“10 juli – Efter det snabba tillbakadragandet av Amerikanska och Nato-trupper från Afghanistan – U.S. trupperna, med undantag för några få säkerhetsstyrkor, flögs ut i skydd av mörkret, utan att ha informerat de afghanska allierade – har landet för närvarande, men sannolikt inte för särskilt länge, blivit världshistoriens teaterscen. Nyheterna fortsätter att strömma in: I norra och nordöstra delen av landet gör Taliban-styrkorna snabba territoriella vinster, vilket redan har orsakat stor spänning och oro i Turkmenistan, Uzbekistan och Tadzjikistan. De har intagit den västligt belägna gränsstaden Islam Qala, som hanterar betydande handelsflöden med Iran. Samtidigt pågår intensiv diplomatisk aktivitet bland alla de länder vars säkerhetsintressen påverkas av händelserna i Afghanistan: Iran, Pakistan, Indien, Ryssland, Kina, för att bara nämna de viktigaste.
Kan den interna afghanska konflikten lösas? Kan ett inbördeskrig mellan den afghanska regeringen och talibanerna förhindras? Kan terroristgrupper, som ISIS och Al-Qaida, som börjar återta sitt grepp i norr upplösas? Kommer kriget mellan afghanska fraktioner att fortsätta och därmed expansionen av opiumodlingen och exporten. Kommer det globala hotet om islamistisk terrorism att upphöra? Kommer Afghanistan återigen att sjunka ner i våld och kaos och bli ett hot inte bara för Ryssland och Kina utan även för USA och Europa?
Om dessa frågor ska kunna besvaras i en positiv bemärkelse, är det avgörande att USA och Europa först besvarar frågan med brutal ärlighet om hur kriget i Afghanistan blev ett så katastrofalt misslyckande. Ett krig under totalt 20 år av USA ockupation, den starkaste militära makten i världen, tillsammans med militära styrkor från 50 andra nationer. Mer än 3000 soldater från Nato och allierade styrkor, inklusive 59 tyska soldater, och totalt 180 000 människor, inklusive 43 000 civila, förlorade sina liv. Detta till en finansiell kostnad för USA på mer än 2 biljoner dollar och 47 miljarder euro för Tyskland. Tjugo år av skräck där som vanligt i krig, alla sidor var inblandade i grymheter med destruktiva effekter för deras egna liv, inklusive de många soldater som kom hem med posttraumatiska stressyndrom och inte har klarat av att hantera livet sedan dess. Efter tio års krig med Sovjetunionen på 1980-talet följt av en liten paus, drabbades den afghanska civilbefolkningen av ytterligare 20 års krig, en nästan otänkbar serie av plågor.
Det stod klart från starten att kriget inte kunde vinnas. NATO:s implementerande av den ömsesidiga försvarsklausulen enligt artikel 5 efter terroristattacken [9/11], baserades på antagandet att Osama bin Laden och talibanregimen stod bakom attacken, vilket således skulle rättfärdiga kriget i Afghanistan.
Men som den amerikanska senatorn Bob Graham, ordföranden för kongressens “Joint Inquiry into Intelligence Community Activities Before and After the Terrorist Attacks of September 11, 2001”, påpekade upprepade gånger 2014. “De sista två amerikanska presidenterna, Bush och Obama, tystade ner sanningen om vem som beställde 9/11. Och det var bara på grund av detta undanhållande av sanningen som hotet från ISIS mot världen blev möjligt.” sa Graham i en intervju 2014 i Florida.
”Det finns fortfarande otaliga historier och obesvarade frågor om 9/11. Den kanske mest grundläggande frågan är: Blev 9/11 utfört av 19 individer, som arbetade isolerat, som under en period av 20 månader kunde ta de grovt skisserade konturerna av en plan – vilken utvecklats av Osama bin Laden – konvertera den till en detaljerad arbetsplan; för att sedan öva på den planen; och slutligen utföra en extremt komplex uppsättning uppdrag? Låt oss fundera över de 19 personerna. Mycket få av dem kunde tala engelska. Mycket få av dem hade ens varit i USA tidigare. De två ordförandena för 9/11-kommissionen, Tom Kean och Lee Hamilton, har sagt att de tycker att det är mycket osannolikt att de 19 personerna kunde ha gjort vad de gjorde, utan något externt stöd under den period de bodde i USA. Jag instämmer starkt i det…. Varifrån fick de sitt stöd? ”
Frågan har fortfarande inte fått ett tillfredsställande svar. Genomförandet av JASTA-lagen (Justice Against State Sponsors of Terrorism) i USA, avslöjandet av de 28 tidigare hemligstämplade sidorna i den gemensamma kongressutredningsrapporten till 9/11 som hölls hemliga under så lång tid, och stämningsansökan från familjerna till offren för 9/11 som lämnats in mot den saudiska regeringen, levererade tillräckliga bevis för det faktiska ekonomiska stödet för attackerna. Men utredningen av alla dessa ledtrådar försenades med byråkratiska medel.
Det enda skälet till att inkonsekvenserna kring 9/11 nämns här, är för att peka på det faktum att hela definitionen av fienden i detta krig faktiskt var fel från början. I en vitbok om Afghanistan publicerad av BüSo (Civil Rights Movement Solidarity in Germany) 2010, påpekade vi att ett krig där målet inte har definierats korrekt knappast kan vinnas. Och vi krävde vid den tiden, ett omedelbart tillbakadragande av den tyska armén.
När Washington Post publicerade det 2 000 sidor långa “Afghanistan Papers” 2019, under titeln “At War with the Truth”, borde detta krig ha avslutats. De avslöjade att kriget hade varit en absolut katastrof från första början, och att alla uttalanden från den amerikanska militären om de påstådda framstegen var avsiktliga lögner. Den undersökande journalisten Craig Whitlock avslöjade den absoluta inkompetensen som kriget fördes med, när han publicerade resultaten av sin tre år långa forskning, som inkluderade dokument vilka erhållits enligt Freedom of Information Act (FOIA), tillsammans med uttalanden från 400 insiders.
Tilläggas kan ett förstummande uttalande av generallöjtnant Douglas Lute, den Afghanistanska-tsaren under Bush och Obama administrationerna, som i en intern utfrågning inför ”Office of the Special Inspector General for Afghanistan Reconstruction” 2014 sa: ”Vi saknade en grundläggande förståelse för Afghanistan – vi visste inte vad vi gjorde. … Vad försöker vi göra här? Vi hade inte den dimmigaste uppfattning om vad vi gjorde … Om det amerikanska folket visste storleken på denna dysfunktionalitet … vem skulle säga att allt var förgäves? ”
Efter att dessa dokument publicerades hände ingenting. Kriget fortsatte. President Trump försökte få hem trupperna, men försöken underminerades i huvudsak av den amerikanska militären. Det är först nu, när prioriteringen har flyttats till Indo-Stillahavsområdet och till inneslutningen av Kina och Rysslands omringande, som detta absolut meningslösa krig avslutas, åtminstone med utländska styrkors deltagande.
Den 11 september gav världen inte bara Afghanistan-kriget, utan också Patriot Act några veckor senare, och med det förevändningen för övervaknings staten som Edward Snowden avslöjade. Den upphävde en betydande del av de medborgerliga rättigheterna, som var bland de mest enastående landvinningarna under den amerikanska revolutionen, och var förankrade i USA:s konstitution, vilket undergrävde USA:s natur som republik.
Samtidigt ersattes de fem principerna för fredlig samexistens, som är kärnan i internationell rätt och FN stadgan, medan en allt större tonvikt lades på den “regelbaserade ordningen”, som återspeglar intressesfären och försvaret av privilegierna hos det transatlantiska etablissemanget. Tony Blair hade redan satt tonen för ett sådant förkastande av de Westfaliska fredsprinciperna och internationell rätt, i sitt ökända tal i Chicago två år tidigare, som gav det teoretiska rättfärdigandet för det “oändliga kriget” – dvs. interventionskrig under förevändning av ”ansvaret att skydda” (R2P). En ny typ av korståg, där ”västerländska värderingar”, ”demokrati” och ”mänskliga rättigheter” ska överföras – med svärd eller med drönare och bomber— till kulturer och nationer som kommer från helt andra civilisationstraditioner.
Därför måste det katastrofalt misslyckade kriget i Afghanistan – efter misslyckandet med de tidigare krigen i Vietnam, Irak, Libyen, Syrien och Jemen – snarast bli en fullständig riktningsförskjutning och en vändpunkt från de senaste 20 åren.
Efter utbrottet av Covid-19-pandemin – ett utbrott som var absolut förutsägbart och som Lyndon LaRouche i princip hade förutspått redan 1973 – borde en grundläggande debatt ha inletts om de bristfälliga axiomen i den västerländska liberala modellen. Privatiseringen av alla aspekter av hälso och sjukvårdssystemen har säkert gett stora vinster för en del investerare, men den ekonomiska skadan som orsakats med antalet dödsfall och långvariga hälsoproblem, har brutalt visat på de svaga punkterna i dessa system.
Den strategiska turbulensen orsakad av NATO truppernas tillbakadragande från Afghanistan, erbjuder ett utmärkt tillfälle för en omvärdering av situationen, för en korrigering av den politiska inriktningen och en ny lösningsinriktad politik. Den långa traditionen med geopolitisk manipulation av denna region, där Afghanistan i viss mening representerar gränssnittet mellan 1800-talets “Great Game” i det brittiska imperiet, och “arc of crisis” av Bernard Lewis och Zbigniew Brzezinski, måste begravas en gång för alla och aldrig återupplivas. Istället måste alla grannar i regionen – Ryssland, Kina, Indien, Iran, Pakistan, Saudiarabien, Gulfstaterna och Turkiet – integreras i en strategi för ekonomisk utveckling som representerar ett gemensamt intresse bland dessa länder. En strategi som definieras av en högre ordning och som är mer attraktiv än fortsättningen av respektive förmodade nationella intressen. Denna högre nivå representerar utvecklingen av en transnationell infrastruktur, storskalig industrialisering och modernt jordbruk för hela Sydvästra Asien, som den presenterades 1997 av EIR och Schiller Institute i specialrapporter och sedan i studien “The New Silk Road Becomes the World Land-Bridge”. Det finns också en omfattande rysk studie från 2014, som Ryssland avsåg att presentera vid ett toppmöte som medlem i G8, innan de uteslöts från den gruppen.
I februari i år enades utrikesministrarna i Pakistan, Afghanistan och Uzbekistan om byggandet av en järnvägslinje från Tasjkent, Uzbekistans huvudstad, via Mazar-e-Sharif och Kabul i Afghanistan, till Peshawar i Pakistan. En ansökan om finansiering från Världsbanken lämnades in i april. Samtidigt godkände Pakistan och Afghanistan en motorväg “Khyber Pass Economic Corridor, mellan Peshawar, Kabul och Dushanbe. Dessa kommer att fungera som en fortsättning på den kinesiska-pakistanska ekonomiska korridoren (CPEC), ett showcase-projekt av den kinesiska BRI.
Dessa transportlinjer måste utvecklas till effektiva utvecklingskorridorer och en öst-västförbindelse mellan Kina, Centralasien, Ryssland och Europa samt ett nord-sydligt infrastrukturnätverk från Ryssland, Kazakstan och Kina till Gwadar i Pakistan vid Arabiska havet, och behöver alla genomföras.
Alla dessa projekt utgör stora tekniska utmaningar – se bara på det bergiga landskapet i stora delar av Afghanistan – men den delade visionen att övervinna fattigdom och underutveckling i kombination med expertis och samarbete mellan de bästa ingenjörerna från Kina, Ryssland, USA och Europa kan ”flytta berg” i figurativ mening. Kombinationen av Världsbanken, den asiatiska infrastrukturinvesteringsbanken (AIIB), BRICS (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, Sydafrika) New Development Bank, New Silk Road Fund och nationella långivare kan ge de nödvändiga krediterna.
Ett sådant utvecklingsperspektiv inkluderande jordbruket, skulle också ge ett alternativ till den massiva drog produktion som plågar denna region. Just nu kommer över 80% av den globala opiumproduktionen från Afghanistan, och cirka 10% av lokalbefolkningen är för närvarande beroende. Medan Ryssland för inte så länge sedan definierade sitt största nationella säkerhetsproblem som narkotika exporten från Afghanistan, vilken från och med 2014 har dödat 40 000 människor per år i Ryssland. Förverkligandet av ett alternativ till opium odling är i hela världen ett grundläggande intresse.
Covid-19-pandemin och risken för ytterligare pandemier har dramatiskt understrukit behovet av att bygga moderna hälsosystem i varje enskilt land på jorden, om vi ska förhindra att de mest försummade länderna blir grogrund för nya mutationer, vilka kan föröda alla de ansträngningar som hittills gjorts. Byggandet av moderna sjukhus, utbildningen av läkare och vårdpersonal och nödvändiga infrastrukturella förutsättningar är därför lika mycket ett intresse för alla politiska grupper, i såväl Afghanistan som för alla länder i regionen, även de så kallat utvecklade länderna.
Av alla dessa skäl utgör Afghanistans framtida utveckling ett vägskäl för hela mänskligheten. Samtidigt är det en perfekt demonstration av möjligheten som ligger i tillämpningen av Cusan-principen i Coincidentia Oppositorum, motsatsernas överensstämmelse. Det är kvar på nivån av motsägelserna i de berörda nationernas förmodade intressen – Indien-Pakistan, Kina-USA, Iran-Saudiarabien, Turkiet-Ryssland – det finns inga lösningar.
Om man å andra sidan överväger de gemensamma intressena för alla – att övervinna terrorism och narkotika plågan, en varaktig seger över farorna med pandemier, ett avslut på flyktingkriserna – är lösningen uppenbar. Den viktigaste aspekten är emellertid frågan om den väg vi som mänsklighet väljer – om vi vill kasta oss längre in i en mörk tidsålder och eventuellt till och med riskera vår existens som art, eller om vi vill forma ett verkligt mänskligt århundrade tillsammans. I Afghanistan gäller det mer än någon annanstans i världen: Det nya namnet på fred är utveckling!
CartagoCat 