Kina och Ryssland utropar en ”ny era” av multipolaritet och utmanar USA:s interventionism

Efter att ha träffats i Peking släppte Kinas Xi Jinping och Rysslands Vladimir Putin ett gemensamt uttalande som klargjorde de ideologiska uppdelningarna av det nya kalla kriget: Euroasian kräver multipolaritet, samarbete, suveränitet och ”omfördelning av makten i världen” mot USA:s unipolära hegemoni och interventionism.

Av Benjamin NortonMultipolarista

Russian President Vladimir Putin with Chinese President Xi Jinping in Bejing on February 4, 2022 (Photo credit: Xinhua)

Den 4 februari 2022 kan mycket väl komma att markeras som ett mycket viktigt datum historieböckerna, i förändringen av den globala politiken.

Den dagen var inte bara invigningen av de 24 olympiska vinterspelen i Peking; den dagen ägde också ett historiskt möte mellan Kinas och Rysslands presidenter rum.

Xi Jinping och Vladimir Putin undertecknade en rad viktiga ekonomiska och politiska avtal som fördjupade integrationen av de två eurasiska supermakterna.

Bland dessa var ett stort 30-årigt avtal där Ryssland kommer att leverera gas till Kina via en ny pipeline, där båda sidor av energiöverföringen hanteras av statligt ägda företag. Och som ett tecken på deras ömsesidiga ansträngningar att utmana den amerikanska dollarns dominans, bestämde de sig för att reglera försäljningen i euro.

Efter återföreningen mellan Xi och Putin släppte de kinesiska och ryska regeringarna ett långt gemensamt uttalande som deklarerade en ”ny era” av multipolaritet, och föreslog en ny internationell politisk modell som kommer att lämna bakom sig den unipolära hegemoniska ordningen som domineras av Washington.

Med sin längd av mer än 5 000 ord var den gemensamma deklarationen på något sätt mer ett slags manifest. Det var uppenbart noggrant formulerat före mötet, och det definierade tydligt de kontrasterande ideologiska linjerna i det nya kalla kriget: På ena sidan står USA och dess NATO-allierade, som försvarar ett status quo baserat på unilateralism och interventionism (det vill säga imperialism); på andra sidan finns Kina, Ryssland och deras allierade, som bygger ett nytt system med rötter i multilateralism och suveränitet.

Det gemensamma uttalandet förklarade att;
”Världen går igenom betydelsefulla förändringar, och mänskligheten går in i en ny era av snabb utveckling och djupgående transformation”

I denna ”nya era” har en ”trend uppstått mot omfördelning av makten i världen”, skriver de båda eurasiska makterna. Detta maktcentrum är inte längre koncentrerat till huvudstäderna i de transatlantiska västerländska kolonialistiska makterna; Östern och Södern har stigit upp.

Peking och Moskva kunde knappast ha varit rakare i vad de föreslog som alternativ: de ”fördömde praktiserandet av inblandning i andra staters inre angelägenheter i geopolitiska syften” och påkallade istället ”ett upprättande av ett rättvist multipolärt system för de internationella relationerna”, med ordet ”multipolärt” fyra gånger och ”multilateral” 11 gånger.

Kina och Ryssland säger åt Nato att ”överge det kalla krigets mentalitet”

Det historiska kinesisk-ryska uttalandet präglades av dess maning till nedtrappning och dess insisterande på att Nato måste sluta expandera och ”överge sina ideologiserade kalla krigets strategier, för att respektera andra länders suveränitet, säkerhet och intressen.”

Det faktum att det gemensamma uttalandet använde ett sådant språk (det varnade tre gånger för det USA-ledda blockets ”kalla krig”-mentalitet), är en uppenbar bekräftelse från de eurasiska makterna att Washington startat ett andra kallt krig, och att man i det eftersträvar inget mindre än störtandet av regeringarna i Peking och Moskva.

Mike Pompeo USA:s tidigare utrikesminister gjorde detta mål kristallklart, i ett krigiskt tal 2020 på Richard Nixon-biblioteket, där han förklarade: ”Vi, världens frihetsälskande nationer, måste förmå Kina att förändras.” Den tidigare CIA-chefen insisterade på: ”Att säkra våra friheter från det kinesiska kommunistpartiet är vår tids uppdrag.”

Atlantic Council Natos de facto tankesmedja, publicerade 2021 ”The Longer Telegram”, modellerat efter det ”långa telegrammet” från kalla krigets George Kennan, mannen som utformade USA:s inneslutningspolitik gentemot Sovjetunionen. The Longer Telegram fastställer att Kinas president Xi måste ersättas och att Peking borde tvingas ”att dra slutsatsen att det ligger i Kinas bästa intresse att fortsätta verka inom den USA-ledda liberala internationella ordningen snarare än att bygga en rivaliserande ordning.”

Atlantic Council Det längre telegrammet [Mina kommentarer]

”Verkställande sammanfattning

”Den enskilt viktigaste utmaningen som USA står inför under det tjugoförsta århundradet är uppkomsten av ett alltmer auktoritärt Kina under president och generalsekreterare Xi Jinping. Kinas uppgång beror på omfattningen av dess ekonomi och militär, hastigheten på dess tekniska framsteg och dess radikalt annorlunda världsbild än USA:s, påverkar nu på djupet alla stora amerikanska nationella intressen [Vilka inte nödvändigtvis befinner sig inom USA:s nationella gränser]. Detta är en strukturell utmaning som i viss mån gradvis har vuxit fram under de senaste två decennierna. Xis uppgång till makten har avsevärt accentuerat denna utmaning och påskyndat dess tidtabell. På hemmaplan har Xi återfört Kina till den klassiska marxistleninismen och fostrar en skenbart maoistisk personlighetskult som strävar efter att systematiskt eliminera hans politiska motståndare. Kinas marknadsreformer har avstannat och dess privata sektor står nu under direkta former av partikontroll. Oförlåtande nationalistiskt har Xi använt etnonationalism för att ena sitt land mot alla utmaningar mot hans auktoritet, interna eller externa. Hans behandling av motsträviga etniska minoriteter inom Kina gränsar till folkmord [En anklagelse fullständigt utan någon bevisning]. Xis Kina liknar allt mer en ny form av totalitär polisstat. [Kan den bli värre än i USA] I vad som är en grundläggande avvikelse från sina riskvilliga föregångare efter Mao, har Xi visat att han avser att projicera Kinas auktoritära system, tvångsmässiga utrikespolitik och militära närvaro långt utanför sitt lands egna gränser till världen i stort [Vilket är en bra beskrivning på vad USA själv sysslar med, med våld dessutom]. Kina under Xi, till skillnad från under Deng Xiaoping, Jiang Zemin och Hu Jintao, är inte längre en status quo makt. Det har blivit en revisionistisk makt. För USA, dess allierade och den USA ledda liberala internationella ordningen representerar detta en grundläggande förändring i den strategiska miljön [Utanför FN:s hank och stör]. Att ignorera denna djupgående förändring signalerar fara. Xi är inte längre bara ett problem för USA:s överhöghet. Han utgör nu ett allvarligt problem för hela den demokratiska världen.”

Regeringarna i Peking och Moskva följer noga denna utveckling och kan se vart de är på väg. Uttalandet de släppte den 4 februari var deras gemensamma svar, och krävde ”att upprätta en ny typ av relationer mellan världsmakter på grundval av ömsesidig respekt, fredlig samexistens och ömsesidigt fördelaktigt samarbete”, istället för konflikt.

Det är ingen slump att detta möte mellan Xi och Putin i Peking – deras första återförening ansikte mot ansikte sedan början av Covid-19-pandemin – och det medföljande gemensamma uttalandet också kom i en tid av ökade spänningar mellan Nato och Ryssland.

Den tillverkade krisen i Ukraina i slutet av 2021 och början av 2022, tillsammans med västblockets flagranta vägran att erkänna några av Moskvas säkerhetsproblem, visade att Nato anser att det har rätt att permanent expandera och militärt omringa Ryssland.

Så även om den gemensamma förklaringen begärde nedtrappning, ”upprepade behovet av konsolidering, inte splittring av det internationella samfundet, behovet av samarbete, inte konfrontation”, betonade den också att Peking och Moskva är beredda att försvara sig själva.

De eurasiska makterna betonade ”att de nya mellanstatliga relationerna mellan Ryssland och Kina, är överlägsna de politiska och militära allianser härstammande ur det [första] kalla krigets era.”

Kina och Ryssland föreslår multipolaritet och ”välbefinnande för alla” istället för USA:s unilateralism och interventionism

I en otvetydig hänvisning till USA:s utrikespolitik förklarade det kinesisk-ryska gemensamma uttalandet att Washingtons politik för unilateralism och inblandning endast representerar en ”minoritet” och måste upphöra:

”Vissa aktörer som endast representerar en minoritet på den internationell skalan, fortsätter att förespråka unilaterala strategier för att ta itu med internationella frågor och tillgriper våld; de blandar sig i andra staters inre angelägenheter, kränker deras legitima rättigheter och intressen, och uppmuntrar till motsättningar, meningsskiljaktigheter och konfrontationer, vilket hindrar mänsklighetens utveckling och framsteg, i opposition med det internationella samfundet.”

Peking och Moskva ställer dessa USA-imperialismens interventionistiska metoder, mot ett förslag om multipolaritet och ”välbefinnande för alla”:

”[Kina och Ryssland] uppmanar alla stater att sträva efter välbefinnande för alla och, med dessa syften, att bygga dialog och ömsesidigt förtroende, stärka ömsesidig förståelse, kämpa för sådana universella mänskliga värden som fred, utveckling, jämlikhet, rättvisa, demokrati och frihet, respektera folkens rätt att självständigt bestämma sina länders utvecklingsvägar och staters suveränitet och säkerhet och utvecklingsintressen, för att skydda den FN-drivna internationella arkitekturen och den folkrättsbaserade världsordningen, söka verklig multipolaritet med FN och där dess säkerhetsråd spelar en central och samordnande roll, främjar mer demokratiska internationella relationer och säkerställer fred, stabilitet och hållbar utveckling över hela världen.”

Deklarationens användning av frasen ”internationell rättsbaserad världsordning” är viktig, eftersom de är ett förkastande av det vaga koncept om den så kallade ”regelbaserade internationella ordningen” som den amerikanska regeringen har försökt påtvinga världen.

Kinas och Rysslands ambassadörer i USA publicerade en gemensam artikel i november 2021 som betonade en liknande punkt de skrev:

”Det finns bara ett internationellt system i världen, det vill säga det internationella systemet med FN som kärna. Det finns bara en internationell ordning, det vill säga den som stöds av internationell rätt. Och det finns bara en uppsättning regler, det vill säga de grundläggande normerna som styr internationella relationer baserade på syftena och principerna i FN-stadgan. Att flagga för den ”regelbaserade internationella ordningen” utan att hänvisa till FN och internationell lag, och att försöka ersätta internationella regler med diktat från vissa block, faller inom kategorin revisionism och är uppenbarligen antidemokratiskt.”

Det kinesisk-ryska uttalandet i februari upprepade mycket av vad ambassadörerna skrev i november, samtidigt som det ytterligare förstärkte det eurasiska perspektivet.

Båda deklarationerna försvarade starkt demokratin, men i en mer omfattande, utökad definition av begreppet som speglar verklig folkdemokrati, inte bara ett ytligt system där ”människor bara väcks när de lägger sina röster och skickas tillbaka till viloläge när omröstningen är över. ”

I ett skarpt förkastande av den amerikanska regeringens ”liberala interventionistiska” ideologi, fördömde de kinesisk-ryska uttalandena det cyniska ”missbruket av demokratiska värden och inblandning i suveräna staters inre angelägenheter under förevändning att skydda demokrati och mänskliga rättigheter.”

Kina och Ryssland uppmanar till att demokratisera FN och stärka BRICS, Shanghai Cooperation Organization, Eurasian Economic Union

Peking och Moskva hoppas kunna försvara begrepp som multilateralism, icke-inblandning och respekt för nationell suveränitet, genom att demokratisera och stärka internationella institutioner som FN, BRICS, Shanghai Cooperation Organization och Eurasian Economic Union.

Samtidigt som de yrkade på ”att skydda den FN-drivna internationella arkitekturen och den internationellt lagbaserade världsordningen”, uppmanade det kinesisk-ryska uttalandet i februari en demokratisering av FN organet, att ”sträva efter genuin multipolaritet med FN och dess säkerhetsråd.”

Peking och Moskva skrev likaså att de ”siktar på att heltäckande stärka Shanghai Cooperation Organization (SCO) och ytterligare stärka dess roll i att forma en polycentrisk världsordning baserad på de universellt erkända principerna för internationell rätt, multilateralism, lika, gemensam, odelbar, omfattande och hållbar säkerhet.”

Dessutom sa de eurasiska makterna att de ”stödjer det fördjupade strategiska partnerskapet inom BRICS”, ramverket som sammanför Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika, för att ”främja det utökade samarbetet inom tre huvudområden: politik och säkerhet, ekonomi och finans och humanitärt utbyte.”

En del av denna globala omställning involverar också sammanslagning av Kinas massiva globala infrastrukturprojekt, Belt and Road Initiative, med Eurasian Economic Union, det Ryssland ledda ekonomiska blocket.

Peking och Moskva skrev:

”Sidorna försöker främja sitt arbete för att länka samman utvecklingsplanerna för Eurasian Economic Union [EAEU] och Belt and Road-initiativet i syfte att intensifiera det praktiska samarbetet mellan EAEU och Kina på olika områden och främja större sammanlänkning mellan Asien och Stillahavsområdet och eurasiska regioner. Sidorna bekräftar sitt fokus på att bygga det större eurasiska partnerskapet parallellt och i samordning med Belt and Road bygget, för att främja utvecklingen av regionala föreningar samt bilaterala och multilaterala integrationsprocesser till förmån för folken på den eurasiska kontinenten.”

Ett nytt system baserat på ”äkta multilateralism” och ”suveränitet”, för att ”effektivt motverka extern inblandning”

Efter mötet mellan presidenterna Xi och Putin den 4 februari publicerade Kinas utrikesministerium en ”readout” som sammanfattar huvudpunkterna diskussionerna.

Genom att implicit kritisera den amerikanska regeringens ytliga anspråk på att stödja multilateralism och demokrati, skrev Peking:

”De två sidorna har tagit en aktiv del i reformen och utvecklingen av det globala styrelsesystemet, följt sann multilateralism, värnat demokratins sanna anda och tjänat som ett bålverk för att mobilisera global solidaritet i dessa svåra tider och upprätthålla internationell opartiskhet och rättvisa.”

Den kinesiska readouten betonade denna uppmaning till ”internationell opartiskhet och rättvisa”, och upprepade frasen tre gånger.

Peking betonade vikten av att ”upprätthålla suveränitet” och ”försvara suveränitet och territoriell integritet”, och Peking tillade att de eurasiska makterna måste ”effektivt motverka extern inblandning” – en uppenbar referens till USA:s inblandning och regimförändringsoperationer.

Budskapet i de uttalanden som Peking och Moskva publicerade kunde inte ha varit tydligare: Eran av USA:s unipolära hegemoni är död, och världen är nu inne i en ”ny era” med en internationell ordning baserad på multipolaritet och principer om icke-inblandning.

När de gjorde dessa förklaringar drog de eurasiska makterna en ideologisk linje i sanden. Världen vet redan vilken politisk och ekonomisk modell Washington, Bryssel och Nato erbjuder, men nu kan den tydligt se vad Kina och Ryssland ställer upp som alternativ.

Av Benjamin Norton

Annons

En reaktion på ”Kina och Ryssland utropar en ”ny era” av multipolaritet och utmanar USA:s interventionism

Kommentarer är stängda.