he is doing it with religious zeal. For, he is propounding a new religion of exclusive and militant nationalism in the name of which any inhumanity becomes an act of humanity to be rewarded here and hereafter.
The crime of an obviously mad but intrepid youth is being visited upon his whole race with unbelievable ferocity. If there ever could be a justifiable war in the name of and for humanity, a war against Germany to prevent the wanton persecution of a whole race, would be completely justified. But I do not believe in any war.
A discussion of the pros and cons of such a war is, therefore, outside my horizon or province. But if there can be no war against Germany, even for such a crime as is being committed against the Jews, surely there can be no alliance with Germany. How can there be alliance between a nation, which claims to stand for justice and democracy and one, which is the declared enemy of both? Or is England drifting towards armed dictatorship and all it means? Germany is showing to the world how efficiently violence can be worked when it is not hampered by any hypocrisy or weakness masquerading as humanitarianism. It is also showing how hideous, terrible and terrifying it looks in its nakedness.
Can the Jews resist this organized and shameless persecution? Is there a way to preserve their self-respect, and not to feel helpless, neglected and forlorn? I submit there is. No person who has faith in a living God need feel helpless or forlorn. Jehovah of the Jews is a God more personal than the God of the Christians, the Mussulmans or the Hindus, though as a matter of fact, in essence, He is common to all and one without a second and beyond description.
But as the Jews attribute personality to God and believe that He rules every action of theirs, they ought not to feel helpless. If I were a Jew and were born in Germany and earned my livelihood there, I would claim Germany as my home even as the tallest gentile German might, and challenge him to shoot me or cast me in the dungeon; I would refuse to be expelled or to submit to discriminating treatment. And for doing this I should not wait for the fellow Jews to join me in civil resistance, but would have confidence that in the end the rest were bound to follow my example…. …
And now a word to the Jews in Palestine.
I have no doubt that they are going about it in the wrong way. The Palestine of the Biblical conception is not a geographical tract. It is in their hearts. But if they must look to the Palestine of geography as their national home, it is wrong to enter it under the shadow of the British gun. A religious act cannot be performed with the aid of the bayonet or the bomb.
They can settle in Palestine only by the goodwill of the Arabs. They should seek to convert the Arab heart. The same God rules the Arab heart who rules the Jewish heart… They will find the world opinion in their favour in their religious aspiration. There are hundreds of ways of reasoning with the Arabs, if they will only discard the help of the British bayonet.
As it is, they are co-sharers with the British in despoiling a people who have done no wrong to them. I am not defending the Arab excesses. I wish they had chosen the way of non-violence in resisting what they rightly regarded as an unwarrantable encroachment upon their country. But according to the accepted canons of right and wrong, nothing can be said against the Arab resistance in the face of overwhelming odds.
Let the Jews who claim to be the chosen race prove their title by choosing the way of non-violence for vindicating their position on earth. Every country is their home, including Palestine, not by aggression but by loving service. A Jewish friend has sent me a book called The Jewish Contribution to Civilization by Cecil Roth. It gives a record of what the Jews have done to enrich the world’s literature, art, music, drama, science, medicine, agriculture, etc.
Given the will, the Jew can refuse to be treated as the outcast of the West, to be despised or patronized. He can command the attention and respect of the world by being the chosen creation of God, instead of sinking to the brute who is forsaken by God. They can add to their many contributions the surpassing contribution of non-violent action.”
The name of the play might be ”The Crimean platform”, ”The fall of Europe” or ”The death of a Trojan horse”. It is now decided that the name will be the latter ”The death of a Trojan horse”
In the program sheet for tonight’s show
The EU politicians have a hard time acknowledging their gigantic mistake from start to finish in the Ukraine affair.
A mistake bigger than Versailles 1919 – the trigger for World War II – has now being thrown in the lap of a state in dissolution.
The intrigue
A cunningly snarling and drooling NED/CIA/NSA/USA, on the advice of the RAND corporation, wrote the libretto for the opera, using Victoria Nuland as a prompter. Waiting to cash in from weapon deals and European business losses by separating it from Russia.
The illusion of freedom through unipolar liberal ”rule” based ”world order” is still upheld but only in their delusional minds. What will their historical aftermath be when summoned together after the last tune has rung out.
The Casting you will find at the bottom of this program sheet.
The curtain goes up
Overturewith the full choir
A condition that the EU itself has caused by its ignorance of history and naive hubris of precluding Europe’s largest country in the negotiations over Ukraine, EU and NATO, and the security issues involved.
Scene one
Growling with anticipation in the stable the Trojan horse NATO is waiting for the manège to be raked by Court stable boy Jens, who loudly declare his high position whilst The Bear roars in an imaginary cage and the Four Riders of the Apocalypse stands waiting and whispering in a corner for the Conductors knock from the rostrum. Their boots are shiny black and the runes on their shirts are the right ones.
“The death of a Trojan horse”
Scene two
The Bear Vlad sings a lamenting Liedl in perfect German in duet with the Court stable boy Jens broken English.
The Bear sings to the Stable boy about old betrayal and broken promises – The promises of mutual freedom for the shackled Bear and Europe as a whole – a duet where the Stable boy denies the treacherous promises and tries to scare the Bear by flicking the whip in the air. But its not the same whip with which the former Circus Directors once made him dance by their will, and the Bear has grown much larger. This is just the horses whip that is used to tame the Trojan stallion NATO, and the Bear shows no fear.
Scene three
The Clown Zelensky enters the scene whilst singing out of tune trying to get close to the dangerous Trojan stallion, denying the existence of the Four riders and their runes. Joe The Circus Director enters the scene warning the Trojan stallion not to relieve its full bowel over the Clown, att least not in front of the public. Meanwhile the Clowns assistant singing about the Black sea, whispering lies about the benefits of horse faeces in the ear of the Clown.
The French tenor sings in a high pitch lamenting the Bear in a sensitive calming way whilst he wonder if he can please both the Circus Director and tame the Bear, and thereby even save the fortune of Europe in succeeding.
Scene four
The Bear is now making it clear, in a bombastic scenery, that there are no cage and that the whip of the Trojan horse isn’t going to help, no matter how hard the Circus Director passée is flicking the whip in the air above his head. After this duet by the two main tenors the Choir and the Europe Soprano Baerbock, backed by the two base singers, performs a staggering duel between the bases and the Choir, explaining that the fortune of Europe now forever is lost in the waters of the Baltic sea.
The Clown fills the in-betweens singing meaningless babble where he demands and appeals in turns to the choir and the bear, while the Circus Director follows him around trying to correct him, in anticipation of the midterms.
Scene five
The Bear, now free of his make believe cage, claws the Clown over and over again, trying to convince him that there are no more punch lines for him left to be sung. But NATO the Trojan horse, who did relieve his bowel over the Clown and the Four riders with their runes, is turning crazy in the stable, kicking the stable door to get lose. But not even the assisting Clown Boris is able to set him free, he was only able to make him empty his bowel. The Circus Director who has lost his marbles has a hard time finding his way out from behind the curtains, whilst not revealing his sons real roll among the scenery assistants of the play.
The Conductor Jānis Sārts as well as the First Violinist William Burns, seems to have lost their partitur and no one has yet found out who took it, it might have been the Dragon Xi from the east, or the Sultans of swing. The plot thickens.
The true loss of the fortune of Europe has not yet been sung by the Choir, the public has to be further prepared and the name of the play will probably be a shock, as well as who actually stole the fortune of Europe.
The Dragon enters the scene and offers the Bear some shelter from the storm, while the Sultans of Swing, to the dismay of the Circus Director, amuses themself by teasing the Trojan stallion until its oily froth splashes on everyone in the choir.
___________________________
There might yet be one or, if we are lucky, two additional scenes before the final act. Will The Dragon from the East be able to save Europe’s fortunes from being swallowed up by the Baltic Sea, at the expense of the Clowns and the Circus Director?
A mushroom cloud is still lurking behind the closing curtains for the final act, but it is yet to be written or not, dependant of the final outcome of the play.
Choir: The European Parliament led by Ursula von der Leyen, with additional base singers Sergey Lavrov representing the Bear in the choir and Josep Borell representing the Europe. (Temporary substitutes may appear in the choir throughout the cause of the play ; as Lizz Truss, Boris Johnsson and/or Olaf Scholz)
President Joe Biden speaks at the NATO summit at the group’s headquarters in Brussels on June 14, 2021. Photo: Francisco Seco/Pool/AFP via Getty Images
Förra veckan besökte president Joe Biden en Royal Air Force bas i östra England, vid ett stopp på väg till Belgien för NATO toppmötet i måndags . Joe Biden sa där till den församlade publiken ”I Bryssel kommer jag att klargöra att USA:s engagemang för vår Nato allians och artikel 5 är stenhård. Det är en helig skyldighet som vi har enligt artikel 5.”
Dessa rader var riktade till ett litet antal människor. Med all säkerhet har nästan inga amerikaner någon aning om vad ”artikel 5” är en del av, eller ens vad den säger.
Men Bidens ord var verkligen viktiga. Artikel 5 är en klausul i Nordatlantiska fördraget, NATO:s grunddokument, som säger att varje väpnat angrepp mot någon medlem i alliansen ”ska betraktas som en attack mot dem alla”.
”Artikel 5
Parterna är överens om att en väpnad attack mot en eller flera av dem i Europa eller Nordamerika ska betraktas som en attack mot dem alla och följaktligen är de överens om att, om en sådan väpnad attack inträffar, var och en av dem, i utövande av individens rätt eller kollektivt självförsvar som erkänns av artikel 51 i Förenta Nationernas stadga, kommer att hjälpa den eller de så attackerade parterna genom att omedelbart, individuellt och i samförstånd med de andra parterna, vidta sådana åtgärder som den anser nödvändiga, inklusive användning av väpnade kraft, för att återställa och upprätthålla säkerheten i det nordatlantiska området.
Varje sådan väpnad attack och alla åtgärder som vidtas till följd därav ska omedelbart rapporteras till säkerhetsrådet. Sådana åtgärder ska upphöra när säkerhetsrådet har vidtagit de åtgärder som är nödvändiga för att återställa och upprätthålla internationell fred och säkerhet.”
Detta är kärnan i hur USA styr världen och avser att fortsätta styra den i framtiden. Den betyder också att om USA/NATO står inför utsikten att behöva dela makt med andra – vilket idag mestadels betyder Kina – kan det sluta med världsförstörelse.
Nordatlantiska fördraget är också känt som Washingtonfördraget, vilket berättar det mesta du behöver veta om det. Det skrevs 1949, vilket var en tid då USA:s makt var så övermäktig att USA helt enkelt kunde diktera villkor för sina allierade. Det mesta av de små diskussioner som uppstod med andra länders diplomater, ägde rum i hemlighet under två veckor i Pentagon. Det skrevs samman av en tjänsteman vid utrikesdepartementet med det förtjusande namnet Thomas Achilles, som senare sa att hans chef hade sagt till honom.
”Jag bryr mig inte om att intrasslade allianser har ansetts värre än arvsynden sedan George Washingtons tid. Vi måste förhandla fram en militär allians med Västeuropa i fredstid och vi måste göra det snabbt. ”
Den för allmänheten presenterade motiveringen för Nato, var att det var en defensiv allians som var nödvändig för att stoppa Sovjetunionen från att invadera Västeuropa. Den privata motiveringen, som formulerades av Achilles, var något annorlunda.
”Vid den tidpunkten var Västeuropa förstört, hjälplöst och demoraliserat och det behövde inom sig skapa mycket självförtroende och energi. Med de sovjetiska arméerna fortfarande vid full krigsstyrka halvvägs över Europa, och kommunistpartierna i Frankrike och Italien som de enskilda största politiska elementen, var skapande av respekt hos Sovjetunionen minst lika viktigt.”
Några av de amerikanska topptjänstemännen trodde ärligt att Sovjetunionen var redo att utföra ett militärt angrepp. Det är extremt diskutabelt om den tron hade någon verklighetsgrund; cirka 27 miljoner ryssar, eller var sjätte person i landet, hade just dött i andra världskriget. Motsvarande för USA skulle idag varit att 50 miljoner amerikaner dött. Även Joseph Stalin skulle haft svårt att motivera landet att omedelbart ge sig ut på en annan sådan händelse.
En mer rimlig oro för den amerikanska regeringen, var snarare det politiska än det militära hotet. Som Achilles uttryckte det fanns det mäktiga kommunistpartier i hela Europa, särskilt i Frankrike och Italien – sådana som troligtvis skulle kunna vinna ärliga val. De antikommunistiska krafterna i dessa länder behövde Natos ”förtroende och energi” för att slå tillbaka. Samtidigt skulle Nato ”inge respekt hos sovjeterna”, vilket förhoppningsvis skulle minska ryskt materiellt och moraliskt stöd åt Europas kommunistpartier.
________________________________________
En utvikning av mig för att påvisa hur viktiga Achilles formuleringar var.
En hemlig armé som skapades under 1950-talet av CIA för att organisera motstånd i händelse av en sovjetisk invasion av Västeuropa, har till slut kommit in från kylan. Avslöjanden om dess tidigare handlingar har gett upphov till ett politisk fladder som sträcker sig över hela kontinenten.
Förekomsten av det hemliga paramilitära nätverket med kodnamnet ”Operation Gladio” avslöjades förra torsdagen (13/11, 1990) av Italiens premiärminister Giulio Andreotti i ett tal till Italienska senaten. Sedan dess har europeiska tjänstemän beskrivit liknande operationer i de flesta andra Nato länder.
Det CIA-stödda paramilitära nätverket inkluderade enheter i Belgien, Frankrike, Grekland, Västtyskland och Nederländerna, enligt de europeiska tidnings och nyhetsrapporterna.
”Verksamheten utvidgades till hela Västeuropa 1959”, inklusive det neutrala Sverige och Schweiz, enligt en historia i den tyska tidningen Die Welt. )
Även under kallakriget pågick denna verksamhet i Warszawapakts länderna, i Ukraina under kodnamnet Näktergal
___________________________________________
Man kan också notera om Natos grundande, att de 12 ursprungliga medlemmarna som var Belgien, Kanada, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Storbritannien och USA, – så här i efterhand kan de ses som något av en stjärnliga för den europeisk kolonialismen. Det är svårt idag att inte lägga märke till den bländande alabasterhuden hos de tjänstemän som undertecknat fördraget. Den ursprungliga versionen av fördraget anger till och med att det även gällde alla attacker mot ”de algeriska departementen i Frankrike”.
I vilket fall skulle Natos arkitekter säga att de helt enkelt reagerade på det kalla kriget, redan på gång anstiftat av Sovjet. En mer fullständig tolkning av historien tyder på att bildandet av Nato hjälpte till att intensifiera och institutionalisera det kalla kriget. Warszawapakten skapades trots allt inte förrän 1955, sex år senare, och dess text är på många sätt en kopia av Natos fördrag. Det har till och med ett eget artikel 5 språk, förutom att det finns i artikel 4.
Den något ostadiga logiken för både Nato och Warszawapakten var också densamma. Den är faktiskt identiskt med liknande allianser från tusentals år tillbaka som Delian League, grundat 478 f.Kr. och som leddes av Aten. Att ge skydd är ett viktigt sätt för mäktiga länder att binda mindre mäktiga till sig. USA skapade inte Nato för de trodde att de en dag skulle behöva Luxemburgs militära makt för att rädda sig, och Sovjet skapade inte Warszawapakten för att de kände så för Albanien.
Båda supermakterna visste snarare att om de inte lovade mindre länder skydd, skulle dessa känna sig tvungna att skydda sig själva – vilket skulle leda till att de vandrade iväg av sig själva, med sin egen utrikespolitik, och det är inget sätt att bedriva inflytande.
NATO arbetade under det kalla kriget, både i bemärkelsen att det inte fanns någon sovjetisk invasion och att USA för det mesta kunde inhägna Västeuropa att följa USA:s instruktioner. Ett flertal nya länder anslöt sig under denna period, Grekland och Turkiet 1952, Västtyskland 1955 och Spanien 1982.
Sedan kom Sovjetunionens upplösning, som började i slutet av 1980-talet. Om Natos förespråkare haft rätt, skulle det på samma sätt ha upplösts, när dess påstådda syfte nu var uppnått. Men Natos mer skeptiska kritiker, som hävdade att det till största delen var ett aggressivt instrument för Amerikansk makt, har tydligt bevisat sig ha rätt med tiden.
När Mikhail Gorbatjov fredligt försökte demontera Sovjetunionen och Warszawapakten, sökte han försäkringar från USA om att Nato inte skulle expandera till de områden som Sovjet lämnade. James Baker, president George H.W. Bushs utrikesminister sade till Gorbatjov inte en gång utan tre gånger att det inte skulle hända. ”Inte en centimeter av Natos nuvarande militära jurisdiktion skulle komma att spridas i östlig riktning,” lovade Baker.
I stället införlivade NATO 1999 en stor del av Warszawapakten, Tjeckien, Polen och Ungern. Sedan anslöt sig Bulgarien, Rumänien och Slovakien 2004, tillsammans med Lettland och Litauen, som faktiskt hade varit en del av Sovjetunionen. Andra östeuropeiska länder följde efter, vilket ger 30 i Natos nuvarande medlemskap.
Natos mål har expanderat tillsammans med dess territorium. USA har funnit det särskilt användbart som ett sätt att skapa legitimitet för krig när FN inte kom att godkänna dem, som med bombningen av Serbien 1999 och Libyen 2011. I båda fallen pekade den amerikanska regeringen på Natos engagemang för att göra krigen ”multilaterala” – det vill säga inte ensidiga handlingar från USA – även om USA gav den avgörande eldkraften och inget av krigen hade blivit av om Amerika inte hade velat det.
Ryssland har hälsat dessa händelser med samma entusiasm som USA skulle gjort om Mexiko, Kanada och ett nyligen oberoende Texas gick med i en ryssledd militär allians. Särskilt oroande för Ryssland är möjligheten att Ukraina, ytterligare en stor del av det tidigare Sovjetunionen, blir en del av Nato.
Nato ser också längre bort, till hela planeten. Det släppte just ”NATO 2030”, som beskriver en ”en ambitiös agenda för att se till att Nato förblir redo, starkt och enat för en ny era av global konkurrens. … Nato måste anta ett mer globalt tillvägagångssätt för att ta itu med globala utmaningar för Atlantens säkerhet. ” Natos chef diskuterade nyligen detta behov med Lloyd Austin, USA: s nya försvarsminister.
Märkligt nog visar det sig att ”the North Atlantic Treaty Organization’s” ”atlantiska säkerhet” nu till stor del handlar om Kina, ett land som är berömt för att ligga vid Stilla havet. Efter tisdagens toppmöte släppte Nato sin formella kommuniké, som bland annat sa att ”Kinas uttalade ambitioner och självhävdande beteende utgör systemiska utmaningar för den regelbaserade internationella ordningen och för områden som är relevanta för Alliansens säkerhet.”
“Den enskilt viktigaste utmaningen som USA står inför under det tjugoförsta århundradet är uppkomsten av ett alltmer auktoritärt Kina under president och generalsekreterare Xi Jinping. Kinas uppgång beror på omfattningen av dess ekonomi och militär, hastigheten på dess tekniska framsteg och dess radikalt annorlunda världsbild än USA:s, påverkar nu på djupet alla stora amerikanska nationella intressen.
Detta är en strukturell utmaning som i viss mån gradvis har vuxit fram under de senaste två decennierna. Xis uppgång till makten har avsevärt accentuerat denna utmaning och påskyndat dess tidtabell. På hemmaplan har Xi återfört Kina till den klassiska marxistleninismen och fostrar en skenbart maoistisk personlighetskult som strävar efter att systematiskt eliminera hans politiska motståndare. Kinas marknadsreformer har avstannat och dess privata sektor står nu under direkta former av partikontroll.
Oförlåtande nationalistiskt har Xi använt etnonationalism för att ena sitt land mot alla utmaningar mot hans auktoritet, interna eller externa. Hans behandling av motsträviga etniska minoriteter inom Kina gränsar till folkmord. Xis Kina liknar allt mer en ny form av totalitär polisstat.
I vad som är en grundläggande avvikelse från sina riskvilliga föregångare efter Mao, har Xi visat att han avser att projicera Kinas auktoritära system, tvångsmässiga utrikespolitik och militära närvaro långt utanför sitt lands egna gränser till världen i stort .
Kina under Xi, till skillnad från under Deng Xiaoping, Jiang Zemin och Hu Jintao, är inte längre en status quo makt. Det har blivit en revisionistisk makt. För USA, dess allierade och den USA ledda liberala internationella ordningen [Utanför FN] representerar detta en grundläggande förändring i den strategiska miljön . Att ignorera denna djupgående förändring signalerar fara.
Xi är inte längre bara ett problem för USA:s överhöghet. !! Han utgör nu ett allvarligt problem för hela den demokratiska världen.”
”Liberal hegemoni som en värdebaserad internationell ordning strider mot begreppet om en regelbaserad ordning. Ett regelbaserat system bygger på en konsekvent tillämpning av internationell lag, medan ett värderingsbaserat system ger den liberala hegemonin rätten till selektiv och inkonsekvent tillämpning av internationella lagar och regler.
Systemet med liberal hegemoni visar att värden och makt inte kan frikopplas. De västerländska staterna, likt alla andra nationer, formulerar och bedriver utrikespolitik baserad på nationella intressen, och värdena anpassas därefter. I Kosovo beslutades att självbestämmande var viktigare än territoriell integritet, och på Krim beslutades att territoriell integritet var viktigare än självbestämmande. Reglerna gäller inte lika för alla. De är asymmetriskt, inte symmetriskt tillämpade. Så när Ryssland ingrep i Syrien på Damaskus begäran och USA gick in i Syrien, utan Syriens eller FN:s tillstånd, bedömdes Moskva ha brutit mot reglerna.”
Det verkar nu fullt möjligt att Nato inom en snar framtid kommer att åstadkomma vad det gjorde för 70 år sedan – det vill säga pressa länder utanför, in i sin egen allians i vad de uppfattar som nödvändigt självförsvar.
Liksom Nato således hjälpte till att skapa det kalla kriget då, är det på god väg att skapa en uppföljare nu.
Olyckligtvis finns det i princip ingen diskussion om detta i USA och Europa. Som Biden sa, det lilla antalet av eliten som är involverade i dessa diskussioner ser Nato som ”heligt”. På samma sätt sa den då brittiske utrikesministern Ernest Bevin, när han förespråkade skapandet av Nato att det var nödvändigt för ”Västs räddning”.
Hur konstigt det än kan tyckas för normala människor, är Nato för den västerländska eliten en institution med en religiös glöd och kan därför inte diskuteras, mer än påven är öppen för debatt om den heliga treenigheten.
Och vi vet alla hur religioner kan leda till krig. ”
Det uppriktiga och generellt konstruktiva samtalet som ägde rum vid toppmötet den 16 juni 2021 mellan presidenterna Vladimir Putin och Joseph Biden i Genève, resulterade i en överenskommelse om att inleda en väsentlig dialog om strategisk stabilitet, vilket bekräftade den avgörande premissen att kärnvapenkrig är oacceptabelt. De två sidorna uppnådde också en överenskommelse om det tillrådliga i att samråda om cybersäkerhet, funktionen av diplomatiska uppdrag, ödet för fängslade ryska och amerikanska medborgare och ett antal regionala konflikter.
Den ryska ledaren gjorde det klart, även i sitt offentliga uttalande, att det enda sättet att nå något av dessa mål, är att hitta en ömsesidigt acceptabel intresseavvägning strikt på paritetsbasis. Det fanns inga invändningar under samtalen. I den omedelbara efterdyningen började emellertid amerikanska tjänstemän, inklusive de som deltog i Genève-mötet, hävda vad som tycktes vara förutbestämda principer, orerande om att de hade ”gjort klart” för Moskva, ”varnat Ryssland och uttalat sina krav.” Dessutom gick alla dessa ”varningar” hand i hand med hotet att: om Moskva inte accepterar ”vägreglerna” som sattes i Genève under några månader, skulle Ryssland komma under förnyat tryck.
Naturligtvis återstår det att se, hur samråden för att definiera de specifika sätten att uppfylla Genève överenskommelserna går, som nämnts ovan. Som Vladimir Putin sa under sin presskonferens efter samtalen, ”vi har mycket att arbeta med.” Med detta sagt är det talande att Washingtons otänkbara positionering uttrycktes direkt efter samtalen. Speciellt då de europeiska huvudstäder omedelbart tog i beaktande storebrors attityden och stämde in med stort välbehag och njutning. Kärnan i deras uttalanden var att de är redo att normalisera sina relationer med Moskva, men först efter att Ryssland ändrat sitt sätt att bete sig.
Det är som när kören i förväg har arrangerats för att sjunga med solisten. Det verkar som om det här var vad en rad västerländska toppmöten syftade till, inför uppbyggnaden av samtalet mellan Ryssland och USA. Det handlade om sju toppmöten i Cornwall, Storbritannien, Natotoppmötet i Bryssel, samt Joseph Bidens möte med Europeiska rådets ordförande Charles Michel och Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.
Dessa möten förbereddes noggrant på ett sätt som inte lämnar något tvivel om att västvärlden ville sända ett tydligt budskap: det står förenat som aldrig tidigare och kommer att göra vad de tror är rätt i internationella angelägenheter. Samtidigt som de tvingar andra, främst Ryssland och Kina, att följa dess ledning. Dokumenten som antogs vid toppmötena i Cornwall och Bryssel cementerade det reglerbaserade världsordningskonceptet, som en motvikt till de allmänna principerna i internationell rätt med FN-stadgan som sin främsta källa.
På så sätt undviker väst medvetet att peka ut de regler som de påstås följa, precis som de avstår från att förklara varför de behövs. När allt kommer omkring finns det redan tusentals allmänna internationella rättsliga instrument som anger tydliga nationella åtaganden och transparenta verifieringsmekanismer. Skönheten i dessa västerländska ”regler” ligger i just det faktum att de saknar ett specifikt innehåll. När någon agerar mot västs vilja, svarar de omedelbart med grundlösa påstående om att ”reglerna har brutits” (utan att bry sig om att lägga fram några bevis) och förklarar sin ”rätt” att hålla förövarna ansvariga.
Till deltagarna av G7, NATO och USA EU mötena signalerade denna serie av toppmöten USA:s återkomst till de europeiska angelägenheterna och den återställda konsolideringen av den gamla världen, under den nya regeringens vinge i Washington. De flesta NATO och EU-medlemmar mötte denna vändning med entusiastiska kommentarer snarare än bara en suck av lättnad.
Efterlevnaden av liberala värderingar som mänsklighetens ledstjärna utgör en ideologisk grund för återföreningen av den ”västerländska familjen.” Utan falsk blygsamhet kallade Washington och Bryssel sig ”ett ankare för demokrati, fred och säkerhet”, i motsats till ”auktoritärt styre i alla dess former.” I synnerhet proklamerade de sin avsikt att använda sanktioner för att ”stödja demokrati över hela världen.” För detta ändamål antogs den amerikanska idén att sammankalla ett toppmöte för demokrati. Misstolka inte detta, Väst kommer att handplocka deltagarna till detta toppmöte. De kommer också att fastställa en dagordning som sannolikt inte kommer att möta motstånd från deltagarna de valt ut. Man har talat om demokrati-exporterande länder som åtagit sig ett ”intensifierat engagemang”, för att säkerställa universell efterlevnad av ”demokratiska standarder” och utforma mekanismer för att kontrollera dessa processer.
Det är också värt att notera den revitaliserade angloamerikanska ”Atlantic Charter”, som godkändes av Joseph Biden och Boris Johnson den 10 juni 2021 vid sidan av G7-toppmötet. Det är en uppdaterad version av 1941:års dokument, undertecknat av Franklin D. Roosevelt och Winston Churchill med samma titel. Vid den tiden spelade det en viktig roll för att forma konturerna av världsordningen efter kriget.
Varken Washington eller London nämnde dock ett väsentligt historiskt faktum: för åttio år sedan anslöt sig Sovjetunionen och ett antal europeiska exilregeringar till stadgan från 1941 och banade väg för att göra den till en av de konceptuella pelarna i Anti-Hitler-koalitionen och en av de juridiska ritningarna i FN-stadgan.
På samma sätt har den nya ”Atlantic Charter” utformats som en utgångspunkt för att bygga en ny världsordning, men styrts enbart av västerländska ”regler”. Dess bestämmelser är ideologiskt nedsmutsade. De försöker öka klyftan mellan de så kallade liberala demokratierna och alla andra nationer, liksom att legitimera den reglerbaserade ordningen. I den nya stadgan nämns inte FN eller OSSE, medan de utan några förbehåll anger att de västerländska länderna följer deras åtaganden som Nato-medlemmar. De facto betraktas de som det enda legitima beslutsfattande centrumet (åtminstone är det så förre Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen beskrev Natos roll). Det är uppenbart att samma filosofi kommer att leda förberedelserna inför toppmötet för demokrati.
Märkt som ”auktoritära makter” har Ryssland och Kina utsetts till de största hindren för att uppnå den dagordning som fastställdes vid toppmöten i juni. Ur ett allmänt perspektiv står de inför två grupper av klagomål, löst definierade som externa och interna. När det gäller internationella angelägenheter anklagas Peking för att vara för självhävdande genom att driva sina ekonomiska intressen i Belt and Road-initiativet, liksom för att utvidga sin militära och i allmänhet tekniska styrka i syfte att öka sitt inflytande. Ryssland anklagas för att ha antagit en ”aggressiv hållning” i ett antal regioner. Detta är hur de behandlar Moskvas politik som syftar till att motverka ultraradikala och nynazistiska ambitioner i sitt omedelbara grannskap, i områden där ryssarnas rättigheter, liksom andra etniska minoriteters, undertrycks och ryska språket, utbildningen och kulturen utrotas. De ogillar det faktum att Moskva står upp för länder som blivit offer för det västerländska spelet, attackerats av internationella terrorister och riskerat att förlora sin stat, som fallet var med Syrien.
Ändå reserverade Väst sina största ord till de ”icke-demokratiska” ländernas inre arbete och deras åtagande att omforma dem så att de passar in i den västliga mallen. Detta innebär att samhället ska bringas till foglighet med visionen om demokrati som den predikas av Washington och Bryssel. Detta ligger till grund för kraven på att Moskva och Peking, liksom alla andra, ska följa de västerländska föreskrifterna om mänskliga rättigheter, civilsamhället, behandlingen av oppositionella, media styrningen och samspelet mellan de olika grenarna av makten.
Samtidigt som man förkunnar ”rätten” att blanda sig i andra länders inrikesfrågor för att främja demokrati, som de förstår den, förlorar väst omedelbart allt intresse när vi tar upp möjligheten att göra internationella relationer mer demokratiska, inklusive att avstå från arrogant beteende och bestämma sig att följa de allmänt erkända principerna i internationell rätt i stället för de egna ”reglerna”. Genom att utvidga sanktionerna och andra olagliga tvångsåtgärder mot suveräna stater, främjar Väst totalitära styre i globala angelägenheter och antar en imperialistisk, nykolonial hållning i sina relationer med tredje parts länder. De uppmanas att anta det demokratiska styrelsesättet enligt modellen väst har valt och glömma bort demokratin i internationella angelägenheter, eftersom någon kommer att besluta allt detta åt dem. Det enda som efterfrågas av dessa tredje parts länder är att de håller tyst eller så kommer de att mötas av repressalier.
Klarsynta politiker i Europa och Amerika inser att denna kompromisslösa politik inte leder någonstans, de har börjat tänka pragmatiskt, om än inte i allmänhetens åsyn, och erkänner att världen har mer än en civilisation. De börjar inse att Ryssland, Kina och andra stormakter har en historia som går tillbaka tusentals år och har sina egna traditioner, värderingar och sätt att leva. Försöken att bestämma vilka värden som är bättre och vilka som är sämre verkar meningslösa. Istället måste väst helt enkelt erkänna att det finns andra sätt att styra som kan skilja sig från de västerländska tillvägagångssätten och acceptera och respektera detta som givet. Inget land är immun mot mänskliga rättighetsfrågor, så varför all denna hybris med höjda ögonbryn? Varför antar de västerländska länderna att de kan hantera dessa frågor åt andra bara därför att de är demokratier, medan andra ännu inte har nått den nivån och är i behov av den generösa hjälp som väst kommer att ge.
Internationella relationer genomgår grundläggande förändringar som påverkar alla utan undantag. Att försöka förutsäga vart detta kommer att leda är omöjligt att säga. Det finns fortfarande en fråga, oavsett messianska ambitioner: Vilken är den mest effektiva regeringsformen för att hantera och ta bort hot som överskrider gränser och påverkar alla människor, oavsett var de bor? Statsvetare har börjat jämföra de tillgängliga verktygslådor som används av de så kallade liberala demokratierna och av ”autokratiska regimer”. I detta sammanhang är det slående att termen ”autokratisk demokrati” har föreslagits, om än blygsamt.
Det här är användbara överväganden som allvarliga politiker och andra som för närvarande är vid makten måste ta hänsyn till. Att tänka och granska vad som händer runt oss har aldrig skadat någon. Den multipolära världen blir verklighet. Försöken att ignorera denna verklighet genom att hävda sig som det enda legitima beslutscentret, kommer knappast att leda till lösningar på de verkliga problemen, snarare till långsökta utmaningar. Det som behövs är istället ömsesidig respektfull dialog som involverar de ledande makterna, och med vederbörlig hänsyn till alla andra medlemmar av det internationella samfundet. Detta innebär ett ovillkorligt åtagande att följa de allmänt accepterade normerna och principerna i internationell rätt, inklusive respekt för staters suveräna jämlikhet, icke-inblandning i deras inrikesfrågor, fredlig konfliktlösning och rätten till självbestämmande.
Sammantaget dominerade den historiska västvärlden världen i fem hundra år. Det råder emellertid ingen tvekan om att den nu ser att eran närmar sig sitt slut, samtidigt som den håller fast vid den status som den brukade åtnjuta, och satt konstgjorda bromsar på den objektiva processen som består i framväxten av en polycentrisk värld. Detta har medfört ett försök att skapa en konceptuell grund för den nya visionen om multilateralism. Till exempel försökte Frankrike och Tyskland främja ”effektiv multilateralism”, rotad i EU: s ideal och handlingar, och fungera som en modell för alla andra, snarare än att främja FN:s inkluderande multilateralism.
Genom att införa konceptet med en reglerbaserad ordning försöker väst att flytta konversationen om nyckelfrågor till plattformar efter sitt eget godtycke, där inga dissident röster hörs. Så här uppstår likasinnade grupper och olika ”appellationer”. Det handlar om att samordna ordinationer och sedan få alla andra att följa dem. Som exempel kan nämnas en ”vädjan om förtroende och säkerhet i cyberspace”, ”det humanitära vädjandet till handling” och ett ”globalt partnerskap för att skydda mediefriheten.”
Var och en av dessa plattformar godtas bara av ett dussintal länder, vilket är långt från en majoritet i det internationella samfundet. FN-systemet erbjuder plattformar för inkluderande förhandlingar om alla de ovannämnda ämnena. Förståeligt nog ger detta upphov till alternativa synpunkter som måste beaktas i jakten på en kompromiss, men vad hela väst vill är att införa sina egna regler.
Samtidigt utvecklar EU naturligtvis särskilda horisontella sanktionssystem för var och en av sina ”likasinnade grupper” utan att se tillbaka på FN-stadgan. Så här fungerar det: de som ansluter sig till dessa ”appeller” eller ”partnerskap” avgör inbördes vem som bryter mot deras krav inom ett visst område, och Europeiska unionen inför sanktioner mot de felaktiga. Vilken bekväm metod. De kan anklaga och straffa helt utan att behöva vända sig till FN:s säkerhetsråd. De kom till och med med en motivering till detta: eftersom vi har en allians mellan de mest effektiva multilateralisterna kan vi lära andra att behärska dess bästa metoder. För dem som anser att detta är odemokratiskt eller strider mot en vision om äkta multilateralism, erbjöd Frankrikes president Emmanuel Macron en förklaring i sitt yttrande den 11 maj 2021: multilateralism betyder inte med nödvändighet att stå enhälliga, och inställningen hos de ” som inte vill fortsätta framåt får inte stoppa … en ambitiös avantgarde ”från att nå världssamhället.
Missförstå nu inte: det är inget fel med reglerna i sig. Tvärtom är FN:s stadga en uppsättning regler, men dessa regler godkändes av alla länder i världen snarare än av en sluten grupp vid en mysig sammankomst.
En intressant detalj: på ryska delar orden ”lag” och ”regel” en och samma rot. För oss är en regel som är äkta och rättvis oskiljaktig från lagen. Detta är inte fallet i västerländska språk. På engelska till exempel, har orden ”law” och ”rule” ingen likhet. Ser du skillnaden? ”Regel” handlar inte så mycket om lagen, i betydelsen av allmänt accepterade lagar, som om beslut som fattas av den som styr eller regerar. Det är också värt att notera att ”regel” delar en enda rot med ”härskare”, med den senare betydelsen inklusive den vanliga anordningen för att mäta och rita raka linjer. Man kan dra slutsatsen att väst genom sitt koncept ”regler” försöker anpassa alla runt sin vision eller tillämpa samma måttstock för alla, så att alla passar in i samma mall.
Medan vi reflekterar över lingvistik, världsbild och känslor, och hur de varierar från en nation eller kultur till en annan, är det värt att komma ihåg hur västvärlden har rättfärdigat NATO:s förbehållslösa östliga expansion mot den ryska gränsen. När vi pekar på de försäkringar som gavs till Sovjetunionen att detta inte skulle hända, hör vi att det bara var muntliga löften och att det inte fanns några dokument som undertecknades för detta. I Ryssland finns en månghundraårig tradition att sluta avtal med ett handslag utan att underteckna någonting och att hålla sitt ord heligt, men det verkar osannolikt att det någonsin kommer att duga i väst.
Ansträngningarna att ersätta internationell rätt med västerländska ”regler”, inkluderar en omedelbar politisk fara för historisk revisionism av utgången av andra världskriget och domarna i Nürnbergprocesserna, som fundamenten för dagens världsordning. Väst vägrar att stödja en Ryssland sponsrad FN-resolution som proklamerar att glorifiering av nazismen är oacceptabel, och avvisar våra förslag att diskutera rivning av monument för dem som befriade Europa. De vill också döma till glömskan den betydelsefulla efterkrigstidsutveckling, som FN:s deklaration från 1960 om beviljande av självständighet till koloniländer och folk, initierad av vårt land. De tidigare kolonialmakterna försöker utplåna detta minne genom att ersätta det med hastigt sammanställda ritualer som att ta ett knä före sporttävlingar för att avleda uppmärksamheten från deras historiska ansvar för brott under kolonialtiden.
Den reglerbaserade ordningen innebär förkroppsligande av dubbelmoralen. Rätten till självbestämmande erkänns som en absolut ”regel” när den kan användas till fördel. Detta gäller Malvinerna eller Falklandsöarna, cirka 12 000 kilometer från Storbritannien, till de avlägsna före detta koloniala territorier som Paris och London behåller trots flera FN-resolutioner och avgöranden från den Internationella domstolen, liksom Kosovo, som fick sin ” självständighet ”i strid med en resolution från FN:s säkerhetsråd. Men om självbestämmande strider mot de västerländska geopolitiska intressena, som hände när folket på Krim röstade för återförening med Ryssland, kastas denna princip åt sidan, samtidigt som man fördömer folkets fria val och straffar dem med sanktioner.
Förutom intrånget i internationella lagar manifesterar sig ”regel” begreppet också i försök att kränka själva den mänskliga naturen. I ett antal västländer lär sig eleverna i skolan att Jesus Kristus var bisexuell. Försök från rimliga politiker att skydda den yngre generationen från aggressiv HBTQ-propaganda möts av stridslystna protester från det ”upplysta Europa”. Alla världsreligioner, den genetiska koden för planetens viktigaste civilisationer, är under attack. USA ligger i framkant av statens inblandning i kyrkans angelägenheter och försöker öppet driva en kil in i den ortodoxa världen, vars värderingar ses som ett kraftfullt andligt hinder för det liberala begreppet gränslös tillåtelse.
Insisterandet och till och med envisheten som väst visar för att införa sina ”regler” är slående. Naturligtvis är inrikespolitiken en faktor i behovet av att visa väljarna hur tuff din utrikespolitik kan bli när man hanterar ”autokratiska fiender” under varje valcykel, som inträffar vartannat år i USA.
Ändå var det också väst som myntade mottot ”frihet, jämlikhet, broderskap”. Jag vet inte om termen ”broderskap” är politiskt korrekt i dagens Europa ur ett ”könsperspektiv”, men det fanns inga försök att inkräkta på jämställdhet hittills. Som nämnts ovan vägrar västvärlden att diskutera sätt att säkerställa jämställdheten och demokratin i internationella angelägenheter, medan de predikar jämlikhet och demokrati i sina egna länder och kräver att andra följer deras ledning.
Detta tillvägagångssätt står klart i strid med idealen om frihet. Överlägsenhetens slöja döljer svaghet och rädslan för att delta i ett uppriktigt samtal, inte bara med ja-sägarna och de som är ivriga att behaga, utan också med motståndare med olika tro och värderingar, inte de nyliberala eller neokonservativa för de lärde sig traditioner och övertygelser med modersmjölken, ärvda från många tidigare generationer.
Det är mycket svårare att acceptera mångfalden och konkurrensen mellan idéer i världens utveckling, än att uppfinna recept för hela mänskligheten inom en smal krets av likasinnade. De likasinnade är befriade från alla tvister i principfrågor, vilket gör uppkomsten av sanning nästan omöjlig. Universella plattformar kan dock producera hållbara avtal som är mycket mer solida, och kan vara föremål för objektiv verifiering.
Denna oföränderliga sanning kämpar för att nå fram till de västerländska eliterna, uppslukade som de är av det exceptionella komplexet. Som jag nämnde tidigare i den här artikeln, strax efter samtalen mellan Vladimir Putin och Joseph Biden, skyndade EU och Natos tjänstemän att meddela att ingenting har förändrats i hur de behandlar Ryssland. Dessutom är de redo att se sina relationer med Moskva försämras ytterligare, hävdade de.
Dessutom är det en aggressiv russofobisk minoritet som i allt högre grad bestämmer EU:s politik, vilket bekräftades av EU-toppmötet i Bryssel den 24 och 25 juni 2021, där framtiden för förbindelserna med Ryssland stod på dagordningen. Idén från Angela Merkel och Emmanuel Macron att hålla ett möte med Vladimir Putin dödades innan den såg dagens ljus. Observatörer konstaterade att toppmötet mellan Ryssland och USA i Genève var lika med att det var ett klartecken från Förenta staterna för att ha detta möte, men att de baltiska staterna anslöt sig till Polen förkortade detta ”okoordinerade” försök från Berlin och Paris, medan det Ukrainska utrikesministeriet kallade till sig de tyska och franska ambassadörerna för att få förklarat deras regeringars handlingar. Det som kom ut ur debatterna vid toppmötet i Bryssel var en instruktion till Europeiska kommissionen och Europeiska unionens byrå för yttre åtgärder, att utarbeta nya sanktioner mot Moskva utan att hänvisa till några specifika ”synder”, bara i fall att. Utan tvekan kommer de att komma på något om behovet skulle uppstå.
Varken Nato eller EU har för avsikt att avvika från sin politik att underkasta sig andra regioner i världen och utropa ett självutnämnt globalt messianskt uppdrag. NATO strävar efter att proaktivt bidra till Amerikas strategi för Indo Stillahavsregionen, tydligt inriktad på att innesluta Kina, och undergräva ASEAN:s roll i dess decennielånga ansträngningar att bygga en inkluderande samarbetsarkitektur för Asien och Stillahavsområdet. I sin tur utarbetar Europeiska unionen program för att ”omfamna” geopolitiska utrymmen i sitt grannskap och utanför, utan att samordna dessa initiativ ens med de inbjudna länderna. Detta är vad det östliga partnerskapet, liksom ett nyligen godkänt program från Bryssel för Centralasien, handlar om. Det finns en grundläggande skillnad mellan detta tillvägagångssätt och de som styr integrationsprocesser med Rysslands engagemang: OSS, CSTO, EurAsEC och SCO, vilka strävar efter att utveckla relationer med externa partner, uteslutande på grundval av paritet och ömsesidig överenskommelse.
Med sin föraktliga inställning till andra medlemmar av det internationella samfundet befinner sig västvärlden på fel sida av historien.
Seriösa och länder med självrespekt kommer aldrig att tolerera försök att prata med dem genom ultimatum och kommer bara att diskutera alla frågor på lika villkor.
När det gäller Ryssland är det hög tid för alla att förstå, att vi har dragit en definitiv linje mot alla försök att spela ett enkelriktat spel med oss. Alla mantra vi hör från de västerländska huvudstäderna om deras beredskap att återställa sina relationer med Moskva, så länge det omvänder sig och ändrar sin kurs, är meningslösa. Ändå fortsätter många, som av tröghet, att ställa ensidiga krav på oss, vilket ger liten om någon, tilltro till hur realistiska de är.
Politiken att låta Ryska federationen utvecklas på egen hand, oberoende och skyddande sina nationella intressen, samtidigt som staten är öppen för att nå överenskommelser med utländska partners på lika grund, har länge varit kärnan i alla Rysslands ståndpunkter om utrikespolitik, nationell säkerhet och försvar. Att döma av de praktiska steg som västvärlden tagit under de senaste åren, trodde de antagligen att Ryssland egentligen inte menade vad vi predikade, som om Ryssland inte tänkte följa dessa principer. Detta inkluderar det hysteriska svaret på Moskvas ansträngningar att stå upp för ryssarnas rättigheter i efterdyningarna av den blodiga regeringskuppen i Ukraina 2014, stödd av USA, Nato och EU.
De trodde att om de utövade lite mer målinriktat tryck på eliterna och deras intressen, samtidigt som de utvidgade de personliga, finansiella och på andra sektorer specifika sanktioner, skulle Moskva komma till sina sinnen och inse att det skulle möta växande utmaningar på sin utvecklingsväg så länge Ryssland ”inte förändrade sitt beteende”, vilket innebär att lyda västvärlden. Även när Ryssland gjorde klart att det betraktade denna politik från USA och Europa som en ny verklighet, och kommer att gå vidare i ekonomiska och andra frågor utifrån att vi inte kan vara beroende av opålitliga partner, fortsatte västvärlden att tro att i slutänden kommer Moskva ”att ta sitt förnuft tillfånga” och göra de nödvändiga eftergifterna för den ekonomiska belöningen.
Låt mig betona vad president Vladimir Putin har sagt vid flera tillfällen: Det har inte funnits några ensidiga eftergifter sedan slutet av 1990-talet och det kommer det aldrig att bli. Om ni vill arbeta med oss för att återvinna förlorade vinster och affärs rykte, låt oss då sitta ner och komma överens om hur vi kan möta varandra på halva vägen, för att hitta rättvisa lösningar och kompromisser.
Det är väsentligt att västvärlden förstår att detta är en väl rotad världsbild bland Rysslands folk, vilken återspeglar den överväldigande majoritetens attityd här. De ”oförsonliga” opponenterna till den ryska regeringen som har satsat sina prispengar på väst och tror att allt Rysslands elände kommer från dess anti-västerländska hållning, förespråkar ensidiga eftergifter för att sanktionerna ska upphävas och för att få hypotetiska ekonomiska vinster. Men de är helt marginella i det ryska samhället. Under sin presskonferens den 16 juni 2021 i Genève gjorde Vladimir Putin det tydligt vad väst är ute efter när det stöder dessa marginella krafter.
Detta är historiskt sett störande försök, då ryssarna alltid har visat mognad, känsla av självrespekt, värdighet, nationell stolthet och förmågan att tänka självständigt, särskilt under svårare tider. Samtidigt är de öppna för resten av resten världen, men bara på lika villkor, som är ömsesidigt fördelaktiga. När vi väl lagt förvirringen och kaoset på 1990-talet bakom oss, blev dessa värden grunden för Rysslands utrikespolitiska koncept under 2000-talet. Rysslands folk kan avgöra hur de ser på regeringens handlingar utan att få några uppmaningar från utlandet.
När det gäller frågan om hur man ska gå vidare på den internationella scenen, råder det ingen tvekan om att ledare alltid kommer att spela en viktig roll, men de måste bekräfta sin auktoritet, erbjuda nya idéer och leda genom övertygelse, inte ultimatum. G20 gruppen är bland andra, en naturlig plattform för att utarbeta ömsesidigt godtagbara avtal. Det sammanför de ledande ekonomierna, unga och gamla, inklusive G7, liksom BRICS och dess likasinnade länder. Rysslands initiativ att bilda ett större eurasiskt partnerskap genom att samordna ländernas och organisationernas insatser över hela kontinenten har en stark konsolideringspotential. För att underlätta en ärlig konversation om de viktigaste globala stabilitetsfrågorna föreslog president Vladimir Putin att sammankalla ett toppmöte med de fem permanenta medlemmarna i FN: s säkerhetsråd som har ett särskilt ansvar för att upprätthålla internationell fred och stabilitet på planeten.
Ansträngningar för att få mer demokrati till de internationella förbindelserna och bekräfta en polycentrisk världsordning inkluderar reformering av FN:s säkerhetsråd genom att stärka det med asiatiska, afrikanska och latinamerikanska länder och avsluta avvikelsen med överdriven representation av väst i FN:s huvudorgan.
Oavsett ambitioner och hot är vårt land fortfarande engagerat i en suverän och oberoende utrikespolitik, samtidigt som det är redo att erbjuda en enande agenda i internationella angelägenheter, med vederbörlig hänsyn till den kulturella och civilisationsmångfalden i dagens värld. Konfrontation är inte vårt val, oavsett motiveringen. Den 22 juni 2021 publicerade Vladimir Putin en artikel ”Att vara öppen, trots det förflutna”, där han betonade: ”Vi har helt enkelt inte råd att bära bördan av tidigare missförstånd, konflikter och misstag, med hatfullhet.” Han diskuterade också behovet av att säkerställa säkerheten utan delningslinjer, ett gemensamt utrymme för rättvist samarbete och inkluderande utveckling. Detta tillvägagångssätt är avhängigt Rysslands tusenåriga historia och överensstämmer helt med den nuvarande utvecklingen. Vi kommer att fortsätta att främja framväxten av en internationell relationskultur baserad på rättvisans högsta värden och göra det möjligt för alla länder, stora som små, att utvecklas i fred och frihet. Vi kommer alltid att vara öppna för en ärlig dialog med alla som visar en ömsesidig beredskap att hitta en intresseavvägning som är starkt förankrad i internationell rätt. Detta är reglerna vi följer.
Illegally occupied since 1967 by the Zionist regime: UN-Resolutions 242 (1967), 338 (1973) and 497 (1981).
Resolution 242 (1967) of 22 November 1967
The Security Council,
Expressing its continuing concern with the grave situation in the Middle East,
Emphasizing the inadmissibility of the acquisition of territory by war and the need to work for a just and lasting peace in which every State in the area can live in security,
Emphasizing further that all Member States in their acceptance of the Charter of the United Nations have undertaken a commitment to act in accordance with Article 2 of the Charter,
1. Affirms that the fulfilment of Charter principles requires the establishment of a just and lasting peace in the Middle East which should include the application of both the following principles:
(i) Withdrawal of Israel armed forces from territories occupied in the recent conflict;
(ii) Termination of all claims or states of belligerency and respect for and acknowledgment of the sovereignty, territorial integrity and political independence of every State in the area and their right to live in peace within secure and recognized boundaries free from threats or acts of force;
2. Affirms further the necessity
(a) For guaranteeing freedom of navigation through international waterways in the area;
(b) For achieving a just settlement of the refugee problem;
(c) For guaranteeing the territorial inviolability and political independence of every State in the area, through measures including the establishment of demilitarized zones;
3. Requests the Secretary-General to designate a Special Representative to proceed to the Middle East to establish and maintain contacts with the States concerned in order to promote agreement and assist efforts to achieve a peaceful and accepted settlement in accordance with the provisions and principles in this resolution;
4. Requests the Secretary-General to report to the Security Council on the progress of the efforts of the Special Representative as soon as possible.
Adopted unanimously at the 1382nd meeting.
UN map
Resolution 338 (1973) of 22 October 1973 The Security Council,
1. Calls upon all parties to the present fighting to cease all firing and terminate all military activity immediately, no later than 12 hours after the moment of the adoption of this decision, in the positions they now occupy; 2. Calls upon the parties concerned to start immediately after the cease-fire the implementation of Security Council resolution 242 (1967) in all of its parts; 3. Decides that, immediately and concurrently with the cease-fire, negotiations shall start between the parties concerned under appropriate auspices aimed at establishing a just and durable peace in the Middle East.
”Den ”regelbaserade internationella ordningen” är död och såvida inte väst hittar nya sätt att tillmötesgå Ryssland och Kina, kommer skörden som en virvelvind.
Är handsken kastad?
De fientliga menings utbytena mellan Kina och USA vid mötet i Alaska [den 18 mars 2021], hade slående likheter med det stridiga mötet nyligen mellan EU: s utrikespolitiska chef och den ryska utrikesministern i Moskva [5 februari 2021].
Efter år av fiendskap har dessa båda katastrofala möten visat att det inte är möjligt att återgå till det tidigare formatet för samarbete. Rudyard Kiplings kända citat ”öst är öst, och väst är väst, och aldrig mötas de två” behöver inte vara sanningen, men det är en rättvis summering av var vi är nu.
Tillbaka till en svunnen tid?
Om du tror på att det preliminära budskapet hos den nya amerikanska regeringen var att söka ett mer pragmatiskt förhållande till Kina när dess diplomater åkte till Alaska, medan EU försökte förbättra förbindelserna med Ryssland vid sin resan till Moskva, vad stod då på agendan för att återställa mer vänliga relationer? Före samtalen tillkännagav USA: s utrikesminister Antony Blinken att USA skulle ”diskutera vår djupa oro över Kinas handlingar i Xinjian, Hong Kong, Taiwan, inklusive cyberattacker mot USA och ekonomisk utpressning av våra allierade.” På samma sätt försökte EU:s utrikespolitiska chef Josep BorrellI läxa upp Ryssland på mötet i Moskva, om deras inrikesfrågor och olika upplevt dåliga beteenden i internationella angelägenheter. Kina anklagades för att ha ”anlänt med avsikten att med uppseendeväckande metoder ta huvudrollen” och Ryssland anklagades för att ha förberett EU:s ”förödmjukelse”- då båda mötena förutsägbart nog slutade i spektakulära misslyckanden.
Men varför ansåg Washington och Bryssel att det var lämpligt att fastställa en dagordning som störde den andras inrikesfrågor och enbart fokuserade på överträdelser från ena sidan? Väst har också växande inhemska utmaningar och är knappast oskyldigt i militära äventyrligheter, cyberattacker eller ekonomiskt tvång.
Mötena var emellertid inte avsedda att vara mellan likvärdiga parter och samarbetet var inte avsett att skapa gemensamma regler för ömsesidig återhållsamhet. Ett liberalt internationellt system blir synonymt med en liberal hegemoni, och den relationen organiseras mellan ett politiskt subjekt och ett politiskt objekt, mellan en lärare och en student, mellan polis och en misstänkt. Samarbete definieras då i pedagogiska termer som att den ena sidan korrigerar ”dåligt beteende” hos den andra sidan. Liberal hegemoni eller en reglerbaserad ordning?
Ur det västerländska perspektivet kräver en regelbaserad ordning att västvärlden upprätthåller liberala värden och därmed blir en ”kraft för det goda”.
Blinken varnade för att ”alternativet till en regelbaserad ordning är en värld i vilken makt skapar rätt och vinnaren tar allt”. För Kina och Ryssland har den unipolära eran varit en värld där makt skapar rätt och de liberala värdegrunderna enbart har legitimerat unilateralism.
Hur Moskvas oro i olika grad ignorerats över de västerländska militära vågspelen i Irak, Syrien och Libyen, alla enligt internationell rätt legalt tvivelaktiga, är exempel på detta.
Liberal hegemoni som en värdebaserad internationell ordning strider mot begreppet om en regelbaserad ordning. Ett regelbaserat system bygger på en konsekvent tillämpning av internationell lag, medan ett värderingsbaserat system ger den liberala hegemonin rätten till selektiv och inkonsekvent tillämpning av internationella lagar och regler.
Systemet med liberal hegemoni visar att värden och makt inte kan frikopplas. De västerländska staterna, likt alla andra nationer, formulerar och bedriver utrikespolitik baserad på nationella intressen, och värdena anpassas därefter. I Kosovo beslutades att självbestämmande var viktigare än territoriell integritet, och på Krim beslutades att territoriell integritet var viktigare än självbestämmande. Reglerna gäller inte lika för alla. De är asymmetriskt, inte symmetriskt tillämpade. Så när Ryssland ingrep i Syrien på Damaskus begäran och USA gick in i Syrien, utan Syriens eller FN:s tillstånd, bedömdes Moskva ha brutit mot reglerna.
Medan demokrati och mänskliga rättigheter helst borde ha en plats i internationella relationer, är tillämpningen av dessa värden alltid anpassade till maktintressena. Den ryska oppositionsfiguren Alexey Navalny nomineras till Nobels fredspris, medan Julian Assange ruttnar i en brittisk cell utan sådana utmärkelser.
Washingtons övergivande av den fyra decennium långa ”ett Kina politik”, när det gäller Taiwan, påståenden om ”folkmord” i Xinjian och stöd för Hong Kong upploppen, motiveras också uppenbarligen av geoekonomisk rivalitet. Ett regelbaserat system medför inte ömsesidiga begränsningar utan ett system där väst, som politiskt subjekt kommer att agera polis över Kina och Ryssland som politiska objekt.
Inlemmade i, eller inneslutna av?
Inlemmades Ryssland och Kina i den internationella ordningen efter det kalla kriget? Denna fråga ställs sällan, ändå bör den betraktas som den viktigaste frågan i samtida internationella relationer. När Richard Nixon och Henry Kissinger ”öppnade Kina” på 1970-talet, trodde alla i den amerikanska administrationen att Kina hade fått plats i den internationella politiska och ekonomiska ordningen. På samma sätt tror både EU och USA att de har försökt inkludera Ryssland i Europa, sedan det uppstod som en oberoende stat 1991. Ändå anser både Ryssland och Kina sig vara konsekvent inneslutna. Att svara på ovannämnda fråga bör därför vara av största vikt.
När det kalla kriget slutade hade väst rikligt med politisk legitimitet och det ledande utrikespolitiska målet för både Moskva och Peking var att odla vänskapliga relationer med Washington – två och ett halvt decennier senare bildade de två eurasiska jättarna ett strategiskt partnerskap för att bygga ett större Eurasien för att minska beroendet av USA.
Efter det kalla kriget konfronterades både Ryssland och Kina med dilemmat att acceptera rollen som politiska objekt och eviga studenter i den av väst ledda ordningen, eller att inneslutas som fiender till den liberala internationella ordningen. I avsaknad av en gemensam europeisk säkerhetsarkitektur fyllde ett expansionistiskt Nato och EU vakuumet.
Men Rysslands reaktion på västerländsk expansionism och unilateralism blev följaktligen att Moskva återvände från rollen som ett kompatibelt, civilisationsobjekt till en fiende av det liberala internationella systemet som måste inneslutas.
Artikel av den ryska utrikesministern Sergey Lavrov, Moskva, 28 juni 2021.
Kina var i en mycket mer gynnsam position eftersom det inte mötte samma revisionism längs sina gränser. Kina accepterade således implicit att tillfälligt godta ovannämnda betydande roll i det internationella systemet. Deng Xiaopings välkända definition av Kinas ”fredliga uppgång”, som innebar ”[att] bida vår tid och dölja våra förmågor” genom att fokusera på intern utveckling och samtidigt undvika att provocera stormakterna. Då Kina en dag skulle växa ur det av USA-dominerade systemet, var tillvägagångssättet alltid tillfälligt.
År 2010 hade Kina blivit för mäktigt och Barack Obama tillkännagav sin ”svängning mot Asien” för att innesluta Kina, vilket eskalerade till ett ekonomiskt krig under Donald Trump.
Mellan unipolaritet och multipolaritet.
De nuvarande internationella störningarna orsakas av ett interregnum – d.v.s. världen är för närvarande fast mellan ett unipolärt och ett multipolärt format. Väst trycker på för en återgång till den unipolära eran som fanns före sanktionerna mot Ryssland och det ekonomiska kriget mot Kina. De två eurasiska jättarna, Ryssland och Kina, har dock tillbringat de senaste åren med att anpassa sig till ett multipolärt system.
Väst kommer att insistera på att upprätthålla den liberala hegemonin på grund av åtagandet att tro på de liberala värderingarna bland eliten (även om den inte längre är enhetlig), medan Ryssland och Kina kommer att avvisa ett värdebaserat system som är avgörande för att införa en ohållbar unipolär ordning.
Det finns ingen återvändo eftersom världen har gått vidare, även om västvärlden ännu inte är redo att gå framåt.”
Issued by the Tourist Development ass of Palestine. Aron Advertising. Printed in Palestine
One of the oldest religious Zionist apologetic arguments you’ll hear is that the Jews were somehow ”the original inhabitants” of Palestine and, thereby, Jerusalem. But, historically, the Jews never held Jerusalem for any significant amount of time compared to all the other nations that lived and ruled there.
For roughly 3500 years – Yes, say that figure out loud: THREE THOUSAND AND FIVE HUNDRED YEARS – in what is called the Proto Canaanite period, Jerusalem belonged to the Canaanites who worshipped many gods and goddesses. It wasn’t until 2000 BC do scholars find a reference that debatably refers to Jerusalem. The word is ”Rusalimum” in texts of Egypt’s Middle Kingdom. Scholars believe that the name is a consecration to ”Shalim” a Canaanite deity of the netherworld from Ugaritic scriptures. The territory passed from the Canaanites to the Egyptians, ultimately.
So here we have Egyptians and Canaanites being the original inhabitants of Jerusalem for 3,500 years before the Jews ever conquered it. Jerusalem was taken by King David in 1010BC and lost to the Egyptians in 925BC. Jehoash of Israel briefly recaptured it in 786BC but then lost it to the Assyrians in 740BC.
That’s just 131 years, just about as long as the Crusaders’ rule of Jerusalem in the Middle Ages. The Jewish Hasmoneans re-took it in 140 BC under Simon Thassi but then lost it to the Persian Seleucides in 134. That’s 6 more years of Jewish rule.
Due to a Seleucid civil war, Judeah incidentally became independent in the chaos in 116BC. In 87BC the Jewish Hasmonean king executed 800 Jews for sedition. In 47BC they lost Jerusalem again, this time to the Romans. That’s 69 years of rule.
In total, off and on the Jews ruled Jerusalem for MAYBE 206 years.
The Pre-Constantine Romans ruled it for 250 years.
The Christian Byzantines ruled it for 304 years.
The Muslims ruled it under the Rashidun, Umayyad and Abbasid Empires for 332 years.
The Muslim Fatimids ruled it for 129 years.
The Crusaders took it from the Muslims and held it for 88 years.
The Muslim ruler Saladin conquered it in 1187 and his descendents held it for 63 years.
The Muslim Mamluk Empire ruled it for 236 years.
The Ottomans ruled it for 401 years.
That’s 206 years of Jewish rule.
392 years of Christian rule.
And over EIGHT HUNDRED YEARS of Muslim rule. And before any of them, the Canaanites and the Egyptians lived and ruled there for 3,500 years. Longer than anyone.
So since the common Israeli argument that the Jews ”deserve” Palestine because they are the “original” inhabitants has been proven a bold faced lie, based on this argument should we give Palestine away in this order?
Actual history tells us that Jews ruled Palestine for barely over 2 centuries. The Christians ruled it for nearly 4 centuries, double that time. the Muslims ruled it for over 8 centuries, more than doubling the time the Christians ruled and QUADRUPLING the time that the Jews ruled. And as the Palestinian people are a religious confederation of Christians and Muslims, both consistently at peace with each other, that puts their birthright to it at 1200 combined years. Nearly a thousand years longer than Jews ever reigned over Jerusalem.
And like it always has been throughout Islamic history, the Jews are welcome to stay there, but as co-inhabitants with their Christian and Muslim neighbours. No barb-wired walls, no soldiers shooting little kids, no stealing people’s homes like bandits, no apartheid separating Palestinians from Jews.
The issue is not that of religion but rather a corrupt apartheid ideology.
CartagoCat 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.